Byzantine Warriors, a return (2)


Serien av snabbmålningar av bysantinska krigare med sepiatusch och vattenfärg fortsätter med en bild inspirerad av väringagardet.

Sommarens övningar med linjeskisser i sepia fortsatte med ett par snabbmålningar inspirerade av det berömda gardet av väringar, först betecknande främst svenskättade vikingar, senare nordeuropeer av mer skild härkomst. En grupp av dessa tjänstgjorde som elitsoldater och livvakter åt den bysantinske kejsaren i Konstantinopel efter andra hälften av 900-talet och framåt, de s.k. varangoi eller väringagardet. Väringagardets framväxt var en historisk utveckling som närmast var oundviklig med tanke på Bysans geografiska läge och relationer med det nyligen etablerade Rus-riket i nuvarande västra Ryssland, Vitryssland och Ukraina, och har därför en direkt motsvarighet i mina berättelses värld Aratauma.

Där verkar ättlingar och nya rekryter från nordens länder i elitstyrkan Ultimates, vilka tidigare varit föremål för ett inlägg här på bloggen, apropå en bild jag ritade och färglade föreställande deras ledare, Valdemar alias Volodymir, också känd som Monomakhos, ”envigaren” (se inlägg här).

Till skillnad från den förra redovisade bilden av en angeliaphoros-krigare (se posten ”Byzantine warriors…(I)), gjorde jag här ett fullständigt utkast i lätt blyerts vilken sedan ritades om i sepiabläck, främst för att ha en klar idé om design och historisk korrekthet i klädedräkt och andra detaljer.

Vapnet väringen på bilden bär över axeln är en s.k. romphaia, ett slags mellanting svärdsliknande yxblad monterad på en stång av manshöjd. Vapnet är omnämnt i källorna och skall ha använts av gardesenheter i Bysans, men det finns en debatt om hur långt bladet respektive dess stång var både i sig och i relation till varandra.

När det så kom till målningen kan konstateras att den tillkom lite snabbare än i första bilden, dels för att färgskalan är enklare, men också av tilltagande vana.

Ultimatos med romphaia

Ringbrynjan utgör fortfarande ett problem: den tillkom nu mycket snabbare men är fortfarande väldigt enkelt gestaltad. Högdagrar, färgskiftningar liksom andra finare element är fortfarande väldigt rudimentära, vittnesbörd om min obefintliga penselföring. Inscanningen fortsätter också att kräva en del efterarbete för att återge färgerna rätt. Här blev det också tydligt att scanningen också gör färgövergångarna hårdare och grövre – det är något med den halvtransparanta färgen och balansen i kontrast som inte blir bra. En lätt oskarp mask och justering av färgbalansen behöver nu göras för varje gång, vilket lite förtar poängen med att måla snabbare, vilket ju är syftet.

Om thefeatheredsnake

Educator hooked on history, art & writing

Publicerat på 19 augusti, 2022, i A'ratauma, Aracanea, Bysans Bysantinska Östromerska Riket /Byzantium Byzantine East Roman Empire /imperio bizantino /bizancio, bysantinska-Östromerska kläder /byzantine-East Roman clothing, Egna Bilder /My Own Pictures, Följetonger /Posting Serials, Historia /History, Historiska illustrationer /Historical Illustrations, Infanteri-Fotfolk /Infantry-Foot soldiers, Krig /War, Målningar /Paintings, Rustningar /Armor, Skisser/Sketches och märkt , , , , . Bokmärk permalänken. 2 kommentarer.

  1. ”Pellikoforoi Varangoi” alltså de yxbeväpnade väringarna, men helt säkert använde de mångahanda vapen..

    Gillad av 1 person

    • Ja, det är intressant att Anna Komnena et ales känner ett behov att påpeka att pelekyphoroi, dvs ”Yxmännen” eller ”Yxbärarna” – egentligen agentböjningen av substantivet pelekys ”yxa”, direkt översatt är det mer ”Yxarna” eller ”De Yxiga” 😉 – bär dem vilket ju också utmärker deras kuriositet, dvs att de var något utöver den vanliga, dvs av kejsarens arsenaler försedda beväpningen.
      Speciellt under den mellanbysantinska tiden, dvs före Manzikert 1071, fungerade den byzantinska armen ännu som en väl uppstyrd, centralt organiserad och utrustad här. Så länge som varangoi var hjälptrupper eller temporära legosoldater, dvs åren före 988, liknade de mer sina anförvanter i norr ifråga om beväpning och också klädnad. Men i och med att de blev ett stående förband, tillråga på allt med bättre lön än andra gardesenheter, kom deras utrustning snart att verka i linje med den reguljära utrustningen som gardesenheter fick sig tilldelade – dvs svärd, spjut och rhomphaia. Sistnämnda hade kommit att bli ett vapen som utmärkte den kejserliga livvakten, och både Anna Komnena och Psellos anger uttryckligen att Varangoi förseddes med sådana när de tjänstgjorde i palatset i Konstantinopel.

      Gilla

KOMMENTARER TILL INLÄGGET

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: