Bloggarkiv
Broken Hand Diaries (2)
– En masochistisk psykonauts fortsatta äventyr i brutna handens land.
I första inlägget om försöken att göra något vettigt med en bruten hand spekulerades om det månne skulle gå att använda svårare medel än anpassade blyertspennor efter första veckans kladdar. Crazy talk, kunde det synas, från någon som även i normala fall knappt kan hålla i en pensel.
Men det var just det. Hur mycket värre kunde det bli?
Andra veckan efter att handen bröts påbörjades således frihandstester med den ingipsade handen och tuschpensel respektive doppad stålbläckpenna. Två permanenta högkontrastmedel, utan nåd. Om man spiller eller slirar står det ut som en neonskylt. Inget att sudda.
Motiven för kladdarna var medvetet olika som i fallet med sina blyertsföregångare. Först en enkel figurstudie i rörelse. Därefter ett porträtt med förlaga, jag valde på måfå den sköna skådespelerskan Monica Bellucci som inspiration och kombinerade stålpennan med bläckpensel. En teckning av min sagofigur Prinsessan Julia. Samt mest för att fylla papperet och göra något annorlunda en liten kladd av en påfågel, inspirerad av en medeltida arabisk handskrift jag just undersökt.
Den första insikten var försiktigt… positiv. Eftersom bara pekfinger och tumme funkar och det begränsat, tvingas man hålla penslarna med bara dessa och med en högre fattning så man inte riskerar att smeta ut bläcket med gipset. Det är ett väldigt ostadigt och darrigt grepp… men det går, upp till en viss punkt. Monicas haklinje blev, t.ex. extremt darrig: här fann jag dock på viss råd och kunde iaf. minska intrycket av ”Skäggiga Damen” genom övermålning med en Gelly Roll Vitpenna . Liksom för blyerts har längre eller ens tillnärmelsevis jämna linjer blivit ungefär lika realistiska som libertarianers haschdrömmar – men det var förväntat . Även om långt ifrån bra, var upplevelsen iaf. inte totalt usel – vilket är ungefär där förväntningarna börjar med en hand som inte ens kan hålla i en tandborste.
Kommen så pass långt kom därför nästa tanke som ett brev på posten: Vore det inte Kul om…man målade de där? Jaaaa. Och varför inte… akvarell? Den mest sladdriga och notoriskt svårkontrollerade av dem alla… jiiippi! Vad kunde gå fel, vad kunde gå galet? för att citera JustD.
Det blev som det blev. Det var ännu svårare att hålla färgpenslarna stadiga, eftersom akvareller kräver en lätt touch och snabba rörelser. Att stanna innanför linjerna var ungefär som att försöka jonglera stående på händer. Men ibland är grejen att tja, göra det. Även om det blir kasst.
Även om man lyckades undvika ett befarat regn av tuschstänk och fläckar i det tidigare stadiet så förvärrade bandaget ändå nedsmutsningen av papperet när jag fortsatte och gjorde delar av den lätt…grå. Jag tillät mig därför en lätt ”tvätt” av ökad konstrast och lite lätt suddande med bildbehandling som fixade saken efter inscanning.
Corinna, den Sköna Krigaren del 2 – Ett ansiktes tjusning och vedermödor
En mängd utseendestudier för Corinna, en av de kvinnliga hjältarna i min berättelse, sammanfogas i en serie inlägg. Del 2 tar sikte på ansiktsstudierna av den vackra, och strävan att fånga ett ansiktes skönhet, särprägel och uttryck genom frihandsteckning.
Som redovisats i det förra inlägget så bestämde jag för många år sedan mig för den vackra Samantha Dorman som utseende för min hjältinna Corinna. Men, och det gnagde i mig, jag var ju inte alls kapabel att avbilda henne, vilket mer och mer kommit att bli ett problem. Men begränsningar av den typen är till för att övervinnas, och här är hur jag gick till väga.
Samantha Dorman
Att närma sig Formen
En sak som stod i vägen och kommit att påverka mitt arbete har helt enkelt varit att jag varit nervös. Det blir jag alltid när jag skall rita något som berör mer på djupet. Det kan vara en av förklaringarnas till att jag började skärskåda hennes ansikte på ett rätt…bakvänt sätt. Som om jag ville närma mig henne indirekt. Under arbetet med konceptutkast och storyboards som hade fokus mer på scenen än bara Corinnas utseende, kom jag gradvis att komma närmare henne.
Jack och Corinna hårklippning
Corinna är en huvudperson, och som sådan med i många storyboards. Arbetet med dem kom att aktualisera behovet av att rita hennes anlete i olika vinklar (se t.ex. blogginläggen ”Om teckning och berättande” del 2 och del 3) som i exemplet till höger.
Det mynnade i sin tur ut i en serie skisser på små porträtt ur Corinna från lite ovanliga vinklar: grod- och fågelperspektiv samt profil. FORMEN står i centrum här, eller ren igenkänning från olika vinklar om man så vill. Att få till ansiktets olika delar så att man fortfarande ser att det är samma person.
Corinna ansiktsstudier i profil, grod-och fågelperspektiv
Alla var inte superbra, men tillräckligt bra ändå, för att vara uppmuntrande.
Dessförinnan hade jag gjort en serie koncept av Corinna i olika klädesdetaljer och jobbade på hur hon skulle se ut i manskläder respektive rustning (vilka hon bär i min berättelse). I sammanhanget testade jag lite olika tekniker för olika detaljer, som bilden på Corinnas anslående hårman, som fick bli föremål för försök med marker och tuschpensel.
En gammal skiss drogs fram, och på pin kiv slog jag till med en tuschskiss av min kära hjältinna.
Det ser ut som en slags serieteckning, men blev inte så dålig den där, ändå. Tusch är ju väldigt trubbigt som redskap för att verkligen avbilda någon, men i det här fallet var det en fördel, och hjälpte till att flytta fram positionerna. Framför allt visade den på fallgroparna, behovet av att balansera sådant som mun, näsa och hakparti så att ansiktet får rätt proportioner.
Det där arbetet kom att ge skjuts till att våga språnget att gå vidare, och försöka mig på sätta porträttet i sig i en första riktig, frontal skiss.
Med mjuk blyerts, sedermera kompletterad med suddstift, försökte jag får till rätt intensitet, rätt drag på rätt plats, bemästra svårigheten med att tecka ljusa ögon och munnens balans. Samt det sköna men ömtåliga balansen i att få till en mjukhet, som omsluter ett ansikte som lämnat det söta och flickaktiga bakom sig. En stark, vuxen kvinnas anlete.
Resultatet kan ses nedan.
Ansiktsuttryck – från det lilla till det stora
Min ”metod”, om det oproffsiga tillvägagångssättet kan kallas så, är starkt beroende av förlagor. Samantha var en modell, så det saknas inte bilder där hon ser förförisk eller allmänt tja, snygg ut, liksom många där hon har ett mer neutralt eller nedtonat ansiktsuttryck. Ofta blickar hon allvarlig ut på betraktaren, vilket i och för sig är mycket trevligt också och en anledning till att hon fångade mitt öga. Men annars är foton med mer varierat utspel begränsade. Även med en stor samling av foton och granskade videoklipp med henne renderar rätt få bilder som är mer hjärtliga och visar hennes mer spontana minspel – och dessa är också sällan av god kvalitet. Det här blev en stöttesten när jag gick vidare och ville lära mig hitta Samanthas/Corinnas uttryck i klar form. 
Grundskisser till 2:a omgången porträttteckningar Corinna
Det är en viktig poäng med Corinnas skönhet att hon måste kunna se intressant och vacker ut även när hon inte ler – inte för att hennes leende inte är väldigt underbart och ljuvligt när hon väl firar av det. Karaktären Corinna har ett nedtonat känsloutspel, och mycket sker i ögonen och med rätt små medel.
Hur skulle detta se ut? Fokus för den första vändan av skisser kom därför att ligga på vad som kan uttryckas med små variationer – en slags studie i less is more. Notera att munnen är tämligen stilla, rak i teckningarna. Från de översta ansiktsskisserna, som ligger nära inpå sina förlagor, tog jag sedan ut svängarna lite för att se om man med små medel kunde visa på mer subtila känsloyttringar av oro, förvåning och lätt irritation
Andra omgången porträtt-och ansiktsstudier Corinna
Nästa vända handlade om större ansiktsuttryck och mer genomgripande mimik och rörelser som innefattade mun, såväl som ögon. Här blev det begränsade urvalet av förlagor ett akut problem. Så vad gör man? Det var främst under studier av Corinnas figur och kropp in action (nästa inlägg) som jag sneglat på poser av andra kvinnor. Men detsamma kan tillämpas på den handling och dynamik som sker i en människas ansikte.
Andie McDowell ansikte olika filmer
Skådespelerskan Andie McDowell har ett utseende som något påminner om Samanthas – både hår, käkpartiet som är tydligt men ändå behagfullt, den fylliga munnen och de markerade ögonbrynen. Hon skulle kunna vara Samanthas vekare lillasyster. Andie har, förutom förstås att vara vacker och tilldragande, ofta fått se förvånad, lätt sorgsen eller bedrövad ut på film. Således kan man studera hennes minspel för de många tillfällen då Corinna, tyvärr, får anledning att hysa sådana känslor.
Monica Belluci, en skönhet bland skönheter, är inte lik Samantha/Corinna på samma sätt. Men även hon har vissa grundläggande drag som passar för Corinnas ansiktsuttryck. Hennes är ett ansikte som är vackert och välproportionerligt, utan att vara vänt och skört. Det är ett starkt ansikte, med tydligt hakparti, välformad näsa och starkt, intensiv närvaro i ögonen. Dessutom är det en vuxen kvinnas skönhet, sensuell och mogen, ingen liten flickas.
Och även om de flesta bilder på Monica visar henne som ljuvlig är hon också ofta upphöjd, drottninglik och självmedveten (en kombo som ingen kan bära som hon). Hennes avbild finns i en mängd publikationer och filmer , så många olika miner finns tillgängliga. Ett collage av minspel från en enda film, ”Asterix & Mission Cleopatre” som tidigare omtalats här på bloggen, kan tjäna som exempel.
Sålunda beväpnad med ett rikhaltigt material har man kunna kasta sig ut i de tänkta, endast i fantasin sedda ansiktsuttrycken som Corinna kunde tänkas visa upp. Se nedan en sammanställning av några av försöken. Från vänster till höger alltmer fjärmade från någon befintlig förlaga, skisser som ska visa på glädje, ett rop i rädsla, sorgsen beslutsamhet, skratt, vrede, och ledsen saknad. Var och en av dem för olika scener i berättelsen. Mjukt kol och grafitpennor hade vid det här laget kompletterats regelmässigt med suddstift av papper, en teknik som möjliggör mjuka gråtoner och övergångar. Viss efterbehandling av framför allt färgkurvan behövs också för att rensa från koldamm.
Studier av starkare miner och känslouttryck för Corinna
De många studierna hade lyft kunskapen om Samantha/Corinnas ansikte till en punkt då man kunde försöka sig på ett porträtt som i en blick kunde ge en rättvisande bild av hennes anda och anblick, och få fram något av det beskrivs i min berrättelse:
”Det var inte ofta som Yakane kunde se nästan rakt fram in i en kvinnas ögon. De var ljusa, korallgröna och gnistrande som Ubariska havets vatten, men infattade i en mörk inramning som framhävde dem samtidigt som ögonbrynens bestämda linje ingav i dem en stränghet som bröt av mot det sensuella. Så ock hennes mun, fyllig och röd, men med något stramt i mungipan. […] där fanns som hos hela henne något kraftfullt, som kunde varit manhaftigt eller kantigt hos en annan, men avvärjdes av hennes höljes sköna form. Som den mörkt kastanjefärgad man som räckte nästan till ryggslutet och också underströk hennes omisskänliga kvinnlighet.”
Corinna – en allvarsam skönhet
Det här är den av de många skisserna som jag är mest nöjd med, än så länge. Fortfarande lite…kantig, utan den avrundning av det kraftfulla som hennes anblick erbjuder. Men det är en bit på väg.
I nästa del skall arbetet med att återge Corinnas kropp och fysiska uttryck i handling och vila behandlas.
←Se första inlägget i ”Corinna, den sköna krigaren del1”
————————————————————
PS.
Normalt är denna blogg skeptisk till böcker som handledning för en aktivitet som måste göras för att bli bra – lika lite som en bok om simning eller golf kan göra en till god utövare, är teckningsböcker sällan mer än exempel på andras teckningar. Trots detta är en bok, The Artist’s Complete Guide to Facial Expression av Gary Faigin, värt omnämnande. Faigins bok, som är klart utformad för att meddela en mängd tumregler, har så många exempel och konkreta råd att den kan vara användbar. Jag har haft nytta av den under några år, och försökt tillgodogöra mig dess allmänna råd för vilka de viktiga markörerna och tumreglerna för anisktsuttryck är. Dock skall också risken med sådana här handledningsböcker också nämnas, och det är att man blir för formulaisk, att man börjar rita stereotypa ansiktssuttryck. Varje person har olika unika särdrag, och det är viktigt att det generella inte skymmer det unika hos varje persons utspel. Boken finns hos såväl Bokus som Adlibris.
Corinna, den Sköna Krigaren del 1
En mängd utseendestudier för Corinna, en av de kvinnliga hjältarna i min berättelse, sammanfogas i en serie inlägg.
Den Sköna Krigaren, Hon-som-tar-andan, Ormbanens Vän, Syster-i-Vapen, Uppväckandets Furstinna… kärt barn har många namn. Yakanes gemål och huvudperson i flera av berättelsens delar är definitivt värdig närmare studium, för hon intar en framträdande plats i min historia.
Flera bilder på henne har redan publicerats, främst som del av storyboards och konceptstudier för kläder: dessa och fler kan återfinnas i den egna kategorin för bilder på Corinna här på bloggen.
Corinna började som en karaktär av typen kick-ass-brud,en slags kvinnlig stridis i den ganska etablerade genren av brudar-med-svärd som fantasygenren frambringat. Hon kunde slåss och var vacker, men också klok och en god lyssnare, tidigt försedd med lite mer under pannbenet än önskan att slå ihjäl folk och se lockande ut för tonårssinnen, fast min realismkoko även på den tiden det begav sig var stark nog att skippa ringbrynjebikinin och avbilda henne i mer eller mindre vederhäftiga rustningsutstyrslar.
Tidig Corinna med rustning och försök att använda Photoshop 1996
Sedermera har hennes karaktär genomgått många förändringar, djupnat och förhoppningsvis mognat. Hennes fysiska företräden har kommit att skjutas i bakgrunden i en mening (fast den har blivit mer anmärkningsvärd mot bakgrund av att historien antagit en allt mer realistisk ton), men fortgår ändå som en röd tråd i hennes uppenbaralse.
- Corinna i medeltidsklänning, skiss 1994
Corinna är en fd haremslavinna från som avvikit och själv börjar fara runt i min berättelses länder. Hon tvingas att ta hand om sig själv. Samtidigt är hon präglad av den disciplin och den rangordning som vidlåder slavarna och herrefolket i hennes hemland. När hon träffar på Yakane kommer deras likheter och också starka olikheter att i början borga för en relation med gnissel, men de kommer så småningon mycket nära varandra. Som f.d. haremsdam är Corinna mycket vacker, vilket inte bara är en detalj, utan en viktig poäng i berättelsen. Hennes uppenbarelse är också iögonfallande på andra sätt – hon är lång och stark, och försedd med för tiden ovanlig träning som sedan tillåter henne att ta steget till att bli en kvinnlig krigare, något som förstås var mycket ovanligt i verklighetens medeltid (om än inte helt uteslutet, se t.ex. http://womenshistorymonth.wordpress.com/resources/women-and-series/women-and-war/female-warriors/).
Yakane och Corinna, studie längdskillnad mellan dem och en Fellahin (egyptisk bonde)
första skisser Corinna 1994
Corinnas uppenbarelse var från början inspirerad av en specifik persons, som förkroppsligar en skönhet som är mycket anslående och samtidigt kroppsligt kompetent, och ser någorlunda sannolik ut för korsning mellan västerlänning och någon från mellanöstern.
Denna var den amerikanska fotomodellen tillika utviksflickan Samantha Leah Dorman, i undertecknads vy en av världens skönaste kvinnor när det begav sig på 90-talet, alla kategorier. Samantha är lång, närmare en och åttio, mörkhårig och har vissa drag som kan funka i en mellanöstern-miljö, och kom första gången till synes i ett fotoreportage om Långa Kvinnor i den amerikansa herrtidningen Playboy.
Sistnämnda faktum är värt att uppehålla sig vid. Den berömda herrtidningen var en viktig bildkälla när jag först började rita kvinnor i slutet på 80-talet. Som tur var sammanföll också denna tid med perioden tidigt 80-tal-tidigt 90-tal, då tidningen uppnådde en större bredd än varken den eller någon annan publikation haft ifråga om bilder på vackra kvinnor från olika ursprung och med vissa variation av kroppstyp, låt vara i omlopp kring en rätt specifik sorts skönhet, som går tillbaka till efterkrigstidens ideal.
Som redovisats i inlägget om Marilyn Monroe är mina preferenser knappast originella i det hänseendet. Men varför skulle de? Anmärkningsvärd skönhet är per definition inte demokratisk, och skärningspunkten mellan symmetri, hälsa, kvinnliga attribut och vad jag kallar fysisk kompetens är ett ganska smalt band.
Såsom varande professionell modell var Samantha Dorman förstås mycket vacker och kvinnlig, men med en viss styrka och stål i både blick och manér, som tog henne bortom paraden av snygga men inställsamt leende babes. Jag upplevde Samantha som i besittning av en viss värdighet i hur hon bar sin skönhet, trots att hon ju slog mynt av den – något som också är ett centralt drag för Corinna-karaktären.
Samantha tränade enligt uppgift anmärkningsvärt mycket, vilket passade för någon vars uppenbarelse skall vittna om fysisk kompetens och styrka: Corinna är ingen liten pinpinett eller svällande yppig pudding vilken som helst. De dragen har, som senare delar av dessa studier skall visa, förstärkts för olika faser av berättelsen.
De många skisser och koncept som frambringats för att avbilda Corinna kom på grund av den tidiga avledningen från Samantha Dorman för utseendet att skilja sig från de utseendestudier som hittills redovisats, som t.ex studierna i Anatomi & Utseende för figuren Yakane, eller dito för karaktären Jack, den anslående Zoe , m.fl. Till skillnad från dem behövde något riktigt sökande efter kroppsform och ansiktsdrag, eller studier för att komma fram till hur en viss karaktär skulle ”besättas” med ett visst utseende inte ske. I Corinnas fall föddes ju karaktären med sitt utseende bestäm, och det är Samanthas utseende, hennes figur och anlete som utgör basen för all porträttlikhet och avbildning av kroppen i rörelse.
Äldre ansiktsstudier Corinna från Samantha Dorman
Istället har min utforskning med åren blivit mer en strävan efter att komma riktigt nära, att avbilda den sköna Corinna så totalt och fullständigt som det går, att lära känna henne intimt för att kunna framställa henne i olika situationer, men också avspegla hennes inre, hennes tankar och känslor så korrekt som möjligt. Kravet på allt större exakthet, perfektion och variation har varit en större utmaning rent tekniskt och också föreställningsmässigt, men behovet av att göra detta har blivit mycket tydligt med tiden (se t.ex inläggen ”Om Teckning och Berättande” med just Corinna).
- Den undersköna Monica Belluccis stil och elegans…
Det kan förefalla konstigt, men det är ett drygt arbete att komma över varierade bilder med olika uttryck för både kropp och ansikte även för mycket ofta fotograferade förlagor, som t.ex fotomodeller. Det finns ett ganska begränsat antal poser och miner som dessa avbildas med – men sedan är det stopp.
…och den vackert bekymrade Andie McDowell…
Det här säger något om samhällsklimatet och det paradoxala med att vår kultur, som tycks svämma över av bilder av mer eller mindre avslöjande slag, är ganska likriktad ifråga om vad som avbildas.
…den kraftfullt svingande tennismästarinnan Maria Sharapova…
Detta blev, som vi skall se längre fram, mycket klart när jag försökte fästa mina visioner av Corinna utförande olika former av aktiviteter och med olika ansiktsuttryck som vrede, sorg osv, på papper.
…den paranta Catherine Zeta-Jones…
I arbetet med att finna Corinnas uttryck, hennes kropp i rörelse och ur olika vinklar samt också hur kläder sitter på henne har, som skall redovisas i inlägg längre fram, således den sensuella Samantha fått draghjälp.
- …och Elizabeths Hurleys talang för klänningsbärande fått bidra.
Ur mitt digra arkiv av avbildningar av flera sköna och intressanta kvinnor har jag under åren plockat fram flera som för studier av i olika kroppsställningar, stämningslägen och utstyrsel.
Utöver filmstjärnor som Monica Bellucci och Andie McDowell som bidragit med känsloutspel och stil, har idrottskvinnor som Maria Sharapova gett välbehövliga insikter för en Corinna i full action, och för bärandet av kläder och deras fall andra långa och sensuella damer som Elizabeth Hurley, Catherine Zeta-Jones, mfl. fått bidra till en helhetsbild av den själfulla och handlingskraftiga Corinnas mångsidiga uppenbarelse.
Forsättning i Del 2 av ”Corinna, den Sköna Krigaren – Om ett Ansiktes tjusning…”→
En Passionerad Påskpiskning?
På grundval av påskhögtiden, och för att det är en film som jag ofta återvänder till… en liten tillbakablick på ”The Passion of the Christ”.
Berättelsen är förhoppningsvis bekant. I det romerskt invaderade Galiléen för litet mer än 2000 år sedan börjar en snickare predika ett delvis reformerat judiskt religiöst budskap, och får ett visst följe. Det här orsakar oro i olika kretsar av samhället, och det slutar inte väl för snickaren, som till slut finner sig hånad, torterad och uppspikad på ett kors.
Över tusen år senare hade den legendariske snickarens religiösa budskap bildat basen för en stor religion som dominerade västerlandet, och berättelserna om hans tortyr och kvalfyllda sista timmar kommit att bli en central och symboliskt laddad rit inom den s.k. romersk-katolska kyrkan. Diverse självspäkare fäste i processioner och andra rituella sammanhang särskild emfas på temat med snickarens plågor och tortyr som en slags rening och avståndstagande från den fysiska verkligheten och kroppens föregivet låga och smutsiga natur.
Det här draget kom att få ännu en skjuts och förstärkas efter den i historien oöverträffade massdöd som drabbade hela den civiliserade världen på 1300-talet – den s.k Digerdöden eller Stora Pesten (eng. Black Death). Lidande och död kom därefter att få en central mättad och överspänd betydelse i ett svårt traumatiserat religiöst samhälle och hänsyftades tillbaka på Kristuspassionen och de sista dagarnas lidande, något som inte sällan kom att anta märkligt sadomasochistiska anstrykningar som fortlevt ända in i våra dagar.
Intro en moraliskt tämligen anfrätt halvalkoholiserad och fundamentalistiskt kristen Hollywoodpersonlighet, en potentiellt saftig publik av obildade men trosnitiska kristna och en allmänst sensationalistisk kultur och voilá: en succé och en filmsnackis är ett faktum.
Mel Gibsons ”The Passion of the Christ” handlar alltså om den berömde snickaren Jesus ”Kristos” (”den smorde”), som den grekiska transkriberingen av hans namn kommit att bli.
nutida flagellanter
Filmen, med Jim Caviezel i titelrollen, fokuserar nästan bara på de sista dagarnas tortyr och död av nämnde protagonist, i en orgie av självspäkning och förakt för köttet i en märklig och uppeldad kombination med frossande i köttslamsor, blod och stön av smärta som en medeltida flagellant skulle finna helt och hållet bekant.
Även antipatin mot den judiska miljön i vilken Jesus, som ju själv var jude, verkade i, skulle också varit helt i linje med en 1300-tals flagellants världsbild.
”The Passion of the Christ” väckte mycket motstridiga känslor efter sin premiär 2004. Å ena sidan entusiastiskt bifall, men också en berättigad diskussion och avståndstagande från många för hur berättelsen om Jesus-figurens sista dagar gestaltades. Här skall för enkelhetens skull tre invändingar ur högen dras fram.
Porträtteringen av det judiska högsta rådet av skriftlärda (sanhedrin) och deras anhängare är svårt antisemitisk och präglad av teorin om ”blodsskuld”, dvs att det judiska folket bär ett slags kollektivt och evigt ansvar för avrättningen av Jesus den Smorde. Det kan vara värt att notera att den här teorin om judarna som ”Jesusmördare” lett till mordet på oräkneliga judar sedan dess i diverse progromer och bildar en direkt länk till nazismens antisemitism.
Porträtteringen av romarna är svårt inkonsekvent och ohistorisk och präglad av den katolska kyrkans uttryckliga önskan att avlasta ansvaret för Jesus död från de ansvariga romerska myndigheterna – Kristendomen hade ju det romerska riket att tacka för sitt genombrott som religion, i och med att det blev det romerska imperiets statsreligion efter kejsar Konstantin.
Pontius Pilatus, som till skillnad från Jesus själv är en belagd historisk person, var en brutal och tämligen okänslig ståthållare i typisk kolonial romersk stil. I denna film dock porträtterad som en själfull och sofistikerad gentleman ansatt av moraliska och existensiella funderingar. - Vissa lätt bisarra inslag, som ett par lätt psykedeliskt inspirerade sekvenser med Judas, och också den märkligt androgyna gestaltningen av Satan i filmen liksom den klart osympatiska framställlningen av barn.
Frossandet, det perversa närkikandet i att se en människa plågas och torteras till döda, de lång närbilderna och åkningarna, den beslutsamhet det innebär att låta blodsplatter träffa linsen som om man filmade en verklig tortyr. Mer än en biobesökare drabbades av äckelkänslor, och även religiösa personer kände sig illa berörda av denna uppvisning i sadism och lidande.
Sistnämnda kan tyvärr inte dölja det faktum att fundamentalistiska kristna flockades till biograferna för att se filmen, inte sällan på anmodan av sina pastorer. Det bär syn för sägen, att porträtteringen av en människa som utdraget torteras ihjäl väckte helt andra känslor av andakt och bävan hos dem.
Det här är en film som gör mig djupt kluven.
Första gången drabbades även jag av dess välgjorda yta och den verklighetstrogna iscensättningen. För en autenticitetsgalning som undertecknad utgör figurer i nitiskt realistiska och tidstrogna kläder, samt detta att alla talar de samtida språken (även om man kan undra lite över frånvaron av antik grekiska, ett troligare medium i kontakter mellan folk från mellanöstern och romare) en svår lockelse. Jag hade också hört talas om Mel Gibsons svårigheter med att få filmen gjord, och förväntade mig inte en så pass bastant produktion. Man var motvilligt imponerad. Men detta föll undan vid efterföljandet tittar, faktiskt redan samma kväll, och det som kom i förgrunden var de andra och mer problematiska intrycken.
Som en fan av den undersköna Monica Bellucci är det förstås med en märkligt blandad förtjustning som man ser henne som figuren Maria Magdalena, oaktat att hon förstås är osannolikt vacker även med den tidens ickesmickrande vestiment.
Generellt är det för övrigt just scenerna med de två Mariorna, modern och Magdalena, som är de som ännu väcker viss genklang hos mig. Det är rörande, den enkla men slagkraftiga porträtteringen av t.ex en moders kärlek och omsorg om sitt barn.
Men dessa scener stärker också mitt avståndstagande från filmens budskap, och den omänskliga moral som vidlåder hela mythosen runt Kristus. Den Gud som tycker sig kunna kräva den här människooffret – och själv delta, om den tossiga treeninghetsläran är något att gå efter – och den sjukliga iscensättning som skall få betraktaren att se detta som något sublimt och heligt. Kristendomens centrala dogm, människooffret som renande och försonande akt mellan Gud och människa, framstår här som det nakna och perversa påhitt det är för var och en som har ett uns empati.
På ett märkligt sätt har The Passion of the Christ ändå blivit en film som jag återvänder till. Just iscensättningen av tortyren är så pass realistiskt och kväljande att jag kommit att använda mig av den som referensmaterial, bl.a. för den tortyr som drabbar två av protagonisterna i min berättelse, en av vilken också har vissa drag av Jesusgestalt. Men väl att notera, inte som något sublimt eller transcendent, utan som det traumatiserande övergrepp som det är.
Noteras kan också filmmusiken, som också väckt viss irritatíon, en som dock är lite malplacerad. John Debneys filmmusik har med rätta anklagats för att vara bombastisk, men det är att missa poängen. Det är meningen att den skall vara det, och den ligger helt i linje med filmens läsning av de omtalade händelser som porträtteras. Det är dit som kritiken måste riktas – annars är man bara en som både vill ha den blodiga jesuskakan men blunda för den överspända teologi som kommit att vävas kring de frånstötande delarna av berättelsen. Jag måste säga att jag gillar John Debneys musik, och använder den, fast för att sätta ljud till krig och naturkatastrofer… (som ”Resurrection” nedan)
Några fler bilder från filmen
Det slutgiltiga omdömet för den här filmen är ett lätt otillfredsställande Medioker. Snyggt genomförd och några guldklimpar mer än vägs upp av dess budskap och tortyrvouyerism
Medelbetyg för gott försök
——————————————————
För mer info om filmen se http://www.imdb.com/title/tt0335345/ och http://en.wikipedia.org/wiki/The_Passion_of_the_Christ. Filmens egen site är http://www.thepassionofchrist.com/v2/index.html
Moderna bilder av Kleopatra – Nya Varianter i en medial korsbefruktning (del 3)
I den sista delen om porträtteringen av den mytiska drottningen Kleopatra tittar jag på några moderna varianter av Kleopatraporträtt från det sista dussinet år. Undet den tiden har flera intressanta utvecklingar av de etablerade varianterna från den stora studioeran skett.
Gina Torres
Förändringar tenderar att börja i periferin. Så det är inte en film som vi börjar från, utan den lätt obskyra fantasyTV-serien ”Xena – warrior princess”. Den blandade friskt inslag från fantasy med mytologi och även hisotoria. Så förekommer till exempel Julius Caesat i serien, och förstås…Kleopatra.
Men det är inte en Kleopatra som man är van att se henne. Hon spelas nämligen av Gina Torres, som ju är…svart. Eller halvt i alla fall, både hennes utseende och namn antyder att hon också har latinamerikansk påbrå.
Det har föreslagits, av t.ex Star Trek-fans, att sci-fi kan ha en inbyggd progressiv bias och ”gå före” med att ha folk från annan etnisk bakgrund än helvit i olika roller (se t.ex http://liberalvaluesblog.com/2006/09/22/sci-fi-friday-star-trek-as-a-dream-of-a-liberal-and-tolerant-society/). Detta är ett intressant argument, men som Mark Newton påpekar i en artikel i Huff Post i år(http://www.huffingtonpost.co.uk/mark-newton/science-fiction-fantasy-minorities_b_931078.html) finns det också en otrolig mängd stereotyper i och unkna fördomar kvar i de genrerna också (se bara den senaste Conan-filmen, som recenserades här på bloggen). Kontentan är att en attraktiv icke-vit kvinna som Kleopatra fortfarande var något sällsynt.
I ett ytterligare brott mot stereotyperna spelar Gina sin Kleopatra som en riktigt farlig och tuff kvinna, inte det bortskämda kvasi-våp med snygghet och kanske lite list som enda vapen som rådde på den gamla studioeran. Gina Torres har spelat med i många fantasy- och Science-fiction-filmer, och hon tog med sig sina figurers lite hårdare och mer stridbara karaktär.
Det här var inte en stor roll, men den är intressant som ett brytande av ett slags tabu. Som vi sett var Kleopatra genomgående tämligen ”vit” i de klassiska filmerna, och en aristokratisk liten dam. Här är det en tuff brud med dolken i högsta hugg vi får se. Hon är fortfarande en rykande het snygging och iklädd skumma bikiniliknande orientalistiskt inspirerade plagg som låter betraktaren se det till fullo. Men Gina Torres var defintivt en variation, och bröt ny mark.
Leonor Varela
TV fortsatte att producera ”nya” Kleopatror. Leonor Varela spelar Kleopatra i den sevärda miniserien ”Cleopatra” från 1999 En fördel med miniserieformatet är att man kan ägna sig lite längre åt sådant som ofta snabbspolas i en biofilm. En sådan sak är de politiska konflikterna och intrigerna, som här främträder mycket skarpare. Kleopatra var ungefär 21 när hon mötte Julius Caesar, vilket för den tiden var en fullvuxen ålder. 
Men för att vara en härskare och person med egen auktoritet var det ungt – så pass unga regenter var oftast bara staffagefigurer, och en anledning till att Kleopatra står ut som historisk figur var hennes strävan efter att verkligen ikläda sig den makt som hon hade nominellt, och befria sig från förmyndare och överrockar. 
En annan sak som kan ges mer djup är karaktärsutveckling. Intressanta diskussioner om hur makt och myndighet borde utövas i ett stort imperium förs, och slitningarna i den tidens Romarrike, som befann sig i en övergångsfas, blir tydliga. Kleopatras ambition och ärelystnad ges här en mycket stark framtoning, men på ett mer sympatiskt sätt än hos de klassiska filmerna. Kleopatra framstår som någon som får kämpa sig till sin tron och rätt att härska under ständig fara för sitt liv, och följaktligen använder sig av varje list och möjlighet för att försvara sin position och nå sina mål.
Hon är inte enbart sympatisk utan komplex, och ser till att döda sin syster för att bevara sin position utan speciellt förskönande förklaringar annat än att det rör en maktkamp. En så öppet makthungrig hjältinna, som ändå har vår sympati, hade suttit ytterst illa till under den klassiska studiofilmens tid.
Ifråga om det rena utseendet är Leonor Varela närmare Sophia Loren än de bleksiktiga Hollywood-Cleopatrorna från fordom, mindre yppig men väldigt vacker förstås, lite mer perfekt än vad som verkar troligt om än kanske inte nödvändigtvis som en grek-egyptier: hon är i själva verket bördig från Chile och Frankrike.
Men det är i alla fall i rätt härad, relativt sett, och med olivhy och mörka, intensiva ögon ser hon ut som ut en eldig medelhavstös med en lite främmande, exotisk twist. Hon ser också mer ut att vara i rätt ålder, och för sig mycket kungligt samtidigt som hon kan vara utsatt och liten i jämförelse men alla män i miniserien.
”Cleopatra”-serien blev rätt väl mottagen (se t.ex. http://nymag.com/nymetro/arts/tv/reviews/242/).
Serien var tidigt ute med en önskan att göra en storstilad TV-produktion med motiv och ett anslag liknande vad som förut var förbehållet filmer, speciellt med tanke på historiska teman. Dess framgång över många kanaler bidrog till senare satsningar som ”ROME”, ”Tudors” med flera. Den var inget stort avsteg från tidigare Kleopatraskildringar: skönhetsfixeringen finns där, den lite för moderna looken är där, de personliga intrigerna och romantiken får ta oerhört mycket plats – men bara det faktum att den är längre gör den mer varierad och vid i sitt perspektiv än tidigare varianter. Och viljan att framställa Kleopatra som en ung och ambitiös kvinna med mer kvaliteter än anslående yttre är definitivt där. Ett fall framåt.
Några stillbilder från ”Cleopatra”
Monica Bellucci
Ännu mer popkulturell eller skall vi säga helt befriad från verklighet är den på ett seriealbum baserade filmen ”Asterix & Obelix: Mission Cleopâtre” från 2002. Det är en av de bästa Asterixalbumen och filmen håller sig nära dess historia, med en mycket stark och bossig Kleopatra som upprepas i filmen. I seriealbumet pratas det mycket ironiskt om Kleopatras näsa som en slags omskrivning för drottningens skönhet. Just den detaljen lades här och sidan och filmen väljer istället att ståta med den kanske vackraste av alla Kleopatror någonsin, den förödande sköna Monica Bellucci.
Några scener med Monica från ”Asterix & Obelix: Mission Cleopatre” (på franska)
Monica gör Kleopatra som fjärran, men ständigt närvarande – hon är inte filmens huvudperson, men allt snurrar kring henne – och despotisk, en slags gudinna, och ser också sådan ut, som bara hon kan i vår tid.
Ingen Kleopatra kunde varit skönare än Monica, en insikt som man bibringas trots, snarare än tack vare, de franskt gubbsjuka kameraåkningarna och godtyckliga hudvisningarna – aldrig till nytta när skönhet i sitt apex skall visualiseras. Kreationerna hon bär förstärker den effekten ytterligare, och har inte alltid mycket att göra med Egyptisk klädedräkt som dock, det skall betänkas, inte var så speciellt döljande eller pryd av sig heller.
Monicas skönhet var dock en stor tillgång för filmen och bidrog till dess stora framgång. Att det skedde medvetet framgår tydligt av marknadsföringen, och påtalades inte sällan öppet, som i den spanska affischen till vänster, som säger det uppenbara ”En Bra orsak att gå på Bio”. Se nedan för några av afficherna i den internationella marknadsföringen.
Icke desto mindre lyckas Monica göra Kleopatra till en auktoritär figur som skulle äta Vivien Leighs Cleopatra levande med krona och allt. Här är det Kleopatra som ger order och bestämmer, hennes vrede är dödlig, hennes humör något att frukta med livet som insats – med Caesar som en stackars hukande typ vilken som värst kan reta upp drottningen. Han är hennes allierade och gäst, inte någon erövrare, och det är helt klart han som är den erövrade. Caesar trånar efter men fruktar också henne, inte tvärtom. Kleopatras eget värde och attraktionskraft står över männens bedömningar. Det är hon som väljer och beordrar.
Monicas Kleopatra strävar inte efter att vara verklighetstrogen, utan är baserad på seriefiguren, kompletterad med en drift med Elizabeths Kleopatrafigur både vad gäller, humör, extravagans och attraktionskraft – som alla överträffas. Men trots sin parodiska och metafiktiva karaktär, eller kanske just tack vare det, uppstår det en märklig effekt när man för en gångs skull får se en porträttering av en ohöljt maktfullkomlig kvinnlig suverän, en kvinna som är så stark och skön att alla män runt henne bara kan dyrka och tassa på tå. Till slut är det också hon som avgör med segern, och med Caesar tillintetgjord och besegrad väljer hon att sluka honom i filmens sista heta scen.
Det kanske bara är jag, men jag kan tänka mig värre öden än att brottas ner av den gudomliga i Monikas skepnad.
Lite mer om filmen i http://en.wikipedia.org/wiki/Asterix_%26_Obelix:_Mission_Cleopatra
Några Stillbilder från ”Asterix & Obelix: Uppdrag Kleopatra”
Lindsey Marshal
Den unga Lindsey Marshal spelade Cleopatra i HBO’s fantastiska serie ”Rome”. Hennes är en på många sätt intressant prestation, kanske inspirerad av Sofia Coppolas tolkning av Marie Antoinette i filmen med samma namn.
Den tolkningen tar fasta något av en brat-persona, en kunglig sådan, och tonårig i sin outlook. Drottningen är omväxlande loj och gränslös i sina manér, ibland insmickrande, ibland dödligt uttråkad. Hon flyr gärna allvaret i sin ständigt prekära situation genom fester, hyss eller droger.
Lindseys torkning är i mitt tycke väldigt bra – kanske är den mer en porträttering av en nutida ung arvtagerska än vad som är helt historiskt korrekt, men det är gjort med pregnans som inte saknar mer universella poänger.
Hur Cleopatra iklär sig rollen som drottning är också bra porträtterat – hennes kronor och utstyrslar, hennes skabrösa fester och gränslösa person är utanpåverk, som hon är medveten om. De är skal som ligger på ytan, och Lindsey gör ett fint porträtt av den tomhet och rädsla som den unga drottningen känner när kronorna och pompan är av, och inget hjälper mot det hemska öde som väntar henne i Augustus skepnad.
Se den lysande iskalla scenen när Cleopatra och Caesar Augustus träffas först i ”Rome”
http://www.youtube.com/watch?v=599AzvrUqo0
Ifråga om utseende och attraktionskraft är denna tolkning på ett sätt en av de mer realistiska. Även här är förstås Cleopatra mer nordeuropeisk än vad som är rimligt. Den unga Lindesy, även om hon alls inte skäms för sig, är dock inte klassiskt vacker, och den rena skönheten hålls ner som avgörande kvalité för Kleopatras karaktär. Lindsey lyckas ändå göra det ändå högst troligt att män skulle dras till henne, ung och oblyg som hon är, med sina mystiska och exotiska manér, okynniga blick och lite farligt oförutsägbara humör. Även i ”Rome” får vi kanske inte se så mycket av den intrigerande och politiskt driftiga drottningen – kanske för att den rollen är vikt åt Polly Walkers ”Atia” av Juliernas ätt (hon gör ett ett ly-san-de jobb i serien).
Till skillnad från t.ex. Oktavianus/Augustus verkar Kleopatra dock inte åldras i serien, och vi får inte se den vuxna drottningen. Men det är en intressant och sevärd prestation, med delvis andra perspektiv än den klassiska vampen, eller lilla dockan eller trofén som annars varit normen.
Några Stillbilder av Kleopatra i ”Rome”
Kim Kardashian
I en sista liten avvikelse från filmtemat tar jag med ett fotografitillfälle nyligen med kändisen Kim Kardashian – mest känd för kurviga kropp med tillhörande stora rumpa och att ha rippat dåtida ”kompisens” Paris Hiltons way to fame genom att förekomma på en amatörsexvideoinspelning.
Numera, genom tidens märkliga medialogik, kan en mycket bred kategori av folk (även om mycket få är utvalda) bli en ”kändis” med egen TV-serie och kan alltså låta sig bantas, gymmas, fotograferas och stylas av profesionella och skickliga yrkesmän – med tilltalande resultat. Kim är ju en tilldragande och yppig ung kvinna, och för ett fotoreportage för tidskriften Harpers Bazaar valdes just temat Kleopatra, antagligen inspirerat av Elisabeth Taylors frånfälle och som del av en kampanj för hennes mediaäventyr (hennes blogg).
Och trots det genomkommersialiserade syftet är det ett intressant (och positivt) vidgande av skönhetsbegreppet man kan se här. Kim är ju ingen lång tunn modell utan kortvuxen och försedd med rejäla former, och hennes armeniska påbrå uttrycker en annan form av skönhet än vad som är det ”klassiska”.
Det lustiga är att om man kan se förbi det mer kitschiga så ger Kim troligen en tänkbar idé om en verklig Kleopatra – hon är från rätt del av världen med sitt armeniska påbrå, har haft vett att inte låta ta bort det som gör henne lite intressant (som att blondera håret eller helt ändra på sina anletsdrag) och har därför drag som mer överenstämmer med vad som kunde vara en Kleopatra eller Arsinoe, om deras förfäder hade hållit sig till en strikt diet av perser och greker (vilket inte verkar sannolikt, men inte alls är omöjligt). Mer än den fulländade Monica Bellucci, den modellsnygga Leonor Varela, definitivt mer än de anglifierade Kleopatrorna i Vivien Leighs eller Elizabeth Taylors skepnader.
Så kan även ur en kitschfest något intressant utvinnas. Och med Kleopatrafenomenet som tittglas kan man få syn på stömningar i tiden vad gäller skönhet, och om olika gränser för kvinnligt beteende och utseende.
*******************
Man kan konstatera att även om man numera tillåter sig en vidare variation av hur Kleopatra framställs, och preferensernas vidgats att omfatta även sådana gestaltningar som åtminstone närmar sig hur den mytomspunna drottningen faktiskt kunde ha tett sig, så finns där fortfarande strömningar som drar åt andra hållet. Kravet på att en Kleopatra skall vara anmärkningsvärt vacker tycks skriven i sten, med en tillhörande fokusering mer på hennes utseende och rent fysiska utstrålning än den historiska personens faktiska gärning.
Man kan också notera att när ett tabu bryts så kvarstår en massa andra – ingen har hittills gjort en gestaltning av Kleopatra som tar ett helhetsgrepp på hennes person och vågar vara lite annorlunda på många fronter samtidigt. Det vore trevligt att få se en sådan Kleopatra, med ett seriöst anslag på den intressanta och omvälvande tid som hon levde i. Och hon får visst, gärna vara vacker. Men Kleopatra var mycket mycket mer än så.
←Klicka för den föregående delen ”Kleopatra och Studiornas Guldålder (2)”
———————————————–
Några bloggar som tar upp Kleopatra-inspirerade fenomen innefattar bl.a.
- Being Cleopatra http://beingcleopatra.blogspot.com/
- Om Cleopatra-attribut i modernt mode se http://rawfashionagency.wordpress.com/2011/08/22/queen-cleopatra/
- The Cleopatra Blog http://thecleopatrablog.blogspot.com/
- http://www.ebonysweden.com/2009/12/fran-kleopatra-till-michelle-obama.html
- http://marquee.blogs.cnn.com/2010/06/17/backlash-over-angelina-jolie-as-cleopatra/
Om seriealbumet ”Asterix och Kleopatra” se http://seriewikin.serieframjandet.se/index.php/Asterix_och_Kleopatra)
TV-serien ”ROME”, både första och andra säsongen, kan inte nog prisas och rekommenderas. Intriger, blod, erotik, mäktiga arméer och slag, och vinddrivna existenser radas upp i den kanske mest realistiska och breda porträtteringen av livet i det mytiska historiska Rom under de världsavgörande dagar då den gamla republiken slutligen gick i graven och Kejsardömet föddes. Se ROME om du inte har sett den! Se Om den om du redan sett den! Finns som Box med kompletta första och andra säsongen överallt där DVDs säljs.
Monica Bellucci är en av denna blogs husgudinnor, en ikon av skönhet som förtjänar att dyrkas med vördnad av envar som förmår uppskatta kvinnlighet och skönhet. Efter en början som fotomodell i unga år har hon verkat i en mängd både fransk, italiensk och amerikansk film. En sann Musa i ordets verkliga, klassiska bemärkelse, inspirerade hon Guiseppe Tornatore till den oskarsnominerade ”Malèna”, om en kvinna så skön att en hel stad rivs upp i sömmarna, envar blottande sina återhållna känslor av hat lika väl som åtrå. Guiseppe skrev introduktionen till Monicas fotobok från 2010-en tribut från världens främsta fotografer av hennes tid som ung modell till nu. http://en.wikipedia.org/wiki/Monica_Bellucci,
- http://www.imdb.com/name/nm0000899/,
- http://www.fashionmodeldirectory.com/models/Monica_Bellucci
- aktuella foton och ett stort arkiv i http://monicabelluccifan.com/
Slutligen en liten uppdatering.
I del 1 av denna inläggserie omtalades Stacy Schiffs bok ”Cleopatra: A Life” – den skall nu filmas med ingen mindre än Angelina Jolie i huvudrollen. Se
- http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article12342754.ab,
- http://aftonbladetwebshop.cdon.se/b%C3%B6cker/schiff,_stacy/kleopatra_%3A_ett_liv-12682284,
- http://www.svd.se/kultur/jolie-vill-gora-annorlunda-kleopatra_6211223.svd,
- http://www.svd.se/nyheter/inrikes/nya-ron-om-kleopatras-harkomst_2603375.svd
Indomitus.blog 