Keltisk mytologi vs grekisk (?) gudakonung


En odödlig hjälte, stammande från antikens dagar, tar sig an en motståndare sprungen från forntidens keltiska människooffer. 

Modern Wicker Man

Det finns nutida entusiaster som återupplivat Wicker Man-traditionen, fast utan människooffer.

Sägnerna talar om att kelternas druider före romarnas invasioner av Gallien och de Brittiska öarna byggde en stor människofigur av grenar, senare känd som en wicker man, för att fyllas med krigsfångar eller andra olyckliga och sedan brännas som offer till deras gudar.

Den där legenden, om än med lite svajigt stöd i källor och fynd, gav inspirationen för en scen som återges i mina berättelser: den odödlige hjälten Ilataîn, som själv levt bortom tusen år och sett motsvarigheten till Rom brinna, står öga mot öga med Cynnal, en gigantisk människolik skapelse gjord av grenar vilken vaknar till liv efter tusenårig sömn för att fullborda sitt öde.

I ett ”tunnelbaneutkast” från några år sedan ser man hur jag föreställde mig varelsen – en stor bulkig skepnad, som tornar upp sig, försedd med horn på sitt huvud, och hjälten Ilataîn med spjutet upplyft, redo till kast.

I en blyertsskiss från 2018 satte jag en mer fix form till de olika delarna såsom de kom att klarna för mig, De båda står öga mot öga i den gamla gravkammare som Cynnal dväljts i sedan den skapades under det blodiga offrandet av 800 själar. 

Jättehjort

Grenvarelsen Cynnals horn omarbetades efter att ha jag läst om forntidens europeiska megafauna, speciellt jättehjorten (Megaloceros giganteus) som bebodde b.la. Irland för över 7000 år sedan – det gav en extra uråldrig touch, och passade bättre för proportionerna.

linothorax

rekonstruktion av en linnerustning, sådan som den bars av Alexander den stores falanger och ryttare

Av någon anledning frångick jag ett tag grundidén med Iltaîn med spjutet lyft. Det var inget bra. Förutom att det var en mer passande hjältepose för den bålde Ilataîn visade den ursprungliga figuren mer av dennes klädsel och rustning, som i sig bär på en historia: det är en linothorax, det karaktäristiska grekiska linneskyddet för bålen, och given honom under resor i mellanöstern med den store Dikerates, mina berättelsers motsvarighet till Alexander den Store. 

Det åtgärdades mede en egen liten teckning, som sedan tuschades. Ilataîn stod nu åter som han ska, med krigsmålning och sitt spjut, givet honom av gudarna, redo till kast. 

Från det gick jag sedan direkt över till det lätt petiga jobbet att tuscha Cynnal-skissen, varefter det hela monterades ihop till en sammanhängande bild.

Ilataîn och Cynnal – tuschad skiss

Det såg lovande ut, och kommen så här långt var det inte tvivel på att den där skulle gå vidare och få färg på sig. Färgläggning är förstås olycksbarnet i min bildhantering genom åren. Eller snarare, färg och ljussättning. Det är lustigt – så länge man skippar färg tenderar betraktaren att acceptera den tydlighet och starka linjer och kontraster som hör till en tuschteckning. Men så fort man stänker lite kulör så blir det klart att den där bilden innehåller en mängd komplikationer. Som: var tusan kommer ljuset ifrån, hur kan man representera att man alls kan se någonting utan att det ser fånigt ut? Och vad skulle ljuskällan göra med känslan i bilden? Osv. osv…

Men ur utmaning kommer framsteg. Om ljuset kom från en spricka i väggen bakom Cynnal, skulle dess ljusknippen bryta igenom och falla på både Cynnal, rummet och Ilataîn, brutet genom Cynnals flätverk. Det var en idiotiskt tidsödande idé, men en gång tänkt, kunde den inte otänkas… Några nerslag i det omständiga pulandet med ljusknippen och dussintals lager skuggor, ljusåterkastningar och andra effekter kan ses ovan.

The Wicker Man rises

Ilataîn och Cynnal i Siglentirs gravkammare

Och så blev det, iaf. så gott jag kan göra det. Den slutliga bilden blev dovare och mörkare än jag först tänkt, och det går säkerligen att förbättra. Men den fyller åtminstone sitt syfte: att visa på skepnaden hos Cynnal när denne vaknar ur sin tusenåriga sömn, och Ilataîn som står där redo att bekämpa den och dess blodtörstiga syfte, vilken om den uppfylldes skulle bringa undergång för deras hem, Landet Bortom.


Se mer om Wicker Man-traditionen i https://en.wikipedia.org/wiki/Wicker_man

 

Om thefeatheredsnake

Educator hooked on history, art & writing

Publicerat på 12 juni, 2020, i A'ratauma, Antikens Grekland /Ancient Greece, Bildbehandling i Dator /Digital Image Rendering & Editing, Egna Bilder /My Own Pictures, Egna Figurer, GIMP, Historia /History, Kelter /Celtic history, Målningar /Paintings, Skisser/Sketches, Storyboards, Storyboards: Landet Bortom, Teckningar /Drawings och märkt , , , , . Bokmärk permalänken. 6 kommentarer.

  1. Ytterst var det Julius Caesar och ”De Bello Gallico” – men han är den enda samtida källa vi alls har..

    Gilla

    • Tjena Hedningen. Ja, Kelterna var inte mycket för skrift, så vi har ofta väldigt lite direkt från dem. Arkeologiska fynd kan inte riktigt kompensera det där. Mycket, som även de som försöker sätta sig in i keltisk kultur tänker sig hände, har en inte obetydlig dos spekulationer i sig…

      Gilla

      • fast vilka är bevisen för ”wickermen” ? Enstaka offer som The Lindow Druid – ur hövdingarnas egen skara – javisst – men offer i den storleksordningen – vad skulle tyda på det ?

        Gilla

      • Hedningen: nu sysslar iofs historiker inte nödvändigtvis med att ”bevisa” saker, i den mening begreppet har i juridikens och naturvetenskapens värld som du vet. Speciellt inte när det gäller saker längre tillbaka i tiden: där kan vi bara göra mer eller mindre understödda antaganden. Jag skulle säga, som antyds av mitt inlägg, att underlaget, stödet, indicierna, för människooffer i gigantiska Wickermen, är svaga. Inte oexisterande, men svaga. Förutom Caesar, så nämner den grekisk-romerske historikern Strabon också stråmän i sådana sammanhang. Den romerske historikern Florus omtalar också brännoffer av människor (bl.a. krigsfångar) bland kelterna på Balkan i samband med Crassus kampanj där 28 fVT. Det finns mynt från området som verkar avbilda en avgudafigur, enligt arkeologer kanske guden Taranis, som ser mycket lik ut en Wickerman. Mycket mer än så är det inte.
        Det är värt att notera att var och en av elementen i fenomenet ifråga är mer belagda: att kelterna brände stora eldar vid vissa av sina högtider vet vi. Att man tillverkade stråfigurer för att hedra vissa gudar är ett belagt bruk. Att kelterna praktiserade människooffer eller iaf kombinerade avrättningar med kultiska seder likaså. Men att alla tre på en gång, i en kombinerad ceremoni, skulle utövas återkommande och ha någon slags etablerad innebörd? Det verkar tveksamt. Min personliga slutsats är således att Wickermen-ceremonins sammanblandning med människooffer antagligen är ett missförstånd eller en skönt skräckinjagande och fantasieggande story som var för bra för att släppa för romarna. Jag skulle inte ta gift på det, men det är så det verkar som kunskapsläget framstår.
        För mitt syfte behöver en sådan tradition, fiktiv eller inte, dock inte vara belagd bortom allt rimligt tvivel – det räcker att det är en myt med tydliga rötter i vår verklighet som är passande för den värld jag skapat och målar upp. Cynnal, den levande stråmannen i min berättelse fyller funktionen av att visa på desperationen hos en grupp keltiska kultister inför romarnas antåg och förestående underkuvande av deras kultur. Den är således en anomali, även i min berättelse, och har klara apokalytiska drag.
        Det finns en bloggare som har skrivit bra om romarnas konflikter med kelterna just på Balkan. Se https://balkancelts.wordpress.com/tag/roman-conquest-balkans/ han tar f.ö. upp Wickerman-kopplingen m hänv. till de fynd som gjorts i området. Se https://balkancelts.wordpress.com/2013/10/05/the-wicker-man/ Av någon anledning tog jag inte med den länken i mitt inlägg: det ska jag rätta till.
        Väl mött och på återseende!

        Gilla

  2. Helt fantastisk bild! Hjälten är fulländad i sig, i den spjutkastande posén, men de uppbrutna ljusknippena är underbara. Starkt intryck! Väl värd all tid.

    Gilla

    • Tack Karak, jo det var ett riktigt meckande med ljuset, men värt det det tycker jag. Fast jag är helt säker på att det går att förbättra, färgskalan blev lite dov ändå kan jag tycka.

      Gilla

KOMMENTARER TILL INLÄGGET

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: