Bloggarkiv
Alla Drabbningars Moder del 2 – En Hjälte för en hjälte
Så – en tavla skall målas som gestaltar den mäktige Yakane i den stora slutstriden mellan Kiralatet och Karakhanen, min berättelses mongoler och mamlucker (den historiska bakgrunden gavs i förra inlägget). Men vad skulle han göra mitt i kaoset? Storma fram ridande, halshuggande fiender till höger och vänster? Peka ut med befälsmässig framtoning, eller… vad?
Yakane spelar en avgörande roll i det stora slaget, Alla Drabbningars Moder. Men hans kanske främsta stund är när han kommit till slagfältet, och i full vetskap om att det troligen skall kosta honom livet kastar sig ut och gör sig till fokus för striderna som står och väger mot hans sida. Detta skänks extra tyngd av, att hans älskade hustru Corinna befinner sig på slaktplatsen, och utan hans vetskap rusar ut för att möta, och söka rädda Yakane eller dö vid hans sida… Det var det ögonblicket jag ville fånga. I stridens hårdaste del tar Yakane tillbaka Kiralatets sandjak, krigsflaggan, som erövrats från den fallne överbefälhavaren för Kiralatets styrkor. Hans följeslagare dödas alla, men han står själv klar, och reser flaggan för att kalla de sina framåt igen. Det givna motivet är alltså Yakane som svingar en stor flagga mitt på slagfältet.
Nu är detta inte ett speciellt originellt motiv. I själva verket finns det en hel tradition att överkomma när det gäller symboliskt flaggviftande. Under nationalismens glansdagar i början av 1900-talet kunde man knappt lyfta en sten eller gå på teatern utan att någon reste sig och viftade med den ena eller den andra flaggan, representerande nationen, partiet eller vad den nu var.
Det symboliska bruket av flaggor var alltså en spridd företeelse, men under 1900-talets första årtionden kom tendensen att framhålla flaggviftandet som en symbolisk handling att perverteras i och med att den blev favorit för totalitära och chauvinistiska ideologier eller entiteter. Nazister och kommunister, nationalchauvunister och andra lyfte fram den ikonografin, samlingen under sin distinkta symbol, som ett bärande tema. Det där svävade lite över mina tankar kring målningen, med tanke på att vad som står på Yakanes flagga faktiskt är rätt anstötligt och totalitärt. Men mer om det senare.
Att det idag, utanför sportsammanhang med dess fossiliserade bruk av klara och entydiga symboler, anses vulgärt att i tid och otid framhålla och promiskuöst vifta med flaggsymboler (åtminstone i större delen av Europa – uppenbart flaggvifteri är numera något av en amerikansk specialitet) är något att vara tacksam för. I slutändan riskerar det att trivialisera handlingen och urholka symbolens innebörd. Något Hulk-Hogan-flaggeri skulle det inte vara tal om för Yakanes del.
Nåväl. Med det detta i baktanke provade jag mig fram med ovanligt mycket skissarbete för att hitta rätt ställning, med olika tekniker som kol, blyerts och fin tusch om vartannat. Även från ett begränsat urval kan man se hur utvecklingen tog form.
Först började jag med en mer upprest och lätt triumfalistisk figur, rustad och viftande kring sig med sitt svärd såsom en lie i en slags maoistinspirarad promenad mot framtiden… Men som en slags skugga ritade jag en version där siluetten var mer ansatt, träffad av många pilar. Jag tog den varianten och körde den in absurdum, och på några av kladdarna därefter ser Yakane ut som en drucken igelkott som bara kan hålla sig uppe tack vare flaggstången…
Det var i kombinationen av de två, en på en gång stark, ännu livsfarlig Yakane med svärd i omvänd vänsterteknik som samtidigt är hukad, synligt plågad och sårad av många pilar, försvarande sig mot alla odds, som jag ville gå fram. Allt eftersom den färdiga positionen började ta form gavs utrymme för mer detaljer och en anatomisk korrekt position. I det stadiet där bestämde jag mig för att några fiender måste ritas in som just tagits av daga av den store krigaren.
Inför arbetet med den slutliga teckningsskissen för tavlan gällde det dock att bena ut vissa detaljer. En sådan var att fastställa Yakanes rustning, som är av mystiskt, övernaturligt snitt, gjord till honom av en keltisk halvgud för att härbärgera och kanalisera den övermänskliga blodtörst som förut endast livslång askes och livsfientlig disciplin kunde hålla i schack.
Utformningen av den där rustningen har varit ämne för otaliga skisser och spekulationer från min sida genom åren, och skall förbigås här till förmån för ett eget inlägg längre fram. Det räcker att säga att det är en konstruktion som trots visa anakronismer kännetecknas av den miljö den gjordes i – den keltiska kultursfären och därför borde förses med keltisk symbolik och utsmyckning. De typiska ”rep”-mönster som kännetecknar mycket såväl keltisk som fornnordisk ornamentering fick bilda utgångspunkten.
Den uppmärksamme kan notera förekomsten av dödsskallemotiv på flera skisserna ovan. När Yakane erhöll sin rustning skedde det i samband med färder och strapatser som förde honom i strid mot den demoniska figuren Kashar, varom skrivits om här tidigare (här, här och här – och där). Denne Kashar hade en björnskalle som detalj, och det övertogs av Yakane efter att denne fördrevs. Ett stort björnkranium skulle dock varit iögonfallande och kulturellt också problematisk i en imansk (motsvarande muslimsk) kontext, och passade heller inte syftet och stämningen i denna bild. Den är alltför skräckinjagande och grotesk, och skulle trycka på Yakanes persona på fel sätt och snarare dra tankarna åt ett slags superhjältehåll. Jag valde att avstå från dödskallehjälmen, och istället använda mig av den keltiska ornamentiken för ett mer subtilt sätt att trycka på den mystiska kopplingen.
Efter att ha benat ut detta var det dags att gå vidare från kladdandet till en riktig skissteckning i full storlek (A3), för ändamålet utförd i mjuk blyerts i vidden 2H till 8B
Det är i sådana tillfällen som ett gediget grundarbete kommer till sin rätt – position och utformning av bilden flöt på både snabbt och lovande, och mer uppmärksamhet kunde ges åt detaljer som klädernas fall och veckande. Den klädedräkt som Yakane på imanskt manér bär över rustningen är också den en salig blandning som bär vittne om Yakanes färder. Hans svarta tunika är av kort, turkiskt snitt, buren över en längre ljus undertunika av arabiskt slag, slitsad för att underlätta rörlighet. Ursprungligen hade hans rock också varit mer av ett slags turkomongoliskt kaftansnitt, men det valde jag bort till förmån för en mantel sådan som bars i nordöstra medelhavet, områden som Yakane färdats vida i. Från att ha låtit den falla nära kroppen gjorde jag den mer upplyft och voluminös, buren av den vind som också får flaggan att vaja. Den skänker en slags inramning och kraft åt en av pilar genomborrad Yakane, ansatt men ändå obesegrad, svingande sitt svärd i en position där han samtidigt ser ut att klamra sig vid och håller upp sin flagga…
Flaggan ja. Ursprungligen var den tom, med endast veckning och skuggning intecknade, och det var först i efterhand som jag ritade in grunddragen i dess design. Men innan jag kommit så långt hade tavlan fördröjts i månader, då designen och arten av flaggans symbolik forskades fram, böcker lästes och hemska eder kastades ut.
Det är om arbetet med flaggans design, en central och iögonfallande detalj, som blir föremål för nästa inlägg om Alla Drabbningars Moder.
————————————————–
Andra inlägg i serien ”Alla Drabbningars Moder”
föregående inlägg: nästa inlägg:
Långa Boots – egen design av Stövlar för berättelse
Jag skrev i inledningen till de två inläggen om långa stövlar att stövelns historia och förståelsen av deras utseende och syfte utgör en bakgrund för mig för att skapa egna varianter. Här skall jag visa hur en sådan design, som jag också gjort för många andra rekvisitadetaljer, kan se ut.
Jag hade för flera år sedan skissat på min figur Corinnas reseutstyrsel inför en bild av henne i kamp med en drake. Min uppmärksamhet den gången rörde mest hennes hela dräkt, stövlarna gjordes översiktligt och som delar av en helhet snarare än ett eget stycke i sin egen rätt. När jag började bereda mer detaljerade tablåer och bilder uppstod ett nytt behov av en närmare titt och utförligare design.
Lite retsamt för mig måste jag vidstå att första impulsen till Corinnas boot-design kom från Nicole Scherzinger, den iofs anslående sångerskan i det märkliga strippor-som-sjunger/stönar-iförda-lack-och läder-bandet Pussycat Dolls. Jag har studerat hennes intressanta hawaiiska utseende i samband med ett annat projekt, men kunde inte missa de knasiga boots som hon och hennes bandmedlemmar ständigt flaxar runt med. Nicoles märkliga skodon ser nästan ut som ett slags benskydd, och jag höll just då på att designa detaljer för en rustning till Corinna. Vore det inte kul om…?
Jag hade redan den gången snabbt nog gått över till att leta efter riktiga medeltida förlagor. Nu hade jag många fler, och med dem som bas bestämde jag mig för satsa på en egen design. Tre krav framstod:
– tidsäkta realism – Inga lackstövlar för S&M bruk där inte, inga höga klackar, inga modernt behandlade material eller design, det måste se ut som något som verkligen fanns
– de måste vara vanlig vildmarksutrustning, utan långsökta extravaganser eller obskyra detaljer. Och inga eftergifter för en specifikt kvinnlig form fick finnas, eftersom Corinna under denna del av handlingen rör sig runt klädd som en man. Stövlarna måste fås att passa ändå.
– funktionen måste styra formen. De måste fungera att rida med, men inför en resa i träskområden måste de även vara bekväma att gå i. Höga men också tåliga, i matt, impregnerat läder som medger rörelse och inte smiter för tätt var ledordet.
Med hjälp av de bilder jag samlade på mig och lite böcker och vägledning började jag från början – hur skulle de grundläggande läderbitarna skäras och vikas, och hur skulle sedan stövelns spännen osv sättas? Jag gjorde en ”ren”, enskild stövel steg för steg, stående för sig själv.
Sedan ritade jag Corinnas figur och satte på stövlarna för att få en känsla för passformen när de satt på benen, med en knäböjd variant för att utforska hur de skulle vika sig eller strama åt.
Det blev inte dumt, och med den kunskap jag numera har om hur stövlar av olika modeller sitter på kroppen kunde jag ta in en läderkänsla som ser OK ut utan att det blir för modernt – det är fortfarande ett medeltida plagg, vilket märks av t.ex. tåspetsen som är enkelt sammansydd, inte gjord med moderna tekniker. Spännena är vanliga korta skärp, och placeringen av dem fungerade väl för nåbarhet, flexibilitet och rörelsefrihet.
Sist ritade jag in dem som en del av hela den tillhörande vildmarks/reseutstyrseln i en bild som skall bli del av en större tablå. Stövlarna passade väl in med övriga utrustningen, och såg bra ut på Corinna utan att man fått offra de tre styrande principerna.
Den här lilla övningen gav blodad tand och jag har därefter tagit mig för att designa skodonen mer seriöst ínför framtida tablåer och Storyboards – se t.ex. designen av ett par stövlar för den livliga Kati.
De inspirerades av en gammal keltisk design jag hittade, och skall föreställa en vidareutveckling av en mycket mer primitiv grundutformning – i praktiken en delad läderstrut som binds och veckas för att passa med mängder av remmar.
Jag gjorde passformen av själva benet och dess övergång i fotdelen mer tillskuren, och utformade ett system med öglor inspirerade av vissa romerska sandaler, som som skulle göra stövlarna mer justerbara.Resultater blev även här inte helt misslyckat – det ser snyggt ut på henne, utan att göra avkall på funktion, och utan att tappa i ursprunglig och autentisk känsla.
Många andra designs för höga stövlar har tillkommit under mitt arbete med min berättelse, alla med liknande stöd i 1300-talsurkunder och rekonstruktioner från runtom i världen.
Jacks stövlar som redan visats i denna series inledning, är av bysantinskt ursprung i likhet med hans övriga utrustning, passande för mitt fiktiva Konstantinopel, det kosmopolitiska Aracanea. En bit in i berättelsen får den anslående Corinna en slags sagorustning gjord för sig, som hon i sitt orientaliska hemland döljer med bl.a. lårhöga stövlar fästa vid midjan. Det turkiska nomadursprunget till dessa har redogjorts för i del 2. Det är förstås ett utslag av mina preferenser – som tidigare nämnts gillar jag höga stövlar, men det där måste tuktas hårt med källkritikens hårda piska.
Den här lilla utflykten i stövlarnas värld ger en inblick till ännu en av kinksen med min metod – istället för att bara rita av en stövel måste jag tränga in bakom hela fenomenet och bli en fan av moderna Emilio Pucci… man får trösta sig med att det iaf är lärorikt. Liknande studier av framför allt klänningar, men också manstunikor, turbaner, mantlar och byxor har gjorts och kommer att redovisas här vad det lider.