Bloggarkiv

Almas Bok: Mer färgläggning – En Drake lägger tak


Slutstrecket närmar sig, dagen är nära då Almas bok skall avtäckas, och fler och fler bilder har fått sin slutform och färgläggning. Dagens bild är en teckning på Draken Pelle, som reparerar det tak han själv plockade ner när han stal kungarikets guld… 

Den här teckningen har förelegat i över ett år (se inlägg), men nu var det dags att stänka lite färg på den. Påhejad av Julia har Draken Pelle börjat sin ”rehabilitering” genom att laga taket på slottet. Bildens perspektiv, högt ovan marken, var förstås medvetet vald för att erbjuda en vy över landskapet, och huvudmotivet förutom Pelle var bergen, dalarna och skogarna i Prinsessans rike.

Draken lagar prinsessans borg

Draken lagar prinsessans borg

Tuschteckningen ifråga, utförd i en ganska klar linjestil, passade inte för alltför petig färgläggning. Renhet, översiktlighet och en viss idyllisk stämning var ledorden i arbetet. Samt snabbhet. Med GIMP skred jag till verket.

Det är lustigt – det skeva och lätt överdrivet skarpa fågelperspektivet framträder mer när man lagt på färg, vilket förtog lite av känslan av att man ”tittar ner” längs med borgtornet. En viss ojämnhet i noggrannheten av färgläggningen är också rätt tydligt – jag började grotta ner mig i Draken Pelles fjäll och skuggning. Det här stirra-på-ett-träd-och-missa-hela-skogen-syndromet är typiskt för mig, men jag samlade mig iaf.

Draken lagar Borgens tak färglagd

Lite Pyssel med takpannor… här gäller det att hålla tungan rätt i mun.

På det här stadiet är det viktigare att bli färdig med de över 40 bilderna än att göra var och en av dem till ett konstverk, men jag tycker ändå att den där blev ganska OK, och behöll lite av sagoaktighet i sig. Den visar också på ett viktigt skeende i boken, när Pelle och prinsessan blir vänner. Jag hoppas att Alma skall gilla den, det är trots allt hennes åsikt som räknas, inte min.

Inläggen på berättelsen med den käcka Julia kan hittas på

Prinsessan Julia och draken Pelle

Bilderna till berättelsen finns samlade på

Galleri för Prinsessan Julia och Draken Pelle

 

Almas Bok: En Prinsessa byter färg och klockslag…


Arbetet fortskrider dag och natt för att bli klar med det stora projektet med Almas Bok, också omnämnd som Sagan om Prinsessan och Draken Pelle. En del av det återstående arbetet går ut på att foga in alla bilderna som gjorts, och se där fick vi syn på ett litet problem…

Det började för två år sedan som en enda teckning, utan historia bakåt (tack måste gå till den fina Felicia för att hon började fråga en massa om den där) och därmed sattes första fröet till idén att göra en hel berättelse, och sedermera en bok till den oförlikneliga Alma. Sedan dess har mer än 40 bilder och otaliga skisser producerats för Almas Bok. Arbetet har skett med många avbrott, inte minst p.g.a. en sjukdomssituation i familjen, och en hel del förstås förändrats både till och från. Nu, i sluttampen av det hela har det lett till vissa inkonsekvenser…

Med hjärtespjutet rider prinsessan ut för att leta efter Draken

En av bilderna som förevisats här förut (se inlägg) var ett slags experiment i ”snabbmålning” av en skiss. Den föreställde mer en idé än en händelse – tanken var att rita Prinsessan Julia när hon red från slottet där hon bor på väg ut för att leta efter draken som bara hon misstänker var den som knyckte rikets guld, och samtidigt visa på hennes hemmiljö, med borgen där hon bor och dess omgivningar.

Bilden i ursprungsfärger

Skissen över Julias relativt idylliska rike målades snabbt, i starka, rena färger i fullt dagsljus, som framgår till höger.

Men, och här uppstår inkonsekvensen – jag hade då inte riktigt tänkt igenom saken ordentligt. Om Julia red ut i fullt dagsljus skulle det vara folk ute – olikt på bilden. Och berättarmässigt var det också skumt. Så som berättelsen utvecklades måste Julia ta riksvapnet Hjärtespjutet lite i smyg, och ta sig från borgen utan att föräldrarna vet. Det där är ett busstreck som hon får sota för senare. Svaret, som jag nu inför slutförandet helt enkelt måste stå för, är att Julia måste ta spjutet under en mer diskret timma. Men det betyder att jag måste måla om bilden för att visa att prinsessan rider  iväg i gryningen, när solens strålar målar landskapet i varma gulröda toner.

Nyligen tog jag tag i det där, vilket också gav mig chansen att jobba lite mer med ljuseffekter. Jag använde mig av de enklare redskapen i GIMP-programmet. Himlen gjordes om med en gradient från gul till en rödbrun färg, och olika former av gulaktiga färglager lades ovanpå de befintliga färgerna. Ett mörkt skugglager för att öka kontrasten lades också på, och sedan var det sudda-smeta-dra för hela slanten… Jag ville begränsa det hela tidsmässigt, så när det hela blev någotsånär OK, lät jag det stå. Resultatet kan ses nedan.

Julia rider ut i gryningen

Julia rider ut i gryningen

Inläggen på berättelsen med den käcka Julia kan hittas på

Prinsessan Julia och draken Pelle

Bilderna till berättelsen finns samlade på

Galleri för Prinsessan Julia och Draken Pelle

 

En liten söndagsteckning: En Prinsessa rider ut…


För Alma kommer en bild som jag alltid tänkte färglägga, av hennes Prinsessa Julia som i sin häst smörblomma och hjärtespjutet rider ut från sin borg…

Med hjärtespjutet rider prinsessan ut för att leta efter Draken

Lite trött och sliten efter lite galej på lördagen finns inget som lägger lisa på saker som ett litet test av ”snabbmålning”, som jag hoppas skall komma väl till pass. Framför allt för att sätta färg på de många bilderna med Julia och draken Pelle som ligger färdiga eller på skisstadiet.

En av de bilderna, som blev klar för en tid sedan, var en skiss på när prinsessan rider ut på sin häst och man får se lite hur hennes astridlindgrenland-söta kungarike ser ut…

Istället för att renteckna den så gick jag direkt till färgning av blyertsskissen, för att se hur det blev. Resutlatet är inte något fantastiskt men ändå. inte så dumt… Med en reducerad palett och utan att konstra med för många lager går det att få någorlunda hyfs på bilden ändå, även utan de klara linjer som en riktig tuschning skulle ge.

Senare kan man kanske efterbearbeta dem mer, om man så vill, och införa lite mer mjuka övergångar kanske…

Jag hoppas förstås att Alma skall gilla den.

Fler bildet och inlägg med den käcka Julia kan hittas på

https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/egna-figurer/prinsessan-julia-draken-pelle/

https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/

Prinsessan och den Stygga Draken

För övrigt anser jag att alla hus över 50 m bör förstöras


Så sade Cato den äldre – helt säkert! Åtminstone enligt Skönhetsrådet!

Häromdagen läste jag ett intressant illustrerat inlägg, ”Att Döda ett Hus”, av Pawel Flato på nätverket YIMBY om futtigheten och bristen på visioner som hindrar större och mer anmärkningsvärda byggnadsverk i Stockholm numera.

Här återger jag några av artikelns bilder, men för mer om Söder torn, rekommenderas den kompletta artikeln i http://www.yimby.se/2010/06/att-doda-ett-hus…_917.html. Vad som framgår av den är att fegheten som vidlåder tyckandet om stora och anmärkningsvärda byggprojekt i Stockholm inte bara är feg och estetiskt grund, utan också har en brist på fantasi och en statisk syn på staden i stort som är ohistorisk.

Söder Torn 2010

Med teknikens hjälp kan nämligen envar numera åtminstone i efterhand utvärdera de fruktansvärda farhågor som de ständigt tvehågsna för fram, och det var vad artikelförfattaren gjorde. Han använde debatten om den berömda ”Söder Torn” eller ”Haglunds Pinne” som står på Medborgarplatsen i Södermalm som en illustration av hur fegheten och kompromissandet fördärvar vad som byggs och ger oss åbäken som endast en mor kan älska. Titta bara på den toppstruktur av glas och stål som kröner byggnaden. Den är uppenbart för stor för ett torn av den höjden. Om man nu skall korta den, så varför inte ändra den också? Men ne-ee-ej det vore ju att försöka ha en egen vision av hur det redan beslutade höghuset kunde se ut, dvs en positiv vision istället för att bara obstruera och säga nej. Och för vad? Se på artikelförfattarens idé av hur söder torn kunde ha sett ut med lite vettiga proportioner -så fruktansvärt högt är det inte, och alla idéer om hur fruktansvärt neutronsbomsförstörande för Stockholm det skulle varit med ett hus av den typen faller platt till marken.

Söder Torn Originalförslag

Och notera att det är den enda förändringen som gjorts på bilden: arkitektens originalförslag hade en fasad med mycket mer textur, inspirerad av art-deco och skyskrapor sådana som finns i New York. Det hade varit snyggt. Men, och det är vad som är sjukt, inte främmande för staden heller. För Stockholm har redan inte bara en utan två höga hus av den typen. Nämligen Kungstornen som flankerar paradgatan Kungsgatan i Stockholm.

Kungstornen

Artikeln sätter alltså fingret på den idiotiska tumregeln, inofficiellt antagen av byggnadsmyndigheter och tyckarinstanser som Skönhetsrådet och understödd av reaktionära småklickar i staden, att nya hus i Stockholms innerstad inte får vara höga eller stora eller på annat sätt exceptionella – bara gamla byggnader får ha storlek och/eller karaktär. De anledningar som anges för detta är varierande, men följande kommer oftast igen i en eller annan form:

  • Nya byggnader ”förstör stadsbilden”, i förlängingen hela staden, genom sina dimensioner eller skepnad som är annorlunda än det som redan finns.
  • Stora nya byggnader skymmer eller förminskar eller på andra sätt fördärvar andra etablerade byggnader i området.
  • Stora byggnader kastar skugga (sic!).
  • Nya byggnader är konstiga, inte sällan utländska och…och…nya.

Vad de yrkesnegativa missar är hur ohistoriskt detta bisarra synsätt är. I sin enfald ser de inte att vad de nu anser heligt och orörbart också en gång byggts. Det är den värsta formen av brist på historiskt perspektiv och sann respekt för traditionen – att ta den för given, som om det nuvarande Stockholm byggts av Gud eller Jultomten. Låt mig illustrera vad som hänt om denna avart av synpunkt varit rådande när byggnader som vi nu ser som omistliga och typiska för Stockholm restes. Och låt oss ta en emblematisk byggnad, förkroppsligande Stockholms själva själ. Stadshuset.

Stadshuset, Stockholm

Det här är verkligen ett snyggt hus. Klassiskt till färg och form. Det har fina proportioner. Det står ut vid ett så vackert läge. Men det var inte på något sätt självklart när det byggdes, ett bygge som för övrigt inte ändade förrän 1923. Det är inget hus från antiken vi talar om här. Arkitekten Ragnar Östberg fick också verkligen slåss för sin vision. Han hade en fördel, nämligen att tomten det låg på var underutnyttjat efter att den berömda Eldkvarn brann ner, och det var redan tänkt att ett nytt rådhus (dock ej stadshus) skulle byggas där. Men designen var inte alls uttänkt, och det krävdes en arkitekttävlan och hårt manglande med framför allt Östbergs rival Ferdinand Broberg innan husets form blev klar. Dess stil blev unik. Långt från att företräda något slags ”rent” formspråk drog Östberg uttryckligen inspiration från framför allt två håll: stora nordeuropeiska tegelklädda byggnader (se ett polskt exempel för en jämförelse), av vilka det fanns många i utomlands men inget av den skalan i Sverige, samt italiensk senmedeltida arkitektur, som tex Palazzo Ducale i Venedig, eller Palazzo Vecchio i Florens. Det här är hus med en äldre påbrå än något som vi har här.

Rådhuset i Florens (1299 AD)

Lidzmarks Biskopsborg

Dogens Palats Venedig

Och det lustigaste av allt är att Östbergs sammanhållande idé är nationalromantiken, som strävar efter att skapa en nationellt representativ arkitektur med inspiration från historien. Det hindrade inte honom från att söka sig till goda idéer var han än fann dem, att bygga på en dittills osedd skala, och ha ett framträdande, ja överväldigande intryck på den plats där hans byggnad anlades. Allt det som gnällspikarna nu menar är anathema för Stockholm idag.

Om dagens tyckare fått bestämma hade Stadshuset således sett ut så här.

Stadshuset: 1990-talsstympat

Projekt Storyboards: Smoke on the Water


Ambitionsgraden fortsätter uppåt.

Efter den allra första storyboarden med Yakane blickande ner på staden Arbine i solnedgången flankerad av katapulter har det kliat i fingrarna att visa den bildens ”tvilling” – där synfältet svänger runt och man ser vad Yakane ser, staden Arbine och dess bukt, havet och himlen. Till sist var det dags. Nu har det dock gått ett dygn, och det stora sjöslaget om Arbine är i full gång. I bukten utkämpar flottor från de stora handelsrepublikerna, motvarande Venedig och Genua, sin dödliga strid. Allt medan Yakane gör sitt bästa för att bombardera staden Arbine för att få den att ge upp innan den kanske undsätts av de ankommande skeppen. Vår vän den ”grekiska elden” kommer åter till bruk, spåren från katapulternas rykande kastbanor förenas med den molniga himlen och ute på havet denna syn…

Ut ur havshöstens dis i gryningen, mellan dimmorna och bankarna av rök, framträdde små vita konturer på vattnet, och ljuset från eldar som brann. De såg redan rökplymer stiga upp från skeppen, vissa förenade i stora svarta pelare som dansade i havsbrisen. Svärmar av brinnande bloss flög mellan de mörka avlägsna skepnaderna där ute, som långa lysande klor som rev, med eld som sprang upp där de vidrörde sitt mål.

Apropå en av mina obligatoriska sidospår: det gick inte att undvika Deep Purples klassiska ”smoke on the water” , som därmed fick utgöra soundtrack till denna scen, i en version med orkesterstöd för maximal maffighet:

Nåväl.

Den här bilden var ett massivt åtagande, med tanke på att det bara är en snabb (?) illustration till en text. Det finns en mängd fällor i den: det är en landskapsbild, innehåller en stad, har ett märkligt perspektiv, massor med trupper, maskiner som kastar saker, rök och fan vet allt… Och som vanligt skulle allt in på en A4.

Ett till sidospår. Jag är irrationellt rädd för stora papper. De är som en stor, vit öken, som stirrar på mig och utmanar mig att skapa ett totalt pekoral till kludd. Bara tanken får mig att svettas. A4 är lagom för mig. Endast tvingande omständigheter får mig att glänta på mitt A3-block.

Här var svårigheterna stora. Redan den första konceptskissen visade att det skulle bli ett pillejobb värdig en frimärkssamlare att rita alla små detaljer, och hur pappret skulle se ut med alla mörka partier ville jag inte tänka på… och de satans belägringsmaskinerna som måste ritas i perspektiv (klossarna markerar deras tänkta läge) och ljuset från morgonsolen som skulle skugga allt (se pilen) och…aaargh. Den blev liggande över en månad.

Koncept för slaget om Arbine

Men vad har man fantasin till? Istället för att förbereda en stor tavla av det hela och gå till väga som man SKA göra, kastar jag mig ut i det totalt okända, sån är jag… och det slog mig att det kanske fanns en ful genväg. Man kunde begagna sig av… Ritfilm. Ritfilm är likt kalkerpapper, en nästan helt genomskinlig film, men behandlad så att den är styv, nästan som OH-film, men det går att rita och sudda på osv. Lysande. Sålunda beväpnad och med de nya tuschpenselpennorna man skaffat (och ritat 2 hela bilder med!) skred jag till verket…

Modell på en Ballista

Först ritade jag med bläck direkt på skissen. Arbine befinner sig på motsvarande Adriatiska havet så jag tittade på städer som Split och Dubrovnik för dess murar och allmänna utseende. De många myrlika soldaterna som bemannar och vaktar maskinerna har bysantinska kläder och utrustning av sen 1200-talstyp som är bekant och redan förekommit i andra storyboards. Petigt, men inte svårt. Värre var det med belägringsutrustningen.

Liten katapult av "Skorpion"-typ

Jag hade ritat en del sådan innan i en annan storyboard. Nu skulle det dock bli mycket mer, och från en konstig vinkel snett ovanifrån. Och vilka varianter skulle man ta? Att bara köra på flera av samma sorter vore praktiskt men…trist. Och förmodernt artilleri är ju lite smårolig, vem skulle inte vilja att ha en ballista på balkongen?  Jag dök ner i mina böcker och mitt bildbibliotek, läste på ytterligare och hittade illustrationer på flera kul varianter av ballistor, trebucheter och katapulter, skorpioner med mera.

Modell av Katapult med kastarm

En not om maskinerna: en ballista eller arbalest är i praktiken en jättestor båge. En kastarmskatapult är som en stor slunga. De jobbar alla med elastiska senor som kastar iväg projektiler uppemot 200 meter, mer om de står på en höjd. ”Grekisk Eld” bör ha skjutits med en katapult, troligen en lätt sådan. Såvida inte man ville nå långt, riktigt långt.

Trebuchet, från en 1200-talsurkund

Superkanonen på den här tiden var trebucheten, som är en slunga placerad på en stor motviktshävstång. Den fylldes med sten eller grus och kunde väga uppemot ett ton. En stor trebuchet kunde kasta en stenbumling på 50 kilo uppemot 200 meter, och en lättare projektil for i en hög kastbana hundratals meter ytterligare. En sådan finns tex i Luc Bessons ”Jeanne d’Arc”. Förutom flera katapulter måste Yakane ha en sådan: stor karl – stor kanon och allt det där…

Kanske inte maximalt realistiskt, men i alla fall…möjligt.

I fortsättning ritades hav och växtlighet snabbt och skissartat direkt med tuschpensel. Ett karpaltunnelsyndrom senare såg det ungefär ut som nedan.

Nu återstod himlen och röken från staden, samt de rykande kastbanorna från katapulterna. Det ritade jag på ritfilmen. Fantastiskt material.

Sedan scannade jag in det hela, lade på ljussättning på miljön för att visa den tidiga morgontimmen när det stora sjöslaget kör igång, lite ljuseffekter till flammor med mera. Och voila. Förhoppningsvis skiner i alla fall skuggan av en glimt av maffighet igenom på min första bild någonsin av ett fältslag.

Yakane ser ut över belägringen och Sjöslaget om Arbine

En Riddare – Marc & Adeleide


Ett  önskemål som rests från barnahåll är att jag skulle rita en riddare, gärna med sin dam. Sagt och gjort. Här fanns också en möjlighet att kombinera med teman från mina berättelser. En av hjältarna där är 1300-talsriddaren Marc d’Arnevou, som är vicomte nere i motsvarande södra Frankrike. Han är gift i ett kärlekslöst arrangerat äktenskap (som var brukligt då), och har ett mer romatiskt fast förhållande med en hemlighetsfull dam vid namn Adeleide de Sabran vid sidan av. Det fick bli en bild där båda figurerar, med Marc i full rustning och Adeleide i en historisk korrekt klänning mot bakgrund av ett landskap med koppling till dem bägge.

Studier av rustningar decennierna efter 1300 AD

Några förberedande arbeten fanns redan gjorda – det påverkade definitivt mitt val av motiv. Jag hade gjort research för en historiskt korrekt rustning under denna övergångperiod, då riddarna började dra på sig allt tyngre rustning och hela metallskydd men ännu inte var helt inkapslade i stål. Hjälmen var ett problem, och jag tvekade i det yttersta för om Marcs ansikte skulle synas eller vara täckt. Till slut bestämde jag mig för en heltäckande hjälm, av en rätt speceill design som jag sett i samband med researchen till filmen ”Timeline” som utspelas under perioden.

En detalj som inte kan slarvas bort är Heraldiken. Marc är en högadlig potentat, och hans ställning är manifesterad i hans blazon, hans sköldemärke. I min berättelse ersätter stiliserade solmotiv korset som religiös symbol, och Marcs familj fick ett mångfaldigad gyllene sol på rött som blazon. Men Marc är ju från början ett oäkta barn, som hans fader endast sedermera fick legitimerad hos kyrkan (vanligt under perioden). Han var också den äldste sonen, men fick icke desto mindre inte ärva större delen av sin faders besittningar och titeln som greve.

Marc Blazon design

Detta framgår av hans blazon, som är försedd med s.k. brisurer, broderade tillägg. Högst upp finns en s.k label som visar att han är äldste son. Den brukar tas bort när fadern dör, men Marc behöll den eftersom han inte ärvde sin faders stora furstendöme, men ville visa att han var äldste son. Korsande över skölden är en svart bend, en linje som visar att han varit illegitim son. Den kunde Marc också tagit bort, men han behöll den eftersom han behöll labeln. Jag kontrollerade mina idéer på diverse siter som Wikipedia och specialiserade sidor som http://www.heraldsnet.org/saitou/parker/index.htm.

Första skissen av den tänkta bilden etablerade figurerna. Marc med sin rustning enligt mina tidigare skisser för 1325, med ringbrynja som bas, kompletterat med tidens modernaste metallskydd: vambraces & spaulders på armar och axlar, och greaves & sabatons på underben och fötter. Under sin jupon, eller vapenskjorta,  bär han en extra coat-of-plates av metallband på läder. Huvudet täcks av en avancerad form av tunnhjälm med en svängbar del framför ansiktet. En aventail av ringbrynja ger extra skydd åt halsen och övre delen av bålen. Hans stridshäst försågs med schabrak med hans sköldemärke, chamfron (huvudskydd) och halsstycke. Adeleide fick en tidstrogen klänning med knappar, och skor av mjukt läder. Hon rider tyvärr damsadel som då var brukligt, men har en lätt pilbåge med ett koger som om hon skulle ut på jakt, som sportiga adelsdamer gärna deltog i. Hennes håruppsättning är tagen från en effigy, ett gravmonument från 1345.

SKiss Marc & Adeleide

Nästa steg var att förstora bilden och bygga ut den så hästarna med sina ryttare syns i helfigur. Bakom skissade jag upp bakgrunden, en sydfransk by med ett slott uppe på en klippa. Slottet i fråga baserade jag på det periodiskt korrekta sydfranska slottet i grevskapet Foix, som har en fascinerande historia. Se http://en.wikipedia.org/wiki/Ch%C3%A2teau_de_Foix för förlagan.

Marc & Adeleide Skiss m bakgrund

Sedan var det bara att scanna in, sätta igång Photoshop och måla på. Jag behöll de tuschade linjerna för en slags blandstil med drag av serietidning och ren målning, och använde akvarellfiltren för penslarna i Photoshop. För stadsmuren använde jag ett tegelmönster som jag mångfaldigade för att efterlikna sten, och för klipporna skapade jag likaledes en stentextur som fungerade OK. Med akvarellfärger målade jag ett slags schabloniserat gräsmönster med skugga under figurerna. Resultatet kan ses nedan.

Marc & Adeleide Målad

%d bloggare gillar detta: