Joe Abercrombie’s ”FÖRSTA LAGEN”: ”Det Lockande Stålet”-”Man Bör Förlåta”-”Det Yttersta Argumentet”

En längre recension som tar itu med en hel bokserie, Joe Abercrombies trilogi ”First Law”, på svenska ”Första Lagen”.

”Första Lagen” är en trilogi av Joe Abercrombie, bestående av de tre böckerna ”Det Lockande Stålet” (2006), ”Man Bör Förlåta” (2007) och ”Det Yttersta Argumentet”(2008). Den har rönt framgång i Storbritannien och USA och är ett mer gediget menat försök att beskriva en parallell värld, med delvis realistiskt anslag och en intressant genomsyrande moral under en mer ordinär Fantasy-story.

Abercrombie har en lång ”introducerande” inledning där karaktärerna och historien växer fram gradvist. Persongalleriet är typiskt. Den store lunsen Logen Niofingrar, krigare från norra ödemarkerna, Bayaz den mystiske magikern , den kvinnliga tjuv/mördartypen Ferro , argsint f.d. slav och dödlig krigare, riddaren Jezal van Luthar, och några mer tänkande karaktärer. Det görs klart att figurerna, som i en twist som känns igen från thriller/polisgenren inte alls gillar varandra inledningsvis, dragits samman av en mer avancerad vilja för ett högre syfte.

Den inre dialog som åtföljer varje figur är dock lite för enkelt skriven på läsarens näsa, och inte konsekvent genomförd. Ibland får man väldigt mycket inblick i protagonisternas tankar och karaktär så att det känns som om dessa satt på analyssoffan med en. Men viktiga bitar smugglas ändå framåt och sparas för senare, ett rätt sökt litterärt grepp och stapelvara från deckargenren.

Liksom hos Robert E Howards ”Conan”-böcker har Abercrombie en värld vars indelningar delvis svarar mot den befintliga historiens. ”Unionen” är det västerländska stora riket i mitten, bestående av många länder. Det finns orientaler i öst med klar anstrykning av det ottomanska riket, och mer råbarkade och barbariska trakter med tydligt keltisk/nordliga drag i norr. Intressant är att dock ”Unionen” mer överlappar med det Tysk-romerska riket än de vanliga anglosaxiska förebilderna. Det högsta organet i riket är riksförsamlingen och monarkins makt svag och i händerna på höga ämbetshållare. Det är en välkommen variation och känns mer passande för ett så stort men icke centraliserat rike i en förmodern tid. Överhuvudtaget ger sig Abercrombie delvis på att beskriva ett senmedeltida samhälle, även de politiska turerna.

Realism i en fantasyvärld är en skör blomma, eftersom avvikelserna från vad som är logiskt eller rimligt då skorrar än mer. Som frånvaron av en stark kyrka i ”Första Lagen”, blivet ännu knasigare av att den i storyn viktiga inkvisitionen här är en icke-religiös, anakronistisk analogi till moderna säkerhetstjänster. Det undergräver trovärdigheten för en realistisk medeltida värld, som är totalt inkonsekvent utan den kyrka som var den ojämförligt starkaste institutionen och vars lära präglade varje facett av livet. Och den i Fantasy närmast obligatoriska Magin, dvs. förekomsten av väldiga ockulta krafter tillsammans med ofantligt gamla varelser ställer som så ofta till det. Abercrombie försöker, tar till det vanliga plåstret att magin och dess roll har försvagats, spinner några varv kring gudarna men kan i slutändan ändå inte undgå att framställa magin och dess utövare som ett gäng godtyckligt käbblande gubbstruttar och en trots försök till nyanser väldigt typisk manicheisk onda-goda-kosmologi.

Det särskiljande i böckerna framgår mer ju längre de fortskrider. Trots att grundstoryn är av typiskt slag med en viktig resa och deltagande i diverse stridshandlingar sker det med en ton som är ovanligt desillusionerad, renons på skönmålning. Den vanställde protagonisten och Inkvisitorn Glokta är fanbäraren för den desillusionerade tonen som kommer att lägga sig över handlingen. Hans nihilism och inte sällan ondsinta och sadistiska handlande känns först som en anomali, men snart anar man att Abercrombie tänkt tanken – ”Vore det inte kul om… man tog en stapelfantasy och lät den utspela sig i en moraliskt tvivelaktig värld med desillusionerade, trasiga eller rent amoraliska karaktärer på plats för de bärande typiska hjälterollerna?”

Det är dock störande att även Abercrombies moraliska ambivalens fläckas av en rasanstruken historiesyn. Barbarerna längst upp i norr är inte kloka, de onda österlänningarna, det stora hotet mot världens bestånd, är grymma och tyranniska och drabbade av en falsk religion. Hoppet står till den västerländska civilisationen i centrum. Man kan verkligen höra marschmusiken till Huntingtons ”Clash of Civilizations” som underliggande paradigm.

Men trots allt är grundtanken faktiskt lite kul, och ”Första Lagen” fungerar därför och känns ändå fräsch ur det perspektivet. Slutet har faktiskt en rolig knorr, i all sin frustrerande lätt nihilistiska poäng, fjärran från ”Så levde de lyckliga i alla sina dagar och fred och frid rådde i kungariket”. Mer skall inte sägas här, annat än att Abercrombie måste ha skrockat för sig själv när han till slut knöt ihop säcken.

För fantasydiggaren är ”första Lagen” en av de bättre High-Fantasy-serierna och kan trots förbehållen ovan rekommenderas. Enligt ett ofog som är vanlig i svensk fantasyutgivning är varje del uppdelad i två böcker – så det blir 6 böcker. De lämnar kanske inte ett outplånligt intryck men är läsvärda, speciellt om man har en nostalgisk svaghet för Fantasy som undertecknad, och saknar inte spänning och vissa intressanta överraskningar, speciellt vad gäller att bryta mot vissa förväntningar som annars plågar genren.

Indomitus Betyg:

Medelbetyg för gott försök

Med Tack till Robert för tipset

PS: En liten not om översättning. Läsupplevelsen av ”Första Lagen” fläckas delvis av alltför moderna ord och uttryck som gör att känslan av förmodern era titt som tätt skingras. Ta bara namnet ”Unionen”. Vadå union? Samvälde, Förbund, det finns många uttryck som också brukades under historisk tid. Men Union? Det leder ofelbart tankarna till moderna politiska konstellationer som USA eller EU. Och det kan väl inte vara meningen. Eller? Det där är bara ett exempel, tillsammans med hänvisningar till Kilometer, Uniformer, Flaggor och annat tidigmodernt som inte hör hemma i en feodal miljö.

******************************************

Denna och Andra bokrecensioner återfinns samlade i