Sittanden en dag på tunnelbanan för mer än ett år sedan började jag kladda lite planlöst. Det hela utvecklade sig vad som först liknade en slags orch, eller, nä vänta…det såg ut som en slags…trollmor eller trollpacka, på speed.
- Första kladd för Baba Yaga
Det hörde till saken att jag då precis berättat för Felicia om ryska sagor, som om den odödlige Kostjej, Farbror Frost, Prins Ivan och Grodprinsessan, Rusalkorna, och förstås om Vasilitsa och den hemska Baba Yaga. Hon hade gillat dem skarpt, speciellt Baba Yaga, som kommer igen i flera sagor.
Vore det inte kul om…?
I rysk sagovärld är Baba Yaga en av de mäktigaste varelserna, och förekommer i många sagor. Hon kan vara mycket ombytlig – ibland är hon hjältens eller hjältinnans motståndare, men lika ofta förbarmar hon sig över huvudpersonerna och hjälper dem att skingra förbannelser eller överkomma svåra faror.
Baba Yaga på sin flygande bytta, av Ivan Bilibin, 1909
Baba Yaga ser ryslig ut. Hon beskrivs som en stor, men nästan skelettlikt mager käring, med spetsiga tänder och en stor näsa. Hon har en mängd magiska hjälpmedel till sitt förfogande. Hon har en magisk bytta med en stor mortel, i vilken hon flyger snabbare än vinden genom de djupa skogar hon bebor. Hennes hus är det märkligaste av allt – det står på ett slags enorma kycklingben som kan gå iväg med hela huset, och rör sig ständigt genom skogen så att man aldrig vet var hon har sin boning någonstans. Baba Yaga har det gemensamt med andra otyg i rysk sagovärld att hon äter människor, och ofta rövar bort barn – inte alltid för att äta dock, utan ibland för att ha som tjänare i sitt hus. Baba Yaga är en ensam natur, och det framgår av sagorna att hon ibland leds och vill ha sällskap.
En tid efter mitt kladdande samlade jag som brukligt ihop mina papperslappar med idéer och rafsade till en snabb skiss i kol, baserad lite grann på mitt tunnelbanekoncept. Den var inte alls färdig, men jag lade undan den för ett senare tillfälle. Den kom dock att ligga vänd mot en annan skiss med mycket mjukt kol och blev alldeles fläckig. Jag tog inte tag i det direkt, och den blev kvar som en smutsig ofärdig teckning.
Nyligen tog jag dock fram den och rensade den från den värsta smutsen, och fyllde i och gjorde den till mer av en färdig skiss. Rök och svepande hår fick min vana trogen antyda magi och det mystiska med Baba Yaga, som i sin bytta i full fart svischar genom skogen i jakt på ryssar att äta.
Baba Yaga kommer flygande
Den blev ändå lite rolig den där -Baba Yaga i min tappning ser inte direkt ut som vad man helst skulle vilja möta i en mörk skog. Jag har börjat rita på ett mörkt skogslandskap som bakgrund och jobbar med ett utkast till hennes märkliga hus, som borde vara med på ett hörn. Det kan bli en kul bild när allt är färdigt.
———————————————————————-
Mer om Baba Yaga på nätet.
- http://myths.e2bn.org/mythsandlegends/origins117-baba-yaga-and-vasilisa-the-fair.html
- http://www.oldrussia.net/baba.html
- http://en.wikipedia.org/wiki/Baba_Yaga
För en introduktion till de ryska sagorna, vilka är rika på hamnbytare och magiska väsen, prinsar och prinsessor, rekommenderas boken ”Hjältar, Odjur och Främmande Världar ur Rysk Mytologi” av Elisabeth Warner – den är också mycket vackert illustrerad av den ryske målaren Alexander Koshin. Tyvärr är den inte lätt att få tag på ny – den kan dock mycket väl finnas på välsorterade bibliotek.
Indomitus.blog 
Minns mina diskussioner på ett engelskspråkigt forum för Slavisk mytologi för fyra fem år sen. Slaviska hedningar är inte lika vanliga, procentuellt sett, i Ryssland och sina hemländer som Nordiska hedningar i Skandinavien, men så är Ryssland eller Gårdarike också ett mycket stort land. Under Stalin-perioden fram till Breznjev-eran var det förenat med livsfara att vara sk ”pro-germanist” eller Normannist, och på något sätt antyda att det fanns en förbindelse mellan den slaviska kulturen och den nordiska, detta räknades som förräderi mot fosterlandet och kunde sluta med en abrupt avslutad akademisk karriär, samt enkel resa till Sibirien. Den svenske Rysslands-kännaren Staffan Skott har skrivit en uppsats om saken i sin bok ”Är du alldeles Rysk ?” vilken rekommenderas för alla intresserade. Där räknar han också upp ett antal namn på forskare, både historiker, arkeologer, språkforskare och mytologer, som fått sin karriär avslutad i förtid. Numera är det dock tillåtet att vara Normanist, även om det inte är populärt i alla läger. Både i St Petersburg och i Kiev går det för sig, men det kan vara svårare på vissa lärosäten i Moskva, har jag hört. För mig som hedning råder det dock lite tvekan att Baba Yaga är densamma som den Nordiska dödsgudinnan Hel, även om hennes flygande mortel och hyddan på kycklingfötter eller kråkfötter (se i Mussorgskijs verk ”tavlor på en utställning”) är rent slaviska drag. Man kan jämföra med Perun, eller den slaviske Tor – åskguden Perkuno i Lettland, Pekrunas i Litauen, Perkele i Finland, Horagalles i nordlappland, Torekarl i södra lappland och Tor inom det Nordiska området, samt Donar på det kontinentalgermanska, är ju alla samma Gud egentligen. Perun flyger på en brynsten, och Tor får skärvor av en brynsten i sin skalle under duellen med Hrugner, men räddas av Groa, som sjunger Groagaldern för honom. Skidgården runt Baba Yagas bostad och gård, vilken också förekommer på vissa av Bilbins illustrationer, ( i sagan om Vasilissa den kloka) samt dödskallen med lysande ögon är en reminiscens av helgrinden, eller Nágrinden nedan ur Eddan, och skallen på en påle förekommer också i Egil Skallagrimssons saga (när Egils skalle grävs upp ca 50 år senare av en kristen präst som försöker slå sönder den med en yxa, men finner att yxan knappt kan göra det minsta märke på Egils pannben trots att prästen hugger allt vad han kan – pannbenet är helt enkelt för tjockt, och den kristne gravskändaren alltför klen…)
GillaGilla
Jag läste en hel del rysk historia på 1990-talet, och fick intrycket att den konstiga striden om Normannism kontra ”Ren” Slavism numera är mer och mer överspelad, och lustigt nog genom en av materialistisk teori påkallad insikt, som av diverse märkliga anledningar inte kunde bära frukt under just Sovjettiden.
Den fysiska miljön och livsbetingelserna i Ryssland är såpass lika Skandinaviens och det förkristna Germanien att det är naturligt, ja helt förväntat, att man har liknande myter. När sedan nordmännen började fara på de ryska flodtraderna och blev aktörer i de slaviska klanernas och stammarnas göranden kom man troligen snabbt fram till att man hade liknande symboler och myter, och identifieringen av de olika personagerna blev via en slags osmos mer lika varandra. Baba Yaga har precis som du säger en koppling till Döden, precis som Hel. Ursprungligen har Baba Yaga drag av ett slags andeväsen kopplad till den alltid så hotfulla och oändliga Ryska Skogen och dess liv – och död. När prominenta karlar kom från väst med en liknande gestalt så lånade dock slaverna förstås drag därifrån. De främmande folken hade status, och deras storys lyfte upp de egna husmyterna och kryddade historierna runt lägerelden i vad som var en huvudsakligen muntlig kultur. På samma sätt lyfte man ju in Byzantinskt kristet tankegods i sina berättelser vid ungefär samma tid. Det mest extrema exemplen på den här sortens process är Romarnas relation till Grekiska myter (samt utvecklingen av Neohinduismen) – men ryssarna behöll tack och lov mer av den egna andan i sina storys, vilket ger dem en alldeles särskild arom.
Det där är en av de bästa sakerna med Rysk mytologi: att andar, naturväsen, helgon, nomadmyter, hedniska gudar, en kärv rysk humor och allmänna flugsvampsfantasier alla samsas i en underbar soppa, som tack och lov är tillgänglig för oss idag, delvis via den nationalromantiska periodens grävande i folkloristiska berättelser. Trist nog vet vi mycket mindre om ryssarnas antagonister, folken på de södra stäpperna som Khazarerna och andra turkiska folk, samt om de finno-ugriska folken i yttersta norden, men forskningen försöker mer och mer att nysta i de trådar som trots allt finns.
GillaGilla
Håller helt med. Tror mina diskussioner på det andra forumet avlöpte så, att svårigheten med komparativ mytologi är att visa n-ä-r ett visst stildrag eller en viss detalj kring en gestalt – som Baba Yaga till exempel – trängt in i det ena eller andra folkets mytologi. En del forskare hävdar att hyddan på fågelfötter, till exempel, kom in med Väringarna på 800-talet, andra hävdar att den är indoeuropeisk (både slavisk-rysk och germansk mytologi har ju i grunden ett ursprung, ifrån vilket de ”grenade ut sig” ganska tidigt) och en del hävdar att den är samisk finsk tungusisk till sitt ursprung, och tar upp en modern njalla eller samisk stolpbod på Skansen i Stockholm som direkt förebild – se här – http://en.wikipedia.org/wiki/File:Sami_Storehouse.jpg
i och för sig ganska likt en hydda på fågelfötter, men det är förstås fortfarande svårt att säga när detaljen kom in i myten, och hur..
GillaGilla
De har alla saker som talar för sig, de där – och lägg märke till att både väringa och den ännu tidigare indoeuropeiska teorin inte står i motsättning till en koppling till de finno-ugriska folken, som jag menar är viktiga att alltid ha i bakhuvudet i detta fall. I fallet ryssland är ju kronologin på den fronten tämligen klar – både väringar och nordslaver kom in efter att finnougrer trängt in i det nuvarande Ryssland, , och de stötte alltså på befintliga folkslag i de djupa skoganra (där Fantomen bor – eh nej vänta fel saga).
Jag är själv partisk sedan tidigare för den samiska stolpboden som inspiration till Fågelfotslegenden delvis för att det är en sådan självklar fantasi, för ett barnasinne åtminstone, att tänka sig att ett hus som ser ut att ha ”ben” skulle kunna gå omkring på dem. Plus att de finno-ugriska folken till övervägande del var pastoralister – dvs inte nomader helt och fullt, men flyttande, likt många amerikanska stammar, mellan bestämda boplatser för vinter och sommar. En mäktig ande borde förstås kunna flytta hela sitt hus med sig, och inte behöva packa ihop bohaget eller lämna det kvar! Och Baba Yaga har en slags ursprunglig, ociviliserad air omkring sig som lånar sig till att de mer bofasta ryssarna tog upp en sådan myt och förvandlade den till ett magiskt hus på fötter. Vad för fötter? Ja förstås fågelfötter, det är ju vad det ser ut som…I de djupa skogarna är allt möjligt liksom, och husen går omkring som människor…
Jag tror starkt på idén om att det är så myter utvecklas – man tar en bit folkliv, den omgivande fysiska miljön, influenser utifrån som sätter fart på fantasin, ibland någon avgörande stor händelse, kryddar med en bit religion av mer avancerat slag för fixeringens och nedskrivandets skull, infogat i en större sagocykel och vips – man har en fullt utrustad figur med flera vidhängande storys och många kul detaljer att nysta i…
GillaGilla