Rymden kallar…sublimt och mäktigt på samma gång

Det var en bra vecka för de som är intresserade av vårt universum. Fina bilder kom in från rymdteleskopet Apex och vi kunde se den mäktigaste kraften i universum ”live” – ett gigantiskt svart hål som slukade en stjärna…

Det är passande att APEX-teleskopets antenn som avslöjar det osedda för oss heter ALMA…

I världens torraste plats i Atacamas öken i norra Chile, bland salpeterdammiga ödemarker där på sekler ingen regndroppe fallit, står APEX, the Atacama Pathfinder Experiment. Detta teleskop, som är frukten av Europeisk rymdforskning inom ramen för European Southern Observatory, står i avantgardet för så kallad submillimeterastronomi, som tar in de ytterst småvågiga frekvenserna som avges från gaser och stoftmoln i rymden. När sådana stoftmoln värms upp av solvindar från stjärnor runtom, eller komprimeras av någon anledning, avger de en svag värme, ibland bara några grader ovan den absoluta nollpunkten, som hittills varit alltför lite för vanliga radioteleskop att ta in.

Förr var således sådana stoftmoln främst hinder för vårt seende, en imma för våra ögon som sökte de mer uppenbara, lysande objektens ljus: stjärnor, galaxer, kvasarer… Men med APEX förvandlas de till huvudshowen. För stora moln av stoft och gaser är viktiga objekt i sig. Det är ur dem som stjärnor och planeter föds, och i slutändan galaxer och galaxhopar… De är tillvarons yttersta stoff, av vilken solsystem kommer till. Eller omvänt, de rester som blir över när en stjärnas liv brunnit ut, och den i sina dödsryckningar slungat sin massa ut i rymden.

Där skall de kanske sväva i evärdeliga tider, eller kanske, en gång, samlas åter och börja rotera, klumpa ihop sig igen, och så i dess centrum skall gravitationens mäktiga krafter som pressar själva atomerna samman, tända åter ett skapelsens ljus, och en ny födelse och en ny dag randas, för en nyfödd stjärna…

Tack vare APEX kan vi nu se dem klarare än någonsin, tillsammans med de stjärnor de omger, majestätiska syner av sublim skönhet som låter oss skåda ännu in bit in i tillvarons innersta. För den som söker bävan, och mystik, se in i de nya bilderna av molnet runt Messier 78 vid Orions bälte som APEX nu uppenbarat för oss. Det är, för att citera Christopher Hitchens, något annat än brinnande buskar.

Under tiden…2,7 Miljarder Ljusår bort

Eller neej kanske inte samtidigt, för 2,7 ljusår bort betyder som vi vet också för 2,7 miljarder år sedan… Jaja, detaljer. Forskare anslutna till NASA har sedan 2010 använt dels ett av teleskopen uppe på Maui-vulkanen på Hawaii och rymdteleksopet Galaxy Evolution Explorer för att följa vad som verkat vara en mycket, tja konstig supernova…som visat sig vara något helt annat.

En stjärna blir slukad hel av ett supermassivt svart hål med en massa runt 3 miljoner gånger vår egen sols, ett sådant som återfinns i galaxers mitt (inklusive vår egen kära Vintergata)… Det är groteska krafter forskarna fått fatt på, och första gången som man ser det där i realtid, så tydligt. En sällsynt chans också, det är kanske en gång på 10 000 år som en stjärna förtärs på detta sätt i ett grannskap där vi kan se det. Med vår nuvarande utforskningsteknologi skall tilläggas.

Se dataanimationen av teleskopens observationer under 139 dagar. Först ser man en prick som närmar rör sig snabbt, snabbt över himlavalvet… sedan bryter det löst. Den stackars stjärnan har ingen chans. Den långa plymen som syns röra sig och krökas inåt är alltså den sönderslitna stjärnans massa som sluxas av det svarta hålets vortex. En del reflekteras av tidvattenkrafterna vid händelsehorisonten och slungas ut i väldiga plymer av massa som sedan faller tillbaka ner… fantastiskt.

Jag kom att tänka på Soundgardens klassiska ”Black Hole Sun” som åtföljande musik…