Tummen ner för Bamse som migrationsverkets gatbjörn


För drygt en vecka sedan spreds nyheten om att Migrationsverket beställt material med Bamse, världens starkaste björn osv, som behandlade flyktingfrågor. Många proffstyckare rasade och debatten blev stundvis het. Men, kunde man fråga sig, vad tycker barn egentligen? Jag fick som få chansen att få ett förvisso helt ovetenskapligt men intressant svar på det nyligen…

Objektet för diskussionen bestod av ett särtrycksnummer där två flyktingfamiljer, en kaninfamilj respektive ett gäng grävlingar, kommer till Sverige och undrar om de får stanna. I slutändan får kaninerna det, men inte grävlingarna – de skickas hem. Det hela är framställt på vanligt Bamse-manér, väldigt snällt och pluttigt. Migrationsverket menar på att avsikten är att skildra flyktingsituationen för barn, och man har inte velat skapa ångest utan försöka ”förklara” på barns nivå (http://www.migrationsverket.se/info/3816.html).

Vad många kritiker verkar haka upp sig på är dock att tidningen väljer att aktivt framställa att det ”kanske inte är så illa” att bli nekad upphållstillstånd och tvingas återvända hem – man skulle alltså medvetet vilja tona ner de negativa aspekterna av att neka folk som kommer till Sverige uppehållstillstånd. På olika debattsidor anklagades migrationsverket för propagande i egen sak i mer eller mindre skarpa ordalag. Se ett axplock i:

Jag måste säga att jag spontant var misstänksam mot migrationsverkets lilla ploj. Det luktar för mycket just som propaganda eller överslätande av riktigt dåliga nyheter för barn – något som jag är emot. En objektiv skillnad mot vanliga Bamse-äventyr är också att Bamse et ales mot sin vana inte gör något själva – själva beslutet som allt snurrar kring sker i en märklig stratosfär där ovan, och Bamse är osedvanligt och mer än lovligt lam när han konstaterar att han inget kan göra.

Men tydligen har organisationer som sysslar med barnfrågor inte haft något att invända – jag antar att de tar fasta på att tidningen ändå kan betraktas som ett försök att ta upp en svår fråga på barnens nivå.

Nu råkade jag jobba som lärare förra veckan, för en 3:a (barn i åldern 9-10 år) i Skarpnäck – en plats där frågor om invandring faktiskt kommer upp i naturliga samtal med barn. Och under en lektion, apropå en liten diskussion om rasism och annat anknutet till härkomst, så jag blev plötsig fundersam, och ställde frågan.

”Vet ni vad, det finns någonting som ni skulle kunna berätta för mig, något som vuxna har diskuterat på senare tid. Ni vet vem Bamse är?”

”mmm”

”Vet ni vad migrationsverket är för något?”

”Jo”

(Jag var inställd på att behöva förklara, men alla hade en ungefärlig koll. Jag ställde lite kontrollfrågor – 100%).

”Migrationsverket har gett ut en tidning med Bamse. Den där tidningen har de gjort för de som inte vet om de får stanna i Sverige, och där finns det en familj som får stanna, och en som inte. Jag undrar vad ni, som är barn, tycker om det?”

Jag berättade om handlingen. Sedan bröt stormen lös.

Barn. Det är är en vanlig plattityd att hävda att vuxna har saker att lära av barn – men det vore verkligen inte dumt om man då och då omsatte de sällan menade orden i handling. Jag frågade var och en enskilt, och de förhörde sig om detaljer – jag fick förstås förklara mer eller mindre ingående för olika av dem. En intressant sak redan här var att alla själva tycktes utgå från att en sådan tidning har ett slags budskap, en avsikt bakom – ”som reklamen ungefär”, som någon sade.

Men det rörande var att nästan alla tog direkt tag i kärnfrågan – Varför fick familjen inte stanna? Många var oroliga för vad som hände med dem när de återvände, men jag berättade att i historien verkade det inte vara så jättehemskt att återvända. Jag har sällan fått så skeptiska blickar. Eller fått höra så förnumstigt att det viktiga är om folk får stanna eller inte. ”En tidning är ingenting om man måste åka”. Om Bamsetidningen säger att det kanske är OK att återvända i ett läge där man vill stanna men måste åka tillbaka är det snarare  ett slags…ett slags…lur.

(”Lur?” från luras, antar jag)

Och dåligt. ”Riktigt elakt ju” – ”riktigt slemmigt!” sade de argaste (De sa värre saker än så, men jag förbigår deras mer…ähum, affekterade uttryck).

Vi bollade fram och tillbaka och jag sammanställde det hela i en slags ”hiss eller diss”-tabell.

2 stycken tyckte att det var väl fint att de gjorde en tidning för barn som kanske måste åka hem. 14 tyckte det var ”botten””dåligt” ”blä” eller ”uselt”(sic!). Ingen var likgiltig.

Flera hade svårt att tro att inte var ”Sverigedemokraternas fel” att den där tidningen kommit till – det där var också en överraskning. Det borde det kanske inte ha varit. En sak med min klass var att den med en kvalificerad majoritet bestod av barn till migranter. Och det fanns ingen där som inte hade en familjemedlem, eller nära vän, som inte anlänt nyligen till vårt land. Vi talar om  en grupp där många själva tillhört den tänkta målgruppen för Migrationsverkets tidning. Och bland dessa, tämligen unikt insatta (definitvit mer insatta än några opinionsbildare på olika tidningar) individer var den helt dominerande åsikten , och jag citerar en elev:

”Migrationsverket borde strunta i att ge ut tidningar och låta folk stanna i Sverige istället!”

Kära barn. Ni säger det bättre än vuxna betalda åsiktsmaskiner kunde. Ni kommer att gå långt, mycket längre än cynikerna på Migrationsverket och Egmonsts Förlag. Jag är glad att kunna uppfylla mitt löfte till er, och föra fram ER åsikt, som kan sammanfattas sålunda (och nu är vi snälla):

——————————————————-

Det är intressant att notera att Bamse, som av tradition haft belackare på högerkanten och beskyllts för att vara ”kommunist”, sedan Rune Andreassons död 1999 övergått till att vara en vara som vilken som helst, ett varumärke som kan säljas ut för vilket syfte som nu ger mest pengar. När Rune själv skrev och belyste frågor om invandring och utlänningsskap i Bamse såg anslaget diametralt motsatt ut.  – se förstasidan på det uttryckligen antirasistiska numret ”Bamse och Kalle Svartskalle”. För att få en sammanfattning av Bamsetidningens historia se  http://sv.wikipedia.org/wiki/Bamse

Egmonts Förlag har numera utgivningen av Bamse. Förlaget utsattes nyligen för diskussioner av annat slag, när de bestämde sig för att ge ut två tidningar, riktade till killar-respektive tjejer, med ett tilltal lika modernt och progressivt som, öh Alf Svensson. Se
http://www.medievarlden.se/nyheter/2011/05/tjej-och-killtidning-fran-egmont?page=1

About thefeatheredsnake

Legal Consultant hooked on history, art & writing

Posted on 28 maj, 2011, in Bedömt & Betygssatt, Följetonger /Posting Serials, Konst & Arkitektur /Art & Architecture, Mänskliga Rättigheter /Human Rights, Media & Rapportering /Media and Coverage, Politik /Politics, Samhällen Då & Nu, Serier /Comics, Sverige /Sweden, Världen, Vikariens Irrfärder and tagged , , , . Bookmark the permalink. 7 kommentarer.

  1. Intressant det här. Jag tog också med mig tidningen till skolan (har jobbat som lärare på en skola där 70% annat modersmål i 13 år) men har en annan bild. Kanske beror det på hur man lägger fram det. Kollegorna som kom hit som flyktingar var mycket positiva. Information saknades när de kom hit på 80-talet.
    Till eleverna fungerar tidningen mycket bra som diskussionsunderlag. Visst är det hemskt att en familj inte får stanna. Men där har man en tråd till som man inte får släppa. Varför får inte alla asylsökande stanna i Sverige? Vilka lagar gäller osv. Hur hade du (alltså eleven) velat att det skulle vara? Varför har vi ett migrationsverk osv? Det blir mycket intressanta diskussioner där alla måste få tycka och föra fram sin åsikt.
    För mig har då denna skrift fyllt sitt syfte.
    Om det var så att du förde fram sådan likriktad propaganda som du berättar om här tycker jag nog att du är olämplig som lärare och inte följer kurs och läroplaner som råder.

    Gilla

    • Hihihi, det är inte varje dag man anklagas för att framföra ”likriktad propaganda”… Det måste jag göra en liten logga av:
      ”Känsliga Personer Varnas: Du Riskerar Härmed att Utsättas för Likriktad Propaganda”.
      Hehe. Eller en kategori till bloggen. Lite långt kanske, men annars en bra idé Tobias. Problemet är dock (och det här kan ju folk med lite läsförståelse tyvärr haka upp sig på) det något märkliga ordbruket. Propaganda? Verkligen? Och likriktad i relation till vad? Vilket? OK Syftningarna är lite vaga här, men det skall inte stoppa en bra slogan…

      Nåja, till några av dina punkter. Tidningen fungerade som diskussionsunderlag i mitt samtal också, och de frågor som du redogör för kom alla upp. Men frågan är vilken diskussion man är intresserad av. Jag var intresserad av elevernas spontana tankar kring den där tidningens blotta existens. Deras spontana reaktion var att om de fick önska något från Migrationsverket var det att fler människor skulle få stanna här i Sverige. Jag var inte intresserad av att just propagandera eleverna för eller emot Migrationsverkets uppdrag och didaktiska krumbukter eller den svenska asylpolitikens raison d’etre. Jag ville veta vad de tyckte om tidningens tillkomst utifrån sitt perspektiv. Vilka var de första tankarna som for genom deras huvuden? Och det var frapperande att majoriteten, och ja en och en, där alla fick tala själva, i princip omedelbart lade tidningen åt sidan och ställde de viktiga frågorna – får mottagarna av tidningen stanna i Sverige eller inte? Och varför inte? Många satte sig helt själva in i situationen att någon som inte får stanna åker hem med en gullig tidning i handen, och fann tanken osmaklig. Som sagt – barn har ibland en förmåga att skära till pudelns kärna som många vuxna inte klarar. Jag är intresserad av det, precis motsatsen till att leda samtalet, vilket uppenbarligen inte alla är. Men visst, hölj du ditt ogillande i sådant som kurser och läroplaner om det känns bra för dig. Med tanke på att vi förde ett samtal och inte direkt undervisning, rör det mig i ryggen lika mycket som…tja, säg förbudet mot räksmörgåsar i Torah… (Samtal Tobias, är ett spännande koncept, brukat av lärare som elever gärna och självmant vill tala med. Vi har diskuterat och samtalat kring idrott, omskärelse, Guds existens, djur, världens undergång, filmer, dieter, klädkoder, artister, musik, datorer, pengar, jordbävningar, funktionsnedsättningar och mycket annat också, dvs allt mellan himmel och jord, i klassrum, raster, luncher, före och efter skolan, och inte stannat för att få ämnena godkända av någon. Och uppenbarligen är eleverna ovana, men glatt överraskade, av att få prata med en vuxen som bryr sig ett dyft om deras oredigerade åsikter.)

      Gilla

  2. Bra. Där fick jag veta hur jag var som person. Jag kan inte försvara mig där, vi känner ju inte varandra.
    I min kommentar till din text försökte tilltala ditt ansvar som pedagog. Vårt ansvar tycker jag är, precis som du faktiskt säger här, att samtala med barnen. Världen är full av gråzoner som är intressanta att diskutera. Det man måste ha i bakhuvudet är bara att barn ofta säger det man vill höra. För att vara till lags.

    Gilla

    • Det sista är verkligen sant, och just i den lite obestämda form du skriver. Det är klart att jag oroade mig för att påverka eleverna och förvirrade dem stundtals just genom att verka företräda många olika åsikter på en gång. Men vad som då omedelbart kickade in var grupptrycket, att vara kompisarna till lags. Ett intressant sort grupptryck för övrigt, Platon skulle ha gillat det. De vanliga klickarna föll tillbaka och de smartaste eller mest snabbtänkta framstod som ledstjärnorna. Sedan vände sig kompisarna till dem i olika kluster, trots att jag pratade med var och en enskilt, men grimaserna och tillropen var inte att ta fel på….det var naturligtvis inte ett dugg vetenskapligt, som jag skrivit. Men fascinerande, och kul för alla inblandade. En påverkan som jag inte riktigt kunde (eller vill) råda bot på, och där barnen verkligen ansträngde sig för att vara mig till lags, utgår från den anda som jag försöker frammana i mötet med elever. HA en åsikt, och frambär den djärvt så smart och vältaligt du kan. Men så är jag också en Fan av ”Döda Poeters Sällskap”…

      Gilla

  3. Bra skrivet. Viktigt tycker jag också är att samtidigt som man ska värna om rätten till en åsikt, försöka komma till insikten att just min egen åsikt kanske inte delas av alla. Jag är av den åsikten att det finns gott i alla, dig, mig, Bamse, handläggaren på migrationsverket och, framför allt i alla barn.

    Måste bara kommentera det du skrev om att jag ”gömmer mig bakom läroplaner”. Skollagen och läroplanerna är trots allt de styrdokument vi ska arbeta efter. Jag framhåller inför nytt område vi jobbar med vad målen är och tillsammans diskuterar vi hur vi ska nå dit. Det kanske låter trist, men det behöver det inte vara.

    Gilla

    • Tobias, det som verkar ha haft sting i min medvetet pikanta kommentar var ett direkt gensvar på din i mitt tycke övermaga ifrågasättande av min lämplighet på basis av den information du hade. Den efterslängen var helt onödig, och jag fick bita mig hårt i handen för att inte svara som jag annars har för bruk. Jag har oftast mycket mer dräpande verbala dekapiteringar på lager för envar som kliver fram utmanande på det sättet. Jag ångrar inte att jag höll igen – denna konversation har utvecklats i positiv riktning tycker jag. Och jag tar med mig din poäng om att man måste vara dubbelt vaksam när man talar om komplicerade ämnen med så unga elever – en sedermera konstruktiv kritik som jag uppskattar, tro inte annat.
      Vad jag tror att du och många lärare däremot ofta missar att ta hänsyn till är att vikariens verklighet på ett avgörande plan är annorlunda än den faste lärarens. För oss betyder sådant som läroplaner tämligen lite jämfört med uppdraget att se till att eleverna får någon form av meningsfull undervisning överhuvudtaget- och vi ges inte sällan mycket bristfälliga verktyg för att fullfölja sådana intentioner. Oftast uppfattas man tvärtom som besvärlig om man försöker få något djup eller långsiktighet i sin gärning. Man är ett provisorium och skall oftast inte ha andra ambitioner än så. Den dagen jag kommer till en skola för att ta över en vecka eller längre med en bra, färdig och lättillgänglig planering och en utsträckt hand från skolans ledning kan jag acceptera att avkrävas samma långsiktiga krav som läraren. Tills dess får man dock gång på gång uppfinna hjulet på nytt för varje ny klass, och förlita sig enormt mycket på sina bakgrundskunskaper och ren intuition. Det är inte utan ett element av stolthet som jag kan säga att mina ambitioner sträcker sig längre än så. Och att jag lägger ner enormt mycket tid och engagemang i mina elever och inte duckar för att ta upp även brännbara ämnen, om intresset finns och jordmånen är fruktbar. Det skulle vara mycket bekvämare att bara dela ut stenciler och läsa högt ur boken hela dagen. Men sådan är jag icke skapt.

      Gilla

  4. Fortsätt så!
    Och jag håller med – min eftersläng var onödig. Engagemang är viktigt, även det smittar av sig på barnen.

    Gilla

KOMMENTARER TILL INLÄGGET

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: