Bloggarkiv
NÅGOT bra måste komma från Nordkorea….kanske Pyongyangs trafikledarpoliser?
När vintern och sjukdom drar ner humöret och lusten att göra research och posta gör temperaturen sällskap ner mot nollstrecket…
så kan man, om man så önskar, dra fram någen av de 50-tal små utkast och skisser till inlägg som man städse kan ha liggande, och le åt den sköna paradox eller oxymoron om man så vill, som det är att den utfattiga totaldiktaturen Nordkorea har en kår med alldeles särskilt stilfulla och tilldragande…trafikpoliser.
Detta i ett land där trafiken är mer av ett imaginärt eller science-fiktionbetonat begrepp. Som en diplomat uttryckte det, så kan man till vardags lägga sig ner och ta en liten tupplur på vilken som helst av Pyongyangs större gator utan att riskera att bli överkörd…
Det är iofs inte så knasigt som det kan verka – i ett land där symboler och gester är det enda utom en groteskt överdimensionerad armé som regimen har att erbjuda förslavade undersåtar så fyller den här sortens företeelser en roll som symbolisk kompensation, en snuttefilt eller fiktiv ersättning för vad ett mer framgångsrikt eller ens gångbart styre kunde erbjuda… nämligen bilar på gatorna. Länder som, tja, Kina, eller Indien, eller Malaysia, för att inte nämna grannen söder om den demilitariserade zonen, Sydkorea har kanske inte välklädda och ovanligt snygga trafikpoliser. De har trafik.
Det finns förstås många mörkare aspekter på det här fenomenet, inte minst förstås att de här stiliga kvinnorna kan se ut som de gör genom att de dels är speciellt utvalda för sitt utseendes skull, upprätthåller sin sköna fysik genom extra ransioner som gör att de olikt större delen av befolkningen inte lever på svältens rand, samt förstås att Nordkoreas bortgångne lille fjant till ledare Kim Jong-il (likt sin fader) hade en speciellt gubbsjuk (för att inte säga feodalt perverad) attityd till kvinnor, och städse omgav sig med sådana som föll honom i smaken… Att klä huvudstaden i en slags pinup-show av snygga kvinnliga poliser är i förlängningen ytterligare ett sätt som Nekrokratin i Nordkorea förnedrar sig själva och sitt förslavade folk.
Jag snubblade på de de här märkvärdiga poliserna bland en av dessa knasiga specialsajter som nätet utgör en sådan trevlig liten miljö för – en hel sajt som alltså specialiserar sig på ”Pyongyang traffic Girls” som utgjorde ännu en påminnelse om att verkligheten kan vara knasigare än vad man kunde dikta ihop…
En liten nostalgiatripp till 80-talets kassa succéer
Med anledning av ”Top Guns” 25-årsjubileum och en artikel därom i Washington Post (http://www.washingtonpost.com/opinions/25-years-later-remembering-how-top-gun-changed-americas-feelings-about-war/2011/08/15/gIQAU6qJgJ_story.html) kom jag att fundera på den ström av våldsamma och flaggdraperade filmer som fyllde biosalongerna och sålde VHS-kasetter under andra hälften av 80-talet.
”Top Gun” katapulterade Tom Cruise till superstjärnestatus, där denne märklige scientologanstrukne karl lyckats hålla sig kvar sedan dess. Men vem skulle inte velat få sitt genombrott i just en sådan film? ”Top Gun” var en kommersiell dröm, en expose av snyggt filmade flygstrider ovanpå en papperstunn plot och närmast parodisk ”pojke-till-man”-historia med rivalitet, romans och motorcyklar som krydda. Såsom en klassisk high-koncept-film var dess huvudidé nerkokad till ett absolut trådenklaste minimum, och filmens huvudingredienser alltigenom välbekanta. Resultatet var en enda lång rockvideo med postersnygga snubbar i flygaruniformer, en gråtmild kris/twist mitt i filmen, fånrockig men ändå väl utvald musik, ett sanslös bejakande av en slags Yeeaaah-gåpåaranda, dumma ryssar att slåss mot /skjuta ner… men viktigast av allt – spektakulära flygstrids och hangarfartygscener som inte kunde toppas före den dataanimerade grafikens genombrott. Sistnämnda var avgörande för hela filmen och förutsatte en oförliknelig tillgång till hårdvara, piloter och miljöer (inklusive flygfotografi) – allt bjudet på av den amerikanska militären.
Detta var dock inte gratis. Även om kostnaden för själva tillgången till personal, prylar och miljöer kom för den närmast symboliska summan 1,6 milj. USD var det verkliga priset att militären fick långtgående inflytande på filmens utformning och handling. De såg chansen att göra en fullängds, hollywoodproducerad reklamfilm för sin verksamhet och lade sig därför i alla möjliga detaljer och såg handgripligt till att ändra på manus, som artikeln i ”Washington Post” förtäljer. Det blev en lysande affär för fler än producenterna – åren efter såg flygutbildningarna en mångdubbling av sökande och i förlängningen fick hela den militära apparaten en goodwill och ärans skimmer över sig som höll i sig i decennier.
Mer allmänt står ”Top Gun” fram som ett praktexempel för den anda av militarism och klämkäck nationalism som spred sig i Hollywood , och ledde till en serie överdrivet propagandistiska Hollywoodfilmer. Det var delvis som en anpassning till Reagan-erans ideal, dels som ett resultat av ”Blockbuster-film”-fenomenet – satsningen på rent kommersiella filmer utan några andra pretentioner än stora kassaintäkter, finansierade av studios som sedan 70-talet släppt alla konstnärliga ambitioner och vädrade i luften att det gick att göra pengar av den rådande tidsandan. Den här utvecklingen hade redan förebådats av filmer som John Milius ”Red Dawn” (1984) om en sovjetisk invasion av USA (även den med tvålfagra hjältar, här en ung Patrick Swayze).
Ett belysande exempel på en som kastade alla hämningar överbord under decenniet och blev posterpojke för en militant amerikanism var Sylvester Stallone. Hans första filmer, som ”Rocky” och ”First Blood” innehåller en hel del social kritik trots båda filmernas tryckande på den ensamme starke mannens primat, och betraktaren får skåda in i amerikanska underklassens trista tillvaro, behandlingen av vietnamveteraner osv.
Men under senare 80-tal kom ”Rambo”, uppföljaren till ”First Blood” att porträttera en superpatriotisk ryss- och vietnamesätande enmansarmé, medan Rocky Balboa i ”Rocky IV” fick representera amerikansk förträfflighet mot en dopad sovietisk robot i Dolph Lundgrens skepnad.
Han var förstås inte ensam. Arnold i filmer som ”Commando”, Chuck Norris i ett otal B-filmer, ja till och med Ninja-filmerna, kände sig föranledda att drapera sig i stjärnbaneret under den här eran. Det var ett allmänt fenomen, som inte helt har bedarrat.
”Top Gun” stod dock i en klass för sig med hänseende på skalan, och framhävandet av just den massiva, reguljära militära apparatens förtjänster. Som synes har den amerikanska faiblessen för den ensamme hjälten trots allt, tillsammans med rena budgetskäl, gjort att även de mest patriotiska och fiendetuggande filmerna framställs i mindre skala, med en ensam eller mindre grupp av hjältar som slagits mot de slemma kommunisthorderna eller en sovjetisk ”bad guy”. Tillsammans med aversionen mot the Federal Government som går somen röd tråd i amerikansk högerdiskurs, gör det att hjältarna inte sällan agerar mot ”den stora apparatens” anvisningar. Även direkta efterhärmare till ”Top Gun”, som de mer B-filmsbetonade ”Iron Eagle”-filmerna är exempel på detta.
Det skall erkännas att jag tillhör gruppen som aldrig fattade prylen med de där filmerna. Dels var flaggviftandet för uppenbart redan för en 12-åring, dels var våldet och porträtteringen av vad strid och kamp är så…orealistisk, och konflikten så totalt icke-intressant. En hjälte som helt osofistikerat bankar skiten ur ryssar (eller kommunistiska araber eller bananrepublikskurkar – men alltid med en röd stjärna på kragen). Jahapp.
”Top Gun” var både symptomatisk och också pådrivande för en utveckling inom filmen som ett exempel på vad som var möjligt att göra bara man kröp tillräckligt för militären och romantiserade krig och konflikter. Genom att den påverkade den amerikanska militärens rekryteringsbas och hur de presenterades på vita duken kom filmen också att ha effekter utöver filmens värld. Inom sistnämnda är den dock också betydande för hur långt man var beredd att anpassa sig till rådande tidsanda och gifta samman kommersialism och rå, ohöljd militarism.
Framställningar av våld, krig och spänning generellt kan vara estetiskt tilltalande, och också tankeväckande – det finns riktigt bra krigsfilmer och juste actionfilmer (Apocalypse Now och Matrix kan vara två ex). De flesta av de här upptagna filmerna är dock inte speciellt bra – inte ens våldet är särskilt välgjort, och de är inte mer än marginellt spännande, i alla fall inte för en vuxen person, och de flirtar med en tämligen människofientlig och brutal världssyn. ”Top Gun” står ut som den kanske, om inte bästa så i alla fall mest påkostade och välgjorda, och spektakulära av 80-talets actionfilmer, till stor del på grund av just den hjälp som man fick av militären, men också på grund av dess lite pojkaktiga charm och anda. Det är en ganska glad och sprudlande film, inte speciellt förråande även om dess budskap om att man kan leka begränsat krig och skjuta ner sovjetiska stridsflyg lite hursomhelst är ganska otrevligt om man betänker risken för kärnvapenkrig på den tiden. Hela filmen påminner därvid om huvudpersonen – en charmig och stilig slyngel, men småkorkad, impulsiv, ytlig och fullständigt ansvarslös.
En liten slututvikning:
Ovanstånde oheliga giftermål står sig förstås också idag, trots att tiderna förändrats dramatiskt med sovjetimperiets sammanbrott. Kalla krigets slut aktualiserade behovet av en ny fiende, och ett tag såg det ut som om man kunde ersätta den röda med den gröna faran. Men trots 11/9 2001 har det varit svårt att filmiskt få till massiva klämkäckheter med hangarfartyg att gå ihop med kampen mot islamistiska fiender. Det är, både i film och verklighet, svårt att motivera kostnaden för en kärnvapenbestyckad carrier group eller en mekaniserad infanteridivision med några skäggiga typer i bergsgrottor. Både hollywood och militären behöver en stor, massiv fiende som fond till sina trumvirvlande rullar och uppvisning av militär parafernalia.
Men var är den onde fienden? Om man inte kan hitta en på jorden får man hitta en i – rymden. Man kan tydligt se en utveckling att motståndaren i massiva krigsfilmer utgörs av aliens från yttre rymden – en utveckling som påbörjades redan i mindre skala med ”Predator” som kombinerade arméfilm, antikommunism och slagsmål mot en cool alien. Förutom möjligheter till flaggviftande och vapenonani möjliggör rymdvarelser (eller liknande figurer som t.ex.den radioaktiva jätteödlan ”Godzilla”) också tillsammans med den nya digitala tekniken förstörelse och storskaliga strider som trotsar allt som man skulle kunna se i verkligheten. Det här konceptet togs hela vägen av ”Independence Day” och kan beses i senare filmer som ”Transformers”-filmerna, ”AVP Requiem” och den uppenbara rekryteringsfilmen ”Battle: Los Angeles” från i år, bara för att nämna några få.
—————————————
bloggen onemanclique noterar också effekten av film på kultur och tar även upp Rocky (vars huvudrollsinnehavare Sylvester Stallone nu förärats en plats i boxningens Hall of Fame i USA för sina insatser för sporten)
http://onemanclique.com/post/3994851821/the-top-gun-effect
http://www.tcm.com/this-month/article/21800%7C0/Top-Gun.html tar upp den intressanta, men kanske inte oväntade parallellen att en film som lyfter fram en maskulinitet av det renskrubbade slag som ”Top Gun” gjorde ohjälpligen också kom att få homoerotiska undertoner – något som redan Quentin Tarantino noterade med sin monolog om ”Top Gun” som den ultimata subversiva Gay-filmen
http://yellowmagpie.com/top-gun-film-review-can-the-fascination-be-explained/ förklarar ”Top Guns” framgång med framför allt den sympatiske och vinnande hjälten i Tom Cruises gestalt och pojkrumsfantasi-elementet i hela sagan
man kan studera recensioner, vissa samtida, av ”Top Gun” i ”Rotten Tomatoes” http://www.rottentomatoes.com/m/top_gun/
Tummen ner för Bamse som migrationsverkets gatbjörn
För drygt en vecka sedan spreds nyheten om att Migrationsverket beställt material med Bamse, världens starkaste björn osv, som behandlade flyktingfrågor. Många proffstyckare rasade och debatten blev stundvis het. Men, kunde man fråga sig, vad tycker barn egentligen? Jag fick som få chansen att få ett förvisso helt ovetenskapligt men intressant svar på det nyligen…
Objektet för diskussionen bestod av ett särtrycksnummer där två flyktingfamiljer, en kaninfamilj respektive ett gäng grävlingar, kommer till Sverige och undrar om de får stanna. I slutändan får kaninerna det, men inte grävlingarna – de skickas hem. Det hela är framställt på vanligt Bamse-manér, väldigt snällt och pluttigt. Migrationsverket menar på att avsikten är att skildra flyktingsituationen för barn, och man har inte velat skapa ångest utan försöka ”förklara” på barns nivå (http://www.migrationsverket.se/info/3816.html).
Vad många kritiker verkar haka upp sig på är dock att tidningen väljer att aktivt framställa att det ”kanske inte är så illa” att bli nekad upphållstillstånd och tvingas återvända hem – man skulle alltså medvetet vilja tona ner de negativa aspekterna av att neka folk som kommer till Sverige uppehållstillstånd. På olika debattsidor anklagades migrationsverket för propagande i egen sak i mer eller mindre skarpa ordalag. Se ett axplock i:
- http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/bamse-pa-myndigheters-sida-mot-de-svaga_6175223.svd
- http://www.expressen.se/nyheter/1.2440553/nu-stormar-det-om-bamse-igen
- http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/bamse-ger-sig-in-i-asylpolitiken
- http://blogg.aftonbladet.se/kulturbloggen/2011/05/bamse-och-migrationsverket
- http://hd.se/kultur/2011/05/18/varldens-dummaste-bjorn/
- http://www.dagensmedia.se/nyheter/print/tidskrifter/article3181211.ece
- http://ekuriren.se/ledareasikter/ledare/1.1056660-inte-som-i-bamses-varld
Jag måste säga att jag spontant var misstänksam mot migrationsverkets lilla ploj. Det luktar för mycket just som propaganda eller överslätande av riktigt dåliga nyheter för barn – något som jag är emot. En objektiv skillnad mot vanliga Bamse-äventyr är också att Bamse et ales mot sin vana inte gör något själva – själva beslutet som allt snurrar kring sker i en märklig stratosfär där ovan, och Bamse är osedvanligt och mer än lovligt lam när han konstaterar att han inget kan göra.
Men tydligen har organisationer som sysslar med barnfrågor inte haft något att invända – jag antar att de tar fasta på att tidningen ändå kan betraktas som ett försök att ta upp en svår fråga på barnens nivå.
Nu råkade jag jobba som lärare förra veckan, för en 3:a (barn i åldern 9-10 år) i Skarpnäck – en plats där frågor om invandring faktiskt kommer upp i naturliga samtal med barn. Och under en lektion, apropå en liten diskussion om rasism och annat anknutet till härkomst, så jag blev plötsig fundersam, och ställde frågan.
”Vet ni vad, det finns någonting som ni skulle kunna berätta för mig, något som vuxna har diskuterat på senare tid. Ni vet vem Bamse är?”
”mmm”
”Vet ni vad migrationsverket är för något?”
”Jo”
(Jag var inställd på att behöva förklara, men alla hade en ungefärlig koll. Jag ställde lite kontrollfrågor – 100%).
”Migrationsverket har gett ut en tidning med Bamse. Den där tidningen har de gjort för de som inte vet om de får stanna i Sverige, och där finns det en familj som får stanna, och en som inte. Jag undrar vad ni, som är barn, tycker om det?”
Jag berättade om handlingen. Sedan bröt stormen lös.
Barn. Det är är en vanlig plattityd att hävda att vuxna har saker att lära av barn – men det vore verkligen inte dumt om man då och då omsatte de sällan menade orden i handling. Jag frågade var och en enskilt, och de förhörde sig om detaljer – jag fick förstås förklara mer eller mindre ingående för olika av dem. En intressant sak redan här var att alla själva tycktes utgå från att en sådan tidning har ett slags budskap, en avsikt bakom – ”som reklamen ungefär”, som någon sade.
Men det rörande var att nästan alla tog direkt tag i kärnfrågan – Varför fick familjen inte stanna? Många var oroliga för vad som hände med dem när de återvände, men jag berättade att i historien verkade det inte vara så jättehemskt att återvända. Jag har sällan fått så skeptiska blickar. Eller fått höra så förnumstigt att det viktiga är om folk får stanna eller inte. ”En tidning är ingenting om man måste åka”. Om Bamsetidningen säger att det kanske är OK att återvända i ett läge där man vill stanna men måste åka tillbaka är det snarare ett slags…ett slags…lur.
(”Lur?” från luras, antar jag)
Och dåligt. ”Riktigt elakt ju” – ”riktigt slemmigt!” sade de argaste (De sa värre saker än så, men jag förbigår deras mer…ähum, affekterade uttryck).
Vi bollade fram och tillbaka och jag sammanställde det hela i en slags ”hiss eller diss”-tabell.
2 stycken tyckte att det var väl fint att de gjorde en tidning för barn som kanske måste åka hem. 14 tyckte det var ”botten””dåligt” ”blä” eller ”uselt”(sic!). Ingen var likgiltig.
Flera hade svårt att tro att inte var ”Sverigedemokraternas fel” att den där tidningen kommit till – det där var också en överraskning. Det borde det kanske inte ha varit. En sak med min klass var att den med en kvalificerad majoritet bestod av barn till migranter. Och det fanns ingen där som inte hade en familjemedlem, eller nära vän, som inte anlänt nyligen till vårt land. Vi talar om en grupp där många själva tillhört den tänkta målgruppen för Migrationsverkets tidning. Och bland dessa, tämligen unikt insatta (definitvit mer insatta än några opinionsbildare på olika tidningar) individer var den helt dominerande åsikten , och jag citerar en elev:
”Migrationsverket borde strunta i att ge ut tidningar och låta folk stanna i Sverige istället!”
Kära barn. Ni säger det bättre än vuxna betalda åsiktsmaskiner kunde. Ni kommer att gå långt, mycket längre än cynikerna på Migrationsverket och Egmonsts Förlag. Jag är glad att kunna uppfylla mitt löfte till er, och föra fram ER åsikt, som kan sammanfattas sålunda (och nu är vi snälla):
——————————————————-
Det är intressant att notera att Bamse, som av tradition haft belackare på högerkanten och beskyllts för att vara ”kommunist”, sedan Rune Andreassons död 1999 övergått till att vara en vara som vilken som helst, ett varumärke som kan säljas ut för vilket syfte som nu ger mest pengar. När Rune själv skrev och belyste frågor om invandring och utlänningsskap i Bamse såg anslaget diametralt motsatt ut. – se förstasidan på det uttryckligen antirasistiska numret ”Bamse och Kalle Svartskalle”. För att få en sammanfattning av Bamsetidningens historia se http://sv.wikipedia.org/wiki/Bamse
Egmonts Förlag har numera utgivningen av Bamse. Förlaget utsattes nyligen för diskussioner av annat slag, när de bestämde sig för att ge ut två tidningar, riktade till killar-respektive tjejer, med ett tilltal lika modernt och progressivt som, öh Alf Svensson. Se
http://www.medievarlden.se/nyheter/2011/05/tjej-och-killtidning-fran-egmont?page=1
Indomitus.blog 