Bloggarkiv
Dumskallarnas konspiration: Höga hus vid klara, och det vanliga gnället…
Ett nytt hus större än en friggebod skall byggas ovanför den ombyggda T-bane/tågstationen vid Klaragatan mitt emot centralstationen. Och genast kraxar olyckskorparna om att Stockholm blivit ett nytt Azerbadjan. Ett inlägg om arkitektur, som fått lite plats på sistone.
Som presenterats i bl.a. sidorna Arkitektur arkitektur.se/3xn-ritar-stockholmsstation, Byggnyheter http://www.byggnyheter.se/2012/11/klart-f-r-bygget-av-citybanans-nya-stationshus, och förstås nätverket för den som är intresserade av Stockholms utveckling och nybyggnation, YIMBY (http://uppsala.yimby.se/forum/thread.aspx?id=1272&sender=created), har ett förslag till nytt Stationshus och hotell mitt i Stockholm funnit nåd inför våra hariga kommunpolitiker som till slut och efter mycket handvridande tagit beslut till byggstart.
Det här bygget har stötts och blötts ett tag, och som envar som reser Stockholms centrala delar vet, så har ju det jätteprojekt som stationshuset är en del av kommit en bit på väg. Som vanligt är det dock de delar som syns, och som sålunda kan störa känsliga sinnen, som orsakar rabalder. Det absurda situationen är alltså att själva dragningen under jord där tåg och tunnelbanenedgångarna är tänkta att korsa varandra närmar sig färdigt stadium, men den byggnad som skall stå ovanför, den har ängsliga beslutsfattare inte kunnat slå fast än. Förrän nu, kantänka, även om man kan misstänka att klagotjuten kommer att valsa kring domstolar och andra instanser ända tills spaden sätts i jorden.
Det som förstås väcker ont blod är att man bestämt sig för att bygga ett nytt hus, detta säregna och misstänker man om man får tro kritikerna, halvt vansinniga idé i en stad. Med betoning på nytt – det är alltså inte en dålig pastisch på befintliga hus i kvarteren runt om.
Huset i fråga, som skall fylla den plats där den rätt anskrämliga Scandic Hotel rest sig, står på en av stadens mest attraktiva och centrala lägen. Ekonomisk logik ger därför att man försöker bygga en någorlunda effektiv, läs hög, byggnad på plätten. Flera förslag har presenterats, nedan ett av OMA Arkitekter.
OMAS förslags kan studeras på webbsidan http://afasiaarq.blogspot.com/2011/09/oma_19.html
En annan tänkt möjlighet var nedastående oregelbundna hus.
Det som tilldrog sig mer uppmärksamhet och som tröskades runt längst var ett liknande oregelbundet hus i ett något brutalistiskt utförande. Se nedan en kvällsvy samt den tänkta entrén till stationshuset.
Självklart har gnällspikarna lysande dagar. Förslagen har anklagats för att vara för stora, för fula, för konstiga, för moderna, för dominerande, för stora… (igen). Under tiden gjorde arbetarna sitt jobb, tunnlar drogs, berg sprängdes, linjer stod stilla, längre och längre ner sträckte sig tunnelormen i det enorma projekt som det innebär att gräva ut och binda samman flera kilometer tågspår mitt under en huvustad med tunnelbana, tåg och biltunnlar som korsar det, och sammanbinda det med befintliga kommunikationer. Men inget nytt stationshus i sikte.
Till slut fick Socialdemokraterna och Moderaterna i stadshuset som sagt nog, och spikade bygget. Men det faktum att man tagit beslut betyder förstås inte att allt är frid, för det finns alltid någon som tycker att just dennes behjärtansvärda och betydelsefulla åsikt skall föräras vetomakt. som framgått av rapporteringen i t.ex Metro (http://www.metro.se/nyheter/fp-rasar-mot-nya-stationshuset-helt-groteskt/EVHlkv!zojfjt5zVlPA/) som vet att förtälja att Fp, som stod utanför den uppgöralse mellan Moderater och Socialdemokrater som klubbade igenom huset, ”rasar”, och kastar vassa invektiv runt sig av typen:
Det finns en okänslighet hos både Moderaterna och Socialdemokraterna i ärenden som handlar om betong
Björn Ljung, gruppledare för Folkpartiet i stadsbyggnadsnämnden
Det där är gny i klassisk looserstil, och kanske inte värt att vidare kommentera.
Avgjort mer anmärkningsvärt, på grund av sina anspråk och sin arrogans, är en opinionsartikel i Svenska Dagbladet (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/en-bit-av-stockholms-attraktion-forstors_7534594.svd). Det som gör den intressant är att i sistnämnda illustrerar Kerstin Westerlund Bjurström med nästan parodisk precision konservatismens mantra – allt gammalt och invant är Gott- det som är annorlunda och tvingar fram en förändring är Ont. Hon drar på sig Jesaja-dräkt och förkunnar sålunda:
”Med vad rätt låter vi en storskalig byggnad med arrogant och teknokratisk uppsyn så få dominera över ettmästerverk som det i varje detalj så fint ornamenterade Centralposthuset eller den månghundraåriga Klara kyrkogård med allt vad den innehåller av vårt gemensamma minne?”
Arrogant? Här snackar vi verkligen om att kasta sten i glashus.
Med vilken rätt låter sig en arrogant och tyckmycken konservativ insinuera att hon och hennes gelikar är smakens domare och sista instans? Som om det vore självskrivet att posthuset är ”ett mästerverk”. Verkligen?
Westerlund Bjurström tycks glömma i klassisk historielöshet att när det huset byggdes var det ett enormt hus som låg mot skalan i omgivningen. Samma argument hon framför kunde och kan anföras mot varje större byggnad i Stockholm. Eller tror hon att Kungliga Slottet, eller kyrkorna, eller Riksdagshuset, inte byggts med avsikt att projicera makt och ambitioner av annat slag än folks trevnad, eller en vacker och ren funktion? Tror hon att hennes omhuldade posthus, invigt av själve Kungen OskarII med pompa och ståt, medvetet byggd för att se ut som en medeltida borg, höjande sig över sin samtids omgivning, inte skulle dominera och gnugga in den statens makt och välde som den representerade, ”på omgivningens bekostnad”?
Åh nej, men det gills inte, eftersom hon vant sig vid och gillar det. Hon vill göra sin smak till norm, en förhärskande och förbjudande sådan. Så talar någon som samtidigt som hon vill göra sig till offer vill just härska över och dominera sin omgivning, desto mer försåtligt, för att inte säga falskt, genomfört i och med att hon gör sig till talesman för antydda ”högre” värden som skall övertrumfa vanliga processer.
När omgivningen, och en demokratisk planprocess, troligen en av de mest ängsliga och tungfotade i Världen går henne emot, har hon inget emot att jämföra Sverige, och Stockholm, med diktaturens Baku. Det är ett förtäckt sätt att säga att endast totalitära stater och härskare gör nya saker i stor omfattning. Och att det är vulgärt och demokratiskt suspekt att vilja ändra på skalan hos byggandet i en stad som är tio gånger större än när hennes arkitektoniska snuttefiltar byggdes, och fortsätter att växa med en kvarts miljon invånare per årtionde, med allt vad det innebär.
Det är så här det ser ut när bakåtsträvare försöker hävda sina värden, sin smak och sina preferenser såsom ”naturliga” eller på något sätt mer legitima – det är egentligen inte att argumentera alls, bara att peka på det befintliga och säga bra och bläää till det som skulle ändra på det, utan annat än en självpåtagen överhöghet.
Känn förtrycket på Klarabergsgatan
Till Westerlund Bjurström och alla hennes gelikar vill denna blogg säga – med sådana vänner behöver man inga fiender. Vi är t.ex. många som gillar posthuset, uppskattar dess arkitektoniska förebilder och ornamentfyllda fasader, mer så än det mesta av senare tids modernism. Vi är många som kan uppskatta stadens gemensamma minne, som kyrkogården. Det finns många invändningar att resa mot det framlagda husets utförande – det är i själva verket ganska trist, inte särskilt vare sig stilfullt eller nydanande.
Men vet ni vad? När allt är sagt och gjort kvarstår: Stockholm saknar hotellsängar. Innerstaden är inte speciellt tätbebyggd jämfört med andra, liknande städer, och dessutom svår att bygga hus på tack vare alla tunnlar. Marken är otroligt dyr. Argumenten för ett stort hus som kan täcka åtminstone några av de behoven är överväldigande och faller envar i ögonen.
Eller i alla fall de som saknar den arrogans och självtillräcklighet som krävs för att hävda att vår smak måste härska och ligga som en våt filt över utvecklingen i en växande stad, som endast långsamt försöker anpassa sig till den roll som Sveriges motor och hela regionens centrala nav, som är nödvändig för att Sverige skall kunna förbli ett värdigt, framgångsrikt samhälle.
Varje era har sina hus, och sin smak. Varför skulle denna tid och dess behov ständigt stå tillbaka för något som kom före? Man kan beundra och gilla, till och med föredra, förgångna yttringar av konst, kreativitet och byggande utan att kräva att världen skall stå stilla och frysa utvecklingen för den sakens skull.
PS
Och för att driva småhuskramarna att vända sig i sina burgna våningar, ta och kika in http://www.metro.se/noje/framtiden-for-stockholm-skyskrapor/EVHlfk!YyF4ocDsFW62/ eller ännu hellre http://stockholmprojekt.blogspot.se/p/hoghus.html. Bakåtsträvare rekommenderas att klicka och få en hjärnblödning.
———————————————-
Tidigare inlägg om arkitektur med fokus på Stockholm och höga hus
Om Studenttornet – tankar kring ett höghus syskon
Några bilder från Victoria Tower, Stockholms nya höghus
För övrigt anser jag att alla hus över 50 m bör förstöras
Ny Arkitektur kan också bli fel…
samt se tråden
Om Studenttornet – tankar kring ett möjligt hus syskon
Det var ett tag sedan det skrevs om arktiektur här, men påmint av lokalpress och det alltid alerta nätverket YIMBY kan vi kosntatera att ännu ett bygge verkar vara på väg ut för att det är för intressant – Studenttornet.
Planeringen av det där huset har nu en gång pågått ett tag. Det som var nytt var att det häromveckan, när det verkade som om huset skulle skrotas, överraskande fick nytt liv av att Oppositionsborgarrådet Tomas Rudin bland andra har väckt tanken att man kan ändra planläggningen till ett nytt läge vid Tanto. (Se http://tomasrudin.wordpress.com/2012/03/31/har-ar-ett-forslag-ett-vackert-studenttorn-till-soder/, samt http://www.yimby.se/2012/04/nytt-liv-for-studentornet_1245.html.
Med anledning av nyheten i Södermalmsnytt av http://www.direktpress.se/sodermalmsnytt/Nyheter/S-Flytta-tornet-till-Sodermalm/ togs en titt på arkitektkontorets (Utopia Arkitekter)
förslagshus Studenttornet med bilder (Se http://www.utopia.se/projekt/studenttornet/). Många som studerat det har funnnitdet effektivt, genomtänkt, anpassat för den speciella situationen hos studenter…och annorlunda.
S: Flytta tornet till Södermalm
En annan byggherre helt utan gestaltning av sitt förslag, för att säga det som YIMBY, fick dock uppdraget i kölvattet av en mycket märklig planprocess som helt oanmält kapade huset med 70 studentlägenheter Man kan man misstänka att andra än rent estetiska orsaker står bakom att bygget klubbades ner på den föreslagna platsen. Det kan vara någon hänvisning till sådant som buller, närheten till Nationalstadsprken, eller vad som helst. En sak som man kan konstatera är dock en tendens, som var och en som följt byggen i Stockholm ända från Söder Torn på medborgarplatsen, över det totala debaclet med Slussen, i Hornstull, Norra stationsområdet, Stadsbiblioteket och manifesterad många andra gånger, är hur byggprocessen i Stockholm närmast konspirerats fram för att hejda originella byggen. Det finns ingen ursäkt som man inte i slutändan kan ta till för att avstå. Det påtänkta bygget är för stort, för annorlunda, det passar inte in, det är för modernt, det är för… Med sådan pervers logik kan man förvandla även ett hus mest positiva egenskaper till en nackdel.
Det föreslagna huset har en viss skala – inte jättestor, inte på något sätt (det finns redan mycket större hus i Stockholm redan). Men det märks. Det har en egen närvaro redan i kraft av sin storlek. Det har ett intressant och för Stockholm annorlunda formspråk. Det är inte till för en privilegierad penningstark grupp utan faktiskt för allmänheten, för nationens framtid och uppfyller ett trängande behov. Inget av detta spelar dock någon roll. Det kan verka närmast stolligt, men den som studerar Stockholmsbyggen kan notera att nästan inget argument har så låg status som att påskina att något behövs för en bredare krets människor. Jag säger bara Slussen.
Det svider för en Stockholmspatriot, men varje gång den här sortens frågor kommer upp blir man, om man har minsta bildning och utblick, åter varse hur provinsiellt och slutet Stockholm kan vara. Redan en kort förteckning från höften ger vid handen att mängder av liknande eller besläktade byggen finns runtom i världen, både i asiatiska megastäder som hos våra mindre grannar. Det visar just på det axiom som lägger sig som en blöt filt över allt tal om att bygga vidare på vår stad. Studenttornet är milt annorlunda än normen i ett extremt konformt Stockholm. Men Status Quo är så cementerad i folks hjärnor att de tror att allt som avviker det minsta är marsianskt.
Som lagd åt estetiska funderingar tog sig denna blogg en titt på om det föreslagna huset faktiskt är så speciellt. Inte för att racka ner på det, tvärtom. Men för att få vettiga proportioner på diskussionen.
Det som främst utmärker Studenttornet är två saker. Dels
- dess höghusutförande, det är en byggnad med typisk stadskaraktär, vars form fötts för att passa markutnyttjandet i en Storstad. Samt
- Dess brutna och åtminstonde ytligt lätt assymetriska form (det är trots allt en cylinder, vi talar inte om en tetraheder ställt på ett hörn eller något annat tillnärmelsevis radikalt).
Det är framför allt sistnämnda som framstår som så oooh-aaah-nytt.
Nu är dock själva tanken på att bygga s.k. building block houses – hus som består av mer eller mindre oregelbundna block som inte bildar en slät, symmetrisk yta men i den större skalan förenas till en enhetlig form, inte något nytt.
Ett tidigt exempel på ett hus som ännu framstår som mer originellt än Studenttornet var den första som byggdes enligt konceptet ”kapsel”-arkitektur: ett hus som bestod av massor med små funktionsbestämda block (ett block- en lägenhet) kallade ”kapslar”. Huset ifråga var Nagakin Capsule Tower och står ännu i Tokyo. Det blev färdigt 1972. Det är 40 år sedan. Lägg märke till att Tokyo är en stad där det finns verkliga, objektiva skäl för att vara återhållsam med galna arkitektoniska hugskott – staden riskerar ständigt att drabbas av jordbävningar. Det verkar inte ha hindrat folk att tänka nytt. Se mer i
http://moreaedesign.wordpress.com/author/phamtammy/
Alltså – kapselhus är inte alls något revoltionerande nytt.
Den nya datorkraft som idag är tillgänglig har dock underlättat byggandet av sådana här oregelbundna strukturer, genom att man kan simulera och beräkna hur krafterna sprids genom strukturerna och hur de veckade eller kantiga ytorna fungerar som vidfång och annat.
Nu kan man i sitt inre redan höra invändningar av typen ” Tokyo är världens största stad, och där finns andra pengar och de är asiater och det är så annorlunda och…” jaaadajadajada.
Men, man kan göra annat med konceptet än bygga höga hus. I själva verket möjliggör uppbrytningen av den stora enheltiga strukturen som ligger inbäddad i själva ”kapsel”-konceptet att man kan leka och skoja till det. Bara som ett exempel på sådant kan tas från en stad som är mer i Stockholms storleksklass: Barcelona. Byggnaden Kafkas Castle i Barca visar vad som är möjligt. Det ser ut som en smart treårings legobyggen. Vad man än kan såga om det är det i alla fall inte tris.
(Se http://aedesign.wordpress.com/2011/08/31/kafkas-castle-2/)
”Men Barcelona, de är ju spanjorer, de har flamencon i blodet, deras eldiga temperaments hus passar inte våra breddgrader och…” äh shut up.
Låt oss då kika på det som mest liknar Stockholm som vi kan få fatt på. Alldeles nästgårds, i Danmark, landet med de många korna och grisarna, finns det här konceptet, företrätt i Tietgenkollegiet. Om hus kunde yngla av sig vore det här Studenttornets lite bredare storebror. Och det mest ironiska av allt? Det innehåller – just det. Studentbostäder. Tietgenkollegiet är en succé, och oerhört populärt. En titt på kollegiets hemsida ger en insyn i varför, och av vad som vore möjligt här hos oss om inte våra beslutsfattare satt med sina huvuden nerkörda i Bullerbyns dynga. (se http://tietgenkollegiet.dk/ och http://aedesign.wordpress.com/2012/01/27/tietgenkollegiet-copenhagen-denmark/)
Exemplen och varianterna kan staplas på varandra. Se till exempel Big Building Block Houses. Det här är Trähus som tar tillvara på block eller ”kapsel”-konceptet, ritade av danska arkitektfirman CCP-BO för bygge i – neeej inte Shanghai eller något annat skrämmande konstigt och stort utan…Kouvala i Finland.
(se mer i http://www.modernarchitectureconcept.com/big-blocks-architecture-building-of-ccp-bo-kouvola-finland/)
Ännu en nordisk variant visar hur man kan ta en trött estetik, i detta fall senare tids nyfunkis, och göra det till något som åtminstone inte tråkar ihjäl en med sin blotta existens. Exemplet är Modern Architectural Buildings Apartment av firman Lundgaard And Tranberg. Inte direkt några galna metropoliter. De här byggnaderna är av traditionellt snitt och inga renodlade ”kapsel”- hus, såtillvida att man kan tydligt se husets huvdform och där vissa av de ingånde enheterna sticker ut från den, men absolut inte alla. Husen har till och med den ”rent, ljust och fräscht”- finisch som envar trött medelklassperson i Sverige tror är en fullgod ersättning för smak. Kom igen.
(Se http://davinong.com/design/10483/modern-architectural-buildings-apartment-by-lundgaard-and-tranberg)
Betyder det här att man kan kasta alla lokala hänsyn överbord och annama ”kapsel”-tekniken husromhelst? Absolut inte. Men det visar att Studenttornet är fjärran från att vara den psykedeliska arkitektoniska nyfundighet som det kan låta som här hos hos. Det avviker lite grann, det inför ett nytt element i vår sävliga stad men varken skriker, krossar eller dominerar sin omgivning. Om huset som skulel byggas var sådom utkasett för det betydligt större blockhuset nedan, Sako Arkitekters hus BUMPS i Beijing, Kina, kunde man väl förstå att det restes betydligt fler och starkare invändningar. Men man skulle få plats med tre Studenttorn inuti det där huset. Minst. (Se http://www.archithings.com/bumps-building-by-sako-architects/2010/08/28)
Det kan vara värt att påminna om en sak. I en mening består exempelvis ett hus som Turning Torso (ritad av en spanjor), som kommit att bli det moderna byggnadsverk i Sverige som många projekt jämförs med, av en samling icke-identiska strukturer, låt vara att de här har en dynamik och linje som ger byggnaden dess eleganta skruvande rörelse.
Det är symptomatiskt, och upphör aldrig att orsaka gallfeber hos de som skulle vilja se att sådant kunde byggas i ”Skandinaviens Huvudstad” som politruckerna självbelåtet kallar vår stad, i tron att det betyder något om man inte också är beredd att agera som en sådan, att det där huset står i Malmö. Malmö.
På detta kommer den konservativa hjärnan och stelbenta byråkrater sin vana trogna att stänga ögon och öron och med idiotens envishet anse det irrelevant, att framåtskridande och kreativitet inte berör dem, och fortsätta bruka svepskäl för att odla sin ryggmärksreflex som intet har med rationella eller ens estetiska ställningstaganden att göra – att leta efter hinder och inte möjligheter. Politik är att vilja har det sagts. I så fall måste man sluta sig till att den översvalladne viljan tyvärr vara att allt skall förbli som det är, och intet nytt se dagens ljus.
*******************************************
Andra inlägg på temat Arkitektur finns under fliken Arkitektur
För byggen och hus i Stockholm se bla.
https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/27/nagra-bilder-fran-victoria-tower-kistas-nya-hoghus/
https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/08/09/fotbollsarenor/
https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/05/04/ny-arkitektur-kan-ocksa-bli-fel/
————————————————————
Se också blogginlägget
Samt mer på YIMBY om Studenttornet
Fotbollsarenor
I det nyligen avslutade Fotbolls-VM lyckades ju sydafrikanerna , kanske över förväntan, att ordna med ett bra evenemang, och jag misstänker att detta på det hela taget framgångsrika VM kommer att öppna upp fältet för många fler intresserade att vilja arrangera denna tävling i framtiden. Med anledning av ett inlägg på nätverket Yimby om de sydafrikanska arenornas utformning samt ett tidigare inlägg här om nya arenor i Qatar, kom jag att tänka på hur det där skulle te sig i Sverige, naturligtvis med ett extra öga på Stockholm, med tanke på stadionanläggningar. Hur ser de arenor ut som finns idag eller är under byggnation, och hur mycket nytt skulle behöva anläggas?
FIFAs definition av en vettig stadion fångas rätt väl av ett citat från deras riktlinjer:
”For major international matches a stadium should seat at least 30 000 people.”
Detta gäller allmänt, för klubb- såväl som landslagsfotboll. Ytterligare krav sätts på stadiumanläggningar som skall hysa ett VM – då ska ingen arena ha under 40 000 sittplatser totalt, och för en VM-final stadgas en riktigt stor arena med plats för 80 000 sittande eller mer. I dessa kapacitetskrav inkluderas dock också temporära utbyggnader av befintliga arenor, som sedan kan monteras ner.
- Råsunda från Luften
Det har i åratal varit ett stående samtalsämne inom just fotbollen att Sverige saknar stadionanläggningar av internationell klass och som kan ta en vettig publikmängd (≥ 25 000 sittplatser). Mest frapperande har det varit att Stockholm, huvudstad, huvudort, ja huvud överhuvudtaget i Svea, Götes och Vendes Rike och centrum i den största befolkningskoncentrationen i Norden tills nyligen enbart haft en (1!) dålig ursäkt till Riktig Arena, nämligen Råsunda Stadion (kapacitet 36 608 sittande). Det har istället varit Sveriges undersida Göteborg som länge hyst Nordens fram till nu största fotbollsstadion Ullevi med plats för 43 200 sittande åskådare.
- UlleviStadion
Ullevi är en respektabel arena, inget snack om saken. Den är förstås lite daterad, och kan inte tjänstgöra för en mängd evenemang året runt som det numera krävs för nya anläggningar. Men ändå. Just nu är den på topp. Så Göteborg behöver inte skämmas för sig.
Det kan vara värt att notera att det ingick i planerna för en Norsk-Svensk EM-ansökan 2016 (som gick till Frankrike efter att Sverige-Norge drog sig ur) att bygga ut flera arenor betydligt: Ullevi framför allt skulle ha kunnat utökas till ca 70 000 sittplatser (För den som vill läsa mer om denna Sverige-Norges EM-ansökan som aldrig blev av finns en lång diskussion på arkitekturforumet skyskrapercity).
Det blev ingen EM-ansökan. Men diskussionen om nya arenor, som föregick ansökan och fortsatt efter, har obönhörligen tagit fart och en mängd fotbollsarenor har börjat byggas och utökas inte bara i Stockholm utan runt om i landet. Mest intressant är förstås Stockholms fall, där de tre stora fotbollsklubbarna AIK, Djurgården och Hammarby legat på Stockholms politiker i många år, vilket underlättats av att framför allt borgerliga politiker pratade runt och dyrt lovade och svor att var och en av lagen skulle få sin egen arena. Detta var förstås lätt att säga, svårare att göra. Klubbarna själva är heller inga topptränade…någonting egentligen, men definitivt inte lobbyister. Sakta men säkert och med många gupp på vägen har dock saker börjat hända…
SwedBank Arena
Mest betydelsefull av Stockholms anläggningar blir den nya stora Nationalarenan i Solna (vars fruk-tans-värda officiella sellout-namn inbegriper en bank som också är inblandad i Malmöstadion). Denna kommer att ersätta Råsunda – men lita på att AIK:arna kommit med gnäll om detta och vill ha en annan arena, sorgligt nog. Nåväl – Nationalarenan är tack och lov en angelägenhet för fler än några gulsvartklädda typer, och bygget är redan i full gång. Det är en mastig Arena – 50 000 sittplatser för fotboll och idrott, 65 000 om även innerplanen används för tex koncerter. Taket är helt utskjutbart och möjliggör aktiviteter året runt. Den kommer att markant öka chanserna för att tex internationella Cup-matcher spelas här, och ge möjlighet för de allra största artisterna att komma till huvudstaden. Arenan ingår i ett större nytt område, kallat Arenastaden. Hotell, köpcenter med mera kommer att ingå i den, och dess placering vid goda kommunikationer i form av pendeltåg och närhet till motorvägar har varit en förutsättning för dess storlek. Nedan ser vi en annan vy över Nationalarenan, denna gång på natten. Mer om Nationalarenans faciliteter finns i http://www.swedbankarena.se/
Nationalarenan Nattvy
Den andra anläggning som redan börjat sin projektfas, och vars tomt redan beretts i och med rivningen av alla tidigare byggnader och anläggningar på byggplatsen, är den s.k. Stockholmsarenan vid Globen.
Stockholmsarenan
Denna skall bli hemmaarena för Hammarby, och skall förhoppningsvis brukas mer än den tragiska Söderstadion. Kapaciteten verkar ha fastställts till 30 000 sittande, vilket gör den FIFA-mässig. Även här har en avgörande detalj vid utformningen varit dess helt förslutningsbara tak, vilket gör att den kommer att erbjuda möjligheter till skiftande verksamhet över hela året, inklusive större koncerter i omedelbar anslutning till staden (iaf närmare än Solna), som annars har haft en ovana att gå oss förbi. Arenan ingår som sig bör i en större plan för utvecklingen av området och kommer att rymma en mängd andra aktiviteter. Förutsättningarna för att bygga upp en på evenemang, sport och underhållning baserad anläggning, liksom att förlägga kommers här, är osedvanligt goda, i och med det redan befintliga Globenområdet. Nedan syns en annan vy som visar hur den nya arenan passar in i omgivande Globenområde. Mer om det pågående bygget finns i http://www.nyarena.se/
Stockholmsarenan Flygbild
Den mest sena av anläggningarna att komma igång, och den som omgärdats av mest knasiga turer, har varit en ny arena för Djurgården. Efter att planerna på att bygga om Stockholms K-märkta Stadion definitivt skrinlades för några år sedan har det som funnits av tankeverksamhet koncentrerats kring en ny arena vid platsen för Östermalms IP. Hur anläggningen skall se ut är var mans gissning eftersom den fortfarande är på planeringsstadiet, och en diskussion om dess kapacitet pågår fortfarande. Ursprungligen pratades det om 20 000-25 000 platser, men senaste planerna tar sikte på en 18 000 mans arena enligt en artikel i DN. En bit under FIFA-klass således. Se nedan en bild för hur det senaste förslaget ser ut.
Plan Östermalms IP
Det är ganska roande att läsa diskussionen på olika fora om hur fansen för respektive lag hanterat turerna kring anläggningarna. Även med förbehåll för fan-faktorn kan man delvis förstå de stackarna, som alla Stockholmare har de drabbats av många frustrationer när det gäller stora byggen.
Men man behöver inte vara en inbiten supporter för någon av lagen (i själva verket hjälper det snarare) för att önska att samtliga dessa arenor blir av och framgångsrika, förhoppningsvis åtföljda av framgångsrika klubbar som lyfter fotbollen i Stockholm. Så att när Sverige nästa gång bestämmer sig för att ansluta sig till vuxenvärlden ifråga om evenemang det inte skall falla på att våra bästa anläggningar är de som byggs av småbarn med legoklossar…
En vidare genomgång av pågående eller projekterade arenabyggen runtom i Sverige visar att inga kommer i närheten av FIFAs rekommendationer – även Kalmars och Norrköpings nya arenor är tänkta för under 15 000 åskådare. Undantaget är den nyligen färdigställda Nya Malmöstadion, som förvisso ligger under FIFAS krav med sina knappt 21 000 sittplatser. Det är icke desto mindre en ny anläggning med förutsättningar att byggas ut i framtiden, se några bilder nedan. För en sammanställning av nya arenor se Svensk Fotbolls website, http://svenskfotboll.se/arkiv/tidigare/2009/01/nya-svenska-arenor-tar-form/
Nya Malmöstadion - foto Bengt Håkansson
Nya Malmöstadion 2 - Foto Bengt Håkansson
Fotbollsarenor – utblick till det fjärran Arabien
(Ett senare inlägg på temat Qatar 2022 finns också på https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/12/02/fifa-world-cup-2022-gar-till-qatar/)
Med anledning av en artikel på nätverket Yimby om arenorna i detta VM började jag fundera på svenska fotbollsarenor, samtidigt som jag i enlighet med den fastlagda gnäll-inte-bara-utan-kom-med-något-konstruktivt-policyn här tittade runt i världen efter lite påhittiga projekt för inspiration. Och det kom från oväntat håll, nämligen…Qatar.
Jag har i tidigare inlägg öst förakt över den nyrik-kamelförsäljare-attityd som vidlåder några av vår tids mer smaklösa byggen runt arabiska halvön. Men allt är naturligtvis inte mörker. Qatar har inkommit med en officiell begäran att få anordna fotbolls-VM 2022, som efter att först ha avfärdats gradvis fått allt mer respekt. Världen saknar inte stater med de tillräckliga resurserna, och Qatar är definitivt rikt nog och har hyst flera (iofs mindre) internationella evenemang. Men det finns många utstående frågor.
- Diskussioner på arkitektur- och stadsplaneringsfora kretsar kring huruvida projektionerna för Qatars och huvudstaden Dohas tillväxt verkligen är pålitliga – för idag är Qatar definitivt för litet för att hysa världens största idrottstävling.
- En annan sak är säkerheten. Landet drabbades 2005 av en sjävmordsbombning, men har i övrigt varit förskonat från attacker av jihadister. Säkerhetsfrågorna skulle dock troligen och ha högsta prioritet med tanke på landets läge, och man kan fråga sig om FIFA verkligen skulle se fram mot de drakoniska åtgärder som detta antagligen skulle föranleda.
- Sedan är det det där med statskicket… Qatar är troligtvis det mest ”liberala” av gulfstaterna. Det är ingen tillfällighet att landet hyser det av regionens övriga envåldshärskare avskydda frisinnade arabiska medieföretaget al-Jazeera, och landet har inte rapporerats för några svåra brott mot de mänskliga rättigheterna de senaste åren. Men det är trots allt en diktatur, där invånarnas deltagande i det politiska livet är klart begränsat och medborgerliga rättigheter tämligen kringskurna. Frågan är tex hur kvinnors deltagande i ett eventuellt VM skulle kunna te sig, och under vilka villkor som de nya anläggningarna skulle byggas: de många migrantarbetarnas och kvinnors situation har kritiserats av bl.a. Amnesty och Humans Rights watch.
Ovanstående ger vid handen att det finns legitima problem med att hysa ett VM i Qatar. Det har påpekats att det vore bättre om Qatar och Förenade Arabemiraten tillsammans skulle göra det. Och frågan om det vedervärdiga styrelseskicken i samtliga dessa stater borde få FIFA att tänka efter riktigt länge, om de inte vill upprepa det osmakliga exemplet med Argentina, där en mordisk militärdiktatur använde sig av evenemanget som ett sätt att klamra sig fast vid makten (tills de fick stryk av engelsmännen i det idiooootiska Falklandskriget).
Följande genomgång av stadionprojekten, inklusive länkarna till de i mitt tycke rätt corny animerade klippen som deras organisationskomitté tagit fram för några av arenorna, skall således inte tas som stöd för att Qatar skall få eller har förtjänat evenemanget på något sätt. Oavsett detta är det intressant att se hur man rent arkitektmässigt hade tänkt sig det hela. Alla de föreslagna arenorna är förstås inte arkitektoniska underverk, men flera är tillräckligt intressanta för att väcka nyfikenhet och ytterligare frågor.
Al-Khor-stadion, Qatar
Min personliga favorit är den av snäckans skepnad inspirerade Al-Khor-stadion, som förutom sin unika form har ett slags integrerade segeltak som kan justeras och därmed skydda de stackars spelarna och publiken från den stekande arabiska solen. Al-Khor skulle ha plats för 45 330 sittande åskådare.
Animerat klipp om Al-Khor-stadion.
Takkonstruktionen påminner lite om velarium, de utdragbara solskydden som fanns i det gamla Colosseum och som syns tydligt i Ridley Scotts Gladiator – alltid ett plus för en Rom -och historienörd…
Colosseum, läktare & Velarium
Al-Shamal-stadion, Qatar
stor arabisk dhow
En annan stadion med anknytning till havet, det merkantila Qatars livsnerv och traditionella källa till välstånd innan oljan, är den planerade al-Shamal-stadion. Dess inspiration är den arabiska dhow, skeppet med trekantiga segel som gav upphov till de ”latinriggade” skepp som tillät västerlänningar som Vasco da Gama att ”finna” sjövägen till indien 800 år efter de arabiska köpmännen (tillråga på allt hade han f.ö. lokala, troligen arabiska, lotsar ). Al-Shamal-stadion skulle ha plats för 45 120 åskådare.
Animerat klipp om Al-Shamal-stadion.
Tanim bin Hamad-Stadion, Qatar
Den sista planerade arenan med klar lokal touch, Tamim bin Hamad-stadion, är inte direkt knuten till VM-ansökan, men skulle högst troligt ingå i tävlingens arenasortiment.
Bayt sha'ar
Den är inspirerad av det klassiska arabiska beduintältet bayt sha’ar (min transkribering), och skulle ha plats för 65 000 åskådare. Det finns något inbjudande med en offentlig plats med formen av ett tält, även om en idrottsarena kanske inte är det som passar bäst för dess förverkligande. Min tanke går till det politiska uttrycket ”det stora tältet” för att avse en inkuderande samling, en sfär där alla är inbjudna, och som har rum för många åsikter och åskådningar. När demokratisering av de arabiska oljediktaturerna dryftas (där Qatar trots allt nått längre än de övriga) uttalas ibland idén att det traditionella arabiska majlis, rådslaget, skulle kunna ge en inhemsk grund för en mer folkförankrad styrelse. En majlis som verkligen representerade folket i Qatar skulle kunna hysas i en byggnad liknande den ovan: det skulle passa bättre än de närmast Las-Vegas-aktiga pastischer på klassiska palats som annars dominerar regionens maktboningar.
Al-Wakrah-stadion Qatar
Al-Wakrah-stadion. Ett nybyggt komplex med plats för 45 120 åskådare, skulle också inkludera en massa andra faciliteter som spa, köpcenter och annat. Detta är ett typiskt modernt arenabygge, som kombineras med andra faciliteter och en utbyggnad av den omgivande staden. Dess placering är också vid en stor planerad motorvägssträckning, och den påminner såtillvida något om den nya arenan i Solna.
Animerat klipp om Al-Wakrah-komplexet.
Al-Gharafah-stadion, Qatar
Den redan befintliga Al-Gharafa-stadion skall expanderas till 44 740 sittplatser, varav en del dock skall vara i moduler som sedan kan avlägsnas. Dess utsmyckning skall tydligen symbolisera färgerna från alla de länders flaggor vilka deltar i turneringen.
Animerat Klipp om Al-Gharafa-stadion.
Al-Rayyan-stadion Qatar
Ännu en existerande stadion, Al-Rayyan, skulle utökas från drygt 21 000 till 44 740 sittplatser, en expansion som sedan ska kunna monteras ner. Arenan är tänkt att förses med ett enormt elektroniskt membran som skulle projicera bilder på hela fasaden.
Animerat klipp om Al-Rayyan-stadion.
Säga vad man vill: Qatar är inte en blyg blomma direkt. Notera att allt det ovanstående är planerat att ske i ett land vars totala befolkning understiger Storstockholms och som har en (1) större stad, huvudorten Doha. Ambitiöst är ordet. Och till skillnad från de många meningslösa skrytbyggena runt gulfen är det här en satsning med en funktionell och offentlig udd – sportarenor är allmänna byggnader på ett sätt som jätteskyskrapor fyllda med kontor aldrig kan bli. Även om det förstås lider av en hel del oljedopad hybris är det ändå intressant att se vad som är möjligt att tänka. Från en Stockholmshorisont, där vi dagligen måste betrakta det enorma strul och tjafs som utvecklas varje gång man vill bygga något nytt, är det uppfriskande att se att ett helt annat förhållningssätt är möjligt. Och det väcker förstås den mer intressanta frågan: hur ser läget ut här? Hur ser förutsättningarna ut för Sverige att hysa ett evenemang av den skala som ett Fotbolls-VM innebär?
Denna post är inspirerad av -och skriven med benäget tillstånd från- arkitekten Bash Mohandis bloggpost (på engelska) på samma tema. Han, liksom jag, har fått flertalet bilder från den officiella webplatsen för Qatars VM-ansökan, varom mer finns på http://www.qatar2022bid.com/qatars-bid/stadiums.
För övrigt anser jag att alla hus över 50 m bör förstöras
Så sade Cato den äldre – helt säkert! Åtminstone enligt Skönhetsrådet!
Häromdagen läste jag ett intressant illustrerat inlägg, ”Att Döda ett Hus”, av Pawel Flato på nätverket YIMBY om futtigheten och bristen på visioner som hindrar större och mer anmärkningsvärda byggnadsverk i Stockholm numera.
Här återger jag några av artikelns bilder, men för mer om Söder torn, rekommenderas den kompletta artikeln i http://www.yimby.se/2010/06/att-doda-ett-hus…_917.html. Vad som framgår av den är att fegheten som vidlåder tyckandet om stora och anmärkningsvärda byggprojekt i Stockholm inte bara är feg och estetiskt grund, utan också har en brist på fantasi och en statisk syn på staden i stort som är ohistorisk.
Söder Torn 2010
Med teknikens hjälp kan nämligen envar numera åtminstone i efterhand utvärdera de fruktansvärda farhågor som de ständigt tvehågsna för fram, och det var vad artikelförfattaren gjorde. Han använde debatten om den berömda ”Söder Torn” eller ”Haglunds Pinne” som står på Medborgarplatsen i Södermalm som en illustration av hur fegheten och kompromissandet fördärvar vad som byggs och ger oss åbäken som endast en mor kan älska. 
Titta bara på den toppstruktur av glas och stål som kröner byggnaden. Den är uppenbart för stor för ett torn av den höjden. Om man nu skall korta den, så varför inte ändra den också? Men ne-ee-ej det vore ju att försöka ha en egen vision av hur det redan beslutade höghuset kunde se ut, dvs en positiv vision istället för att bara obstruera och säga nej. Och för vad? Se på artikelförfattarens idé av hur söder torn kunde ha sett ut med lite vettiga proportioner -så fruktansvärt högt är det inte, och alla idéer om hur fruktansvärt neutronsbomsförstörande för Stockholm det skulle varit med ett hus av den typen faller platt till marken.
Söder Torn Originalförslag
Och notera att det är den enda förändringen som gjorts på bilden: arkitektens originalförslag hade en fasad med mycket mer textur, inspirerad av art-deco och skyskrapor sådana som finns i New York. Det hade varit snyggt. Men, och det är vad som är sjukt, inte främmande för staden heller. För Stockholm har redan inte bara en utan två höga hus av den typen. Nämligen Kungstornen som flankerar paradgatan Kungsgatan i Stockholm.
Kungstornen
Artikeln sätter alltså fingret på den idiotiska tumregeln, inofficiellt antagen av byggnadsmyndigheter och tyckarinstanser som Skönhetsrådet och understödd av reaktionära småklickar i staden, att nya hus i Stockholms innerstad inte får vara höga eller stora eller på annat sätt exceptionella – bara gamla byggnader får ha storlek och/eller karaktär. De anledningar som anges för detta är varierande, men följande kommer oftast igen i en eller annan form:
- Nya byggnader ”förstör stadsbilden”, i förlängingen hela staden, genom sina dimensioner eller skepnad som är annorlunda än det som redan finns.
- Stora nya byggnader skymmer eller förminskar eller på andra sätt fördärvar andra etablerade byggnader i området.
- Stora byggnader kastar skugga (sic!).
- Nya byggnader är konstiga, inte sällan utländska och…och…nya.
Vad de yrkesnegativa missar är hur ohistoriskt detta bisarra synsätt är. I sin enfald ser de inte att vad de nu anser heligt och orörbart också en gång byggts. Det är den värsta formen av brist på historiskt perspektiv och sann respekt för traditionen – att ta den för given, som om det nuvarande Stockholm byggts av Gud eller Jultomten. Låt mig illustrera vad som hänt om denna avart av synpunkt varit rådande när byggnader som vi nu ser som omistliga och typiska för Stockholm restes. Och låt oss ta en emblematisk byggnad, förkroppsligande Stockholms själva själ. Stadshuset.
Stadshuset, Stockholm
Det här är verkligen ett snyggt hus. Klassiskt till färg och form. Det har fina proportioner. Det står ut vid ett så vackert läge. Men det var inte på något sätt självklart när det byggdes, ett bygge som för övrigt inte ändade förrän 1923. Det är inget hus från antiken vi talar om här. Arkitekten Ragnar Östberg fick också verkligen slåss för sin vision. Han hade en fördel, nämligen att tomten det låg på var underutnyttjat efter att den berömda Eldkvarn brann ner, och det var redan tänkt att ett nytt rådhus (dock ej stadshus) skulle byggas där. Men designen var inte alls uttänkt, och det krävdes en arkitekttävlan och hårt manglande med framför allt Östbergs rival Ferdinand Broberg innan husets form blev klar. Dess stil blev unik. Långt från att företräda något slags ”rent” formspråk drog Östberg uttryckligen inspiration från framför allt två håll: stora nordeuropeiska tegelklädda byggnader (se ett polskt exempel för en jämförelse), av vilka det fanns många i utomlands men inget av den skalan i Sverige, samt italiensk senmedeltida arkitektur, som tex Palazzo Ducale i Venedig, eller Palazzo Vecchio i Florens. Det här är hus med en äldre påbrå än något som vi har här.
Rådhuset i Florens (1299 AD)
Lidzmarks Biskopsborg
Dogens Palats Venedig
Och det lustigaste av allt är att Östbergs sammanhållande idé är nationalromantiken, som strävar efter att skapa en nationellt representativ arkitektur med inspiration från historien. Det hindrade inte honom från att söka sig till goda idéer var han än fann dem, att bygga på en dittills osedd skala, och ha ett framträdande, ja överväldigande intryck på den plats där hans byggnad anlades. Allt det som gnällspikarna nu menar är anathema för Stockholm idag.
Om dagens tyckare fått bestämma hade Stadshuset således sett ut så här.
Stadshuset: 1990-talsstympat
Ny arkitektur kan också bli fel…
Häromdagen postade jag länken till intressant inlägg på nätverket YIMBY, som är för ett mer metropolitanskt stuk för stockholm, och som bildats som svar på alla konservativa förståsigpåare som automatiskt säger ”nej” till allt som är nytt på arkitekturens, infrastrukturens och stadsplaneringens område I det här fallet rörde det sig om motstånd mot en ny aulabyggnad för KI, vars tänkte utformning kan ses nedan.
Wingårdh arkitektkontor tänkt aula KI
(Se vidare länken http://www.yimby.se/2010/04/skonheten-och-feilitzen_904.html).
Det var ett bra inlägg, och jag hamnar definitivt på den sida som häcklar bakåtsträvare som Feilitzen. Men den fick mig också att fundera lite på den egna positionen – kan man visa på när en modern arkitektonisk skapelse verkligen är helt, helt…tja Fel? Folk som är anti-något, i praktiken vad det är,(t.ex. mot förnyelse, mot invandring, mot nazister osv.) bör alltid drabbas av den motiverade frågan vad de är för, de skall tvingas precisera sina målsättningar eller preferenser. Men omvänt bör den som är för något, som i detta fall för modernisering och förtätning av statskärnan, för djärva och storvulna hus och offentliga monument fråga sig: var går gränsen? Är allt som är nytt bra? Hur ser den ut, den nya arkitektur som man helst inte vill se?
För mig är mycket av det som är värst med ny arkitektur och stadsplanering på förevisning i de arabiska gulfstaterna: Dubai, Saudiarabien, Oman, mfl. ställen. Den olyckliga kombinationen av för mycket pengar, för lite hjärna och mycket att bevisa för de despoter eller deras sykofanter som undantagslöst styr de ställena närmast garanterar att den dåliga smaken kan härska, med några få undantag. Detta framgår i såväl det lilla som det stora. Alla som besökt Dubais internationella flygplats vet vilket tacky ställe det är. Och titta på designen nedan för ett område med bungalows inte långt därifrån.
Palm Jumeirah
Som sandlådeprojekt skulle det vara lysande. Men att verkligen bygga så på riktigt? Jag menar hur praktiskt är det? Kan den som står på marken, kan någon överhuvudtaget under 500 meters höjd uppskatta designen? Hela projektet är från början till slut ett utslag av för späckad plånbok parad med ett hävdelsebehov av gigantiska proportioner. Det hela blir förstås inte bättre när man inser de enorma kostnaderna som är förbundna med att placera konstgjorda öar längs havsbandet i ett världens torraste områden – räkningen för bevattning av alla grönytor lär bli astronomiska, och avsaltningen av marken närmast helt omöjlig redan på kort sikt.
Det här aktualiserar ett annat problem, ett som kritiker av moderna projekt med fördel kunde ta tag i om deras agenda hade någon annan substans än att motsätta sig, tja nya saker. Nämligen den stora skillnaden mellan design på ritbordet och hur en stor struktur som en byggnad verkligen upplevs på marken. Ett paradexempel ifråga om skevhet mellan tänkt design och verklighet finns att skåda på världsutställningen i Shanghai, återigen levererad av våra vänner från gulfen…
- Saudiska Paviljongen Shanghai 2010 översikt
- Saudiska paviljongen Shanhai 2010 nattvy
Arkitekten verkar ha sett framför sig en slags båt som gled fram, ett samtidigt imponerande och smäckert monument.
Men verkligheten är att det hela ser ut som, tja en överdimensionerad och illa underhållen blomkruka. Se nedan en bild tagen av en besökare.
Saudiska Paviljongen i verkligheten
Om någon försökte sig på att bygga motsvarande i Stockholm skulle jag vara bland de första att ladda upp med ruttna ägg och tomater, YIMBY eller ej…
Mer om världsutställningen på adressen http://en.expo2010.cn/c/en_gj_tpl_35.htm
Indomitus.blog 