Jag började under dagen (15:e september) att skriva på ett litet inlägg apropå Sverigedemokraternas senaste stollerier vid riksdagens öppnande, men ack, den läsvärde blogkollegan Tannhauser och hans ”Hedniska Tankar” hann före…

http://tannhauser3.wordpress.com/2011/09/15/jimmy-akesson-och-domprost-bonnier-forsoker-kapa-riksdagens-oppnande-at-de-kristna/

Jag skall av respekt för Tannhauser försöka att inte upprepa hans helt korrekta poänger alltför mycket, även om viss överlappning kan te sig oundviklig.

Jimmy Åkesson och hans kohorter i SD protesterar (http://expo.se/2011/sd-kritiska-till-riksdagsceremoni-i-kyrka_4315.html och http://www.dn.se/nyheter/politik/sd-protesterar-mot-imam-i-storkyrkan) över att det finns en Rabbi och en Imam närvarande vid Gudstjänsten vid riksdagens öppnande. I Svd Brännpunkt (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/fel-att-politisera-besoket-i-kyrkan_6469350.svd) skriver han:

”Kristendomen är en omistlig del av vårt arv och vårt sätt att leva – och det menar jag bestämt gäller även för oss som inte är religiöst troende i egentlig mening.”

Åkesson kan tala för sig själv. Den är ytterst mistlig för mig och för alla som vänt den institutionaliserade kristna religionen ryggen i vardsgsliv såväl som övertygelse – vi som är en majoritet av Sveriges befolkning. Därför gapar kyrkor tomma i vårt land på söndagar. Därför anger en minoritet av vårt folk sig tro på den kristne guden. Därför lever vi i en, om än tyvärr ännu inte fullständigt, så mer och mer sekulär statsbildning. Folket, det Sverige som SD med sitt partinamn orätt försöker lägga beslag på, har redan visat vad de tycker.

Exakt hur menar Åkesson et ales att man legitimerar att vissa kristna riter, från en viss sekt, skall ges en särställning i relation till den demokratiska sekulära staten? Åkessons brist på bildning verkar inte ta in att de spelar en viss roll vilken sekt av kristendomen man säger är en ”omistlig del av vårt sätt att leva”. Detta vårt land kristnades och sedan kom att präglas av den katolska kyrkans lära. Som tradition betraktat har det lika lång om inte längre påbrå än den protestantiska Svenska kyrkan – när Svearnas lokala hövdningar på 800-talet bad om ”kristen” undervisning och mission var det till påven de vände sig, och de erkände hans auktoritet i trosfrågor. Är det också en omistlig del av vårt arv?

Vad gäller judiska inbyggare har dessa funnits i vårt land minst lika länge som landet varit protestantiskt. Hur är deras tradition, intimt sammanflätad med majoritetsbefolkningens som den varit i 500 år, inte en omistlig del av vår kultur?

Genom att låtsas att det finns en självklar koppling med en viss religions ceremoniel och ett tänkt ”vi” bland sveriges medborgare avslöjar Åkesson sina auktoritära och folkföraktande ryggmärgsreflexer. Åkesson kan helt enkelt inte dölja sin önskan efter institutionaliserat sekteristiskt tyranni, det räcker inte att den kristna religionen i dess moderna protestantiska form -oaktat att majoriteten numera vänt den ryggen-  historiskt påverkat vårt land: han vill ge den dominerande religiösa sekten ett monopol på samröre med den svenska statens och folkstyrets institutioner. Som om Sverige vore en teokrati, ett annat Iran eller Saudiarabien. Det är ironiskt, och skrattretande om det inte vore så genomfalskt och inpyrt av ringaktning mot de som Åkesson väljer att se som avvikande från ”vårt arv och sätt att leva”. 

Det sättet att leva är tack vare dess brist på religiösa övertoner den mest moderna och sekulariserade livsstil som världen känner, oavsett Åkessons falska flaggning av det svenska folkets värden. Christer ­Sturmark, Morgan Johansson, P C Jersild och Olle Häggström formulerade det helt korrekt när de i 2010 uttryckte, även de i SvD Brännpunkt (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/myt-att-kristendomen-byggt-sverige_4344755.svd):

”Visst har religionen haft stor betydelse när det gäller svenska traditioner och kultur. Det gäller till exempel högtidsfirande, musik och litteratur. Det är det ingen som förnekar. Men när det gäller dagens moderna svenska samhällsvärderingar, så har de i väsentliga delar inte formats tack vare kristendomen, utan trots den.

Utvecklingen av det moderna samhällets syn på medicinsk etik, jämställdhet, homosexualitet, äktenskap, vetenskap med mera har vi inte religionen att tacka för, utan den sekulära humanistiska etiken.”

Det är denna moderna syn som vi med rätta kan och skall vara stolta över, det är där som Sverige, tillsammans med våra bröder i t.ex Norge, utgör ett föredöme och ljus för världen i vår tid, något som en verklig patriot skulle inse. Åkessons obskurantiska gagg avslöjar att han önskar sig ett annat folk, en annan tid.

Och som vanligt med SD:are, kan de inte lägga grunden ens för en falsk syllogism, stackars snubbar, de verkar faktiskt aldrig kunna det. När de försöker göra kristendomen till sitt baner avslöjar de också sin totala brist på insikt i vad som trots allt gör det kristna budskapet det minsta tolerabelt i vårt sekulära tidsålder. Vad tror de att kristendomens grundare, Jesus den Smorde, skulle ha att säga om deras anhang? Han vars maning att hjälpa sin nästa var:

”Kom till mig, alla ni som dignar och är tyngda av bördor, jag skall ge er vila. Tag på er detta mitt ok, lär av mig” (Matt. 11:28)

Det låter verkligen som ord för ett parti som vill stänga ute från vår härd de som behöver en fristad. Som inte tvekar att skicka tillbaka barn till krigshärdar eller rabiat vägrar medge att människor som vistas i vårt land, ehuru i strid mot vissa av våra lagar och bestämmelser, får den vård och den assistans som avgör skillnaden mellan liv och död för en sjuk, och som borde vara varje människas arvedel.

När SD talar sig varm för religionen avser de att göra motsatsen till detta budskap – deras vurm för kristendomen är ett tomt babbel, en fäbless för riter och utanpåverk utan minsta koppling till de värden i kristendomen som trots mycket bagage innesluter mänskliga och humanistiska värden, och utan ett erkänna en sekund vad dessa värden skulle kräva av dem ifråga om solidaritet, tolerans och jämnmod. Kristna människor med ens ett uns samvete eller insikt i sin religions värden betackar sig för samröre med SD, som framhålls av Jonny Martinsson i hans blogg Alatheia (http://aletheia.se/2010/08/17/har-sverigedemokraterna-en-kristen-manniskosyn/).

Men vi skall kanske tacka Åkesson och hans desperata försök till konservativ populism. För vad hans oförmåga att låta bli att lufta sina fördomar mot de andra ”abrahamiska” religionernas representanter vid riksdagens öppnande trots allt bidrar till, är att sätta luppen på en fråga som borde vara självklar för sekulärt sinnade personer i en modern stat.

Varför närvarar folkets, utan hänsyn till tro, etnicitet eller andra sådana etiketter valda representanter vid en religiös högtid överhuvudtaget?

Vad har öppnandet av folkförsamlingen i ett sekulärt land, varur all offentlig makt i Riket utgår enligt regeringsformen, alls att göra med en kristen sekts ceremonier?

Jag vill sträcka mig så långt att ge Åkesson delvis rätt i en sak. Imamer och rabbis har inget att göra vid sammankallandet av våra valda politiska representanter. Jag går bara en gubbe längre och säger att det har inte en kristen sekts representanter heller.

Den Enda Institution som skall få ha relation med ett Folkvalt Parlament?