Bloggarkiv

En fråga om hår – funderingar om en intim detalj i historien


Hemma efter ännu ett äventyr på sjukhus och en återkomst till bloggen, kom jag att påminna mig en kul fråga som kom upp vid juletid apropå de pågående kroppsstudierna av Corinna, och frånvaron av… hår.

Det var en lustig och intressant diskussion. Efter att ha granskat skisserna av Corinna som publicerats i inlägget Corinna: den Sköna Krigaren del 3 –  Kropp i Vila och Sittande påpekade Min gode vän Björn:

Corinna knässittande nakenstudie

Corinna knässittande nakenstudie

”Men…hon har inget…hår?”

”På kroppen menar du?”

”Hm-m”

”Just det. Yakane har nästan inget hår heller, om du minns”

”Aaha, sant, det hade jag faktiskt inte tänkt på…”

Pablo & Björn, på krogen efter ett halvdussin öl…

Studier i Yakanes Anatomi m ärr & tatueringar

Redan det faktum att man som just man kanske inte omedelbart tittar och kommer ihåg om en annan naken man har eller inte har en massa könshår är ju iofs intressant. Jag är ju förstås den som skapat bilderna ifråga, och varje millimeter av dem är följden av ett medvetet kreativt beslut från min sida. Bortsett från rena misstag finns det således inget som hamnar på papperet utan att jag tänkt igenom det. Noga.

Corinna som sultanens främsta konkubin

Corinna som sultanens främsta konkubin

Yakanes och Corinnas brist på hår är således ingen slump, utan baserad på en strävan efter realism ifråga om ett kulturellt fenomen: nämligen att det var brukligt i mellanöstern att man avlägsnade större delen eller allt kroppshår.

Redan i inlägget Sneek Peek på Corinna som högsta konkubin  har det omtalats att Corinna liksom Yakane är en imanist, dvs min berättelses motsvarighet till muslimer. Såsom intresserad av det medeltida Islam har undertecknad bedrivit studier i dess civilisation under mer än 20 års tid, och mellanöstern intar en central del i min berättelse.

Det är i sammanhanget ett oomtvistligt faktum att hygienen i de muslimska länderna ca 1300 AD låg en sådär 500 år före de dåtida västerlänningarnas. Då var seden sådan i mellanösterns städer att alla respektabla män och kvinnor regelbundet besökte hammam, de ofta överdådigt byggda badhus som fanns överallt i den muslimska världen.

Hammam eller turkiskt badhus, Istanbul

Hammam eller turkiskt badhus, Istanbul

Jean Leon Gerome the harem bathersOch med att bada menas här att man också skrapade hela kroppen ren på pormaskar och rakade eller på kemisk väg tog  bort allt eller så gott som allt kroppshår. Muslimerna hade ända sedan före 1000-talet kemiska hårborttagningsmedel, som användes för att ta bort främst hår på ben och armar kantänka. Men även skrevet och annan generande hårväxt togs nogsamt bort. Idealet var att kvinna skulle vara slät och len i hyn.

Även män besökte regelbundet Hammam

Även män besökte regelbundet Hammam

Osmanska odalisker, turkisk 1500-talsmålning

Osmanska odalisker, turkisk 1500-talsmålning

Corinna är dessutom en Halayik – dvs en haremsdam hos en sultan eller annan sådan hög potentat, snarlik det historiska Osmanska rikets odalisker. Odaliskerna var den högsta rangen av slavinnor i den Ottomanske sultanens stora harem, utvalda för sin skönhet och förmåga att behaga, och höll sig i regel i yttersta trim och brukade alla de skönhetsknep som kunde behaga deras store herre sultanen. Deras renlighet stod inte någon efter, och de torde ha hållit kroppshåret till ett minimum. De saknade varken tid eller möjlighet därtill, då de hade egna anläggningar för bad i seraljen, den ottomanske sultanens palats i Istanbul. Det kan vara bra att lägga märke till att odaliskerna ansågs höra till samma kast som kapikulu, sultanens militära slavar, som tränades på annat håll i seraljen till att strida inom sultanens elittrupper, såväl som att fylla de högsta administrativa posterna i det märkliga ottomanska statsbygget.

"Odalisque" av Jean-Baptiste Camille Corot

”Odalisque” av Jean-Baptiste Camille Corot

Eugene Delacroix Odalisque_1857Odaliskerna blev under 1700-talets senare år ett alltmer populärt motiv för det alltmer exotiserande västerlandet, inte minst för sina sexuella konnotationer. När vetskap om de muslimska baden under samma tid började spridas kittlade det fantasin hos många, och eldade speciellt på 1800-talets romantiska och orientaliska måleri, med namn som Jean Leon Gerome, Eugene Delacroix med flera. Under flera decennier var badande haremsslavinnor, ofta mer eller mindre avklädda, närmast en egen genre, som möjliggjorde framställandet av ett påtagligt sexuellt motiv i den då tilltagande tillknäppta och viktorianska västern.Jean Leoan Gerome101 pool in harem

Yakane tvager sig i Mörkret

Yakane tvager sig i Mörkret

I min berättelse omfattar de båda Imanisterna, dvs muslimerna, Yakane och Corinna sin försmak för renlighet och behåller traditionen att bada regelbundet också när de befinner sig utomlands.  Denna renlighet har för övrigt i Yakenes fall drivits till en ren tvångsneuros, vilket en annan bild försökt illustrera (se inlägget En bild…om stilar för känslolägen).

Ett märkligt sammanträffande apropåpåpekandet om kroppshår är att det är på pricken likt en diskussion som jag skrev in i min berättelse redan då jag bestämde mig för denna lilla detalj. När de två hjältinnorna Kati och Corinna badar tillsammans i en skogstjärn och ser varandra nakna för första gången, uppstår följande lilla meningsutbyte…

”Vad?”

”Du har ju inget… hår?” sade Kati och granskade ohöljt Corinnas kropp.

Corinna blygdes inte, utan log bara

”Jag har mer än jag vill numera.” sade hon i faktisk ton och såg ner på sig själv. ”Hemma tar alla bort det. Det är väldigt varmt där… och så säger vår tro att vi bör hålla oss rena.” tillade hon

”Er tro…” tanken syntes göra Kati brydd, men hon skakade bort det och verkade återvända till sitt första spår. ”Alla? Männen också?”

”Jaa… många  av svärdfolket i alla fall.” Corinna kunde inte säga om Katis leende var blygt eller om de mörka ögonen var okynniga. Tänker hon på Yakane? Corinna visste inte egentligen om denne rakade sin kropp, men antog att någon som tvagade sig så noga som han gjorde det… Tanken var märkligt främmande, för hon hade förstås aldrig sett honom avklädd.

Flera storyboards är på gång till den där speciella scenen, som för övrigt just är en sådan där ögonblicksbild som aktualiserat behovet av kroppsstudier och lett till mycket vändande och research i hur saker faktiskt ser ut, och vad folk skulle lägga märke till. Det är således inte en anakronism eller ens uttryck för personlig smak (att ta bort allt hår förefaller mig inte varken ändamålsenligt eller speciellt tilltalande, varken för män eller kvinnor), men saken är den att i konsekvensens namn är anblicken av den vackra Corinnas kropp ofta påfallande…hårlös.

Corinna fr Samantha Dorman halvliggande nakenstudie render resize

Idag har frågan om kroppshår åter kommit att få större aktualitet , då framför allt pubeshåret kommit att bli föremål för moder och nycker, och varianter på långt gången rakning som så kallad ”brasiliansk vaxning” och total hårborttagning med högteknologiska metoder som laser kommit i ropet. Dagens attityd är inte så mycket motiverad av religiösa hänsyn som av den tuktning av kroppen och rädsla för det otämjda och oborstade som vidlåder mycket av dagens kroppsyn. Det tedde sig således följdriktigt att frågan kom upp under arbetet med skisserna . Nordiska muséet satte t.ex. i fjol upp en hel utställning med just temat kroppshår – se http://www.dn.se/kultur-noje/har, där många aspekter på förhållandet till hår på kroppen togs upp. Det är uppenbart att frågan intresserar många. Så kan vad som synes vara en obetydlig detalj leda till research och åter blir det tydligt hur skrivande och bildframställning kan befrukta varandra och leda till nya insikter,ny kunskap och oplanerade visioner.

—————————————————-

Några källor om seden att ta bort kroppshår i mellanöstern men också vissa andra kulturer.

För den som vill fördjupa sig i verklig kunskap om ottomanska rikets odalisker och harem rekommenderas ”The Imperial Harem: Women and Sovereignity in the Ottoman Empire” av Leslie P. Peirce den kanske bästa, mest systematiska genomgången av den mytomspunna seraljen, sultanens harem i hjärtat av Istanbul i det ottomanska riket. Här får man insyn i vilken enorm apparat det var, med en stenhård hierarki och betydelse långt utanför palatset, och hur snarlikt dess organisation var ett militärt hushåll. ”The Imperial Harem” har påverkat mycket av undertecknads föreställningar om förmoderna kvinnliga korporationer och organisationer inom Islam och hur dessa kunde tänkas se ut. Boken finns på Amazon http://www.amazon.com/Imperial-Harem-Sovereignty-Ottoman-Studies/dp/0195086775 och också adlibris http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0195086775, liksom bokus http://www.bokus.com/bok/9780195086775/the-imperial-harem/

Om teckningar och berättande – del 3 utveckling av handling med riktig Storyboard


In medias res, kallas det när man kommer in mitt i handlingen, och det var således mitt i steget som behovet av teckningar går över från en statisk tablå av en typ som visats mången gång här, och via enskilda teckningar blev till en regelrätt serie storyboards som visar hur jag tänkt scenen i sin helhet med vinklar, betraktelserörelser och inzoomningar som om det vore en film som skall göras…fast det är det ju inte.

Detta är del 3 i en serie om användandet av teckningar och storyboards för att klarare se handlingen i en berättelse. De tidigare delarna finns här (1) och här (2).

Som framgick av del 2 hade den hårfagra Corinna börjat skära av sina långa lockar på anmodan av överordnade mansfigur och herre, den bistre Yakane. Här bröt tablåsystemet samman, och behovet av att närmare följa handlingen ledde in på en reguljär storyboard.

Först kan det vara på plats påminna om att Corinna och Yakane kommer från mellanöstern där håret av tradition är laddat av symbolisk innebörd. Speciellt för en kvinna kan håret ofta vara själva tecknet på hennes femininitet: det är därför slöja och huvuddok är så laddade plagg. Att tvingas klippa av sig det är en gränsöverskridande akt av djup betydelse, med innebörder som självutplåning och djup förnedring. Nu talar jag om kulturell sedvänja och refererar inte till de många knasiga bud för kvinnors hårs längd som diverse charlataner till religiösa ”auktoriteter” slänger ur sig med sådan lust, med stöd i ett eller annat citat i sina magiska böcker. Sannerligen, det bästa sättet att komma undan med vilka dumheter som helst, som Christopher Hitchens brukar säga, är att kalla sig präst (eller pastor eller rabbi eller imam).

Nåväl.

Jack och Corinna

Karaktären Jack har stått och tjuvlyssnat på det spända samtalet mellan Yakane och Corinna. Efter Yakanes uttåg kommer han in och ser Corinna som sammanbitet och lite krampaktigt skär av sig sitt hår. Även om Jack långt ifrån är någon gentleman blir han närmast förfärad. Det här är ett skeende som är svårt att illustrara med både ord och stillbild – Corinnas hårda spända rörelser, svepet med kniven och håret som faller mot marken…man vill ha en kamera, inte en penna i det här läget. Som en studie i personteckning och mimik var det dock meningsfullt, och jag fick hejda mig halvvägs in från att göra det till en riktig teckning. Figurerna gjordes med blyerts och viss skuggning, men bakgrunden gjordes schematisk.

Nästa bild är en blick på Yakane när han enligt texten gått ut ur rummet och ner för trappan och vänder sig om i ett ögonblicks tvekan när han svagt hör att Jack talar med Corinna på övervåningen. Han anar svagt att något blev fel där, att han behandlat sin kvinnliga skyddsling orättvist och kunde skött saken bättre. Men han vänder inte tillbaka, utan rationaliserar kärvt bort det hela.

Yakane i trappan, perspektivstudie

Jag tänker mig det där som en kontinuerlig åkning där blicken följer Yakane ut genom dörren och ner i trappen, på ett sätt som trycker på distansen, på avståndet mellan honom och hans kvinnliga skyddsling. Rörelsen i bilden förstärkts av det starka perpspektivet i blickriktningen nerför trappan. Jag valde en tuschbaserad teknik, för ökad tydlighet – effekten blev i efterhand lik Frank Millers svartvita scenerier i tex ”Sin City”. Med en ram runt blir det verkligen likt en serieruta.

Däruppe har Jack, som inte lyckats få Corinna att avstå från sin hårstympning icke desto mindre i en av sina ljusare stunder övertalat henne att låta honom göra det hela. Varpå han klipper Corinnas hår så att det ser mer ut som en mans, även om han sparar en del och inte rakar det kort direkt. Corinna låter sig klippas, till synes stum, med ansiktet tomt på uttryck.

När Jack är färdig kommer Yakane in, och hans mörka och hotfulla närvaro visas genom att bara ögonen framträder. Han nickar bara när han ser resultatet. Corinna reser sig, och man ser hennes ansikte när hon utan att göra en min tar sina saker och går för att göra sig i ordning. Det här är klassiska storyboards – snabbt tuschade, översiktliga bilder som visar huvudpoängen i skeendet och hjälper mig fram till beskrivningen i texten. Vägvalet görs tidigt – man avstår från för många detaljer och trycker på figurernas position och ett sceniskt snarare än individuellt intryck.

Skillnaden mot en skiss till en mer bearbetad bild framgår av den sista bilden på Corinnas ansikte – de lite uppförstorade anletsdragen blev bra, liksom frysta och sammanhållna men antydande en underliggande sorg och tomhet. Utan sin tidigare jätteman av hår ser hon förminskad ut, och de ojämna, korta resterna har något härjat och drabbat över sig.  Frestelsen att fortsätta och bygga ut skissen till en hel bild är stark, eftersom den förutom sin ansats ger en slags inblick i karaktären. Corinna är verkligen en mycket sammanhållen person, värdig i sin självkontroll som döljer djupa källsprång av känslor, och det är förstås intressant och en utmaning att försöka göra hennes imponerande gestalt rättvisa.

Som framgår av allt meckande är det här en viktig scen som skall visa på många saker: dels figurernas karaktär, men också den kulturella underordning som en kvinna var tvungen att foga sig i, även en så stark som Corinna och som skapar barriärer mellan karaktärerna. Sedan också oförmågan att kommunicera och ta in andras reaktioner som är karaktäristisk för Yakane i detta skede av berättandet. En sak som är svår att få tag på med statiska teckningar, är att över hela denna scen finns något olycksbådande, hotfullt till och med. För underliggande i Yakanes och Corinnas korthuggna samtal och vad som sedan händer finns faktum att båda kommer från det märkliga Kiralatet, slavhärskarnas land, där hierarkierna är mycket hårda och man lyder order utan att tveka. I texten kan dock Jack, som avlyssnar det hela, sätta ord på denna stämning.

Så varför inte bara skriva om det, med tanke på de många nyanser som bilder helt enkelt inte kan göra rättvisa?

Därför att trots allt finns det mycket i kroppsspåk, i minspel med mera som först blir tydligt när man tvingar sig att avbilda det. Det skärper blicken, fokuserar på det väsentliga samtidigt som det avslöjar detaljer som man annars inte skulle tänkt på, detaljer som sedan kan användas för att markera viktiga inslag i berättelsen.

Hela scenen ovan hade sitt ursprung just i en fundering om hur Corinna ser ut och framstår för omvärlden, och vilka problem det kunde medföra i en realistisk 1300-talsmiljö. Corinnas utseende är omsorgsfullt valt – förlagan till hennes gestalt är den sagolikt vackra modellen Samantha Dorman på 1990-talet – och mycket viktigt, eftersom hon är en av huvudpersonerna i den fortsatta berättelsen. Omfattande studier av hennes ansikte, kroppsform och i olika former av kläder finns och tillkommer ständigt (och kommer att redovisas här i framtiden). De visualiseringarna visade dock på problemet – Corinna är för vacker, för iögonfallande i det samhälle som berättelsen utspelas i, och skall man hålla fast vid utseendet måste det få konsekvenser för historien. Dett gav i sin tur gav upphov till intrigtrådar och djupare personteckning, och nya teckningar i en accelererande spiral.

Studie av Corinnas ansikte för storyboard

Alla åberopanden av fördelarna och det fruktbara med min metod kan dock inte dölja hur tidsödande och splittrande processen ovan är. Kanske är det ett tecken på en obotlig junkie med beslutsfobi att inte kunna ge upp det ena till fördel för det andra, och koncentrera sig på en sak. Otrevliga frågor snurrar ibland i mig: är berättelsen en insvept ursäkt för att få motiv till teckningar, eller är tecknandet en flykt undan begränsningarna i språklig bemärkelse – jag kan ändå inte skriva värt något, men här iaf en fin teckning?

Jag vet inte. Kanske. Men kanske är det sådant som hör till när man åtar sig ett stort och ännu delvis okänt projekt som man inte vet hur och om, man skall bringa till slutförande.

En sak vet jag: språk och bildskapande är båda vägar till ett slags seende, instrument för fantasins förmåga att bebo och utforska det som inte är, att skåda bortom barriärerna. Som mina ledsagare tar jag dem i handen och låter dem föra mig in i berättelsens värld, utan att kunna välja bort någon av dem. De kommer förstås att stanna och tjafsa vid varje vägskäl, men det får man ta: förr eller senare går det framåt, närmare berättelsens avtäckande, sådan den nu blir. Så skall de båda, Ord och Bild, bringa denna ohyggliga födsel ut i världens ljus.

← Förra delen ”Om teckningar och Berättande del 2”

Läs mer

%d bloggare gillar detta: