En recension av ”El Prisionero del Cielo”, Carlos Ruiz Zafons senaste bok, och vars utgivning på svenska under titeln ”Himlens Fånge” är i antågande.

”El Prisionero del Cielo” Carlos Ruiz Zafón 2011, Editorial Planeta, Barcelona, 379 s. – Roman

 Himlens Fånge” är den tredje delen av Carlos Ruiz Zafons svit av böcker som utspelas  i det skuggornas Barcelona som han först presenterade i ”Vindens Skugga” och sedan uppföljaren ”Ängelns Lek”. Detta Barcelona som i sig utgör en slags huvudperson, fördömd, mörk, full av brott och blodiga minnen. Inbördeskrigets fasor har här aldrig helat, de utgör ett varande sår i en stad där Noir-stämningen skruvats till så att varje skugga döljer ett mord, varje gotisk portik en hemlighet, kryddat med en tvetydigt ockult atmosfär. Ett stående inslag i de  tidigare böckerna och navet för många mystiska händelser utgörs av De Borglömda Böckernas Gravkammare, den mystiska labyrint där fördömda böcker trotsar tid, rum och försök att utplåna dem och kommer att bilda ett slags Barcelonas och Francospaniens undermedvetna.

I ”Vindens Skugga” är Zafon mer uttalat politisk än tidigare. Vi ges en insyn i Francoregimens blodiga etablering vid makten, vilket blevspeciellt bittert i ett Barcelona som var känt som ett fäste för republiken, en stad var brokiga mångfald och dekadenta modernitet stod i kontrast mot falangisternas proklamerade Spanien. Detta Spanien som inte minst många spanjorer själva helst vill glömma, ett som mentalt blickade bakåt in i en självproklamerad storhetstid av katolskt och storvulet patriotiskt 1500-tal i nutida fascistisk tappning.

Jämfört med de närmast osannolikt täta och ganska svåruppnystade tidigare böckerna är  Zafons stil här enklare och berättelsen rakare. Boken är mindre fantasybetonad än sin föregångares ockultspäckade prosa – en mörkare saga om Spaniens glömda nära historia, med mindre behov av änglar och mystik. Att den utspelar sig med två parallella kronologier, en under andra världskriget, en drygt 20 år senare, känns i sammanhanget som ingen komplikation att tala om – jämfört med de tusen trådarna och uppslagen i hans två tidigare böcker.

”Himlens Fånge” skiljer sig från de tidigare böckerna i att den är en tydlig uppföljare. Med undantag från några nya bifigurer kretsar berättelsen främst kring de personer som redan presenterats i de två tidigare böckerna, vars bakgrunder fördjupas och förtätas. Zafon tycks vilja visa oss nya sidor och uppslag kring deras historier, vilka ytterligare knyts ihop, snarare än att presentera något nytt. Samtidigt har boken inte ett riktigt eget slut, vilken ger en frustrerande känsla av transportsträcka.

”Himlens Fånge” är spännande och välskriven förstås, med luguber ton och sedvanligt mustigt och suggestivt språk skildrande tortyrhålornas, massavrättningarnas och repressionens tid då Francoregimen etablerade sig i relation till historien i de tidigare böckerna. Men man lägger ifrån sig den med den lätt otillfredsställda känslan av att ha läst en ofärdig berättelse. Man misstänker att utgivningen stressats fram för att krama mer pengar ur Zafóns bästsäljande författarskap. Förhoppningsvis kan han återta något av sitt mer ymniga och mindre rätlinjiga berättande i nästa bok, som enligt vad som sägs skall bli den avslutande delen av hans cykel om Barcelona, de Fördömdas Stad. 

Indomitus Betyg:

Medelbetyg för gott försök

Carlos Ruiz Zafóns tidigare böcker ”Vindens Skugga” och ”Ängelns Lek” rekommenderas varmt

Denna och fler bokrecensioner finns samlade i bokbloggen

https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/

PS. Denna recension bygger på den spanska originalupplagan – boken har ännu inte kommit ut på svenska. Det var sagt att den engelska upplagan skulle komma i Juni 2012 – då kan den svenska inte heller vara långt borta. Carlos Ruiz Zafón är förstås allra bäst på originalspråket – både engelska och svenska har ett litet olyckligt sätt att både förgrova och släta ut hans måleriska prosa och rappa repliker – inte fatalt, men förstås lite beklagligt.

PPS. Med varmt tack till Jenny B. vars tips en gång ledde mig till ”Vindens Skugga”