Bloggarkiv

PROMETHEUS – Rymdmonster och Livsfrågor som spretar


Det är inte lätt att slippa alla spoilers som kringlåder en film som ”Prometheus”. Efter drygt en vecka av hört blundande och hållande av öron sägandes Lalalaaaa masade man dock iväg sig för att se på denna omsusade och emotsedda film av ”Alien”-regissören Ridley Scott.

”Prometheus” (2012), regisserad av Ridley Scott, med Noomi Rapace, Michael Fassbender, Charlize Theron mfl. 124 minuter. Skräck-Science Fiction. Filmad i 3D

Taktiken att inte veta något om filmen fungerade på ett positivt bra sätt. Den första chocken kom nämligen redan i biofoajén när det visade sig att filmen var en… 3D-produktion.

Stön. Inte igen (läsare av denna blogg vet att de flesta försök att änvända så kallad ”3D” inte setts med gillande här)

Men sedan kom nästa överraskning. 3D-tekniken i ”Prometheus” fungerar nämligen…riktigt bra, mycket bättre än på flertalet filmer som sökt använda tekniken sedan ”Avatar”. En kännare upplyser mig, och det framgår av lite research, att ”Prometheus” till skillnad från de flesta filmer som försetts med det undlyende ”3D”-epitetet  i sin helhet är filmad med 3D-kameror.

Resultatet är givande. Djupet i bilden, med åkningar i stora berg, mäktiga rymdskepp, stora rum och annat passar för att förmedla stora avstånd och 3D-tekniken gör att man får en helt annan känsla för miljön. Djupkänslan är mycket realistisk och man kan själv fokusera på de olika planen i bildens djup. De stora salarna, landskapet, fordonen, hologrammen… allt lyfter från den ”platthet” man är van vid på ett omärkligt sätt. Man har alltså satsat på att göra 3D ”naturlig” och undvikit de fåniga fjanteffekter med saker som ideligen åker ut i bild mot åskådaren, som bara bidrar till att bryta illusionen.

En biobesökare uttryckte det bäst efter visning – ”Jag tänkte inte ens på det efter 10 minuter.” Det blir helt enkelt naturligt att bilden har djup. Ett klart fall framåt för användingen av 3D.

Överhuvudtaget är fotot och den mycket vackra och genomarbetade inramningen och scensättningen några av filmens stora styrkor. Sådan är Ridley Scotts känsla för det visuella, och han förnekar sig inte.

Tyvärr kan samma sak inte sägas om filmens handling. Det skall sägas att filmens historia redan från början lider av handikappet att kopplas ihop med ”Alien”-filmerna. Det skapar ett knippe förväntningar och en förförståelse av filmen som komplicerar relationen till betraktaren – skall man se filmen som en ren prequel, eller skall man se den som en slags bihistoria som utspelar sig i samma universum som ”Alien”, fast med ett helt annat anslag?

Den här motsättningen har tyvärr byggt in i filmens gestaltning som spretar åt främst två håll.

Den ena historiebågen drar åt vad man kan kalla Existenciell Science Fiction. Kanske bäst företrädd av filmen 2001, är det berättelser där man i en framtida värld ges möjlighet till insikter och utforskning som vi saknar, samt att ställa de stora frågorna om begynnelsen, om existensens natur, om människans plats i universum och så vidare. Science Fiction-inslaget, speciellt temat med en färd, ger en möjlighet till kammarspel där de här sakerna förtätas. Tyvärr förlorar det existensiella inslaget mycket av sin udd ”Prometheus”, helt enkelt för att den skrivs så tydligt på publikens näsa. Istället för att lita på berättelsens inneboende mystik eller karaktärernas inre drivkrafter som en Stanley Kubrick, låter Ridley figurerna prata om Gud, livet, universum och allting i tid och otid på ett sätt som känns påklistrat.

Den andra huvudriktningen i filmen är det bekanta Thriller/skräck-anslaget. Hur den artar sig i Alien-filmerna är bekant, men tyvärr också ett problem för denna film. För vi vet ju vad som väntar. Chansen till överraskningar är minimal. Här kommer dock det mer existensiella eller kosmiska anslaget in och försöker ge filmen en spänning av ett annat slag, där de slemmiga rymdmonstren har en given plats. Men ack, det fungerar tyvärr inte riktigt. ”Prometheus” är, av flera skäl, aldrig riktigt skrämmande.

Det mystiska draget i filmen tar sig inte riktigt, och har dessutom ett helt annat tempo, en annan stämning än de delar som skall vara skrämmande. Känslan av att vi vet precis vad som skall ske, och av upprepning, släpper aldrig riktigt. Betraktar man ”Prometheus” som ”för-film” till Alien-mytologin fungerar det, men såg man den helt för sig själv skulle man inte kunna låta bli att tycka att många uppslag inte alls får komma till sin rätt. Inklusive rymdvarelserna själva. Deras design och utseende går i de fotspår som lades ut av H.R.Giger, ”Alien”-monstret och lookens berömde upphovsman, och är intressanta – men ack så bekanta. Och det är svårt att överrumpla när allt är så bekant.

En annan sak är att många av de mer skrämmande scenerna känns som ditlagda för att de skall vara med bara för att, de tillför inte så mycket till den större handlingen.

Som till exempel när den kvinnliga huvudpersonen (spelad av Noomi Rapace) blir befruktad med en alien som hon tar bort med en modern medicinsk maskin (vart fanns den tekniken i ”Alien”-filmerna som utspelar sig ännu längre fram i tiden?). En scen som kunde varit riktigt rafflande men som stressas fram så att vi inte hinner känna någon riktig spänning.

Att Noomi omedelbart bultas ihop efter att ha fått en handbollstor bit av sin mage bortsliten och därefter är lite öm men i allt väsentligt fit for fight för att kunna fortsätta filmen drar ner trovärdigheten en smula.

Filmen saknar som sagt inte förtjänster. Förutom fin visualisering och 3D-teknik finns här bra skådespelarprestationer, dels från huvudrollen där Noomi Rapace gör en bra handlingskraftig-men-mänsklig-hjältinna, en värdig arvtagare till den ikoniska Ripley i Sigourney Weavers gestalt. Noomi verkar ha fått fart på sin internationella karriär, och man ser henne gärna i sådana här roller.

Dels, och kanske än mer, briljerar Michael Fassbender, som gör en mycket bra tolkning av den obligatoriska androiden i filmen. En varelse som nästan är mänsklig, men vars instrumentella och logiska syn på saker ges ett lätt sinistert drag utan att hemfalla till steroetypen av den Onda Roboten.

Även Charlize Therons figur,  som får stå för de mer kalla och själviska intressena bland protagonisterna, är mindre svartvit än de ”bolagets” män som bebott Alien-filmerna och saboterat för hjältinnan i Ripleys gestalt. Den rollen även kunde gott ha fått ännu mer kött på benen – även här kommer bristen in med trådar och figurer som inte riktigt tillåts utveckla full kraft och istället pressas in i ett slags snabbspår.

Prometheus är alltså ingen riktig fullträff. Filmen lovar mer än vad den håller, de många trådar som tas upp nystas i många fall inte upp, den lider av motsättningar i sitt tempo och berättande som inte gör den fullödig åt något håll, utom rent visuellt. Det är synd. Filmen är dock sevärd. Ett medelbetyg, i sammanhanget något av en besvikelse, delas ut till ”Prometheus”.

Medelbetyg för gott försök

——————————————————————–

Wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/Prometheus_(film)

IMDB http://www.imdb.com/title/tt1446714/

Filmens egen sajt http://www.prometheus-movie.co.uk/

En sidonot om Feministisk läsning av Alien-filmerna.

Alien-filmerna har sedan sin begynnelse varit omgivna av en otrolig diskussion kring sexualitet och könsfrågor. Det verkar som den mer navelskådande feminismens tänkare (tyvärr) så till den grad hakade upp sig på att Ripley i Aliens var en kvinna att de aldrig riktigt kunnat lösgöra sig från att leta fallossymboler och mer långsökt symbolism i filmerna, som om de vore traktater kring könsfrågor snarare än kommersiella projekt med underhållning i siktet. Det blir lätt överspänt, som framgår av t.ex. blogginlägget http://opinionessoftheworld.com/2012/06/13/is-prometheus-a-feminist-pro-choice-metaphor/, bara en i strömmen av sådana kommentarer. Den här diskursen ligger som en skugga även över svenska diskussioner som den som utbrutit i SvD med anledning av två artiklar kring ämnet (http://www.svd.se/kultur/understrecket/episk-kamp-mot-moderligt-rymdmonster_7211457.svd och http://www.svd.se/kultur/rymden-behover-fler-kvinnohjaltar_7244821.svd). Kära med-feminister, slappna av. Själv ser undertecknad fram åt att se en action/spänningsfranchise där man åter, efter magplasket med ”Alien vs Predator II” kan räkna med att se kvinnliga hjältar kicka rumpa och samtidigt porträttera actionhjältar med en mer mänsklig och trovärdig touch än vad majoriteten av manliga dito klarar. Mera sådant.

Jag skyller på min Kusin – Conan Barbabaren i 2¼D


NEJ det var inte ett stavfel – Jason Momoa känns nämligen ungefär lika farlig som Barbapappa i sin roll som den senaste inkarnationen av Robert E. Howards mäktige svärdssvingare Conan.

Regi: Marcus Nispel

Med: Jason Momoa, Rose McGowan, Stephen Lang, Ron Pearlman, Rachel Nichols m.fl.

Det är ironiskt, med tanke på namnet, att Fantasy-genren speciellt inom film är något av det mest fantasibefriade och genomexploaterade man kan ta del av inom populärkulturen: en ändlösa räcka monster, lättklädda muskulösa herrar och halvnakna kvinnor, våld och taskig rekvisita vars huvudsakliga syfte är att krama ur sin publik mer pengar. Det här vet man som biobesökare, och den som liksom undertecknad i formbar ålder råkat snubbla över några av de få intressanta verken (som ”Sagan om ringen” förstås, men också ”Narnia-böckerna”, numera också  George R Martins alster – och Robert E Howards ”Conan”-böcker)  och därefter fått en svaghet för Fantasy utan att vara ett freak eller fan utvecklar därför med åren tjock hud och ett kraftfullt filter med tillhörande varningslampor för att kunna njuta av sin guilty pleasure.

Jag har således inga illusioner eller förväntningar när jag bänkar mig med några yngre medbesökare för att se ”Conan”. Musiken smattrar igång, och en djup stämma som påminner starkt om Morgan Freemans börjar jiddra om fallna imperier och demonmasker och jadajada. OK, det är standard. Sedan smäller det igång, Conan föds på ett slagfält, sedan raskt över till ett idylliserat Cymmerien där Conan redan som pojke slaktar ett dussin vilda fiender som gått vilse från ”den siste Mohikanen”. Oooook. Det är blodigt men effektivt, och har nästan, vågar jag säga det, en liten psykologisk twist – den unge Conan vill lite för mycket, hans stridsvilja gränsar till det neurotiska, vilket en bekymrad fader noterar mellan sina rönnbärsvisdomar om is och eld som stålets hemlighet.  En sekund vågar man nästan hoppas på att i alla fall få se en halv film.

Men tyvärr, sedan anländer de riktiga skurkarna för att bränna ner byn, och filmen försvinner bort i ett träsk av återanvända klichéer, oinspirerande fäktscener och allmän trötthet som den aldrig reser sig från.

Det här är en riktigt usel film, om man ens kan kalla den det. Det är mest en räcka försök till actionscener trädda på varandra, majoriteten närmast identiska, och samtliga (utom den i barnaåren) plottriga och sönderklippta. Inte ens den yeah-faktor av snygg brutalaction som skulle kunna ge filmen behållning får man alltså. Varken skurkar, rekvisita eller stora mass-scener är tillräckligt intressanta eller omsorgsfullt gjorda för att lyfta den obefintliga historien. Den som sett fullängdstrailern har i princip sett hela filmen – eller snarare, filmen är en enda lång trailer…fast i ultrarapid.

Att ”Conan” saknar varje form av konsekvent plot eller vettig dialog är kanske inte förvånande – men den har inte ens några kul one-liners eller korthuggna uttalanden av den form som gav ”Conan Barbaren” från 1982 en viss behållning. Handlingen saknar varje form av logik även i det lilla – efteråt kunde ingen av mitt sällskap lista ut vad Conan egentligen gjorde på slutet för att hela den onda grottborgen skulle rasa ihop?

En del snack före filmen hängde samman med valet av huvudrollsinnehavare, och en del ögonbryn höjdes när Jason Momoa (mest känd från ”Stargate Atlantis”) bestämdes för rollen som Conan. Rolltillsättningen verkar ha snurrat kring atletisk kroppsbyggnad och en delvis okänd, formbar persona som inte skulle vara i vägen för en tolkning av karaktären.

Men ack, det funkar inte. För en roll med så få repliker, som lever så mycket på närvaro och fysisk karisma funkar Jason inte – hans hårdhet känns antingen påklistrad eller helt enkelt osympatisk, och det blir lite schizofrent – antingen är han bara blodtörstigt monoman eller så väntar man sig att han skall vända sig om och avfyra ett tandkrämsleende så att vi inser att det egentligen är en lång drömfrekvens i Baywatch Hawaii (där Jason började sin karriär). Det är inte det att han inte blänger hela tiden, eller ser mesig ut eller strider illa (sistnämda gör han verkligen inte, hans fysik och träning är troligen bättre för strid än en anabolad Arnold – hade de låtit bli rippningen hade det nästan varit trovärdigt), eller inte talar med mörk, hes stämma. Men han saknar närvaro, saknar…”det”.

Arnold hade det, iaf i ”Conan Barbaren”, något hårt men ändå med en slags galghumoristisk glimt i ögat, som tog honom bortom hans lite knasiga kroppshydda och rollens brutalitet. Och han kan leverera one-liners. När Jason firar av ett ”Jag lever, jag älskar, jag dräper” och den kvinnliga karaktären direkt dånar före klippet till en tam sexscen blir man bara trött.

Kvinnlig karaktär ja. Rachel Nichols som filmens ”kvinna-i-nöd” Tamara är i sammanhanget det största våpet jag sett  i en fantasyfilm på decennier. Conan-filmerna från 80-talet hade trots sin grabbighet starka kvinnor i varje film – Valeria i ”Conan Barbaren”, Grace Jones tokkrigare i ”Conan Förgöraren” och Röda Sonja i ”Barbarernas Hämnd”. Rachel Nichols får begränsa sig till att skrika och bli bortrövad filmen igenom, med några få sparkar mot onda hejdukar som enda eget bidrag till sin räddning. Hon får inte ens döda den onda häxan (en bortom igenkänning aliensminkad Rose McGowan), annars ett klassiskt sätt för kvinnliga karaktärer att visa lite tåga.

Att filmen medvetet spelar på misogyna strängar blir klart när de enda ropen på bifall under visningen hörs i salongen – från grabbgäng som hejar på när Conan kör med Rachels figur, binder och lägger munkavle på henne för att hejda hennes babblande. Bra jobbat – wahabister i Saudi kunde inte gjort sitt kvinnoförakt tydligare.

3D? Var då?

Ett ord om den påstådda ”3D”-kvalitén i filmen. Alltsedan ”Avatars” fantastiska nya bruk av tekniken har ju biomarknaden rusat att släppa filmer med etiketten 3D – det gör att man kan locka folk till biograferna ånyo, (iaf tills en 3D-standard för TV utkristalliseras) och ta mer betalt. Men ”Avatar” framstår mer och mer som ett närmast unikt fall, och denna film stadsfäster ytterligare den lurendrejarstämpel som ”3D”-etiketten alltmer präglas av. Det enda den har gemensamt med Avatar är Stephen Langs närvaro. Djupkänslan i bilden är bedrövlig för att inte säga obefintlig, och det är helt uppenbart att filmen är helt konventionellt filmad med i efterhand pålagda ”3D”-effekter. Dessa inskränker sig till att man delat upp bilden i skikt, ungefär som en Photoshop-bild och lagt dem på varandra i lager med olika effekter för att simulera en viss, liten vinkelskillnad – ljusår ifrån ”Avatar” där varje liten detalj var ett eget renderat objekt filmat ur 20 olika vinklar, och där man tog hänsyn till detta vid själva scenuppbyggnaden och kameraåkningen.

En enda kort liten stridsscen kan inte rädda en timmes och 45 minuters uttråkning, så tyvärr åker bottenbetyget fram: Usel.

———————————-

Info om Conan 2011 http://www.imdb.com/title/tt0816462/

För den som vill ha en Conan med lite drag rekommenderas istället böckerna. En räcka av Robert E Howards originalhistorier finns tillgängliga på t.ex. Adlibris, http://www.adlibris.com/se/searchresult.aspx?search=quickfirstpage&quickvalue=conan+howard&title=conan+howard&fromproduct=False, eller  Bokus – se http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?search_word=conan&language=&subject=&binding_normalized=&price_interval=&print_year=&rank_order=ranking_desc&campaign_tags=&avail_stat=&delivery_time_interval=&age_group=&search_word_small_path=&keywords=&publisher=&read_by=&title=&authors=&isbn=&search_word1_sel=&search_word1=&search_word2=&search_word2_sel=&exclude_word_sel=&exclude_search_word=&SAB=&print_year_from=&print_year_to=&num_pages_from=&num_pages_to=&weight_from=&weight_to=&exclude_avail_stat_21=&exclude_avail_stat_31=&exclude_avail_stat_41=&exclude_no_pict=&exclude_no_short_desc=&exclude_special_sortiment=&bokvideo=&present=&provlas=&recension=&price_from=&price_to=&country=&lagerrea=&nyhet=&forhandsboka=&kommande=&ac_used=no&search_word_small=conan+howard

Från ”Förintelsens Timme”, teckning John Buscema & Alfredo Alcala

Conan gav också på 70-talet 80-talet upphov till flera överföringar till seriemediet, vilket lockade några av genrens toppkrafter, som John Buscema, Alfredo Alcala, Walter Simonson, Barry Windsor-Smith mfl. Ett noga urval av dessa, speciellt de som baseras direkt på ursprungshistorierna (helst i svartvitt) är ännu njutbar seriekonst. Det finns flera samlingsutgåvor, tillgängliga på t.ex bokus som, ”Savage Word of Conan”  http://www.bokus.com/bok/9781593078386/savage-sword-of-conan/ och http://www.bokus.com/bok/9781840238914/chronicles-of-conan-song-of-red-sonja-and-other-stories/.

Och måste man se en film, är ”Conan Barbaren” från 1982 åtminstone en uthärdlig upplevelse, med en ung Arnold som med tung tysk brytning levererar Djinghis Khan-citat. Filmen finns att köpa överallt, även matvarubutiker.

Var är The Guvernator när man Behöver honom?

%d bloggare gillar detta: