Återkomster: tokspetsiga skor


”Plus ça change, plus c’est la même chose”

Ju mer saker förändras, desto mer förblir de densamma. Ibland är det som historieintresserad intressant att se hur saker och ting återkommer och ges nya innebörder i vår tid. Redan före de senaste årens arbete med att rita och lära mig mer om den verkliga, fysiska medeltida världen har jag flera gånger slagits av hur fenomen i mode och vad som kallas ”apparel” har paraleller i flydda tider, speciellt min specialistperiod 1200-1400. I en återkommande serie inlägg skall fenomen med relation till kläder då och nu studeras.

Först ut är de väldigt spetsiga skorna.

Clarice de Gasconnes adelsfölje år 1468

De utstuderat spetsiga skorna har allt av döma sitt ursprung i 1300-talets Europa. Det hade tidigare funnits skor med en tydlig spets, framför allt i mellanöstern och via kulturell påverkan också i delar av östeuropa. Oavsett att man i väst trodde att de tydligt spetsade skorna härrörde från just östeuropa, närmare bestämt Polen vilket gav upphov till termen poulaines, var skor på den tiden även i väst ofta lite spetsiga som en följd av den tillgängliga sömnads -och skomakartekniken.

Poulaines-replikor

Med poulaines kom dock de spetsiga tårna att få ett eget liv. De sattes främst på skor av lägre typ, motsvarande våra dagars loafers och lågskor, men senare även på låga och höga stövlar, och till och med ridarrustningar (se nedan). Under senare 1300-tal och de närmaste hundra åren framåt kom dock, framför allt bland de högsta samhällsskikten, det vill säga adeln, spetsen på poulaines att bli allt längre och smalare, med en tilltagande

Engelska & Franska 1300-talspouleins

längd av från kanske ett par tum till senare 12 och ibland 24 tum (1 respektive 2 fot, dvs 30 till 60 cm) från tårnas ytterspets.  Sådana poulaines hade som man lätt inser rent galna proportioner, och spetsarna blev så långa att de fick skruvas in och ibland hållas på plats av band och till och med kedjor för att inte förstöras.

skruvad poulaine

Så varför skulle man ha sådana extrema och framför allt opraktiska skor? Antropologer och historiker som Barbara Tuchman gissar att just frikopplingen från det praktiska signalerade välstånd och klass hos bäraren, och som en följd också att man var en som inte gick så mycket utan red, och framför allt en som inte ägnade sig åt kroppsarbete eller andra fysiska aktiviteter där skospetsarna regelmässigt skulle vara i vägen.  Ju längre sko, desto finare och viktigare person helt enkelt.

Sandalpoulaine från pyreneerna

Detta antagande stöds av de många s.k. ”överflödsförordningar” som framför allt efter pesten (dvs efter 1350) försökte hejda ekonomiska och sociala förändringar genom detaljerade lagar och regler för vem som fick bära vad. Sålunda fick adelsmän bära 2 fot (60 cm) långa skor, medan välbärgade borgare fick nöja sig med en fot (30 cm). Ibland förbjöds alltför långa skor helt och hållet, eftersom de sågs som ett skadligt tecken på fåfänga och som sådana kritiserades av bland andra prästerskapet.

Soleret

Ett annat tecken på poulainens betydelse som statusmarkör och en av de prilligare uttrycken för dess attraktionskraft var att man satte deras spets som accessoar på riddarnas rustningar – japp, den plåtklädde stridsmannen på väg ut i krig kunde inte undvara denna avgörande lilla detalj, kallad soleret, som verkligen underströk att han var en riddare-och-adlig-och-minsann-ingen-fotsoldat. Detta oaktat att poulainen var så erkänt opraktisk i strid att det finns flera historier om att riddarna skar av spetsarna på dem när de satt av. Det får en att undra hur många offer solereten, som inte lika lätt kunde kortas av, hade på sitt samvete efter t.ex. sådana drabbningar som slagen vid Sempach (1386) eller Agincourt (1415), där riddarna tvangs sitta av och slåss till fots (och fick duktigt med stryk).

pling i dojan

Detta gjorde dock lite för att minska deras attraktion och verkan som statusmarkörer, och de återkom under resten av medeltiden tills klädedräkten genomgick en större förändring mot slutet av 1400-talet. Därefter ser vi inte till väldigt långa och spetsiga skor på 500 år. Långa skor fick tvärtom ett löjets skimmer över sig. Att den klassiske narren hade fått just de långa spetsiga skorna med en fånig bjällra som kännetecken visar att det hela tiden funnits ett fnissande över de märkliga poulaines i den mer folkliga kulturen. Det kan noteras att än idag bär clowner just långa skor som uttryck för något knasigt och skrattretande.

spetsig högklackad pumps

Spetsiga skor fick dock en kuriös återkomst på slutet av 1950 -och början av 1960-talet. 1950-talets USA gav överhuvudtaget upphov till en våg av förnyad extravagans och överflöd i formspråket, som alla som sett frisyrer, bilar, accessoarer (som glasögon av typen ”geting-modellen”) och mycket annat från epoken kan vittna om. Den klassiska damskon pumps hade redan under 40-talet blivit spetsigare och spetsigare, och herrskon kom att haka på, enligt en teori delvis inspirerat av de amerikanska cowboy-bootsens spetsiga form. Långa, blanka skor herrskor och pumps blev ett av de många kännetecknen för en tid som inte höll tillbaka ifråga om stora och (övertydliga) former som visade på den våghalsige bärarens känsla för stil och flärd. Eller panage, som riddarna skulle ha sagt. I Sverige kom spetsiga skor av denna typ att åtnjuta fortsatt popularitet bland raggare och andra som gillar rockabilly och annan amerikana från åren runt 50- och 60talsskiftet – sådana spetsiga herrskor kallas myggjagare i den subkulturen. De här skorna överlevde genom årtiondena som ett randfenomen, närvarande men inte del av mainstream-kulturen.

Lång herrsko 2006

Tills andra hälften av 1990-talet, då den alltmer bakåtblickande modeindustrin återintroducerade den långa skon och satte den på ett mycket bredare urval av skotyper, vilket gjorde den till ett mer allmänt fenomen. Men det tog inte lång tid förrän de trötta modeskaparna och deras uppdragsgivare inom konfentionsindustrin kände sig föranledda att plocka upp de mer extrema varianterna och damma av dem för en ny tid.

Herrskor anno 2007

moderna Myggjägare

Kännetecknen var alla där, speciellt för herrskor – först en koppling till stövlar, och sedan kom en avlång och smal, och fullkomligt opraktisk, skospets som ett brev på posten några år senare. Innan man kunde blinka var myggjagare på var mans fot, och spetsarna fortsatte att växa. Jag minns än att jag gick runt i Stockholm för några år sedan och tänkte: varför bär alla poulaines helt plötsligt? Och tråkade ut familj och vänner med den obskyra medeltida referensen.

Men kopplingen är inte så långsökt som den kan verka – notera t.ex. att det är ett påtagligt urbant mode – och i dagens Sverige är kontrasten stad-land även en tydlig social markör, i princip identisk med skillnaden mellan ”ute” och ”inne”. De är lika opraktiska för att springa och överhuvudtaget röra sig runt i som någonsin, och till råga på allt försedda med smala sulor och klackar av ett slag som gör längre promenader i dem icke rekommenderbara.

damsko-poulaine av idag

En annan sak är att nu, år 2010, när påtagligt avlånga skor slutat vara ett brett allmänt mode har varianter av elegantare snitt parkerat sig som populära bland en elit-orienterad grupp människor, folk i yrken som advokater, penningmäklare, samt allmänna stekare och andra med behov av att projicera status. Här ser vi en återspegling av modet som statusmarkör som inte är helt väsensskild från mitt 1300-tal.

Liksom andra detaljer som den långa stöveln eller höga klacken har den spetsiga skon nu funnit en stadig nisch i dagens mer fragmenterade trendvärld, som ett uttryck bland andra för personlig smak och känsla för stil. Som sådan har den dock förlorat de mest uppenbart särskiljande dragen och uppfattas inte som så extravagant längre, men de är fortfarande markörer för en viss flärd, kaxighet och vilja att visa upp sig – skuggan från den utåtriktade och självmedvetne adelsmännen från 1300-talet lever på så sätt kvar, även i våra mer demokratiska tidevarv med dess bredare konsumtionskultur. Kanske är det bara en tidsfråga innan de långa skobananerna åter förses med bjällra och försvinner in i den mer buleska underhållningens mörklagda rum. Tiderna förändras, men knappast människan.

En nutida puoulaine-bärare

—————————————————————–

För introduktioner av modet genom århundradena  finns många resurser på nätet: wikipedias artikellista ”History of Western Fashion”,  är en, sajten ”Fashion Era” med massor av undersidor för olika stilar och epoker en annan. Interrobangs Anonymous, som behandlar mode och kläder med ett större djup och vidare blick än vad som är vanligt för modebloggar kan också rekommenderas. Se tex deras inläggsföljetong ”Fashion Timeline”.

Introduktioner till just skons historia finns också på nätet, några mer utförligare än andra, t.ex. ”The History of your Shoes”, sidan ”History of Shoes”, Shoeme.com’s sida ”History of the Shoe” samt Wikipedias samlingssida ”Shoes”. Till större del vid sidan av denna studie men ändå värd en titt är den roliga listan ”Top 10 most bizarre shoes in history”.

Introduktioner till poulaines finns i t.ex. http://www.virtue.to/articles/poulaines.html och http://en.wikipedia.org/wiki/Poulaines

Barbara Tuchmans ”En Fjärran Spegel” (”A Distant Mirror”), numera ett standardverk med sitt främsta fokus på Frankrike under andra hälften av 1300-talet, rekommenderas alltid som en introduktion till denna högintressanta tid. Den innehåller flera intressanta passager och analyser om adelsmännens mentalitet, åtbörder och yttre framtoning, som modet. Den finns i välsorterade bokhandlar och på varje webshop värd namnet.

Det finns många böcker om skons historia – här skall särskilt den välrenommerade ”Shoes, a History from Sandals to Sneakers” från 2006 av Giorgio Riello och Peter McNeil rekommenderas. Boken tar förutom den estetiska sidan upp sociala och kulturella faktorer kring olika trender och fenomen i skons utveckling. Den finns på många webshops som adlibris, amazon.com, bokfynd.nu, m.fl.

Mer om raggarlivstilen och deras kärlek till rockabilly och amerikanskt 50-tal kan man med fördel få från forum av raggare för raggare -t.ex. ”Raggare i Fokus”.

Citatet  ”Plus ça change, plus c’est la même chose” är från den ofta citerade franske skribenten Jean-Baptiste Alphonse Karr. Se en introduktion –http://www.answers.com/topic/jean-baptiste-alphonse-karr

About thefeatheredsnake

Legal Consultant hooked on history, art & writing

Posted on 11 december, 2010, in Återkomster - Om Kläder & Parafernalia, Egna Bilder /My Own Pictures, Följetonger /Posting Serials, Historiska Studier /Period Studies, Kläder /Clothes, Krig /War, Medeltid Europa /Medieval Europe, medeltidskläder /medieval clothes, Modernt Mode /Modern Fashion, Om Kultur /Cultural Studies, Rustningar /Armor, Skisser/Sketches, Teckningar /Drawings and tagged , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink. Lämna en kommentar.

KOMMENTARER TILL INLÄGGET

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: