Alltför länge har kulturkoftor och Ingmar-Bergman-wannabees tillåtits att utbilda sig till dansare, filmvetare eller studera kultur överhuvudtaget i Sverige! På medborgarnas bekostnad till råga på allt. Sedan går de ut i arbetslivet och kan inte få jobb utan gnäller på att de får slava som spärrväkter. 

Svenskt Näringsliv, dessa otadliga försvarare av den svenska välfärden och medborgarnas intressen, tog djärvt tag i problemet och med ett lysande Alexanderhugg* föreslog de i ett debattinlägg i Svd (http://www.svd.se/naringsliv/sn-sank-studiestodet-for-humaniora_6283996.svd) att studiemedlet borde sänkas för ”utbildningar där sannolikheten att få jobb efter avslutade studier är relativt låg”, också kallade ”Harry-Potter-kurser” av Stefan Fölster,  Svenskt Näringslivs informationsrepresentant.

En lysande idé. Djärv. Handlingskraftig. Väl genomtänkt. Med solid forskning i ryggen. Garanterad att irritera ”rätt” folk, dvs vänsterflummare.

Eller?

Eftersom jag själv knappast är någon vänstermänniska roade jag mig med att hålla ögonen på reaktionen från höger i den politiska – och kulturdebatten, och begränsade mig till just den tidning där förslaget först luftades, nämligen Svenska Dagbladet. Förslaget har sablats ner inte bara av oppositionen och fackförbund som organiserar kulturarbetare http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sverige-behover-en-bredd-av-utbildningar_6291686.svd#after-ad utan, vilket säger något, från tyckare bra myclet längre högerut, som framgår av  nedanstående lista av konservativa eller borgerliga skribenter och opinionsbildare som obönhörligt nedgjorde förslaget bara de första dagarna.

• SvDs Ledarsida, som ändå i någon mening delar Svenskt Näringslivs problemförmulering, kallar förslaget ”Dåligt och Yxigt” http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/snurrig-losning-pa-verkligt-problem_6286936.svd
• Clemens Poellinger, kulturreporter i konservativa Svd kallar utspelet ”till statistik förklädda fantasier sprungna ur förhärdade Timbrohjärtan” http://www.svd.se/nyheter/inrikes/naringslivet-har-ingen-kultursyn_6291514.svd
• Lars Linnegård, professor i Nationalekonomi, knappast nån vänsterkofta, raljerar korrekt med Svenskt Näingslivs totala misstag vad gäller valet av ”problem” – http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/likriktning-ar-det-verkliga-hotet_6289640.svd
• Min favorit var Emma Stenström, vars titel docent i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm och gästprofessor vid Konstfack redan i sig borde få skallarna att explodera på plånbokshjärnorna i Svenskt Näringsliv, och som rent ut kallar förslaget vad det är – korkat. http://www.svd.se/kultur/korkat-utspel-om-humaniora_6285398.svd

Föga förvånande tvingades organisation backa och ta avstånd från sitt eget förslag – se http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sn-vill-inte-sanka-studiestod_6288722.svd och http://www.svd.se/nyheter/inrikes/svenskt-naringsliv-vill-inte-sanka-stod-till-humaniorastudenter_6288928.svd, där man bedyrar att Svenskt Näringsliv inte aaaaalls menat det man uttryckligen sagt att man menade. Utan något annat, att man blivit felciterade eller att det bara var en försöksballong. Låt oss dra ett streck över det hela och gå vidare, liksom.

Vill man vara på välgörenhetshumör kan man fästa sig vid att förslagets huvudmän fäster sig vid något som verkligen är ett problem – att kultursektorn inte förmår absorbera alla som utbildar sig längs estetiska eller litterära linjer. Men i sammanhanget glömmer de, eller låtsas inte veta, något om vad det är som skapar kreativa kluster, nya industrier och genrer. Kan de till exempel berätta hur det ”Svenska Deckarundret” skulle ha uppstått utan folk som var intresserade av skrivande och litteratur? Varför just svensk musikproduktion är en växande industri? Hur dataspelsdesigners från lilla Sverige kan vara med och konkurrera i världen? Hm? Bara för att ta några exempel på yrkesområden där folk regelmässigt ägnat sig åt och läst allt möjligt onyttigt.

Statistik om vad som leder till snabba jobb kan inte fånga in vad som kommer att vara nyttigt om decennier, om vad som kommer att ge impulsen till nästa stora näring. Inte ens inom de allra ”hårdaste” vetenskapliga discipliner kan man göra det – notera t.ex hur det tar årtionden att utvärdera vilken grundforskning som leder till nyttiga resultat inom ämnen som kemi, biologi eller medicin. Nobelpriset illustrerar det väl – oftast går det minst 20 år mellan utforskandet eller postulerandet av ett fenomen till dess vi kan se att det kan bli någon påtaglig nytta av det. Ingen kan veta om den som läser skumma litteraturkurser idag inte kan komma att starta tidningar, designa dataspel, skriva egna böcker eller vad som helst som kommer att finna nåd inför kvartalshjärnorna imorgon.

En annan sak är gränsdragningen. OK, så att ägna en termin åt analysera JK Rawlings litterära produktion är ”flum”. Men fantasy allmänt då? Skönlitteratur? Var skall Svenskt näringslivs bildningspolitrucker sätta ner sin fot? Börjar man snäva in på en viss genre, vad hejdar att man snävar in på litteratur rent allmänt? Eller på filmvetenskap? Inkonsekvensen hos det kortsiktiga perspektivet visas väl av Modevetenskap, som rätt nyligen uppgraderats och mer och mer blir ett akademiskt respekterat ämne, efter att i många år betraktats som en icke-intellektuell verksamhet. Trots det har folk sökt till och velat utbilda sig inom modé. Nu, när mode blivit en enorm och växande industri är det inte konstigt att  ägna en termin att studera säg, dräkthistoria, en termin. En mentalitet som bara ser till nästa kvartal hade aldrig kunnat förutspå det. Bara för att ta ett exempel.

SÅ där kan man hålla på hela dagen. Svenskt näringslivs utspel är oerhört inskränkt och, vilket borde vara märkligt, präglad av dirigisme, den i Frankrike dominerande inställningen att Staten, genom diverse godtyckliga ingrepp kan staga upp fallerande samhällsinstitutioner eller lösa svåra samhällsproblem.

Rent logiskt borde man, med deras tänkande, snäva in bidragen för alla som sysslar med teoretisk matematik eller grundforskning i ett antal vetenskaper. De handlar inte heller om att ta fram nya stekpannor eller annat ”nyttigt”, eller leder till nya jobb som vi nu kan se. Utan om kunskap för kunskapens skull, för att vidga våra horisonter, och studera fenomen som påkallar vår uppmärksamhet, för att de är intressanta. Nyttan, om den ens spelar en framträdande roll, får komma efteråt och utforskas av andra. Och i ett dynamiskt, kunskapsbaserat samhället kommer dessa andra att finnas. För kunskap handlar också om tilltro, tilltro till den mänskliga anden och nyfikenheten, och att om ett område är angeläget eller fruktbart så kommer någon förr eller senare att försöka göra något av det.

På det sättet liknar kunskap och utforskning en marknad – den ”osynliga hand” som Adam Smith talar om i ”Wealth of Nations” och leder till utveckling och en dynamisk balans om man skapar en miljö som är tillåtande, och som ser till möjligheterna, snarare än klåfingrigt söker ställa saker till rätta von Oben.

Utbildningens natur i ett modernt samhälle är en komplicerad sak, väl värd att debattera. För inte så länge sedan tog jag t.ex. del av följande lilla framställning av utbildningsdebattören Ken Robinson där han tar upp flera av de viktigaste aspekterna av problem för utbildningssystemen i den industrialiserade världen och dess behov av förnyelse och nytänkande. (klicka bilden bild eller länk nedan för att komma till presentation)

länk: http://fora.tv/2010/10/14/Ken_Robinson_Changing_Education_Paradigms#fullprogram

En annan fråga som Svenskt Näringsliv knappast berör är frågan om excellens i utbildningen. Man bör och skall ställa krav på att utbildningar håller hög kvalité inom sina gebit, och att de erkänns såsom vederhäftiga och fruktbara enligt kriterierna i deras egna akademiska ramar. Här har humaniora anledning att rycka upp sig. Att excellens och vederhäftighet inom utbildning generellt är ett eftersatt värde blir dock högst påtagligt inom t.ex. medicinen, där diverse studier av kvacksalverier som homeopati samexisterar och konkurrerar med den evidensbaserade medicinen. Men Svenskt Näringsliv bryr sig inte om utbildningars innehållsmässiga värde, utan fäster vid etiketten hos kurserna och jämför med diverse beskrivningar på kunskapskrav på dagens arbetsmarknad.

En sådan syn på mänskliga drivkrafter och vad som leder utvecklingen av nationer, regioner och befolkningar framåt borde göra en mörkrädd.

För det här är Sverige. Ett litet land, med rätta stolt men för vår välfärd  beroende av omvärldens marknader. Vi kommer aldrig att kunna konkurrera med antal människor, u-landslåga löner eller billiga råvaror, och än så länge inte heller med förslavade och underkuvade anställda, eller med folk som jobbar ihjäl sig bortom all rimlighet.

En sådan nation har bara ett val. Att teknologisk och idémässigt ligga på gränsen, att vara kreativ, ständigt balanserande mellan att hushålla med sina resurser, att samarbeta och dela på vad som finns, och att tillåta individer att tänka nytt. Problemet med Sverige är inte att folk läser konstiga kurser. Problemet, som åskådliggörs av Svenskt Näringslivs mörkermän, är att bildning, kunskap och nytänkande i en bred bemärkelse ännu 2011 inte uppskattas tillräckligt i vårt land, att man ser dem som instrumentella egenskaper, nyttiga om de ger omedelbar return of investment men annars ”flum”.  Och att riktigt djup kompetens, att verkligen vara utmärkt och fantastiskt kunnig inom ett område, oavsett vilket det är, inte vinner respekt. Det är trots, inte tack vare, denna tyvärr rådande tendens som duktiga och initiativrika människor gör sig bemärkta hos oss.

Hjärnorna bakom svenskt näringslivs försöksballong är ett gäng inskränkta, okunniga och okultiverade stackare. Ord som kreativitet, upptäckarglädje, kultur, innovation, bildning, serendipitet, mångfald, utbyte och nyskapande är tomt oväsen för dem, de hör bara klonket av nästa skattesänkning, nästa kvartalsrapport i sina ödemarker till själar. Jag tycker allvarligt synd om dem. Men det är ingenting jämfört med hur synd det skulle bli om oss, om tänkandet bakom Svenskt Näringslivs förslag skulle bli policy, och det styrande sättet på vilken utbildning organiseras i vårt land.

—————————————————-

*För de som inte likt undertecknad ägnat sig åt onyttiga Harry Potter-studier förklaras det klassiska uttrycket Alexanderhugg i http://sv.wikipedia.org/wiki/Gordiska_knuten

Den som vill ta del av lite forskning och studier av hur krativitet inom vida fält korsbefruktar och ger näring åt ett dynamiskt näringsliv kan studera berg av rapporter och inlägg, ett litet urval av de jag läst:

• http://creativebusiness.org/blog/interview-with-dominic-power-creative-regions-clusters-industries-europe
• http://druid8.sit.aau.dk/druid/acc_papers/3u3ov4ld8gx1uvxa4pgddeivjeg5.pdf
• http://www.martinprosperity.org/research-and-publications/publication/music-for-the-masses
• http://ec.europa.eu/regional_policy/sources/docgener/panorama/pdf/mag29/mag29_sv.pdf

Uppdatering 20110710: SvDs  Gustav Almkvist skriver i en tankvärd ledare (http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/humaniora-maste-resa-sig-sjalv_6308674.svd) vidare om humanioras roll, med fokus på behovet av det som jag ovan berör som excellens – att höja kvalitén och ställa hårdare krav på analys och substans.