Sökresultat för landet bortom

Landet Bortom – Sidherna (I)


Det skulle bli enkelt – en teckning i klassisk crosshatch-teknik, färglagd old school med akvareller. Och det började bra – men sedan närmast förstördes bilden av fummel och problem med utrustning.

I förra inlägget omtalades de odödliga sidherna i Y Tìr eller ”Landet Bortom”, en keltiskainspirerad fantasyvärld. De äldsta sidherna är ättlingar till några av de första bosättarna i den världen och har åtminstone en 1500 år på nacken när man stöter på dem. Vid det laget tillhör de en slags splittrad folkspillra, aldrig mer än några få på samma plats och ofta i rörelse, som dock alltid bemöts med stor aktning och bävan av den vanliga mänskliga befolkningen. I en magiskt påverkad värld finns det en hel del övermänskligt som de här odödliga kan lära och ta till sig under sitt långa livsspann, och de utgör oftast eliten av vad de än väljer att ägna sig åt. De ges därför företräde eller i alla fall en motvillig respekt och kan om de så väljer spela en framträdande roll i olika sammanhang. Sidher som valt att slå sig ner på en plats intar oundvikligt en dominerande ställning, oavsett vilken roll de utövar i övrigt – antingen de verkar som barder, politiker eller krigare.

Idén om sidherna och deras värld utkristalliserades för många år sedan. Flera bilder har gjorts och även förevisats här som utspelas i Landet Bortom, men de har alltid haft protagonisterna i berättelsen som fokus, och dessa är främlingar där. Men till dags dato hade jag gjort få bilder av sidherna själva, eller några andra för Y Tìr infödda element för den delen, förbi idéstadiet. Dags att rätta till det, och i ett anfall av otålighet drog jag fram ett gammalt idéutkast och började rita.

Utkastet var extremt grundläggande, ämnat åt att ge siluett och linjer för de historiska utstyrslarna, vilka nu är så pass välkända för mig från år av research att det drev mig att bli lite djärv. Normalt skulle jag gå vidare och göra en åtminstone halvfärdig teckning i blyerts innan jag vågade mig på bläcket. Nu utmanade jag mig själv genom att skapa allt, detaljer osv, direkt i tusch & bläck.

Den stora darren skulle komma med ritandet av figurernas ansikten, det visste jag. Så bara för att psyka mig, gjorde jag det först på varje figur. Jag hade en fördel – de här figurerna är så pass levande och tydliga för mitt inre att förebilder för deras ansikten i flera fall valts och låg för mina ögon sedan år tillbaka.

Att rita med bläck i crosshatch-teknik efter att under lång tid ha pysslat med att lära sig nya och annorlunda tekniker var lite som att komma hem. Relativt snabbt och utan mycket tvekan flöt bilderna ner en efter en, och på mindre än ett dygn var de där.

Beltan, Ycifim, Iriasan & Silaìn – teckning

Alright. Uppfylld av hur lätt det gått, gick jag direkt över till att måla med akvarellerna, för vilka konturerna från utkastet redan överförts. Jag gjorde en bakgrund i matta toner och började lägga på successiva lager för figurerna. Och det såg lovande ut.

Men övermod går före fall. I brådskan glömdes det bort att figurerna modifierats under själva tuschtecknandet, med små förändringar i position och utsträckning/längd. Resultatet var att målning och teckning inte passade ihop, vilket jag inte märkte förrän målningen började närma sig klarhet. Till det kom att jag misslyckades att scanna in målningen (vilket alltid är komplicerat pga. akvarells semitransparenta natur) med en jämn färgskala. Ovan till höger syns debaclet som var bilden på det här stadiet. Utsikten att behöva ägna åtskillig tid åt en föga upphetsande fix och hopfogning av en bild som börjat närmast lekande lätt var… deprimerande.

Bilden lades åt sidan för ett tag, men efter att ha laddat med lite framgång i andra projekt återkom jag nyligen till den. Som misstänkt var det ett förödande trist slitgöra – men så betalar vi för våra synder, eller nåt. Till slut stod de mer eller mindre klara, inte riktigt som jag tänkt men nära nog.

Beltan, Ycifim, Iriasan och Silaín – i färg

De första sidherna hade äntligen fått sin bild, med iaf. något av sin anda och personlighet i kroppsspråk och ansiktsuttryck. Beltan är en tystlåten, bister krigare och enstöring. Ycifim, ”den Kvicka” hennes motsats; social och klurig, ännu relativt ny i sin odödlighet. Iriasan, ”Den Brinnande” är en av Landets främsta krigare, en heroisk tusenårig gestalt. Silaín är en av Landet Bortoms främsta rådsherrar, subtil med fingret på ödets puls; alltid framsynt, alltid eftertänksam. Det där är inga spetsörade självlysande alver, utan mer jordnära, luttrade överlevare i en hård och långt från sagolik värld.

Processen var stökig och tog en helt oacceptabel lång tid. Det mest trista var att ambitionen att så mycket som möjligt köra old school utan att använda digitala verktyg gick om intet av behovet att sträcka och foga samman teckning och färg. Efterskuggning -och högdagrar, som jag tänkt göra för hand, fick här läggas in digitalt på den hopfogade bilden. Men som alltid kan problemen också vara en lärorik erfarenhet. Nästa gång ska jag vara mycket mer noggrann med de olika momenten, och i förväg testa färger och scanning med förbestämda inställningar. En sak är säker: det blir mer bilder från Landet Bortom, både med och utan sidherna.


Sidherna bygger framför allt på en av de två mytologiska idéer som utgjorde basen för bl.a. J.R.R. Tolkiens utveckling av Elves/Alver med en hel uråldrig mythos runt dem – kelternas Aos sí eller tuatha de danann, ett gudalikt folk från urtiden (den andra var de besläktade germaniska elfr/alferna). Se lite om dessas förlagor nedan

Landet Bortom – en introduktion


Det började som en bihandling i mina berättelser men växte ut till en hel värld. Då jag nyligen påbörjat och även hunnit färdigställa flera illustrationer och andra verk med koppling dit kan det vara värt att kort berätta om det här intressanta stället.

Landet Bortom, eller Y Tìr, utgör en del av mina fantasyberättelsers multiversum. Det är en parallell dimension till huvudberättelsen där, genom ett antal historiska förvecklingar, området som motsvarar västerlandet kommit att domineras av en keltiskt inspirerad civilisation utan några riktiga konkurrenter eller yttre hot. Tills nu…

Det keltiska Europa – inspiration för Landet Bortom

Ursprungsidén är enkel nog. Genom en kosmisk händelse i A’ratauma, mina berättelser ”huvudverklighet”, befann sig plötsligt flera tiotusentals cymrer (motsv. kelter IRL) från över hela sin ursprungliga kultursfär plötsligt i ett okänt land, närmast tomt på folk.

90% av de ”nyanlända” avled tämligen omedelbart i den serie av kataklysmiska naturkatastrofer som drabbade Landet samtidigt som de kom över. De som överlevde denna händelse, hädanefter kallad An Imeacht, ”övergången”, var en folkspillra på knappt 10 000, vilka därefter befann sig utspridda i en fullkomligt ociviliserad kontinent som liknade men ändå var definitivt skild från deras forna hem. De enda andra man stötte på var utspridda små stammar av hudklädda jägare med stenredskap.

Y Tìr – Landet Bortom

I den här världen kom så de fåtaliga men tekniskt och socialt överlägsna cymrerna, utan störande inslag som motsvarigheten till romare och kristna, att etablera välden, intrikata nät av hövdingadömen, klaner och annat där den dito keltiska kulturen kunnat utvecklas i snart 1400 år. Från nybyggda fästningar på bergstoppar och kullar samt några av de få riktiga städerna de anlade i den nya världen, bredde cymbrerna ut sig och gjorde sig till herrar över vad som kom att kallas Y Tìr eller ”Landet Bortom”. De flesta av urinvånarna förslavades när cymrerna anlände, men med åren har de allt mer beblandat sig med dem och antagit dessas kultur.

menhirer eller bautastenar i Landet Bortom

Cymbrerna utgör inte på något sätt ett monolitiskt block. Snarare tvärtom. Cymrerna kom redan från början från delvis olika folkslag med bl.a. olika om än besläktade språk. Trots sin politiska och kulturella hegemoni och de många drag som de delar har det stora området som de kommit att bebo dragit dem ytterligare i olika riktningar, och skillnaderna i etnicitet, språk och kultur har skärpts. Dessutom utgör några av de fundamentala inslagen i den cymriska kulturen i sig komplikationer. Deras grundläggande organisation bestod av klaner och stamsamfälligheter vilka hade tämligen svårt att samarbeta någon längre tid och ofta låg i luven på varandra. Cymrisk religion var på en gång lösligt organiserad men hade också vissa övergripande drag, och förhållandet mellan deras religiösa och politiska makthavare har varit en stöttesten. Cymrerna saknade vid sin ankomst en skriftlig kultur. Och så vidare.

1400 år är dock lång tid, och en utveckling har efter hand skett som lett till vad som kunde kallas en slags cymrisk högkultur i landet bortom.

I de mest bördiga områdena väster om det centrala Y Tír växte en slags konfederation upp, de sk. Tìr Yrifang eller ”De Ungas Länder” som verkar under gemensamma normer och institutioner, bla. har de från tid till annan erkänt en slags överkonung eller furste.

Dessa områden ligger dock sedan sekler i konflikt med ett annat ”block” i nordväst, de s.k. Druidhe nar Tir ar Fir, ”Druid-herrarnas Länder”, där druiderna, det religiösa etablissemanget, håller ett hårt grepp om befolkningen i vad som kan liknas vid en slags keltisk teokrati.

Söderut har cymrerna koloniserat kustområdena och där har hela kluster av riken och välden med allt mer divergerande kultur och intressen bildats. Österut har man etablerat enstaka stödjepunkter, med en delvis handelsbaserad närvaro på randen till det stora inlandet som växt i takt med att den Stora Isen i norr drar sig tillbaka. Där, och i de djupa skogarna nordöst om cymbrernas kärnländer, har man också för första gången träffat på större och mer välorganiserade grupper av ”infödda” folkslag som kunnat utgöra ett påtagligt hot mot cymrernas dominans.

The Wicker Man rises

Till sist något om kosmologin och det mest påtagliga fantasy-inslaget i Y Tír. Den keltiskinspirerade religiösa världsbilden med dess gudar, människooffer och ambivalenta relation till döden och andevärlden är här ett faktum. Fixeringen vid det förgångna och äldre tiders makter och gudar är påtaglig och har ett starkt grepp om (cymbrerna)s världsbild på alla plan.

Skillnaden mot vår verklighet är dock, just som i huvudvärlden A’ratauma, inte så stor som man kan tro. De flesta religiösa företrädare är charlataner där lika väl som här, de flesta riter mumbojumbo. Men att magi och/eller riter ibland faktiskt funkar gör ändå en viss, skillnad.

En av de mer genomgripande effekterna är förekomsten av de s.k. sidhe. Sidherna i Landet Bortom är en slags odödliga (i meningen att de inte åldras). Några av dem var sådana redan när de kom dit, och har alltså minst en 1500 år i bagaget. Några nya har framträtt genom seklerna. Orsaken till deras existens är höljd i dimmor, men de var en del av kulturen redan före An Imeacht, där de betraktades som ett eget folkslag, en slags halvgudar eller i alla fall ättlingar till sådana. Sidherna har utgjort ett viktigt inslag i Landet Bortom som en slags bevarare av minnet från tiden innan an imeacht, som ledare och rådgivare – utan dem är det möjligt att ingen cymrisk högkultur på den nivå som är, skulle ha framträtt.

I mina berättelser framträder flera minnesvärda sidher som sätter sin prägel på Landet Bortom, men som märkligt nog inte avbildats alls annat än som mycket halvdana idéutkast genom åren. Det är främst mitt beslut att rätta till det här som kommer att vara föremål för kommande inlägg och bilder om Landet Bortom.


För en inledande orientering om kelterna, keltisk mytologi & tro allmänt – se bl.a.

All vår början bliver svår…bläck & akvarell


Ink & Wash, tekniken att göra snabba skisser i bläck och akvarell är en egen konstart i sig, med många olika inriktningar. På sistone har jag sneglat på dess användning bland designers, mattemålningsartister och arkitekter. Med några snabba penseldrag, understödda av välplacerade tuschlinjer, skapar man intrycket av en miljö, ett monument eller gatuscen. På sistone har jag gjort lite tester på området i syfte att kunna skapa mer av dessa motiv.

Många av mina bilder äger rum i min egenskapade värld och dess miljöer. Landet Bortoms sagolandskap, den stora staden Aracanea och det ännu väldigare Al-Kash m.fl. har fått bilda fond för många bilder. Många av de miljöer och arkitekturdesigner som gjorts för detta förtjänar att få en litet mer noggrann behandling. Ett antal skisser i blyerts, ibland kompletterade med mangapennor, på designer för miljöer, byggnader och liknande har gjorts genom åren. Men tiden har inte riktigt räckt till för att gå vidare till mer genomarbetade alster. Den relativt snabba och impressionistiska tekniken hos Ink & Wash skulle då passa perfekt för att utgöra en bro till bilder som betonar miljön, utan att slå över i rent landskapsmåleri.

Akvareller kombineras numera oftast med fina bläckpennor av modernt snitt, men det klassiska sättet bygger på användning av gammaldags stålpenna, doppad i bläckhorn. Det skall sägas att bruket av båda dessa tekniker utgör en inte obetydlig nackdel om man (som jag) är darrhänt.

Båda bygger på ytterst flödande, lösliga och okontrollerbara media: rinnande bläck respektive vattniga färger. Till det kommer ett rent psykologiskt handikapp: bristen på kontroll är oroväckande för någon med förkärlek för små pilliga detaljer och omtagningar i syfte att hitta den rätta linjen.

Senaste året har jag vid några tillfällen använt akvareller för att göra luddiga, mer obestämda bakgrunder till bilder. Nyligen bestämde jag mig för att göra en mer ingående serie tester av tekniken för att se om det kunde vara en framkomlig väg för mina syften genom att kombinera akvarell med gradvis svårare former av kompletterande linjeverktyg. Jag utgick från ett sammanhållande tema: skisserna föreställer alla scener i staden Aracanea, mina drömmars Konstantinopel, där den första av mina berättelser utspelas.

Först ut tog jag en över 10 år gammal skiss på en stadsmiljö, och målade på den. Skissen var i ett enkelt perspektiv från en gata, med Corinna, en av protagonisterna, dittecknad i förgrunden i efterhand.

Så vi smetade på färg i ett par två-tre lager… och det blev inte så bra. Färgen var för tjock, och enhetlig. Det hjälpte heller inte att papperet var tunt, vilket minskade uppsugningen och förmågan att skapa nyanser. Det hela måste mest räknas som en övning i att stadga handen.

Corinna söder om Neakyrkan, akvarell på teckning

I nästa steg jobbade jag mig upp mer från grunden med endast en gammal idéskiss på ännu en gatuscen, denna gång med figurerna Yakane och Jack närmast i bild, som förarbete.

Från den gjordes en ny skiss m smal bläckpenna, helt fritt, utan linjal. Akvarellarbetet underlättades av mycket bättre papper (220 g). Trots att jag återvände och lade på fler lager färg för att få mer skiftningar gick det hyfsat snabbt, och tog allt som allt 2 kvällar.

Nästan allt kan förstås förbättras: det fria skissandet i bläck gjorde att mycket ser lite vint och skevt ut, skuggor och ljusskiftningar är primitiva, osv. Det var dock ett klart fall framåt, och närmade sig den känsla jag sökt.

Yakane & Jack promenad i Extraion, bläckskiss m akvarell

För den sista bilden fanns också en idéskiss sedan många år, föreställande en av Aracaneas yttre stadsdelar längs den Gyllene Vägen som leder in mot stadskärnan.

Här tog jag steget fullt ut och använde min nyinköpta stålpenna m kinesiskt dopp-bläck för den nya teckningen. Och se, bläcket var inte så svårkontrollerat som jag fruktat och hela upplevelsen artade sig till att bli riktigt behaglig.

Grundteckningen blev på det hela taget inte dum, med perspektivet mer upphöjt vilket möjliggjorde att skildra mer detaljer från den närmast lantliga miljön som råder precis innanför murarna, med stadskärnans kullar långt borta. Sedan kom färgen.

Aracaneas yttre stadsdelar längs Gyllene Vägen, stålpenna & akvarell

Här visade sig åter två problem. Ett rörde materialet: för stålpennans skull valde jag ett slätt, men åter för tunt papper, vilket gör färgen plattare och mindre nyanserad. Det andra var att jag åter bredde på lite för mycket, mest i meningen täckte för mycket. Min skräck för det vita, att låta områden vara, framstå här tydligt. Det gör att bilden till sist och syvende mer ser ut som en slags serietidningsillustration, om än lite i den franska stilen, än en ink & wash-bild.

Nå. Dessa tre första bilder, tillkomna på en vecka, gav ändå massor med nyttig input. Och lärdomar för framtiden, som:

  • Välj konsekvent tjockast möjliga papper
  • Använd mindre mängd färg, våga lämna mer vita fält och fyll inte i varje litet hörn
  • Gör bläckskissen så fri och sparsmakad som möjligt – undvik för mycket detaljer som kan åstadkommas m färg istället.
  • Använd mer olika färger, experimentera med kontrasterande färglager som ger skiftningarna mer liv.

Det är bara början. Fler bilder av den här typen är igång, och mer tekniker att utforska: som målning vått-i-vått, med papperet förblött. Vad gör det med bläcket, som ska vara vattenfast? Det finns bara ett sätt att få reda på det. Stålpennan är här för att stanna, känner jag – det var en uppenbarelse, och möjligen ett nytt favoritredskap för framtiden.

Keltisk mytologi vs grekisk (?) gudakonung


En odödlig hjälte, stammande från antikens dagar, tar sig an en motståndare sprungen från forntidens keltiska människooffer. 

Modern Wicker Man

Det finns nutida entusiaster som återupplivat Wicker Man-traditionen, fast utan människooffer.

Sägnerna talar om att kelternas druider före romarnas invasioner av Gallien och de Brittiska öarna byggde en stor människofigur av grenar, senare känd som en wicker man, för att fyllas med krigsfångar eller andra olyckliga och sedan brännas som offer till deras gudar.

Den där legenden, om än med lite svajigt stöd i källor och fynd, gav inspirationen för en scen som återges i mina berättelser: den odödlige hjälten Ilataîn, som själv levt bortom tusen år och sett motsvarigheten till Rom brinna, står öga mot öga med Cynnal, en gigantisk människolik skapelse gjord av grenar vilken vaknar till liv efter tusenårig sömn för att fullborda sitt öde.

I ett ”tunnelbaneutkast” från några år sedan ser man hur jag föreställde mig varelsen – en stor bulkig skepnad, som tornar upp sig, försedd med horn på sitt huvud, och hjälten Ilataîn med spjutet upplyft, redo till kast.

I en blyertsskiss från 2018 satte jag en mer fix form till de olika delarna såsom de kom att klarna för mig, De båda står öga mot öga i den gamla gravkammare som Cynnal dväljts i sedan den skapades under det blodiga offrandet av 800 själar. 

Jättehjort

Grenvarelsen Cynnals horn omarbetades efter att ha jag läst om forntidens europeiska megafauna, speciellt jättehjorten (Megaloceros giganteus) som bebodde b.la. Irland för över 7000 år sedan – det gav en extra uråldrig touch, och passade bättre för proportionerna.

linothorax

rekonstruktion av en linnerustning, sådan som den bars av Alexander den stores falanger och ryttare

Av någon anledning frångick jag ett tag grundidén med Iltaîn med spjutet lyft. Det var inget bra. Förutom att det var en mer passande hjältepose för den bålde Ilataîn visade den ursprungliga figuren mer av dennes klädsel och rustning, som i sig bär på en historia: det är en linothorax, det karaktäristiska grekiska linneskyddet för bålen, och given honom under resor i mellanöstern med den store Dikerates, mina berättelsers motsvarighet till Alexander den Store. 

Det åtgärdades mede en egen liten teckning, som sedan tuschades. Ilataîn stod nu åter som han ska, med krigsmålning och sitt spjut, givet honom av gudarna, redo till kast. 

Från det gick jag sedan direkt över till det lätt petiga jobbet att tuscha Cynnal-skissen, varefter det hela monterades ihop till en sammanhängande bild.

Ilataîn och Cynnal – tuschad skiss

Det såg lovande ut, och kommen så här långt var det inte tvivel på att den där skulle gå vidare och få färg på sig. Färgläggning är förstås olycksbarnet i min bildhantering genom åren. Eller snarare, färg och ljussättning. Det är lustigt – så länge man skippar färg tenderar betraktaren att acceptera den tydlighet och starka linjer och kontraster som hör till en tuschteckning. Men så fort man stänker lite kulör så blir det klart att den där bilden innehåller en mängd komplikationer. Som: var tusan kommer ljuset ifrån, hur kan man representera att man alls kan se någonting utan att det ser fånigt ut? Och vad skulle ljuskällan göra med känslan i bilden? Osv. osv…

Men ur utmaning kommer framsteg. Om ljuset kom från en spricka i väggen bakom Cynnal, skulle dess ljusknippen bryta igenom och falla på både Cynnal, rummet och Ilataîn, brutet genom Cynnals flätverk. Det var en idiotiskt tidsödande idé, men en gång tänkt, kunde den inte otänkas… Några nerslag i det omständiga pulandet med ljusknippen och dussintals lager skuggor, ljusåterkastningar och andra effekter kan ses ovan.

The Wicker Man rises

Ilataîn och Cynnal i Siglentirs gravkammare

Och så blev det, iaf. så gott jag kan göra det. Den slutliga bilden blev dovare och mörkare än jag först tänkt, och det går säkerligen att förbättra. Men den fyller åtminstone sitt syfte: att visa på skepnaden hos Cynnal när denne vaknar ur sin tusenåriga sömn, och Ilataîn som står där redo att bekämpa den och dess blodtörstiga syfte, vilken om den uppfylldes skulle bringa undergång för deras hem, Landet Bortom.


Se mer om Wicker Man-traditionen i https://en.wikipedia.org/wiki/Wicker_man

 

Träningsteckning (4:2) – Den Sköna stegras med färg


En teckning av två stridbara karaktärer i krigisk pose fick efter mycket om och men färg på sig, och växte ut till en slags karaktärstudie med gröna landskap och en märklig stjärnhimmel som fond.

I ett tidigare inlägg i denna serie skildrades en skiss utförd i mjuk grafit, föreställande hur min berättelses främsta hjälte, den oförvägna Kati, börjar träna under den bistre krigaren Yakane, något som kompliceras att de två fattat tycke för varandra, bara för att splittras innan deras relation hann komma någonstans.

Kati till Häst, Yakane till fots träning

Jag gillar den där teckningen, framför allt för dess uttryck: den visar förhoppningsvis på viktiga aspekter av figurernas karaktärer samtidigt som den lyfter fram hurdana de ter sig – och är hyfsat porträttlik. Den var således en stark kandidat för färgläggning – men det ställde isf. krav på att färgläggningen åtminstone skulle vara hjälpligt noggrann och rättvisande för dess syften.

Först måste en bakgrund som passade läggas till. Miljön jag tänkte mig när jag ritade de två var något i stil med nordöstra Frankrike, mot Ardennerna till. En del kikande runt på bilder från regionen gav mig underlag för en översiktlig teckning av ett landskap av uppodlade fält, genombrutna av skogsdungar och med kullar och låga berg som inramning.

Därefter tog långa nätter med mycket slit för mina oprofessionella målarfingrar vid, med bildredigaren GIMP som fotboja. Som tidigare började jag med grundfärgerna för bildens olika delar, och lade fast en passande kontrast mellan figurerna och den gröntonade bakgrunden. Det vidare målningsarbetet kom att delas upp i tre delar: först figurerna, sedan landskapet och sist himlen.

För figurerna, det som krävde mest detaljer, tog det långa jobbet vid med att hitta hudtoner, skuggor, högdagrar och andra målade effekter på deras skepnader och kläder för att göra dessa levande. Därnäst var det dags att ge variation och skuggor till landskapet. Även här saknades inte potentiella detaljer att grotta ner sig i, och speciellt gräset samt stenarna i förgrunden tog sin tid: för förstnämnda fick man bilda sig lite i  skapandet av handgjorda mönster; stenarnas textur skapades däremot mer för hand med många lager av fläckar, skuggor och sprickor ovanpå varandra. Den senare blev OK, medan gräset lämnat en del kvar att önska.

En viktig detalj för att visa på den speciella miljön var stjärnhimlen. Den har skymtat i bakgrunden även i tidigare målningar (se t.ex. här och här), men den här gången ville jag framhäva den i all sin märklighet. Himlen i Landet Bortom, det keltiskinspirerade land bortom verklighetens rand där Kati och Yakane befinner sig, domineras inte av en sol med en stor måne samt många små och ljussvaga stjärnor som i den vanliga världen. Nej istället påminner den närmast om utsikten nära centrum av en galax, med otaliga stjärnor av olika storlek och färg som bildar en massiv matta av ljus.

Utgående från foton från stjärnhopar målade jag en ansamling stjärnor i olika färger (för att kunna skilja dem åt) ovan en himmelsblå bakgrund. Ovanpå det lade jag på ett lager där de rödmålade stjärnorna försågs med färgutbrott med ”nova”-redskapet i GIMP: det förändrade helt färgskalan och gav upphov till de mjuka övergångar från blått, rött och gult som eftersträvades. Därefter lade jag för hand på ljus lyster för alla de övriga stjärnorna. Ovanpå det lades ett lager från ljusblå gående mot vitt, för att simulera den suddighet som atmosfären skulle ge. Sist lade jag på två lager med ”moln”-redskapet respektive ”Fast Brus” för att få fram färgskiftningar liknande molnighet – i en miljö med många ljuskällor skulle vanliga, reflekterande moln släppa igenom ljus på ett annat sätt än i vår himmel.

Sammanlagt blev bilden av stjärnhimlen mycket stor, så stor att den fick GIMP att krascha – vilket inte är lätt. Med alla delarna på plats påbörjades den sista fasen – att få himmel, landskap och figurer att samverka och fungera som en enhet, och att justera färgskala, värme och toning för bilden i sin helhet. Den här post-produktionsfasen handlar mycket om ljusbehandling – inte mitt forte tyvärr. Sålunda spenderades mycket tid på att prova, förkasta och lägga på varianter av ljustoningar som sepia, matta, varma och kalla ljuslager, skuggförstärkningar,  toningar mm i olika lager. Detaljer förfinades och rensades upp också på var och en av bildens tre delar, såväl figurer, stjärnhimmel och landskap. När träsmaken blivit lite väl torr i munnen bestämde jag mig till slut för att sätta stopp. Resultatet kan ses nedan.

Kati & Yakane stridsträning m stegrande häst färglagd

Med allt meck som ägnades den kan man konstatera att bilden i bästa fall måste anses…ojämn. Gräset skulle kunna vara mycket bättre, man skulle säkerligen vinna på att dra några varv till på figurernas hudkulörer, integreringen av den underliggande teckningen med målningen är sådär… Men trots allt är jag nöjd med hur den mer eller mindre färdiga tavlan blev, dess tekniska eller hantverksmässiga kvalitéer åsido. Dessa var alltid a means to an end, som man säger, ämnade att lyfta fram figurernas karaktärer, attityd och framtoning, för att i någon mån fånga deras anda. Såtillvida finner jag den lyckad. Yakanes ärrade men raka hållning, hans minspel som är mångtydigt trots sitt sammanbitna utanverk, och gesten som är vagt hotfull och bemästrande utan att vara yvig – allt det kontrasterar med Katis energiska, rörliga skepnad, alltid med ett starkt, omisskännligt uttryck där hon sveper fram, alltid på väg framåt, oförskräckt och okuvlig.

———————————————–

Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet

Galleri för A’ratauma


← Se tidigare inlägg på denna teckning, ”Den Sköna gör sitt Intåg

Träningsteckning (2:2) – En vapensyster får lite färg


Lite lek med färgläggningsverktygen i GIMP har lett till att en del teckningar har fått färg pixlat på sig de senaste månaderna.

Under några veckor har jag har passat på att leka lite med färgverktygen så att flera av teckningarna på temat stridsträning fått målade bakgrunder. Avsikten var att utforska färgskalor och prova sig fram för hur teckningar skulle se ut i en mer bearbetad kontext, snarare än att eftersträva något slags ”färdigt” resultat. Men lite i taget har ändå mixtrandet lett till att vissa av teckningarna fått mer av en karaktär av mer fullödiga illustrationer.

corinna-yakane-tranar-hast-vs-fot-smetad-merged-mamluk-archery-traning

Corinna och Yakane tränar bågskytte från häst

Först ut har varit en bild som tidigare redovisats, ”En Vapensyster Tränas Upp”, som visar på en av mina berättelsers protagonister, stridsmannen Yakane och hans kvinnliga adept och landsmaninna Corinna. Teckningen visar hur Yakane börjat träna Corinna i furusiyya, deras hemlands stridskonster (inspirerat av verklighetens mamlucker), och dess centrala inslag närstrid och bågskytte till häst.

Redan när jag ritade den bilden hade jag en ide till bakgrund: att de skulle stå vid ett grunt ställe eller övergång till en flod, kanske med berg eller skog bakom. Landskapet skulle vara grönt och frodigt, inspirerat av naturen i norra Frankrike vid ardennerna, vilket geografiskt motsvarar den region där scenen utspelar sig. Jag tittade därför på några foton och gjorde en snabb skissteckning på en sådan miljö vid ett vattendrag.

Därefter lades bakgrund och figurer samman i sina respektive positioner i landskapet. Yakane står alltså i vatten som når till fotknölarna, medan Corinna rider fram och tillbaka längs vattenbrynet och skjuter på denne med trubbiga övningspilar. Idén är att Yakane vadar över det grunda vattnet, som saktar ner honom och ger Corinna möjlighet att avfyra flera pilar på tämligen nära håll: detta är en stridsteknik som finns dokumenterad för verklighetens mamlucker.

Först ut för själva färgläggningne var att var att finna basfärgerna för bilden, med början i  bakgrunden- olika nyanser av grönt och vattnets och himlens färg. Först därefter lade jag på de färglagren för bildens huvudfigurer.

En detalj som krävde speciell eftertanke vid målningen av figurerna var mönstren på Yakanes och Corinnas kläder. Landet Bortom, den plats som de befinner sig på, är präglad av keltiskt inspirerad kultur. Ett sätt detta gestaltas på är att de kläder och tyger som figurerna förser sig med där är vävda med tartans, dvs vad som vi kallar ”skotskrutiga” mönster.

Corinnas favoritfärg är blå. Därför försåg jag henne med en blågrön tartan som jag också personligen gillar, nämligen det som bärs av det Kungliga Skotska Höglandsregementets 3:e bataljon, känt som The Blackwatch. För Yakane letade jag länge och väl efter ett passande mönster. Han har en dragning åt mörka, gärna svarta kläder, och till sist fann jag ett tartan-mönster som passade, med gultonade ränder på en antracitgrå fond (se bild till höger).

Sedan gällde det att skapa en passande mönstermall och lägga på dem på figurerna, varefter man med böj -och töjverktygen drog ut mönstret så att det överensstämde med de ritade vecken och hur kläderna lade sig –  ett riktigt slitgöra, men i sammanhanget klart värt det. Det är inte bara snyggt, utan lyfter också fram platsens särart och också denna speciella period i min berättelse, där alla huvudkaraktärer klär sig enligt Landets sed.

Färglager på färglager lades så på varandra med olika lägen för multiplicering, överlagring med mera, för att finna på rätt nyanser. På dessa lades så ett antal lager av målade ljuseffekter, som extra skugga och högdagrar, blänk för metalliska ytor med mera. Jag vände och vred lite extra på sådant som jag inte övat mycket på tidigare, som vattnets skiftningar och blänk, glansen på gräs och lövverk med mera.

Ett av de mest påfallande märkligheterna i Landet Bortom är dess himmel, som inte är upplyst av en enda dominerande sol, utan av otaliga närliggande stjärnor, närmast som om man befann sig i centrum av ett stjärnkluster. Med hjälp av supernovaverktyget lade jag därför på ett antal olikfärgade stjärnexplosioner i bakgrunden.

Yakane & Corinna övar vid vadstället – färg stadium3

Bilden ovan visar på det senaste stadiet av färgläggningsprocessen, där jag lekt mig mätt på olika tekniker – för stunden. Den känns ännu inte helt…tja färdig blir man ju aldrig, men inte riktigt framme än. Mer effekter av blänk och speglingar från och på vattnet behövs känns det som, och kanske mer variation av vissa ytlager och mer målning av träd och växtlighet. Ljuset kan säkert förbättras också, bilden ser lite, tja kall ut än så länge. Men det ser lovande ut, och ger i alla fall en slags aning om landskapet och miljön i denna viktiga del av berättelsen.

Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet

Galleri för A’ratauma

——————————————-

För en introduktion av Mamluckerna, elitkrigare i Egypten och Syrien under medeltiden, se https://en.wikipedia.org/wiki/Mamluk och https://en.wikipedia.org/wiki/Furusiyya

Om skotskrutiga mönster eller tartan, de traditionella mönstren för keltiska folk sedan åtminstone för-romersk tid, se https://en.wikipedia.org/wiki/Tartan

Om den historiska arméenheten The Black Watch, i våra dagar utgörande 3e Bataljonen av Royal Regiment of Scotland inom den Brittiska armén, se https://en.wikipedia.org/wiki/Black_Watch

Träningsteckning (8) – Färgläggning av en Kämpe som reser sig


En teckning av min hjältinna Kati får en serieteckningsbehandling och färg på sig.

Kati reser sig - Blyertsteckning

Kati reser sig – Blyertsteckning

I förra inlägget i denna serie illustrerades hur den oförvägna och stridbara Kati efter en särskilt hård omgång reser sig med blodad panna och står redo att åter möta sina motståndare.

Jag var rätt nöjd med den bilden och dess inte helt okomplicerade pose, och att, trots frånvaron av direkt förlaga, den håller en rimlig likhet till aktrisen /modellen Rebecca Ferratti, inspirationen för min Kati. Tämligen omgående började jag arbeta på en målad variant.

kati-reser-sig-arising-insp-rebecca-ferratti-tuschFör den valde jag dock att avvika från den blyerts -& grafitbaserade teckningen, och kanske för att man läst mycket mer serier på sistone, byta genre på själva teckningsstilen till en mer inspirerad av serietecknings-estetik.

Med tracing-papper lade jag ut konturerna och de djupaste skuggorna med tuschpensel. På ett separat lager lade jag ut det blod på hennes ansikte som jag utelämnat på blyertsteckningen. Så fick man fram en mer ren och avskalad inramning för den färg som sedan läggs på och får uttrycka det som blyertsens gråskala tidigare burit upp.

kati-reser-sig-bakgrundMen sålunda avskalad kom lusten att fylla ut bilden med en komplett inramning – dvs en iscensättning med bakgrund. I min berättelse sker delar av Katis träning i närheten av ett fält med menhirer, stora uppställda stenstoder karaktäristiska för den keltiska civilisationen och som tros ha haft en religiös och kultisk innebörd för dem. Med några foton som förlagor lade jag med tuschpenseln ut några höga, uppresta stenar på en gräsplätt under en molnbeströdd himmel.

kati-reser-sig-arising-insp-rebecca-ferratti-blyertstuschblodbakgrund-basfargKatis figur lades sedan framför bakgrunden för att finna en bra position. Sedan var det dags att lägga ut basfärgerna för Kati såväl som fondobjekten, som utgångsläge för att börja målningen.

En del pysslande för att hitta rätt kulörer för de olika lagren av skuggor, mörka och ljusa toner, rena högdagrar och andra skiftningar tog därefter vid, varefter dessa målades på och modifierades och mjukades upp eller skärptes.

Mest omsorg lades förstås på Katis figur och skiftningarna i hennes ansikte och hud, och sådant som blåmärken och småsår från rapp och slag. Men även fonden gavs en seriös behandling, som t.ex. stjärnhimlen – en av de mest utmärkande dragen för Landet Bortom, där Kati med sällskap befinner sig, är att himlen inte domineras av en enda sol, utan av ett täcke av stjärnor av vilka många lyser som små solar på himlen som därmed får en lätt disigt färgskiftande, lite drömlik karaktär. Resultatet kan ses nedan.

kati-reser-sig-arising-insp-rebecca-ferratti-blyertstuschblodbakgrund-farglagd

Trots en del invändningar och kvardröjande brister i den där – t.ex. blev överlagren för blåmärken inte riktigt bra, för rosalila – så var den ändå värd besväret, och fyller sitt syfte att berätta mer, ge en mer fyllig bild och fördjupad kontext för den anslående Katis vedermödor.

****************************

Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet

Galleri för A’ratauma

Träningsteckning (2) – En Vapensyster tränas upp


I en förmodern era där kavalleri var ett viktigt vapenslag omfattade träning för krig mer än de stridande och deras vapen. Studierna av folk och fä inbegripna i träning fortsätter med en illustration av en kvinnlig stridare i mellanösterns tradition av bågskytte till häst.

I första inlägget på detta tema omtalades hur övning och träning av stridskonsterna spelar en central roll i fantasyberättelserna om A’ratauma, och den första i en serie teckningar som visar på det introducerades. Dessa skildrar ett skede som tar sin början när Corinna, en förrymd palatsslavinna, inleder den långa och mödosamma vägen till att bli en riktig stridare under den stränge Yakane.

yakane-corinna-tranar-hast-vs-fot-utkast

Yakanes pose m sköld & spjut utkast

En av skisserna till det där, tillkommen som en del av flera utkast fick mer blyerts på sig och utvecklades till en teckning av Yakane, tydligt inbegripen i någon form av sparring med stav/spjut. Frågan var vem det är han tränar med, och vad det är för övning de utför.

mamluk-archery-angus-mcbride

Mamluk Archery training, av Angus McBride

Efter en del tänk framstod det mest historiskt korrekta som närmast självklart. Yakane är en silahtâr, min motsvarighet till verklighetens mamlucker, de medeltida slavkrigare som besegrade såväl korstågare som mongoler. Corinna är också bördig från Kiralatet, silahtârernas hemland, och ingalunda en total novis i vapnens bruk. Som kvinna blir det dock en helt ny upplevelse för henne att öva sig enligt furusiyya, silahtârernas systematiska och krigsinriktade stridstekniker, som utgår från en grund av samlat och precist beridet bågskytte.

corinna-tranar-bagskytte-t-hast-horse-archer

Corinna skjuter från häst – grundteckning

Det, tänkte jag mig, borde utgöra teckningens fokus: Corinna skjutandes ner på Yakane från hästryggen. Studier av ett flertal foton på sådan teknik gav en förhoppningsvis korrekt ställning och rörelseschema – det är viktigt att just skildringen av stridsteknikerna är nogsamt realistisk. Corinnas båge är av den dubbelböjda, sammansatta sort som såväl mamlucker som mongoler och andra asiatiska krigare brukade för strid. Hennes pilar är dock försedda med trubbig spets för övningens skull. Bilder av hästar i skritt och galopp hjälpte för att få till hästens detaljer och ställning.

Corinnas och Yakanes teckningarnas färdigställdes med mjuk blyerts i omfånget HB-8B, och smetades något ut m.h.a. pappersstoffer för att mjuka upp kolets grynighet. Därefter lades de samman i rätt skala, och efter mindre kompletteringar blev resultatet som nedan.

corinna-yakane-tranar-hast-vs-fot-smetad-merged-mamluk-archery-traning

Corinna och Yakane tränar bågskytte från häst

En egenhet i den beskrivna handlingen, nämligen att de två befinner i Landet Bortom, en keltiskinspirerad saga-i-sagan-miljö som delvis står utanför tid och rum, gav upphov till den blandning som präglar många av bildens detaljer. Se t.ex. att Corinna rider barbacka: det beror på att stigbyglar inte används där. Även de kläder Yakane och Corinna bär (förutom hennes stövlar) är keltiskt präglade plaids och tunikor. Den brynja Yakane bär till skydd mot övningspilarnas stötar, är av bysantinsk typ, en kvarleva från Yakanes tjänst i mitt Fantasy-Bysans Aracanea. Hans kriegsmesser, det kurvade tyska svärd han bär vid höfterna, är likaså vittne till hans tidigare resor.

Det kan noteras att jag avstod från att rita in sådant som mönster och dekorationer på kläder o.d. Den här bilden kommer nämligen säkert att färgläggas vad det lider, och detaljer såsom ringbrynja och keltiska kläders vävda mönster eller tartan vinner på att målas snarare än ritas in. Jag kommer troligen också förse den med en bakgrundsmiljö.

Den där bilden visar, tänker jag mig, på ett bra sätt hur Corinnas träning till en fullfjädrad, om än något motvillig, krigare tar sin början under den stränge men noggranne Yakanes ledning. Under åren som följer utvecklas deras relation när Yakane formellt löser Corinna från sin överhöghet och de två smider en varm vänskap som så småningom går längre än så. Åren av övning och hennes fortsatta nit gör också Corinna till en stridare att frukta, som när stunden kommer kan dra ut i fält för att spela en central roll under sitt hemlands ödesstund (bl.a. behandlat i inläggsserien Corinna i Alla Drabbningars Moder).

… och därför skall vi hädanefter vara likar, Corinna. Du min Syster i Vapnen. Min Kaere-tāsh.

– Yakane

Så började det. Men snart nog skulle Corinnas och Yakanes träning utvidgas och bli sammantvinnad med en ännu viktigare protagonist – den obetvingliga Kati.

Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet

Galleri för A’ratauma

Corinna i Alla Drabbningars Moder (1) – skisser & tankar om rustning


En av mina favoritmotiv, den Sköna Krigaren Corinna, fattar bågen och stormar ut till det mest kaotiska av slagfält i en fortsättning av bilder på temat Alla Drabbningars Moder.

Corinna - En Allvarsam Skönhet

Corinna är en av huvudkaraktärerna i min berättelse, och har varit föremål för en serie porträtt -och figurstudier (se inläggen under kategorin Corinna). Här är det dock inte hennes sköna uppenbarelse som är i fokus, utan hennes roll som en dödlig om än motvillig stridare, omgiven av fiender på slagfältet.

Alla Drabbningars Moder - Variant typ Filmaffisch

Idén till den här teckningen kom redan under arbetet med Yakane kämpande i det kataklysmiska Alla Drabbningars Moder, kriget mellan mitt fantasy-mellanösters två stormakter Kiralatet och Karakhanatet. I min berättelse går Corinna ut i kriget också, i två av de av de stora sammandrabbningarna: dels slaget vid Katisa, skildrat i Yakane-bilden, men sedan och mer avgörande, i Slaget på Eldfälten som avgör Alla Drabbningars Moder.

corinna-alla-drabbningars-moder-ideutkastUnder en tågresa kladdade jag till ett utkast för en bildidé med Corinna, och den låg sedan och jäste som sådana utkast brukar göra, tills den plockades upp sommaren 2016. Det som särskiljer dess idé från Yakanes är att den visar Corinna mitt i stridens marknivå, inte ovanför den. Dess rörelse är vertikal, inte horisontell, med fokus på stridarna och inte hela slaget eller kringmiljön.

Alla Drabbningars Moder - Detalj YakaneInnan jag påbörjade en mer genomarbetad teckning fanns det dock några detaljer att bena ut, främst för att tillfredsställa en större realism i bilden. I utkastet bar Corinna – liksom Yakane i sin bild – inte sin hjälm med tillhörande ansiktsmask. Det här är mycket vanligt i framställningar av förmodern strid, troligen påkallat av en önskan att tydligt identifiera de stridande för betraktarna, men tyvärr orealistiskt – i verkligheten var hjälmen den utrustningsdetalj man minst ville vara utan i strid, helt enkelt för att huvudskador var det säkraste sättet att bli dödad ¹.

corinnas-hjalm-varianter

Utveckling av Corinnas hjälm & ansiktsmask

I Yakanes fall finns en hel story bakom avlägsnandet av hjälmen och den demoniska ansiktsmask som hör till, en händelse med betydelse för handlingen och karaktärens utveckling. Corinna har en liknande sådan stund, men i ett senare skede i handlingen. Före dess finns det ingen anledning för henne att avlägsna det viktigaste skyddet av alla. Corinna skulle alltså bära sin hjälm och mask, och dessa måste designas och utformas.

Corinna m turkiska höga nomadstövlar

Corinna m turkiska höga nomadstövlar

Detsamma skulle egentligen kunna sägas om Corinnas rustning. Denna är av samma typ som Yakanes, förfärdigad av de odödliga sidherna i Landet Bortom, och ser väldigt.. konstig ut för samtida betraktare. Av den anledningen måste den tonas ned eller döljas – passande nog, eftersom det låter mig rita bilder av dessa två huvudkaraktärer utan att varje liten detalj i rustningarna designats en gång för alla. En hel del arbete har lagts ned på deras design genom åren, men för ögonblicket kan slutförandet av det där skjutas på framtiden.

corinnas-kaftan-vapenrock

Design Corinnas kaftan/vapenrock

Men det leder över till nästa stöttesten: hur döljs rustningen, eller hur ser de plagg ut som täcker den? Några tidigare utkast har rett ut det där någorlunda – således har Corinna höga ridstövlar, uppsatta med bältesspännen från höften som historiskt bars av t.ex. Seldjukerna i Mellanöstern. Över bål och armar har hon en kaftan, typisk för hennes hemvist, och utforskande av historiska förlagor gav stöd för en väldigt praktisk design med knappförsedda slitsar som kunde öppnas upp för t.ex. bekvämare ritt, samt band för att dra upp ärmarna.

Sålunda utrustad med vederhäftig design för min hjältinna skreds det till verket. En översiktlig blyertsskiss  av hela scenen drogs upp, och fick konturer markerade i bläckpensel. Därnäst försågs den gradvis med detaljer i mjuk (4B-8B) grafit. Processen under arbetets gång framgår nedan.

corinna-alla-drabbningars-moder-skiss-1

Målet för den någorlunda färdiga skissen är att fånga Corinna mitt i handlingen, i främsta ledet i striden där hon står fram som representant för de kanske skickligaste och mest professionella krigarna av sin tid: för Corinna är en silahtâr, en ”vapenbärare”, min berättelses motsvarighet till de medeltida mamluckerna, slavkrigarna som besegrade såväl korsfarare som mongoler.

Corinna i Alla Drabbningars Moder: blyerts, grafit & bläck

Corinna i Alla Drabbningars Moder: blyerts, grafit & bläck

Viss möda lades ned på att historisk vederhäftighet inte skulle stanna vid utrustningens utseende men också verka på stridens själva förlopp och handling – som framhävandet av bågskyttets betydelse. Corinna har således redan skjutit ett antal fiender: först efter att hennes häst nedgjorts har hon i språnget dragit sitt svärd och med omvänd fattning ommöblerat ansiktet på en av de mongoliskt inspirerade tudjuterna. Sin sköld, försedd med axelrem, har hon på samma arm som hon håller sin sammansatta båge – båda detaljer som är historiskt belagda från mamluckiska källor. Bakom Corinna ses hennes kamrater, ”Stridens Systrar” som valt henne till sin ledare, följa henne in i stridens hetta klädda i historiska mamlukiska stridsmunderingar.

Teckningen överfördes till dator och efter några korrigeringar och tillägg belades den med sepiatoner för senare målning.

corinna-alla-drabbningars-moder-skiss-2-sepia-mamluk-mongol

Corinna i Alla Drabbningars Moder – sepia

Arbetssättet för den här bilden avvek en hel del från Yakanes. Till skillnad från den sistnämnda bygger Corinnabilden på en enda, sammanhållen teckning med alla de viktigaste elementen samlade i en bild, istället för att vara ett collage av olika element i olika lager. Det här hade fördelar i framför allt början av dess behandling, där man hade bättre överblick, och bilden blev också mer enhetlig ifråga om linjetjocklek, detaljgrad osv. Det hade dock sina nackdelar också, vilket skulle visa sig senare i processen.

——————————————————-

Corinna Alla Drabbningars Moder Färglagd

Se Alla inlägg på tematAlla Drabbningars Moder”,  de med figuren Yakane, skildrade i del 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och 8)

Mamluckerna har här tidigare berörts i en mängd sammanhang, se tråden ”Mamluckerna /Mamluks

——————————————————-

¹ Som framgår bl.a. av utgrävningar av medeltida massgravar efter strider. Ett av de mest noga utforskade finns i vår egen bakgård, intill Visby, där den gotländska milisen nedgjordes av den danska armén under Valdemar Atterdag den 27e Juli år 1361. Historiska Museet i Stockholm har ett antal av skeletten i sin bensamling, och den rysliga mängden skallar med svåra skador bär syn för sägen. Ett annat exempel är från slaget vid Towton i England av år 1461. En av slagets massgravar har kartlagts noggrant av arkeologen  Veronica Fiorato och redovisas i en utförlig volym, ”Blood Red Roses”, där statistiken talar sitt tydliga språk: en majoritet av de utgrävda kropparna har svåra skador av skarpa vapen mot huvudet.

The Monster Within…utflykter i monstrigt (?) utseende del 2


Om vad som är ett monster, och om att konceptualisera det bestialiska och demoniska för utseendestudier och storyboards. Efter de studier av mer förvriden och monsterlik närvaro som presneterades i inlägget ”The Monster Within […] del 1” är det dags för en återtitt och delvis ny design för den demoniske Kashar.

Kashar är ett rätt kort, men ändå viktig bekantskap i min berättelse, och presenterades först i inlägget ”[…] Kati & Kashar I – serier, highlander, demoner & mongoler i en salig röra”. Protagonisterna har korsat gränsen in i ett märkligt land, hädanefter oftast kallad av dem ”Landet Bortom”, där den motsvarande keltiska världen har fortlevt och dess lagar gäller.

Mongol Warrior rustning exhibitDe är inte ensamma där. Från överallt snubblar människor från A’ratauma, min tämligen realistiska ”tvillingvärld” in över de dolda gränserna till Landet Bortom. Märkligast är en strövkår på flera tusen tudjuter (motsv. mongoler) som snubblar in över världens gräns. Där märker Kashar, deras böge eller shaman, att främmande makter verkar… Vad som sker blir aldrig riktigt kartlagt, men den stackars shamanen kallar fram anden hos Kaela, ”Den-som-Är”, dödens och blodets Gud i Landet Bortom, och blir… tja förändrad av mötet.

Kashar

Kashar

Kashar, efter att ha besatts av Kaela, tar över styret av den tudjutiska tumenen (häravdelning på nominellt 10 000 man) och börjar vända dem för sina egna märkliga ändamål. Han böjer  deras övriga andebesvärjare till sig, men hans slutgiltiga mål är inget mindre än att bruka hela tumenen som ett slags jättelikt blodoffer för att Kaela mer fullständigt skall kunna träda ut i världen. Jag designade honom först med utgångspunkt i en stor, fullt rustad mongolisk krigare. Han såg ganska elak och tung ut och så, men designen som redovisats saknar det förvridna och vämjliga, det monstruösa som Mordets och Slaktens Guds omfamning innebär.

En annan sak är att förutom rustningen så saknade han i stort sett drag för att han var en shaman, en andens man och inte bara, eller ens främst, en krigare. Det var, insåg jag med tiden, ett misstag. Böges ser ganska skumma och passande ut på sitt sätt, för en monstruös besatthet. De är utrustade för riter av typen andeframkallning och ser också sådana ut. Se nedan ett galleri av olika Böge:

Om min första redesign gällde således sådant som tryckte på Kashars forna shaman-skap: de många banden och flätorna, snoddarna, talismanerna burna utanpå kläderna med mera – och en andetrumma. Sistnämnda används av Kashar för att mana fram andar och har solid basis hos Inre Asiens stäppfolk.

Jag passade på att göra om Kashars huvudbonad. Redan då hade jag en idé, snarlik den hos ”Odjuret”, monsterstridsmannen som redovisats i det föregående inlägget, att det fanns något så pass monstruöst och oroväckande hos Kashar att hans huvudbonad samtidigt borde vara en mask, täckande det alltför fasaväckande för den egna sidans skull. Den hjälm av ett boskapshuvud som Kashar utrustats med från början utökades därför till en hel skalle som täckte hela huvudet och ansiktet.

Kashar nya designs

Kashar nya designs

nejonöga lamprey mouthMen då uppkom frågan: vad var det som var så monstruöst så att man inte kunde se det? Tänder och käftar är, som visats i föregående inlägg, en ganska självgiven väg till det monstruösa. Inspirerad av ett nejonöga och oroande käftar utgick jag från ett stort gap, och kladdade som synes ovan på ett fyrdelat sådant för ytterligare effekt.Det har tidigare omtalats att karaktärerna ”The Dark Judges” i serien ”Judge Dredd” från min skära barndom verkar ha satt sig i huvudet på mig. Tidigare har här visats hur tidigare Judge Fire, en av de onda ”domarna” i serien inspirerade till en vision för vad som sker när väl den gudomliga Kati (tillägnad en egen tråd här) konfronteras med Kashar. Notera hur Judge Mortis huvud, en boskapsskalle, också passar in det.  Judge Fear, den vars ansikte man inte ser här, har ett ansikte ”av ren fruktan” som, framgår det i serien, består av en massa med… ögon.

The Four Dark Judges
Det här med ögonen kom att stanna som en idé om hur man kunde visualisera en ovälkommen, ondsint besättning på något annat sätt än i den uttjatade kristna ”exorcism”-traditionen. Ytterligare push kom från en kort novell av Stephen Kings om rymdögon (”Främmande Hyresgäster” i novellsamlingen ”Dödsbädden” [1978), på eng. I am the Doorway,  1971) som jag påminde mig, där en ond närvaro som yttrar sig som ögon som växer på kroppen besätter en astronaut och får denne att utföra bestialiska dåd.

Sagt och gjort, ögon alltså. Den onde Kaelas närvaro uttryckt som ögon som växer fram överallt på kashar och ger honom en anblick som inte ens en mor kunde älska…

Kashar ögonhuvud eyes resize

Tester på några stackars kvinnliga bekanta gav mig förtroende att här hade vi en tämligen gastkramande uppsyn. I sista momangen bestämde jag mig också för att tänka till lite mer kring Kashars huvudbonad. Det jag läst om mongolisk andetro pekade bort från boskap, som jag först tyckte mig kunde passa för boskapskötare. Det visar sig att det mest tabu djuret för mongolerna var…. Björnen. Björnen var det största rovdjuret på stäppen och tundran. Dess vildsinthet och allätande var fruktat, och det stod i förbindelse med döden rent bokstavligt, eftersom den ofta åt upp mongolernas lik. Björnen fick inte ens nämnas vid namn. Så varför inte… Jag gjorde några skallstudier i blyerts.

Studier björnskallar bear skulls Kashar_resize

Kashar design mongol böge shaman m trumma & jättebjörnskalle resizeSålunda gick min nydesign av Kashar in i sin sista fas. Jag designade om hans mask/hjälm till en björnskalle, och försedd med sitt monstruösa gap och otaliga ögon tyckte jag nu att han var en mer passande förvriden representation av den onde Kaela, ”den-som-är”, blodögd gud för slakt, mord och krig. Jag tecknade till, med tuschpenna och pensel, en talande bild direkt från scenen i min berättelse som jag kommer att återkomma till, då Kashar sliter ansiktet av den stackars Yakane, och svingar den likt en blodig trasa som han dunkar på sin andetrumma med.

Kashar Nydesign m Mongol andetrumma & ansikte på benknota tusch resize

Djak-chigins odjursgap←Se tidigare inlägget ”The Monster Within: Utflykter i Monstrigt utseende del 1

Andra anknutna inlägg på denna blogg:

https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/05/09/projekt-storyboards-kati-kashar-i-serier-highlander-demoner-mongoler-i-en-salig-rora/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/05/11/projekt-storyboards-kati-kashar-2-anglar-guds-ljus-vackra-ryttare-men-vad-gor-judge-fire-har/s

Se bilderna ovan i sitt sammanhang av illustrationer för min berättelse i galleriet

Galleri för A’ratauma / The A’ratauma Gallery

————————————————–

För lite kring mongolisk shamanism och tro i relation till tiden runt Djingis Khan (tidigt 1200-tal) kan med fördel läsas det historiska verket ”Mongolernas hemliga historia”, på engelska ”The Secret History of the Mongols”, nerskriven under generationen efter Djingis själv, när mongolerna var i full färd med att bygga upp sitt världsrike. Denna rekommenderas varmt för en förståelse av mongolernas självbild och en vid inblick i deras samhälle under tiden för Djingis Khans uppstigande till makten. En av de bättre översättingarna är av Urgunge Onon, och finns på amazon (http://www.amazon.com/The-Secret-History-Mongols-Institute/dp/0700713352).

Några websidor på temat mongolisk shamanism och andetro.

Studier i Anatomi & Utseende – Jack


Om att designa ett utseende för en ”normal” människa och de speciella svårigheterna detta innebär.

Efter publicering av utseendestudierna för den märkligt anblickande (?) Yakane är det på sin plats för den mer normalt funtade Jack, en annan karaktär ur mina berättelser. Jack är på sitt sätt lättare att designa eftersom han ser ut som en normal människa – man behöver inte uppfinna eller utforska en helt unik fysionomi för honom. Samtidigt är hans utseende därmed också mer subtilt, och svårare att få kläm på och få distinkt.

Jack har redan förekommit i storyboards, men då alltid i krigsmundering, mitt under ett pågående fältslag, miljöer som inte är ägnade åt att lyfta fram individuella sär -och karaktärsdrag. Det rent ytliga är att Jack stammar från motsvarande brittiska öarna, är ung men kanske inte längre någon yngling, och skall föreställa åtminstone att vara en inte helt frånstötande man. Men han är också en suput och obotlig lögnare och kvinnotjusare – en oborstad man med glimten i blicken och ett lite djävulusiskt flin på läpparna. Detta är drag som skall skänka individualitet och gå igenom i hans utseende.

Colin Farrell faces

Den lite oskarpa bild som dansat runt lite löst i min skalle de senaste åren har alla haft det långa, ostyrliga håret och den orakade hakan gemensamt. Men sedan? I fjol tog jag en titt i bildbiblioteken och funderade på de filmer man sett genom åren – fanns det månne bra förlagor där ute?

Två stycken kom fram för mig efter lite eftertanke, en irländare och skotte respektive: Colin Farrell och Gerard Butler.

Gerard Butler Pressbild

Farell hade sin främsta tid i början av 2000-talet, då han återkommande fick spela lite rebelliska och normöverskridande karaktärer av klassisk ”bad boy”-typ. Han var en stilig kille, kanske lite för välnärd och hjältefager i ansiktet trots sin orakade haka, men ändå med en touch av impulsivitet i sig – privat hade Farrell en air av droger, superi och bestigande av fala kvinnor kring sig, och vem kan klandra honom? Det passar för övrigt bra med det intryck Jack skall ge.

Colin Farell

Gerard Butler som Beowulf

Gerard Butler har däremot varit mer av en renodlad romantisk hjälte, en stilig och hunkig men ändå ”vanlig kille” i sina filmer, bortsett från ett eller annat sidospår, som den som kung Leonidas i ”300” och fantomen i ”Fantomen på Operan”. Han har också deltagit i flera filmer som utspelar sig i förmodern tid, som ”Timeline”, ”Beowulf & Grendel” och förstås ”300”, vilket ger en vink om hur han skulle te sig fäktande i medeltida kläder. Farrell har också haft utflykter i historiska filmer: ”Alexander” och ”The New World” är de som kommer till minnes. Gerard kan också se väldigt sympatisk och samtidigt lite klurig ut – det verkar överhuvudtaget vara en sak med dessa keltiska karlar, och det passar Jack som hand i handske.

Nåväl, med dessa två gentlemän som inspiration började jag jobba fram ett vettigt utseende för Jack. Först ansiktet.

Colin Farell + Gerald Butler = Jack?

I det här monterade urvalet av skisser kan man se att jag först övade på de verkliga förlagornas ansiktsform – varefter jag i de senare bilderna försökte få fram fungerande kombinationer eller varianter. Jag letade efter en rackare, fryntlig och sympatiskt och kanske lite väl snabb med ett bilhandlaraktigt smajl… men som också måste kunna se oerhört sliten och ruffig ut. Det blev inte så dumt, framför allt de två bilderna i mitten lyfter bra fram vad jag var ute efter. 

Gerard Butler som Leonidas

Jag gick vidare till hans kroppsform och kroppsspråk. Det enklaste, att rakt av planka Gerald Butlers absurt vältrimmade kroppshydda i ”300” var inte på tapeten, men det är klart, Jack verkar tidvis som en medeltida legosoldat och kan ju inte vara en vekling. Han måste se ut att ha ridit en del, och kunna lyfta ett svärd. I själva verket är Jack en god krigare, men med tonvikten inte så mycket på jättebiceps. Hans är i grunden en smal kroppshydda, och det ymniga intaget av  alkohol istället för mat utesluter någon kroppsbyggarfysik. Jag kastade en snabb blick på några fotbollsspelare och jobbade mig från det. En annan sak är också att han har ett ledigt kroppsspråk, han är inte direkt de strikta givaktens man.

Jack i lite olika poser

Min ovana vid att rita vanliga människor ställde till problem här, och tvingade fram mycket suddande och omtagningar… Jaja, det är den amatörritande superhjälteserienördens förbannelse, det är ett som är klart. Det är bara att bita ihop. Jag kunde inte avstå från att avbilda Jack sittande med sin flaska – inspirationen kommer förstås från en (påklädd) bild av Farrell. Hehe, den mannens lever…

Sålunda utrustad med grunden för ett fungerande utseende kunde man börja slipa en del på några utstyrslar – några bland klippen nedan har redan dykt upp i storyboards, några kommer i framtiden. Jack-karaktären är anpassbar och smälter in på de flesta ställen, så det finns många varianter att välja på: bland annat styrs han ut i en fullständig riddarrustning under ett inpasse som riddare i motsvarande Katalonien, och sagan förtäljer att han smugit runt utspökad som nunna… fortsättning följer.

Skisser Kläder för Jack - Landet Bortom, Väst & Aracanea

Den insikt som framför allt slagit mig när jag jobbade lite på Jack, och som numera ingår i min estetiska grundhållning, är att det i en mening är lättare att avbilda ett freak eller missbildad person, omvänt en stereotypt ”vacker” person, eller någon som eljest är mycket anmärkningsvärd i sitt utseende, än en ordinär person. Sistnämnda är också svårare att få lik från bild till bild – de små subtila kännetecknen är svårare att få till rätt, och gör att personens ansikte ser ut att variera våldsamt mellan bilder om man inte ser upp (som också framgår av ovan). Det normala må kanske inte vara lika lockande som det underbart sköna eller morbitt fascinerande som det frånstötande eller abnorma, men det är sannerligen inte ointressant, och rymmer sin egen mystik.

Mirakelkvinnan! (2) – Wonder Woman (2017)


I fredags hade den länge emotsedda filmen ”Wonder Woman” äntligen premiär. Den första full-budget actionfilmen med fokus helt på en kvinnlig superhjälte – passande nog med den första Superhjältinnan – Mirakelkvinnan.

OBS! läsare varnas för att denna recension kan innehålla Spoilers som kan avslöja delar av filmens handling/innehåll.

Som omtalats i det tidigare inlägget ”Mirakelkvinnan! (1)” har det gått 75 år sedan figuren skapades för att göra en fullt budgeterad film med henne i huvudrollen. Processen kring skapandet kring den här sålunda gränsöverskridande filmen har också varit hårt bevakad och utdragen. Wonder Woman fick en slags förintroduktion i och med att hon framträdde i förra årets ”Batman v Superman”, och hennes framträdande ansågs vara en av höjdpunkterna i en film som annars fick utstå mycket kritik och delade åskådarna. Redan då var det bestämt att Mirakelkvinnan skulle få sin egen film, och när den första trailern släpptes i det stora seriekonventet Comic-con förra sommaren började förväntningarna verkligen stiga.

Wonder Woman Comic-con trailer

”Wonder Woman” är en klassisk Förhistoria-film, som i en sammanhållen historia berättar bakgrunden till huvudpersonen. Det hela börjar med att flickan Diana växer upp som dotter till drottningen av Amazonerna, ett odödligt folk, bestående av enbart kvinnliga krigare dolda från världen bortom tid och rum. Trots motstånd från sin mor tränas hon i stridskonsterna, tills en dag Amazonernas isolering bryts när ett flygplan störtar utanför deras ö, åtföljd av förföljande trupper.

Wonder Woman Official ”Origin” (3rd) Trailer

Året är då 1917, och första världskriget rasar, som den störtande piloten Steve Trevor avslöjar efter att Diana räddat honom. Hon förfäras över vad han berättar om krigets grymheter och kopplar det till amazonernas myter om den onde krigsguden Ares, och bestämmer sig helt sonika för att hjälpa och följa Steve tillbaka till världen för att bekämpa vad hon tror är krigsgudens inflytande på männens värld.

Tillsammans tar de sig till London för att inse att kriget står vid en vändpunkt: fredsförhandlingar är på gång, men det finns krafter som motsätter sig krigets slut, vilket leder till att Diana, Steve och en grupp kompanjoner hamnar mitt i skyttegravskrigets och gaskrigföringens helvete. Här får Diana sitt elddop och framträder öppet med sina övermänskliga krafter för att dels försöka hjälpa civilbefolkningen men också stoppa hela kriget. Därifrån tar berättelsen flera turer, som inte skall avslöjas här, med klimax i en finalscen där mycket av vad Diana trott ställs på huvudet samtidigt som hon får ta till alla sina krafter mot sin mäktiga motståndare.

Wonder Woman är som synes en ganska rak historia, stadigt förankrad i dels klassisk hjältemyt liksom flera av superhjältegenrens grundläggande drag.

Gal Gadot & Patty Jenkins

Men just därför, och för att utförandet tillåter sig att fylla vad som är en ofta återberättad historia med karaktärer som man känner något för, samtidigt som dialog, actionscener och miljöerna är välgjorda, blir ”Wonder Woman” en klart sevärd och njutbar film.

Största äran för det måste gå till regissören Patty Jenkins som gör ett mycket bra jobb med att berätta en sammanhållen historia, balansera de mytiska och historiska/realistiska inslagen, skildra actionsekvenserna och mest av allt få fram det bästa ur sina skådespelare.

Gal Gadot, som spelar titelrollen, gör det nämligen mycket bra. Det märks att hon tagit rollen på allvar och att arbetet med det fysiska iklädandet av figuren, med en uppenbart vältränad Gal som också har ett välspelat minspel för känslolägen, burit frukt. Hon gör den handlingskraftiga och godhjärtade men också ofta naiva Diana närmast oemotståndlig: och det är uppenbart för den som sett många intervjuer och bakom-scenen-inslag att det är Gal Gadots egna intagande personlighet som låtits skina igenom, vilket också visar sig inte minst i oväntat bra timing för de komiska inslagen. Många oroade sig för Gal Gadots förmåga att leverera repliker så att brytningen inte stör rytmen – men det gör hon galant.

Men även i övriga roller gör många ett bra jobb. Dianas sidekick, piloten Steve Trevor görs av Chris Pine – som  porträtterar en mycket bra understödjande roll, såväl filmiskt som i storyn, och har ett mycket bra samspel med Gal Gadot. Även de som har mindre exponering, som Lucy Davis i rollen som sekreteraren Etta Candy, samt Dianas & Steves krigskamrater, gör sina roller väl och på ett sätt som driver historien framåt. De äldre amazonerna i Connie Nielsens och Robin Wrights skepnad förtjänar också att nämnas: de gör kanske det starkaste intrycket under den begränsade tid de är på duken, och inte minst porträtterar de en sällan sedd karaktärstyp, nämligen mogna, erfarna kvinnliga patriarker som också kan kicka rumpa med de bästa.

Just hur dess action fördelats och regisserats är något som lyfter filmen oväntat mycket. Flera av scenerna, som när Amazonerna  slåss mot tyska marinsoldatet och när Diana röjer sig genom ingenmanslandet mellan fiendelinjerna och rensar upp en by från ett regemente tyskar är underbara. Mycket tanke och god koreografi har uppenbarts lagts ner på att framhäva den nära, personliga hand-mot-hand-striden, och det är vackert och väl filmat också, ja föredömligt i valet att istället för att slakta scener med många korta och snabba klipp (utmärkande för dåliga actionfilmer) så tar kameran ofta ett steg tillbaka och låter en få se hela skeendet i all sin våldsamma skönhet.

Det ganska omfattande bruket av Slow-motion är något som omtalats. Det sker dock på ett intressant sätt och är inte godtyckligt. Regissören Patty själv har delgett att tanken var att konsekvent skildra striden från Dianas och amazonernas synpunkt och ge en känsla för hur stridsscenen skulle se ut från en överlägsen, övermänsklig stridares perspektiv.

Filmens estetik gäller förutom dess bildspråk också själva designen, vilket i en film som denna, med både fantasy-, superhjälte- och historiska periodinslag är viktig. Seriers formspråk låter sig inte utan vidare föras över till spelfilm utan att bli fånig, men här har man lyckats. Filmens mytiska värld siktar inte på strikt realism: idén verkar ha varit hur skulle det ta sig om sagor och hjältemyter klev ut i vår värld. Uppgiften att visualisera koncept som amazoner, skyttegravskriget, det industrialiserade & mekaniserade väst och inte minst Mirakelkvinnans dräkt och framträdande lyckas och känns både snygga och passande.

Wonder Woman – Rise of the Warrior (final) Trailer

Wonder Woman avviker i sin genre genom att den inte tvekar att ta livet av personer som vi lärt känna och gilla. Paradoxalt nog dock finns ifråga om våldet i filmen ett smärre irritationsmoment: frånvaron av blod, som förtar effekten av att denna film är en av de tydligaste anti-krigsfilmerna i sin genre. Hollywood bär ett tungt ansvar för att över decennierna ha gjort speciellt sin amerikanska hemmapublik väldigt okänsligt för krigets blodiga realitet. Här är faktiskt en film som väldigt tydligt bär ett budskap om att krig är ont – men sedan duckar för just de slafsiga bitarna Samtidigt inser man att det är för att filmen skall kunna vara PG-13, dvs ha en lägre åldersgräns (närmast motsvarande vår 11-årsgräns i vuxens sällskap)

En annan skönhetsfläck rör filmens slutakt:  det är något som skorrar där, en viss ryckighet parat med vissa förutsägbara, i superhjältefilmer ofta upprepade moment som gör att slutet känns mindre fullödigt. Ares, filmens huvudantagonist, framträder som en slags fallen Satansfigur, inte olik Lucifer i Miltons ”Paradise Lost”. Det är dock något av ett försummat tillfälle. Hade man stramat upp hans pessimistiska klarsyn istället för att satsa så mycket på maffiga effekter i slutstriden hade konfrontationen mellan honom den naivt godhjärtade Diana kunnat bli riktigt intressant. Det är synd, för det finns mycket bra där också, som striden med general Ludendorff (f.ö. en verklig person) och Dianas och Trevors sista samtal.

Det är intressant att notera är att trots att kritiken överlag varit mycket positiv, så kvarstår i alla fall här i Sverige en slags blind fläck ifråga om vad det egentligen är som porträtteras, dvs insikt i grundmaterialet till de här filmerna – nämligen serier. Filmer baserade på serier har ett speciellt paradigm: till skillnad från filmer baserade på romaner har de redan en visuell förlaga, och dessutom är serier löpande, och uppdateras därför ständigt, följande sin tid och dess skiftningar ifråga om hur saker visualiseras på ett sätt som t.ex. böcker inte gör. Belackarna av t.ex. Mirakelkvinnans dräkt i dess moderna tappning har uppenbart inte insikt i vilka som är källorna för figurens utformning i sin helhet.

För undertecknad var ”Wonder Woman” en väldigt stark och känslomässigt gripande upplevelse, förstärkt att det faktum att filmen kommit att belastas med närmast orimliga förväntningar. Mirakelkvinnan ingår i DCs stall av hjältar med kollegor som Batman, Stålmannen m.fl. och de senaste åren har filmerna med förlagets hjältar varit allt annat än fullträffar. Till det kommer elementet att actionfilmer med kvinnliga protagonister haft svårt att göra sig gällande (m undantag för ”Hungerspelen”). Det är därför med en suck av lättnad som man redan ett par minuter in i filmen, när den lilla söta barn-Diana vill haka på amazonernas träning, satt där med fuktiga ögon. Och det skedde flera gånger om. Att filmen är vacker, har snygga stridscener parade med bra interaktion mellan karaktärerna och trycker på elementet av personlig utveckling hos sin hjälte gör den sevärd i min uppfattning. Till det kommer för mig, och troligen många Mirakelkvinnan-fans att dessa byggstenar framhäver att Diana i Gal Gadots tappning ger liv åt ett ideal, en bild av hur en hjälte ser ut som borde efterliknas och som jag längtat efter så länge minnet sträcker sig. Tack således till Gal Gadot, Patty Jenkins och de övriga för en se- och minnesvärd film.

Betyg: Tummen upp

****************************

← För det tidigare inlägget på temat se ”Mirakelkvinnan! (1) en historia om bondage & hårdkokta kvinnokrigare

Ett tidigare inlägg i denna blogg berörde Mirakelkvinnans dräkt i en vidare kontext: se Den Malplacerade Baddräkten (5:2) – Baddräkter på vift i superhjältevärlden

Se mer om filmen ”Wonder Woman” i:

En Ny (-gammal) Värld del 2 – Om Kartritandets Historia


Om kartor –  från antiken till begynnelsen av den Moderna Epoken, från Väst till Öst – och tillbaka igen.

Det var verkligen ett bra tag sedan, men sent omsider blev det dags att ta upp tråden för ett ämne som upptagit undertecknads tid som en del av arbetet med att skildra en fiktiv, förmodern eras geografi och som anknyter till ett tidigare inlägg: funderingar och tankar kring en av mina favoritobjekt ur historien – nämligen historiska kartor.

Kartan i Medvetandet

Kinesisk Karta ancient-chinese-anomalous-maps

Äldre Kinesisk Karta

Något som direkt slår moderna betraktare är att kartor från före den moderna epoken verkar…fel. Man ser knappt vad de föreställer, storleken på landmassorna är konstig, hela länder och världsdelar fattas ofta. Så hur kunde kartorna vara till någon nytta?

Först måste man minnas att förmoderna människors förmåga att exakt eller objektivt skapa sig en bild av sin omvärld i stor skala var begränsad, och att de därför hade inte samma upplevelse av avstånd och geografisk utsträckning som vi. De betraktade sin värld utifrån mer strikt mänskliga perspektiv – upplevelsen av avstånd och rum mättes utifrån hur snabbt det gick att ta sig fram med tidens färdmedel, inte i neutrala termer. Uttryckt på ett annat sätt – det fanns inget ”fågelperspektiv” som kunde korrigera de missuppfattningar av avstånd som är ofrånkomliga i ett läge där man hela tiden rör sig sakta längs själva landytan.

13th C apocalypse map asia & africa

Kristen 1200-talskarta av Asien & Afrika från Apokalyps, m Edens lustgård längst i öst

Det här gör att kartorna får en delvis annan innebörd – för oss är själva relationen mellan de många utmärkta platserna oftast den viktigaste egenskapen hos en karta. Men för äldre tiders kartor är själva ansamlingen och listandet av landmärken på ett mer visualiserat sätt i sig ofta den viktigaste poängen. Kartan blir i sig mer av ett slags listande av platser i ett diagram, inte olikt moderna tunnelbane- och tågkartor som inte heller har realistiska avstånd mellan de viktiga punkterna som främsta mål. Till det kom också att vad vi skulle kalla kulturella eller ideologiska förhållanden kunde prägla framställningen av kartor; hur viktig en plats eller region var berodde på dess ekonomi och/eller symboliska kapital, vilket tenderade att påverka detaljgrad och centrering av kartorna.

Mapa Mundi 1300 AD map karta

Världskarta ca 1300 – syntes mellan ptolemeisk geografisk karta och kristen ”Kosmisk” karta m Jerusalem i centrum

Kartor påverkades ofta också ofta av ideologiska faktorer som satte en religiöst eller kulturellt korrekt världssyn, eller en strävan att visa en ordning av världen som var meningsfull i relation till den rådande världssynen, före en ”objektivt” korrekt geografi. Gränsdragningen mellan de här faktorerna var dessutom inte så uttalad – det framgår t.ex. av att man ofta skildrade periferin av kartors motiv  som skådeplats för diverse mytologiska landmärken eller monster.

Vidare var kartor, och själva vanan att betrakta världen med en dylik referens, något som var förbehållet en ytterligt snäv krets av människor. Det var under upptäckternas tid och uppvarvningen till den europeiska upplysningen och imperialismen som kartor blev självklara referenser för en vidare personkrets. Dessförinnan var kartor något som nästan bara intellektuella och deras furstliga sponsorer ofta kom i kontakt med. Det betyder inte att kartor inte uppskattades eller saknade syfte även för en vidare krets, om de kunde få tag i dem: till exempel producerades resekartor, som t.ex. de på romerska vägar, eller av pilgrimsleder osv. Dessa var nyttiga artefakter – men så pass sällsynta att de flesta som skulle behövt dem för krig, resor eller förvaltning måste klara sig utan dem. Och det gjorde de också, eftersom kartor inte präglade deras syn på världen som de gör för oss.

Romersk vägkarta peutinger-table-map-Rome to sicily

Romersk Vägkarta

Season of the witch medieval-maps

Nicolas Age pekar på kartor i 1300-talspastichen ”Season of the Witch”

Det här är något som många nutida berättelser med ”historisk” prägel får om bakfoten vilket framgår av otaliga böcker, filmer och TV-serier, och deras benägenhet att ”smuggla in” kartor i handlingen och låta kreti och pleti hantera och agera utifrån dem. Detta torde ha varit enormt sällsynt i en förmodern verklighet, och utgör till stor del ett tankefel.

Game Of Thrones Map-Featured-050715

En av många kartfunderingar i den medeltidsinspirerade fantasyserien ”Game of Thrones”

Studiet av  kartor  är dock i sig ett rikt och fascinerande forskningsfält. Och för den som till äventyrs är intresserad av den verkliga historien utgör den tidiga kartografins historia, före den moderna teknologins och navigationens ankomst, en svåremotståndlig lockelse. En som går bortom studiet av gamla tiders kvarlevor – kartor har estetiska kvalitéer och kan vara mer eller mindre vackra som konstverk. Och som all konst, kan de också säga oss oväntat mycket om de människor som velat fästa en vision om sin omvärld på pränt med kartors hjälp. Något som framgår redan av en kort exposé av några viktiga hållpunkter i kartritandets historia.

Redan de gamla Grekerna…

Den grekiska civilisationen får ofta utgöra startpunkten för västerländska skildringar av världshistoriens utveckling – som om det inte funnits tidigare riken och kulturer annorstädes, flera med en rik historia tusentals år före de oborstade inbyggarna på några öar och bergiga kuststräckor runt egeiska havet kammade till sig.

När det gäller kartografi är dock detta grepp mindre omotiverat än i de flesta fall, vilket till viss del beror på just den grekiska kulturens begynnelse. Grekerna var inte de första kartritarna, men de fann sig splittrade, utspridda i olika konkurrerande statsbildningar, och dessutom tvingade att befatta sig med sjöfart och resande under framväxten av sina många stadsstater på ett sätt som stimulerade försök att visuellt skildra avstånd och färdvägar mellan deras spridda bosättningar längs östra medelhavet. Det här bidrog antagligen till att utveckla ett öga för detaljer parat med en ambition att återge världen såsom de verkligen fick intrycket att den var.

Grek kartor Homeros Hecateos Strabo Ptolemeus maps 900 BC-160 AD

Utvecklingen av Grekiska kartor från Homeros 900 FKr till Ptolemeios 160 EKr

Grekisk kartografi fick ytterligare skjuts av att det antika Hellas, som stiftat bekantskap med det väldiga Persiska Världsriket på 500-talet FKr, under Alexander den Store erövrade denna och därmed stora delar av den civiliserade världen från Egypten till Hindus. Efter det tog den grekiska studiet av den vidare världens geografi fart, och under de följande århundradena kom den hellenistiska, grekiskt påverkade kultursfären att producera en mängd seriösa kartografer som försökte återge den då kända världens geografi  – iaf så exakt som tidens mentalitet medgav. Att sistnämnda är viktigt att hålla i åtanke framgår av kartornas fokus och perspektiv. Östra medelhavet förblir centralt och mest noggrant återgivet, med en avtagande nivå av exakthet ju längre bort därifrån man kommer. Med ökande kunskap förskjuts dock centrum något, och en ökande insikt blir tydlig: att yttervärlden är mycket större och mer varierad än vad de tidiga grekerna kunde ha föreställt sig.

Pompeianus Mela world map karta 60 AD

Romersk Karta av Pompeianus Mela ca 60 EFkr

Den här utvecklingen fortsatte efter att den grekiska världens ersattes, eller kanske snarare övertogs, av det likaledes kosmopolitiska Romarrikets aegis. Kulmen av antik geografi nåddes således under Romarriket med sådana kartritare som Ptolemaios. Dennes världskarta var så detaljerad, vid och omfattande i sin ambition att avbilda all den för romarna och grekerna kända kunskapen om geografi att den blev en standard som kom att överleva romarrikets fall och som både västerlandets, den ortodoxa världens och viktigast av allt, Islams karografer och geografer utgick från i över 1000 år.

Muslimerna tar över Stafettpinnen

Byzantine Greek world map from Ptolemy's first (conic) projection -Codex Vaticanus Urbinas Graecus 82, Constantinople c 1300

Bysantinsk karta från Ptolemeios i konisk projektion

Muslimerna erövrade stora delar av det Östromerska riket och kunde tämligen direkt inkorporera dessas geografiska och kartografiska kunskaper för sitt växande imperium. Intresset för kartografi i den muslimska världen hade dock också andra rötter. Dess andliga centrum i Mecka, mot vilken de troende dagligen hade att vända sig varhelst de befann sig i det vidsträckta kalifatet, inympade i muslimerna en särskild relation till ett ”långt bort” som både var avlägset men också ständigt närvarande, och ett behov av att ta ut avstånd och riktning dit. Att en rättroende helst skulle företa sig en Hajj, en pilgrimsresa till den heliga staden, ökade bara på detta.

Al_Masudi's_Map_of_the_World 871-957 CE karta

Världskarta av Al-Masudi 871-957 EKr

Uppsättandet av det abbasidiska Kalifatet i Bagdad 750 AD sammanföll med den gyllene eran av muslimsk vetenskap, då lärda och skrifter från när och fjärran ansamlades i Bagdad och andra centrala orter, och lärdomscentra som ”Vishetens Hus” etablerades för att översätta och bygga vidare på den kunskap som dittills uppnåtts. En av dessa vetenskaper var kartografin, och parallellt fanns också ett stort intresse för angränsande vetenskaper som navigationskonst och astronomi.

TabulaRogeriana 1154 based on al-Idrisi _upside-down textoriented

Tabula Rogeriana fr. 1154 baserad på al-Idrisi (upp och ner)

Kalifatet hade en distinkt fördel när det gällde att samla in och förvalta just de grekiska framstegen på olika områden. Stora stycken av den hellenistiska världen hade hamnat under dess spira, och det saknades under de första århundradena inte intellektuella som behärskade de relevanta språken.

Ottoman World map miniature 1583AD

Ottomansk världskarta 1583 (upp o ner)

Sålunda bevarades och förfinades de antika kartografernas verk, till vilken de islamiska lärde kunde bidra med det väldiga arabiska imperiets geografiska insikter. Även efter det abassidiska kalifatets förfall och skingrandet av de centrala muslimska lärdomscentra fortsatte en hög nivå av kartografisk ambition att upprätthållas.

Piri Reis ottoman atlantic map 1513 piri_dunya

Piri Reis Atlantkarta m sydamerikansk kustlinje 1513

Det turkiska Ottomanska Rikets uppstigande till en världsmakt under 1500-talets första år såg ett återuppsving för muslimsk kartografi. Ottomanska sjöfarare som Piri Reis mfl. införlivade allt mer detaljer och exakta angivelser från sina vittfamnande expeditioner i ottomanernas tjänst, från indiska oceanen till södra Afrika – och dessutom en beredvillighet att ta till sig de nya upptäckter som västerländska sjöfarare som Columbus lagt i dagen.

Det ottomanska rikets definitiva nedgång som stormakt på 1700-talet fick dock se den egna kartografiska traditionen gå samma väg, och inhemska ottomanska kartor fick så småningom vika för de allt mer exakta västerländska kartverken.

Det kosmiska Indien

Hur lyckosamt för världen Islams bevarande och utvecklande av antikens kartografi var framgår tydligt när man jämför med en annan högkultur som skulle ha kunnat utveckla denna vetenskap, nämligen Indien. Indien bidrog förvisso indirekt till inte bara geografins utan alla moderna vetenskaper genom sina landvinningar på det matematiska området, som utvecklingen av det moderna decimala nummersystemet. Men, och detta var inte ett isolerat fenomen, det kom främst att bli andra, framför allt araberna/muslimerna från kalifatets tid och framåt, som kom att bruka dessa insikter på ett praktiskt sätt. Detta omfattade även kartografin.

Jain cosmic map

Jainistisk Kosmisk karta 1500-talet

Merdelen av de inhemska Indiska kartor som levt kvar till idag har ett helt annat fokus: nämligen på kalendrar och astronomi, för konstellationerna och andra kosmiska landskap snarare än den materiella världen.

Det fanns geografiska kartor även i Indien, men bruket av övergripande storskaliga verk med ambition att korrekt återge geografiska data i visuell form, såsom världskartor, hade aldrig den spridning som de fick i västerlandet eller islams värld.

Mughal-riket i norra Indien 1732

Mughal-riket i norra Indien 1732

Vad som återstår från 1500-talet och framåt som vi skulle känna igen som ”riktiga” kartor är av begränsad art, både till storlek och syfte. Sålunda finner man några spridda exemplar för militära kampanjer, för folk & -landräkningar och andra sådana småskaliga  bruk; men av större verk jämförbara med den muslimska och västerländska ansatsen finns mycket lite inhemskt kvar. Det är först med ankomsten av framför allt muslimsk kartografi till Indien som regionala och storskaliga kartor börjar produceras i större skala.

Indo-Islamic world map, Muhammad Sadiq Isfahani, Jaunpur 1646–47

Indo-islamisk karta av Ifahani, 1646

Fjärran Östern

Det anses numera, och på goda grunder, oftast inte fruktbart att tala om ”Fjärran Östern” som en indelning av världen. Men att denna enorma region, innefattande Japan, Koreahalvön och Kina trots sina stora inre variationer, liksom västerlandet och islams värld delade en delvis sammanhållen intellektuell kultur kan heller inte gärna förnekas. Detta framgår till exempel på det kartografiska området, där man till skillnad från Indien utvecklade en praktiskt inriktad och omfattande tradition av  storskalig kartografi.

För regionens gigant, det väldiga ”Mittens Rike”, låg Kina i centrum – förstås. Den kulturella och geopolitiska drive som kännetecknas av de återkommande centralt styrda imperier som präglat Kinas historia framgår tydligt av de kartor som bevarats från 1100-talet och framåt. Detta särdrag gav goda incitament för att visuellt återge de många städerna och viktiga vattenlederna, med fokus på att återge de interna förhållandena i vad som sågs som den centrala, relevanta delen av världen, dvs. Kina.

China and the Barbarian Countries. Engraved in stone in Fuchang in about 1136

Kinesisk karta, Fuchang 1136

Kinas kartografiska utblick fick en skjuts framåt efter mongolrikets instiftande och sedermera erövring av Kina under 1200-talet, inte helt olikt vad som var fallet med grekernas utökade världsbild under den hellenistiska eran. Men till skillnad från grekerna, som hur vitt de än kom att sträcka sig ändå var akut medvetna om att de bebodde endast en mindre bit av den kända världen, var Kina med sin imperietradition och sin väldiga och mer sammanhållna geografi och befolkning mindre benäget att skifta fokus från sitt eget kärnområde till en vidare värld.

Da Ming Hu Yu Ti – kinesisk Indienkarta ca 1390

Det var inte så att Kineserna var omedvetna om en vidare värld därute – enstaka kartor över t.ex. Indien visar att de hade tillgång till data för att visualisera världen bortom sin egen sfär. De var bara inte speciellt… intresserade av vad som låg bortanför Mittens Rike med dess satelliter.

Det är ett vittnesbörd över den kinesiska tankemässiga dominansen över ”sin” region, att denna inställning att betrakta världen utifrån deras något snäva stormaktsperspektiv kom att prägla även Korea och Japan, riken och kulturer med egen kartografisk tradition. Dessa byggde mycket på kinesiska förlagor, men kom att utöka dem med mer detaljer kring sina egna närområden, och rent generellt genom att tydligare återspegla sådant som kustlinje och öar utanför det kontinentala fastlandet. Trots det kom arvet från den kinacentrerade världsbilden att ligga kvar som ett slags inlandstillvänt fokus – det kan t.ex. noteras på hur noggrant flodernas utsträckning är inritade i den koreanska kartan nedan, något som skvallrar om dess syfte och prioriteter.

Korean General Map Of Distances And Historic Capitals ca1470

Koreansk världskarta 1470

Japan, som i större utsträckning än Korea dessutom led av en slags inhemsk inåtvändhet, inte minst till följd av dels attackerna från mongolerna på ön på 1270 -och 80-talen samt den starka begränsning av kontakter med yttervärlden som blev följden av Tokugawa-shogunatets instiftande på 1600-talet, fortsatte inte desto mindre att producera nyttiga kartverk. Att de trots sin relativa isolering var beredda att ta till sig ny information om och av yttervärlden framgår t.ex. av nedanstående karta från 1600-talet, som har en mycket vidare utsträckning än kinesisk-inspirerade kartor traditionellt haft, inkluderande Indien och persiska viken.

Japanese 17th C Map East Asia & India

Japansk 1600-talskarta över Östasien och Indien

Trots den höga nivån och brett förankrade traditionen av inhemsk kartografi som sprang från denna region, kan man sammanfattningsvis se att även denna så småningom fick ge vika för den mer vittfamnande och expansiva tradition som anlände från västerlandet från och med den tidigmoderna epoken och framåt.

Kinesisk karta Matteo_Ricci_Far_East_Map 1602

Kinesisk karta 1602 kopierad av Matteo Ricci

Sistnämnda understöddes av en allt mer ambitiös strategisk och vetenskaplig grundval, som efter att ha inkorporerat vad som var nyttigt från andra högkulturer, sammanfogade dessa till den allt mer precisa och exakta kartografi som utgör basen för dagens kartor.

Tillbaka till Västerlandet

Medeltida Karta Map Tavola_di_Velletri 1430 AD

Tavola di Velletri, italiensk karta 1430 AD (upp och ner)

Mellan senantiken och högmedeltiden beskrev kartografin, som mycket annat i väst, en utveckling av först skarp nedgång, då den antika världens skrifter och kunskap delvis skingrades och den intellektuella kultur som dessa vilade på ersattes av annorlunda världsbild, för att sedan åter expandera utifrån en ny platå.

Ptolemy_cosmographia_1467_-_arabian_peninsula

Zamoyski-kodexen (1467), ptolemeisk karta m uppdaterad arabisk halvö

Flera faktorer möjliggjorde för detta kulturella avstamp. Den avgörande kontakten med islams kartografer och återupptäckten av de antika geograferna sammanföll med en tid av politiska omvälvningar då Europas horisonter breddades och öppnades upp för en större värld, först efter mongolernas erövringar på 1200-talet och sedan med sökandet av nya vägar österut vilka oförhappandes ledde till upptäckten av en helt ny världsdel – Amerika.

Ptolemeisk karta uppdaterad för Norden – se dock hur Grönland tänktes hänga ihop m Ryssland. Från Zamoyski-codexen 1467

Ptolemeisk karta uppdaterad för Norden – se dock hur Grönland tänktes hänga ihop m Ryssland. Från Zamoyski-codexen 1467

Liksom tidigare grekerna hade västerlandet under dessa förhållanden och fas av sin utveckling närmast en fördel i att vara splittrat i konkurrerande riken och maktområden. Dessa hade olika inriktning och intressesfärer – men delade en gemensam intellektuell horisont som därmed breddades åt flera olika riktningar samtidigt.

Fra Mauro världskarta 1459 AD (upp och ner)

Fra Mauro världskarta 1459 AD (upp och ner)

Medeltida kartor utveckling Medieval world Maps_1

Utveckling av Västerländska kartor 1320-1459

Mångfalden ökade vidare möjligheterna för patronskap, dels av de färder och den utforskning som bildade basen för intresset av den vidare världen, dels incitament för att skapa sig överblick av de nya horisonter som öppnade sig. Upptäckaren Christofer Columbus är ett talande exempel: han var genuesare, verkade först bland de maritimt expanderande portugiserna, för att sedan byta patron till de spanska härskarna när han inte kunde få utlopp för sin ambition i Portugal. Utrustad med det senaste av världskartor, som felaktigt uppskattade storleken på den eurasiska landmassan (se t.ex. Behaim nedan), reste han ut i det väldiga blå och snubblade över en helt ny kontinent – som han till råga på allt envist vägrade tro var något annat än Ostindien till sin död.

Martin Behaims världskarta från 1493, uppdaterad 1507

Martin Behaims världskarta från 1493, uppdaterad 1507

Columbus och många andra lyckosamma resandes strävanden återspeglade också en intellektuell kultur på uppbrott, där nyfikenhet och en tämligen aggressiv expansionslusta tilläts ta sig nya uttryck och premieras på ett sätt som tidigare inte skulle varit fallet. Det bidrog till att ett fokus på upptäckter och radikal uppdatering av vad man dittills känt till kom att prägla den nya europeiska vågen av kartritande, vilket gavs ytterligare skjuts av att man tog sig till platser som man dessförinnan antingen aldrig hört talas om (som Amerika), eller varit avskurna från (som Indiska Oceanen).

Nicolay de Caveri, circa 1505

Världskarta av Nicolay de Caveri 1505 med nya kontinenter

Breddningen av Västerlandets världsbild var speciell i och med att den kom att domineras av färder på havet, något som i jämförelse med en mer inlandsbunden utblick gav ytterligare incitament, inte bara åt kartritande utan av anknutna kunskapsfält, som navigationskonst och astronomi. En slags dominoeffekt uppstod där de fysiska upptäckterna och därpå följande kartografiska visualiseringarna av dessa stramades upp och drev på en allt snabbare och bredare utveckling av alla vetenskaper: ett tydligt exempel är letandet efter en säker metod att mäta longitud på världshaven, en utmaning som drog in några av världens främsta hjärnor i flera sekler och markerades av parallella framsteg inom kronografi, astronomi, geografi och mekanik.

Alla dessa faktorer möjliggjorde för västerlandets utforskare och kartografer att sträcka sig ut och bli den civilisation som blev först med att bese och visualisera hela världen, både bildligt och sedan även konkret. När västerlandet gick in i upplysningseran hade man skaffat sig ett nästan oöverkomligt försprång i kunskap och förmåga att mäta upp världen, något som blev tydligt i den totala dominans som västerländska kartverk kom att få, och återspeglade den dominans som västerlandet kom att få som den första verkligt globala civilisationen mot andra hälften av 1700-talet.

Världskarta1507 AD world map

Världskarta ca 1507 EKr.

—————————————————————————–

Om några berömda kartor i kartografins historia, se t.ex.

  • Claudius Ptolemaios och dennes kartor, som kom att dominera världsbilden i väst, se Wikipedia: Ptolemy och Wikipedia: Geography (Ptolemy)
  • Tabula Rogeriana var en beskrivning av den då kända världen med tillhörande karta, av den arabiske geografen al-Idrisi, tillkommen 1138-1154. Se Wikipedia: Tabula Rogeriana.
  • Martin Behaim och dennes berömda världsglob, på vilken han projicerade en uppdaterad Ptolemeisk karta, föregick upptäckten av America och bildade kulmen av den medeltida kartografin, se Wikipedia: Martin Behaim
  • Globus Jagellonicus från 1510 är den äldsta existerande jordgloben med den Amerikanska kontinenten, se Wikipedia: Globus Jagellonicus

Om navigationskonstens historia se https://en.wikipedia.org/wiki/History_of_navigation

Om resande och kartografi i den klassiska västerländska eran se https://en.wikipedia.org/wiki/Travel_in_Classical_antiquity

Om Christofer Columbus och betydelsen av upptäckten av Amerika:

Om utvecklingen av världskartor, se Evolution of the World Map

Många fina exempel på förmoderna kartor finns på Bloggen ”Ancient World Maps

Om utveckling av en Islamisk Kartografi:

Se om Indisk Kartografi under medeltiden se Artwis.com – Cartographic tradition of India

Studiet av historiska kartor bjuder ännu på en del kartografiska kontroverser om vad kartorna egentligen avbildar eller syftar på – och vissa har t.o.m. storpolitiska implikationer till denna dag. Se några exempel nedan:

En helt (?) Ny Värld del 1 – Om Kartor i Fantasyvärldar


En serie på temat kartor, deras användning, utformning och design, för att avsluta i några egna alster. Först en kritisk utblick på kartor i litteraturen, närmare bestämt inom fantasy-genren.

Jag gillar kartor. En bra karta ger information som kan hjälpa en att orientera sig i en oklar situation eller reda ut motstridiga intryck, och kan väcka nyfikenhet på det som ligger utanför det som är känt för en redan. Kartor har också en relation till makt: dels genom att visa och välja mellan viktiga företeelser och bena ut gränser för inflytande; men de har också medvetet brukats som instrument för att hävda anspråk och mana till krig och konflikter. De kan samtidigt vara väldigt snygga – kartors estetiska värde skall inte underskattas, och många är sannskyldiga konstverk, lika mycket gjorda för att pryda palats och offentliga rum som för att upplysa.

Det finns alltså goda skäl för berättelser, och i förlängningen litteratur i allmänhet, att göra bruk av kartor. Kartor kan ge ökad konkretion till en litterär framställning, något som blir särskilt värdefullt om handlingen utspelar i en obekant verklighet, uppdiktad eller inte, med många geografiska markörer i texten. Då kan en karta förankra handlingen och karaktärerna i en sammansatt och sammanhängande miljö som därmed får fastare konturer, och som tillåter läsaren att vidga perspektiven och förstå de mer vida implikationerna av storskaliga skeenden som t.ex. krig eller konflikter i handlingen. Och så vidare.

Det är dock bara i vissa genrer som ovanstående argument fått brett genomslag. Ett exempel på en litteraturkategori med acceptans för kartor är ungdomslitteratur. Det ”pedagogiska” draget får där ostört matcha de unga läsarnas tänkta behov av att ”kolla upp” var saker är och därmed sätta dem i kontext, och antas ge en uppmuntran att läsa vidare.

Neverland Peter Pan JM Barrie Map karta

Karta till JM Barries ”Landet Ingenstans”, miljön till berättelserna om Peter Pan (utvecklad mellan ca 1904-1928)

Barn- och ungdomsböcker har dessutom generellt tillåtits behålla en mer öppen attityd till att lyfta fram visuella inslag som komplement till en text – och en karta är ju en form av illustration. Detta framhävs också av att kartor i ungdomsböcker ofta är utsmyckade med diverse miniatyrbilder och andra dekorativa drag, samt inte sällan vackert och tydligt färglagda.

Map of Oz karta trollkarlen från Oz Frank L Baum

Karta för Landet Oz för Frank Baums ”Trollkarlen från Oz” (1900)

Treasure island Skattkammarön map karta Robert Louis Stevenson

Robert Louis Stevensons egen karta till ”Skattkammarön” (1883)

En annan men ofta överlappande genre där kartor varit vanligt förekommande är historiska romaner, där den har gamla anor ända från 1800-talets framväxande marknad av äventyrslitteratur för såväl vuxna som barn och ungdomar. Förekomsten av kartor inom den historiska genren utgör ett erkännande av att dessa är ett hjälpmedel för att orientera sig i en miljö som antingen kan vara en uppdiktad del av berättelsen, alternativt behandlar många orter som är viktiga för var berättelsen utspelar sig eller var aktuella under dess period, men som idag kan kännas obekanta för moderna läsare, antingen för att de är främmande och ”exotiska”, alternativt fallit i glömska och obemärkthet.

Conn Iggulden Map gengis Khan Bones of the Hills Bergens Väktare

Karta till ”Bergens Väktare” av Conn Iggulden (2008) från bokserien ”Erövraren”om Djingis Khan och mongolernas välde på 1200-talet

Exemplet ovan är för övrigt demonstrativt för att de här kartornas syfte är mer av en snäv referens jämfört med barnlitteraturens: ju mer vuxentillvända böckerna är, desto mer mer avskalade och instrumentella tenderar deras kartor att vara, med det utsmyckande dragen och färgerna mestadels frånvarande.

De två ovanstående exemplen ger en ingång till varför den genre där kartor kanske fått sitt allra största genomslag varit den framväxande fantasy-litteraturen, eller närmare bestämt i de subgenrer av fantasy som utspelar sig i helt uppdiktade miljöer. I än större grad än i historiska romaner utgör sådana världar miljöer annorlunda än de vi känner, där de orter eller geografiska enheter som vi annars kunde använda som hållpunkter ofta helt saknas. Många gånger intar just den uppdiktade världen en förgrundsplats i berättelsen – och för sådana mer utbyggda fantasivärldar är kartan närmast ett måste för att orientera sig bland vad som annars kan bli en ogenomtränglig massa av namn och platser.

Utifrån författarens perspektiv är kartornas huvudsakliga syfte alltså att orientera läsaren i den fiktiva verkligheten, och genom att bidra med en sålunda förklarad miljö hjälpa en följa författarens historia, avsikten med dennes berättelse. Men en bild sägs ju säga mer än tusen ord, och i den information som inryms i kartornas design och omfattning finns också andra mindre avsiktliga omständigheter som kartorna lägger i dagen. Det kan därför vara på sin plats att närmare skåda själva kartornas utformning, för att peka på vissa särdrag som förekommer hos många fantasykartor, enskilt eller ibland överlappande.

Shannara world Map Terry Brooks

karta för Terry Brooks ”Shannara”-trilogi från 1977 och framåt

En av de vanligaste kännetecknen för fantasykartors estetik är deras avsteg från moderna topografiska konventioner och mer abstrakta framställningsformer till förmån för avbildande symboler för geografiska och topografiska företeelser, som grupper av små berg för att föreställa bergskedjor, grupper av träd för skog osv. Det här greppet har tydliga arkaiserande avsikter – det skall skänka betraktaren känslan av något ”ålderdomligt”. I själva verket såg förmoderna kartor inte ut så – det är ett nästan helt och hållet modernt grepp med rötter mer i barnboksillustrationer och dito kartor än befintliga medeltida eller antika kartor.

Det är inte alla fantasykartor som följer den här mallen – se exempelvis kartan till Robert Jordans ”The Wheel of Time”-böcker (På svenska ”Sagan om Drakens Återkomst”, 1990-2013), som är påtagligt ”topografisk” och modern i sitt utförande. En annan avstickare är kartorna till Robert E Howards ”Conan”-serie (se längre ned).

The Wheel of Time Map robert Jordan karta

Många fantasykartor är tämligen begränsade i sin omfattning, främst för att handlingen i de gestaltade berättelserna likaledes är förlagd till en begränsad region, inte sällan bara ett enda ”land” eller rike. Det här är mest påtagligt för fantasyriken med barn & ungdomar som målgrupp, men är vanligt även för ”vuxenfantasy”. Ett exempel ur högen är Stephen Donaldsons ”Krönikorna om Thomas Covenant” från 1977 och framåt: i sin grundform utgör den ett typiskt exempel på en kompakt och ”lokal” ram för handlingen och den för läsaren presenterade världens beskaffenhet.

"Landet" i Stephen R Donaldson böcker om Thomas Covenant

”Landet” i Stephen R Donaldson böcker om Thomas Covenant

Karta för C.S. Lewis värld Landet Narnia (1949-1954) med omgivningar

Karta för C.S. Lewis värld Landet Narnia med omgivningar

Ett drag som ofta åtföljer mer geografiskt begränsade fantasylandskap på karta är en ”enkelriktad” geografi, vänd helt och hållet i en enda riktning. I sådana miljöer är fantasylandet ofta omgivet av amorfa, diffusa trakter avgränsade av någon bergskedja eller ödemark, inte sällan en stor öken i söder eller isbelagt trakt i norr. Inom dessa ramar för utbreder sig då det beskrivna landet eller länderna ut sig, inte sällan med en kuststräcka som återstående geografisk avgränsare. Att det här är förekommer inte bara hos småskaliga kartor framgår t.ex. av grunddragen till kartan som illustrerar C.S. Lewis Landet Narnia-värld (1949-1954) .

Även mer storskaliga fantasyvärldar framstår ofta som påtagligt kompakta och kontinentala i sin grunddesign, i meningen att den mängd stora och medelstora öar, bukter och vikar, innanhav och sund som sätter sin prägel på vår världs geografi inte sällan till stora delar är frånvarande. Man kan fråga sig om detta beror på kartritarens brist på intresse för geografi eller en begränsad utblick av andra orsaker. Men tendensen är tydlig: fantasyvärldars omfång och kustlandskap är ofta mycket mindre varierade än den verkliga världens geografi, och det här draget är förekommande över ett brett spektrum av fantasyvärldar, även sådana som direkt knyter an till vår verklighet. Kartan över Robert E Howard till böckerna om Conan Barbaren (från 1932 och framåt) kan tjäna som exempel: den bygger på skisser av författaren själv och avbildar den ”Hyboriska världen”, vars länder och riken alla förhåller sig direkt till motsvarigheter i den verkliga världen. En väldigt… hoptryckt och utslätad sådan.

Conan Hyborian age map Robert E Howard marvel karta

Robert E Howards ”Hyboriska Värld”

(Notera att denna karta avviker från den ”avbildade” stilen – den består enbart av gränslinjer och text med rikena färglagda för att skilja dem åt: dess slagsida stark åt det politiska, med fokus på städer och stater.)

Den kompakta världsnormen verkar ha gett upphov till en motreaktion bland vissa författare, speciellt sådana som också bryter mot andra normer på fantasyns område. Ett exempel är Michael Moorcocks värld till böckerna om Elric av Melniboné nedan).

The Young kingdoms elric of melnibone Michael Moorcock map karta

The Young Kingdoms – skådeplats Michael Moorcocks böcker om Elric av Melniboné

Ett ännu mer påtagligt exempel bland tongivande fantasyverk utgörs av Ursula K LeGuins kartor till hennes ”Övärlden”-trilogi (från 1968 och framåt). Ursula K LeGuin skall själv ha ritat de första utkasten – och hon utformade sin Övärld som en dramatiskt annorlunda miljö, starkt avvikande från den kompakta och kontinentala normen. Hennes berättelser utspelas istället i en värld utformad som en arkipelag av många små öar.

Övärlden Ursula K LeGuin earthsea_map karta

Ursula K LeGuins Övärld

Det kan noteras att den här skillnaden i geografi motsvaras av en skillnad av mer allmänt slag: nämligen att LeGuin på flera punkter avviker från den rådande normen att basera sin fantasyvärlds kulturella och etniska miljö på europeiska förbilder – snarare tycks invånarna i hennes värld ha mer paralleller med en slags avancerade polynesier eller indonesier.

Ingen diskussion om fantasygenrens världsbyggen bottnar ordentligt utan att ta upp den monumentala betydelse som J.R.R. Tolkiens mäktiga verk haft, och detta gäller även kartor. Framväxandet av Arda, Tolkiens värld, skedde under en mycket lång tidsrymd från redan innan den första publicerade berättelsen ”The Hobbit” (”Bilbo, en Hobbits äventyr” på svenska) 1936 och var därefter stadd i ständig utveckling fram till dennes död 1971 – och bortom i själva verket, då mycket av hans ofullgångna material redigerades och sammanställdes av hans son fram till 1996.

Tolkiens Midgård middle-earth-thrors-map Bilbo KartaRedan från början visade Tolkien att han insåg kartors möjligheter. Hans första bok, ”Bilbo – En Hobbits Äventyr” inte bara har kartor till berättelsen utan också i den: i klassisk skattsökarstil börjar det hela med att dvärgarna företer en karta som visar vägen till Ensamma Berget – och som läsaren också kan se, således bildande en bro mellan narrativet och läsarens egna intryck.

Tolkiens Midgård wilderland mörkmården BilboNär Tolkien sedermera gick vidare och utökade sin fantasivärld anlitade han utbildade militära kartografer för att färdigställa småskaliga såväl som storskaliga kartor till sin ringtrilogi.

Ifråga om design kan man konstatera att många av de troper som redan tagits upp är närvarande i böckerna, som bruket av föreställande element för att markera sådant som berg, skogar med mera. Tolkiens värld är vidare en tämligen ”kompakt” värld: även fast kusterna inte saknar variation är frånvaron av viktiga öar och halvöar påfallande, och landmassan är samlad i en två stora och kompakta jättekontinenter, med undantag för det tämligen kortlivade Numenor under andra Åldern.

Tolkiens Midgård LotRmap

Något som borde framgå av exemplen hittills och som skiljer ut fantasykartor från mer realistiska dito är att de tenderar att blanda kategorier av element som skall förevisas på kartan. Miljömässiga företeelser som berg, skogar och öknar, samt hydrologiska sådana som floder och sjöar, blandas ofta friskt med mänskliga kulturella objekt som städer, fästningar och ruiner, politiska indelningar av riken och territorier, samt inte sällan etnografiska, som folkslag allt på samma ställe. Den här bristen på systematik bottnar främst i utrymmesbrist förstås – samt att kartan ju ska vila på vad som är relevant i berättelsen – att det då blir lite blandade kort gör ofta inte så mycket.

Man kan se en viss utveckling av många av de här troperna över tid. Ett exempel kan ses på kartan över David Eddings ”Belgariad”-värld från 1989 och framåt. Den faller in i kategorin av väldigt jord-lika världar kulturellt sett. Dess geografi består inte av en utan två kompakta kontinentrektanglar som står sida vid sida åtföljda av ett hav. Det här visar ändå på en viss utveckling rent geografiskt – trots den kompakta grundstrukturen finns det betydande öar och inbuktningar på båda kontinenterna. Designen är också baserad på topografi och undviker avbildande fantasytroper som små ritade världskedjor – något som verkar bli populärt på senare tid.

David Eddings Belgariad Map karta

Map the_south_a_clash_of_kings George R Martin A Song of Ice and Fire kartaAnvändningen av fantasykartor fortsätter att utvecklas in i våra dagar. Dagens fantasynestor George R Martin har en mängd kartor till sin romansvit A Song of Ice and Fire. Utformningen av hans romanvärld,  det västliga Westeros och Sommarhavet i sydöst där merdelen av handlingen utspelar sig, erbjuder en välkommen variation från de stora klonkiga kuber till länder och kontinenter som fantasykartor annars haft att avbilda. George R Martin har i själva verket gjort en sak av att lyfta fram inte bara geografins roll, utan andra materiella förhållanden som klimat, resvägar och farbarhet vilka spelar framträdande roller i hur handlingen i böckerna utvecklas. Och sällan har väl behovet av just kartor varit så stark som i dennes böcker med sina många parallella handlingstrådar åtskilda åt av stora avstånd.

The World of A Song of Ice and Fire map George R Martin karta

Exemplet ovan utgörs av postern till A Song of Ice and Fire, och utgör en väldigt snygg variant av ”topografiskt” inriktad karta – själva böckerna är försedda med mer klassiska svartvita kartor med små träd och annan fantasybuskis.

En intressant utveckling på fantasykartans område utgör för övrigt av TV-serien baserad på böckerna. Där görs det en sak av kartan på ett för undertecknad väldigt tilltalande sätt genom introt till varje avsnitt. Det här utgör ett nytt sätt att greppa kartans syfte, ett som också lyfter fram de estetiska möjligheterna med en snygg karta som kompanjon till själva läsar- eller i det här fallet, tittarupplevelsen.

Redigerad kompilation av intron för avsnitt i säsong 1-4

Ovan har främst anledningarna till att alls ha med kartor och hur dessa då utformats berörts. Men det bör noteras att det också finns författare och läsare som menar att kartor i någon mening står i motsatsställning till läsupplevelsen i och med att bläddrandet i kartor avbryter flödet i -och tar en ur det pågående föreställandet av skeenden baserade på själva läsandet. Detta är en legitim invändning, men synes också begränsad till en tämligen snäv läsart, och bygger på en underskattning av läsarens förmåga att ”stanna kvar” i handlingen även fast man avbryter för att kolla in kartan. Man kan lika gärna vända på det och påtala att för den som vill och kanske har ett större behov av ett makroperspektiv – ett som författern för övrigt inbjuder till genom att alls ha geografiska markörer – så är frånvaron av en karta för att orientera sig svårt irriterande och att det tar en ur handlingen och gör det svårt att läsa vidare obehindrat.

En sak som kartorna kanske oavsiktligt bidrar till att klargöra är hur mycket fantasyförfattarna arbetar utifrån sin syn på vår egen verklighet och dess fysiska -och kulturgeografi – något som dock också lyfter fram vissa problematiska tendenser. En av de tydligaste är en partiskhet för västerlandet i fantasybyggena, en form av insmugglad orientalism om man så vill. Att den fantasy som får spridning i den övervägande västerländska målgruppen har ett västligt, eurocentriskt fokus är förstås inte förvånande, och till det kommer att många fantasyförfattare, även de som skissar upp en värld med viss detaljgrad för sina berättelser, vill begränsa sig, och inte öda tid på platser långt bortom där handlingen utspelar sig. Men det brukar tyvärr inte ända där. I en mycket stor mängd fantasyberättelser där en vidare värld förekommer utgör andra regioner snarast en slags kringströdd kuriosa som omger de (västliga) länder som verkligen spelar roll, mer för att skapa kontrast än inympade med egenvärde. Mer ofta än inte är västerns länder de enda som är välordnade, och också teknologiskt och socialt överlägsna – vilket brukar synas på kartorna vars namn blir mer godtyckliga, förskjuts i sina kategorier, förses med en vag eller mindre avancerad geografi osv. ju längre öst- och söderut man kommer.

Efter denna genomgång av kartritandets fundamenta inom fantasy tas i nästa inlägg serien greppet på relationen mellan kartor och rollspel.

——————————————————–

Om Kartor i Fantasy-genren gnerellt se Bookriot – On Maps in fantasy

Om kartors betydelse i litteratur se artikel i the New Yorker The New Yorker – The Allure of the Map

Om kartor i ungdomslitteratur , se Maps in Literature for youth

Den utmärkta bloggartikeln ”Here Be Cartographers: Reading the Fantasy Map” av Nicholas Tam riktar också ett kritiskt ljus på kartritande.

Se Wikipedia-artikel om mer om Den Hyboriska Världen i vilken berättelserna om Conan Barbaren utspelar sig – en viktig instans av de avvägningar när man skapar en litterär geografi starkt inspirerad av verkliga förhållanden men ändå…annorlunfa

En mängd artiklar på Wikipedia tar upp Tolkiens världsbygge – för geografin och även kartritande kan man med fördel börja på artikeln ”Middle-earth

 

 

Johanna den Vansinniga – ”Den Förfördas Hemlighet / El Pergamino de la Seduccíon” av Gioconda Belli


”El Pergamino de la Seducción” Gioconda Belli 2005, Editorial Seix Barral, Barcelona, 331 s. /”Den Förfördas Hemlighet” Gioconda Belli, Norstedts Förlag (Svensk utgåva 2007), 348 s.

Den föräldralösa tonårsflickan Lucia utmanas av den mystiska historieläraren Manuel som lockar henne till en märklig övning –  att gestalta själen och tankarna hos den spanska 1500-talsdrottningen Johanna ”den Vansinniga” av Kastilien. Vad som från början framstår som en kittlande lek sätter igång nya tankar hos Lucia, som lär känna sig själv, sina egna känslor och sina passioner, samtidigt som en mer hotfull och mörk sida i historien alltmer klarnar för henne. Trådar till det förgångna uppdagas, och  det visar sig att den oskyldiga leken döljer ett sökande efter den påstått vansinniga drottningens hemligheter ,som kan få ödesdigra konsekvenser i nutiden.

Gioconda Belli -  El Pergamino de la Seduccion Gioconda Belli har med ”Den förfördas hemlighet” på ett plan valt att gestalta det som ibland kallas ”empatisk läsning” bland historiker – förmågan att skåda en urkund utifrån sin tids kunskap och föreställningar, och så få syn på den tankevärld som ligger bakom det skildrade, och skildringen i sig. På vägen kan den mer filosofiskt lagde få insikter både i den mänskliga naturen och de olika krafter och föreställningar som formar en människa och en viss tidsepok. Av detta görs mycket i ”de förfördas hemlighet”, när den mognande Lucia jämför sitt eget öde med den spanska 1500-talsdrottningens.

Gioconda Belli - Den Förfördas HemlighetDen senares levnadsöde bjöd därtill på starka intryck: hon var ovanligt bildad för sin tid och korresponderade med sin tids intellektuella; en hel radda av henens syskon dog och hon blev mycket otippat arvinge till den spanska (kastilianska) kronan; hon erfor ovanligt nog en häftig romans med den man med vilken hon ingick ett tidstypiskt arrangerat äktenskap, och denne var ingen mindre än Filip av Flandern, huset Habsburgs arvprins: hennes förhållande var icke desto mindre stormigt, då hennes man satte sig före att usurpera hennes rätt till den kastilianska tronen; han dog ung, varvid Johanna istället låstes in av sin egen far; förhållandet till barnen var också problematiskt, och som om det inte vore nog satt hon decennier inspärrad och det fanns starka tvivel på hennes mentala hälsa.

Juana la Loca Felipe el Hermoso Johanna av Kastilien Filip den SköneSom man kunde vänta sig är elementet av historieboksroman starkt. Men i det här fallet sker det medvetet och utgör i själva verket en del av handlingen. Det är en av dess poänger att huvudkaraktären Lucia, och med henne läsaren, skall lära känna historien för att så kunna avslöja glimtar av något som Lucias ciceron genom seklernas dimmor söker efter. Metoden för att uppnå detta är en som alla som spelat rollspel lätt kan identifiera sig med. De reflektioner som Lucia gör av sammanträffandena i sitt eget och den renässansdrottningens liv framstår därvid som rimliga och intressanta på så sätt att det säger något om både det specifika för människans tillstånd och vad omständigheterna medger, samtidigt som det allmänmänskliga också står fram, något som historieundervisningen ofta missar – att forntidens människor var personer lika oss, om än i en annan tid och formade av andra förhållanden. Det där gör Gioconda Belli bra.

juana la loca de castilla som hertiginna av FlandernPå det viset blir ”den Förfördas Hemlighet” en tribut till fantasins och föreställningsförmågans kraft. För visst är det så, att vi med empatins hjälp och genom att tänka oss in i dåtidens människor, kan få en skymt av förgångna eror, tider och platser andra än våra. Det är i själva verket det kraftigaste som står oss till buds. Skrifter och arkeologiska fynd kan hjälpa oss. Men till sist och syvende är det bara genom att betrakta forntidens folk som riktiga, helgjutna människor som vi kan överbrygga gränserna och skåda bortom det som är här och nu

Juana the Mad Johanna den vansinniga Juana la locaBoken har ett påtagligt feministiskt anslag, i och med att den belyser hur snedvriden historieskrivningen blir när de svårt misogyna krönikörer och skriftställare som dominerar den nerskrivna historien måste ta upp en kvinna. Farao Kleopatra, Kejsarinnan Theodora av Östrom, Drottning Elizabeth I, Katarina den Stora… listan över mäktiga kvinnor som icke desto mindre förtalas av historien på ett eller annat sätt kunde göras lång. Det här är något som gällt  även för Sverige, där ju vår egen drottning Kristina under långa perioder omgärdats av svårartat dålig press. Johanna ”den vansinniga” är just en sådan där figur som lånar sig för förtal och illvillig porträttering – trots, eller kanske just för sin avgörande roll som bärare av två dynastiers förhoppningar och ambitioner regerade hon aldrig i egen rätt, utan blev redan under sin livstid berövad sina rättigheter som Kastiliens drottning och fick se andra, först sin make, sin fader och sedan sin son, regera i hennes namn medan hon låstes in och skuffades undan i Tordesillas.

Johanna porträtterad av Pilar López de Ayala

”Den Förfördas Hemlighet” är en intressant bok och variant på historisk roman med handling som pågår både i nutid och det förgångna på ett sätt som ger mängder av historisk information utan att det känns tradigt – tvärtom står historien fram som just så spännande och fantasieggande som den ju faktiskt kan vara. Kanske framstår bokens huvudperson som lite väl snabbt mognande av sin fantasiutflykt – men en viss komprimering av hennes mentala process får man kanske räkna med. Möjligen är upplösningen lite väl abrupt och känns inte så integrerad i den historiska framställningen – det skulle ha varit kul om Gioconda Belli kunnat bygga en starkare direkt länk mellan slutet och bokens båda tidstrådar. Det känns som något av en antiklimax, men mer skall inte sägas här. ”Den Förfördas Hemlighet” rekommenderas för läsare av historiska romaner, speciellt för den som gärna ser ett högintressant kvinnoöde problematiseras och ägnas eftertanke.

Indomitus Betyg

Tummen upp

Tummen upp

Se fler bokrecensioner på sidan

INDOMITUM LIBRORUM

******************************

En reflektion om språk: ”Den Förfördas Hemlighet/El Pergamino de la Seduccíon” är ännu en bok läst på både svenska och spanska, dessutom högläst i sin helhet på sistnämnda spårk. Spanska känns definitivt mer rätt – det handlar trots allt om en spansk drottning. Och det finns också där, de avlägsna spåren efter en språklig gemenskap.  För de med möjlighet är detta en övning som rekommenderas – bra böcker kan defintivt bära en sådan omläsning, och det ger en djupare inblick i både boken i språkens egenart att sålunda se en bok ur två språkliga perspektiv. Med tack till min far, vars svenska upplaga jag först läste, min morbror, som lånade mig den spanska upplagan, och min mor, som lärt mig läsa och att bibehålla mitt första språk, och för vilken jag nu får äran att läsa, när hennes ögon sviker henne.

————————————————–

KSG153808Se mer om Johanna ”den Vansinniga” av Kastilien, en intressant historisk figur, även om undertecknad första gången fick nys om henne i en buskisartad komedi på spanska från 1983, tror jag. I Spanien är Johanna en ännu levande och omdebatterad figur, och filmer, dokumentärer och böcker ges ut om henne. Som det spanska Habsburgshusets stammoder och den som födde en fantastisk ättelägg av kejsare, drottningar, kungar och prinsessor (Hennes två söner Karl och Ferdinand blev Tysk-romerska kejsare, , under vilka Spanien upplevde sin tid som en världsmakt som inleddes under Karl V av Habsburg, ”i vars välde solen aldrig gick ner.”) kom hon att spela en avgörande historisk roll, om än inte som regerande drottning i egen rätt.

Introduktioner för Johanna av Kastilien finns förstås på Wikipedia: se

För den som vill fördjupa sig är en av de senaste biografierna boken “Juana la loca, la cautiva de Tordesillas” av Manuel Fernández Álvarez,(Förlag: Editorial Espasa-Calpe, S.A. upplaga juni 2010 ISBN: 9788467034578)

Stephen King – ”Signal”


”Signal” Stephen King, Bra Böcker, Malmö  2006, Sv. Uppl 350 s. – Roman. (Engelsk titel ”Cell”)

stephen king - signalEn mystisk Signal som kommer till folk via samtal på deras mobiltelefoner förvandlar i ett slagvar och varannan till en dreglande, människoätande och klösande människobest. Panik och kaos uppstår, i vidsträckt, snart nog inser man, global skala. Det dröjer inte länge förrän bokens huvudpersoner finner sig omgärdade av sinneslöa men mordiska zombiehorder som tills synes planlöst vandrar fram och tillbaka i städer som blir livsfarliga jaktområden där de få friska människor som finns kvar är bytet. Snart nog måste man bestämma sig för att försöka dra ut på landsbygden, där man stöter på andra grupper av överlevande och också får insyn i att zombierna kanske inte är så planlöst befriade från alla avsikter och organisation som man trott…

the walking dead -article NYT”Signal” var något av en återkomst av King, en av hans bättre moderna skräckhistorier efter några års kringirrande i andra genrer. King kan sägas falla in i en 2000-talstrend av återupptäckt, vissa skulle kanske säga återutnyttjande av klassiska skräckromansfigurer som vampyrer och zombies. Stephen King var dock redan på 70-och tidigt 80-tal redo att gjuta nytt liv i de klassiska gestalterna ( se t.ex romanen Salems Lott (1975)), när dessa troper syntes lika döda som, tja döden. Så han kan knappast anklagas på att hel oförhappandes ha klivit på det nya zombietåget.

i-am-legend-subway-pumps-fail-1

Troligen är dock hans kombination av zombietemat med postapokalyptik  mer ett tidens tecken.

the Walking dead city zombiesInte minst i filmer har det närmast blivit standard att Zombies, oavsett om deras ursprung är mystiskt (tv-serien The Walking Dead) eller en smitta (I am Legend) eller resultatet av makabra experiment (28 dagar senare) orsakar hela den civiliserade världens undergång. Men även här har King varit en av de som befruktat en mystisk efter-katastrofal mark långt dessförinnan, med inte minst i ”Pestens Tid” (1978), där det totala ödeläggandet som på senare tid blivit legio beskrevs mycket effektivt.

28 days later desolate London 1

Det här är spänning av klassiskt King-snitt, där vi följer en påtagligt oheroisk  everyman-person på markplanet och låter denne se, konkret, återverkningarna av de fasor som King släpper loss.

Cell phone radiation mobiltelefoner strålning 537089-3076-40King tar rädslor och skräckscenarier som är allmänt spridda: en bit rädsla för mobilstrålning, en bit samhällets sammanbrott, en bit odöda människoätare, och kokar det i en vardagssuggestiv beskrivning på markplanet låter läsaren identifiera sig med hjältarna, deras situation och beslut. King behärskar det här skrivsättet som få andra, och här undviker han också att bli så långrandig som i sina mer tegelstensartade romaner som ”Det”. Handlingen flyter på, språket är rappt och intrycken och de hemska insikterna slag i slag, och insatserna höjs med ett ständigt och för läsaren behagligt oroande sätt.

Visst har ”Signal” sin andel av logiska krumsprång, och naturligtvis bara råkar man springa in i några som har järnkoll och potential att lösa hela grejen. Det får man dock närmast ta, det hör till genren. I en sådan bok är framkallandet av en ruggig möjlighet, skapandet av en känsla av utsatthet och att något vardagligt får fasaväckande innebörd den verkliga valutan.

Mer irriterande är Kings oförmåga att låta bli inslag av parapsykologi, och när telefonzombierna börjar levitera och telepati blir ordningen för dagen känns nödbromsen inte långt borta. Vid det laget har han skrivit in sig i ett hörn, där zombierna för att kunna göra mer än bara gå runt och slita sönder saker måste få lite psykiska förmågor. Synd, för det luckrar upp trovärdigheten i historien och tar defintivt ner den ett snäpp.

Signal the cell Harvard professor by Darek Kocurek

Ett ord också om själva scenariot. Stephen King sätter på klassiskt amerikanskt manér likhetstecken mellan USA och hela världen. 28 Weeks after Horde of InfectedVisst har mobilnäten byggts ut och når en stor del av världens befolkningar – men det är bara i några få platser, främst i Nordeuropa, Korea och Japan som de är verkligt heltäckande. Sannerligen inte i författarens hemland, där täckningen ofta är sporadiskt. Miljarder människor, även i I-länderna, befinner sig bortom mobilnätens räckvidd. Så det totala sammanbrott som King antyder skulle inte inträffa, även med accepterande av bokens logik. Även om USAs och några andra staters krigsmakters och samhällsfunktioner skulle krackelera av en mobilburen galenskap, är det långt ifrån säkert att detsamma skulle gälla Kinas, Rysslands eller tja, Brasiliens krigsmakt. Visst, världen skulle svikta, men knappast rasa samman så totalt

Stephen King

Stephen King

”Signal” var en slags återkomst för ”den gamle” King i gammal god form, tillbaka från sina utflykter i Fantasygenren, återupptagande det som de flesta skulle se som hans huvudgebit – moderna skräckromaner med vardaglig och samtidigt suggestiv känsla. Denna uppsnofsade Zombieeroman á la King är inte någon av hans bästa alster, men en återuppryckning som underhåller och levererar allt vad en presumtiv Stephen King-läsare kunde önska.

Indomitus Betyg

Medelbetyg för gott försök

Medelbetyg för gott försök

För denna och fler bokrecensioner se samlingssidan

INDOMITUM LIBRORUM

———————————

PS. I min recension har jag använt en bred definition av vad en zombie är, och som utgår från en f.d. normal, levande människa som helt eller huvudsakligen förlorat förmågan till medvetande, är aggressiv och innebär en omedelbar och dödlig fara för protagonisterna i en berättelse, och på något sätt förändrats fysiskt så att de också är svåra att döda som man skulle döda en vanlig person. Zombies som en litterär figur alltså, inte som en hård eller bokstavlig definition av mystiska människovarelser mellan liv och död, ofta odöda eller magiska på något annat sätt, som en purist skulle insistera på. Zombieberättelser utmärks under min läsart av vissa berättelsemässiga egenheter såsom faktum att fienden består av en massa snarare än en enskild farlig varelse: att faran i sig saknar komplicerade motiv och planer, att de är svårdödade på ett ytligt plan och försätter protagonisterna i ett defensivt tillstånd, samt slutligen att den trots allt har igenkännliga mänskliga drag, vilket borgar för funderingar över människans natur, medvetandets skörhet och annat existensiellt mellan splattret av döda köttbitar och ruttnande tänder.

Diskussioner av vad som kan betraktas som Zombies, vilka subtexter de kan bära på och vad som kännetecknar filmer med zombiestruktur finns t.ex i

En bild säger mer än tusen ord… om Kommunistisk Propagandakonst i Nordkorea


Om Nordkorea, denna stolliga statsbildning med världens enda sittande kommunistiska dynasti (inne på tredje generationen med tillsättningen av Kim Jong-Un) kan mycket sägas – och det retar alltid fnissviljan att återkomma till deras märkliga syn på estetiska spörsmål och hur man förhåller sig till omvärlden.

Även ur estetisk synpunkt är Nordkorea en mycket märklig blandning av relik, politisk totalitär hysteri, kulissbygge och allmänt galna infall. Här har tidigare berörts det verklighetsfrämmande, närmast religiösa kvalitén hos många av deras propagandaposters framställningar av ett Nordkoreanskt Astridlingrenland, liksom av Pyongyangs märkliga kår av påtagligt presentabla kvinnliga trafikpoliser.

De där postrarna utgör en fortsättning på vad som varit en hel genre – den handmålade affischen, inom den speciella subgenren det Handmålade Politiska Propagandabladet. Propagandaposterns grundidé, att i en bild fånga en enkel konflikt och illustrera okomplicerade slogans togs först i bruk i massiv skala under första världskriget, men har förstås brukats i många samhällen och situationer av främst mobiliserande slag därefter. Folkomröstningar, politiska kampanjer, inte minst demokratiska länders valrörelser,  och förstås – krig. Under andra världskriget var de närvarande på alla sidor.

Några svenska politiska propagandaaffischer

Men i ideologiskt drivna totalitära stater som Sovjetunionen, där många av de bärande stilgreppen utvecklades (men förstås även i Kina, Hitlertyskland och andra sådana regimer) kom propagandapostern förutom rollen av mobiliseringsinstrument också snabbt att bli en slags modern motsvarighet till medeltida kyrkomålningar. De gav således till känna den officiella dogmen på ett samtidigt dekorativt och lättfattligt sätt, samtidigt som de bidrog till att stadsfästa statens närvaro i det offentliga rummet. Staten är för övrigt ofta liktydig med de högsta ledarna, vilkas personkult manifesteras och proklameras genom deras gudalika närvaro på postrarna.

Affischen som målat verk, kommersiell eller politisk, var i nedgång nästan överallt i världen, även t.ex. i den västerländska filmindustrin som alltmer började gå över till fotomontage, när den delvis kom tillbaka under vänsterradikalismens 70-tal. En anledning var maoismens särdrag av att ständigt behöva ”kampanjer” och nya revolutionära mål att mobilisera med eller mot som blev övertydlig i samband med kulturrevolutionen (se några stilexempel nedan). Då  fick en ”marknad” för stiliserad och klart igenkännbar  politisk ikonografi åter ett uppsving.

Efter 70-talet har ingen modern stat konsekvent använt sig av den handmålade  postern som publikt konstverk och kommunikationsmedel – utom det slutna och i tiden frusna Nordkorea.

Totalitära stater har ett behov av att anknyta till en ytligt partikulär kultur som gör att landet framstår som ”unikt” och bortom jämförelse med andra länder. I Nordkorea har det där drivits in absurdum – hela basen för Kim il-Sungs förljugna ”Juche”-ideologi  är ju den schizofrena  idén att ett land, tillråga ett som inte är speciellt stort eller tätt befolkat, kan vara helt självförsörjande och samtidigt militärt, ekonomiskt, socialt och politiskt helt oavhängigt. Medan verkligheten varit att landet skulle befinna sig i stenåldern om inte antingen Kina och/eller Sovjetunionen stagat upp det från sin tillblivelse. Det är sålunda ironiskt men helt följdriktigt att det enda som är originellt med landets officiella visuella kultur är graden av bombasm och samtidigt slaviskt upprepande av teman som tröskats i över ett sekel.

I Nordkorea har den politiska postermålningens speciella genredrag utvecklats till sin yttersta, för att inte  säga bortom det parodiskas, gräns. Exemplen representerar en märklig blandning av knasiga hatutfall mot landets fiender, sockersöta eller heroiserande bilder av landet och dess ledare och allmän kamp- och framstegsikonografi, med tidvis absurda inslag .

I en bok som kom ut häromåret, North Korean Posters: The David Heather Collection by David Heather and Koen De Ceuster(Prestel USA, 288 s.) görs en unikt fyllig katalogisering av dessa märkliga verk. David Heather har samlat på sig den största samlingen av Nordkoreanska propagandaposters någonsin någonstans, och personligfierar i sig det faktum att kommunistiska propagandaposters numera betraktas som kuriosa och samlarobjekt.

Ännu knasigare framstår således det faktum att de där affischerna fortfarande hänger överallt i Pyongyang. Tänk en evig valrörelses mängd av affischer som lusar ner hela staden, med den skillnaden att man aldrig får välja någonting.

Någonsin. Samma familj sitter vid makten och upprepar samma smörja, samma bilder och haschfantasier i 60 år, medan befolkningen i vad som kunde varit ett i alla fall drägligt land lever på eller under svältgränsen.

De bärande stilgreppen är desamma, fast formmässigt smalare, som de som utvecklades under Sovjetunionens första decennier. Dels finns den berömda ”socialrealismen”, bilder av formellt ”realistiska” personer och objekt avbildade i ett smickrande varmt softat ljus, misstänkt välnärda och lyckligt leende över att bo i det socialistiska paradiset.

Där finns målningar som går i en mer linjestark stil, oftast med en reducerad färgpalett (ofta rött, svart och vitt) med drag som vi idag skulle förknippa med serieteckningsstil. Däremot ser man inte mycket av de mer abstrakta, modernistiska varianterna som återfanns i åtminstone det tidiga Sovjetunionen, som parallellt med sitt tyranni och terror hade en verklig relation till modernisering och framstegstro. Nordkorea är i en jämförelse ännu mer kitschigt och bundet av hårdare socialrealistiska konventioner.

Undantaget är främst hataffischen, som tillåts avvika från strikt ”realism” och softat ljus för en mer polemisk stil. Även om stilen förstås också är direkt plagierad, notera t.ex den kroknäste (judiske?) plutokraten längst ner till höger- han skulle kunna vara direkt tagen från ”der Stürmer”.

Överlappande med olika stilar finns vissa stående motiv som också är karaktäristiska. Den mest dominerande är förstås den sjukliga ledarkulten. I Nordkorea får denna en ytterligare krydda av att den förment kommunistiske ledaren tillhör en dynasti av klassiskt konfucianskt snitt. Kim Il Sungs ande svävar bokstavligt över den stat där hans söner och sonsöner leder i hans namn fortfarande: ”den Store Ledaren” är ju president i evighet, och hans efterträdare endast överbefälhavare eller partisekreterare och slika, mindre titlar.  

Ledaren som vinkar till folket. Ledaren som ger produktionenheten, antingen det är kollektivjordbruket, gruvan eller kontoret, fantastiskt visa råd. Ledaren som leker med barn. Ledaren som pekar mot framtiden.  Ledaren som supehjälte till häst uppe i bergen (??). Men det är klart, enligt en tidigare poster föddes ju den enbart hole-in-one-slagande, operaskrivande och övermänskligt stilige Kim Jong-il praktiskt taget på hästryggen. Att han var en lönnfet och hjärtsjuk  liten fluktare som inte vågade flyga hörde liksom inte till saken.

Det kampretoriska inslaget med folk i gevär och bistra miner, eller följ-ledaren-temat där massor sluter upp bakom ledaren och/eller hans heliga bok är förstås en annan självskriven och ofta upprepad trop.

Det finns mycket att göra sig lustig över, mitt i det tragiska öde som varje dag vederfars nordkoreanerna, inklusive den kitschiga konst de måste stå ut med.

En är att det nordkoreanska bildspråket också har sin parallell i deras politiska språk, som är tryfferat med bombasmer och konstiga, överspända invektiv. Se sajten DK-News, en databas tillägnad nordkoreansk propaganda, som har den roliga ”Nordkoreanska diplomatiska förolämpningar-generatorn” för ett smakprov på hur det kan låta…

(http://www.nk-news.net/extras/insult_generator.php )

Det går ännu i denna dag uppenbarligen ut order på att visualisera de märkliga hatiska utfallen. I år skrev till exempel http://www.economist.com/blogs/banyan/2012/04/north-korean-propaganda och http://www.nknews.org/2012/04/8-leemyungbak_cartoons/om de nordkoreanska nidbilder som porträtterar sydkoreas president Lee Myung-bak, som regerignen i norr hjärtligt avskyr eftersom han inte är för eftergifter till Pyongyang, som en råtta.

Nordkoreas märkliga bildkonst är ingalunda ett passerat stadium, snarare förstärktes det bisarra draget under Kim-Jong-ils, den andre nordkoreanske kejsarens, tid. . Nu väntar vi bara på vilka spännande fantasmagorier som skall plitas ner om den nytillträdde Kim Jong-Un, den tredje i raden.

**************************************

Här har tidigare filmposterns utveckling diskuterats, i ett inlägg om posterns utveckling

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/02/09/en-bild-sager-mer-an-1000-ord-om-ovantade-fynd-filmposters-och-upphovsratt-1/

samt ett om en modern postervariant, signerad Rebecca

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/02/14/en-bild-sager-mer-an-1000-ord-om-serendipitet-ovantade-fynd-filmposters-och-upphovsratt-2/

Ett annat inlägg på temat visuell propaganda med ideologiska motiv, apropå kreationistiska bildframställningar

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/11/11/dumskallarnas-konspiration-kreationister-och-deras-dinosaurier/

___________________________________

North Korean Posters: The David Heather Collection av David Heather and Koen De Ceuster(Prestel USA, 288 s.) finns på adlibris http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=3791339672, bokus http://www.bokus.com/bok/9783791339672/north-korean-posters/ och Amazon http://www.amazon.com/North-Korean-Posters-Heather-Collection/dp/3791339672

Artiklar & Blogg:

Indomitum Librorum 2011+


Den här delsidan startades, utan att publiceras,  som en fortsättning på de anteckningar runt lästa böcker som jag fört under flera år. Jag har genom åren haft glädje av andras rekommendationer och varningar runt böcker, speciellt avseende skönlitteratur och fiction. På samma sätt har det noterats att folk klickar på länkar till böcker man rekommenderat. Så eftersom underlaget finns där ändå, kommer här Paulus Indomitus bidrag till boktyckandet. Det är främst skönlitteratur som kommer att tas upp till behandling – även om jag läser mer facklitteratur är sådana böcker oftast mer bundna till folks specialintressen eller research, och inte så mycket till smakpreferenser eller rekommendationer. Men en och annan fackbok kommer att slinka in här också.

Inriktningen på de romaner och novellsamlingar som betygssätts och kommenteras här är ganska spretig, med en viss slagsida åt vad som ibland nedlåtande kallas ”genre-litteratur”: deckare, Science Fiction, Fantasy, historiska romaner osv. har här sin givna plats. Kvalitetsmässigt samsas  här högt som lågt. Mycket lågt ibland. Det är ett utslag av ett märkligt lyte hos undertecknad, nämligen oförmågan att slutgiltigt kunna lägga ner en bok när den en gång börjat läsas. Man hör ibland litterära personer kokettera med att de ”inte har tid att läsa dåliga böcker”. Undertecknad har inte nått denna förfining. I själva verket kommer här idén att förfäktas att man kan läsa av många olika skäl, och att böcker av olika halt passar för olika tillfällen. Även när det kokar ner till ett enskilt omdöme.

Det måste poängteras att recensioner och betyg här präglas av en persons preferenser, och inget annat. Kommentarer, tillrättavisningar och invändningar är välkomna. Liksom tips på andra böcker!

Till sist. Vid en en del av böckerna hänvisas det till längre recensioner och diskussioner som återfinns på huvudsidan -följ länken bara och kom till rätt post där så blir allt bra.

Pablo Fuentes Leiva, Stockholm, april 2012


LÄST FICTION

”Femtio nyanser”-trilogin av E.L. James: ”Femtio Nyanser av Honom”, ”Femtio nyanser av Mörker” & ”Femtio nyanser av Frihet”

”50 nyanser av Honom” E L James, 2011, Norstedts Förlag, Stockholm , 554 s.

”50 nyanser av Mörker” E L James, 2012, Norstedts Förlag, Stockholm, 538 s. 

”Fifty Shades Freed” E L James 2011, Arrow Books, London. 580 s.

50 shades trilogi EL JamesSedan 2012 har ”Femtio nyanser”-böckerna gått från en snackis till ett fenomen som får publicister att dregla (Och gett tillfällen för braskande budskap som ”har sålt mer än Harry Potter!” över 60 miljoner sålda!” osv). Vissa talar om ett genombrott för den erotiska skildringen och litteraturen, att E.L. James lyft en hel genre ur skuggorna och gjort den salongsfähig och chick, och naturligtvis har det lett till att en mängd efterföljare numera trängs på hyllorna.

Vad är det då för fantastisk historia som tagit världen med storm?

Anastasia, en ung naiv flicka råkar oförhappandes intervjua den vrålsnygge miljardären Christan Grey, som av oklar anledning dras till henne, arrangerar att de stöter ihop fler gånger och till slut söker få till stånd en slags relation. Det visar sig dock att denna relation är den hos dominant-undergiven, då Christian Grey är inne på sadomasochism. Den unga Anastasia både skräms och kittlas av det där, men hjälten är så snygg att hon rätt snabbt går med på att smiskas och köras med i och utanför sängen. Såsom obotlig romantiker med ett hjärta av guld ser hon också den trasiga själen under sadistens hårda yta, och så småningom och efter några förvecklingar faller denne till föga för hennes ömhet och omsorger och inleder en kärleksrelation, de gifter sig och blir till slut en enda stor lycklig familj.

Slut.

E L James - Femtio nyanser av honom

Ovanstående dras genom ständiga referenser till vad som redan sagts i någon av de oändliga, närmast i realtid återgivna samtalen mellan den kvinnliga protagonisten och den ”mystiske” Christian Grey, lite tamt gnissel påkallat av den sistnämndes förtryckarattityd, samt amatörpsykologiserande, ut till att fylla de över 1600 (!) sidor som böckernas berättelse slingrar sig genom. Och förstås, ett antal sexscener av mer eller mindre fantastiskt slag.

Om någon till äventyrs känner epitetet ”Harlequin-roman” kittla tungan så finns det goda skäl till det. För det här är en sådan, i utdragen och endast mycket tunt förklädd form. Alla genrens troper och stereotyper finns där. Som det här med prinstemat. ”Prinsen” Christian Grey, föremålet för hjältinnans åtrå och i princip alla tankar, är den totale alfahannen:  sanslöst snygg, sportig, allmänt världsvan och så förstås – multimiljardär. Han är en den intressante och agerande, trots sin rikedom försedd med en fruktansvärd barndom som gjort honom ärrad för livet, vilket får utgöra en slags silverkant av trasighet som appellerar till läsarens sympati. Vilket behövs, för han är en auktoritär, självsvåldig och dominerande skithög.

Flickan, å andra sidan, är en total ingenue, i detta fall till och med oskuld. Hon är attraktiv men vet förstås inte om det. I själva verket har hon så hysteriskt dålig självkänsla att man själv vill piska henne redan efter de inledande säg, hundra sidorna – och hon blir tyvärr aldrig bättre. Ständigt ängslig, ständigt funderande på vad andra tänker och tycker och ständigt lika förvånad över att hon har egna önskningar och synpunkter – som dessutom ofta serveras henne av andra. Nej, någon intressant eller speciellt beundransvärd person är hon inte.

Det som dock skall locka i den här berättelsen är dock sexet. Och inte vilket sex som helst. Piskor (trots att de inte kommer till användning), smisk, handbojor och avancerad petting. Ni vet, kinky stuff.

E L James - Femtio Nyanser av Mörker

Men tyvärr lyfter aldrig det stygga sexet. Beskrivningen av BDSM-kulturen (Bondage-Dominance-Sado-Masochism) slits mellan att både vara extremt renskrubbad och banal å ena sidan, å den andra att förses med patologiska förtecken, som något sjuka eller  skadade människor ägnar sig åt på allvar. Vad som blir kvar är ganska tama övningar, varianter på reguljärt mansdominerat ”hårt” sex.  I själva verket framstår det mest kinky vara att hjältinnan har någon sexualitet alls. Trots sin ansats att vara ”vågade” blir därför böckerna mer än något annat bekräftelser på en väldigt traditionell syn på framför allt könsroller och sexualitet.

Det är synd. Även om man som undertecknad betraktar BDSM mer som fånig, skrattretande och ängslig än kittlande eller befriande, kunde kanske temat med BDSM eller en komplex sexualitet som både kan upplevas som eggande men också har sina mörka stråk vara potentiellt intressant. Men allt handlar förstås om hur man gestaltar det. Om man gör det alls. Femtio-nyanser –böckerna gör det tyvärr inte. Ansatsen inför BDSM verkar vara att ett försök att exploatera ett tabu som man både tonar ner så mycket det går samtidigt som man vill fortsätta förfasa sig över det.

Fifty Shades Freed - E L JamesInte heller språkligt sett står ”femtio nyanser”-böckerna på någon hög nivå, med mängder av upprepningar av otroligt enfaldiga ordvändningar och evighetslånga dialoger som ältar exakt samma sak om och om igen. Handlingen är extremt rakt och övertydligt berättad utan att bli vare sig vara rapp eller spännande, och det konstanta bruset av huvudpersonens tankar och samtal närmast i realtid, tillsammans med övertydlig och extremt ytlig psykologisering av karaktärernas handlande, tar effektivt bort allt mystiskt eller spännande i de känslomässiga eller sexuella turerna. Det gör också att det föregivet spännande sexet i böckerna snabbt blir ganska trist – när man för femtioelfte gången fått det beskrivet hur hjältinnan ”hjälplöst kommer runt honom” och andra klichéer som upprepas in absurdum, slutar man att bry sig.

Trots att vi får höra hennes tankar på allt som händer är den inre dialogen tyvärr svårartat barnslig, och huvudpersonen förblir ett blankt blad böckerna igenom. Snarare reducerar den dess bärare till en bimbo vars ständiga tryckande på hur jävla snygg den gudomlige Grey är känns mer än lovligt gumsjukt. I själva verket beskrivs alla personer i böckerna lövtunt, och utifrån sitt utseende. Det ytliga anslaget är också något som  också det ständiga varumärkesdroppandet och ohöljda materialism som vidlåder böckerna förstärker.

 De roller som den kvinnliga protagonisten intar, och den manlige dominante som handlingen kretsar kring, är lika stenåldersmässiga som karaktärerna själva, tyvärr. Han är den starke dominanten med pengar makt och handlingskraft, hon det omedvetna kuttersmycket vars enda riktiga resurs är hennes kääärlek som öppnar hans ögon, och i någon mån tämjer honom till att bli en mer ”normal” familjeman.

Det kan ju vara fördomar då undertecknad kanske inte tillhör den främsta målgruppen för den här sortens berättelser, vilka nästan övertydligt riktar sig till kvinnor som en stereotyp spegelbild av porrens tillvändning åt det manliga (därav genrenamnet Chick-lit…)I den jämförelsen drar förstås en bok det längsta strået. Men det hindrar inte att det, även kvalitetsbrister åsido, finns rätt mycket att irritera sig över i de här böckerna.

En sak måste man dock ge dem – ”femtio-nyanser”-böckerna är lättlästa, inte bara i meningen att språket och historien är enkla, men det är lätt att bläddra vidare. E.L. James lyckas trots sitt språkliga snubblande få en åtminstone lite intresserad av om hjältinnan till slut kommer att låta sig piskas. Eller så kanske det är undertecknads egna variant av sadomasochism att man inte kan lägga ner även en sådan av kommersiell hype uppblåst ballong, sannerligen inte bärare av några andra kvalitéer än att man kryddat utslitna klyschor ur romantikgenren med ytliga referenser till den föregivet kittlande BDSM-världen. Undertecknad  läste sista boken på engelska för att se hur språket tedde sig i original. Men tyvärr var nivån i stort sett inte högre där. Betyget måste bli underkänt.

Tummen ner
Tummen ner

Med tack till kusin Linda som lånade de första 2 böckerna.

För några böcker som lyckas vara lättillgängliga och roa, men som har mer intressant att säga om en ung kvinnlig protagonist som utforskar sexualitet och det avvikande, se t.ex. Paulo Coelhos ”Elva Minuter” och den anonymt skrivna ”Den Avklädda Bruden”.

”En Svart Tid” av Michal Glowinski

”En Svart Tid” Michal Glowinski 1998, J & Z Publikationer, Stockholm (2002), 156 s.

Michal Glowinski - En Svart Tid

Mycket av det som skrivs och framför allt framställs visullet om Förintelsen, i TV och film, fokuserar på det mest groteska, det som av goda anledningar blivit emblematiskt för Förintelsen: koncentrationslägren, framför allt dödslägren med sina gaskamrar och sorteringsköer.

Michal Glowinski visar i sin bok ”En Svart Tid” dock på situationen för den som ”slapp undan” i meningen att de inte kom iväg till utrotningslägren. Hans familj, som först forslats till svälten och den långsamma döden i Warsawas Ghetto, samlas upp för avresa till Treblinka, men lyckas under en tågförsening smita iväg. Den unge Michal göms ensam undan och förlorar därefter kontakten med sin familj. Sedan tar en flerårig tillvaro vid som gömd och familjelös pojke på drift i krigstidens Polen.  Hur den märkliga existensen under hot om omedelbar utrotning i ett ockuperat och sedan krigsridet land tedde sig för ett ensamt barn är huvudspåret i boken.

”En Svart Tid” är en annorlunda ögonvittnesskildring. Den består av skärvor av intryck, enskilda ögonblick och händelser uppträdda efter varandra i den ordning de skedde.  Michal Glowinski undviker medvetet att sammanfoga bitarna med tänkta övergångar och annan utfyllnad. Autenticiteten är enormt viktig för honom, och han vill verkligen inte säga mer än vad han verkligen tycker sig minnas, och har mängder av förbehåll även till det. Det är den unge Michals perspektiv och den period under vilket de utspelar sig som får utgöra en samlande tråd.

Omsorgen om att inte säga mer än vad han faktiskt minns skänker tyngd till de enskilda episoderna. Metoden aktualiserar dock frågan – kunde inte Michal skrivit mer av en roman genom att fylla ut luckorna fiktivt?

Glowinski tar själv tag i frågan och svarar på den medan han går från det ena minnet till nästa. På så sätt utvecklar sig boken till en slags skriven dialog med läsaren. Och snart nog blir det lite som att ha en numera åldrad man framför sig, som medan han berättar sinna minnen kliar sig på huvudet och återkommande beklagar vad han inte kommer ihåg, samtidigt som han ibland tillåter sig att tala om sådant som han fått veta i efterhand. För sådant är ju också minnet, uppbyggt av ögonblick, inte en sömlös kontinuerlig ström, snyggt förpackad med passande början, mitt och slut.

Ansatsen har alltså klara förtjänster. Genom att bara redovisa det han själv såg, att vara försiktig med att anta sådant som han inte kunde veta då det begav sig, sjunker mycket in omärkligt, som detaljer i periferin i ett brokigt foto. Sedan kan läsaren själv dra slutsatser av de många skilda intrycken och notera vissa företeelser.

En, kanske den viktigaste av dessa förhållanden, är den totala utsatthet och maktlöshet som den unge Michal lever under, gödd av den ständiga och fundamentala skräcken för att bli angiven av det omgivande polska samhället. Här bildar Michal Glowinskis bok en länk i en ny del av kedjan av hågkomster om Förintelsen (…)

Resten av recensionen med länkar till kringmaterial och bilder kan läsas i inlägget

https://paulusindomitus.wordpress.com/2013/03/08/michal-glowinski-en-svart-tid/

…För den som vill läsa en annorlunda bok om dessa skeenden som tidvis kan tyckas söndertjatade, en minutiöst ärlig, utlämnande och trots sitt lågmälda anslag fascinerande bit historia, rekommenderas Michal Glowinskis, ”En Svart Tid”.

Indomitus Betyg

Tummen upp

”Signal” av Stephen King

Bra Böcker, Malmö  2006, Sv. Uppl 350 s. – Roman. (Engelsk titel ”Cell”)

stephen king - signalEn mystisk Signal som kommer till folk via samtal på deras mobiltelefoner förvandlar i ett slagvar och varannan till en dreglande, människoätande och klösande människobest. Panik och kaos uppstår, i vidsträckt, snart nog inser man, global skala. Det dröjer inte länge förrän bokens huvudpersoner finner sig omgärdade av sinneslöa men mordiska zombiehorder som tills synes planlöst vandrar fram och tillbaka i städer som blir livsfarliga jaktområden där de få friska människor som finns kvar är bytet. Snart nog måste man bestämma sig för att försöka dra ut på landsbygden, där man stöter på andra grupper av överlevande och också får insyn i att zombierna kanske inte är så planlöst befriade från alla avsikter och organisation som man trott…

”Signal” var något av en återkomst av King, en av hans bättre moderna skräckhistorier efter några års kringirrande i andra genrer. King kan sägas falla in i en 2000-talstrend av återupptäckt, vissa skulle kanske säga återutnyttjande av klassiska skräckromansfigurer som vampyrer och zombies. Stephen King var dock redan på 70-och tidigt 80-tal redo att gjuta nytt liv i de klassiska gestalterna ( se t.ex romanen Salems Lott (1975)), när dessa troper syntes lika döda som, tja döden. Så han kan knappast anklagas på att hel oförhappandes ha klivit på det nya zombietåget.

Troligen är dock hans kombination av zombietemat med postapokalyptik  mer ett tidens tecken. Inte minst i filmer har det närmast blivit standard att Zombies, oavsett om deras ursprung är mystiskt (tv-serien The Walking Dead) eller en smitta (I am Legend) eller resultatet av makabra experiment (28 dagar senare) orsakar hela den civiliserade världens undergång. Men även här har King varit en av de som befruktat en mystisk efter-katastrofal mark långt dessförinnan, med inte minst i ”Pestens Tid” (1978), där det totala ödeläggandet som på senare tid blivit legio beskrevs mycket effektivt.

Det här är spänning av klassiskt King-snitt, där vi följer en påtagligt oheroisk  everyman-person på markplanet och låter denne se, konkret, återverkningarna av de fasor som King släpper loss. King tar rädslor och skräckscenarier som är allmänt spridda: en bit rädsla för mobilstrålning, en bit samhällets sammanbrott, en bit odöda människoätare, och kokar det i en vardagssuggestiv beskrivning på markplanet låter läsaren identifiera sig med hjältarna, deras situation och beslut. King behärskar det här skrivsättet som få andra, och här undviker han också att bli så långrandig som i sina mer tegelstensartade romaner som ”Det”. Handlingen flyter på, språket är rappt och intrycken och de hemska insikterna slag i slag, och insatserna höjs med ett ständigt och för läsaren behagligt oroande sätt.

Visst har ”Signal” sin andel av logiska krumsprång, och naturligtvis bara råkar man springa in i några som har järnkoll och potential att lösa hela grejen. Det får man dock närmast ta, det hör till genren. I en sådan bok är framkallandet av en ruggig möjlighet, skapandet av en känsla av utsatthet och att något vardagligt får fasaväckande innebörd den verkliga valutan.

Mer irriterande är Kings oförmåga att låta bli inslag av parapsykologi, och när telefonzombierna börjar levitera och telepati blir ordningen för dagen känns nödbromsen inte långt borta. Vid det laget har han skrivit in sig i ett hörn, där zombierna för att kunna göra mer än bara gå runt och slita sönder saker måste få lite psykiska förmågor. Synd, för det luckrar upp trovärdigheten i historien och tar defintivt ner den ett snäpp.

Ett ord också om själva scenariot. Stephen King sätter på klassiskt amerikanskt manér likhetstecken mellan USA och hela världen. Visst har mobilnäten byggts ut och når en stor del av världens befolkningar – men det är bara i några få platser, främst i Nordeuropa, Korea och Japan som de är verkligt heltäckande. Sannerligen inte i författarens hemland, där täckningen ofta är sporadiskt. Miljarder människor, även i I-länderna, befinner sig bortom mobilnätens räckvidd. Så det totala sammanbrott som King antyder skulle inte inträffa, även med accepterande av bokens logik. Även om USAs och några andra staters krigsmakters och samhällsfunktioner skulle krackelera av en mobilburen galenskap, är det långt ifrån säkert att detsamma skulle gälla Kinas, Rysslands eller tja, Brasiliens krigsmakt. Visst, världen skulle svikta, men knappast rasa samman så totalt

”Signal” var en slags återkomst för ”den gamle” King i gammal god form, tillbaka från sina utflykter i Fantasygenren, återupptagande det som de flesta skulle se som hans huvudgebit – moderna skräckromaner med vardaglig och samtidigt suggestiv känsla. Denna uppsnofsade Zombieeroman á la King är inte någon av hans bästa alster, men en återuppryckning som underhåller och levererar allt vad en presumtiv Stephen King-läsare kunde önska.

Indomitus Betyg

Medelbetyg för gott försök

För diskussion kring Zombietemat samt bilder till denna recension, se inlägget https://paulusindomitus.wordpress.com/2013/01/27/stephen-king-signal/

Trilogin ”FÖRSTA LAGEN”: ”Det Lockande Stålet”-”Man Bör Förlåta”-”Det Yttersta Argumentet” av Joe Abercrombie

”Första Lagen” är en trilogi av Joe Abercrombie, bestående av de tre böckerna ”Det Lockande Stålet” (2006), ”Man Bör Förlåta” (2007) och ”Det Yttersta Argumentet”(2008). Den har rönt framgång i Storbritannien och USA och är ett mer gediget menat försök att beskriva en parallell värld, med delvis realistiskt anslag och en intressant genomsyrande moral under en mer ordinär Fantasy-story.

Abercrombie har en lång ”introducerande” inledning där karaktärerna och historien växer fram gradvist. Persongalleriet är typiskt. Den store lunsen Logen Niofingrar, krigare från norra ödemarkerna, Bayaz den mystiske magikern , den kvinnliga tjuv/mördartypen Ferro , argsint f.d. slav och dödlig krigare, riddaren Jezal van Luthar, och några mer tänkande karaktärer. Det görs klart att figurerna, som i en twist som känns igen från thriller/polisgenren inte alls gillar varandra inledningsvis, dragits samman av en mer avancerad vilja för ett högre syfte.

Den inre dialog som åtföljer varje figur är dock lite för enkelt skriven på läsarens näsa, och inte konsekvent genomförd. Ibland får man väldigt mycket inblick i protagonisternas tankar och karaktär så att det känns som om dessa satt på analyssoffan med en. Men viktiga bitar smugglas ändå framåt och sparas för senare, ett rätt sökt litterärt grepp och stapelvara från deckargenren.

Liksom hos Robert E Howards ”Conan”-böcker har Abercrombie en värld vars indelningar delvis svarar mot den befintliga historiens. ”Unionen” är det västerländska stora riket i mitten, bestående av många länder. Det finns orientaler i öst med klar anstrykning av det ottomanska riket, och mer råbarkade och barbariska trakter med tydligt keltisk/nordliga drag i norr. Intressant är att dock ”Unionen” mer överlappar med det Tysk-romerska riket än de vanliga anglosaxiska förebilderna. Det högsta organet i riket är riksförsamlingen och monarkins makt svag och i händerna på höga ämbetshållare. Det är en välkommen variation och känns mer passande för ett så stort men icke centraliserat rike i en förmodern tid. Överhuvudtaget ger sig Abercrombie delvis på att beskriva ett senmedeltida samhälle, även de politiska turerna.

Realism i en fantasyvärld är en skör blomma, eftersom avvikelserna från vad som är logiskt eller rimligt då skorrar än mer. Som frånvaron av en stark kyrka i ”Första Lagen”, blivet ännu knasigare av att den i storyn viktiga inkvisitionen här är en icke-religiös, anakronistisk analogi till moderna säkerhetstjänster. Det undergräver trovärdigheten för en realistisk medeltida värld, som är totalt inkonsekvent utan den kyrka som var den ojämförligt starkaste institutionen och vars lära präglade varje facett av livet. Och den i Fantasy närmast obligatoriska Magin, dvs. förekomsten av väldiga ockulta krafter tillsammans med ofantligt gamla varelser ställer som så ofta till det. Abercrombie försöker, tar till det vanliga plåstret att magin och dess roll har försvagats, spinner några varv kring gudarna men kan i slutändan ändå inte undgå att framställa magin och dess utövare som ett gäng godtyckligt käbblande gubbstruttar och en trots försök till nyanser väldigt typisk manicheisk onda-goda-kosmologi.

Det särskiljande i böckerna framgår mer ju längre de fortskrider. Trots att grundstoryn är av typiskt slag med en viktig resa och deltagande i diverse stridshandlingar sker det med en ton som är ovanligt desillusionerad, renons på skönmålning. Den vanställde protagonisten och Inkvisitorn Glokta är fanbäraren för den desillusionerade tonen som kommer att lägga sig över handlingen. Hans nihilism och inte sällan ondsinta och sadistiska handlande känns först som en anomali, men snart anar man att Abercrombie tänkt tanken – ”Vore det inte kul om… man tog en stapelfantasy och lät den utspela sig i en moraliskt tvivelaktig värld med desillusionerade, trasiga eller rent amoraliska karaktärer på plats för de bärande typiska hjälterollerna?”

Det är dock störande att även Abercrombies moraliska ambivalens fläckas  av en rasanstruken historiesyn. Barbarerna längst upp i norr är inte kloka, de onda österlänningarna, det stora hotet mot världens bestånd, är grymma och tyranniska och drabbade av en falsk religion. Hoppet står till den västerländska civilisationen i centrum. Man kan verkligen höra marschmusiken till Huntingtons ”Clash of Civilizations” som underliggande paradigm.

Men trots allt är grundtanken faktiskt lite kul, och ”Första Lagen” fungerar därför och känns ändå fräsch ur det perspektivet. Slutet har faktiskt en rolig knorr, i all sin frustrerande lätt nihilistiska poäng, fjärran från ”Så levde de lyckliga i alla sina dagar och fred och frid rådde i kungariket”. Mer skall inte sägas här, annat än att Abercrombie måste ha skrockat för sig själv när han till slut knöt ihop säcken.

För fantasydiggaren är ”första Lagen” en av de bättre High-Fantasy-serierna och kan trots förbehållen ovan rekommenderas. Enligt ett ofog som är vanlig i svensk fantasyutgivning är varje del uppdelad i två böcker – så det blir 6 böcker. De lämnar kanske inte ett outplånligt intryck men är läsvärda, speciellt om man har en nostalgisk svaghet för Fantasy som undertecknad, och saknar inte spänning och vissa intressanta överraskningar, speciellt vad gäller att bryta mot vissa förväntningar som annars plågar genren.

Indomitus Betyg:

Med Tack till Robert för tipset

PS: En liten not om översättning. Läsupplevelsen av ”Första Lagen” fläckas delvis av alltför moderna ord och uttryck som gör att känslan av förmodern era titt som tätt skingras. Ta bara namnet  ”Unionen”. Vadå union? Samvälde, Förbund, det finns många uttryck som också brukades under historisk tid. Men Union? Det leder ofelbart tankarna till moderna politiska konstellationer som USA eller EU. Och det kan väl inte vara meningen. Eller? Det där är bara ett exempel, tillsammans med hänvisningar till Kilometer, Uniformer, Flaggor och annat tidigmodernt som inte hör hemma i en feodal miljö.

”El Prisionero del Cielo” (Himlens Fånge) av Carlos Ruiz Zafón (2011)

”El Prisionero del Cielo” Carlos Ruiz Zafón 2011, Editorial Planeta, Barcelona, 379 s. – Roman

Himlens Fånge” är den tredje delen av Carlos Ruiz Zafons svit av böcker som utspelas  i det skuggornas Barcelona som han först presenterade i ”Vindens Skugga” och sedan uppföljaren ”Ängelns Lek”. Detta Barcelona som i sig utgör en slags huvudperson, fördömd, mörk, full av brott och blodiga minnen. Inbördeskrigets fasor har här aldrig helat, de utgör ett varande sår i en stad där Noir-stämningen skruvats till så att varje skugga döljer ett mord, varje gotisk portik en hemlighet, kryddat med en tvetydigt ockult atmosfär. Ett stående inslag i de  tidigare böckerna och navet för många mystiska händelser utgörs av De Borglömda Böckernas Gravkammare, den mystiska labyrint där fördömda böcker trotsar tid, rum och försök att utplåna dem och kommer att bilda ett slags Barcelonas och Francospaniens undermedvetna.

Zafon är här mer uttalat politisk än tidigare, och vi ges en insyn i Francoregimens blodiga etablering vid makten, speciellt bittert i ett Barcelona som var känt som ett fäste för republiken, en stad var brokiga mångfald och dekadenta modernitet stod i kontrast mot falangisternas proklamerade Spanien. Detta Spanien som inte minst många spanjorer själva helst vill glömma, ett som mentalt blickade bakåt, in i en självproklamerad storhetstid av katolskt och storvulet patriotiskt 1500-tal, i nutida fascistisk tappning.

Jämfört med de närmast osannolikt täta och ganska svåruppnystade tidigare böckerna är  Zafons stil här enklare och berättelsen rakare. Boken är mindre fantasybetonad än sin föregångares ockultspäckade prosa – en mörkare saga om Spaniens glömda nära historia, med mindre behov av änglar och mystik. Att den utspelar sig med två parallella kronologier, en under andra världskriget, en drygt 20 år senare, känns i sammanhanget som ingen komplikation att tala om – jämfört med de tusen trådarna och uppslagen i hans två tidigare böcker.

”Himlens Fånge” skiljer sig från de tidigare böckerna i att den är en tydlig uppföljare. Med undantag från några nya bifigurer kretsar berättelsen främst kring de personer som redan presenterats i de två tidigare böckerna, vars bakgrunder fördjupas och förtätas. Zafon tycks vilja visa oss nya sidor och uppslag kring deras historier, vilka ytterligare knyts ihop, snarare än att presentera något nytt. Samtidigt har boken inte ett riktigt eget slut, vilken ger en frustrerande känsla av transportsträcka.

”Himlens Fånge” är spännande och välskriven förstås, med luguber ton och sedvanligt mustigt och suggestivt språk skildrande tortyrhålornas, massavrättningarnas och repressionens tid då Francoregimen etablerade sig i relation till historien i de tidigare böckerna. Men man lägger ifrån sig den med den lätt otillfredsställda känslan av att ha läst en ofärdig berättelse. Man misstänker att utgivningen stressats fram för att krama mer pengar ur Zafóns bästsäljande författarskap. Förhoppningsvis kan han återta något av sitt mer ymniga och mindre rätlinjiga berättande i nästa bok, som enligt vad som sägs skall bli den avslutande delen av hans cykel om Barcelona, de Fördömdas Stad.

Indomitus Betyg:

Medelbetyg för gott försök

Carlos Ruiz Zafóns tidigare böcker ”Vindens Skugga” och ”Ängelns Lek” rekommenderas varmt

PS. Denna recension bygger på den spanska originalupplagan – boken har ännu inte kommit ut på svenska. Det var sagt att den engelska upplagan skulle komma i Juni 2012 – då kan den svenska inte heller vara långt borta. Carlos Ruiz Zafón är förstås allra bäst på originalspråket – både engelska och svenska har ett litet olyckligt sätt att både förgrova och släta ut hans måleriska prosa och rappa repliker – inte fatalt, men förstås lite beklagligt.

PPS. Med varmt tack till Jenny B. vars tips ledde en gång mig till ”Vindens Skugga”

”Korsfararen” av Michael Alexander Eisner (2001)

”Korsfararen” Michael Alexander Eisner, 2001, Bokförlaget Prisma (2005), Stockholm, Sv. Uppl, 269 s. – Roman

Med ”Korsfararen” verkar Michael Alexander Eisner velat vinnlägga sig om att skriva en slags  anti-krigsskildring med korstågen som fond. Hans är inte en ridderlighetskramande berättelse, inte heller ett actionspäckat äventyr, utan söker skildra medeltiden ur ett mer nedtonat perspektiv, med en ansats till inblick i de psykologiska faktorer som formade medeltidens människor. I den andan har han valt ett ”efter kriget”-grepp, bekant från berättelser som skildrar soldaters våndor och trauman efter krigshändelser, som i de många berättelserna om t.ex. soldater som återvände från Vietnamkriget.

Här är den forne korsfararen Francisco de Montcada från Katalonien den psykiskt nedbrutne, närmast katatoniske veteranen från korståget 1270, och hans historia och bakgrund berättas av hans vän, den streberaktige munken Lucas i ett samspel som liknar den hos psykoanalysens. Francisco de Montcadas livshistoria och ungdomsår nystas upp, hans involvering i den spanska militära riddarorden Calatravariddarna, och fram ur minnets djup kommer de för vissa stormän graverande detaljerna kring hans deltagande i en våldsam och blodig belägring och sedan i det hopplösa försvaret av Johanniternas berömda borg Krak des Chevaliers.

En historiekunnig person lägger förstås märke till att det är lite si och så med autenticiteten i det historiska skeendet. Inga större grupper av Calatravariddare och ingen större expedition från Katalonien deltog i korståg i det heliga landet, borgen Toron föll 1266 och återtogs aldrig, en hel del fiktiva karaktärer hoppar omkring… Ja  så där är det. Man kunde önskat att Eisner följt Robyn Young (som skrivit böcker som Brödraskapet  mfl. om samma tid) exempel och angivit sina källor. Skeendet är vidare skildrat strikt från korsfararnas och de kristna västerlänningarnas sida: muslimerna är endast skugglika motståndare och ges aldrig kött på benen, även om faktum att det finns sådant som civila offer på kriget på den andra sidan är något som lyfts fram. Men trots sitt stundvis martialiska fokus görs mycket få observationer om t.ex. de Mamluker som var de som slutligen körde bort korsfararna och tog en efter en under de ointagliga borgarna under denna tid.

Trots det är ”Korsfararen” inte en så hemsk medeltidsskildring, vilket främst beror på sitt grepp att via ett freudianskt inspirerad ramhandling dyka lite djupare ner i karaktärernas personligheter. Det är ett bitvis fruktbart grepp, som ger inblick i hur psykisk hälsa eller hur sociala konventioner kunde yttra sig i den religiösa och hierarkiberoende medeltidsmänniskans självbild. Men Eisner tar tyvärr också till ett antal slitna klichéer för att limma ihop sin berättelse, som att låta sin förvisso högadlige adelsman vara mycket finare och ädlare än sina i övrigt förtryckande och klassmedvetna likar, och hans kärleksaffär med en god väns syster är av det mest konventionella slag. Den fiendskap som utvecklas med den diaboliske arvsprinsen Fernando av Aragonien känns även den som en rätt sliten konstruktion.

Hursomhelst är ”Korsfararen” en habil roman med flyt, om en intressant epok. Inget mästerverk, men väl värd läsning för den som är intresserad av medeltiden, och kanske uppskattat t.ex Robyn Young, eller Guillous ”Arn”-böcker men vill ha en lite mer nedtonad, mindre superhjälteaktig huvudperson.

Indomitus Betyg

Medelbetyg för gott försök

Patrick Süskind – Parfymen, Berättelsen om en Mördare (1985)

1738 föddes i Paris, mitt i den likinpyrda stanken i området Cemetière des Innocents som bokstavligt byggts ovanpå den gamla folkkyrkogården, ett genialt vidunder som kom att verka  i skuggorna, inte på grund att han stod ”mer berömda mörkmän efter ifråga om självförhävelse, människoförakt, immoralitet, kort sagt ifråga om gudlöshet, utan på att hans geni och hans enda ärelystnad inskränkte sig till ett område som inte lämnar några spår efter sig i historien: till lukternas flyktiga rike.”

Sålunda beskrivs pojken Jean Baptiste Grenouille, protagonisten i Patrick Süskinds genombrottsroman ”Parfymen, Berättelsen om en Mördare” där får vi följa en man som känner all världens aromer lika tydligt som någonsin en konstnär igenkänner färger och former, från hans födelse till hans död.

Grenouilles luktsinne är så till den grad skarp att själva hans värld blir annan än vår, ett parallellt universum där lukterna, inte det synliga, bildar landskapet och dess landmärken. Likt en blodhund, snarare än en människa sniffar han sig fram genom världen. Men det är inte allt. För han saknar själv doft. Detta är något som folk i hans omgivning varseblir som oroande, det får dem ur gängorna utan att de inte vet varför. Det är som om Grenouille saknade inte bara doft, utan själ.

Med en protagonist som var så totalt annorlunda, kunde hindren för identifikation tyckas väldigt stora. Men genom romanen fås vi att förstå att Grenouille är liksom en helt annan art, att få det att sjunka in, om än motvilligt, han verkligen är bortanför mänsklig måttstock, och att man måste bedöma honom lite som om han vore en alien. Och det lyckas.

Det är tur. För Grenouille är ett sannskyldigt monstrum. Frånvaron av doft, och det faktum att han varseblir allt helt annorlunda sätter honom vid sidan av mer än bara den vanliga seriemördarfigurens förvridna människa. Süskind skildrar en varelse som lever i fullständig och evig isolering, berövad alla de känsloyttringar och sinnesrörelser som har samröre med mötet med andra människor. Endast de mest fysiska, grundläggande känslorna finns hos honom – han känner äckel, avsmak, åtrå, rädsla. Men hela hans inre liv, hans attraktioner och aversioner rör dofter och är formade efter dem. Han ger inget för språket, för människors gester, för mänsklig interaktion som inte sker genom näsan. Hans sätt att fungera bland människor är fullständigtinstrumentellt, och hur skulle det kunna vara annorlunda?

En bit in i boken isolerar sig Grenouille helt på Frankrikes ensligaste plats bland Auvergne-bergens toppar. Varför han till slut och till allas olycka återvänder till människovärlden skall inte avslöjas.

Beskrivningen av Grenouilles människoförakt bildar dock del av en större helhet, där Süskind ger en bitvis inträngande bild även av de som har oturen råkar komma i hans väg. Och det är intressant – utan att predika utan bara redovisande det motstridiga i mänskliga handlingar och avsikter visas konsekvent människorna upp som något amorft, vacklande, babbligt och ytligt, ofta helt renons på insikter om sig själva eller döljande sina motiv under lager av konventioner och självbedrägeri. Det finns inga oskyldiga människor i Süskinds värld – inte ens barn står främmande för mord. Grenouilles oförmåga och ovilja att anknyta till dessa inbilska och dallrande stinkbomber till varelser framstår därmed inte som så märklig.

Men här finns också ett tomrum som blir alltmer ekande varefter boken framskrider. Grenouilles unga mordoffer förblir helt okända för oss. De är bara tingestar, och vi bjuds aldrig in till deras tankar, olikt alla runtomkring dem. Det här känns som en egennyttig konstruktion från Süskinds sida, en som lämnar en fadd smak efter sig. För, misstänker man, kunde man läsa om offrens tankar, om deras knoppande liv istället för att bara betrakta dem som vackra objekt utifrån, skulle de kanske förlora sin förtrollning på mördaren och upphöra att vara rena objekt för honom att agera på. Och då skulle vi skygga tillbaka, och den motvilliga fascinationen för mördaren skulle ersättas av ren vämjelse. Det kan vara så att Süskind vill behålla anslaget att skildra offren från mördarens, som  betraktar även den älskligaste ungmö  som skinnpåsar av väldoft, synpunkt. Men det bryter som sagt med den gusto med vilken författaren redogör för tankarna och ambitionerna hos andra figurer.

Men förutom detta måste man säga att författaren har lyckats skapa en mycket läsvärd historia. Också i själva stilen, som  har något klassiskt över sig, den är liksom skriven som en klassiker, samtidigt som Süskinds beskrivande språk är suggestionens, i vilken han målar upp ett panorama, ett luktpanorama som till slut berör en… Det finns en konkretion, en fysisk närvaro i berättelsen som drar en in. Den oerhörda kroppsligheten, det mustiga, fysiska inpyrande som luktsinnet står för görs levande på ett sätt som frammanar ens egna doftminnen. Man kommer på sig att önska allt mer att folk i berättelsen skall tvätta sig och inte bara stänka några av Grenouilles genialiska parfymer på sina mögelostdoftande kroppar…

Tidskänslan i boken är också mycket bra. Genom att redovisa världen i lukter, och kvarter, städer ja själva geografin som ett flyktigt, undanglidande doftlandskap frammanar Süskind en känsla för livet före modernitetens inbrott som annars är svår att få fatt på. En värld där saker är påtagliga och måste göras för hand. Där allt omkring en består av naturmaterial, lämnar spår, avger dunster och beläggningar. Där en nymornad naturvetenskap ännu för en stapplande kamp  mot en självklar vidskepelses stollerier, vilka är oskiljbara från de senaste rönen om tingens och människans natur.

Detta var Patrick Süskinds debut som romanförfattare och gjorde stor succé när den kom 1985. Boken har sedermera filmatiserats – en svår uppgift för en berättelse som har det icke-visuella som sin schtick, men som faktiskt blev sevärd.

”Parfymen” är en ryslig historia, som ger inblick i människans mörkare sidor men också i en epok, en tid som flytt och i en värld av sensationer och sinnesintryck som likt sin protagonists säregna sätt att se på världen, brukar hamna i bakgrunden. Läsare av bättre deckare, historiska romaner och alla som vill ta del av ett mycket lyckat försök att skildra en helt annat perspektiv på verkligheten rekommederas denna roman varmt.

 Indomitus Betyg

Utmärkt!

 Simon Scarrow – Legionären (2009), Erövringen (2010), Jakten (2002)

Del 1,2 & 3 i Simon Scarrows ”Silverörns”-serie. Den här serien av historiska romaner har som sitt tema de romerska legionerna under det första århundradena, med start år 43, under kejsar Claudius (41-54 AD) regering.

I den första delen presenteras huvudpersonerna – Cato, en nybliven legionär, Macro, en hårdhudad centurion samt den historiska personen och blivande kejsaren Vespasianus, då general. Böckerna följer sina protagonister under den romerska invasionen av Brittanien år 43, och ger insyn i den romerska militära apparaten, och skildrar fältslag och politiska intriger som följde på denna. I del 3 riktas blickarna mot en blodig keltisk kult och ett kidnappningsdrama under den pågående invasionen.

De här böckerna är skrivna i en slags blandning av pojkboks/populärhistorisk genre som fått ett uppsving under senare år. Det är den historiska romanens motsvarighet till ”Illustrerad Vetenskap”. De bygger på en enkel presentation av en intressant bakgrund långt i fjärran, med några snygga ögonblicksbilder utan komplikationer som stör den lövtunna ytan. Man tar en miljö som verkar kittlande, inte sällan en historisk miljö där några väl kända detaljer får skänka lite autentisk krydda, men framför allt med mycket möjlighet till action och snabba händelser, och låter några karaktärer från äventyrsgenrens äldsta hyllor knata runt där.  Där finns ingenue-personligheten (Cato) passande nog med en mer förfinad inställning och bakgrund som skall grunda identifikation för en presumtiv läsare. Där finns den typiske barske ”tyste starke” mannen (Macro) som i en annan era kunde varit huvudkaraktär, och till sist den typiske fadersfiguren i Vespasianus roll. Den som läst agent- eller westernböcker i sin ungdom kommer att känna igen sig. Och varje läsare som har minsta kunskap om  perioden kommer snabbt att lägga märke till allt som utlämnas, förenklingarna och de rena anakronismerna samt de gapande hål som vidlåder den hårda strömlinjeformningen av historien, .

Rent narrativt är de här böckerna formulaiskt skrivna. Miljöerna och handlingen beskrivs med inriktning på det fysiska med några snabba och ytliga inblickar i kulturen men utan att det tillåts prägla personernas tankar och beteende alltför mycket. Kronologin är rak som en laser och handlingen rappt skriven – detta är en av deras förtjänster, för trots de  närmast parodiskt grovhuggna karaktärerna rycks man för en liten stund med för att se vad som händer härnäst.  Lite som ett avsnitt av CSI – fast med toga (och det tar ungefär lika lång tid att läsa dem). Det är inte helt lätt att sätta betyg på de här sortens böcker, eftersom de faktiskt inte har några vidare ambitioner än att ge lite snabb underhållning och förstås är att föredra framför, säg, dålig TV. Sitter man fast i en flygplats eller tåg kan de nästan rekommenderas. Trots sina brister har de också lite kul-faktor för oss som är intresserade av romerska armén, och det är inte omöjligt att man kommer att läsa resten av serien vad det lider.

Men inget kan ta bort att det finns oerhört mycket bättre historier med romarriket som fond. Bara för att ta några inom samma period, se Robert GravesJag, Claudius” (gjord till lysande TV-serie av BBC), ”Pompeii” av Robert Harris och även inom spänning/äventyrsromanen finns Mika Waltaris rapptvälskrivna”Romaren”.

Indomitus Betyg:

Tummen ner

Ildefonso Falcones – Katedralen vid Havet (2006)

I andra änden av skalan av historiska romaner, inte riktigt kvalitetsmässigt men ifråga om ambitionsnivån vad gäller beskrivningar av miljön och trogenhet till de historiska förhållandena, är Ildefonso Falcones ”Katedralen vid Havet”. Den här boken beskrivs utförligt och illustrerat i ett eget inlägg på huvudbloggen. Ett utdrag:

”Katedralen vid Havet” rekommenderas för alla som likt undertecknad vill läsa en roman som tar upp Medeltida kommanditbolag, inkvisitionsprocessens formalia och långradiga utläggningar av stenbärares skråregler före 1348. Andra läser den på egen risk.

Resten av recensionen kan läsas på

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/05/09/ildefonso-falcones-katedralen-vid-havet/

Indomitus Betyg:

Medelbetyg för gott försök

Tom Rob Smith – Det Hemliga Manifestet (2010)

Tom Rob Smith är en engelsk deckarförfattare som i störtfloden av kriminallitteratur har valt att stå fram med en lite annorlunda miljö – stalinismens 50-tal i Sovjetunionen. Hans debut, prisbelönta ”Barn 44” utspelas i samma era. Det är en epok som för de flesta i vår tid blivit så där lagom exotiskt, omvärvt av historiens dimmor och mytiskt som det allt mer kommit att bli. Men det var verkligen ett märkligt och brutalt samhälle, full av hemligheter, ett förlamande politiskt förtryck under paroller av broderskap och ett socialistiskt utopiskt samhälle. En fruktbar miljö, med andra ord, för kriminallitteratur av det mer illusionslösa slaget, med en touch av historisk roman.

”Det Hemliga Manifestet” tar sin dramatiska utgångspunkt i Nikita Chrusjtjovs ”Hemliga Tal” som han höll för Kommunistpartiets 20:e partikongress  25 februari 1956. I den tog Chrusjtjev avstånd från kulten av Stalin och nämnde öppet sidor av den bortgångne Store Ledaren och hans terror som det hittills rått sträng censur om. I boken paras talet med ett dokument som pekar ut enskilda underrättelsemän som begått illdåd under de stora utrensningarnas tid. En av de män som sålunda pekas ut är romanens huvudperson, den f.d. underrättelsemannen, sedermera polisen Leo Demidov. Denne är drabbad av ruelse för sina begångna synder, vilka funnit sin väg ända in i hans familj. Släppandet av informationen om underrättelsetjänstemännens framfart leder till en våg av mord, självmord och väcker också till liv aktioner från ett underjordiskt kriminellt nätverk. Leo Demidov börjar först med att utreda en del av de brott som begås men dras personligen in i det där, och kommer så att hamna i den Ökända Gulagarkipelagen, och hamnar sedan mitt i den Ungerska revolten 1956…

Tom Rob Smith skriver medryckande, hans karaktärer är intresseväckande och han har ett visst sinne för personliga trauman och tillkortakommanden. Bitvis, speciellt i början, lyckas han också frammana känslan av ett paranoitt samhälle där tystnaden och medlöperiet ligger som en tung filt över alla relationer och förgiftar alla personliga interaktioner på något sätt. Det finns ansatser till att visa hur godtycket, terrorn och tystnaden blivit delar av luften alla andas, och att den anpassning som krävs av individerna lämnar alla mer eller mindre solkiga och delaktiga i den stora lögn som man deltar i.

Tyvärr, trots dessa goda ansatser, dras också berättelsen av vissa brister. Tom Rob Smith skriver en för mycket på näsan. Det är inte mycket man som läsare behöver undra ifråga om karaktärernas inre liv som inte redogörs för i en introspektiv presentation av deras psyke och bakgrund som lämnar ganska lite över till fantasin. Hans vilja att ursäkta sina romankaraktärer är också påtaglig, och leder honom stundom till att bli både sentimental och inkonsekvent, Likadant är det med motiven och bakgrunder till delar av intrigen, som förr eller senare redogörs på ett alldeles för uttömmande sätt och då också visar sig vara mindre fantasieggande än man hoppats på, och gör också sättet att placera karaktärer i historiska sammanhang känns tämligen… nödbedd. Parallellt med detta tappar författaren också trådar – kyrkans roll och manövrar för att anpassa sig till Stalins välde t.ex. utgör ett motiv för delar av handlingen men försvinner sedan helt. Det är synd. På det sättet är Tom Rob Smith drabbad av den typiska thrillersjuka som avslöjar för mycket av vad som kunde vara kittlande hemligheter för att kunna komma loss med action- och spänningsavsnitten.

Jämförelsen kan dras med James Ellroys serie ”Underworld USA”-trilogi, som utspelas under samma epok, men på andra sidan järnridån. Ellroy har förvisso en helt annan stil, men är överlägsen vad gäller att skildra baksidorna hos ett samhälle, de dolda trådarna som löper mellan kriminalitet, underrättelseväsen och andra maktstrukturer, och hans karaktärer behåller sitt grepp om en trots att de nästan helt saknar försonande drag.

Tom Rob Smith kittlar ens fantasi med de många fruktansvärda och fascinerande inblickarna i den kommunistiska diktaturens Sovjet, detta enorma 70-åriga experiment,  och som läsare känner man sig lite lurad på konfekten när han ger efter för genrens konventioner. Här finns en löftesrik gruva av uppslag att ösa ur, och Tom Rob Smith saknar heller inte kvalitéer som författare, om han kan samla sig och utveckla sin stil. ”Det Hemliga Manifestet” når upp till att bli läsvärd, men inte mycket mer.

Indomitus Betyg:

Medelbetyg för gott försök

Dan Brown – Den Försvunna Symbolen (2009)

Det här är ännu en i raden  i Dan Browns böcker med romanfiguren Robert Langdon, som liksom i ”Da Vinci-koden” och ”Änglar och Demoner”, är vilse på vift i de hemliga sällskapens, de historiska konspirationernas och symbolikens värld. Den här gången är det Frimurarna och deras ”mysterier” som befinner sig i vansinnesfärdens väg…

Det har påtalats på många håll att Dan browns stora genombrott ”Da Vinci-koden” kom just vid en tid då behovet av lättillgängliga alternativa historieskrivningar och konspirationsspänning var stor. Dan Brown tog upp idéer som redan förfäktats och gjorde en slags light-variant av dem. Succén för hans tilltag kom att förändra förlagsbranschen i riktning mot storsäljarböcker som kunde tilltala många grupper och länder – lite som filmens ”blockbusters”. Numera sägs det att Dan Brown är den författare som tjänar mest i världen.

I så fall grämer det mig att jag bidragit till hana royalty-inkomster genom att faktiskt köpa den här boken. För den är riktigt usel, även för den som har intresse av mysteriegenren (eller kanske mest av allt dem).

Intrigen, om man kan tala om sådan, är tunnare än en fjärilsvinge – en pyramidformad kub som innehåller Frimurarnas ”hemliga kunskaper” och det möjliga svaret på alla världens kunskap i en kombination av pseudo”vetenskap” och esoteriskt mumbojumbo är i fara, några mystiska men välvilliga frimurare vill skydda den, och en ondsint och degenererad skurk vill åt den. Och i mitten Langdon som springer runt som en yr höna och dechiffrerar koder.

De vanliga staffagekaraktärerna kramas än en gång ur. Robert Langdon som schizofrent pendlar mellan att vara en genialisk Scherlock-figur till en clueless Dr Watson (mest det senare), ett snyggt kuttersmycke i form av en kvinnlig sidekick som kan göras till föremål för manligt beskyddande instinkter, några lallande poliser & underrättelsemän som alltid har fel och är för sent till allt, en allsmäktig skurk som planerat allt sedan år, vilket inte hindrar att han beter sig rent dement på slutet, en fadersfigur i bakgrunden som pekar ut riktningar…Men värre än sitt obefintliga djup är deras totalt inkonsekventa och ofta rent absurda sätt att reagera. En av tusen imbecilliteter, för att bara plocka en ur högen, är hur figurerna agerar i bokens slutkapitel –  efter att ha misshandlats, jagats, torterats, skendränkts, utsatts för sina värsta fobier och sett anförvanter och vänner plågas tittar de ut på den bedårande utsikten i ett nattligt Washington och allt är bra, som om inget hänt.

Dan Browns sätt att bygga upp ”cliffhangers” är så genomskinligt att de mister all spänning. Och förklaringarna sedan – man måste hålla tillbaka märkliga strupljud när Dan Brown skall ”förklara” något i sin bok – mer sövande och ologiska redogörelser får man leta efter. Dan Browns vilja att föra tillbaka all världens mysterier på USA är här så löjeväckande och motbjudande tillyxad för att stryka en amerikansk publik medhårs, som antas inte veta något överhuvudtaget inte bara om andras utan sin egen historia, att man lockas att heja på Putin i det ryska presidenvalet… Maken till cynisk produkt, helt och hållet ägnad att dra in pengar utan att gå omvägen via en ens tillnärmelsevis rimlig, hjälpligt genomarbetad eller spännande historia, får man  leta efter.

”Den Förlorade Symbolen” rekommenderas absolut inte.

Indomitus Betyg:

Usel!

Richard Dawkins – The Greatest Show On Earth (På Svenska ”Så gick det till, Bevisen för Evolutionen”) (2009)

Den berömde evolutionsbiologen Richard Dawkins skrev 2009 den här boken som en slags sammanfattning av kunskapsläget kring evolutionen, denna grundsten för förståelsen av människans utveckling och vår plats i världen. Det är en imponerande tour de force, som pedagogiskt och metodiskt tar in, förutom biologi, också neurovetenskap, DNA-teknikens landvinningar, geologi, och alla de vetenskaper som i dagsläget gör vår kunskap om evolutionen till ett faktum som anmärkningsvärt nog fortfarande drar på sig hårdnackat motstånd från okunniga och lurade meningsmotståndare, främst av religiöst snitt.

En lång recension med kringdiskussion finns på huvudbloggen. Ett utdrag:

”… [boken] vinner mycket på att läsas på originalspråket, […]  men finns förstås översatt till svenska med titeln ”Så gick det till – Bevisen för evolutionen”. På engelska kan man också uppskatta det eleganta och bildade tilltal som är den klassiska engelska universitetsvärldens signum, och som tyvärr gått förlorad för vår egen högskolevärld, vars fikonspråk sällan är vare sig elegant eller speciellt lättillgängligt. Richard Dawkins och hans likar skyggar inte på att uttycka sig på verserad engelska, och förutsätter att man har bakgrundskunskaper. Se t.ex bokens avslutande stycke, som bygger på slutorden från Charles Darwins ”Om arternas uppkomst”, det verk som startade den upptäcksfärd till vilken Richard Dawkins själv bidragit med nya insikter.

We are surrounded by endless forms,

most beautiful and most wonderful, and it is no accident,

but the direct consequence of evolution by non-random natural selection

– the only game in town,

the greatest show on Earth.

‘The Greatest Show on Earth’ borde vara obligatorisk läsning för alla som undervisar i NO eller biologi i grundskolan, men rekommenderas varmt för Alla. Läs eller hör den, och känn hur allmänbildning och förståelse för den fantastiska verkligheten får sig en svåröverträffad skjuts framåt.”

Resten av recensionen kan läsas på

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/06/10/the-greatest-show-on-earth-sa-gick-det-verkligen-till/

Indomitus Betyg:

Utmärkt!

H.P Lovecraft – Skräckens Labyrinter

H.P. Lovecraft utgör en säregen men också betydande närvaro inom skräckgenren. Hans noveller från förra seklets första årtionden har trots att de länge betraktades som ren ”pulp”-litteratur, a par med t.ex. westerngenrens alster, har via omvägar att bli inspiration för en subgenre inom skräcklitteraturen och också Science Fiction som står sig. Kort kan man säga att det bärande temat i Lovecrafts berättelser är idén om att det finns en dold, och i slutändan illavarlsande och fruktansvärd verklighet bortom vår egen, en som man via kulter, drömmar och spår från forntiden kan få glimtar av, glimtar som alltid lämnar hans betraktare traumatiserade och ridna av mardrömmar, på om inte förbi vansinnets rand.

Lovecraft ger också insyn i en mentalitet som kan kännas mycket främmande, den hos den tidiga 1900-talsmänniskan, stående på randen till moderniteten och de nya perspektiv som vetenskapen och de moderna framstegen öppnade upp. Hans huvudpersoner är representanter för en bildad, insatt elit i denna Sköna Nya Värld, och insatta i de senaste upptäckterna inom vetenskap och teknik. Men de är också bakåtblickande och dras med en mängd unkna fördomar och essentialism ifråga om ras och klass som det kan vara bra att påminna sig var allmängods för 100 år sedan (i den mån de inte är det idag). Som sådana är Lovecrafts protagonister intresserade av gamla kulter och vidskepelser, vilka hos författaren laddas med nya betydelser och antydningar om uråldriga kunskaper som håller på att gå förlorade i det nya tidevarvet.

Lovecrafts författarskap består av mängder av mestadels korta berättelser tillkomna under loppet av flera decennier. Han fick aldrig något riktigt genombrott under sin livstid, stackarn, och levde bitvis i ganska svår armod samtidigt som han upprätthöll en omfattande korrespondens som troligen bidrog till hans ganska spasmodiska produktion. Hans verk räknas också till genrer, Science fiction och Skräck, som saknar status och hänförs till billig ”genrefan”-litteratur. Arbetet med att samla och översätta hans verk har således blivit en uppgift för specialintresserade förläggare, vilka genom åren kommit med många olika sammanställningar och översättningar av hans verk  i olika former.

Det är därför intressant att här stöta på flera av Lovecrafts noveller som jag inte sett annars på svenska, inklusive flera tidiga alster från främst 1920-talet.  Några av berättelserna är riktigt, ruggiga, som ”Råttorna i Muren”, andra mer konventionella med ett tydligt ”lägereldsskräckis”-element som vidlåder hans inspiration från början. Volymens syfte är främst att spåra utvecklingen av Lovecrafts författarskap och hur han kom att bemästra och få fram sin speciella stil av skräckberättelse. Där finns en utmärkt inledningsdel där Lovecraft själv får komma till tals genom publicerade brev och korrespondens. Man kan också spåra hur hans Ctulhu-mytos kommit att utkristalliseras, och de idéer som ligger bakom.

Indomitus Betyg:

Medelbetyg för gott försök

H.P Lovecraft  – Vid Vansinnets Berg (1936)

”Vid Vansinnets Berg” är en av Lovecrafts mer genomarbetade berättelser. Det här var en H.P. Lovecrafts fåtaliga försök att skriva en längre historia där han utvecklar några av de centrala teman som sedan kom att prägla hans berömda Ctulhu-mytologi. Det suggestiva och skrämmande språket är där, liksom den hisnande känsla som vidlåder upptäckterna av en verklighet och historia som går bortom allt vad protagonisterna kan föreställla sig.

Lovecrafts beskrivningar av hisnande och mycket främmande perspektiv och upptäckter är som alltid lovande och suggestiva. Men som berättlese har ”Vid Vansinnets Berg ”också vissa brister, som inte framträder lika tydligt i Lovecrafts noveller och som kanske delvis avslöjar vissa tillkortakommanden i Lovecrafts författarskap.

En av dem är att Lovecraft bryter mot huvudregeln att inte avslöja för mycket. Den här sortens berättelse, baserad på skräck och bävan, mår mycket dåligt av att utsättas för vetskapens klara ljus. Tyvärr förmår inte Lovecraft riktigt slå an balansen mellan vad protagonisterna anar och vad som utsägs klart och tydligt för läsaren, vilket lite förtar skräckkänslan. I samma ådra är det också irriterande att Lovecraft inte kan låta bli att ha med en protagonist som är inforstådd med Necronomicon och diverse ockult, även när, som här, denne är en Geolog. Till dels beror det på Lovecrafts stil. Han skriver här som så ofta annars i en Brevromans form, en stil som nästan helt saknar dialog och bygger på redovisningar av vad personerna tänkt och insett för att förmedla information, inte på utbyten och samtal. Det stör mindre i en novell där förutsättningarna snabbt måste ges än i en bok med mer utdragen handling och händelser som utvecklas.

För en Lovecraft- fan är ”Vid Vansinnets Berg” oundgänglig. Den pekar framåt och har många kvalitéer. Den är dock inte lika bra som hans bästa noveller, som den mästerliga ”Color from Outer Space”.

Indomitus Betyg:

Medelbetyg för gott försök

Albert Camus – Pesten – 1947

I den obekymrade och lätt sömniga provinsstaden Oran i franska Algeriet börjar plötsligt råttkadaver dyka upp överallt i staden. En invasion av döda råttor, som först mest förorsakar äckel och klagomål men just inte mycket mer. Men så en dag insjuknar någon i en mystisk feber, och märkliga utslag slår ut på dennes ljumskar och skrev…

Detta är upptakten till den berömda ”Pesten” (La Peste) av Albert Camus. Sjukdomen som drabbar är pesten, vilken fortfarande, med alla krig och mångdubbelt större befolkningar i modern tid, troligen är den värsta katastrof som drabbat mänskligheten sedan våra aplika förfäder lämnade Afrika. Med start i mitten av 1300-talet dräpte böldpesten och dess åtföljande kusin lungpesten, spridd av de allestädes närvarande råttorna och deras löss, en tredjedel av befolkningen inte bara i Europa utan i stora delar av Asien och Nordafrika också. För den som ådrog sig sjukdomen var döden närmast säker. Hela samhällen kunde läggas öde, städer och näringar slås ut. Riken paralyseras. Köpenskap, konst och litteratur förändrades varaktigt av dess härjningar.

Men det var då. Vad skulle hända om Pesten drabbade oss nu? Hur skulle samhället påverkas idag? Och vad sker inom individerna, vad gör det oundvikliga och godtyckliga hotet om en plågsam död när den drabbar en hel befolkning i våra dagar? Det är med dessa frågor som utgångspunkt, tänker jag mig, som Camus släpper loss den beryktade och fasansfulla pesten på en stad i modern tid.

Oran förvandlas snart till en enda stor karantänzon, en stängd stad där ingen kommer in eller ut, Hur människorna, samhället, moralen, ja själva livsanden hos de enskilda påverkas och förändras av att befinna sig fångna med döden inpå knuten är temat för hans berättelse, som förvandlas till en studie av människan som social varelse. Vi får följa läkaren Rieux och hans bekantskaper: den moralfilosofiskt plågade Tarrou, den kärlekstörstande journalisten Rambert som bespetsat sig på att fly och intalar sig att det är för kärlekens skull, den svavelosande pastorn Paneleux som i pesten ser löftet om en moralisk uppryckning, den opportunistiske Cottard som ser pesten som en möjlighet till flykt undan problem med rättvisan…

Hela tiden ges redogörelser i en konkret och redovisande stil av den grasserande sjukdomens härjningar, av de åtgärder som vidtas för att komma till rätta med den och inordna den i en slags kontrollerad fåra, hur umgänget folk emellan förändras, om hur melankoli, desperation och tungsinne blandat med lättsinnigt förnekande och mer dystra moraliska dubier drabbar olika delar av befolkningen i olika skeden av epidemin, medan likhögarna växer och tidningarna rapporterar om allt fler döda varje dag.

Ställda inför Pestens obarmhärtiga ljus står för Camus mänsklighetens verkliga drivkrafter fram. Det hade varit lätt att teckna ett svart porträtt över detta inre i en svår tid präglad av fruktan. Men trots att Camus inte väjer för det själviska, det inbilska och fåfänga i samhällets eller enskilda människors reaktioner, kommer han ut med en sympati för människans villkor, och en stark humanism vidlåder hans perspektiv.

”[…] om det finns något som man alltid längtar efter och stundom får, så är det mänsklig ömhet. Men till alla de som riktat sina önskningar mot ett mål ovan människan, något som de inte ens själva kunde göra sig en föreställning om, kom intet svar. […] Det var inte mer än rätt och billigt att glädjen åtminstone en och annan gång belönade dem, som nöjer sig med människan och hennes fattiga, farliga kärlek”

Som synes rymmer sistnämnda i sig också en lågmäld men pregnant kritik mot hänvisningar till det övernaturliga, mot att sätta sin lit och sitt hopp till hjälp från ovan. Hans hjältar, om man nu kan kalla de det, gör det rätta för att det är rätt, de offrar sig för sina medmänniskor utan åthävor och få illusioner. De skapar sin egen mening, ibland från vad som verkar ytterst meningslöst. Men när gudarnas ingripande uteblir, människorna förblivit människor men idel uppoffringar och envis istadighet bringat stadens invånare till den dag då pesten ger vika, är det människors kärlek som blir belöningen. Något annat finns inte att få.

”Pesten” har några år på nacken, och det märks förstås. Dess neutralt redovisande stil, där berättaren i tredje person klart står ut som någon som det hela tiden hänvisas till men inte ges till känna, är ett stilgrepp som kanske inte faller alla på läppen numera. Det finns ett och annat som kan upplevas som gammaldags. Kvinnor innehar en mycket tillbakadragen position i berättelsen – det är helt och hållet en männens värld, och den kvinnliga närvaron en som är helt relegerad till hemmets väggar eller till att vara föremål för männens längtan eller drömmar. Av Orans algeriska befolkning, antingen de var av arabisk- eller berberhärkomst, syns inte ett spår: det är en helt igenom fransk miljö vi rör oss i. Trots att inget av detta är centralt för framställningen är det något som skorrar för en modern läsare.

Men det förtar inte att det är en fascinerande, väl beskriven och insiktsfull väv Camus spinner, där mänsklig sammanhållning möter individernas mer själviska instinkter, hopp och förtvivlan kolliderar, och ett där ett stilla men kraftfullt försvar för människans värdighet utvecklas. ”Pesten” räknas ofta som en av litteraturens verk som ”måste läsas”. Det är välförtjänt.

Indomitus Betyg:

Tummen upp

Stephen King – Strax Efter Solnedgången (2008)

Många känner Stephen King som upphovsman till väldigt långa skräckromaner. Men likt mången författare slipade han sina färdigheter genom skrivande av noveller och följetonger i periodiska skrifter och magasin. Genom åren producerade han många sådana korta historier. Senare, när han haft sitt genombrott har han samlat en del av dem i samlingar som ”Dödsbädden” och ”Den Förskräckliga Apan”, ”Sommardåd”, ”Mardrömmar” med flera, och bäddade dessutom in deras tillkomst i sin öppet redovisade process för hur hans berättelser kom in.

Men som ibland sker lät King novellskrivandet förfalla fler år. Ligga i träda. Tills han började frukta att han förlorat den. Svaret blev en ny samling korta historier, 13 av vilka han samlade 2008  i ”Strax Efter Solnedgången”.

De här berättelserna spretar. En novell har det gemensamt med essän inom prosan, att det är ett ”försök”. En ansats att fästa en idé på papper. King verkar inom en viss genre, men det ger trots allt tillräckligt mycket rum för variation. Med det sagt  finns det en idé som kommer igen hela tiden, företrädesvis i de mer träaktiga, mindre intressanta historierna – den om livet efter detta. Om ”kontakt med den andra sidan”.  Om de novellerna var allt King gjorde numer skulle man utan vidare kunnat säga att han förlorat sin skräcktouch.

Men det finns också noveller, som ”N.”, ”Pepparkaksflickan” och ”Harveys Dröm”, där det bränner till och man känner den anspänning som brukar tvinga en att masa sig genom hans vanliga tegelstenar till böcker. Orsakerna är olika. I fallet ”N.”, vidgår King själv att den inspirerades av Arthur Machen, och den har också starka reminiscenser av den en annan novellinriktad skräckförfattare, HP Lovecraft (se recensioner av denne  ovan), hela vägen ner till Brevroman-formen som Lovecraft var så förtjust i. Här fladdrar det till med avgrunden som tvingar fram ett tvångssyndrom som ett sätt att hejda en monstruös, vansinnig annan verklighet att tränga igenom. Klockrent.

Ett oroande faktum är dock att King inte längre skriver intressant om själva processen. I både ”Dödsbädden” och den ”Förskräckliga Apan” tog King upp viktiga teman om varför vissa genrer fastnar i filtret och slår an olika, om hur idéer utkristalliseras, om ”fantasins muskler” och förmågan att ryckas med i en berättelse. Han kunde skriva väl och roande om dessa saker, som annars skulle vara trött litteraturvetarmaterial.  Men inte här, inte riktigt. Det är som om han sagt det han hade att säga. Med tanke på att ”Strax Efter Solnedgången” är ett medvetet försök att återta förmågan att skriva kortare och mer koncentrerade berättelser är det t.ex. märkligt att han missar att diskutera att novellen inte bara är en kort historia utan också erbjuder en möjlighet att ägna sig en enskild scen, ibland på ett  som skulle synts alltför lång inom en roman. ”Pepparkaksflickan”, en av de bästa novellerna i samlingen, består till exempel av en enda lång utbrytarscen och efterkommande jakt. Här skiner gamle King igenom, för han lyckas få det nervigt, spännande, trots att det förlängs in absurdum vill man ändå följa med. Och innan dess har han lyckats delvis lura en med den märkliga, lätt svamliga inledning med inblick i dussinjänkarens liv som han är expert på – en som för övrigt mycket indirekt har något med själva handlingen att göra – men den får en att sänka garden, och ligger och puttrar och bildar bas för identifiering med protagonisten längre fram. Klart läsvärd.

Det kan dock sägas om långt ifrån alla noveller. Det är bara i vissa som King glimtvis visar sin förmåga. Om ”Strax Efter Solnedgången” är talande för Stephen Kings produktion överhuvudtaget, måste man säga att han behöver träning. Av de få goda exemplen att döma är han fortfarande kapabel, men han har blivit lite… slapp. Bekväm. Han behöver utsätta sig för obehag igen, tvinga sig att återvända till det som gjorde honom påhittig och läsvärd en gång.

Indomitus Betyg:

Tummen ner

Jan Wallentin – Strindbergs Stjärna (2010)

Ett hundra år gammalt lik hittas otippat i en bortglömd gruva i Dalarna, kusligt välbevarat och hållande en mystisk artefakt i sitt grepp. Det visar sig också att det finns ett till sådant föremål, och att de två tillsammans bildar nyckeln till hemligheter som mystiska sällskap med koppling till Nazityskland och anor  längre tillbaka i tiden jagar…

Jan Wallentin sålde rättigheterna till sin roman ”Strindbergs Stjärna” till förlag i 14 länder flera månader innan den ens var färdigskriven. För en obekant, men hög summa i miljonklassen. Det här skapade en hype runt boken, och förväntningar på att en svensk Dan Brown var i vardande. Jag vet inte hur förläggarna tänkte – kanske att ”Svenskar kan ju skriva deckare. Och mysterie- och konspirationsböcker är ju bara en slags slasktratt till pusseldeckaren fast med någon ockult mumbojumbo instucken”. Eller så gjorde Bonniers helt enkelt upp något i stil med ”köp den här så köper vi böcker av er”, eller hur det nu kan ha låtit. Hursomhelst blev själva boksläpper en besvikelse för många, och boken sågades genomgående. Det var välförtjänt.

Här skall först sägas att Jan Wallentin i alla fall verkar ha haft några intressanta uppslag från sin research. Kopplingen till Andréexpeditionen, och att ställa den i helt ny dager är ju en kul tanke, liksom att den hänvisning till nazistisk ockultism som antyds och man tror skall avtäckas fullt ut visar sig vara indirekt. Här finns i alla fall tankar om underlättarens och kollaboratörens skuld, om profitörens moraliska ansvar eller brist på sådan för vad kunskap och teknologiska landvinningar kan innebära. Att huvudpersonen Don Titelman är en pillerknaprande, odräglig och asocial jiddischtalande akademiker skulle ha kunnat bli bra, en slags kontrapunkt till den präktige Langdon i Dan Browns böcker. Langdon-möter-Wallander liksom.

Tyvärr är det också en av bokens stora frustrationer att Jan Wallentin inte förmår ta upp dessa goda idéer till behandling så att de mynnar ut i något läsvärt.

Don är till exempel alldeles för osympatisk och samtidigt inkompetent, hans totala brist på försonande drag och social förmåga gör att man snart börjar önska att någon skall sätta en kula i skallen på honom. Hans koppling till en närmast utraderad judisk kultur fungerar inte, eftersom författaren saknar den litterära förmågan att gestalta det utöver att Don mumlar lösryckta fraser på jiddisch som han snappat upp från sin mormor. Än värre är att huvudpersonen saknar all form av motivation. Varför han med sitt sällskap drar ut på en resa för att luska ut mysteriet med Strindbergs stjärna ges aldrig någon tillfredställande orsak. Han släpas fram genom hela handlingen och det känns aldrig som om det är Don själv som genom sin insats drar skeenden framåt. För att författaren behöver en orsak på att dra ut boken och inte vet hur han skall förklara det, är svaret.

Istället kommer hela tiden bikaraktärer in och gör allt avgörande och kompetent, vilket inte sällan blir löjeväckande. Huvudpersonens syster t.ex., är ett enda stort deus ex machina som för övrigt känns direkt plankad från Milleniumböckernas Lisbeth Salander. Ett datageni med eget godståg på vilken man osedd kan ta sig genom hela Europa. Kom igen.

Wallentin verkar vidare ha svårt för att det är skillnad på att skriva en bok och en tidningsartikel. I en bok måste man sätta ihop riktiga meningar med vettiga hänvisningar inom texten. Aviga sammansättningar av bisatser är dock legio, märkligt interfolierade med staccato-aktiga meningar där bindeord saknas. Ett exempel på måfå:

”Trappan löpte längs med det nedre rummets högra kala vägg, och Don tittade upp mot Eva som fortfarande hade handen över munnen. Lyssnade på det hamrande regnet. Sedan bestämde han sig för att de hade kommit alldeles för långt […]”

De talrika liknande konstruktionerna av denna typ, vilkas brist på rytm bara känns besvärande eller som slarv och som inte på något sätt bidrar till inlevelse hos läsaren,