Följetonger är inlägg som hänger ihop tematiskt på ett sätt som drar in flera av de olika kategorierna på denna blogg, och därför buntas ihop här: det kan röra sig om inlägg som rör ett visst tema eller motiv, eller som har vissa kronologiska sammanbindande element, eller dylikt
Såg äntligen den tyska filmen Die Welle, ”Vågen” från 2008 med min far förra helgen.
Filmen handlar om en lite rebellisk lärare som när han tvingas undervisa en temavecka om autokrati för sina gymnasieelever förvandlar det hela till ett slags experiment i realtid av hur man skapar ett auktoritärt samhälle. Med uppföranderegler, klädkoder, disciplin, sedan uppmuntran av eleverna och tryckandet på kollektivets kraft skapas snabbt en mycket speciell kåranda i klassen. Men de krafter som läraren satt i rullning visar sig snabbt få effekter som han inte kunde föreställa sig…
Filmens huvudtema är dock hur snabbt en gruppanda baserad på regler och tydliga gränser för ”ute” och ”inne” kan sjösättas. Genom att ömsom vara uppmuntrande, ömsom lätt hånfull på ett sätt som får klassen med sig, får läraren deras uppmärksamhet och aktiva deltagande i experimentet. Han illustrerar hur en ”mjuk” auktoritär ledare verkar – han lyckas framstå som resonlig och motivera sin godtyckliga regler, och skratta bort eller förklena de som invänder utan att vara stenhård. Och genom att vara effektiv och sadla elevernas energi får han så eleverna att villigt att acceptera den nya sorts verklighet som uppstår i klassrummet. Hur det där sedan snabbt svämmar över till något utanför lektionstid skildras lite väl översiktligt – men fenomenet i sig är så vitt jag kan se inte bara möjligt utan också dokumenterat i flera studier. I själva verket har Die Welle en slags verklighetsbakgrund på så sätt att den är baserad på ett experiment som utfördes på en gymnasieklass i USA 1967, kallad ”the Third Wave” (se http://en.wikipedia.org/wiki/The_Third_Wave).
Man skulle kunna rikta viss kritik mot att vissa klichéer smyger sig in i beskrivningen av eleverna (även om de unga skådespelarna spelar väl) – men det är en ungdomsfilm, och behovet av att snabbt panorera över en hel grupp och flera parallella skeenden gör det till ett förståeligt grepp. Det kan också vara lite frustrerande att filmen tar upp så många intressant teman, som man dock inte alltid tar sig tid att titta djupare på.
En av de många uppslag som skildras är t.ex. hur en slags ”aktiv följsamhet” snabbt kickar in – underlydande (i det här fallet elever) med lite initiativkraft börjar agera självständigt i vad de tror är ”ledarens anda” och hittar på saker som skall främja den nya gruppens sammanhållning och uttrycka dess mål utan att direkt checka med läraren först. Det där är mycket bekant från t.ex. Nazityskland och kulturrevolutionen.
Filmen berör mer uttalat den intressanta frågan om estetik, symboler och deras spridning – genom att skaffa sig en egen logga (en riktigt snygg en för övrigt), en uniform, om än mycket enkel, och speciella hälsningar, förstärks den nya gruppidentiten snabbt. Symbolen startar redan från början som en graffitti, och har således ett subversivt element passande för ugdomskultur. Eftersom filmen utspelar sig i nära samtid är hemsidor och sådant en självklar del av processen – och frågan uppstår om det t.ex. går för långt att ha revolvrar och sådant på sidan, och hur det kan tolkas…
På ett metaplan måste det där användandet av symboler också ha hjälpt till att lansera filmen – dess posters och PR-material är ju mycket tacksamma att sätta loggan på, och de vitklädda eleverna och läraren ger massor med tillfällen till suggestiva bilder, som synes här. Överhuvudtaget är det visuella material som omgav filmen vid lanseringen (den fick vidare distribution utanför Tyskland år 2009) väldigt snyggt, och på flera fora på nätet verkar folk ense om att den där symbolen, den får det att klia i ens inre sprayburk…
Som personlig refelktion måste man tillägga att det är konstigt att se en sådan film när man själv jobbar som lärare – det adderar en skum dimension att man trots allt känner igen en del av hans sätt att bringa ordning i klassen, tilltalet och porträtten av lite olika typer som man lätt känner igen…
Filmen vann förtjänt tyska filmpriser i klassen bästa film och för skådespelare. Die Welle sammantaget en mycket sevärd upplevelse – roande och underhållande, och samtidigt fruktansvärd och tankväckande. Den rekommenderas för alla och envar.
——————————————————
Detaljer om filmern finns som vanligt i http://www.imdb.com/title/tt1063669/, eller varför inte http://en.wikipedia.org/wiki/The_Wave_(2008_film).
Tyskarna lyckas numera på något sätt att göra underhållande mainstream-filmer med svåra teman – se ”Goodbye Lenin”, ”Sophie Scholl”, ”de Andras Liv” och ”Der Baader-Meinhof Komplex” bara för att nämna några. De filmerna tar faktiskt tag i och gör en slags exposé över intressanta problem eller fenomen, men lyckas ända vara breda och underhållande. Hollywood kunde väl ta en lektion från dem – om dess bolag hade den allra minsta ambition att tackla några svårare teman (Man blir fundersam…hur många filmer som centrerar kring svåra sociala eller psykologiska teman har producerats direkt av de större studiorna i Hollywood de senaste, tja fem åren?).
Två drakar blir klara (det är mycket drakar här)
Bilderna fortsätter att bli klara. Själva ordningen i ritandet är lite av ett problem, eftersom jag föredrar att rita lite tematiskt – drakar först, sedan alla änglar osv. Men jag lovade en liten kort lista elever att de skulle få sina bilder först. De där två ordningarna står i konflikt med varandra, det är ett som är klart, och min lösning har varit att förvisso göra skisserna tematiskt, men färdigställandet mer enligt min lilla lista.
Först och snabbast, men inte helt lätt faktiskt, var en bild som baserad på den nyligen avslutade färglagda bilden Joel den Unge och Draken. Den där draken, en orientalisk lung, fick en duktig elev se och han gillade den. Klart han skall ha den då, men först måste den göras individuell – Joels bild var för Joel, och det vore fel att bara duplicera den. Vad jag gjorde var att behålla främst kroppen, men modifiera och rita om vissa delar. Ett nytt huvud mer vänt mot betraktaren skapades, och baserad på en minnesbild av ett ormhuvud ritades den med öppet gap och måååånga tänder. Bakdelen, som saknades i originalet lades till, och jag gjorde också om fjäll och ryggfenor något. Det där tog mycket klippande och klistrande och användande av av ritfilm och Photoshop, men resultatet blev inte så dumt, och tillräckligt förändrad, trots att den underliggande bilden ligger där. Den draken blev ännu mer slingrande och ormlik, vilket på sått och vis är passande: drakar kallades ju också lindormar i det gamla Norden. Hoppas mr I gillar den.
Med huvudet inne på draktemat tog jag fram några utkast som jag redan jobbat på. Jag hade tänkt förändra draken i min berättelse (det är den drake som min hjältinna Corinna möter i bilden Corinna och Draken) för att passa in i den efterföljande berättelsen och dialogen som är i min bok – framför allt ville jag göra den mer hotfull. I det arbetet hade jag kikat på en mängd inspirationskällor: dels rymdmonstret i Alien-filmerna, dels dinosaurien Ceratosaurus (som liknade den berömda Tyrannosaurus Rex, men med beniga utväxter och vad som liknar ett horn på huvudet), och förstås ormar. Sedermer hade jag övergivit det för en annan idé, men de skisserna kom nu väl till pass.
Det föreliggande bakgrundsarbetet gjorde det lätt att snabbt rita en skiss som sedan tuschades. Det där är en mer djurisk och hotfull, slukande drake än den ursprungliga Corinna-draken, främst tror jag, för att käftarna är mer framträdande, och också för dess position, lutad framåt som för att sönderslita de olyckliga som kommer i dess väg.
Till dig Alex – jag hoppas den är läbbig nog.
Härnäst kommer bilder på tjejer med djur – ett helt batteri av de där är färdiga eller i sluttampen.
←Se förra posten i serien Vikariens Irrfärder: ”Vikariens irrfärder – bilderna börjar pressas fram 1”
Nästa del i serien – ”[…] bilderna pressas fram 3” →
OK, så vi skall rita ett och ett halvt dussin bilder till elever…men av vad?
Första anhalten var att de själva fick skriva ett brev där de beskrev vad de vill ha, så noggrant som möjligt. En del av de där breven är riktigt bra förresten, det blev en övning i sig som visade väldigt tydligt på språknivån…
Det var en del drakar, väldigt mycket djur, några musik-kändisar, två som ville att jag skulle rita klasskamrater (så gulligt) och lite annat smått och gott. Vissa lade prylar på hög, andra var mer bestämda och distinkta.
Det är en intressant övning, inte minst för behovet att ta fram saker lite snabbt, och att bestämma sig för uppslag och sedan börja renteckna dem efter en kvick skissning utan att vela för mycket. Jag skojade med klassen att de skulle förhoppningsvis få de där bilderna före sin avslutning, helst denna vecka – men det kommer att bli tight, det står mer och mer klart.
Nåväl. Flera börjar i alla fall att anta färdig form. Först ut är en ”namn-teckning”.
Reproduktion av Nike, Louvren
Önskemålet till den teckningen inspirerades uppenbarligen av min stående lilla drive att prata och berätta för eleverna om deras namn och deras etymologier – det där alltid mycket populärt, och jag brukar ägna minst en lektion åt det. Det går att väva in obegränsat med kopplingar och utvikningar kring historia, mytologi, språk och geografi till det samtalet – och går alltid att illustrera som synes. Och det hjälper för att snabbt lära sig vad de heter, alltid ett plus.
Ett första utkast kom direkt på plats i klassrummet efter lektionen och tuschningen flöt på utan problem, faktiskt lite bättre än väntat. Motivet ängel är ju knappast främmande och har en klassisk, för att inte säga lätt klassisistisk historia. Ända sedan tidigmodern tid har kvinnliga änglar tenderat att likna Nike, den grekiska segergudinnan (se bild av reproduktion som står på Louvren), och min snabbt tillkomna teckning är inget undantag. Men faktiskt lyckades jag spontant snubbla någorlunda rätt, och istället för långa grekiska kläder ge henne tidstrogna bruksplagg från palestina från runt 800-talet FKr – en knälång tunika och lång virad mantel.
Nåja, hoppas den tilltänkta mottagarinnan gillar den, och vidare i högen…
←Se första posten i serien Vikariens Irrfärder: ”Nu har man tagit sig vatten över huvudet...”
Se Nästa post i Vikariens Irrfärder ”Bilder börjar Presas fram 2: Drakar”→
För drygt en vecka sedan spreds nyheten om att Migrationsverket beställt material med Bamse, världens starkaste björn osv, som behandlade flyktingfrågor. Många proffstyckare rasade och debatten blev stundvis het. Men, kunde man fråga sig, vad tycker barn egentligen? Jag fick som få chansen att få ett förvisso helt ovetenskapligt men intressant svar på det nyligen…
Objektet för diskussionen bestod av ett särtrycksnummer där två flyktingfamiljer, en kaninfamilj respektive ett gäng grävlingar, kommer till Sverige och undrar om de får stanna. I slutändan får kaninerna det, men inte grävlingarna – de skickas hem. Det hela är framställt på vanligt Bamse-manér, väldigt snällt och pluttigt. Migrationsverket menar på att avsikten är att skildra flyktingsituationen för barn, och man har inte velat skapa ångest utan försöka ”förklara” på barns nivå (http://www.migrationsverket.se/info/3816.html).
Vad många kritiker verkar haka upp sig på är dock att tidningen väljer att aktivt framställa att det ”kanske inte är så illa” att bli nekad upphållstillstånd och tvingas återvända hem – man skulle alltså medvetet vilja tona ner de negativa aspekterna av att neka folk som kommer till Sverige uppehållstillstånd. På olika debattsidor anklagades migrationsverket för propagande i egen sak i mer eller mindre skarpa ordalag. Se ett axplock i:
Jag måste säga att jag spontant var misstänksam mot migrationsverkets lilla ploj. Det luktar för mycket just som propaganda eller överslätande av riktigt dåliga nyheter för barn – något som jag är emot. En objektiv skillnad mot vanliga Bamse-äventyr är också att Bamse et ales mot sin vana inte gör något själva – själva beslutet som allt snurrar kring sker i en märklig stratosfär där ovan, och Bamse är osedvanligt och mer än lovligt lam när han konstaterar att han inget kan göra.
Men tydligen har organisationer som sysslar med barnfrågor inte haft något att invända – jag antar att de tar fasta på att tidningen ändå kan betraktas som ett försök att ta upp en svår fråga på barnens nivå.
Nu råkade jag jobba som lärare förra veckan, för en 3:a (barn i åldern 9-10 år) i Skarpnäck – en plats där frågor om invandring faktiskt kommer upp i naturliga samtal med barn. Och under en lektion, apropå en liten diskussion om rasism och annat anknutet till härkomst, så jag blev plötsig fundersam, och ställde frågan.
”Vet ni vad, det finns någonting som ni skulle kunna berätta för mig, något som vuxna har diskuterat på senare tid. Ni vet vem Bamse är?”
”mmm”
”Vet ni vad migrationsverket är för något?”
”Jo”
(Jag var inställd på att behöva förklara, men alla hade en ungefärlig koll. Jag ställde lite kontrollfrågor – 100%).
”Migrationsverket har gett ut en tidning med Bamse. Den där tidningen har de gjort för de som inte vet om de får stanna i Sverige, och där finns det en familj som får stanna, och en som inte. Jag undrar vad ni, som är barn, tycker om det?”
Jag berättade om handlingen. Sedan bröt stormen lös.
Barn. Det är är en vanlig plattityd att hävda att vuxna har saker att lära av barn – men det vore verkligen inte dumt om man då och då omsatte de sällan menade orden i handling. Jag frågade var och en enskilt, och de förhörde sig om detaljer – jag fick förstås förklara mer eller mindre ingående för olika av dem. En intressant sak redan här var att alla själva tycktes utgå från att en sådan tidning har ett slags budskap, en avsikt bakom – ”som reklamen ungefär”, som någon sade.
Men det rörande var att nästan alla tog direkt tag i kärnfrågan – Varför fick familjen inte stanna? Många var oroliga för vad som hände med dem när de återvände, men jag berättade att i historien verkade det inte vara så jättehemskt att återvända. Jag har sällan fått så skeptiska blickar. Eller fått höra så förnumstigt att det viktiga är om folk får stanna eller inte. ”En tidning är ingenting om man måste åka”. Om Bamsetidningen säger att det kanske är OK att återvända i ett läge där man vill stanna men måste åka tillbaka är det snarare ett slags…ett slags…lur.
(”Lur?” från luras, antar jag)
Och dåligt. ”Riktigt elakt ju” – ”riktigt slemmigt!” sade de argaste (De sa värre saker än så, men jag förbigår deras mer…ähum, affekterade uttryck).
Vi bollade fram och tillbaka och jag sammanställde det hela i en slags ”hiss eller diss”-tabell.
2 stycken tyckte att det var väl fint att de gjorde en tidning för barn som kanske måste åka hem. 14 tyckte det var ”botten””dåligt” ”blä” eller ”uselt”(sic!). Ingen var likgiltig.
Flera hade svårt att tro att inte var ”Sverigedemokraternas fel” att den där tidningen kommit till – det där var också en överraskning. Det borde det kanske inte ha varit. En sak med min klass var att den med en kvalificerad majoritet bestod av barn till migranter. Och det fanns ingen där som inte hade en familjemedlem, eller nära vän, som inte anlänt nyligen till vårt land. Vi talar om en grupp där många själva tillhört den tänkta målgruppen för Migrationsverkets tidning. Och bland dessa, tämligen unikt insatta (definitvit mer insatta än några opinionsbildare på olika tidningar) individer var den helt dominerande åsikten , och jag citerar en elev:
”Migrationsverket borde strunta i att ge ut tidningar och låta folk stanna i Sverige istället!”
Kära barn. Ni säger det bättre än vuxna betalda åsiktsmaskiner kunde. Ni kommer att gå långt, mycket längre än cynikerna på Migrationsverket och Egmonsts Förlag. Jag är glad att kunna uppfylla mitt löfte till er, och föra fram ER åsikt, som kan sammanfattas sålunda (och nu är vi snälla):
——————————————————-
Det är intressant att notera att Bamse, som av tradition haft belackare på högerkanten och beskyllts för att vara ”kommunist”, sedan Rune Andreassons död 1999 övergått till att vara en vara som vilken som helst, ett varumärke som kan säljas ut för vilket syfte som nu ger mest pengar. När Rune själv skrev och belyste frågor om invandring och utlänningsskap i Bamse såg anslaget diametralt motsatt ut. – se förstasidan på det uttryckligen antirasistiska numret ”Bamse och Kalle Svartskalle”. För att få en sammanfattning av Bamsetidningens historia se http://sv.wikipedia.org/wiki/Bamse
Egmonts Förlag har numera utgivningen av Bamse. Förlaget utsattes nyligen för diskussioner av annat slag, när de bestämde sig för att ge ut två tidningar, riktade till killar-respektive tjejer, med ett tilltal lika modernt och progressivt som, öh Alf Svensson. Se
http://www.medievarlden.se/nyheter/2011/05/tjej-och-killtidning-fran-egmont?page=1
Ibland jobbar jag som lärarvikarie, och elever i speciellt åldern 9-12-årsåldern brukar efter ett tag snappa att man gillar att rita (efter min framfart på whiteboardarna vore det konstigt annars…).
Gabriel för en lektion om namns betydelser, en av mina stående klassiker
Min lärarstil är tämligen hård mot de hårda. Men jag är också mycket sentimental, lägger ner hela min tid och har oerhört svårt att säga nej till eleverna när de ber om något. Jag har tidigare undervisat i den här skolan, efter att nu ha haft en 3:a i några dagar, började eleverna titta på mina block, och fråga runt, och det visade sig att jag minsann snabbritat saker till enskilda elever förut, i samband med en biologilektion om svensk fauna…(se exempelvis nedan)
Varg & Lodjur frihand
Det slank ur mig till några som bad om det att jag kunde rita saker till elever som förtjänade det…
Baaaaaad Idea!
Cirkusen var igång, och nu är helt System på plats, där eleverna har regler som de ska hålla sig till, och brev med önskemål har strömmat in och en ordning är satt och tjofaderittan lambo. 18 bilder ska de ha. Med allt från illrar till Eminem till sagoprinsessor och…och…puh.
Hur hamnar man i sådana soppor?
Trösten är att den här klassen, som tydligen uppfattas som lite ”svår” och stökig (jag brukar få just sådana av något konstig anledning) har varit, visst, lite struliga men ändå duktiga. De är för söta. På ett tufft och lite kaxigt sätt men ändå. Nu är de helt inställda på mycket läxor, räcka upp händer, be om hjälp och den som lär sig och/eller försöker mest är bäst. Den bästa människan, i mina ögon. Och förtjänar belöning.
Det skall vi inte ta ur dem. Det är bara att kavla upp ärmarna och ta fram blocket…
För den som missade det skulle Jorden gå under på Lördag den 21:a Maj, och hänryckningens tid, dvs den tid som enligt kristna idi… erh ursäkta fundamentalister av den mer evangeliska varianten förebådar domedagen, skulle ta sin början. Jag måste ha missat det PMet. Men det har inte gått förbi utan en del komiska skyltar och annonser – jag menar, snacka om att slå in öppna dörrar.
Skylt om domedagen
Här har tidigare skrivits om idioterna i den Sverige -och Böghatande Westboro Church, och de här snubbarna är på samma nivå – dvs de tar sin magiska bok på allvar och försöker verkligen lista ut vad den säger, till skillnad från de flesta kristna eller så kallade troende överhuvudtaget, som dissar 99% av vad deras påtända överspelade texter faktiskt påstår.
Tokstollen i det här fallet är Harold Campinger, en religiös ledare som med sin skattebefrielse på något sätt lyckats bygga upp en religiös posse med 300+ anställda och en egen radiostation, som tillåtit honom att faktiskt bli uppmärksammad. Även Svenska tidningar har rapporterat Camping, bl.a. SvD http://www.svd.se/nyheter/inrikes/domedagsprofetiorna-som-misslyckades_6185789.svd, Expressen, http://www.expressen.se/nyheter/1.2444797/kristna-i-usa-snopna-efter-domedagen
och GP http://www.gp.se/nyheter/varlden/1.624064-domedagen-ar-har-igen.
Expressen-TV intervjuade honom också dagarna före den proklamerade domedagens början (ursäkta reklamen):
Hänryckningen var 1992?
Det hela kokar ner till en speciell läsning av Johannesevangeliet, denna påtända apokalyptiska soppa som ligger speciellt amerikanska högerkristna så varmt om hjärtat. Det som inte ens flugsvampshjärnorna i evangeliska kretsar mestadels vågar sig på numera är att fastställa ett specifikt datum för när jorden går under. För att alla, 100%, som försökt sig på det hittills har ju uppenbarligen misslyckats. Men en speciell sorts charlataner med numerologiska böjelser låter inte en sådan liten detalj besvära sig, utan fortsätter att spinna sina galna trådar – se exempelvis http://judgementday2011.com/ eller http://www.ebiblefellowship.com/outreach/tracts/may21/. Harold Campinger själv spådde att Domedagen skulle komma 1994, men skam den som ger sig… han är sannerligen inte den förste att lalla vidare och försöka igen – se t.ex annonsen för domedagen anno 1992.
Harold Campings van
Det hela blir snabbt tröttsamt. Mer kul kan man ha åt deras försök till reklam för sin pårökta idé. Se t.ex. Harolds egen lilla van. Notera hur det alltså är ”awesome” att jorden går under och att de flesta människor skall plågas i vidunderliga krig och katastrofer innan den slutliga domedagen, varfter de skall steka i helvetet för evärdelig tid. Huuuurra!
Bibeln Garanterar det!
En annan kul liten skylt har några nationsflaggor på de gudomliga trumpeterna… tydligen är ärkeänglarna som blåser i dem från Belgien, Kanada och Jamaica? Och slutklämmen är för festlig – 2012 är fel, men VI, dvs de krista tokdårarna, vi har rätt – Bibeln garanterar det! Hahaha!
Skämtarna på motsidan (läs: den mentalt friska sidan) har haft mycket kul åt Harold, det märks, och nätet kryllar av spoofs på 21-maj-domedagen.
Obamajesus med Nope, inte Hope
Se t.ex. denna, en variant på messias-annonsen med texten HOPE, känd från Barack Obamas presidentkampanj. Lite småkul, mest för att den också driver med frälsarattityden hos den kampanjen -det bästa med de senaste 2 årens dissar på Obama är att det greppet förhoppningsvis inte kan användas igen på ett tag, tack och lov.
Upp med sexdockorna i himlen bara
En annan skojig variant är driften med själva sinnebilden av de ”frälsta” som i hänryckningens stund alltså skall levitera direkt till himlen enligt de rapture-troende. Det skulle alltså se ut ungefär som heliumfyllda sexdockor måste någon ha kommit på, så… Befria underbara uppblåsbara Barbara den 21:a! Hehe.
Vissa ateistiska kretsar i USA ställde till med feta fester på den påtänkt yttersta dagen – se t.ex nedanstånde skylt från föreningen ”American Atheist”, som också påtalar det korrekta och i sig smålustiga faktum att kristenhetens centrala text i nära nog 2000 år sagt att det kommer snart. När som helst. Inom era livstider, sa uppenbarligen Jesus själv – se Matteus 16:28 apropå när det är dags för Guds rike
”Sannerligen säger jag eder: Bland dem som här stå finnas några
som icke skola smaka döden, förrän de få se Människosonen komma i sitt rike.”
Ooook – om det någonsin sades var det alltså någonting i stil med ettusen niohundraåttio år sedan (där ligger t.o.m Microsoft coming really soon i lä). Någon borde påtala för kristna att deras Jesus var lika fel ute som Camping (fast med bättre frisyr) – men förstnämnde hade inte tillgång till modern vetenskap och/eller psykofarmaka, så han är kanske lite ursäktad.
Min favorit är nedanstånde, som jag vill kalla hänryckningsursäktsbingo – vad skall Camping & co säga nu när verkligheten dissat dem igen? Spela och vinn!
Hänryckningsbingo - varför blev det inte av?
(Återfinns ursprungligen hos http://www.thefailfactor.com/)
En bild från före decenniet av ökenvandring och oförmåga att dra ett streck, som överlevt tidens tand ganska väl – den fruktade Yakane spände bågen redan 1994.
Jag brukar återkommande knyta an till vad man gjort förr om åren, och skåda tidens flykt och utveckling, eller brist på sådan, rakt i ansiktet. Att då och då besöka sitt dåtida jag och vad han eller hon lämnade efter sig kan bli ett behagligt möte. Som en sådan räknar jag den här bilden på den ännu aktuelle Yakane, utförd 1994.
Ung var upphovsmannen, och dum, men visste uppenbarligen ändå att göra en teckning som klarar övergången över tiden rätt väl. Det bästa med den är nog positionen, det starka och dynamiska anslaget – det finns styrka där, det inser man ju. Utförd med mjuka blyertspennor visade den här bilden också redan då på en förändring mot en mer ärrad, väderbiten idé om Yakane, och är också hyfsat realistisk, med en traditionell levantinskt överdragstunika över ringbrynja, toppat med en mantel. Den fick en mycket lätt upputsning – förmågan att rensa bilden från skräp och prickar har förbättrats, och inscanning 1994 lämnade bilden mycket blekare än originalet. Med hjälp av inställningen av vit-svart-balansen och ett lätt pudrande med brännaren kunde man skapa en lite mörkare bild som mer återspeglar intrycket på ett papper.
Sist, men inte minst, lade jag på något som absolut inte var där då – Yakanes ansiktsärr som jag designat dem under senare år. De bidrar till att göra honom mer , tja…ärrad och hotfull och fogades in i ansiktet som i övrigt mer eller mindre fick vara precis som jag ritade den då. Det ser likt ut som jag tänker mig honom än – kanske lite äldre.
Yakane i Österled tar sikte m Bågen
Bysantinsk Yakane
Vissa saker har förstås ändrats, turligt nog till det bättre. Då hade jag tydliga svårigheter att rita kläder med någon realism- vecken och skrynklorna ser inte riktigt rätt ut, löper bitvis inte riktigt som spända över en riktig kropp. De långa, svepande linjerna och den starka vertikalen med bågarmen som tycks skjuta ut ur bilden döljer det delvis, men det där är en typisk brist som uppstår när man inte tar kläderna riktigt på allvar som fysiska ting, med egen vikt och form, och bara drar till med klädveck som lite godtyckligt landar på bilden.
Idag är man mer metodisk, och förhoppningsvis bättre – även en liten skiss som den av Yakane med en bysantinsk tunika som förevisats i inlägget Konstnärliga Källor – den Bysantinsk-Ortodoxa Världen har bättre fall. Den nyligen gjorda bilden på Zoe som kläs på lager efter lager visar kanske bäst på min metod idag, och utgör förhoppningsvis en förbättring mot 90-talets höftande.
Påklädning och klädtecknande anno 2011
Men det svåra, att hitta ett bra koncept, det är något som ingen tid kan lära ut, det har man – eller inte. Det är glädjande att se att ett uns av det fanns då, och förhoppningsvis kan överleva, om man vårdar det.
Så – ett trevligt drickande av gårdagens té var det, inspirerande snarare än nedslående. Rekommenderas för alla och envar, som vill förlika sig med tidens gång och behålla kontakten med det som var, och den de var.
Ännu en bild med mitt populära ämne drakar – här återser vi en orientalisk drake, Lung, och den unge hjälten Joel.
Det är passande att jag nu färdigställt Joels bild, eftersom han är delvis att tacka för den mest populära bilden, ja det mest populära innehållet överhuvudtaget på denna blogg – bilden ”Corinna och Draken” med åtföljande inlägg, vilken han själv var med om att utforma.
Corinna och Draken
I samband med att jag gjorde Joels bild tog jag fram ett antal studier av olika drakar. Även sedan tidigare hade jag studerat de kinesiska drakarna lung för bilden ”Prinsessan Felicia”. Jag hade också fått påstötningar för att rita nya sådana bilder för andra personer, och dessutom börjat på ett projekt med en hel historia med drak-tema åt Alma, fast i en mer komisk-äventyrserieinspirerad stil. De studierna togs fram för detta tillfälle när jag förra året började grunna på om man inte skulle ta och göra en bild till Joel.
Skiss för pojke och Lung-drake
Det redan genomtänkta upplägget var okomplicerat, en bild med sidovy där en ung hjälte står öga mot ögat mot en lung som slingar och närmast springer fram på luften, som är karaktäristiskt för de ormliknande lung-drakarna. Jag tuschade draken direkt på den ursprungliga skissen, och det blev rätt bra, han ser verkligen hal och slingrande ut, och inte alltför snäll. Mer som, ”nu kommer jag och äter upp dig!”
Den viktiga innovationen var att föra in Joel som min unge hjälte. Jag beslöt mig efter studier av några foton att göra honom lite äldre, det skulle bli mer passande med tanke på den krigiska posen och hur jag ville framställa en slank, men ändå stark och oförfärad yngling, lite i grekisk hjältetradition (se Perseus, Belloforon, Theseus mfl.). Det hela gick dock oväntat smidigt, Joel visade sig lätt att tänka sig som lite äldre, kanske för att jag hade hans far Björn att jämföra med. Hans dräkt är en lite obestämd enkel tunika, som lika gärna kunde bäras i det antika grekland med också i Kina – den breda gördeln är en typisk detalj, som jag lade till för att ge lite lokalfärg. Spjutet är dock grekiskt – jag hade de spartanska spjuten i filmen ”300” för min inre blick, men inte så säreget att det inte passar in här.
Joel den Unge, med sitt spjut
Nåväl, som vanligt gick därefter en tid och andra projekt kom i vägen, men jag fortsatte att ha bilden i bakhuvudet. Det som fattades för att göra den till mer än bara en enkelt teckning av en pojke och en drake var en vettig bakgrund. Och för några månader sedan studerade jag lite kinesiska landskapsmålningar och voila – kinesisk drake borde förstås bekämpas i en kinesisk miljö! Jag drog upp riktlinjerna för en bakgrundsteckning som var passande, en slags trädgårdsliknande miljö med några slingriga träd, mossbevuxna stenar och en liten stenbro över en bäck. Nu är det här förstås långt ifrån en riktig kinesisk landskapsmålning, vilkas karaktäristiska estetik och utsökta penselföring helt undslipper mig, men det var i alla fall något, och beredde vägen för slutfasen – själva målandet.
Bakgrund i Kinesisk stil, Joel & Lung
Steg för Steg färgläggning Joel & Draken
Tyvärr är det också den mest arbetskrävande fasen, och med min uppmärksamhetströskel likt en myggas drog det ut på lååång tid och många spridda sessioner. Det var också en läroupplevelse eftersom jag bestämde mig för att absolut inte köra min kladdiga och halvdana normala teknik med färgerna på ett och samma plan, som om datormålning vore en variant av måålning på kanvas. Nej, åtminstone för protagonisterna, Joel och Draken, bestämde jag mig för att försöka mig på riktig Photoshop–målningsteknik där man gör fullt bruk av lagerfunktionen. Sålunda lägger man färgerna i skilda toner i olika lager under den rentecknade ofärgade bilden, med mörka färglager nederst och ljusa överst, Sedan suddar man bort de ljusa lagren med lätta penslar för att få fram de gradvisa övergångarna där man ser de mörkare, underliggande partierna framträda som skuggorna i hud och fjäll. Jag lade också på ett extra skugg- och glanslager med en lite rökig mörk transparans, för att ge ytterligare skugga och ljusare, blänkande vita transparanser för att ge lyster åt fjällen och annat.
Det blev inte så illa som man kunde befara.
Joel och Draken med bakgrund
För bakgrunden gjorde jag mer som jag brukar och målade det hela i färdiga lager, med de längs bort först, sedan lager på lager med träd, vatten och mossbevuxna stenar tills det hela såg, tja skapligt ut. En del mixtrande med färgskalor och färgmättnad gav en bild som trots vissa kontrastproblem får fram det jag var ute efter – ett spännande möte i medias res av en ung hjälte och en drake med rätt sorts slingrigt rörelsemönster. Jag lade på lite dis och dimma runt draken för att framhäva den mot bakgrunden och understrycka dess lite himmelska natur – kinesiska drakar är varelser kopplade till väta och himmel, mer så än europeiska som kopplas mer till grottor och eld.
Joel den Unge och Draken i envig
Nyligen bestämde jag mig för att sätta punkt för det hela – det blev en OK hybrid av teckning och målning, inte dumt med tanke på allt. Jag hoppas Joel gillar den. Under arbetet på den där bärjade jag också skissa på en bild på samma tema åt hans lillebror Jakob – men med en helt annan sorts drake, och en annan design i allmänhet. Den bilden blir nästa i drak-serien.
—————————————————-
Mer om Kinesiska drakar och deras symbolik kan man läsa om på t.ex. Wikipedia, http://en.wikipedia.org/wiki/Chinese_dragon. Wikipedia har förstås också en introduktion till kinesisk konst i allmänhet, http://en.wikipedia.org/wiki/Chinese_art
Jag drog en viss indirekt inspiration till min bild från den rikt illustrerade boken ”Drakar, Gudar och Andar i den Kinesiska Mytologin” av Tao Tao Liu Sanders, med många fina bilder av Johnny Pau. Den är en del av en hel serie med berättelser från mytologier runtom i världen, samtliga vilka rekommenderas varmt. De ges tyvärr inte ut mer på svenska, men finns att köpa begagnade lite här och var (se tex http://www.prisjakt.nu/bok.php?p=1164542 och http://www.bokborsen.se/Tao+Tao+Liu+Sanders+(Text)++Johnny+Pau+(Bild)-bok-till-salu-17468021_1.htm). Nya exemplar finns att få tag på på engelska via Amazon, http://www.amazon.com/Dragons-Spirits-Chinese-Mythology-Mythologies/dp/0805237992
Några exempel på det fina kinesiska landskapsmåleriet kan man se i t.ex
Sviten av tjejer som inte går av för hackor, ett påfund av den påhittiga Felicia F, fortsätter – till Afrika.
Turen genom historia och länder med unga tuffingar har denna gång kommit till mänsklighetens urhem, från vänster till höger:
Som tidigare är tekniken tuschpenna och pensel över grova positionsskisser, i en serieinspirerad stil som jag tycker börjar bli bättre och landa i en slags kompromiss mellan clear-line och äventyrsseriestil.
Tuffingar från Dahomey, Zulufolket och Afar i Etiopien
Tidigare inlägg i den här bildserien (klicka bilderna)
← Krigarkvinnor från Mongoliet, Kina och Japan
Krigarkvinnor från Norden, Grekland och Egypten→
————————————-
Dahomeys kvinnliga krigare var en av de mest intressansta instanserna av ett organiserat kvinnligt militärkast i historien. Kungarna av Dahomey tog på 1600-talet ut kvinnor för att få sina arméer att se större ut – men kvinnorna, kanske inte olikt de första svarta regementena för Nordstatsarméerna, bevisade sin duglighet och var så djärva att man beslöt att organisera dem speciellt och utökade dem. I ett system som liknande värnplikt fick familjer sända en av sina döttrar för militärtjänst, och de gav den bästa träningen, tidens bästa utrustning, däribland eldvapen, och blev en stående slags musketörstyrka och elitgarde på som mest ca 6000 kvinnor. För en introduktion se http://en.wikipedia.org/wiki/Dahomey_Amazons
”Jihad skall fortsätta även när jag inte är här” Så sade Usama bin Laden bara veckor efter terroråden 11/9 2011.
Så kan man sammanfatta den sjukliga världssynen hos en religiöst anstucken mördare, som kallar sin privata terrorkampanj för ett ”heligt krig”. Nu är han borta – men tyvärr är det troligt att de som delar hans sjuka värderingar och perverterade uttolkning av islam och läget i världen och som hämtade inspiration från al-qaidas terrordåd kommer att fortsätta, som han trodde.
Det är också, som en ung muslimsk kvinna sade , tyvärr så att det påföljande ”kriget mot terrorismen”, denna bisarra neologism, kommer att fortskrida med de övertramp mot människors värdighet och rättigheter som från början varit dess signum.
Även bortsett från det makabra mordet på över 3000 oskyldiga människ0r är den skada som bin Laden dessutom tillfogat världens nära en och en halv miljard muslimer ofattbar. Genom västvärldens fixering vid Bin Laden och chocken för att för e gångs skull själva drabbas av våld och död får nu vanligt folk se sig misstänkliggjorda, måltavlor för rasisters och xenofobers hat, manipulerade eller anstiftade mot av våldsanstuckna demagoger världen över, för att inte nämna om hur det tillåtit västsstödda diktatorer och förtryckare att fortsätta sitt tyranni genom att peka på al-qaida-anstuckna gruppers våld. Allt är förstås inte Bin Ladins påfund. Jamaa Islamiya dödade Sadat långt före honom, hamas sprängde pizzerior i Tel Aviv likaså. Men hans sätt att tala till väst via medier och ge kräk som Bush och Cheney på motsatt sida just den fiende de önskade sig lättade inte precis upp stämningen.
Idag finns dock något mer hoppfullt och ljusare att se till, ett löfte som missdådare av al-Qaidas kaliber aldrig kunnat ställa ut. Den arabiska våren har visat vad befolkningar är kapabla till, att politisk handling som verkligen betyder något är möjligt, utan utskillningslöst dödande av ”otrogna”. De, mycket mer än USAs trupper, har besegrat bin Ladens idéer. Så det är passande att han får respass nu.
Jag kan inte glädjas som folken som dansat i NY. För en sekulär person är det också med ett styng av sorg att han nu är död, och att det är allt. Han är förintad, och inget av honom som kan ställas inför dom eller svara för hans brott kvarstår. Men som student av islam vilar mitt sinne ändå i vad som skulle vänta, om jag nu skulle ha fel, och Islams ontologi stämde. Vilket straff som väntar en förrädare, som bin Ladin var, mot själva den idé som han menade sig företräda. Den gränslösa perversion det är att svinet vågade kalla sig en ”guds krigare”.
För vi vet vad de som förde den första ”yttre” jihad, de som följde på Muhammed och var de rättrognas ledare och först byggde det muslimska härraväldet, och som till skillnad från Usama besegrade sin tids supermakter, sade om det heliga kriget. Det var under Abu Bakr, Islams förste kalifs, tid som Islams gränser började utvidgas och de fantastiska erövringar som följde inleddes. Och vad var hans anvisning, hans ord till islams första krigare? Vad hade de att rätta sig efter, när de nu inte slogs för sig själva enbart utan i islams namn?
”Detta är mina ord till er, tio bud att följa
Ni skall inte döda kvinnor
ni skall inte döda barn
ni skall inte döda de äldre, de svaga och nödställa
Hugg inte ner träden som bär frukt
sprid inte förstörelse bland människornas boningar
slakta inte boskap, inte kameler eller får,
utom för att stilla trängande hunger
bränn inte bikuporna, eller skingra dem
stjäl inte från vad som erövrats
Var så, inte ynkliga.”
(min översättning via engelska)
Ett högt ställt ideal, till och med omöjligt att följa, för krig är ett ont ting hur nödvändigt eller berättigat det än kan te sig, och förvrider den som för det. Men färdriktingen är tydlig, och den iver med vilken många befolkningar slöt sig till de segerrika araberna bär syn för sägen. För sin tid var de arabiska muslimerna en tämligen ”lätt” erövrarmakt, fjärran från det skatteutsugande, religiöst förföljande Östrom eller förfallna och ineffektiva Sassanidiska Persien. Och kontrasten kunde inte vara mer skriande jämfört med en mördare som Usama. Neslig är den brasa som väntar honom enligt islams egna trossatser, som lär att ingen ostraffat får Döda det liv, som Gud själv har gjort heligt.
”Döda inte varandra.
Gud är förvisso barmhärtig.
Men den som gör så, i hat och orättvisa, honom skall vi steka i Elden.”
Sura 3:29
————————————————————–
Se också:
Sveriges Radios P1 som behandlade ämnet tämligen uttömmande idag, måndag – se http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4482755
DN som något tar upp Usamas effekt på den muslimska världen. http://www.dn.se/nyheter/varlden/arabisk-expert-bin-ladins-betydelse-overdrivs-i-vast och http://www.dn.se/nyheter/varlden/han-var-redan-en-slagen-man
Svd funderar på Al-Qaidas framtid i http://www.svd.se/nyheter/utrikes/zawahiri-kan-bli-bin-ladins-eftertradare_6133181.svd, http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/en-belastning-for-pakistan_6132915.svd, http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/al-qaida-ar-mer-an-bin-ladin_6131965.svd
Al-Jazeera har förstås fylligt med material, man kan t.ex börja med deras sammanfattningar av makthavares och tyckares reaktioner på dödsbeskedet – http://english.aljazeera.net/news/asia/2011/05/20115241936984209.html och deras funderingar på vad som händer sedan, http://english.aljazeera.net/indepth/2011/05/20115255840441224.html. Ledaren ”Stop Feeding the Beast” (http://english.aljazeera.net/indepth/opinion/2011/05/201152104652958379.html) rekommenderas – den är en bra sammanfattning av det kända dubbelspel som Pakistans militär ägnat sig åt, och som möjliggjort för Usama att sitta där så länge.
En introduktion av Usamas leverne finns förstås på Wikipedia för den som få en första inblick i de märkliga turerna i dårens liv – se http://en.wikipedia.org/wiki/Osama_bin_Laden
Efter att tidningarna (bl.a i DN http://www.dn.se/ekonomi/spotify-begransar-sin-gratisversion och Svd http://www.svd.se/naringsliv/kritik-mot-spotify_6094215.svd)och även Spotify själva publicerade att Spotify kommer att kraftigt begränsa den reklamfinansierade tjänsten skrev jag i https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/04/20/dumskallarnas-konspiration-spotify-andra-musiktjanster-pa-natet/ om olika alternativ till Spotify i dagsläget. Det var tänkt som ett rent hugskott, men med tanke på lite tips jag fick och gammaldags nyfikenhet kommer här en uppföljare med några fler musiktjänster för strömmande musik som jag testat under den gångna veckan.
Jamendo är en slags blandning av community och ren musiktjänst. Intressant är att de är varit originella och baserat några av sina tjänster på systemet med s.k. creative commons-licenser, en standard (eller grupp av standarder) för avgiftsfri delning av immateriellt material på nätet. Vilande på denna erbjuder Jamendo t.ex. fri nerladdning, vilket Besökare är fria att donera pengar till artisterna, och det finns valmöjligheter för att köpa musik, varvid artisterna får en större bit av kakan än de brukar få via skivbolagens hantering.
Medelbetyg för gott försök
Jamendo är uppenbarligen ett experiment än så länge, och närmast ensamma om att kunna ladda ner musiken både gratis och helt legalt. Å andra sidan är katalogen klart begränsad: en bit över 300 000 låtar är inte nog för att kännas täckande, och utan de stora bolagens och artisternas medverkan kommer Jamendo att få svårt att etablera sig som en riktigt välbesökt tjänst. Om Jamendo kan få draghjälp från några mer kända artister kunde de å andra sidan etablera sig som ett slags progressivt alternativ till betalsajterna – kanske lite smalare, men förhoppningsvis med tillräckligt stor katalog för att kunna fortsätta expandera. Jamendo får tummen upp för sin idé, som är ett verkligt alternativ till de skivbolagskramande betaltjänsterna, men det dras ner av det begränsade urvalet – men det är ett intressant försök, och förtjänar all uppmuntran.
(tack till Lennart O på http://siegetheweb.tumblr.com/ för tipset)
http://music.napster.com/napsterhomemain.htm;jsessionid=4088C218691C51442E7FC190E5226035
Någon som minns Napster? Fildelningstjänsten för framför allt musik som orsakade skivbolagen den första stora darren på 2000-talets början? Problemet var ju att Napster hade egna servrar som faktiskt innehöll det fildelade materialet. Till slut lyckade det därför bolagen att knäcka Napster juridiskt och tvinga den att betala licenser för materialet. Tjänsten levde dock vidare, förvandlad till en rak betaltjänst baserad på prenumeration för åtkomst till deras katalog, med inriktning på streaming snarare än nerlafddning. Deras trumfkort är just den stora katalogen – de anger själva sig ha över 12 miljoner låtar. Det kostar att komma åt för användare, dock inte så mycket – de har en mängd prenumerationsformer, där den billigaste varianten går loss på 50USD per år – drygt 330 SEK.
Frågan är hur användarvänlig tjänsten är – även för den fria en-veckas-pröva-på-varianten måste man registrera sig, det material som är omedelbart åtkomligt är begränsat till 25 lyssningar in alles. Napsters gränssnitt är omständligt och inte så smidigt, med pop-up-fönster och mycket sämre överblick än t.ex. Spotify. Men alltså billigare. Det skulle därför ha kunnat få medelbetyg som ett alternativ, billigare men inte radikalt annorlunda än Spotify kommer att bli. Men avsaknaden av möjligheten till den vidare avgiftsfria användning och lyssning som Spotify trots allt kommer att fortsätta erbjuda drar ner. Något riktigt alternativ till Spotify är det inte i dagens läge – utan mer utav samma sak, och trots det lägre priset, sämre.
Detta är en variant som är mer åt poddradiohållet, av vilka det endast är en av många. Det som utmärker LastFM är att tjänsten kan koordinera låtar från flera skilda spelare och musiktjänster, som Spotify med flera. Liksom Audiolize har den också viss öppning ut mot Youtube, så man kan lyssna på låtar därifrån. Man kan också skapa egna listor.
Ifråga om att lyssna på låtarna en och en, som ren musik, är den LastFm lite strulig – men den har en kul feature – man kan knacka in ett antal artister och låta den skapa en slags ”radiokanal” där slumpvisa låtar från dem och andra artister som passar ens profil kommer med. En slags shuffle-plus. Jag testade att skriva in några filmmusikprofiler och fick en mycket lyssnarbar samling förslag… intressant. Som ersättning för en tjänst där man själv styr sitt musikval är LastFM minst sagt undermålig – men för att likna musik som passar ens smak är tjänsten inte genomusel alls.———-
De varianter som jag testat är mycket olika till sin karaktär, som synes. EN sak som man dock alltid frågar sig är: har tjänsten tillgång till all den musik som jag vill eller skulle vilja ha? Eller annorlunda uttryckt – vad är storleken på den ”kritiska massan” ifråga om ifråga om mängden låtar som tjänsten kan erbjuda? Jag har tidigare hänvisat till en katalog på några hundra tusen som väl liten. Men hur många låtar måste det finnas för att det skall kännas, tja, bekvämt eller fylligt? En miljon? fem miljoner? tio miljoner? Speciellt om man ändå är beredd att betala en liten slant är ju detta en viktig fråga. Ingen tjänst kommer förstås att kunna täcka allt – speciellt för de med specialintressen finns det alltid luckor att fylla (själv har jag t.ex en fäbless för nyare filmmusik, Original SoundTracks, en ganska smal specialité)
När jag testat tjänsterna har jag genomfört en mycket ovetenskaplig sorts undersökning, som i princip går ut på att fråga efter några stora artister inom olika genrer för att se – t.ex. Hans Zimmer eller Ennio Morricone för filmmusik, Pavarotti eller Karajan för klassiskt/Opera, någon som Beyonce eller U2 för Pop/R&B, Ulf Lundell för ”Svenskt” osv. Och också något lite mer obskyrt – säg Wojchech Kilar (filmmusiken till ”Bram Stokers Dracula”). Får man upp träffar på alla tänker jag mig att det finns en vettig katalog med den mer eftersökta musiken. Ofta är kollen efter vissa låtar eller genrer i sig talande – skriver man in ”reaggeton” eller ”soundtrack” eller en låt som ”Mars, Bringer of War” och får få träffar vet man att det finns en viss tunnhet i katalogdjupet.
Det finns säkert ett annat, bättre sätt.
Det kan inte nog sägas att den här lilla jämförelsen inte heller är riktigt rättvisande, eftersom tjänsterna skiljer sig så pass mycket åt i fråga om upplägg. Något som krånglar till det där är att det kan finnas skillnad i vad som är tillgängligt kontra vad tjänsten erbjuder ifråga om egen katalog. Vissa har låtar enbart i ”mixad” form, inte som individuell musik. Vissa har stora egna kataloger med högkvalitéinspelningar. Vissa har öppningar ut mot andra tjänster eller vilar delvis på filer som andra laddat och kan således inte garantera någon kvalité alls, eller har begränsningar i hur man kan styra urvalet. Och så vidare.
Slutligen – en lustig följd av den här lilla exercisen är att Spotify gått rätt stärkt ur den – lusten att sluta med Spotify har i alla fall knappast ökat för mig. Det har äremot har viljan att testa andra tjänster. Också.
← se också föregående inlägg ”Spotify och andra musiktjänster på Nätet”
———————————————————–
Mer om Jamendo kan läsas i http://www.wired.com/listening_post/2008/01/liveblog-the-cb/http://www.jamendo.com/en/ och
http://blogg.tkj.se/gratis-musik-jamendo/ samt förstås i http://sv.wikipedia.org/wiki/Jamendo, fylligare i http://en.wikipedia.org/wiki/Jamendo
Se mer om Creative Commons och deras system för licenser att använda material med olika grader av frihet på nätet i deras svenska sajt http://www.creativecommons.se/
Om LastFM kan man läsa i http://www.wired.com/listening_post/2008/01/liveblog-the-cb/
Jag hittade några lite mer aktuella listor på fria musiktjänster, som kan tjäna som vägledning: http://www.suite101.com/content/popular-music-streaming-websites-a201811 och http://www.google.com/Top/Arts/Radio/Internet/Music/
Eparchen, en mäktig potentat i mitt fantasy-Konstantinopel Aracanea designas till utseende och klädedräkt, med inblickar i den research och arbetet bakom att göra gestalten och allt som hör därtill autentiskt och trovärdigt i en bysantinskt inspirerad miljö.
Prefektpalatset i Köln
Processen börjar med var scenen är satt: i mitt fantasy-Konstantiopel Aracanea. En mäktig potentat komplicerar där livet för huvudrollsinnehavaren Yakane (mer om vilken i tråden Yakane). Men vad för potentat? Det måste vara någon mycket mäktig, men inte så fjärran i den bysantinska stratosfären att det inte skulle vara troligt att Yakane kunde komma i kontakt med honom. Det uteslöt kejsaren själv, men också premiärministern Megas Logothetes, som inte skulle sänka sig att ha direkt kontakt med en simpel legoknekt. Men från mina romerska studier påminde jag mig en kandidat, en vars makt endast stod kejsarens efter i huvudstaden, och som hade fingrarna i både högt som lågt. Prefekten.
Prefekt var en gammal titel och funktion, från romerska rikets praefecti, som från början var de praktiskt ansvariga för romerska legioner och svarade för disciplin och straffutmätning. De kom senare att bli titel för ståthållare i prefekturerna, det senantika romerska rikets provinser. I Rom var stadsprefekten, Praefectus Urbi, den högste magistraten eller domaren och gavs alla befogenheter nödvändiga för att upprätthålla lag och ordning i staden, inklusive en slags ordförandeposition gentemot stadens gillen och korporationer (collegia). Hans makt ökade med fler och fler befogenheter tills han i praktiken blev Roms ståthållare eller borgmästare, endast underställd kejsaren själv.
När romerska rikets huvudsäte flyttades till Konstantinopel fick den nya huvudstaden en stadsprefekt (Eparchos) med samma position som prefectus urbi i det sena Rom: han var den högste representanten för lag och ordning och företrädde också kejsarmakten gentemot alla korporationer, från gillena och hela vägen upp till den nya Konstantinopolitiska Senaten, över vilken han presiderade. För det ändamålet uppgraderades ämbetet så att dess innehavare kom att räknas till illustres – den högsta rangklassen i den bysantinska senaten.
Eparken och kejsaren - från Skylitzes krönika
Prefekten var alltså direktansvarig för administrationen av Konstantinopel och dess närområde. Stadsprefektens ansvarssfärer, vilka alla sprang ur upprätthållandet av lag, ordning och service i staden, tolkades mycket brett och inkluderade som sagt regleringen och överinseendet av alla gillen, korporationer och offentliga institutioner, såsom ansvar för tillsättningen av lärare till Konstantinopels universitet och utdelningen av säd i staden. I den mellanbysantinska perioden (ca 750-1050) var eparchen den främste domaren i huvudstaden efter kejsaren själv. Inom hela rikets förvaltning kom han direkt efter megas logothetes, den högste ministern, i rang, på ungefär samma nivå som Logothetes tou Genikon, finansministern i det bysantinska systemet.
Arkelogisk skiss praetorium i Caesarea
Eparchens unika maktställning vilade på hans dubbla roll som dels en hög civil ämbetsman, dels en exekutiv makthavare med egna trupper och styrkor till sitt förfogande. Förutom murarnas garnisoner och kejsarens privata vakt var prefektens trupper de enda permaneta stående styrkorna i staden. Stadspolisen (taxiotai) och nattvakten (vigles) lydde under honom, liksom fängelserna av vilka det viktigaste var i de nedre nivåerna av hans stora residenskomplex, praetorium, vilken befanns centralt vid Konstantins Forum på huvudgatan mese, inte långt från kejserliga palatset.
För min berättelse studerade jag arkeologiska rekonstruktioner av prefektsbyggnader i romerska riket samt från utgrävningar och stadsplaner i nuvarande Istanbul, för att få fram ett troligt utseende för Eparchens stora komplex i mitt fantasy-Konstantinopel, Aracanea. Se ett utkast till enkel storyboard nedan”.
Praetorium, Eparchens Komplex i Aracanea
Därefter kom en hel förvaltning med underlydande subprefekter, bl.a.
Inför eparchen kallades huvudmännen, geitoniarchai och domarna (kritai) för stadens distrikt (regeonai, från lat. regiones), liksom parathalassites, hamnmästaren med ansvar för staden hamnar och stränder liksom för tullar, liksom inspektörer (epoptai), gillenas huvudmän (exarchoi) och marknadsinspektörerna boullotai, som likt muhtasiberna i Islams länder kontrollerade och satte eparchens sigill på varor, vikter och vågar på marknaderna.
Ovanstående gör att eparchen är perfekt som en makthavare som samtidigt är en skuggfigur över mer skumma göranden, och gör att man kan introducera sådant som lokala skurkar och maffior, och element ur deckar-thrillergenren till berättelsen. Den som sett den utmärkta TV-serien ”Rome” från HBO minns säkert framställningen av collegia, de lokala ordningsmännen, i principer oskiljbara från maffior, som härskade över Roms kullar i serien och som även pretendenterna Julius Caesar, Augustus och Marcus Antonius måste ta hänsyn till för att få staden att fungera. Eparchen är en sådan som kan sända en blodtörstig galning som Yakane ner för att handskas med slöddret, se t.ex. från ”Rome” när Lucius Vorenus påtvingar Aventin-kullens collegia sin vilja för vad jag talar om.
Själva faktum att eparchen spelar en roll i min berättelse innebär dock ett avsteg från verkligheten. Hans befogenheter försvann efter det fjärde korståget 1204 efter att redan tidigare varit på dekis, och när bysantinarna återtog Konstantinopel 1267 organiserades den sargade staden inte åter under en prefekt, och hela den ovasntående förvaltningen gav vika för entt mycket grövre och småskaligare system. Men i mitt Aracanea skedde inte det fjärde korståget, och den mellanbysantinska hierarkin, däribland den mäktige Eparchens ämbete, lever vidare i däst men stolt dekadens.
Amerikanska Hemvärnets Symbol
Eparchen bar en toga av senatorstyp, en s.k . toga praetexta som tecken på sitt ämbetes civila karaktär och position gentemot senaten. Hans klädedräkt följde ett karaktäristiskt färgschema, med en svart och vit tunika (chiton) som officiellt tecken på ämbetet (se bilden från Skylitzes ovan). Hans dräkt pryddes med brodyrer av den ”juridiska yxan”, de traditionella prefektyxorna som förekommer tillsammans med de bekanta spöknippena Faces, som symbolen för hans rättskipande makt. Denna symbol för rättskipning var också broderad på de kläder som bars av vissa av hans män och underlydande prefekter.
För mer om faces se tidigare inlägg om Sverigedemokratisk Symbolik. Värt att notera är att Eparchens symbol som så mycket annat romerskt överlevt och tagits upp av USA, och bland annat pryder det amerikanska nationalgardets emblem(se bilden).
Andreas Papandreou & Dimitra Leani
Jag grunnade länge på hur eparchen skulle se ut personligen. Skådespelare som Jürgen Prochnow, Anthony Quinn med flera passerade revy, men förkastades som alltför moderna och utan den rätta…grekiska prägeln. Som vanligt stirrade svaret en i ansiktet – jag hade omedvetet tänkt á la Hollywood, på alltför unga och fotogeniska förebilder. Det finns en bra förebild i vår nära nutid, en slug och listig maktspelare som också hade den klassiske åldrade potentatens aptit för yngre kvinnor – precis som min berättelses eparch. Nämligen Greklands f.d. premiärminister Andreas Papandreou. Under decennier byggde Papandrou upp sitt Pasok-parti till en mäktig klientorganisation som återkommande kunde ta makten i Grekland. Om hans arv kommer grekerna, just nu på gränsen, om inte förbi den, till statsbankrutt att diskutera länge än. Men ingen kan ta ifrån Papandreou hans skicklighet att manövrera sig till makten och behålla inflytande ända till slutet. En annan lustig parallell var att Papandreou på sin ålders höst fattade tycke för en yppig flygvärdinna, Dimitra Liani, och gifte sig med henne efter att ha haft henne som älskarinna i flera år – min Eparch har en liknande sådan affär. Jag hade inte nämnt honom, och som en liten blinkning gav jag därför honom namnet Andreas Dimitrianou.
Faces & Yxor för Eparchen, ordningsmaktens högste chef
Bilder på Papandreou finns, inte ymnigt men ändå, på nätet. Så i en blandning av tekniker, både blyerts och mjukt kol, tuschpennor och penslar gjorde jag flera bilder och utkast till hans utseende som fogades samman i ett collage. Ansiktsuttrycken är begränsade till de han skulle visa i sin ämbetssal – eparchen i min berättelse framstår som slug, men också eftertänksam och praktisk, ja krass, och trots sin ålder med en skarp blick och närvaro.
Baserat på prefektyxorna gjorde jag också en design av eparchens symbol med två korslagda faces-försedda yxor och satte den på hans kläder. Kläderna ja. Här har tidigare bysantins klädsel diskuterats, både allmänt och i samband med design för en kvinnas klädedräkt, och jag skall inte uppehålla mig vid det. Helt kort kan sägas att eparchen över sin svartvita chiton-tunika bär sin toga pratexta, senatorstoga. Jag broderade dem schematiskt men rikligt för att visa på hans rikedom och makt, med mönster från kyrkomålningar och bevarade bokillustrationer. På det hela taget är jag nöjd – lärorikt var det som vanligt, och det verkar (av mina sökningar på nätet iaf) också som om inte många har avbildat en eparch eller andra höga bysantinska ämbetshavare på sistone.
Aracaneas Eparch eller Prefekt, med sitt Signum
Andra inlägg på temat Bysantinska studier finns under samlingsrubrikerna
Bysantinsk /Ortodox Arkitektur
————————————————————–
På senare år har redovisningen av detaljstudier av bysans samhälle blivit oerhört mycket lättare tack vare wikipedia – sällan är detta påfund bättre tills in rätt än för studier av det bysantinska , om vilken man kan hitta en rik flora av artiklar. En kort lista av de citerade här innehåller:
”Prefektens bok” från 900-talet, som stadgade reglerna för de gillen som kom under stadsprefektens auktoritet, är en av de främsta källorna till Konstantinopels dåtida stadsliv. Se en introduktion till dess innehåll i http://en.wikipedia.org/wiki/Book_of_the_Prefect
För den som är mogen att gå vidare från Wikipedia rekommenderar jag som vanligt ”Byzantium, the Surprising Life of a Medieval Empire” av Judith Herrin, tillgänglig på Amazon, översatt till svenska med titeln ”Det Bysantinska Riket” på t.ex. Adlibris och Bokus. För hur huvudstaden kunde te sig hade jag behållning av Michael McLagans ”The City of Constantinople” som finns begagnad på Amazon. Konstantinopel och Bysans generellt skildras levande av John Julius Norwich i dennes serie om tre böcker
som rekommenderas varmt. De finns på såväl Bokus (http://www.bokus.com/bok/9780140114478/byzantium/, http://www.bokus.com/bok/9780140114485/byzantium/, http://www.bokus.com/bok/9780679416500/byzantium-iii-the-decline-and-fall/) som Amazon.
Den främsta källan till vår kunskap om byzantinska befattningshavare är arbetet Kletorologion, en lista över kejserliga ceremonier från den mellanbysantisnka perioden som sammanfattar alla ämbetshavare och titlar inom den månghövdade kejserliga hierarkin, skriven av ämbetsmannen Philoteos år 899 (under kejsar Leo VI ”den Vises” styre). Se http://en.wikipedia.org/wiki/Kletorologion för en introduktion av dess tillkosmt och betydelse. Själva Kletorologion finns tillgängling att läsa översatt till engelska tack vare John Bagnell Burys arbete från 1911, ”The imperial administrative system in the ninth century, with a revised text of Kletorologion of Philotheos” och finns tillgänglig via openlibrary http://openlibrary.org/books/OL7109086M/The_imperial_administrative_system_in_the_ninth_century och http://www.archive.org/details/imperialadminist00buryrich
En introduktion till Andreas Papandreou finns i http://en.wikipedia.org/wiki/Andreas_Papandreou
22 04
Detta galleri innehåller 2 bilder.
Efter den korta genomgången av Muslimska Brödraskapets historia och utveckling fram till Mubaraks fall, är det lämpligt att fråga sig – vad hände sedan? Hur väl har de linjer för rörelsens agerande som drogs upp i februari visat sig stämma? Efter Mubaraks fall har många av aktivisterna på Tahrir-torget blivit mer och mer misstänksamma mot […]
20 04
Detta galleri innehåller 9 bilder.
Allt var bra i Indomitus kungariken, solen sken och musiken flödade, tills en skorrande ton ekade genom kosmos – ”Efter den första maj är det slut på gratisluncherna gubbe lilla!” Ingenting riskerar att störa en användare till vansinne såsom försämringar av dennes bekanta applikationer. Speciellt om de är till det sämre. Som i fallet med […]
13 04
Detta galleri innehåller 5 bilder.
De första dagarna i februari skrev jag en artikel om det Muslimska Brödraskapet för Utblick, med anledning av de stora massprotesterna i Egypten som kulminerade i Mubarakregeringens fall. Meningen var att i förväg uppmärksamma det muslimska brödraskapet och dess eventuella agerande i ett post-Mubarak-Egypten, genom att genomlysa rörelsens historia och utveckling i nutiden. Flera artiklar, först i the […]
10 04
Detta galleri innehåller 10 bilder.
Efter mina första studier av den sköna Sophia Lorens anlete var nästa steg kroppsstudier, en stöttesten i mina första försök till Zoes figur. Trots att Zoe förekommer under en begränsad del av berättelsen är förståelsen av kroppens form i hennes fall viktigare än för många andra på grund av den rådande klädedräkten, som utretts i […]
5 04
Detta galleri innehåller 1 bild.
Under de dagar som gått sedan Sveriges riksdag bestämde att Sverige bör delta i militära aktioner under FN-mandat för att sätta stopp för Libyens diktator Muammar Khaddafi har hårresande dumheter sagts som borde rendera folk till dårhus, och som ännu värre, kan komma att få avgörande effekter på fältet. I den ursprungliga propositionen, 2010/11/111 (se i sin helhet […]
31 03
Detta galleri innehåller 8 bilder.
Jakten på ett utseende till den bysantinska Zoe går vidare. Här redogörs för hur ett passande innehavare av Zoes mantel till slut hittades, i skepnad av en av de klassiska filmstjärnorna från 1950-talet och framåt. I första inlägget om jakten på Zoe skrev jag om de övergivna försöken att besätta figuren med aktrisen Barbara Carreras utseende, […]
30 03
Detta galleri innehåller 7 bilder.
Ofattbara händelser kan göra konstiga saker med ens ansträngda hjärna,men frågan är om inte mediekulturen, rapporteringen och inflytandet från reklamen drivit saker till den punkt där man snart kan avfärda även de största katastrofer med det ser alldeles för Photoshoppat ut…(?) Tidigare har här omnämts hur rapporteringen av katastroferna fått min undflyende hjärna att förlora sig i obskyra filmreferenser och […]
24 03
Detta galleri innehåller 7 bilder.
En gång i tiden startades denna blogg just med anledning av Facebooks oförskämda policy att göra vad de vill med de bilder som läggs upp på deras tjänst, som att ta dem, bruka dem för egna syften – och censurera dem. Vid det här laget har de bevisat mina farhågor på det tydligaste sätt, som […]
23 03
Detta galleri innehåller 6 bilder.
Elisabeth Taylor avled idag 79 år gammal efter en omtalad och på många sätt lysande karriär, och ett skandalomsusat privatliv som får många moderna kändisar att framstå som småskolebarn. Elizabeth Taylor började sin karriär som barnstjärna, och var med i filmer som ”Lassie på äventyr” redan runt 10 års ålder (1943). Hennes roller i ungdomen […]
12 03
Detta galleri innehåller 3 bilder.
Otroligt. Oerhört. Ofattbart. Nä, inget förslår. Vid en en katastrof sådan den som drabbade Japan i kusten utanför Sendai i Fredags morse svensk tid blir man ännu en gång klar över naturens övermäktiga krafter. Bildmaterialet från när själva katastrofen slår till, inte bara efterverkningarna till skillnad från t.ex. jordbävningarna i Chile och Haiti, är på […]
12 03
Detta galleri innehåller 15 bilder.
Kavalkaden av märkliga återkomster ifråga om kläder fortsätter, med en detalj som redan Terry Pratchett (”The Light Fantastic”)ironiserade över var märkligt populär inom Fantasy-genren. Nu är den här, och inte bara på gatflickor á la Pretty Woman. Den höga stöveln har gjort sin återkomst. Den höga stövelns definitiva återkomst på catwalken och snart på var kvinnas […]
Jag skrev i inledningen till de två inläggen om långa stövlar att stövelns historia och förståelsen av deras utseende och syfte utgör en bakgrund för mig för att skapa egna varianter. Här skall jag visa hur en sådan design, som jag också gjort för många andra rekvisitadetaljer, kan se ut.
Design för Corinnas kläder.
Jag hade för flera år sedan skissat på min figur Corinnas reseutstyrsel inför en bild av henne i kamp med en drake. Min uppmärksamhet den gången rörde mest hennes hela dräkt, stövlarna gjordes översiktligt och som delar av en helhet snarare än ett eget stycke i sin egen rätt. När jag började bereda mer detaljerade tablåer och bilder uppstod ett nytt behov av en närmare titt och utförligare design.
Lite retsamt för mig måste jag vidstå att första impulsen till Corinnas boot-design kom från Nicole Scherzinger, den iofs anslående sångerskan i det märkliga strippor-som-sjunger/stönar-iförda-lack-och läder-bandet Pussycat Dolls. Jag har studerat hennes intressanta hawaiiska utseende i samband med ett annat projekt, men kunde inte missa de knasiga boots som hon och hennes bandmedlemmar ständigt flaxar runt med. Nicoles märkliga skodon ser nästan ut som ett slags benskydd, och jag höll just då på att designa detaljer för en rustning till Corinna. Vore det inte kul om…?
Medeltida Ridstövlar
Jag hade redan den gången snabbt nog gått över till att leta efter riktiga medeltida förlagor. Nu hade jag många fler, och med dem som bas bestämde jag mig för satsa på en egen design. Tre krav framstod:
– tidsäkta realism – Inga lackstövlar för S&M bruk där inte, inga höga klackar, inga modernt behandlade material eller design, det måste se ut som något som verkligen fanns
– de måste vara vanlig vildmarksutrustning, utan långsökta extravaganser eller obskyra detaljer. Och inga eftergifter för en specifikt kvinnlig form fick finnas, eftersom Corinna under denna del av handlingen rör sig runt klädd som en man. Stövlarna måste fås att passa ändå.
– funktionen måste styra formen. De måste fungera att rida med, men inför en resa i träskområden måste de även vara bekväma att gå i. Höga men också tåliga, i matt, impregnerat läder som medger rörelse och inte smiter för tätt var ledordet.
Med hjälp av de bilder jag samlade på mig och lite böcker och vägledning började jag från början – hur skulle de grundläggande läderbitarna skäras och vikas, och hur skulle sedan stövelns spännen osv sättas? Jag gjorde en ”ren”, enskild stövel steg för steg, stående för sig själv.
Design utformning Corinnas Vildmarksstövlar
Sedan ritade jag Corinnas figur och satte på stövlarna för att få en känsla för passformen när de satt på benen, med en knäböjd variant för att utforska hur de skulle vika sig eller strama åt.
Corinnas vildmarksboots, figurdesign
Det blev inte dumt, och med den kunskap jag numera har om hur stövlar av olika modeller sitter på kroppen kunde jag ta in en läderkänsla som ser OK ut utan att det blir för modernt – det är fortfarande ett medeltida plagg, vilket märks av t.ex. tåspetsen som är enkelt sammansydd, inte gjord med moderna tekniker. Spännena är vanliga korta skärp, och placeringen av dem fungerade väl för nåbarhet, flexibilitet och rörelsefrihet.
Sist ritade jag in dem som en del av hela den tillhörande vildmarks/reseutstyrseln i en bild som skall bli del av en större tablå. Stövlarna passade väl in med övriga utrustningen, och såg bra ut på Corinna utan att man fått offra de tre styrande principerna.
Gamla Keltiska snörade boots
Den här lilla övningen gav blodad tand och jag har därefter tagit mig för att designa skodonen mer seriöst ínför framtida tablåer och Storyboards – se t.ex. designen av ett par stövlar för den livliga Kati.
De inspirerades av en gammal keltisk design jag hittade, och skall föreställa en vidareutveckling av en mycket mer primitiv grundutformning – i praktiken en delad läderstrut som binds och veckas för att passa med mängder av remmar.
Jag gjorde passformen av själva benet och dess övergång i fotdelen mer tillskuren, och utformade ett system med öglor inspirerade av vissa romerska sandaler, som som skulle göra stövlarna mer justerbara.Resultater blev även här inte helt misslyckat – det ser snyggt ut på henne, utan att göra avkall på funktion, och utan att tappa i ursprunglig och autentisk känsla.
Många andra designs för höga stövlar har tillkommit under mitt arbete med min berättelse, alla med liknande stöd i 1300-talsurkunder och rekonstruktioner från runtom i världen.
Jacks stövlar som redan visats i denna series inledning, är av bysantinskt ursprung i likhet med hans övriga utrustning, passande för mitt fiktiva Konstantinopel, det kosmopolitiska Aracanea. En bit in i berättelsen får den anslående Corinna en slags sagorustning gjord för sig, som hon i sitt orientaliska hemland döljer med bl.a. lårhöga stövlar fästa vid midjan. Det turkiska nomadursprunget till dessa har redogjorts för i del 2. Det är förstås ett utslag av mina preferenser – som tidigare nämnts gillar jag höga stövlar, men det där måste tuktas hårt med källkritikens hårda piska.
Den här lilla utflykten i stövlarnas värld ger en inblick till ännu en av kinksen med min metod – istället för att bara rita av en stövel måste jag tränga in bakom hela fenomenet och bli en fan av moderna Emilio Pucci… man får trösta sig med att det iaf är lärorikt. Liknande studier av framför allt klänningar, men också manstunikor, turbaner, mantlar och byxor har gjorts och kommer att redovisas här vad det lider.
←Föregående: ”Återkomster – Långa Boots del 3”
9 03
Detta galleri innehåller 12 bilder.
Nya numret av Utblick har kommit – denna gång med två artiklar, förutom kartor och illustrationer, signerade Pablo, alias Paulus Indomitus. Ämnet är ett som kommenterats här förut: protesterna i Egypten, kompletterat av en presentation av Muslimska Brödraskapet. Utblick nr.1 2011 har kommit, rykande färskt med fingret mitt på tidens puls: nämligen den våg av förändringar […]
4 03
Detta galleri innehåller 7 bilder.
Världens alla stackars shiamuslimer och speciellt de i Iran måste undra vad i herrans namn deras självpåtagna ”väktare” håller på med när de i sitt haschrus ser ordet ZION i Londons OS-logga? Det skulle verka som om den förryckta regimen i Teheran åter i desperationen över att vara allmänt hatade både internt och extern försöker […]
Neurotiska och flirtiga New-Yorkkvinnor, banbrytande artister, strippor, en iskall industri och en ful ankunge – alla spelar de roller i del 3 i serien om höga stövlar, som tar stövelns utveckling från 90-talet in i vår egen tid.
Föregående delar i denna serie finns här (del 1) och här (del 2).
Det man kan ta med sig från en film som ”Pretty Woman”, bortsett från dess absurda och förljugna story, är att en prakttjej eller självständig kvinna kan bära klassiska attribut för en ”dålig kvinna”, såsom höga stövlar, utan att vara en dålig person, och få prinsen och hela kungariket på det fåniga slutet. Det kan låta idiotiskt, men det här var på 90-talet fortfarande lite vågat, och kunde bara ske på vissa bestämda arenor, som popkulturens eller filmens värld, och under vissa ironiska eller speciella förutsättningar. De förutsättningarna kunde dock tänjas på, och utvidgas mer och mer.
Cynthia Nixon har höga boots...
Ett tydligt exempel på detta är TV-serien ”Sex and the City”, som ju ansågs vara mycket ”vågad” i USA när den fick premiär 1998. De fyra karaktärerna bär under loppet av seriens 8-åriga historia alla upptänkliga accessoarer av mer eller mindre smakfullt slag. Som skyltfönster för mode och trender kom serien att bli ett betydande fenomen, speciellt när den befäste sin ställning på 2000-talet. En omsvängning skedde i serien, där de från början intressanta och självständiga karaktärerna blev mer och mer platta och konventionella, men deras garderober och skohyllor mer och mer fantasifulla.
...liksom Sarah Jessica Parker
En av de accessoarer som vägde tyngst var vilka skor hjältinnorna (eller, nåja) bar. Och bland de många knasiga och extremt opraktiska skodon som de plågade sina fötter med fanns också höga stövlar, av finaste märke förstås. Sensmoralen är: visst, stöveln är fortfarande ett extravagant plagg med sexuella konnotationer, men en ”frigjord” kvinna kan bära dem, utan att vara fnask, speciellt om de är dyra och har rätt logga på sig. Detta var ingen slump, utan många faktorer verkade i samma riktning.
Bakom kulisserna satt modeskapare och modehus som Versace, Chanel och Thierry Mugler redan på 90-talet och insåg att fotmode inte skilde sig från modet i övrigt i sin ständiga flåsande jakt på sensationer och tendens att återanvända symboliska eller subkulturella attribut. Stöveln dök allt oftare upp i olika sammanhang i TV och film, alltid med en märklig nimbus av, tja ”stygghet” i sig. Men det var en snygg stygghet. Se t.ex Gisele Bündchens lesbiska skurk i den amerikanska versionen av filmen ”Taxi” – där kan man snacka om att slå många fetischflugor i en smäll – mode, brudar med eldvapen, biljakter, en supermodell, lite kinky sexualitet (nåja) och – höga boots.
Gisele Bündchen som stövelklädd badass i "Taxi"
Den höga stövelns genombrott, och beviset på att det skett ett slags paradigmskifte sedan 80-talet, utmärks alltså av att aldrig skulle kunnat återkomma på bred front om den inte samtidigt behållit ett stråk av ”stygghet” med sexuell innebörd. Detta framgår ännu tydligare när vi iakttar musikvärlden, en sfär där den ”lagoma” provokationen lyfts upp till en konstform.
Madonna bär upp sina hooker boots
En sångerska som alltid haft ett gott öga till vad som är på gång och konsekvent legat på en just lagom ”vågad” och extravagant framtoning är Madonna. Hon hade använt sig av hooker boots förut, men då främst för chockverkan – då, på 90-talet, var de stövlarna forfarande ren fetisch och allmänt opassande, och syftade inte till att vara trendsättande, snarare tvärtom – de skulle kittla med sin opassande framtoning, inte lända till efterrättelse.
Madonna i scenstövlar 2004
Men nu var det 2004 och för sin ”VIP”-turné tog Madonna på sig en anmärkningsvärd hög stövel som såg ut som en slags ”best of the high boot” sammanknådad till ett. Av svart läder (förstås), med snörning, hög höjd, hög klack, och nitliknande detaljer hade den allt som varit vågat i det förgångna och skulle ha ansetts opassande obskyrt 10-15 år innan.
Men ingen förfasades, tvärtom – det var vågat, det var man ense om, men också…helläckert. Alla ville kopiera det. Madonna hade gjort det igen – hon tog upp acessoaren höga stövlar igen
Rihanna shakes her boot(y)
precis när det var moget att bli ett massfenomen, och det plagierades och fördes snart ännu längre av varje artist som ville ha en vågad och sexuellt utmanande stil, som Rihanna, Lady Gaga, med flera i samma anda. Precis som den bara magen, de synliga underkläderna, jeansen med hål och annat som lanserats som lite ”edgy” i det förgånga har den höga stöveln brutit igenom en vall och behållit ett kittlande drag samtidigt som den appellerar till en bredare skara. Det säger också mycket om samtidens blaserade syn på exhibitionism och sexuell kittling att stripporna med mikrofon i Pussycat dolls, vilka i det förgångna knappast skulle varit ett passande skyltfönster för att marknadsföra produkter, numera inte bara kan vifta på rumpan för utsålda hus iförda extrema stövlar utan tjäna mycket mer pengar på ett eget, just det, skomärke. Hooker boots for the people! liksom.
Pussycat dolls does the fetisch
Det kan verka paradoxalt, men faktum att lättklädda, men ändå breda artister koketterade med den höga stöveln samtidigt som stilmedvetna kvinnor bar allt högre boots av finaste märke skapade just den spänning, den dubbeltydighet som ett objekt behöver för att bli riktigt lockande. På 60-talet hade dubbelheten bestått i att stöveln förvisso var lite kinky men samtidigt bars som ett tecken på en ny frihet. På 2000-talet blir stöveln ett tecken på att en tillräckligt stilmedveten kvinna med hjälp av starka varumärken kan höja sig över stövelns inneboende ”stygghet” – de blir i sig märken för en slags elegant exhibitionism.
Catwalken 2009, med lårhöga stövlar i alla väderstreck
Jennifer Lopez på premiär...
Den här genomgången visar också på hur viktigt det är med ”rätt” personer som anvisar riktningen när ett fenomen är moget att bli bredare. I den höga stövelns fall har vi stött på sådana som Nancy Sinatra, Jane Fonda, Madonna med flera bärare som gett ett plagg vidare betydelse och attraktionskraft. Men där finns också sådana som Patricia Field, kostymören i ”Sex and the City”, som också var också ansvarig i ”Djävulen bär Prada”, och vars förståelse av den moderna kvinnans konsumtionsmönster går igen i vad hon använder för accessoarer.
Maria Sharapova på lansering...
Det som Patricia Field och andra med henne intuitivt insåg var att den höga stövelns moderna konnotationer av lagom djärvhet, en önskan om att visa upp sig, och känsla för dyrköpt stil passar perfekt för nutiden.
Det passade också perfekt för de starka kommersiella mekanismer som arm i arm med trendsättarna blev intresserade av att damma av den gamla hooker booten. Genom att lyfta in de höga stövlarna i the mainstream kunde man skapa ännu en massmarknad av ännu en accessoar för olika prisklasser och ambitionsnivåer.
Genomslaget för the brand image, varumärkenas konceptuella budskap med dess mix av förväntingar och identitet i konsumtionssamhället, gör sedan stövlarna till ännu en bärare av ett varumärke som konsumenten kan haka upp sin identitet på.
Den moderna kändiskulturen där celebriteter kan ägna sig åt litet av varje, eller ibland ingenting alls, men ändå synas överallt, gjorde uppdraget lättare än det skulle varit i det förgångna: så snart kändisar av olika halt började bära stövlarna på premiärer, lanseringar, på krogen och på sina kaffe-latte-rundor hamnade bootsen i blickfånget.
Hjälpta av de profesionella kännarna och en mediekultur som gärna lånade sig för att skapa ännu en möjlighet till annonsintäkter kunde industrin således ta tag i de förbjudna S&M-bootsen och göra dem till rumsrena, moderiktiga stövlar för moderna kvinnor.
Det här blir prinsamt klart när man ser en film som ”Djävulen bär Prada” bara två år efter att ”Sex and the City” lades ner (2006). Här bar hjältinnan Anne Hathaway just höga stövlar av dyrt märke som delar av en chic och moderiktig persona som hon vill bygga upp i motsats till det återhållna och oglamourösa jag hon har i filmens början. Filmens moralkaka, att man inte skall sälja sin själ för det ytliga och blablablaaa överskuggas totalt av det faktum att hon trots allt behåller sin nya stil och flärd på slutet. Till vilken de höga bootsen numera hör, till skillnad från på ”Pretty Womans” tid.
Utvecklingen sedan 80-talet kan sammanfattas som att Julia Roberts tog av sig bootsen för att bli en sagoprinsessa, medan Anne Hathaway tar på sig dem för att göra detsamma. Det sistnämnda är mycket bättre för kommersen, vars dörrar kan öppnas för att släppa in de hungriga köparna i jakt på en snygg sko för att bättra på sina skamfilade jag.
Rent hantverksmässigt har de kvinnliga höga stövlarna vid det här laget förlorat varje drag av praktisk funktion. De är regelmässigt försedda med höga, smala klackar, och deras ”tuffa” utseende döljer massproducerade och omtåliga material, konstfärdigt bearbetade i vissa fall men utan något gemensamt med forna tiders väderbitna benläder.
Fashion Week, NY 2011. Snygga stövlar men… tjejer, ta på er 10 kilo, för tusan!
Den höga stöveln har alltså gjort en dubbel återkomst. Från att ha varit ett manligt praktiskt och krigiskt plagg blev den på 60-talet en befrielsesymbol för kvinnor, och efter 80-talets backlash är den nu på 2000-talet åter tillbaka som en prydnad för var kvinnas..ben. För dem av oss som gillar höga stövlar på grund av deras historia, profil, framhävande av benen, knarret av läder och allmänna tvetydighet är det bara att tacka och ta emot, så länge det nu varar. Min enda tunga invändning mot dagens höga stövel skulle vara att den i nutidens anda så ofta förses med stilettartade klackar som misshandlar kvinnornas stackars fötter på ett helt onödigt sätt.
Denna vindlande resa i den höga stövelns historia motiverades ursprungligen av mina egna studier av höga boots för avbildningar i en medeltida miljö. Man kan se det som en stor utvikning, men i sista delen skall som en slags epilog mina egna försök på stöveldesignens område läggas fram.
← Föregående inlägg ”Återkomster – Långa Boots, del 2”
Nästa: ”Långa Boots, del 4 – Egen stöveldesign ”→
25 02
Detta galleri innehåller 24 bilder.
Detta är andra delen i en studie av den höga Stövelns utveckling. Del 1, ”Återkomster – Långa Boots” tog upp stövelns tidiga utveckling. Denna del rör den era där Stöveln blir laddad av positiva och negativa innebörder efter 2a världskriget och fram till slutet på 80-talet. Som vi såg i del 1 av ”Återkomster – Långa […]
23 02
Detta galleri innehåller 6 bilder.
Det började med en bild i Clear-line för Alma, av en prinsessa. Med Felicias hjälp blev det en prinsessa som läxar upp en drake, och så fortsatte det hela ända tills… Det var en gång… en busig drake. Han hade hört att en riktig drake har massor med guld och annat fint i sin grotta. Nu […]
15 02
Detta galleri innehåller 2 bilder.
Om att bryta ihop och komma igen när man misslyckats med något man borde klara: en Kattunge till den fullkomliga. Uppdatering. en fortsättning på finns på denna post: ”En kattunges utmaning, del 2” Stackars Alma. När hon i söndags bad sin usle morbror om en kattunge precis innan hon åkte hem kunde mitt våp inte kladda […]
Imperiet måste Dö - Michail Zygar
Tackar hedningen, och ja AI är ett sannskyldigt gissel, men ett som också tvingar oss att tänka på v
Vad vore våra liv utan konst och humanism ? Tack Paulus. Ditt skapande gläder många, i tider som des
Tyvärr sant
Long time, no see - men inkvisitorer är alltid aktuella...
Tackar! Har provat på en hel del nytt senaste tiden, just nu är det färgmarkers som gäller, hoppas d
Gudars vad vackert! Jag har många inlägg och kreativa verk att hinna ikapp från dig framöver. Jag se
I really like the detail and thought that went into this piece.
Välkommen till min blogg, vars tema främst är visuella uttryck och skapande. Tidigare berördes också ofta andra teman såsom politik, religions- och samhällsdebatt.
Gillar (eller ogillar) du något, ge gärna feedback! Man kan sätta stjärnor ("Rate This") vid inläggen, "Gilla" längst ner vid inläggets slut. Och kommentera förstås - jag läser alla kommentarer så fort jag hinner.
/Pablo, alias Paulus Indomitus
För kontakt angående beställningar/
for inquiring about comissions, contact:
paulus.indomitus@gmail.com
