Category Archives: Predator & AVP

The Monster Within…utflykter i monstrigt (?) utseende del 1


Om vad som är ett monster, och om att konceptualisera det bestialiska och demoniska för utseendestudier och storyboards. 

Det finns flera instanser av tämligen odjursaktiga typer i min berättelse. En vän sade för en tid sedan, efter påseende av några av konceptstudierna, att vissa inte såg tillräckligt ”demoniska” ut. Det där låg och jäste i mig därefter, och i tiderna efter gjorde jag ett antal studier och nya koncept.

Hund gap käftarJag tog det hela som en utmaning, och dessutom har övningarna genom tiden klart visat på en röd tråd. Det monstruösa har vissa särdrag. Till att börja med är ens fantasi faktiskt oftast begränsad, och tenderar att återvända till sådant man har något litet hum om. Sedan finns de mänskliga instinkterna, som gör oss medfött benägna att akta oss för sådant med tänder och tentakler som kan skada oss. Farliga djur, med andra ord. Speciellt farliga djurs käftar, symbolen för att också du och jag kan bli någon annans mat.

lion-yawn-lejongapTill detta finns också skräcken för det djuriska i sig, för att i mening förlora greppet om den egna mänskligheten. Det är inte minst därför kannibalen, galningen eller den groteskt ätande och sönderslitande vilden skrämmer den mer etablerade land- och stadsbon.

Mina tankar i hur man kan avbilda min berättelses första protagonist Yakane lite mer monsteraktigt tog alltså utgångpunkt i det bestialiska, i rovdjurets anblick.

Faces of Yakane 2010 arg lookYakane lyckas som regel hålla sin inre best i schack, eller snarare är han i såpass fas med det hatiska och mordiska i sitt inre att det skymtar fram på sätt som är inom ramarna för det någotsånär naturliga.

Raging EyeJag kom att tänka på en artikel om steroider och ett foto som ska illustrera s.k. roid rage, den steroinstinnes okontrollerade ilska. Något sådant torde vara det sista många av Yakanes stackars motståndare ser, innan han sliter sönder dem. Det är illa nog.

Men sedan kommer de ögonblick då han tappar koncepterna helt och förändras, förvandlas till en klösande, vrålande best. Bokstavligen.

Då vill man vara långt borta.

kladdar koncept Yakanes odjursgap

kladdar koncept Yakanes odjursgap

Via några tunnelbaneskisser kom jag att jobba på ett stort gap, komplett med tänder och allt, snarlik rovdjurskäftar. En komplicerande faktor är att det där är något som sker mot Yakanes vilja, det är en förbannelse, och plågar honom. Jag funderade på hur man kunde få med det elementet också – det motvilliga monstret, vrålande i ett slags plågat raseri. Eftersom käftarna tar så mycket av anblicken och får ansiktet att försvinna blir nästan bara ögonen kvar, för att få med element hämtade från ansiktsuttryck som antyder smärta, eller sorg.

Yakanes vilddjursgap tuschskiss

Yakanes vilddjursgap tuschskiss

 Med litet blodad tand jobbade jag vidare på en kollega till Yakane som gått ner sig några steg till i vrålande fradga-uttryck. Redovisad i ett tidigare inlägg såg man Djaq-chigin, ”odjuret”, den oöverträffade stridsmaskinen från Kiralatet, spetsande en framstormande tudjut, min berättelses mongoler, med häst och allt. Det var apropå honom som B. sade att det ”fattades äkta demoniskt uttryck”.

Djaq-chigin spetsar mongol t häst m mask

 Nu har det påtalats för mig att redan den där spetsningen i sig är frånstötande för iaf djurvänner, och man tycker att det finns något oroväckande i själva handlingen i sig, hur något som iaf på ytan ser mänskligt ut hejdar ett framrusande ekipage av häst och ryttare som vore de en marshmallow. Men den enklare poängen är att det finns ett skäl till att snubben bär en mask.

predator head jaws

Vad finns under den? Djaq-chigin är den fysiskt kraftigaste av Merge, ”Jägarna”, de som enligt legender går på rov efter människors själar. Vilande djupt i underjordiska kammare släpps han bara ut i tider av yttersta kris, bunden med kraftiga formler och så kontrollerad det går, för hans mänsklighet är efter hundratals år till största delen bortfrätt, och han lever bara för striden och dödandet. Själva namnet, ”jägarna” fick mig redan för många år sedan att tänka rovdjur, dvs Predator, och filmerna med sanna namn. Och trogen som man är sina influenser, lät jag mig ledas av anblicken av de människojagande aliens intressanta käkparti…

Jag jobbade fram en variant som skulle funka utifrån en människoskalle, och som det utvecklade sig kom hela processen av öppnandet av ”odjurets” gap med på bild. En rentecknad och tuschad skiss ger oss bilden av tandläkarens mardröm, eller dröm, om man så vill…

Djak-chigin "odjuret" från "normal" till... tja mindre normal

Djak-chigin ”odjuret” från ”normal” till… tja mindre normal

En annan figur, som också figurerat i tidigare inlägg (t.ex. ”[…] serier, highlander, demoner & mongoler i en salig röra”) är den demoniske Kashar. Kashar blir besatt av den Blodögde Guden Kaela på gränsen till en annan värld. Hur skall man skildra den totala förvridningen som besatthet av ett annat, gudalikt väsen skulle innebära i bild? Det är ämnet för nästa inlägg på detta ämne.

Kashar Nydesign m Mongol andetrumma & ansikte på benknota tusch resizeSe nästa del: ”The Monster Within […] del 2”→

Se bilderna ovan i sitt sammanhang av illustrationer för min berättelse i galleriet

Galleri för A’ratauma / The A’ratauma Gallery

Nostalgiteckningar – Torsekhi, en orch/vättekrigare


Efter 9/11 2001 – frosseriet de senaste dagarna är det skönt att ta sig liten tripp till helt andra domäner, och jag drog fram en teckning av en slags orch- eller vättekrigare jag ritade för 16 år sedan o försjönk i huru orcherna kommit att avbildas av andra…

- hehe, kom hit lille pojke (maaaamma!)

Det finns något utsökt brutalt och också lätt fånigt med orcher som tilltalar många. I en snäv definition uppfanns Orcher av JRR Tolkien, där dessa fula, våldsamma, mer eller mindre korkade, mer eller mindre krumma vättar till folkslag översvämmar berg och ödemarker samt fyller leden i de Ondas återkommande jättearméer. Orcher (eller orker i nyare översättning) var ursprungligen alver som perverterades under tortyr och fångenskap av den onde guden Melkor/Morgoth (se ”Silmarillion”). Själva idén är förstås vidare och äldre, och Tolkien byggde på tanken på vättar och svartalfer, troll och andra halvmänskliga och illvilliga varelser som finns i de nordeuropeiska sagovärldarna (se t.ex Ogre).

Ur narrativ synpunkt är orcher tacksamma på så sätt att de ger hjälten carte blanche att tillåta sig vad som helst i konflikten med dem – de är ju inte människor, och fula dessutom,  bara hö för hjältarnas skära, att mejas ner utan vidare eftertanke. De tillfredsställer önskan att få rocka loss utan att bry sig, för fienden är Ond per definition. Redan i ”Sagan om Ringen” är det draget starkt närvarande, och i alla filmer, rollspel, tv-serier osv. som gjorts därefter har det behållits, och orcherna såsom en expendable enemy blivit en sådan stapelvara att de lyfts in i de mest knasiga och osannolika sammanhang.

OK, jag ger mig, Mangalorer var det, inte orcher...

Orcherna har till och med fått lift till rymden – förutom i rollspelet Warhammer 40 000, där man helt enkelt tagit fantasyvärlden och satt laserkanoner istället för armborst i händerna på alver, orcher et ales, finns de i t.e.x Luc Bessons festliga ”Det Femte Elementet”. De heter Mangalorer där och inte orcher, men ingen skall lura mig att ”Aknot” och hans cohorter inte är orcher.

En av de värsta plagiaten av  orch-konceptet var Jack Snyders film ”300” för några år sedan, där persernas berömda elitenheter ”de Odödliga” (The Immortals, som fanns i verkligheten men utan huggtänder – de var persernas storkonungs livgarde) porträtterades som huggtandsförsedda grymtande…tja  orcher, kompletta med en ”überorch…jag menar über-odödlig” av övernaturlig kaliber.

I det här sammanhanget kan man dock peka på den intressanta möjligheten som rollspelsfenomenet ger att vända perspektiv. Olikt en film, där betraktaren är mer passiv, erbjuder rollspelen många möjligheter att leva ut Vore det Inte kul Om…-impulsen.

Och vore det inte kul att spela just en slags anabolastinn grobian med grön solbränna och imponerande tandgarnityr? Alternativ en liten, ettrig vätteliknande grön snubbe med lurig blick?

Båda har definitivt haft sin lockelse, och i både Warhammer-spelen(både roll-, figur- och dataspelen) och även i Äventyrsspels ”Drakar och Demoner” (bara för att nämna några) lyftes därför orcherna mer och mer fram som cooola och lite skojsigt crazy också.

Man byggde på Tolkiens fauna av krumma grottorcher och stora Uruk-hai, och skapade mängder av olika stammar och typer, från superbautaorcher till svartnissar eller små gretchins som lappar ihop de skadade. Massor av möjligheter till glädje för alla som drömt om att dissa de mer tvålfagra alverna!

Men det mycket av det här låg i framtiden när jag ritade min bild, jag svamlar så lätt iväg…

Min avsikt i början av 90-talet var att designa en slags hjälte-orch till en rollspelskampanj. Inspirationen för hans stuk kom framför allt från filmen ”Predator”, vars uppföljare kom vid den tiden, snarare än vanliga Tolkien- och rollspelsorcher. Jag fick idén till en slags ”alvjägare”, något som kunde hålla även de långlivade spetsöronen vakna om nätterna.

Torsekhi, som karaktären kom att heta, var den ultimata krigaren bland vättarna/orcherna. Han hade kommit att bli skild från sina orchiska artfränder genom de förtrollningar, brygder och dåd som han utsatt sig för och blivit en slags varelse sui generis, som inte passade in någonstans, men ändå med ett tydligt syfte: han var speciellt tränad och utvald för att kunna dräpa sina dito motståndare på alvsidan.

 För att visa på hans ambivalenta natur gjorde jag honom själv lite ”alvlik” – med långt hår, och en mycket stark men ändå inte vanskapt eller aplik fysik. Jag satte lite hårda element på hans ansikte, inspirerad av reptilfjäll, men lät annars bli att göra honom extrem eller monstruös med jättelika betar och annat sådan. Nedan kan en del av utvecklingsskisserna ses.

Design Vättekrigaren Torsekhi

En del av uppmärksamheten ägnades åt hans utrustning och prylar – som Stridens Herre var Torsekhi snarare lätt rustad och beväpnad för att fullt ut nyttja sin skicklighet än nertyngd av jätterustning. Lite kul detaljer som det förkrympta alvhuvudet och de udda improviserade plaggen skall visa på hans speciella attityd – som en slags veteran som lämnat de vanliga uniformerna bakom sig, och klär sig med vad han nu har för händer snarare än enligt sin stams eller arts stereotyper. Således skippade jag de ständigt närvarande spetsiga attiraljer och detaljer som orcher annars belastas med.

Torsekhi - Legendarisk Vättekrigare 1995

Skisserna till Torsekhi låg och jäste ett bra tag innan jag bestämde mig för att rita en mer seriös bild 1995. Det var ett tidigt bruk av mjuk kolpenna och blev på det hela taget ganska bra. Skuggorna och anatomin sitter kanske inte hundraprocentigt och man ser en tydlig påverkan från serieteckningsstil, men den fläckiga tonen på hans skinn gick fram bra och jag var nöjd med designen av hans parafernalia liksom utformningen av hans gestalt i stort. Torsekhi såg svårmodig och butter ut, men förhoppningsvis väldigt stark och inte som någon man ville mucka med i onödan.

——————————————

Några länkar till orcher i olika litterära/rollspels/figurspels/dataspelsmiljöer

Tydligen har det skrivits en välsäljande bok med orcher i huvudrollen: ”Orcs”, av Stan Nichols, från 2008.

http://www.orbitbooks.net/2008/03/07/the-orcs-are-coming/

%d bloggare gillar detta: