Månadsarkiv: april 2026

Ut i det fria i vårtider


I helgen var det dags för årets första spontana sittning ute i det fria för att rita lite grann och försöka väcka de avdomnade teckningsmusklerna till liv för en ny säsong…

Nu finns det stenhårda dudes & dudettes som sitter på vak i januari och värker fram prylar utomhus oavsett snöstorm och ylande vargar. Men plein air, eller friluftsmålning/teckning har för mig alltid känts som mest hörande de varmare årstiderna till. Årets något ruggiga väder har gjort att det låtit vänta på sig, trots att det ju officiellt ska vara vår nu.

Nu i helgen slog jag mig dock ner för första gången på vete tusan hur länge med en väl tilltagen kaffekopp för att fatta pennan och få lite välbehövlig övning på att rita speciellt byggnader och vyer, snabbt och utan de krusiduller och många omtagningar som annars vidlåder ens hemmabilder.

Valet på det utvalda motivet föll, delvis på grund av tillgänglig sittplats, på den lilla St:Paulskyrkan i hörnet av Mariatorget på Söder. Ur väskan drogs 2 Preppy reservoarpennor, 0,2 och 0,5 mm respektive, plus en blyertspenna. Sistnämnda användes för att dra upp grundkonturerna av själva kyrkan, men sedan var det bläckpennorna som fick råda…

Det är lustigt med träd. Man tänker inte på hur groteskt mycket smågrenar och ”buskighet” de har förrän man står där och ska avbilda det hela. Min lilla teckning växte ut till en bläckskiss översållad med spretig växtlighet åt alla håll. Sedan var kaffet slut, solen började gå ner och händerna och rumpan började frysa. Dags för avbrott.

Redan under sittningen hade jag bestämt mig för att göra ett försök till ink & wash-illustration av skissen. Så, efter lite käk fattades en enkel syntetpensel storlek 6, den lilla reseasken med ett dussin akvarellsockerbitar och ett glas vatten och voila…

Det är aaalldeles för mycket ink, för lite wash i den där: en snabb, färglagd teckning mer än en lätt och luftig friluftsmålning med lite stödlinjer eller konturer i tusch, tydligt illustrerande en nybörjares bristande förståelse eller förmåga att hitta balansen för vad som gör den här stilen intressant. Men. Allt ligger trots allt någorlunda på plats och färgerna är kind of…inte helt off. Jag brukade frukta vattenfärger för att de var omöjliga att lita på att lägga sig som man ville eller återspegla den verkliga färgskala man försökte fånga. Nu känns det ändå som man kanske kan göra något vettigt i den här genren. Kul, och den första av förhoppningsvis många fler friluftssittningar i år.

3 faces / 3 ansiktsstudier: fineliners eller markers?


Ett skissartat ritande med fineliners övergick i en övning att pröva om de omtalade alkoholbaserade markerpennorna kunde användas för att rita ansikten.

Det började som en klåda av bekant slag – flera veckor av målande med diverse medier och på projekt av delvis nytt och främmande slag fick det att klia i fingrarna att göra något närmare mina personlig böjelser. Något enkelt och jämförelsevis snabbt, som en teckning i blyerts eller bläckpennor inspirerad av mina egna berättelser. Ur högarna av listor på sådant som man borde göra drogs lite oförhappandes en kort serie ritövningar av ansikten med koppling till karaktären Marc d’Arnevou.

Först ut blev figuren Samira bint Ammar, som är Marcs mamma. Hennes utseende vilar på en verklig förlaga, den sköna italiansk-grekiska skådespelerskan Sofia Milos. Den största utmaningen var att konsekvent öva på att skapa en känsla av mjuka skuggor och ljusskillnader genom läggande av linjer.

Det lilla formatet, 10×15 cm, begränsade förstås detaljnivån, men ävenså är det tydligt att det behövs mycket ytterligare träning för att bemästra tekniken. Likheten var acceptabel och håret, annars ofta ett sorgebarn, blev OK, men Samira framstår inte riktigt som så märkligt anslående för sin ålder som man skulle önska. En tanke tog dock form – kunde inte den där bilden beläggas med färg, kanske med de nyligen införskaffade färgmarkerpennorna…?

Svaret på frågan var Nej – inte direkt, alkoholen skulle lösa upp bläcket och göra det hela till en grådaskig sörja.

Men idén stannade hos mig, och en tid senare prövade jag att använda den lilla bilden för en lätt linjeskiss som underlag för en bild målad närmast helt och hållet med färgmarkers, med tonvikt på Ohuhus ”portrait tone” set om 6 pennor…

Knappt hade bläcket torkat förrän idén att göra fler liknande snabba småporträtt, med bibehållen koppling till Marc, och både en bläck -och separat färgbaserad variant tändes, sistnämnda på samma papper som Samira. Två blyertsskisser lades som underlag.

Den första föreställde Gerard, Marcs väpnare och nära förtrogne, den andra Natalya, en jarya eller slavkonkubin och sedermera älskarinna till Marc under dennes resor i Kiralatet.

Gerards utseende är baserad på den franske skådepelaren Gaspard Ulliel. Natalyas utseende har skiftat i mitt sinne genom åren men så småningom kommit att landa mer och mer inspirerat av den ukrainska sångerskan Ani Lorak.

På blyerskisserna som bas tecknades sedan de två i bläck med finliners och tuschpenselpenna, denna gång mer återhållsamt ifråga om linjemängden och med mer ljusa ytor bevarade.

De två nya bläckteckningarna var iaf. ett framsteg, speciellt Gerard som jag nog tyckte fått med sig tillräckligt av sin förlagas stiliga anblick.

Sist var det så dags att göra om det hela fast i färg, nedlagt på samma papper (Sakura manga paper 250 g A4) som jag redan använt för Samira för en komplett triptyk. Nedan kan således de tre porträtten ses, utförda i huvudsak med markerpennor, med vissa kompletteringar medelst fineliner för enstaka detaljer som ögon och hårväxt.

Gerard, Natalya & Samira bint Ammar in alcohol markers

Av de tre tyckte jag nog att Gerards blev bäst, även bortsett från att jag alltid känner att det finns en högre nivå av förtjusning och skönhet, och därmed chans för misslyckande, när det gäller kvinnliga karaktärer. Men allt som allt var det ett fruktbart utforskande av vad markers kunde göra, och inbjöd till fortsättningar. Det kändes också trevligt att få lägga några ytterligare förverkligade utseendestudier för mina karaktärer till raden. Varje gång blir de också stärkta för min inre syn, mer engagerande och intressanta, de träder fram som människor genom att till sist ha fått hamna på papperet, och i en mening fått en materiell skepnad för min hand. Samtliga kommer säkerligen att förekomma i andra teckningar i framtiden, och kanske nya försök att fånga deras anblick mer rättvisande om man, som förhoppningen är, fortsätter att utvecklas i sin förmåga att göra dem rättvisa.