Den höga stöveln har gjort sin återkomst.

Den höga stövelns definitiva återkomst på catwalken och snart på var kvinnas fot diskuterades flitigt i modekretsar i USA 2009. Få, för att inte säga ingen, av debattörerna hade dock en klar idé om den höga stövelns bakgrund före de senaste 40 åren. En historienörd kan förstås inte nöja sig med detta.

Woman in Boots – Skiss Boris Vallejo, 1979

Den höga stöveln är också intressant för en tecknare på gränslandet mellan fantasy och historiska motiv eftersom den förekommer ymnigt bland fantasy- och science-fiction-illustrationer. Den berömde och stilbildande Boris Vallejo ritade gärna lättklädda kvinnor med höga stövlar till sina bokomslag och tidningsillustrationer (se exempel). De sexuella, för att inte säga sexistiska, dragen i sådana illustrationer är uppenbar för oss. Men man kan undra varför just höga stövlar fått denna laddning.

Jack m höga stövlar

Själv har jag återkommande stött på denna klädesdetalj under min research av bland annat medeltida stövlar för att rita mina bilder (se exempel till höger). I källorna har höga stövlar dock helt andra kopplingar: de hör till vildmark, långa färder och allmänt hårda förhållanden. Samtidigt har man noterat att fler och fler kvinnor numera bär höga läderstövlar, vilket fäst min uppmärksamhet på att vad som förut varit en funktionell persedel för män fått helt andra förtecken idag Det intressanta blir hur ett och samma fenomen kan skiftas runt och få en helt annan betydelse med tidens gång.

Det finns alltså flera orsaker att kika tillbaka genom historiens dimmor och se: vad är kopplingen mellan just höga stövlar och historien, och finns det något att fästa särskild uppmärksamhet på för den som avbilda sådana på 2000-talet?

Från Jakt och Ritt till manligt Attribut

Medeltida 1300-talsstövel, lång

Stövlar måste alltid ha funnit sedan människor började trä saker på sina fötter. Vi ser dock lite av höga stövlar i västerlandet och dess kringområden före medeltiden i avbildningar och beskrivningar av t.ex. den antika epoken. Det kan till viss del kan bero på att källorna återspeglar verkligheten och modet i medelhavsområdet där höga stövlar trots allt inte var så populära under antiken. Någon form av benskydd fastsydda på en rudimentär sko måste dock ha funnits, och det tilltagande bruket av rytteri bör ha bidragit till att höga stövlar kom i större bruk efter västroms fall på 400-talet.

ridstövlar, medeltida typ

Högre stövellängder börjar dyka upp oftare i under tidigare medeltid (före ca år 1000). Stövellängderna vi pratar om här är från strax under knäet till lårhöga stövlar, med eller utan vikdel på övre delen. Sådana stövlar användes främst för syften som hörde samman med rörelse i terräng, som långa ritter eller jakt – eller krig. De var praktiska skodon, tåliga och avsedda att skydda, och inte tänkta för bekvämlighet eller mer eleganta tillfällen. Deras koppling till dessa aktiviterer kom att bestå, men under orientalisk och östeuropeiskt påverkan och genom förändringar av sömningstekniken kom de under senare medeltid att bli mer avancerade och också bekvämare till sin utformning, och brukas vid fler och fler tillfällen.

lårhöga 1400-talsstövlar

En parallell, och troligen mer avgörande utveckling var dock att adeln efter ca år 1000 utkristalliserades som en tydlig samhällsklass, orienterad mot krigiska ting och med jakt som sitt främsta tidsfördriv. De höga stövlarna, med deras koppling till jakt och rytteri, blev ett slags mode bland adelsmän och krigare. Först av praktiska skäl, men sedan kom de att bäras även långt borta från jaktmarkerna eller slagfältet. Man kan jämföra med dagens eliter, som gärna lånar från sportmodet och klär sig i kläder kopplade till ”fina” sporter som golf eller tennis. Så uttrycker man både att man är spänstig, har god smak och är finare än andra.

Spanska conquistadorer på stövelklädd erövring i Amerika

Rytteriets stövlar kom under 1400-talet att krypa allt högre upp på benen, mot knäna och över, för att mot ca 1500 bli ett kännetecken för en mycket typisk siluett: conquistadorens, den spanske erövrarens, som lade den nyupptäckta Amerikanska kontinenten för sina fötter.

Stövelklädda uppspel Engelska Inbördeskriget

Under 1600-talet förblev de höga stövlarna på var mans fot. En anpassning skedde till den mycket voluminösa, för att inte säger storvulna klädedräkten under denna tid, och stövlarna veks oftast ner under knäna för att ge plats för de vida knälånga byxorna, som skapade en klassiskt bred siluett: alla som sett t.ex. ”de tre musketörerna” på film eller illustration vet vad jag talar om.

IIllustration ”de tre Musketörerna”

stövlar 1600 /17th C

Stövlarna var av rätt tjockt läder, oftast med fyrkantig tåspets och markerad, ganska hög klack för att underlätta för ridning. Man började sätta spännen och annat där det såg bäst ut, inte som förr där man lättast kom åt dem, och smycka ut stöveln. Kopplingen till krig var dock ännu mycket tydlig – höga stövlar bars av krigare och soldater, och med det 30-åriga kriget präglande en stor del av seklet var de martialistiska kopplingarna mycket tydliga: stöveln var en manlig, potent klädesdetalj, utstrålande auktoritet och dådkraft.

Tillbaka till Baracken och Jaktstugan

Engelska livgardets höga boots

Efter andra hälften av 1700-talet  sjönk höga stövlar delvis tillbaka till vad de varit före medeltidens och den tidigmoderna periodens excesser. Samhällets utveckling var nu sådan att kriget och det civila samhället kom att separeras. Arméerna professionaliserades alltmer och jakt blev ett alltmer exklusivt nöje. Fler och fler människor levde i städer där höga läderstövlar kanske inte kändes lika nödvändiga som på landet. De moderna plaggen kom att få en form som inte skulle verka främmande för oss: byxor, skor, rockar med mera fick alla sin moderna massanvända form under denna tid.

Kavalleriman amerikanska inbördeskriget

Stöveln förblev dock en central accessoar för män av speciellt de övre klasserna. Bland de som rörde sig ute i landsbygd och terräng, framför allt till häst, bestod behovet av ett långt, tåligt skodon. Att bära stövlar till den av uniformer ännu starkt påverkade herrskapsklädseln var också både praktiskt och ett sätt att visa på sin klass. Varianter av den klassiska långa ridstöveln, sådan som den bars av dragoner och rytteri, brukades följaktligen  av aristokrater både på och utom jakt. Officerare och aristokrati tillhörde också inte sällan samma samhällsklass och överlappade varandra som grupp.

Modern Ridstövel

Ridstöveln kom därigenom också att modifieras och få sin bekanta moderna form: smala, åtsmitande med byxorna utsoppade i skaftet som slutade nedanför knäna, med en tendens att bli kortare med tiden. Varianter som den hessiska stöveln och senare wellingtonstöveln dominerade under 1800-talet. Sistnämnda räknas för övrigt som den direkta föregångaren till dagens höga vattenstövlar av gummi.

Hertigen av Wellington’s stövlar

Det är värt att notera att under 1800-talets senare del, när arméernas uniformer alltmer övergav den prunkande färgprakt som ännu var vanlig under Napoleonkrigen, så förblev ridstöveln en tydlig symbol för krigiskt sinnelag och för hjältemod. Wellingtonstöveln, som fick sitt namn från hertigen av Wellington som slog just Napoleon i Waterloo är i sig en illustration av detta.

SS-officerares uniformer

Kavalleriet bar med sig en aura från ett aristokratiskt, beridet krigarideal som även moderna krigare, speciellt från officersklassen bokstavligen ville bära med sig ända in i vår tid – notera till exempel nazi-tyskland med dess fäbless för fetischer, och det följdriktiga överflödet av uniformer där stöveln tydligt framträder som ett tecken på militarism och hårdhet, som i fallet med i SS-officerares klädedräkt (SS är ett bra exempel för att de var så moderna i andra hänseenden – de var tex pionjärer i bruket av avancerade kamouflageuniformer i stor skala).

Viktorianska stövlar

Parallellt med utvecklingen av den manliga stöveln som ett lite apart fenomen kom dock en annan form av stövlar att få allt större genomslag i bredare lager, fast på andra sidan könsbarriären: den kvinnliga stöveln. Kvinnor hade typiskt sett sällan burit högra stövlar före 1800-talet. Varianter av högskaftade skor med snörning på framsidan blev dock allt vanligare på speciellt Paris gator på 1800-talet. De kom att röra sig i motsatt riktning som de civila herrstövlarna och kröp allt längre upp på benen. Enligt Bradley Quinns ”the Boot” berodde det här delvis på att det var ett sätt att markera benen utan att visa hud under den tilltagande prydhetens och kroppsinbundna viktorianismens sena 1800-tal. När den höga, snörade damstöveln blev vanligare tog skickliga skräddare, många med rötter i sport -och militärstövelns tradition, sig an utmaningen och utvecklade den till ett intrikat och varierat plagg. Under slutet på 1800-talet experimenterades det fritt med nya material och utformningar av klackar, tåspetsar och andra detaljer.

Vi har sett hur den höga stöveln historiskt kom att komma till ett tveeggat vägskäl: dels en fetsich för aggressivitet och militarism å ena sidan, dels kunde den användas för att signalera kvinlighet och sensualism. Och det var denna märkliga blandning av signaler som kom att prägla stövelns utveckling efter andra världskriget, och in i vår tid.

Fortsättning Följer i ”Återkomster, Långa Boots 2″→

————————————–

För en studie av stövelns utveckling finns i dagsläget ingen bättre källa än ”the Boot” av Bradley Quinn, full av fantastiska foton och med en tematisk uppläggning som passar ämnet utmärkt. Rekommenderas, om inte annat så för bilderna. Den finns på amazon, och även Akademibokhandeln/Bokus, CDON samt Adlibris.

Det finns förstås resurser på nätet också. Wikipedias artikel ”Boot” är en samlingssida med massor av länkar till olika varianter. ”The History of Shoeware” på shoewarehistory.com går mer in på utvecklingen av olika skoformer, med en bra flikstruktur där både social bakgrund och utveckling av varje skotyp finns sida vid sida.