Detta är andra delen i en studie av den höga Stövelns utveckling. Del 1, ”Återkomster – Långa Boots” tog upp stövelns tidiga utveckling. Denna del rör den era där Stöveln blir laddad av positiva och negativa innebörder efter 2a världskriget och fram till slutet på 80-talet.

Som vi såg i del 1 av ”Återkomster – Långa Boots” kom den långa stöveln att omges av vissa förtecken under första hälften av 1900-talet. Dels fanns en koppling till ett aristokratiskt och krigiskt förflutet, dels utvecklades höga stövlar för kvinnor och kom att få sexuella förtecken.

Lite dåliga vibbar, även om det är snygga uniformer…

Efter andra världskriget kom den höga stöveln, på grund av att den favoriserades av tredje rikets officerskår, att bli en närmast ikonisk symbol för mörker och illvilja. Mången film nyttjade trampet av höga klackförsedda stövlar som signatur till det onda. Det tog dock inte lång tid innan denna symbol också kom att korsa det andra tankespåret, som hade med sexualitet att göra.

Det kan påminnas om att efterkrigstiden var en era där optimism och en slags klämkäck återuppbyggnadsanda  var de oficiella värdena. En såda fasad har alltid en mörkare baksida, vilket kan ses i kontrasten till hur man betraktade tiden innan den ljusa och konventionella samtiden.

Bettie Page & 50-talets läder, boots & bondage

Den äldre Belle Epoque-perioden som föregick första världskriget, samt mellankrigsepoken med sina excesser, kom således att ses i ett slags dekadent och bedagat ljus. Samtidigt blev de förstås också föremål för fantasier, vilket framgår av den fetischism som kom att omge accessoarer som korsetter, nätstrumpor, höga klackar, snörningar och annat som hörde till tiden före kriget.

Den höga damstöveln, som hörde till den här gruppen, fick också något olycksbådande och tabubelagt över sig. Scenen var färdiglagd för att läderstöveln, med sin lite nazistiska touch och kopplingar till dominans och disciplin, skulle bli en favorit inom S&M-världen.

50-talsstövel i snöslask

Som sådan, buren av figurer som den även i vidare kretsar kända modellen Bettie Page, etablerade dess subkulturella betydelse och blev föremål för en helt egen fetischkult, den s.k. stövelfetischen, som skulle få betydelse i framtiden.

Som mainstram-plagg i stadsmiljö försvinner den dock nästan helt under hela 50-talet: stövlar betraktades då som rent praktiska plagg för dåligt väder, och var påtagligt låga och nertonade.

Den höga stöveln som Frihetssymbol

Stövlarnas antåg, 1967

Andra, och viktigare, saker ute i världen kom dock att verka åt ett helt annat håll. Det klämkäcka men pryda 50-talet gav  vika för den kvinnliga frigörelsens 60-tal. Kvinnors krav på större plats i samhället kom att yttra sig också som en utmaning och tänjande av sexuella tabun. Kvinnor tog makt över sin egen framtoning och sexualitet. För stöveln, som redan var ett sexuellt laddat plagg, kom 60-talet att innebära att höga stövlar fick en koppling till kvinnlig frigörelse och sexuell frihet.

Nancy Sinatra, samlingsskivan Boots (bild 1966)

Tillsammans med minikjolen, med vilken de ofta kom att kombineras, kom den höga damstöveln att kopplas ihop med en sexuellt aktiv, självständig kvinna i den nya ”pop”-kulturens domän: dvs filmer, TV, musik och mode.

Det hela var väldigt oskyldigt till en början, men andra impulser som hela tiden fanns där skulle snart göra sig gällande . Den levnadsglada kvinnans  ”go-go boot” (en från början modest damstövel som blev högre och högre och på 70-talet korsades med platåskon för en ”hög” upplevelse) kunde lika gärna betraktas som en variant av den s.k ”kinky boot”, engelsmännens benämning på högklackade långa stövlar. Damstöveln behöll alltså en viss dubbel natur.

Emma Peel, hjältinnan i The Avengers

Den här laddningen är uppenbar i t.ex. TV-serien ”The Avengers” (1961-1969), där den mycket kapabla kvinnliga hjältinnan Emma Peel inte bara skjuter bovar, fäktar och slåss i läderstövlar utan är helt klädd i läder. Hos Emma Peel är den kvinnliga frigörelsen rätt långt gången: hon är verkligen inget våp och framställs som både smart, tuff, och sexig. Man förstår att hon kunde vara förebild för djärvare unga kvinnor.

Verklighetens Emma Peel ute i London?

Men, för det finns ett men, tryckandet på hennes utseende och de ständiga sexuella anspelningar i dialogen med hennes manlige partner (som inte är läderklädd) visar ändå på att sexismen knappast var utraderad. Det konstanta omnämnadet av både hennes lädermundering och just hennes kinky boots visar också att något slags tabu och sexualisering av karaktären ändå finns där. ”The Kinky Boot” fick t.o.m. en egen sång i TV-serien, så den här dubbelheten var definitivt något man ville lyfta fram.

En bakåtspark i nyllet, någon?

Den här kvarvarande gubbigheten om man så vill illustreras rätt väl av bilden på idioten med kameran här intill. Och när den attityden är i position att påverka medier eller kommers kan man vara säker på att även en så lovande utveckling som en mindre hämmad kvinnlighet kommer att förvridas och utnyttjas. Vilket skulle bevisas.

Jane Fonda i ”Barbarella”, med lårhöga stövlar med…strumbandshållare?

Det fanns alltså redan från början tecken på att hur positiv 60-talets sexuella frigörelse och kvinnokamp än var, kom den mer tillåtande atmosfären i ett kommersiellt inriktat marknads- och mediesamhälle att bakvägen öppna dörren till nya former av exploatering av den kvinnliga sexualiteten och dess attribut. Från periferin, där det alltid funnits inom t.ex. porren som fick ett uppsving under denna tid, kom detta snart att söka sig in även i mainstream-kulturen.

Ett berömt exempel är filmen ”Barbarella” (1968) i vilken en anslående Jane Fonda springer runt i en fetischfest utan like: änglavingar, lack, läder, plast, vapen, klackar, strumpebandshållare, korsetter, bikinis i alla material – och lårhöga stövlar. Vad hon än bär är hon alltid lättklädd, och de sexuella anspelningarna dominerar hela filmen. 

Rum-seldjukisk krigare m höga ridstövlar, av Angus McBride

Ett litet historiskt och personligt sidospår: ”Barbarellas” höga stövlar är försedda med strumpebandshållare som går upp till och fäster vid höften. Därmed görs en visuell koppling övertydlig: att den höga stöveln har en liknande effekt för att framhäva benen som nylon- eller nätstrumpor som slutar vid låren. Även om jag tvivlar på att filmens upphovsmän kände till det, finns det faktiskt en historisk förlaga till det där, från de gamla turkiska stäppfolken. Illustrationer av seldjukers och petjenegers stövlar (turkiska folk i Iran och nuvarande Ukraina på 1000-1200-talen) visar på en variant av höga ryttarstövlar som fästes vid höften med band. De där har jag tagit upp till mina egna bilder och skissat på till både manliga och kvinnliga krigare till min berättelse.

 Den höga stöveln som Sexuell och/eller Mörk Fetisch

Ilsa Shewolf from the SS

Den vidförgrenade ”exploitation”-genren av filmer som uppstod kring denna tid med subgenrer som ”blaxplotation”, ”sexploitation” mfl. hade gemensamt att mycket exponering av både hud och fetischer samt ett medvetet brytande av tabun var ett bärande drag. Deras ämnen ger inblick i vad som ansågs kittlande och ”förbjudet”,  och för ämnet stövlar och sex kan affischen från explotationfilmen ”Ilsa, Shewolf of the SS” från 1974 uppmärksammas. Den fångar på ett övertydligt sätt den övergång i tanken som jag tror skedde under detta årtionde. Stövelklädd pervers ondska och kinky sex får där slå följe med kvinnlig utlevelse men också exploatering. Den är ju rätt småkul i sin osmaklighet, och visar också upp att stöveln som fetisch för en mörk, farlig sexualitet ännu levde och frodades, oavsett kvinnokampen.

Caroline Munro i ”Starcrash”

Inom fantasy och sci-fi-genren, där man också leker med tabun och nyttjar sex som dragplåster (om än litet mer subtilt och dolt bakom fikonlövet att saker utspelar sig i en annan tid eller annan värld) kom också höga stövlar att bli en stapelvara. När  Terry Pratchett i ”The Light Fantastic” skojar om att fantasyamazoner måste ha lårhöga stövlar så driver han just med detta. Bilden av Boris Vallejo på temat (fanns i det första inlägget) är typisk. Inte sällan kunde effekten bli komisk, som när det kvinnliga dragplåstret Caroline Munro i en Barbarella-liknande roll springer runt enbart iförd höga stövlar och bikini i den italienska kalkonen ”Starcrash”, eller när Sean Connery spökades ut i lårhöga stövlar i sci-firullen”Zardoz” från 1974.

Borat, nej jag menar Zardoz, 1974

Den mer upproriska delen av musik- och popkulturen sög i sig det spekulativa draget i bruket av stövlar som sockervadd. När  den gryende hårdrockens föregångare, vilka då ansågs som ”farliga”, på det sena 70-talet började nyttja höga boots accentuerades också ytterligare deras mörka underton. Inom hårdrock blev läder och boots en fast del av garderoben, och det är inte en tillfällighet att samma popkultur var under ständig attack från moralister för dess mörka, sataniska och sexuella undertoner. Se t.ex affichen på rockbandet Kiss, som tog fetischer och utanverk till den allra högsta extremnivån och blandar rock, superhjälteustyrslar, demoniska influenser, könsöverskridande attribut och sex.

Kiss platåstövlar på albumet ”Love Gun”, målning Ken Kelly

En annan, nära besläktad, sidoeffekt av befrielsemyntet innebar en mer tydlig förvridning. Den tidigare nämnda exploitation-genren verkade i nära symbios med och förebådade det stora genombrottet för porren, som fick sitt stora genomslag som kommersiellt massfenomen på 70-talet och som både gav impuls åt bruket av fetischer och också ivrigt lånade in idéer från sina kusiner i randlandet till det mer rumsrena. Däri ingick bruket av höga boots, vilka således kom att få ett stigma av utnyttjad och förvriden sexualitet och tydligt separeras från mer ”normala” skodon. Den här åtskillnaden kom att ske på alla fronter: när mainstream-modet gick vidare under 70-talet och införlivade vissa sorters kortare stövlar i en mer återhållen ”normalitet”, så förblev den riktigt höga läderstöveln (även här tillsammans med den ultrakorta kjolen)  således ett kännetecken för en sexuellt lätttillgänglig kvinna. Den var då förpassad till ett randfenomen, och kom att identifieras med just en slags perifera, lätttillgängliga kvinnor – dvs prostituerade. Höga stövlar kom också allmänt att kallas ”hooker boots” vid denna tid.

Jane Fondas höga stövlar

En tidig manifestation av den här tendensen kan ses i filmen ”Klute” (1971) med Donald Sutherland och återigen Jane Fonda, nu i rollen som en prostituerad som hotas av en psykotisk mördare. Filmen igenom går hon runt som ett väntande offer men också i någon mening medskyldig till att en galning skall strypa henne, och det som sticker ut är hennes… lårhöga stövlar, här på ett närmast övertydligt sätt ikonen för det depraverade, för en sexualitet som lett bortom det ”normala”.

De höga stövlarna utsågs alltså till strykpojke (eller flicka) och fick en air av att vara osmakliga, too much företrädare för en sexualitet som därmed blev kinky eller inte riktigt rumsren, rentav farlig. Eller var det en frihet som blivit för stor? En slags backlash, för att citera Susan Faludi, var igång här, när man moraliserade och brännmärkte en kategori människor, en viss sorts kvinna, som  ”fel”, och konsekvent satte vissa attribut på dem, vilka följdaktligen också blev ”fel”, på ett grundläggande sätt skilda från det sunda och ”normala”. Man kan tydligt se olika varianter på att det här ”Horan och Madonnan-komplexet”, som har en gammal historia, gjorde ett slags återtåg mot 80-talet, och att den höga stöveln var på fel sida om barriären.

Men nu närmar vi oss vår egen tid, med dess allt snabbare växlingar mellan populärkultur och huvudfåran i det vardagliga livet. Medierna och modet har länge i en slags symbios snappat upp nya trender i sin linda, blandat in ett subkulturellt fenomen för att ge det lite krydda, fått det hela att framstå som både mer nytt och mer ”normalt” eller etablerat än det verkligen varit, och fått ut en märklig blandning av fiktion och verklighet som passar för marknadsföring och för spridning av produkter som mode. Men det är svårt och kräver ansträngning att komma på något nytt, och under inverkan på kravet på snabbare intäkter och utdelingar började på 90-talet en plundring av det förgångna och av subkulturer, i form av en våg av retrotrender svepa över västvärlden, som vi inte sett slutet på än. Ett resultat av det har blivit att inget är riktigt…”ute” längre, att många stilar från olika epoker kan samexistera parallellt. Snart nog skulle de höga stövlarna, hur luderaktiga (för att citera vår utbildningsminister Jan Björklund) de än var, stå på tur.

Pretty Woman med lårhöga stövlar enligt 90-talssed

Filmer är sällan ett riktigt avantgarde i modets mening, men är ändå av intresse för att se trender som redan är i rullning. 1990 var filmen på allas läppar ”Pretty Woman”. Här var kopplingen mellan lårhöga stövlar och prostitution uppenbar. Men det som också bör fastna i huvudet, och bar in i framtiden, var att Julia Roberts trots allt var hjältinnan, och det i en ytterst konventionell mening. Bilden på henne som fnask var sålunda genompyrd av en slags käckhet – hon var inte en ”riktig” prostituerad, under den sexualiserade ytan fanns en hellylletjej med ett hjärta av guld. Hennes fnaskaccessoarer häftade alltså inte vid hennes själ, vilket öppnade dörren för en omtolkning av deras betydelse.

I nästa del kommer vi att se hur de förkättrade höga bootsen i vår tid tar steget in i finrummet och till de förnämsta salongerna – och ut i en butik nära dig.

← Föregående: ”Återkomster, Långa Boots del 1”

Nästa del ”Återkomster, Långa Boots del 3”→

—————————————————–

Bettie Page, den berömda pin-upmodellen, hade sitt stora gebit inom S&M-världen, något som det då det begav sig på 50-talet inte pratades så högt om. Hon kom att få en renässans, framför allt som stilikon, förebild och inspirationskälla på 90-talet, och har kommit att bli emblematisk för en hel stil och era inom fetischismen.

Mer om den bisarra ”Ilsa, She-wolf of the SS” finns på http://www.imdb.com/title/tt0071650/. ”Ilsa…” anses vara den främsta företrädaren för en hel genre, den sk Nazi Exploitation-filmen eller nazisploitation (säg det snabbt tre gånger!) där nazism/andra världskrigsteman blandas med sexualitet och våld, företrädesvis av och med avklädda kvinnor, på ett exploaterande sätt. En analys av nazisplotaition finns också i bloggen http://etudesculturelles.blogspot.com/2010/10/nazi-chic-dark-side-of-sexual.html

Den numera legendariska Jane Fonda har för många referenser på nätet för att listas: här hävisas bara till hennes låånga filmografi i wikipedia respektive IMDB. Det kan vara värt att notera att hon faktiskt fick en oskar som den prostituerade Bree Daniels i ”Klute”. Hon har också en officiell hemsida http://janefonda.com/.

Caroline Munro, vars anslående skönhet förgyllde mängder av skräck-, fantasy- och sci-fi-kalkoner på 70 och 80-talet, har ännu mängder av fans världen över som lagt upp flera webbsidor till hennes ära, som http://www.fanpix.net/gallery/caroline-munro-pictures.htm, http://www.celebs101.com/celebrity-Caroline+Munro-316–.html, http://membres.multimania.fr/angel/Barbarella/pseudo_barbarella_Caroline-Munro.htm, liksom en officiell fansite, http://www.carolinemunro.org/

På nätet finns en mängd specialistsidor som riktar in sig på modeller och epoker, som http://www.ehow.com/list_7808429_womens-boot-styles-1950s.html eller http://www.thigh-length-boots.co.uk/. En utmärkt genomgång av höga stövlar som del av modet sedan 60-talet, med mycket fina bilder, finns på http://digilander.libero.it/guido_1953/pics/boots/boots-girls.htm