En bild från före decenniet av ökenvandring och oförmåga att dra ett streck, som överlevt tidens tand ganska väl – den fruktade Yakane spände bågen redan 1994.

Jag brukar återkommande knyta an till vad man gjort förr om åren, och skåda tidens flykt och utveckling, eller brist på sådan, rakt i ansiktet. Att då och då besöka sitt dåtida jag och vad han eller hon lämnade efter sig kan bli ett behagligt möte. Som en sådan räknar jag den här bilden på den ännu aktuelle Yakane, utförd 1994.

Ung var upphovsmannen, och dum, men visste uppenbarligen ändå att göra en teckning som klarar övergången över tiden rätt väl. Det bästa med den är nog positionen, det starka och dynamiska anslaget  – det finns styrka där, det inser man ju. Utförd med mjuka blyertspennor visade den här bilden också redan då på en förändring mot en mer ärrad, väderbiten idé om Yakane, och är också hyfsat realistisk, med en traditionell levantinskt överdragstunika över ringbrynja, toppat med en mantel. Den fick en mycket lätt upputsning – förmågan att rensa bilden från skräp och prickar har förbättrats, och inscanning 1994 lämnade bilden mycket blekare än originalet. Med hjälp av inställningen av vit-svart-balansen och ett lätt pudrande med brännaren kunde man skapa en lite mörkare bild som mer återspeglar intrycket på ett papper.

Sist, men inte minst, lade jag på något som absolut inte var där då – Yakanes ansiktsärr som jag designat dem under senare år. De bidrar till att göra honom mer , tja…ärrad och hotfull och fogades in i ansiktet som i övrigt mer eller mindre fick vara precis som jag ritade den då. Det ser likt ut som jag tänker mig honom än – kanske lite äldre.

Yakane i Österled tar sikte m Bågen

Bysantinsk Yakane

Vissa saker har förstås ändrats, turligt nog till det bättre. Då hade jag tydliga svårigheter att rita kläder med någon realism- vecken och skrynklorna ser inte riktigt rätt ut, löper bitvis inte riktigt som spända över en riktig kropp. De långa, svepande linjerna  och den starka vertikalen med bågarmen som tycks skjuta ut ur bilden döljer det delvis, men det där är en typisk brist som uppstår när man inte tar kläderna riktigt på allvar som fysiska ting, med egen vikt och form, och bara drar till med klädveck som lite godtyckligt landar på bilden.

Idag är man mer metodisk, och förhoppningsvis bättre – även en liten skiss som den av Yakane med en bysantinsk tunika som förevisats i inlägget Konstnärliga Källor – den Bysantinsk-Ortodoxa Världen har bättre fall. Den nyligen gjorda bilden på Zoe som kläs på lager efter lager visar kanske bäst på min metod idag, och utgör förhoppningsvis en förbättring mot 90-talets höftande.

Påklädning och klädtecknande anno 2011

Men det svåra, att hitta ett bra koncept, det är något som ingen tid kan lära ut, det har man – eller inte. Det är glädjande att se att ett uns av det fanns då, och förhoppningsvis kan överleva, om man vårdar det.

Så – ett trevligt drickande av gårdagens té var det, inspirerande snarare än nedslående. Rekommenderas för alla och envar, som vill förlika sig med tidens gång och behålla kontakten med det som var, och den de var.