Category Archives: Serier /Comics

En liten Sommarteckning


En snabbt tillkommen och färdigställd bild, passande nog av den tidiga sommarens viktigaste figur, min favoritseriehjälte Mirakelkvinnan.

Det var veckan efter premiären som jag och Julian satt och tecknade lite vid skrivbordet: han satsade på Pokemons, medan undertecknads skolblyertspenna drog upp linjerna till den figur som upptagit sig mest uppmärksamhet på sistone (och tacksamt nog, välförtjänt så); superamazonen Diana, alias Wonder Woman, Mirakelkvinnan.

Trots sin tillkomst, helt fritt, närmast lite tankspritt och utan direkt förlaga, var kladden inte fullständigt utan kvalitéer: den andas åtminstone handlingskraft med Diana mitt i språnget svingande sitt svärd. Tack vare det, och att man lovade Julian, undgick den det öde som delas av 90% av de där snabba skisserna: nämligen att förbli som sådan.

Således gick jag vidare, och väl hemma drog jag fram blocket med tracing paper, genomskinligt teckningspapper, för att se om det kunde bli något av kladden. Med några ögonkast på hur Mirakelkvinnan ter sig ut i spelfilmen drog jag upp en OK, inte alltför detaljerad men ändå proportionerlig tuschteckning direkt ovanför skissen. Stilen, en serietidnings-teckning av klassiskt snitt, var tämligen given och utfördes snabbt, utan några korrigeringar.

Kommen så långt var det ingen mening med att avbryta flödet, så varför inte måla den? Under en kväll tillämpades det vid det här laget standardiserade målningsförfarandet med tre grundlager färg (bas-mörk-ljus) ovanpå varandra med några ytterligare lager för ljuseffekter på bilden. Resultatet blev som synes nedan.För att vara så kvickt framtagen blev den faktiskt OK, den där bilden. Som påtalats i ett tidigare inlägg om Mirakelkvinnan gillar jag verkligen den senaste iterationen av hennes dräkt, med dess tydliga drag av en slags antik rustning samtidigt som den ändå pekar tillbaka på den klassiska dräktens färgskala. Så tjo och hurra för Diana, som gav upphov till denna snabbt tillkomna men inte helt oanvändbara övning.

Filmen ”Wonder Woman”, som i skrivande stund visas på biograferna, vars bakgrund i seriefiguren presenterats och också recenserats här på bloggen, rekommenderas varmt.


Mer om Wonder Woman/Mirakelkvinnans tillkomst och historia i https://en.wikipedia.org/wiki/Wonder_Woman

 

Mirakelkvinnan! (2) – Wonder Woman (2017)


I fredags hade den länge emotsedda filmen ”Wonder Woman” äntligen premiär. Den första full-budget actionfilmen med fokus helt på en kvinnlig superhjälte – passande nog med den första Superhjältinnan – Mirakelkvinnan.

OBS! läsare varnas för att denna recension kan innehålla Spoilers som kan avslöja delar av filmens handling/innehåll.

Som omtalats i det tidigare inlägget ”Mirakelkvinnan! (1)” har det gått 75 år sedan figuren skapades för att göra en fullt budgeterad film med henne i huvudrollen. Processen kring skapandet kring den här sålunda gränsöverskridande filmen har också varit hårt bevakad och utdragen. Wonder Woman fick en slags förintroduktion i och med att hon framträdde i förra årets ”Batman v Superman”, och hennes framträdande ansågs vara en av höjdpunkterna i en film som annars fick utstå mycket kritik och delade åskådarna. Redan då var det bestämt att Mirakelkvinnan skulle få sin egen film, och när den första trailern släpptes i det stora seriekonventet Comic-con förra sommaren började förväntningarna verkligen stiga.

Wonder Woman Comic-con trailer

”Wonder Woman” är en klassisk Förhistoria-film, som i en sammanhållen historia berättar bakgrunden till huvudpersonen. Det hela börjar med att flickan Diana växer upp som dotter till drottningen av Amazonerna, ett odödligt folk, bestående av enbart kvinnliga krigare dolda från världen bortom tid och rum. Trots motstånd från sin mor tränas hon i stridskonsterna, tills en dag Amazonernas isolering bryts när ett flygplan störtar utanför deras ö, åtföljd av förföljande trupper.

Wonder Woman Official ”Origin” (3rd) Trailer

Året är då 1917, och första världskriget rasar, som den störtande piloten Steve Trevor avslöjar efter att Diana räddat honom. Hon förfäras över vad han berättar om krigets grymheter och kopplar det till amazonernas myter om den onde krigsguden Ares, och bestämmer sig helt sonika för att hjälpa och följa Steve tillbaka till världen för att bekämpa vad hon tror är krigsgudens inflytande på männens värld.

Tillsammans tar de sig till London för att inse att kriget står vid en vändpunkt: fredsförhandlingar är på gång, men det finns krafter som motsätter sig krigets slut, vilket leder till att Diana, Steve och en grupp kompanjoner hamnar mitt i skyttegravskrigets och gaskrigföringens helvete. Här får Diana sitt elddop och framträder öppet med sina övermänskliga krafter för att dels försöka hjälpa civilbefolkningen men också stoppa hela kriget. Därifrån tar berättelsen flera turer, som inte skall avslöjas här, med klimax i en finalscen där mycket av vad Diana trott ställs på huvudet samtidigt som hon får ta till alla sina krafter mot sin mäktiga motståndare.

Wonder Woman är som synes en ganska rak historia, stadigt förankrad i dels klassisk hjältemyt liksom flera av superhjältegenrens grundläggande drag.

Gal Gadot & Patty Jenkins

Men just därför, och för att utförandet tillåter sig att fylla vad som är en ofta återberättad historia med karaktärer som man känner något för, samtidigt som dialog, actionscener och miljöerna är välgjorda, blir ”Wonder Woman” en klart sevärd och njutbar film.

Största äran för det måste gå till regissören Patty Jenkins som gör ett mycket bra jobb med att berätta en sammanhållen historia, balansera de mytiska och historiska/realistiska inslagen, skildra actionsekvenserna och mest av allt få fram det bästa ur sina skådespelare.

Gal Gadot, som spelar titelrollen, gör det nämligen mycket bra. Det märks att hon tagit rollen på allvar och att arbetet med det fysiska iklädandet av figuren, med en uppenbart vältränad Gal som också har ett välspelat minspel för känslolägen, burit frukt. Hon gör den handlingskraftiga och godhjärtade men också ofta naiva Diana närmast oemotståndlig: och det är uppenbart för den som sett många intervjuer och bakom-scenen-inslag att det är Gal Gadots egna intagande personlighet som låtits skina igenom, vilket också visar sig inte minst i oväntat bra timing för de komiska inslagen. Många oroade sig för Gal Gadots förmåga att leverera repliker så att brytningen inte stör rytmen – men det gör hon galant.

Men även i övriga roller gör många ett bra jobb. Dianas sidekick, piloten Steve Trevor görs av Chris Pine – som  porträtterar en mycket bra understödjande roll, såväl filmiskt som i storyn, och har ett mycket bra samspel med Gal Gadot. Även de som har mindre exponering, som Lucy Davis i rollen som sekreteraren Etta Candy, samt Dianas & Steves krigskamrater, gör sina roller väl och på ett sätt som driver historien framåt. De äldre amazonerna i Connie Nielsens och Robin Wrights skepnad förtjänar också att nämnas: de gör kanske det starkaste intrycket under den begränsade tid de är på duken, och inte minst porträtterar de en sällan sedd karaktärstyp, nämligen mogna, erfarna kvinnliga patriarker som också kan kicka rumpa med de bästa.

Just hur dess action fördelats och regisserats är något som lyfter filmen oväntat mycket. Flera av scenerna, som när Amazonerna  slåss mot tyska marinsoldatet och när Diana röjer sig genom ingenmanslandet mellan fiendelinjerna och rensar upp en by från ett regemente tyskar är underbara. Mycket tanke och god koreografi har uppenbarts lagts ner på att framhäva den nära, personliga hand-mot-hand-striden, och det är vackert och väl filmat också, ja föredömligt i valet att istället för att slakta scener med många korta och snabba klipp (utmärkande för dåliga actionfilmer) så tar kameran ofta ett steg tillbaka och låter en få se hela skeendet i all sin våldsamma skönhet.

Det ganska omfattande bruket av Slow-motion är något som omtalats. Det sker dock på ett intressant sätt och är inte godtyckligt. Regissören Patty själv har delgett att tanken var att konsekvent skildra striden från Dianas och amazonernas synpunkt och ge en känsla för hur stridsscenen skulle se ut från en överlägsen, övermänsklig stridares perspektiv.

Filmens estetik gäller förutom dess bildspråk också själva designen, vilket i en film som denna, med både fantasy-, superhjälte- och historiska periodinslag är viktig. Seriers formspråk låter sig inte utan vidare föras över till spelfilm utan att bli fånig, men här har man lyckats. Filmens mytiska värld siktar inte på strikt realism: idén verkar ha varit hur skulle det ta sig om sagor och hjältemyter klev ut i vår värld. Uppgiften att visualisera koncept som amazoner, skyttegravskriget, det industrialiserade & mekaniserade väst och inte minst Mirakelkvinnans dräkt och framträdande lyckas och känns både snygga och passande.

Wonder Woman – Rise of the Warrior (final) Trailer

Wonder Woman avviker i sin genre genom att den inte tvekar att ta livet av personer som vi lärt känna och gilla. Paradoxalt nog dock finns ifråga om våldet i filmen ett smärre irritationsmoment: frånvaron av blod, som förtar effekten av att denna film är en av de tydligaste anti-krigsfilmerna i sin genre. Hollywood bär ett tungt ansvar för att över decennierna ha gjort speciellt sin amerikanska hemmapublik väldigt okänsligt för krigets blodiga realitet. Här är faktiskt en film som väldigt tydligt bär ett budskap om att krig är ont – men sedan duckar för just de slafsiga bitarna Samtidigt inser man att det är för att filmen skall kunna vara PG-13, dvs ha en lägre åldersgräns (närmast motsvarande vår 11-årsgräns i vuxens sällskap)

En annan skönhetsfläck rör filmens slutakt:  det är något som skorrar där, en viss ryckighet parat med vissa förutsägbara, i superhjältefilmer ofta upprepade moment som gör att slutet känns mindre fullödigt. Ares, filmens huvudantagonist, framträder som en slags fallen Satansfigur, inte olik Lucifer i Miltons ”Paradise Lost”. Det är dock något av ett försummat tillfälle. Hade man stramat upp hans pessimistiska klarsyn istället för att satsa så mycket på maffiga effekter i slutstriden hade konfrontationen mellan honom den naivt godhjärtade Diana kunnat bli riktigt intressant. Det är synd, för det finns mycket bra där också, som striden med general Ludendorff (f.ö. en verklig person) och Dianas och Trevors sista samtal.

Det är intressant att notera är att trots att kritiken överlag varit mycket positiv, så kvarstår i alla fall här i Sverige en slags blind fläck ifråga om vad det egentligen är som porträtteras, dvs insikt i grundmaterialet till de här filmerna – nämligen serier. Filmer baserade på serier har ett speciellt paradigm: till skillnad från filmer baserade på romaner har de redan en visuell förlaga, och dessutom är serier löpande, och uppdateras därför ständigt, följande sin tid och dess skiftningar ifråga om hur saker visualiseras på ett sätt som t.ex. böcker inte gör. Belackarna av t.ex. Mirakelkvinnans dräkt i dess moderna tappning har uppenbart inte insikt i vilka som är källorna för figurens utformning i sin helhet.

För undertecknad var ”Wonder Woman” en väldigt stark och känslomässigt gripande upplevelse, förstärkt att det faktum att filmen kommit att belastas med närmast orimliga förväntningar. Mirakelkvinnan ingår i DCs stall av hjältar med kollegor som Batman, Stålmannen m.fl. och de senaste åren har filmerna med förlagets hjältar varit allt annat än fullträffar. Till det kommer elementet att actionfilmer med kvinnliga protagonister haft svårt att göra sig gällande (m undantag för ”Hungerspelen”). Det är därför med en suck av lättnad som man redan ett par minuter in i filmen, när den lilla söta barn-Diana vill haka på amazonernas träning, satt där med fuktiga ögon. Och det skedde flera gånger om. Att filmen är vacker, har snygga stridscener parade med bra interaktion mellan karaktärerna och trycker på elementet av personlig utveckling hos sin hjälte gör den sevärd i min uppfattning. Till det kommer för mig, och troligen många Mirakelkvinnan-fans att dessa byggstenar framhäver att Diana i Gal Gadots tappning ger liv åt ett ideal, en bild av hur en hjälte ser ut som borde efterliknas och som jag längtat efter så länge minnet sträcker sig. Tack således till Gal Gadot, Patty Jenkins och de övriga för en se- och minnesvärd film.

Betyg: Tummen upp

****************************

← För det tidigare inlägget på temat se ”Mirakelkvinnan! (1) en historia om bondage & hårdkokta kvinnokrigare

Ett tidigare inlägg i denna blogg berörde Mirakelkvinnans dräkt i en vidare kontext: se Den Malplacerade Baddräkten (5:2) – Baddräkter på vift i superhjältevärlden

Se mer om filmen ”Wonder Woman” i:

Mirakelkvinnan! (1) – en Historia om Bondage & Hårdkokta Kvinnokrigare


Den 2:a juni har Wonder Woman, den första fullskaliga superhjältefilmen med en kvinnlig hjälte som protagonist, premiär. Men vem är Wonder Woman, eller Mirakelkvinnan, som vi kallar henne här?

Undertecknad håller Mirakelkvinnan som sin favorithjälte, och ser med stor spänning fram emot filmens premiär. Det verkade därför passande att lite översiktligt titta på bakgrunden och utvecklingen av denna ikoniska hjältinna, som fyllde 75 år i fjol.

Det var 1941, mer än 75 år sedan, som Mirakelkvinnans upphovsman William Moulton Marston med tecknaren Harry G. Peter först presenterade figuren Wonder Woman, Mirakelkvinnan.

Marston var i sig en intressant figur. Som ung hade han forskat på nya tillämpningar på det s.k. systoliska blodtryckstestet, som låg till grund för polygrafen, mer känd som lögndetektorn, och han blev en av de främsta tillskyndarna av användningen av denna apparat.  Marston hade ett starkt engagemang för den tidiga kvinnliga frigörelserörelsen, de s.k. suffragetterna, och hade tidigare publicerat sina tankar på hur en populär gestaltning av en idealiserad kvinnofigur skulle kunna te sig och syfta till att sprida en föredömlig syn på såväl kvinnor som personliga egenskaper. I samband med tillkomsten av sin seriefigur var Marston uttrycklig i sin ambition att göra henne till en ”perfekt” kvinna, sinnebilden för de kvinnor som enligt Marsten borde styra världen. Marston skall f.ö. först velat kalla figuren ”Wonder Ma”, mirakelmamman, men kom på andra tankar.

Wonder Woman, Mirakelkvinnan på svenska, blev alltså namnet på den stridbara, atletiska och övermänskligt starka seriefigur som 1942 fick premiär i ”Sensation comics”. Både figuren och bakgrunden till hennes krafter och karaktär skilde sig då ut sig från andra superhjältar. Dels för att hon var kvinna, men Marston drog dessutom inspiration från klassisk mytologi och gjorde Diana, som är Mirakelkvinnans dopnamn, till en slags avläggare till de grekiska gudarna och gudinnorna. I serien beskrevs hennes hemort som en dold ö där amazonerna, de kvinnliga krigarna i den grekiska litteraturen, höll sig undan från männens värld. Hennes är också en gudomlig födsel, där hon skulpterades fram i lera och ingöts liv av de grekiska gudinnorna som försåg henne med visdom, snabbhet, styrka och ståndaktighet, liksom med diverse parafernalia som hennes Magiska Lasso, som tvingar den som fångas i den att berätta sanningen.

Mirakelkvinnan lanserades just under den period när USA fullt ut gick med i andra världskriget, något som förstås kom att prägla hennes äventyr och framtoning. I sin patriotiskt inspirerade utstyrsel och flygandes runt på sitt osynliga flygplan kom hon under de tidiga åren nästan alltid att slåss mot nazister o.d., inte sällan sida vid sida med amerikanska trupper, precis som sin manliga motsvarigheter Stålmannen, Captain America m.fl.

Som väntat vållade Mirakelkvinnan snart kontrovers, och hotades såväl av censur för att visa för mycket hud samtidigt som hon anklagades för att vara ”lesbisk” och manhaftig, och förleda ungdomen om kvinnors plats i samhället. Det här speglar en dubbelhet som fanns där från början, i mötet mellan en stark, på mänga sätt progressiv kvinnogestalt och en sexuellt och ur kvinnligt frigörelseperspektiv hämmad kultur – som dessutom blev mer konservativ under 1950-talet.

Följden blev att Mirakelkvinnan, hur föregivet stark och kapabel hon var, ofta hamnade i situationer där hon måste räddas av andra, och att ett enligt tidsandan mer ”korrekt” trånande efter sin manliga sidekick Steve Trevor kom att dominera hennes personlighet. Mirakelkvinnan var den första och länge enda kvinnliga medlemmen i den tidiga superhjältegruppen Lagens Väktare (Justice Society) men det är talande att hon då främst tjänstgjorde som gruppens – sekreterare.
En lustig detalj som inte uppmärksammades förrän senare var Mirakelkvinnans koppling till bondage, som Marston själv praktiserade med sin fru och älskarinna. Som en följd av det kom den tidiga Mirakelkvinnan osannolikt ofta att hamna i ställningen att vara uppbunden på diverse intrikata sätt…

På 1960-talet skedde en relativ nedgång för superhjältegenren, vilket i Mirakelkvinnans fall ledde till att hon mer och mer porträtterades enligt inspiration från den växande detektiv- och agent-genren. Hennes dräkt och ursprung trycktes tillbaka för mer realistiska äventyr – vilket också ledde till att hon ett tag förlorade sina superkrafter och blev en slags detektiv som bekämpade brott med sin stridsträning och skarpsinne.

Bara det faktum att Mirakelkvinnan fanns och kunde ta plats bredvid grabbarna gav dock möjligheter och när tidsandan växlade fick Mirakelkvinnan åter ett uppsving. I en intressant vändning med klara politiska och ideologiska förtecken kom den ledande feministen Gloria Steinem att reagera på att den mest framträdande superhjältinnan förlorat sina krafter och sin särart, och i en berömd artikel och dito framsida vid lanseringen av kvinnomagasinet Ms. Magazine 1972 propagerade hon för att Mirakelkvinnan skulle återges hela sin forna glans som ikonisk superhjälte. Det här återlanserade Mirakelkvinnan som en feministisk idol – om än en fortsatt tvetydlig och kontroversiell sådan.

Den bestående dubbelheten i synen på Mirakelkvinnan illustrerades när hon för första gången tog steget över till rörliga medier, porträtterad av Lynda Carter i en TV-serie som gick åren 1975-1979. Mirakelkvinnan porträtterades där åter som formidabel, superstark och snabb, men kostymen hon bär var en åtsmitande baddräktliknande historia med blixtlås på ryggen: ett klassiskt exempel på en look som sätter figurframhävande och mycket bar hud framför varje form av praktiska hänsyn. Mirakelkvinnan i Lynda Carters uppenbarelse blev inte desto mindre populär, och för många den dominerande versionen av hur Diana tog sig ut ända in i våra dagar.

En bestående vändning kom på 80-talet när serien fick en välbehövlig nytändning under den skicklige tecknaren och serieskaparen George Pérez, vars detaljerade och utförliga teckningsstil inspirerat många, inte minst undertecknad. Under Perez kom Mirakelkvinnans prominens som en av de allra mäktigaste seriehjältarna fullt ut till sin rätt: Mirakelkvinnan blev superintelligent, starkare än någonsin, kunde nu själv flyga och överleva de svåraste skador, med mera.

Ifråga om bakgrund och stories trycktes det ännu tydligare på kopplingen till grekisk mytologi, vilket också återspeglades i hjältinnans karaktär som fick en klassisk inramning som sedermera blivit bestående. Mirakelkvinnan blev något av en ”tidsresenär”, främmande för vår värld liksom Stålmannen – men istället för att komma från en annan planet kom hon från en annan era, förankrad i antikens hjälteberättelser och ideal. Hennes uppdrag till världen är att skipa fred och bekämpa ondska, och hennes läggning tydligt pacifistiskt, trots hennes krigiska fostran. Mirakelkvinnan blev sålunda en kvinnlig hjälte i de klassiska heroernas tradition, kommen för att frälsa en modern värld hotad av Kalla Kriget. Den här Mirakelkvinnan blev kanonisk också såtillvida att den kom att projiceras bakåt, och anses nu ha ersatt de olika varianterna av Mirakelkvinnan från andra världskriget och framåt.

Mirakelkvinnan har fortsatt att utvecklas under 2000 talet, och har omstöpts och återlanserats flera gånger under hägnet av de återkommande generella omgörningarna av DCs seriestall, som t.ex. New 52, DC Rebirth mm.

Hennes relation till andra hjältar och syn på män och romans har pendlat mellan tämligen avståndstagande till mer intresserad. Under New 52-serien t.ex. kom hon 2012 att lämna sin mänsklige sidekick och romans Steve Trevor för att inleda en romans med självaste Stålmannen.

Hennes krigarroll har skärpts, såtillvida att hon mer och mer framställs som en direkt avläggare till de klassiska grekiska hjältarna inte bara i fråga om karaktär men också i hennes roll som krigarkvinna med svärd och sköld i hand: vissa framställningar visar henne som tämligen stridsbenägen, , liksom också benägen på att ta en ledande, proaktiv roll för att bekämpa motståndare och rätta till orättvisor.

En av de mer notabla förändringarna är att hennes ursprung gjorts om så att Dianas magiska födelse från lera visade sig vara en lögn, berättad för att dölja att hon i själva verket är en halvgud, frukten av en förening mellan hennes mor, Amazondrottningen Hippolyte, och överguden Zeus själv. Det här höjde henne till än mer tydligt gudalik status, och sedermera kom hon att ta en av sina klassiska fienders, krigsguden Ares/Mars plats och blev således Krigets Gudinna.

Serier är en visuell konstform, och det kan också vara intressant att notera hur Mirakelkvinnans dräkt, hand i hand med övriga förändringar, speglat tidsandan och tryckt på olika sidor av karaktären. Wonder Womans ursprungsdräkt var inspirerad av samtidens baddräkter och showdräkter för kvinnliga akrobater – vilket är i princip var samma sak. Med tanke på den tidsera som såg henens födelse hägrade antagligen också dåtidens populära Pin-up-konst som amerikanska stridspiloter satte på utsidan av sina plan som lyckomaskotar.

Under 60-talet övergav som påtalats dräkten, men den fick en återkomst på 1970-talet, och förblev sedan som den figurnära klassiska utstyrsel som dominerat fram till 2000-talet (se nedan).

Under de senaste 10 åren har dock flera olika varianter testats, med varierande resultat. Kanske som ett svar på den ofta ställda, och motiverade, frågan på varför en alltmer tydligt krigisk karaktär skulle vara så oskyddad och springa runt med så mycket bar hud har flera mer påklädda och rustade varianter lanserats – men de har inte riktigt tagit.

I ett drag som verkar ha tagit inspiration från researcharbetet till filmen ”Batman v Superman: Dawn of Justice” (2016) där Mirakelkvinnan först presenterades för biopubliken gick serieskaparna tillbaka till en utstyrsel som klart anknyter till den klassiska dräkten, men med en mycket välfunnen twist. De har designat om dräkten baserat på de lätta rustningar som hopliterna, de antika grekiska krigarna, bar (det enda lilla felet skulle kanske vara avsaknaden av axelskydd, men det få man överse med…). Kombinerat med de tidstypiska vapen som Mirakelkvinnan allt oftare syns bära blir det en mycket bra och passande dräkt, som tydligt anknyter till hennes karaktär.

Som synes ger gestalten Mirakelkvinnan en intressant inblick i tidens strömningar. Varianter och förändringar genom åren både ifråga om ursprung, karaktär, krafter och kraftnivå, hennes syn på romans med mera har pendlat fram och tillbaka. Den ursprungliga Mirakelkvinnan hade övermänskliga krafter men belades snabbt med en konventionell kvinnoroll. Senare förlorade hon sina krafter och superhjältekostymering men blev mer självständig, för att sedermera återfå sin superhjältestatus, och bli mer tydligt stridbar och upphöjd ifråga om både ledarroll och gudomliga status. Skaparna till den stundande filmen har haft att ta ställning till dessa skilda framställningar när de nu skapar sin version, som troligen kommer att få ett starkt inflytande på hur figuren omtalas och framställs allt framgent.

Demo för Mirakelkvinnans dräkt i ”Batman vs Superman” (2016)

Det kan vara värt att påpeka att Mirakelkvinnan ännu förmår röra upp känslor och kontroverser, på skilda håll. I samband med figurens 75-årsfirande i fjol framfördes idén, som vann brett stöd, att göra figuren till en slags ikon eller ”ambassadör” för Förenta Nationerna som symbol för kampen för kvinnors rättigheter. Men kampanjen stötte på patrull från diverse håll, som dels menade att figuren är ”för sexualiserad” (läs lättklädd) och ”kulturellt Okänslig”. Efter två månader lade FN ner kampanjen. Strax därefter påpekades det närmast självklara faktum att Mirakelkvinnan och hennes amazon-systrar rimligen måste se positivt på homosexuella, i alla fall lesbiska, relationer givet att de bebor en ö endast befolkad av kvinnor. Detta föranledde breda medier såväl som en storm av kommentarer i sociala medier (de flesta dock positiva). De här två exemplen visar att Mirakelkvinnan som figur har en laddning och utgör en intressant projektionsyta för olika versioner av hur en hjälte, kvinna och förebild kan se ut, ännu 75 år efter sin tillkomst.

”Wonder Woman” har premiär den 2a Juni i år. Då återkommer denna blogg med en recension av filmen.

****************************

Ett tidigare inlägg i denna blogg berörde Mirakelkvinnans dräkt i en vidare kontext: se Den Malplacerade Baddräkten (5:2) – Baddräkter på vift i superhjältevärlden

——————————————

Mer om Wonder Woman/Mirakelkvinnans tillkomst och historia, se bl.a.

Om turerna kring Mirakelkvinnans utnämning till FN-ambassadör, se

Om kontroversen kring Mirakelkvinnans sexuella läggning se bl.a.

 

Bysantinska Krigare (2) – En Fantasy-väring i Österled


Kavalkaden av teckningar inspirerade av Bysans, eller Östromerska Riket, fortsätter med de mest berömda av rikets krigare, de sägenomspunna väringarna som bildade de östromerska kejsarnas elitgarde och livvakt under hundratals år.

Vikingar, Ruser och Väringagardet

Det var alltid ett mysterium för mig varför man inte läste mer om väringarna i skolan, för deras är en fascinerande story med direkt koppling till Sveriges historia under vikingatiden och sedermera. Svenska vikingar började under det senare 800-talet att fara i österled med det slutgiltiga målet att komma i kontakt med det legendariska Miklagård, deras namn på Konstantinopel, det Östromerska Rikets huvudstad. På vägen kom de att bilda allianser och etablera stödjepunkter längs västra Rysslands, Vitrysslands och nuvarande Ukrainas floder.

varingar-viking-expeditions-settlement

Vikingafärder i väst -och Österled – se rusernas områden i orange

Snart nog kom dessa ruser, som slaverna kallade dem, att gifta in sig i de lokala slaviska stammarnas elit, utses till skiljedomare och leda krigs- och försvarsstyrkor. Inom ett par generationer hade ätter av slavo-nordiska krigare satt sig i spetsen för de furstendömen som förenades i det första Rus, ursprunget till dagens Ryssland. Samtidigt fortfor de att dras till Konstantinopel, den största och rikaste staden i deras värld, inte sällan för att försöka erövra den: åren 860, 907 och 941 satte ruserna av i stora skaror för att försöka storma Östrom, bara för att slås tillbaka. Bysantinarna, alltid mycket sluga på diplomatins område, insåg dock tidigt att de stridslystna nordborna inte bara innebar en fara, utan också en möjlighet.

skylitzes-chronicle-11th-c-1000-talet-varangian-guard-varingagardet

Illustration, krönika av Skylitzes från 1000-talet, där väringarna med sina karaktäristiska yxor bildar hedersvakt runt en bysantinsk kejsare.

byzantine-mosaic-centurion-depicted-as-varangian-guardRedan i ett fredsfördrag år 907 stipulerades att väringar eller varjager, som bysantinarna kallade ruserna, var fria att ta tjänst hos Kejsaren i Konstantinopel, och där kom de att utgöra ett så framgångsrikt och värdefullt inslag i den bysantinska hären att de 988 permanentades i en egen arméenhet, det s.k. väringagardet (grek. varangoi), ett elitgarde med uppgift att vakta kejsarens egen person. Detta fortfor de därefter med under minst 400 år, enligt visa källor ända in i 1400-talet.

Ultimates

Väringarna går inte att motstå för en historiofil, och i min berättelses motsvarighet till Konstantinopel, det gyllene Aracanea, finns följaktligen ett garde av nordbor kallade Ultimates, så benämnda efter Ultima Thule, det grekiska namnet på den Yttersta Norden. Att dessa skulle komma att bilda motiv för egna teckningar var närmast självskrivet.

first-gladiator-john-byrneDet kan dock vara på sin plats att åter vidgå att det inte bara är seriös historieresearch som utgör källsprånget för ens alster.  Under 90-talet hade jag tagit intryck av superhjältefiguren Gladiator, som gästat Marvel-publikationerna X-men och Fantastiska Fyran. Gladiator är en extremt mäktig varelse, ledare för den kejserliga vakten i Shi’ar, ett utomjordiskt imperium som förekom ymnigt i X-men-serien.

Gladiator låg i bakhuvudet när jag sedermera skrev fram en av min berättelsevärld A’rataumas mest fruktade stridsmän, den s.k. Akolouthos eller befälhavaren för Nordmannagardet. Kommen från den yttersta Norden under namnet Valdemar, senare uttalat Volodymir, har denne överlevt i över 300 år och tjänat under talrika kejsare, och är numera känd som Monomakhos ¹, en närmast oövervinnerlig stridsmaskin med obrottslig lojalitet till Riket och den sittande kejsaren.

Monomakhos – en bild tar form

Monomakhos akvarell

Monomakhos akvarell

När jag sent omsider kom att illustrera mina bysantinskt baserade nordmannakrigare blev det naturligt att Monomakhos kom att bli den förste att avbildas. Vid det här laget hade min ”metod” för illustrationer med historisk bas grundlagts: fastän de hör till vad som strikt talat är en fantasy-berättelse ligger tyngdpunkten på realism och ett exakt återgivande baserat på källorna och vetenskapliga rekonstruktioner (såsom redovisats i tidigare inlägg  t.ex. bysantinska krigare del 1). Mitt första utkast, spontant tillkommen som en i raden övningar med akvarellpennor under 2015, vilade på mina hågkomster av urkunderna.

Fresco av "Judas Kyss" i Johanneskyrkan i Karsi Kilise från 1212, med varjager som de romerska krigsmännen i bakgrunden.

”Judas Kyss”, fresco Johanneskyrkan i Karsi Kilise från 1212, med varjager som romerska soldater.

Den var inte så dum som första steg den där, och jag beslöt att lägga den som grund för en framtida mer genomarbetad illustration – men inte före en seriös genomgång av källorna. Utkastet hade med den karaktäristiska stora stridsyxa som väringarna behöll från sitt för-bysantinska ursprung och som återges i flera fresker och illustrationer från perioden.

warrior-saint-nerezi-church-serbia

Bysantinskt krigarhelgon, Nerezi-kyrkan, Serbien

Under den mer sentida perioden runt år 1300 som utgör grundvalen för mina illustrationer hade verklighetens varjager i stort sett helt övergått till den omgivande bysantinska kulturens rustning och klädnad – om än av bästa snitt, för de var väl betalda – och det var således huvudspåret jag hade att följa för min bild.

monomakhos-akolouthos-ultimates-bysans-varangian-utkast

Monomakhos teckning under arbete

Tidiga varjager företedde dock antagligen fler kännetecken från sin hemkultur, något som jag beslöt att ta med som en slags medvetna anakronismer för att visa på Monomakhos ålder och sammansatta karaktär. Med akvarellen som bas sattes grafitpennor (2H-8B) till verket, och en skiss växte gradvis fram, fick skarpare konturer, skuggning och detaljer.

Kombinationen av hans pose, parafernalia och detaljer i hans anblick ledde dock till problem, rent historiskt. Det höga håret, inspirerad av ovan nämnde Gladiators tuppkam, är en av dem: den visade sig vid ett närmare påseende vara något av en stridsfråga ifråga om autenticitet ². Samtidigt är Monomakhos renrakad, olikt de flesta varjager eller greker för den delen – det är en medveten avvikelse, som syftar till en mystisk koppling till de gamla legionerna i min berättelse som Monomakhos delar med andra stridsmän (se t.ex. ”Agent 007 i hans kejserliga majestäts tjänst”).

monomakhos-akolouthos-ultimates-bysans-varangian-skiss

Monomakhos färdig teckning m detaljer

Den klara teckningen ovan innehöll mängder av detaljer, från mer utredda sådana som Monomakhos klivanion (fjällpansar), den ovala skölden, det korpformade smycket med mera, till sådana som potentiellt kunde bli helt fel, som t.ex. Monomakhos beväpning.

monomakhos-sepia-varangian

Monomakhos teckning sepiafärgad

Förutom yxan från utkastet valde jag att sätta ett annat  omtalat vapen från Bysans, stridsskäran rhomphaia som skall ha burits av vissa gardesenheter. Eller, min tolkning av den, för det är omstritt hur rhomphaia egentligen tedde sig ³. Nåväl, sådana är den historiskt orienterade illustratörens vägskäl. Den här teckningen skapades redan från början för att få färg, så efter inscanning omvandlades den svartvita skissen till sepiatoner så att den bättre skulle kunna ligga till grund för en bild färglagd med överlagringsteknik.

monomakhos-akolouthos-ultimates-bysans-varangian-base-color

Monomakhos basfärger

Först ut i den processen var att överföra det målade utkastets färgskala till teckningen. Resultatet, som synes till höger, fick bilda baslagret av färg, kompletterad med dels ljusa och mörkare toner, flera skikt av skuggor och blänk och extra kontrast och allt annat gött som gör en vettig färgläggning ovan serietidningsnivå…

aracaneisk-orndekoration-cutUnder vägen gjorde jag ett antal tillägg till den grundläggande teckningen, som Monomakhos mantels örndetalj, vilken också redan tidigare förelåg som ett akvarell, och överfördes till bilden. Den någorlunda färdiga bilden kan ses nedan.

monomakhos-akolouthos-ultimates-bysans-varangian-varing-color

På det hela taget är jag nöjd med vägvalet att satsa på realism och ändå hoppas att Monomakhos tyngd, styrka och farlighet skulle skina igenom. Man kunde frukta att Ultimates befälhavare skulle ha blivit nertyngd av all research och realism och istället satsat på intryck och framställt Monomakhos som ett helt orealistiskt supermonster till karl med flashiga bautavapen och coooola attiraljer. Men sådan är inte min håg. Monomakhos, kejsardömets väktare från Norden, fungerar både som en historiskt belagd illustration av våra förfäders ättlingar i Bysans och min fantasis Aracaneas odödlige gladiator, svuren att försvara imperiets undflyende strålglans under dess sista period av storhet.


Bysantinsk Befälhavare färglagd

⇐Se tidigare historiska illustrationer av bysantinska krigare i ”…(1) En Befälhavare för Aracanea

Se också andra bilder för min fantasis värld, A’ratauma i

Galleri för A’ratauma – The A’ratauma Gallery

—————————————————————

¹ Monomakhos (μονομάχος) av mono makhos – ordagrant grekiska för ”En-stridaren” eller ”Envigaren”. Monomakhos användes också efter den romerska erövringen som grekisk översättning för latinets gladiator (ordagrant ”svärdsman”), och anknyter således till en av förlagorna för figuren.

² Några artiklar om vikingars utseende: se

³ Om Rhomphaia och olika tolkningar av dess design från källorna, se

En Fager Fantasy-Italienska: Renata de Mazzatti får färg


En kvick studie över en av mina berättelses karaktärer drog iväg, kompletterades med historisk research och fick slutligen lite färg på sig efter flera år i ”att göra”-högen.

Det här är ett typiskt exempel på hur skrivande, ritande och historisk research kompletterar varandra. I min berättelse om A’ratauma, ”Tvillingvärlden”, förekommer en karaktär vid namn Renata de Mazzatti, dotter till en annan figur, Claudio de Mazzatti (som förekommit i ett tidigare inlägg) men med en viktigare roll.

Fantomen nr 2 1975 Fången i VenedigRenata-figuren var ursprungligen närmast direkt utlyft från ett historiskt Fantomenavsnitt ”Fången i Venedig” från 1986 (eg. ett omtryck fr. nr 2 1975), där den vackra och rådiga Renate di Mascarelli får Fantomen på kroken. Avsnittet inspirerade mig till ett rollspelsäventyr där en god väns rollspelskaraktär, den strulige Jack, fick träda in Fantomens ställe.

Ava Fabian PB flag color bikini

Ava Fabian

Oaktat att Fantomen är en tecknad serie, sökte min hjärna efter andra visuella inspirationer för att tänka sig den intressanta Renata, och kom så småningom att vila på ett utseende draget från den Italienättade amerikanska modellen/ skådespelerskan och utviksflickan Ava Fabian, som kom för mina ögon under andra hälften av 80-talet. Förutom sin uppenbara sex appeal verkade Ava passa såtillvida att förutom att hon lyckades slå mynt av sin skönhet längre än de flesta sådana modeller också hade framgångsrika affärer såsom krogverksamheter mm vid sidan av, och överhuvudtaget verkade vara en  driftig person inom ramen för sin miljö.

Ava Fabian vidcaps ww211ddSå som sker, fäste jag några av mina intryck av Renatafiguren på papper så småningom. Under 90-talet var man inte så noga med sådant som att bevara ordentliga utseendestudier, och mina ursprungliga blyertskisser har tyvärr sedermera gått förlorade.

Målning klänningar 1300-tal

Urkund klänningar 1300-tal

Det som fanns kvar var ett utkast av Renata i en formlös klänning. Flera år senare, på 2000-talet, kom den där i dagen när jag studerade medeltida klädedräkt, och blev en slags praktisk bas för minneskladdar… Resultatet blev en serie tuschskisser baserade på exemplar av senmedeltida (1300-tal) kläder, med Ava/Renata som modell. Helt spontant växte den ut till ett slags collage av henne i lite olika utstyrslar, med ett porträtt och även hennes far Claudio med på ett hörn.

Renata poster tusch italiensk medeltid resize fr Ava Fabian

Det var ju inte bortkastad tid den där, oaktat sin krokiga bana och obefintliga teknik. Porträttlikheten med Ava Fabian var det lite si och så med, men själva kläderna var ju inte dumma. Provisoriskt nöjd (finns det någon annan sort?) lade jag undan bilden, utan att annat än flyktigt funderande på om man inte borde fortsätta med den. Men lustigt nog upprepade sig historien med att Renatabilden knöt an till studier.

Casa de Mazatti & Renata de Mazatti vapensköld coat of arms

De Mazzattis vapensköld. Designen från familjens ättenamn -av mazza, (ital.) slagträ eller klubba. Renatas personliga variant har en röd ros.

I början av år 2016 ägnades en viss tid åt förkovran i heraldik och förmoderna symboler och emblem överhuvudtaget – och då kom som av en händelse den där bilden upp igen. Under arbetet med att förse riken, men också viktiga ätter och bemärkta personer med passande vapensköldar och emblem kom jag att påminnas om den bemärkta ätten de Mazzatti och utformade dess vapensköld (se ovan).

I samband med det kom jag att betrakta den gamla teckningen på Renata och hennes far, och den gamla Vore det inte Kul Om?-djävulen kom upp till ytan igen. Vore det inte kul att färglägga hela bilden, och kanske kombinera den med lite andra element? När en sådan tanke fått fäste i hjärnan är det bara en tidsfråga innan något sker, och vóila…Renata poster tusch italiensk medeltid color fr Ava Fabian

Förutom färgläggningen av Renata själv lade jag utöver hennes personliga vapensköld den mäktiga stadsstaten Lacunias emblem lite i bakgrunden för att visa på hennes hemort. Lacunia, motsvarande medeltidens Venedig, är en viktig plats i mina berättelser, och tanken kom för mig att ytterligare visa på dess betydelse för Renatas roll i handlingen genom att infoga en av mina kartor för min värld A’ratauma som bakgrund… Resultatet, efter lite micklande med färger och lagereffekter, kan ses ovan.

Se fler bilder från min fantasy-värld i:

Galleri för A’ratauma

Den Malplacerade Baddräkten (5:5) – Rustad med Tanga


Genom den långa resan som följt de vilsekomna baddräkterna i olika konstiga miljöer har vi till slut kommit till det kanske mest punschiga och paradoxala av alla knasvarianter – Baddräkter som Rustning.

Red Sonja tumblr_lgi5100I7y1qb90vso1_500 Rustningsbikinin

Det bästa av det värsta har sparats till sist. Av alla de absurda varianterna av bikinis på avvägar måste trots allt den märkliga företeelsen rustningsbikini ta priset. Exotic fantasy armor bikiniRustningsbikinin är en bikini eller snarlikt baddräktsplagg som lämnar större delen av kroppen bar, samtidigt som den består av material, nästan alltid metalliska, som faktiskt skulle ha använts för förmoderna kroppsskydd. Vanligast är olika former av ringbrynja, även om rena smidda plåtvarianter och lamellskydd och metallfjällsutstyrslar också förekommer. Metal bikini fantasy fan creationDet här är som synes en variant som framför allt tillämpats på det kön som det verkar helt nödvändigt att exponera i onödan – dvs kvinnor. Rustningsbikinin är en manifestation av ett halvkvädet försök att korsa flera kulturella impulser som redan tagits upp i tidigare inlägg i denna serie: kristen nedopak fight class promo chain mail bikini  01Rent estetiskt finns de tidigare beskrivna kopplingarna till orientalism och/eller ”primitivism”, som gör exponerandet av kvinnor i underliga varianter på bekanta plagg acceptabel. Det där läggs ovanpå en slags vriden form av feministisk impuls, nämligen den i väst ökade förekomsten av en”tuff brud” i berättelser som skall visualiseras, dvs en kvinna som i motsats till det klassiska våpet svingar vapen och förmodat kan röra sig och slåss. Och som alltså behöver ett slags… skydd. Sist, och viktigast av allt, kommer en stor portion sexistisk kommersialism. Här uttryckt som en vilja att avtäckt visa upp en tilltalande kvinnas kropp till varje pris, samtidigt som man låter materialet i de pyttesmå plaggen ha en illusorisk koppling till verkliga, praktiska anordningar för skydd av en stridande. Som synes står de där olika impulserna i direkt motsatsställning till varandra på flera punkter – styrande blir då till slut det högsta direktivet, att anspelningar på sex säljer, vilket då undanröjer alla invändningar av praktiskt eller logiskt slag. Heavy Metal march 2008Rent tematiskt är rustningsbikinin en form av den orientalistiska fantasybikinin, och sprang från samma källsprång. Flera av exemplen som nämnts tidigare i inläggen om Anakronismer och Fantasybikinis respektive faller även in i rustningsbikini-trenden, som vi skall se. Den dök först upp i serietidningar, fantasymagasin -och bokomslag, utförd av samma illustratörer som populariserade fantasybikinin rent allmänt. red sonja_03 by John RomitaDen speciella knorren att rustningsbikinin bärs av en föregivet kompetent eller stridbar kvinna istället för en mer realistisk rustning fick sin definitiva form genom en fantasyhjältinna, som i efterhand framstår som mer stilbildande än någon annan när det gäller att legitimera den, nämligen… Röda Sonja, den kvintessentiella rustningsbikinibärerskan. Röda Sonja fick sitt genombrott i serietidningarna baserade påConan Barbarens fiktiva universum från 1970-talet och framåt. Hon är  en slags kvinnlig motsvarighet till Conan med sitt svärd, sammanbitna uppsyn och ländkläde – i Röda Sonjans fall ersatt med en bikini av små runda metallplattor. Red Sonja Comic Hotties metal bikiniRöda Sonja-karaktären i sig utgör ett sammelsurium av de motstridiga idéer som vidlåder fantasyhjältinnor. Hon är nästan alltid smartare och skickligare slagskämpe än sin omgivning. Hennes humör är eldigt – vilket hennes utseende med det röda håret på något sätt ska framhäva, i ett eko av äldre tiders vidskepelser om rödhåriga fruntimmer… Men lustigt nog, trots att hon är ett sådant uppenbart ögongodis och under alla berättelser är föremål för mäns stirrande och mer eller mindre oförskämda närmanden, är det uttalat att ett villkor för att hon kan vara just så självständig och stridsduglig att hon inte inlåter sig på romans, relationer – eller sex. Hon är med andra ord samtidigt översexualiserad med sin bisarra outfit och drömkropp, samtidigt som hon framställs som avgjort okvinnlig i allt utom sin skepnad, med karaktärsdrag som annars är förbehållna …tja, män. Fast en man som inte vill ha sex. Eller hur det nu var. red sonja chainmail bikini tsMen åter till munderingen. Röda Sonja-karaktären kom att bli en slags tydlig vägvisare, inte bara för fantasy-aficionados som till höger, för idén att snygga-tuffa-brudar kan kastas in i svärdslek med en metalltanga. Tyvärr bidrog detta ytterligare till att det sattes ett slags likhetstecknet mellan exponering och sexig tuffhet, något som redovisats ifråga om anakronistiska och fantasy/sci-fi -bikinis överhuvudtaget, och förstås också gällde rustningsbikinin. Detta oaktat den uppenbara motsättningen mellan att faktiskt vara en stridare och utsätta sig för skador omedelbart borde väcka alarmklockor ifråga om de här munderingarnas lämplighet. Det är en sak att ha en kurtisan eller hovslav i små kläder – men en krigisk kvinna? Som faktiskt behöver skydd? Female fantasy armor fail arrows Xena samurai armor bikiniLiksom i den allmänna fantasybikinins barndom är det tydligt att man kan släppa loss mer om man kan etablera ett större avstånd i tid och rum. Ett exempel kan beses i fantasyserien Xena Warrior Princess. Det är ironiskt att den annars i allt väsentligt rimligt klädda Xena också måste sägas inneha något slags pris för total fånighet när hon på utflykt i fjärran östern dras på en slags samuraj-rustnings-bikini. På samma sätt lever likhetstecknen mellan exotism och önsketänkande exponering ifråga om skyddsutrustning när Raquel Weisz och Patricia Velasquez fäktas ifärda stridsbikinis i ”The Mummy Returns”: de anses uppenbarligen som så pass fjärran i tiden att de tillåts att driva in till rustningsbikiniland. The Mummy Returns Rachel Weisz & Patricia Velasquez Sai Egypt Blades of Evil game cover metal bikiniart of fantasy armorDet uppenbart absurda kan ändå ha verkat litet återhållande för bruket av rustiningsbikini inom film och Tv-världen där den faktiskt inte blivit lika spridd som inom andra medier. Detta är tydligt när man jämför med rollspel -och dataspelsvärlden som hakade på illustratörstrenden, först för omslag och konvolut till spelen. Alisia Dragoon metal bikini game coverÉtt tag såg varannat omslag till dataspel ut som en kvarleva från slutet av 1970-talet med kvinnliga svärdmöer iklädda olika former av minimalistiska bikinirustningar. Armor bikini promo champions return to armsUppenbart var detta främst en form av ögonfång – kopplingen till själva innehållet i spelen var oftast skral, för att inte säga obefintlig. Det var främst en PR-ploj, brukbart för affischer och reklamplakat. Utvecklingen inom dataspelsvärlden med förbättrad grafik tog så småningom mikrorustningarna av baddräktssnitt in i själva spelen, med bekanta knasiga effekter. Detta blev närmast övertydligt när grafiken tillät verklighetstrogen framställning ur mångahanda vinklar. Som i fallet för spelet Skyrim och dess öh, rustnings-g-sträng? Skyrim thong armor Rustningsbikinin med sina konnotationer av både sexighet och ”tuffhet” som trop har dock av lätt insedda anledningar fått spridning vida utöver sin ursprungsgenre. Jennifer Lopez metal bikiniDen kommersiella Musikvärlden exempelvis har alltid sneglat på andra subkulturer, och att den även tar till sig fantasy -eller sagovärldars estetik är stundtals uppenbart. Exemplet med Jennifer Lopez här verkar t.ex. klart påverkat av samma impulser som metallbikinin i ”Stjärnornas Krig”. Pop Divas Pepsi Ad Beyonce Britney Spears PinkÄnnu tydligare är påverkan från återkomsten av storskaliga filmer som utspelar sig i antik tid som tog fart efter de stora framgångarna för ”Gladiator” och mixade in rustningsbikiniestetiken för att visa på stridbarhet blandad med sex appeal, som i fallet med den Pepsireklam som ståtade med inte mindre än tre populära sångerskor: Beyonce Knowles, Pink och Britney Spears respektive. Alla iförda vad om inte – rustningsbikinis. mail shorts rihannaAndra gånger har estetiken fogats in med andra subkulturella markörer, som i fallet med Rihanna som när hon lanserade sig som mer ”vågad” och självständig artist mixade symboler från punken, förstärkt med en minimal ringbrynjebyxa för att visa sin nya tuffa-men-sexiga attityd. Man kan dock konstatera att trenden att spöka ut sångerskor i konstiga skrotbikinis i någon mån börjat förlora sin mening. I den allmänt mer burdusa populärkultur som växer fram i skuggan av nät och nya kommunikationsformer är det inte säkert att en sådan blandad symbol som rustningsbikinin fyller samma roll.

Rustningsbikinin vid vägs ände?

Gwendoline Christie - Brienne of Tarth game of thrones armorJust detta med rustningsbikinins dumhet för det syfte som materialen i plaggen borde ha har förstås dragit på sig berättigad kritik från de som inser de sexistiska och misogyna associationerna som den är behäftad med. Porträtteringar av kvinnliga stridande fantasyhjältinnor har på senare tid glidit bort från rustningsbikinin, och istället framhävt stridande hjältinnor i mer realistiska rustningar, som t.ex. ”Game of Thrones” Brienne av Tarth, spelad av Gwendoline Christie. Att en motreaktion sent omsider börjat visa sig även i dataspelsvärlden framgår t.ex. i fallet med spelet Divinity som såg sig föranledd att modifiera utseendet på sina kvinnliga stridande avatarer efter synpunkter från spelare som reagerade på det uppenbart fåniga i att kvinnliga karaktärer för spelarna visualiserades som barmagade puddingar medan dito manliga såg ut som stridsvagnar. Divinity Original Sin Armor bikini vs Walking Tank Andra, företrädesvis unga kvinnor, väljer att skratta snarare än gråta åt eländet, som i fallet med videoklippet nedan…

Det där är ju kul, och trycker på själva skevheten i att det just är kvinnliga stridare som behängs med de fåniga ”rustningarna”. På internet finns också ett antal bildmontage på samma tema. chainmail bikiniDet är tydligt att många fantasydiggare, kanske inte minst de kvinnliga, är medvetna om de dubbla budskapen och spretande impulserna bakom utformningen av vad som blivit en vitt spridd företeelse, och kan leka med de olika signalerna som de skickar.

motivational-poster-female-armor-charisma

Trots att ett visst uppvaknande alltså sker på de arenor där rustningsbikinin förevisats, är det kanske alltför optimistiskt att den kan slutgiltigt anses ha kastats på historiens sophög. Dess lockelse och kittlande anspelningar kommer antagligen alltid att finnas där, redo att plockas upp för den som vill exploatera den grundläggande mänskliga längtan efter sexuell stimulans, som kan utnyttjas kommersiellt. Det verkar troligt inom överskådlig tid att gång efter annan en kvinnlig hjältinna spökas ut i en tanga av skavande ringbrynja eller plåt istället för att förses med en vettig och ändamålsenlig rustning.

—————————————————————————–

Se Andra inlägg på temat baddräktbärandets historia under serien

Den Malplacerade Baddräkten

carrie-fisher-bikini return f the jedi←Se tidigare inlägg: Del (5:4) ”…på Vift i Framtid & Sagoland

Den malplacerade baddräkten (del 5:3) – Baddräkter på vift i Filmisk Forntid


Som vi sett i inlägget ”Bikinin som åkte av och på igen” var bikinins genombrott på 1960-talet starkt kopplad till dess exponering i filmer och inom medierna, och förekomsten av en närmast egen genre, Beach Party-Filmerna. Men filmvärlden är en spretig arena för idéer, och snart nog kom att man att pressa in de heta plaggen i helt andra sammanhang. Som filmer där man förmodat skall porträttera flydda tider – resultatet är en räcka baddräkter som halkar vilse och dyker upp på fel plats och i fel tidsålder.

Dagens tema är således…

Anakronismer

Den västerländska filmindustrin byggde vidare på tidigare mediers bildspråk, såsom konstens och teaterns. Därmed kom man också att föra vidare vissa konstmässiga idéer. I och med att filmen blev det mest spridda kommersiella mediet ville man förstås visa lättklädda snygga människor för att tjäna pengar, samtidigt som man såg till att innesluta detta i en bekant och föregivet ”ursäktande” kontext. Den i denna serie tidigare nämnda orientalismens (se Den Malplacerade Baddräkten 4:1) konventioner låg väldigt nära till hands när förmoderna eller icke-västerländska civilisationer skulle avbildas.

Den kungliga antika bikinin

queen of sheba_race sceneDen historiska Mellanöstern utgör förstås själv ur-myllan för att plantera orientalismens idéer. Inte bara själva plagget utan också miljön, företrädesvis högreståndsmiljöer och antika hov, följde med in i filmens värld. Det blev tydligare när filmindustrin expanderade efter andra världskriget och filmerna blev maffigare och glitzigare. Ett exempel, filmen ”Drottningen av Saba” (The Queen of Sheba) från 1952 visar den amazonliknande antika drottningen iförd en misstänkt baddräktsliknande utstyrsel som skulle varit rätt konstig i södra Arabien på 900-talet f.Kr (se här för den mytiska drottning som ligger till grund).

Monica Bellucci Cleopatra mission-cleopatre-a13Det där har inte mycket förändrats mycket. Snabbspolning mer än 50 år framåt och vad ser vi då om inte… en förvisso oöverträffat praktfull Monica Bellucci som Kleopatra bärande en hel garderob av olika anakronistiskt bikiniinspirerade plagg i den iofs inte speciellt seriösa ”Asterix – Uppdrag Kleopatra” (f.ö. omtalad för denna roll i inlägget ”Bilder av Kleopatra del 3”).

Rome Cleopatra & Marcus Antonius roman bikiniAtt det här draget spänner över både genre- och ambitionsgränser blir tydligt när vi kastar blicken mot den annars så kvalitetsmedvetna och med rätta hyllade TV-serien ”Rome” – inga pretentioner och goda skådespelarinsatser kan tyvärr ta bort att den minimala bikini som Lindsey Marshalls inkarnation av Kleopatra bär förtjänar en anakronistisk dumstrut…

Speciellt Egyptens forntida kultur har som synes fått bli en avstjälpningsplats för bikinis på drift, inte sällan kombinerade med diverse annan popkulturell bråte, som i den nästan mästerligt felaktiga scen där Rachel Weisz och Patricia Velasquez fightas (?) iförda egyptisk (?) … erh, forntidsbikini i ”the Mummy Returns” – med japanska sai??

the mummy returns girl fight Patricia Velasquez Rachel Weisz

Inte många rätt där inte, förutom bärerskornas trevliga uppenbarelser förstås, men hur svårt hade det varit att utrusta dem med verklighetstrogna egyptiska vapen och linnen av tunn bomull istället? Men nej, det hade inte gett tillräckligt uppenbara syftningar till sex appeal…

Edwige Fenech - Ulbada, all naked and warm 1972 posterAtt just antiken fått bli projektionsyta för knasbaddräktsdetaljer har inte hindrat att man till och från också kastat sig ut i senare perioder i strävan att visa upp nästan-men-inte-riktigt-nakna kroppar. Ett riktigt rått exempel på den sexistiska ådran kan ses i affischen till den framgångsrika ”sexiga” medeltidskomedin ”Ubalda” där man försåg Edwige Fenech med bikinidesign för ett… kyskhetsbälte.

Bikini – den ädla vildens val?

Michele Mercier Le Plus vieux metier du monde stone age bikiniI inlägget om baddräkter på vift i superhjältevärlden påpekades att ett annat tidigt alibi för att kasta på feltänkta badkläder på folk var den förmodade klädedräkten hos ”primitiva” och ”ociviliserade” folk. Samtidigt var det tydligen svårt att helt lösgöra sig från de uppenbara sensuella konnotationerna hos den moderna bikinin – vilket kunde leda till knasiga resultat, som t.ex. Michèle Merciers stenåldersbikini gjord av läderbitar och…löv? i filmen ”Det Äldsta Yrket” från 1967 som spekulerar om prostitutionens historia.

King Arthur Keira Knightley celtic fantasy bikiniDen här från synen på ”det primitiva” lever dock kvar, och fortsätter att leta sig in konstiga sammanhang, som framgår av t.ex. den märkliga läderbikinitopp som Keira Knightley bär ut i strid i det maffiga men totalt otillförlitliga historiska actiondramat ”King Arthur”. Den antas utgöra en ”keltisk” till skillnad från civiliserad romersk mundering, och den med grova naturmaterial förfärdigade anakronismen ger oss signaler om en slags ”ursprunglig” lättkläddhet.

En varm och Gosig päls…bikini?

Just det här med syftningen på det ”primitiva” fick en ökad spridning i början av 70-talet, när en radda filmer som utspelade sig i en tänkt ”urtid” kom att ge upphov till en av de knasigaste malplacerade baddräkterna – pälsbikinin.

When dinosaurs rule the heart caving_in_02 fur bikini & speedo päls

Den mest flagranta formen av baddräktsanakronism visar sig nämligen när man skall illustrera riktigt gamla tider.  Filmgenren har alltid haft en fäbless för Dinosaurier, som i med ca 65 miljoner års felmarginal ofta kommit att porträtteras i strid med tänkta primitiva ”urtidsmänniskor”. Dessa kom efter 1960-talet att bära… bikini.

When dinosaurs rule the heart päls fur bikiniTanken hos många regissörer tycks ha varit att eftersom man var van att porträttera ”vildar” eller icke-moderna folk lättklädda med bara ländkläder och pälsar så kunde man väl förse dem med ”förmoderna” varianter av de minsta moderna plaggen – dvs baddräkter. Några exempel från filmen ”When Dinosaurs Ruled the Earth” från 1970 visar vad det är frågan om. Männen bär höftskynken i Tarzan-stil eller större – men vad är det den dessutom knasigt blonda ”urkvinnan” har på sig, om inte en bikini? En axelbandlös också till råga på allt.

Raquel Welch one million years poster (5) ultimate fur bikini pälsAtt det här har mer gemensamt med Fred Flinta än med verkliga plagg från förhistorisk tid gjorde förstås inget för att minska dess dragningskraft för regissörer och bolag som ville passa på att exponera hud. I den mest kända av alla de där tämligen förglömliga filmerna,”1 million years BC” (”Giganternas Kamp”), tog man också hjälp av den sista av de stora sexsymbolerna, Raquel Welch, vilken följaktligen kom att göra sitt knasiga plagg ikoniskt.

Raquel Welch One Million Years BC classic posterIngen kunde förstås ha burit pälsverken som Raquel, även om historien kring hennes deltagande inte oväntat hade en mindre trevlig sida. I filmen blir Raquel attackerad av urtidsfåglar, kidnappad, slåss mot andra ”urtidskvinnor” – allt nästan utan att säga ett ord, och hon tiggde och bad regissören & producenterna att få lite fler repliker. Dessa skall bara ha sett upp och ner på henne i hennes pälsverksbitar och med en handrörelse avfärdat henne.

Raquel Welch One Million Years BC Welch One Million Years BC18 ultimate fur bikini päls

Ett foto från inspelningen illustrerar också på ett tragikomiskt sätt varför pälsverksbikinin är en så urbota dum idé, hur vacker bäraren än är. En huttrande Raquel som försöker skydda sig mot regnet på inspelningens parkeringsplats säger mer än tusen ord om plaggets totala frånvaro av skydd mot elementen.

En Speedo för en antik hjälte

roman brief anachronismDet måste påpekas att den anakronistiska baddräktstrenden inte enbart omfattat kvinnor. Filmgenren Peplum vars storhetstid också var under tidigt 1960-tal (ibland omnämnd som ”Svärd-och-Sandaler”-filmer”) dvs lågbudgetäventyr i antiken, hade t.ex. närmast som obligatorium att visa upp speciellt de manliga hjältarna iförda ytterst snäva baddräktsliknande plagg. Som t.ex. i filmen ”Mars, God of War” (iofs kan man kanske ha velat visa på en s.k. subligaculum – men sådana brukades inte av vanliga romerska medborgare, utan främst av atleter och andra som inte bar vanliga vardagskläder).

Som synes kom det anakronistiska baddräktsbärandet oundvikligen att få starkt sexistiska konnotationer. Det här leder dock till vissa komplikationer när män porträtteras i dem. Som tidigare konstaterats (se Den Malplacerade Baddräkten del 1) har exponeringen av män i för små badbyxor  vissa känsliga… bibetydelser, eftersom det kan leda tankarna till mäns kroppar som rena objekt – dvs som kvinnliga sådana, och det är sällan önskvärt, utom möjligen när man vill visa på en avvikande eller kanske dekadent manlighet.

300 movie spartans attack

Det här blir närmast övertydligt i den av bisarra historiska fel bemängda filmen ”300”. Föregivet utspelande sig i Grekland på 300-talet F.Kr, är den en orgie i välgymmade manskroppar. Men för att liksom tona ner de ”manliga” spartanernas små ländkläder trycker man på ondskan i den perverterade perserkungen Xerses skepnad genom att dra på Rodrigo Santoro en pungkrossande 24 karats… nånting.

300 Xerses on throne Rodrigo Santoro

Will the real Xerses stand up?

Will the real Xerses stand up?

Vi vet hur persiska storkonungar såg ut och klädde sig – och det var inte som vilsekomna medlemmar i ”Army of Lovers”på väg till den lokala bögklubben. Xerxes absurda tanga och S&M-parafernalia är till för att framställa honom som på en gång fjolligt kvinnlig, och samtidigt hotfullt bögig – en pervers orientalisk despot på väg att våldta det straighta Europa.

Det här med baddräkter irrande i fel del av historien är som synes möjligen en uppbygglig historia ur tonårigt masturbatorisk synvinkel men tyvärr inte mycket annars…

Just fantasibiten är dock vad vi skall titta närmare på, när några andra genrer ur populärkulturen där baddräkter kommit på avvägar hamnar under luppen – nämligen Fantasy och Science Fiction.

***************************

Se andra inlägg på temat baddräktbärandets historia i serien

Den Malplacerade Baddräkten

Redo att försvara rättvisan i randiga speedos och läderboots!

carrie-fisher-bikini return f the jedi←Tidigare del (5:2) ”…på drift i Superhjältevärlden

Nästa del (5:4) ”…på Vift i Framtid & Sagoland”→

———————————————————–

En kavalkad av anakronistiska speedos kan betraktas i den knasiga sajten http://peplums.blogspot.ca/, helt tillägnade de s.k. Peplum-filmerna(vi skulle kanske säga toga-filmer), företrädesvis italienska filmer som utspelade sig i antikens Europa och där lättklädda heroiska gudasöner och gladiatorer springer runt i lite lågbudgetaktig ”historisk” miljö, slåss mot monster eller onda ränksmidare och frotterar sig med fala damer.

Den malplacerade baddräkten (del 5:2) – Baddräkter på vift i Superhjältevärlden


Medan sommarsol fortsätter steka utanför fönstret fortsätter genomgången av baddräkternas märkliga utflykter i fantasins värld. Idag skall vi ta en titt på en märklig företeelse – nämligen den ymniga förekomsten av baddräkter i den tecknade serievärlden, specifikt bland efterkrigstidens kostymerade superhjältar. Speciellt eftersom de ofta bär sin badbyxa utanpå sin övriga kostym.

 Superhjälte(bad)dräkten

I nästa exempel kan vi se hur populärkulturen inspireras av verkligheten. I första inlägget i denna serie om baddräkter (Att dölja eller dra blicken till bananen…) påpekades att utvecklingen av den manliga baddräkten var kopplad till vattensporter. På samma sätt var de första speedobärarna av efterkrigstidens superhjältar simmare eller hade någon slags kopppling till idrott, med eller utan vatten.

tarzan of the apes -bild-6Tarzan var en tidig hjälte som började väldigt lättklädd, med enbart ett höftskynke. Och som vi sett kom Johnny Weissmüller, som ju var pionjär för den rena badbyxan för män, att spela rollen – i Tarzan-filmerna kunde filmproducenterna låta honom släppa loss och enbart ikläda sig höftskynken. Man kan undra vad denna dubbelexponering gjorde för att stadsfästa den manliga badbyxan utan topp – den publik som vant sig vid att se simsstjärnan i enbart höftskynke måste ju inte ha tyckt det konstigt att se simmare med lika små plagg efter ett tag. Såsom av en händelse kom dock skynkena snabbt att transformeras till ett slags korta badbrallor av läder eller päls. .

Sub-Mariner Prince Namor 1968 nr 1Samtidigt, och nu pratar vi sent 30-tal/tidigt 40-tal, kom superhjältarna på scenen. Och se, åter som ett tidigt tecken var en av dessa den simmande superhjälten Sub-mariner, också känd som prins Namor. Denne var en slags halvamfibisk karl som spenderade mycket tid i vatten, och kunde fortsätta den lättklädda trenden.

Ingen lyfter skrot i badbrallor som Stålis

Ingen lyfter skrot i badbrallor som Stålis

Med början på 1940-talet började allt fler superhjältar bära små badbyxor som en del av sin kostym. Det som i förstone kan verka skumt är att de bar dem ovanpå hela dräkter. De första mer välkända hjältarna, som Stålmannen, Läderlappen mfl, sedermera samlade på förlaget DC comics, bar mycket tydligt en slags speedos eller tighta shorts ovanpå sina dräkter, ofta i en utstickande färg .

Barnes Quality Circus of the World 1930sDet är dock inte så knasigt som det kan verka. Enligt en av Stålmannens legendariska redaktörer Julius Schwartz var Stålmannens liksom många av Blixt Gordons utstyrslar åren runt 2:a världskriget direkt inspirerade av dåtidens akrobatkostymer. Dessa var tighta, och ofta åtföljda av en översittande kortbyxa, antagligen för att hindra snoken under från att ringla runt för mycket…

Det här fick snabbt spridning. Man kan misstänka att när det väl etablerats fyllde den där kortbyxan andra behov: nämligen att man kunde avbilda hjältarna i väldigt kroppsnära klädnad, egentligen med full insyn över kroppens muskulatur – förutom i skrevet (och bröst för kvinnor).

Batman svingar över Gotham i baddräkt

Batman svingar över Gotham i baddräkt

Det blev närmast en universell konvention att superhjältars dräkter i princip ser påmålade ut, inte som riktiga kläder (notera t.ex. som i Batmans mundering) och då erbjuder den extra kortbyxan ett sätt för att förklara varför man inte ritar in putningar i de nedre regionerna… eller bröstvårtor.

Rustade hjältar behöver förstås en Järnbralla...

Rustade hjältar behöver förstås en Järnbralla…

Även om det konkurrande förlaget Marvel och dess serieuniversum (m baddräktslösa hjältar som Spindelmannen & Hulken bland sin uppställning) inte på samma sätt hakade på baddräktstrenden, finns flera lustiga exempel där också – som de metallspeedos som förstås hör till Järnmannens (Iron Man) metallrustning…

Redo att försvara rättvisan i randiga speedos och läderboots!

Redo att försvara rättvisan i randiga speedos och läderboots!

Ett annat lustigt exempel är den likaledes tidiga hjälten Fantomen med sin randiga tanga ovanpå trikåerna. Ett faktum som blir än mer komiskt med tanke på Fantomenserien sträcker sig bakåt i tiden, och visar den nuvarande Fantomens förfäder och deras historiska äventyr – alla klädda i samma randiga badbrallor. Dessa förfäder måste alltså rimligen ha uppfunnit speedon redan under 1500-talet 🙂

Blixt_Flash Gordon 1939 Queen friaÄven kvinnliga hjältinnor kom att få utstyrslar baserade på baddräkter, främst hela sådana. Berättelser inom sci-fi/fantasy gick i bräschen – se t.ex. rymdhjälteserien Blixt Gordon, där hjälten, som också ofta var badbyxeklädd, i varannan episod snubblade över en baddräktsbärande prinsessa eller dylikt som förstås föll pladask för honom. Inte ens arktiskt klimat fick som synes hejda baddräktsbärandet…

Ett tidigt exempel på baddräktsinspiration var också en av de mer framstående kvinnliga hjältinnornas, Mirakelkvinnans utstyrsel. Sedd i sin helhet är det tydligt att den är en variant av den hela baddräkten, och följer som synes också dess utveckling i någon mån, från den tidiga, lite längre på 40-talet till en lågt skuren med närmast tangaliknande gren framåt 70-talet.

wonderwoman mirakelkvinnan suit development

Sheena Queen of the JungleMirakelkvinnan oaktat var baddräktande mycket mindre påtagligt under superhjältarnas stora era. Det användes också påtagligt ofta för att markera en slags brist på civilisation, eller måhända sedesamhet (se om pälsverksbikinin i nästa inlägg), inte olikt den tidiga Tarzanfigurens (notera f.ö. den kvinnliga skurken i Tarzanbilden längre upp). Kanske var det trycket från den censur som serierna stod under hela denna tid.

vampirella #1 1969Det fanns förstås undantag från regeln, som t.ex. ”Vampirella” från 1969, där huvudkaraktären är en vampyr som springer runt i en förvisso ”hel” men minimal röd baddräkt. Men man kan notera att Vampirella-karaktären avvek från normen för en seriefigur – hon är en slags antihjälte, och passar sålunda in ovan nämnda mall för exponerade seriefigurer genom att vara mindre än normalt ”sedesam” eller civiliserad.

Regeln var dock klar: man såg få superhjältinnor i bikiniliknande utstyrslar förrän framåt 90-talet.

Lady_Death_vs_Vampirella Chaos ComicsMan kan därefter notera en utveckling som åtföljer den allmänna samhällsutvecklingen, om än på lite kringelkrokiga vägar. Lägg märke till Vampirella, som f.ö. fick en nytändning på 90-talet. Då var hon ett udda och inte riktigt rumsrent fenomen. Trettio år senare hade pendeln svängt. Vampirella hade då fått sällskap med en hel samling av baddräktsklädda bikinibrudar till hjältinnor och skurkinnor.

Se exemplet nedan på ett  galleri av superbrudar från Image Comics. Baddräktsinspirationen är, direkt eller indirekt, ganska utbredd, men kan också se inspiration från andra impulser- av orientalism, av underkläder, från S&M-scenen med mera.

Women of Image Comics Magdalena Angelus Lara Croft Witchblade

En intressant detalj ovan, den mörkklädda hjältinnan längst ut i vänster, sammanfattar de olika trenderna.

The Magdalena jw Year V Comics Art Wall thong outfitDet är den trosnitiska hjältinnan ”Magdalena”, först uppdykande som motståndare i serien ”Darkness”. Hon är en superkatolsk, närmast helig gestalt med krafter kopplade till den kristne gudens död på korset, och hennes utstyrsel skall leda tankarna till en blandning av en nunnas och en modern soldat eller SWAT-polis, med läder och band som också leder tankarna till kinky från S&M-scenen. Det var dock inte tillräckligt, och senare kom man att skapa en variant där den Heliga Magdalena springer runt och bekämpar ondska i nunnekåpa. lädertopp och… tanga.

Avengers West Coast Marvel Annual 4 1989 coverDet finns en tendens för 2000-talets hjältinnor och kvinnliga seriefigurer att fortsatt vara utstyrda i små och avslöjande outfits. Nakenhet är fortfarande kontroversiellt och kommersiellt problematiskt – men behövs heller inte. Det är ett tidens tecken att moderna superhjältinnor är mer utstuderat sexualiserade. Genom valet av vinklar, det ständiga tryckandet på synlig hud, förföriska åtbörder mm samt ibland en hudnära och/eller minimal utstyrsel behöver inte serier, även om de riktar sig till en bredare publik, avstå från sex appeal som försäljningsargument.

Marvel Swimsuit Special 1994 sub-marinerDetta sker numera mer självmedvetet – både Image Comics, Marvel och andra har anammat idén om att deras serier bär på ett potentiellt sexigt innehåll, vilket understryks att de genom åren publicerat supplement där deras figurer styrs ut i mer än normal avslöjande och ”sexiga” utstyrslar – dvs baddräkter. Så har små baddräkter således gått från att vara en lite småknasig konvention till att få en innebörd i serievärlden som mer liknar den i den verkliga världen – som accessoarer för att locka med nödtorftigt skylda kroppar.

*******************************

Se andra inlägg på temat baddräktbärandets historia i serien

Den Malplacerade Baddräkten

Raquel Welch one million years poster (5) ultimate fur bikini pälsMata Hari 1906←”Del 5:1 – Baddräkter på vift i Orienten

Del 5:3 – Baddräkter på vift i Filmisk Urtid”→

—————————————————

 

Apropå varför stålmannen m.fl. bär kalsonger utanpå kläderna, se t.ex.

Den malplacerade baddräkten (del 5:1) – Baddräkter på vift i Orienten


Förra sommarens betraktelser över baddräkter verkar ha fallit många läsare på läppen, och det kan vara passande att knyta ihop betraktelserna över badkläder på vift genom att rikta blickarna till fantasins badstrand… eller kanske till badstranden-i-fantasin, och nosa lite på den ibland rätt skumma  spridning badkläder fått i kulturen och konsternas värld….där anakronismer, tokeri och vouyerism samsas i en salig röra.

Efter att ha tröskat baddräkternas äventyr och framväxt i tre tidigare inlägg (se delarna 1, 2 & 3) vet vi att dessa plagg redan i sin verkliga miljö har en historia att berätta, om sensualism och sportighet och att dra ögonen till sig, och mycket mera. Men även det som finns i tanken och fantasin har förstås en historia. Mindre uppenbar vid ett första ögonkast, kan sådana idéer icke desto mindre ha intressanta effekter på hur och vad vi ser (eller inte ser) omkring oss. Baddräkten, med dess många möjliga associationer och suggestioner, är en sådan tingest som kan dyka upp på de mest knasiga ställen och märkliga former, och i några inlägg skall jag ta upp några exempel på vilsekomna baddräkter som kan roa och irritera om vartannat…

Orientalismens Inflytande

Dance of the Almeh Jean Leon Gerome

När Européerna började lägga under sig större delen av världen frammemot 1700-talets slut fick de en jättelik projektionsyta för diverse fantasier som de inte riktigt kunde leva ut i sin egen civilisation.

Harem Dancers by Fabio FabbiDet fanns sedan långt tillbaka en rent litterär tradition att falla tillbaka på, där man var van vid att hänvisa till mellanöstern och Islams värld (liksom också den förkristna antiken, speciellt romarriket) såsom en mer eller mindre depraverad kulturell sfär. Inom speciellt de visuella konsterna kom denna tendens, sedermera benämnd orientalism att få stor spridning.

ETheodore Chasseriau - Le Harem, 1851uropéer började köpa stora målningar av magdansande slavinnor, badande odalisker, nakensovande konkubiner, med mera. En del av målarna ifråga var grundliga och såg till att måla många detaljer som omgivningar, inredning och annat rätt och med teknisk finess – män som Jean Leon Jerome, Ingres, Chassériau m.fl. Men mycket var rent snask, till för att förse viktorianskt drabbade gentlemän med lite dräggelmaterial i en exotisk miljö.

Bellydance erotic card ca 1900Detta kom ytterligare att stärka den befintliga trenden och prägla vår bild av det sinnliga och depraverade österlandet och dess ofta förslavade lockande kvinnor i sina obefintliga eller endast lätta kläder.

Den här visuella tropen fortlevde in i fotografins ålder, vilket framgår av det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets erotiska kort och andra alster.

Mata Hari 1906Dessa dagar såg begynnelsen för den moderna masspublicerade pornografin, påfallande ofta med bilder på ”orientaliskt” klädda damer, inte sällan prostituerade eller hålldamer (se t.ex. i s.k. ”Franska Vykort”). Mest berömd, med många efterföljare, var den fala danserskan och kurtisanen Mata Hari, vars framföranden under förkrigstiden utmärktes just av den orientalistiska inramningen.

Magdans belly_dancer_latin_quarter_NY_1953En konkret följd av det där blev att ”Orientaliska” företeelser som magdans (trots att denna historiskt nästan alltid utövats i samkönade sällskap, och med kläder) snart att paras med sådant som burlesque, i praktiken strippning, om inte ren porr och prostitution. Notera att det här är innan bikinin eller ens vettiga BH’s ens fanns.

Så vad har det här med baddräkter att göra? Jo, att när speciellt de delade baddräkterna för kvinnor kom på 1950-talet så ”åter-importerades” de västerländska missuppfattningarna av sådana plagg som den indiska choli (en överdelsklädnad som lämnar magen bar) saris och saronger, samt företeelser som magdans och sammanblandades med de små badklädernas estetik.

how-to-belly-danceDetta kryddades med en god dos sexism även med hänseende på kvinnor i allmänhet, som framgår av den här talande produkten ”Hur Du dansar magdans för din Man och Hans Vänner…” Urgh.

Någon skulle kunna hävda att man lika gärna kan se en koppling till BHns utveckling, vilket delvis är sant.

Men notera att det här är plagg som bärs öppet och publikt, inte privat och under kläderna, och deras publika roll gör dem mer kopplade till den likaledes publika baddräktens bärande. Dessutom var och är själva utformningen oftast mer i baddräktsstil – för att nödtorftigt skyla strategiska kroppsdelar, inte främst bära upp och stödja som en BH.

Det är inom fiktiva framställningar av sago- och fantasikaraktär som orientalismen kommit att få sitt starkaste och mest varaktiga genomslag, och detta gäller kanske särskilt den malplacerade baddräkt som på omvägar gjorts till en slags exotisk accessoar för att markera orientaliskt parfymerad sensualism.

Belly Dancing in 'Khartoum'1966En manifestation av denna modenyck som kan verka överraskande är att inte bara västerlänningar utan faktiskt märkligt nog också människor från t.ex. arabvärlden) tror att den orientalistiska ”exotiska” bikinibeklädnaden har något att göra med mellanösterns kultur, något som f.ö. tidigare berörts här i annat inlägg.

Samia Gamal i egyptisk nattklubb på 50-talet.

Samia Gamal i egyptisk nattklubb på 50-talet.

Under tryck från det starka kulturella inflytandet från väst åren runt och efter andra världskriget, möjligen också för att befordra kommers och turism, anammade arabiska och turkiska länders kulturscener den  orientalistiska bikinin och började själva pusha den. Som t.e.x framgår av att den kanske mest berömda av egyptiska magdansöser, sedermera filmstjärnan Samia Gamal, dansade iförd kreationer som inte skulle varit malplacerade på Mata Hari 40 år tidigare…

Det här har stärkt den orientalistiska bikinins cred så att den numera är närmast allenarådande: Vare sig i det gigantiska Kairos magdansscen, på kurser i orientalisk dans eller vilken libanesisk restaurang som helst i världen har man de senaste 20-30 åren kunnat se samma sak: ”mag-” dans utförd av någon lättklädd nymf med höftskynke och en med utsmyckningar (ofta metalliska) behängd… just det, bikinitopp.

Modern Bellydance

Så förhärskande har det missbruket blivit att den kommit att prägla även sådana framställningar av Orienten som rimligen borde vara försiktiga med sexuella antydningar – se till exempel prinsessan Jasmin i Disneyfilmen ”Aladdin” och hennes axelbara topp, misstänkt lik en baddräktsöverdel av 50-talssnitt.

Aladdin princess Jasmin

Det kan alltså vara bra att minnas den där vilsekomna bikinitoppen, glittrig eller inte – vi kommer att möta den igen.

************************************

Se Andra inlägg på temat baddräktbärandets historia under serien

Den Malplacerade Baddräkten

Redo att försvara rättvisan i randiga speedos och läderboots!

För nästa del om Baddräkter på vift ”(5:2) – Baddräkter på vift i Superhjältevärlden”→

FROST – En Snödrottning i Disney-tappning


Till slut kom man iväg på ”Frost”, den senaste i raden av Disneys filmatiseringar baserade på sagoklassiker, med eminent sällskap av Alma & Julian och deras mor, min fina Syster.

Frost frozen_movie posterI kungariket Arendal lever två prinsess-systrar, Elsa & Anna. Elsa är född med en slags köldskapande krafter, men när de båda är små sker en olycka som nästan tar livet av lillasyster Anna. Därefter är Elsa inlåst i sin kammare under hela sin uppväxt, med allt större svårigheter att behärska sin kraft. Barnens föräldrar dör, och Elsa skall ärva kungariket – tyvärr urartar ett bråk mellan systrarna till att Elsa tappar kontrollen. Hon flyr från Arendal, men skadan är skedd – en bitande vinter lägger sig över kungariket. Till slut bestämmer sig syster Anna för att söka upp henne för att förmå henne att dra tillbaka den vinter som hotar att göra slut på alla…

Frost Frozen teaser posterDet är teamet bakom ”Trassel” som låtit sig inspireras av HC Andersens ”Snödrottningen”– och det var tur att de var uttryckliga med det, som min syster sade, för relationen till den utpekade förlagan är nästan obefintlig rent historiemässigt. Man har tagit tillvara på några allmänna motiv – kylan som hot, att det rör sig om syskon, osv. men persongalleriet är omkastat, och många av historiens poänger har gjorts mer allmängiltiga och mänskliga, inte minst med humorns hjälp. Att berättelsen förhåller sig så pass fritt från sin inspirationskälla blir i slutändan en bra sak – purister må dra något gammalt över sig, och HC Andersens av kristen propaganda svårt anstuckna originalstory kan man gärna bespara dagens yngre generationer.

Frost frozen poster Portugal”Frost” lyckas också undvika några av de vanligaste moderniseringsfelen som annars brukar plåga Disney-filmatiseringar, snabba actionscener, obligatorisk humor -och musical-inslag till trots. Till exempel duckar den inte för att hemska saker sker i livet – att föräldrarna dör i handlingen, vilket man med några få undantag (”e.g. ”Lejonkungen”) brukar stöka undan före filmens början, är t.ex. ett bra steg, även om barn kan finna det lite jobbigt en kort stund. De båda systrarnas ensamma uppväxt när de inte längre får träffas och mamma och pappa är borta är också sorgligt om än på ett slags sött sätt – och man kan misstänka att många barn känner igen sig i det.

Frost frozen Eiskönigin german posterDet har påpekats att musical-filmens enda brohuvud i väst idag utgörs av just Disney-filmer, som får bilda ett slags reservat där vi ogenerat kan stå ut med att folk brister ut i sång som får illustrera känslolägen och den allmänna stämningen. Ofta känns dock sådana nummer tämligen nödbedda och får inte sällan täcka över dålig gestaltning eller bilda en nödtorftig brygga mellan olika avsnitt. Men när det blir bra kan det lyfta och inympa en särskild sorts magi i en scen. ”Trassel” t.ex., hade åtminstone en (1) sådan (”I see the light” / ”nu när jag ser dig” och en, kanske två till).

”Frost” gör en inte besviken på den här punkten, och även om alla sånger inte är lika minnesvärda fyller nästan alla sin plats, med ett par nummer som står ut och som man finner sig trallandes på eller hänvisande till även efter att ridån gått ner. Se ett exempel från den engelska versionen: sången ”Let it Go” när Elsa blir till snödrottningen. Elsas röst görs av operasopranen Idina Menzel, vilket faktiskt var ett krav för att rätt framföra sången som tydligen spänner över ett brett röstomfång.

Som man kan begära funkar sångerna också bra på svenska – se t.ex. snögubben Olofs sång, som nästan blir roligare på svenska. Olof är för övrigt en av filmens behållningar, en utpräglat komisk karaktär som kan härja fritt utan att det blir påklistrat.

En orsak till att filmen faktiskt känns mer riktig på svenska än på engelska är miljön för sagan, som tydligt är inspirerad av Norge och Sverige i en slags fantasy-tappning – lite roligt för oss i Norden som annars inte direkt alltid känner oss hemma i Disneys sagovärldar.

frozen -disney french double poster

En sak som är mycket välkommen är att drivkraften och/eller det dramatiska  i berättelsen inte utgörs av romantik – trots att sådan förstås har en plats i filmen. Men den tillåts inte vara avgörande, olikt i så många av Disneys filmer, som ofta på ett tvångsmässigt sätt trycker in romansaspekten som en deus ex machina på slutet även när den utrymmesmässigt inte varit central i filmen – se Snövit, Törnrosa, Askungen mfl. ”Frost” avviker från det där, och tillåter sig till och med en twist på sagoprinsessa-möter-sagoprins-grejen som skulle varit svår att tänka sig för några decennier sedan.

Karaktärer i "Frost"

Karaktärer i ”Frost”

Frost frozen poster japaneseDen relation som står i fokus och driver storyn i ”Frost” är den mellan de två systrarna – och det gäller inte en slags tävlan, utan om att de tycker om varandra, fast med förhinder. Prinsessorna Elsa och Anna är väldigt olika karaktärer, intressanta på så sätt att de illustrerar olika aspekter av att vara frustrerad, isolerad eller reducerad av sin historia och sina egenheter. Framför allt den yngre Annas försök att sträcka ut och försöka få kontakt med sin storasyster utgör en välkommen variation på drivkraft för en huvudkaraktär i ”Frost” och utan att avslöja för mycket, är det rätt att det offer som Anna gör på slutet är för systern, inte för nån snubbe.

Frost Disney Poster 2013Man vågar nästan hoppas att det kan vara en intressant trend i Disneys filmer: breddandet av olika former av relationer. I ”Trassel”och än mer i ”Modig” fick en dotters och en mors relationer ta mycket plats (även om det visar sig vara en ond kidnapperska i förstnämnda fallet) – en klar skillnad mot de klassiska filmerna, där hjältinnans och hjältens föräldrar alltid är döda eller frånvarande. Eller för att parafrasera vad  jag och syster min sa till varandra: ”Förut var den enda kontakten mellan mor o dotter såhär: hjältinnans mamma dog, och EXAKT ett år senare gifter farsan (som man aldrig ser röken av) om sig med en ragata”

frost frozen teaser poster”Frost” saknar förstås inte saker att haka upp sig på, för den som vill. Undertecknad fann till exempel snabbspolningen till det oförklarligt okomplicerat glada slutet, mer än lovligt påklistrad med tanke på filmens övriga mer nyanserade framställning … OK, så syrran offrar sig för Elsa Snödrottningen men… se’n då? Hur sistnämnda sedan hux flux kan kontrollera sin kraft utan problem något av ett mysterium… Men superlyckligt slut är ju närmast obligatoriskt, vad kan man vänta sig.

Så vad kan man säga? Inom ramen för vad som är rimligt måste man medge – bra gjort Disney. ”Frost” är en lyckad filmsaga.

Indomitus Betyg

Tummen upp

Tummen upp

*********************************************

NPR, USAs public-service radio har en artikel om arbetet med översättningen av sången ”Let i Go” som blivit en hit inte bara i USA utan också många andra språk http://www.npr.org/2014/02/24/282081061/let-it-go-a-global-hit-in-any-language?utm_medium=facebook&utm_source=npr&utm_campaign=nprnews&utm_content=02%2F25%2F2014

Filmens hemsida är http://movies.disney.com/frozen

En Prinsessa för en prinsessa – om teckning och färgläggning i Disneystil


Om en liten teckning och målning för Alma, Prinsessan i undertecknads liv.

Alma, omtalad på denna blogg, är lyckligen förlorad i prinsessåldern sedan ett par år, ett intresse där hennes morbror gärna hakar på. En dag efter dagis och filmtittning visar hon stolt sitt fina set med massor av pyttesmå, frimärksstora klistermärken med Prinsessorna från Disneyfilmer. Följande dialog utspelades…

”…Kan inte du rita en prinsessa?”

”Öh, så klart, min Söta. Men det finns så många?”

”Välj du! Vilken tycker du är den finaste prinsessan?”

”Hm… jag gillar Mulan väldigt mycket, för hon är väldigt tuff, och lite rolig – men hon är inte här… Fast Jasmin är ju också väldigt fin…”

”Vääälj!”

”OK då säger jag Jasmin”

”Då får du den av mig” Och så satte hon det lilla klistermärket på mig.

”Tack, vad snällt! Men vet du, på mig kommer den att ramla av… Jag vet – eftersom jag ska rita den åt dig, sätt den på papperet här.”

Aladdin 1992 Movie Poster Jafar princess JasmineOch hon satte den på hörnet av ett papper,

En Not: Prinsessan Jasmin är den självständiga prinsessan i Aladdin, en av de bättre Disneyfilmerna, som själv vill välja vem hon skall gifta sig med, och som hjälper till att rädda sultanatet från den hemske vesiren Jafar. Hon hade redan varit motiv för en av mina första studier av att rita med klara linjer för att kunna få till teckningar i Disneystil. 

Jasmin princess Jasmine tuschteckningI det följande så ritade och pysslade vi med prinsesstemat. Med crayon-kritor och en vanlig blyertspenna gjorde jag en snabb skiss utifrån det lilla klistermärket, så hon såg att den var på gång. Efter att ha försäkrat henne om att jag ville göra den fin för henne och måla den ordentligt, tog jag med mig skissen, i det skick som syns nedan

Prinsessan Jasmin stamp & sketch frimärke och skiss publ

Den där grova kladdskissen kom sedermera att scannas in, och så, började jag förvandla den till en vettig målad teckning i en stil som Alma skulle känna igen som liknande en Disney-teckning. Vid det här laget är ryggmärksreflexen att måla bilden i flera lager, där man suddar mellan lager av mörkare och ljusare färg för att skapa övergångar. I mitten, och utgångspunkten, är grundfärgerna för bilden.

Den ytterligare utmaningen, självpålagd, var att inte snegla mot andra, större och tydligare bilder på prinsessan. Jag ville att teckningen skulle växa ur ”frimärket” och inget annat. Det extremt lilla och färgmässigt ”färgpricks-baserade” klistermärket gav mer av en antydan än någon direkt hjälp för färgerna – man kan inte använda samma nyanser för en så liten som för en större bild. Hur de valda grundfärgerna såg ut med skissen lagd ovanpå framgår av nedan.

Prinsessan Jasmin original + sketch skiss publ

Det kan vara värt att påpeka att nästan alla skiftningar, nyanser och distinktioner som lyfter en sådan bild från en platt färglagd serieteckning sker genom de mer eller mindre mjuka övergångarna inom ramen för en färgpalett, som om än begränsad, skapar intrycket av skuggor och volym. De färgskiftningarna lade jag på ett eget lager ovanpå grundfärgerna. Som synes är skuggningslagret tillräckligt omfattande för att bilda en klart urskiljbar bild av prinsessan i sig. Den blev faktiskt överraskande snygg helt ensamstående.Prinsessan Jasmin nyanser färg color gradients publ

Det torde vid det här laget inte förvåna någon att den gryende målningen/teckningen av Jasmin blev offer för ett av mina återkommande datorhaverier. Det hela komplicerades av att jag sparade den pågående målningen i Photoshop-format som inte kom att stödas av den nya dator som jag senare fortsatte göra färgläggningen i. Som en följd av strulet att delvis göra om en del av det redan uppnådda, och förstås mycket annat tidskrävande i livet runt omkring, kom därför den arabiska prinsessan att ligga ett bra tag.

kvidevitt!

kvidevitt!

Men till slut kom turen åter till henne. Med GIMP och en extremt primitiv teknik kunde arbetet så småningom gå vidare, jag lade lagren till rätta igen och efter mycket gnetande med suddverktyget blev bilden så småningom tillräckligt OK för att skisslagret skulle kunna lyftas bort och färglagren stå för sig själva. Den färdiga varianten som skall föreläggas Alma syns ovan. Jag noterar inte utan självironi att en viss glidning som nästan alltid sker med mina bilder av flickor eller kvinnor. Det är mina preferenser ifråga om kroppslig kompetens, så grundlagda att de oombedda dyker upp överallt, som gör sig påminda även här så att min prinsessa ser något mer vältränad ut över axlarna och hennes hållning är rakare än i det lilla klistermärket.

Jag är dock på det hela taget nöjd – man kan konstatera att vissa, stapplande men ändå framsteg, har skett sedan man först började försöka sig på att darrhänt rita bilder i Disneystil, och jag hoppas att Alma skall gilla den.

Rocky & plankarnas dumskallekonspiration…


rocky martin kjellerman plankare Dn kultur 20130512

SÅ rätt, och värd att påminna sig när planka.nu-folket ylar nästa gång… Många gånger har man själv som är ute i infrastrukturen varje dag sett snubbar i asdyra sneakers och matchande WESC-kläder glida förbi i spärrar.

The Monster Within…utflykter i monstrigt (?) utseende del 2


Om vad som är ett monster, och om att konceptualisera det bestialiska och demoniska för utseendestudier och storyboards. Efter de studier av mer förvriden och monsterlik närvaro som presneterades i inlägget ”The Monster Within […] del 1” är det dags för en återtitt och delvis ny design för den demoniske Kashar.

Kashar är ett rätt kort, men ändå viktig bekantskap i min berättelse, och presenterades först i inlägget ”[…] Kati & Kashar I – serier, highlander, demoner & mongoler i en salig röra”. Protagonisterna har korsat gränsen in i ett märkligt land, hädanefter oftast kallad av dem ”Landet Bortom”, där den motsvarande keltiska världen har fortlevt och dess lagar gäller.

Mongol Warrior rustning exhibitDe är inte ensamma där. Från överallt snubblar människor från A’ratauma, min tämligen realistiska ”tvillingvärld” in över de dolda gränserna till Landet Bortom. Märkligast är en strövkår på flera tusen tudjuter (motsv. mongoler) som snubblar in över världens gräns. Där märker Kashar, deras böge eller shaman, att främmande makter verkar… Vad som sker blir aldrig riktigt kartlagt, men den stackars shamanen kallar fram anden hos Kaela, ”Den-som-Är”, dödens och blodets Gud i Landet Bortom, och blir… tja förändrad av mötet.

Kashar

Kashar

Kashar, efter att ha besatts av Kaela, tar över styret av den tudjutiska tumenen (häravdelning på nominellt 10 000 man) och börjar vända dem för sina egna märkliga ändamål. Han böjer  deras övriga andebesvärjare till sig, men hans slutgiltiga mål är inget mindre än att bruka hela tumenen som ett slags jättelikt blodoffer för att Kaela mer fullständigt skall kunna träda ut i världen. Jag designade honom först med utgångspunkt i en stor, fullt rustad mongolisk krigare. Han såg ganska elak och tung ut och så, men designen som redovisats saknar det förvridna och vämjliga, det monstruösa som Mordets och Slaktens Guds omfamning innebär.

En annan sak är att förutom rustningen så saknade han i stort sett drag för att han var en shaman, en andens man och inte bara, eller ens främst, en krigare. Det var, insåg jag med tiden, ett misstag. Böges ser ganska skumma och passande ut på sitt sätt, för en monstruös besatthet. De är utrustade för riter av typen andeframkallning och ser också sådana ut. Se nedan ett galleri av olika Böge:

Om min första redesign gällde således sådant som tryckte på Kashars forna shaman-skap: de många banden och flätorna, snoddarna, talismanerna burna utanpå kläderna med mera – och en andetrumma. Sistnämnda används av Kashar för att mana fram andar och har solid basis hos Inre Asiens stäppfolk.

Jag passade på att göra om Kashars huvudbonad. Redan då hade jag en idé, snarlik den hos ”Odjuret”, monsterstridsmannen som redovisats i det föregående inlägget, att det fanns något så pass monstruöst och oroväckande hos Kashar att hans huvudbonad samtidigt borde vara en mask, täckande det alltför fasaväckande för den egna sidans skull. Den hjälm av ett boskapshuvud som Kashar utrustats med från början utökades därför till en hel skalle som täckte hela huvudet och ansiktet.

Kashar nya designs

Kashar nya designs

nejonöga lamprey mouthMen då uppkom frågan: vad var det som var så monstruöst så att man inte kunde se det? Tänder och käftar är, som visats i föregående inlägg, en ganska självgiven väg till det monstruösa. Inspirerad av ett nejonöga och oroande käftar utgick jag från ett stort gap, och kladdade som synes ovan på ett fyrdelat sådant för ytterligare effekt.Det har tidigare omtalats att karaktärerna ”The Dark Judges” i serien ”Judge Dredd” från min skära barndom verkar ha satt sig i huvudet på mig. Tidigare har här visats hur tidigare Judge Fire, en av de onda ”domarna” i serien inspirerade till en vision för vad som sker när väl den gudomliga Kati (tillägnad en egen tråd här) konfronteras med Kashar. Notera hur Judge Mortis huvud, en boskapsskalle, också passar in det.  Judge Fear, den vars ansikte man inte ser här, har ett ansikte ”av ren fruktan” som, framgår det i serien, består av en massa med… ögon.

The Four Dark Judges
Det här med ögonen kom att stanna som en idé om hur man kunde visualisera en ovälkommen, ondsint besättning på något annat sätt än i den uttjatade kristna ”exorcism”-traditionen. Ytterligare push kom från en kort novell av Stephen Kings om rymdögon (”Främmande Hyresgäster” i novellsamlingen ”Dödsbädden” [1978), på eng. I am the Doorway,  1971) som jag påminde mig, där en ond närvaro som yttrar sig som ögon som växer på kroppen besätter en astronaut och får denne att utföra bestialiska dåd.

Sagt och gjort, ögon alltså. Den onde Kaelas närvaro uttryckt som ögon som växer fram överallt på kashar och ger honom en anblick som inte ens en mor kunde älska…

Kashar ögonhuvud eyes resize

Tester på några stackars kvinnliga bekanta gav mig förtroende att här hade vi en tämligen gastkramande uppsyn. I sista momangen bestämde jag mig också för att tänka till lite mer kring Kashars huvudbonad. Det jag läst om mongolisk andetro pekade bort från boskap, som jag först tyckte mig kunde passa för boskapskötare. Det visar sig att det mest tabu djuret för mongolerna var…. Björnen. Björnen var det största rovdjuret på stäppen och tundran. Dess vildsinthet och allätande var fruktat, och det stod i förbindelse med döden rent bokstavligt, eftersom den ofta åt upp mongolernas lik. Björnen fick inte ens nämnas vid namn. Så varför inte… Jag gjorde några skallstudier i blyerts.

Studier björnskallar bear skulls Kashar_resize

Kashar design mongol böge shaman m trumma & jättebjörnskalle resizeSålunda gick min nydesign av Kashar in i sin sista fas. Jag designade om hans mask/hjälm till en björnskalle, och försedd med sitt monstruösa gap och otaliga ögon tyckte jag nu att han var en mer passande förvriden representation av den onde Kaela, ”den-som-är”, blodögd gud för slakt, mord och krig. Jag tecknade till, med tuschpenna och pensel, en talande bild direkt från scenen i min berättelse som jag kommer att återkomma till, då Kashar sliter ansiktet av den stackars Yakane, och svingar den likt en blodig trasa som han dunkar på sin andetrumma med.

Kashar Nydesign m Mongol andetrumma & ansikte på benknota tusch resize

Djak-chigins odjursgap←Se tidigare inlägget ”The Monster Within: Utflykter i Monstrigt utseende del 1

Andra anknutna inlägg på denna blogg:

https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/05/09/projekt-storyboards-kati-kashar-i-serier-highlander-demoner-mongoler-i-en-salig-rora/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/05/11/projekt-storyboards-kati-kashar-2-anglar-guds-ljus-vackra-ryttare-men-vad-gor-judge-fire-har/s

Se bilderna ovan i sitt sammanhang av illustrationer för min berättelse i galleriet

Galleri för A’ratauma / The A’ratauma Gallery

————————————————–

För lite kring mongolisk shamanism och tro i relation till tiden runt Djingis Khan (tidigt 1200-tal) kan med fördel läsas det historiska verket ”Mongolernas hemliga historia”, på engelska ”The Secret History of the Mongols”, nerskriven under generationen efter Djingis själv, när mongolerna var i full färd med att bygga upp sitt världsrike. Denna rekommenderas varmt för en förståelse av mongolernas självbild och en vid inblick i deras samhälle under tiden för Djingis Khans uppstigande till makten. En av de bättre översättingarna är av Urgunge Onon, och finns på amazon (http://www.amazon.com/The-Secret-History-Mongols-Institute/dp/0700713352).

Några websidor på temat mongolisk shamanism och andetro.

The Monster Within…utflykter i monstrigt (?) utseende del 1


Om vad som är ett monster, och om att konceptualisera det bestialiska och demoniska för utseendestudier och storyboards. 

Det finns flera instanser av tämligen odjursaktiga typer i min berättelse. En vän sade för en tid sedan, efter påseende av några av konceptstudierna, att vissa inte såg tillräckligt ”demoniska” ut. Det där låg och jäste i mig därefter, och i tiderna efter gjorde jag ett antal studier och nya koncept.

Hund gap käftarJag tog det hela som en utmaning, och dessutom har övningarna genom tiden klart visat på en röd tråd. Det monstruösa har vissa särdrag. Till att börja med är ens fantasi faktiskt oftast begränsad, och tenderar att återvända till sådant man har något litet hum om. Sedan finns de mänskliga instinkterna, som gör oss medfött benägna att akta oss för sådant med tänder och tentakler som kan skada oss. Farliga djur, med andra ord. Speciellt farliga djurs käftar, symbolen för att också du och jag kan bli någon annans mat.

lion-yawn-lejongapTill detta finns också skräcken för det djuriska i sig, för att i mening förlora greppet om den egna mänskligheten. Det är inte minst därför kannibalen, galningen eller den groteskt ätande och sönderslitande vilden skrämmer den mer etablerade land- och stadsbon.

Mina tankar i hur man kan avbilda min berättelses första protagonist Yakane lite mer monsteraktigt tog alltså utgångpunkt i det bestialiska, i rovdjurets anblick.

Faces of Yakane 2010 arg lookYakane lyckas som regel hålla sin inre best i schack, eller snarare är han i såpass fas med det hatiska och mordiska i sitt inre att det skymtar fram på sätt som är inom ramarna för det någotsånär naturliga.

Raging EyeJag kom att tänka på en artikel om steroider och ett foto som ska illustrera s.k. roid rage, den steroinstinnes okontrollerade ilska. Något sådant torde vara det sista många av Yakanes stackars motståndare ser, innan han sliter sönder dem. Det är illa nog.

Men sedan kommer de ögonblick då han tappar koncepterna helt och förändras, förvandlas till en klösande, vrålande best. Bokstavligen.

Då vill man vara långt borta.

kladdar koncept Yakanes odjursgap

kladdar koncept Yakanes odjursgap

Via några tunnelbaneskisser kom jag att jobba på ett stort gap, komplett med tänder och allt, snarlik rovdjurskäftar. En komplicerande faktor är att det där är något som sker mot Yakanes vilja, det är en förbannelse, och plågar honom. Jag funderade på hur man kunde få med det elementet också – det motvilliga monstret, vrålande i ett slags plågat raseri. Eftersom käftarna tar så mycket av anblicken och får ansiktet att försvinna blir nästan bara ögonen kvar, för att få med element hämtade från ansiktsuttryck som antyder smärta, eller sorg.

Yakanes vilddjursgap tuschskiss

Yakanes vilddjursgap tuschskiss

 Med litet blodad tand jobbade jag vidare på en kollega till Yakane som gått ner sig några steg till i vrålande fradga-uttryck. Redovisad i ett tidigare inlägg såg man Djaq-chigin, ”odjuret”, den oöverträffade stridsmaskinen från Kiralatet, spetsande en framstormande tudjut, min berättelses mongoler, med häst och allt. Det var apropå honom som B. sade att det ”fattades äkta demoniskt uttryck”.

Djaq-chigin spetsar mongol t häst m mask

 Nu har det påtalats för mig att redan den där spetsningen i sig är frånstötande för iaf djurvänner, och man tycker att det finns något oroväckande i själva handlingen i sig, hur något som iaf på ytan ser mänskligt ut hejdar ett framrusande ekipage av häst och ryttare som vore de en marshmallow. Men den enklare poängen är att det finns ett skäl till att snubben bär en mask.

predator head jaws

Vad finns under den? Djaq-chigin är den fysiskt kraftigaste av Merge, ”Jägarna”, de som enligt legender går på rov efter människors själar. Vilande djupt i underjordiska kammare släpps han bara ut i tider av yttersta kris, bunden med kraftiga formler och så kontrollerad det går, för hans mänsklighet är efter hundratals år till största delen bortfrätt, och han lever bara för striden och dödandet. Själva namnet, ”jägarna” fick mig redan för många år sedan att tänka rovdjur, dvs Predator, och filmerna med sanna namn. Och trogen som man är sina influenser, lät jag mig ledas av anblicken av de människojagande aliens intressanta käkparti…

Jag jobbade fram en variant som skulle funka utifrån en människoskalle, och som det utvecklade sig kom hela processen av öppnandet av ”odjurets” gap med på bild. En rentecknad och tuschad skiss ger oss bilden av tandläkarens mardröm, eller dröm, om man så vill…

Djak-chigin "odjuret" från "normal" till... tja mindre normal

Djak-chigin ”odjuret” från ”normal” till… tja mindre normal

En annan figur, som också figurerat i tidigare inlägg (t.ex. ”[…] serier, highlander, demoner & mongoler i en salig röra”) är den demoniske Kashar. Kashar blir besatt av den Blodögde Guden Kaela på gränsen till en annan värld. Hur skall man skildra den totala förvridningen som besatthet av ett annat, gudalikt väsen skulle innebära i bild? Det är ämnet för nästa inlägg på detta ämne.

Kashar Nydesign m Mongol andetrumma & ansikte på benknota tusch resizeSe nästa del: ”The Monster Within […] del 2”→

Se bilderna ovan i sitt sammanhang av illustrationer för min berättelse i galleriet

Galleri för A’ratauma / The A’ratauma Gallery

The Dark Knight Rises – Tredje gången gillt?


Efter den enormt framgångsrika och kritikerrosade ”The Dark Knight” var det så dags för den tredje och (förhoppningsvis) sista delen i Christopher Nolans tolkning av Batman-myten, ”The Dark Knight Rises”, och frågan på allas läppar var – skulle det bli en trött uppföljare eller en värdig avslutning för den hittills bästa ”nytändningen” av en superhjältemyt?

The Dark Knight Rises” regi Christopher Nolan, med Cristian Bale, Michael Caine, Morgan Freeman, Anne Hathaway, Gary Oldman, Tom Hardy, Marion Cotillard med flera.

Efter att ha gett ny mening till Batman-figuren i ”The Dark Knight”, och de svåra och mörka händelserna i filmens slut då Bruce Waynes gamla flamma dog tillsammans med den desförinnan fallne idealistiske åklagaren Arthur Dent, har mångmiljonären lagt kostymen på hyllan och lever nu undangömt i sitt palats, riden av mardrömmar men viss i vetskapen om att hans dekadenta stad Gotham trots allt gjort en slags uppryckning. Allt det får förstås ett slut, för en ny skurk kommer för att terrorisera stadeni form av den muskulöst maskprydde och lätt Darth Vader-påminnande Bane.

Det imponerande gänget som fyllt rollerna innan, med den mörke och plågade Christian Bale som Bruce Wayne, tillsammans med kvalitetsaktörer som Michael Caine, Fary Oldman och Morgan Freeman, gör som vanligt ett proffsigt och seriöst jobb.

Här får de sällskap av Anne Hathaway i rollen som Catwoman, ett val som trots att man har diverse prinsessor och ingenuen i ”The Devil wears Prada” dansande för ögonen, fungerar oväntat väl. Anne lyckas göra sin kickande mästertjuv stilfull och lite gäckande och samtidigt moraliskt ambivalent. Och ser inte oäven ut i tight dräkt, som Nolan tack och lov avstår från att gubbsjukt panorera in dess knarrande läder i tid och otid, olikt fallet med stackars Halle Berry i hennes Catwoman-inkarnation.

Bane, filmen skurk, spelas av en muskelstinn Tom Hardy. Denne den mest fysiske av motståndarna hittills är dock förstås inte utan en master plan för att bokstavligen förinta hela Gotham City. Det är påfallande att skurkarna i Nolans ”Batman”-filmer riktar sig mot hela samhället – efter 11/9 2001 krävs storskalig ondska för att motivera att man drar på sig slängkappor och muskelharnesk, vanliga mördare och brottslingar räcker liksom inte.

En observant åskådare påpekade att dock vanliga människor är nästan helt frånvarande från denna film – medan i  ”vanliga” träddemänniskor fram ”The Dark Knight” , i form av korrumperade poliser, eller bara som tilltänkta offer, så utspelas ”The Dark Knight Rises” helt och hållet på toppnivån – det är Batman, hans motståndare och sidekicks, vilka här inkluderar polisen. Resten av mänskligheten är bara en grå massa. Det ger en viss sur eftersmak eftersom skurken Bane, förvisso falskt, döljer sina avsikter bakom ett moln av revolutionär retorik. The Dark Knight Rises har på det sättet en mycket mer elitistisk bismak, där människorna reduceras till får och spelpjäser för vad som sker ovan dem, utan någon roll, utan några försonande kvalitéer.

Efter bara några få scener med Bane blir dock frånvaron av Heath Ledger, som ju stal showen som Jokern, mycket påtagligt. Eftersom  Batman-karaktären själv ju gradvis avklätts sin mystik i takt med att han blir mer och mer bekant för oss, blir behovet av en intressant motpart desto större. Tyvärr växer Bane trots sitt väsande aldrig riktigt ut till att bli den skräckinjagande och kaotiska urkraft som Jokern var och som fyllde ”The Dark Knight” med en ny sorts mystik och spänning. Att man tillgriper en fusionsreaktor som apokalyptisk ”tickande bomb” blir också något av ett missgrepp – till skilnad från fallet med Jokern som faktiskt sprängde alla stans sjukhus och verkligen ingav fruktan vet vi att inte ens Nolan skulle låta hela Gotham City och alla miljoner gå upp i rök. Det är synd.

Rent teknisk är ”The Dark Knight Rises” mycket välgjord – de storskaliga scenerna, den sci-fi-aktiga teknologin, fotografi och allt som är filmens yttre gestalt är snyggt och välavvägt. Nya pryttlar introduceras i vanlig ordning, bl.a. en flygande ”Bat” – men olikt fallet med diverse ”3D”-filmer lägger man inte in fåniga effekter bara för att det går. Stridsscenerna ärvälgjorda, akrobatiken med eller utan teknisk hjälp hisnande. Ändå är det som om en lätt förlust av skärpan infinner sig, en brist på nerv i de återkommande ”Batman-slår-ner-ett-dussin-snubbar”-scenerna, där oavsett om det är han eller Catwoman motståndarna faller som käglor efter ett slag.

Christopher Nolan, till vilket mycket av hyllningen för den oväntat höga kvalitén på den nya ”Batman”-cykeln gått, gjorde det delvis svårt för sig genom att lyckas så fullständigt i ”The Dark Knight”. Trots att ”The Dark Knight Rises” är mer spektakulär är den i en jämförelse också plattare. Förutom vad som redan nämnts lider den också av en alltför svart-vit konflikt. I ”Batman Begins” var hotet inte så mycket kriminalitet och korruption som den övernitiska reningsiver med vilken Skuggornas Brödraskap ville statuera ett exempel. Den iskalle psykopaten i Heath Ledgers Joker-gestalt skärpte till det hela och förde in en dimension som sällan ses i superhjältefilm, mitt i alla spektakulär action – om det sociala kapitalet, om korruptionens väsen och svårigheten att konsekvent bestämma vem som är ”ond” eller ”god”. Det var en pessimistisk betraktelse som ändå ingav hopp.

Några posters för ”The Dark Knight Rises” i urval

”The Dark Knight Rises” förmår tyvärr inte leva upp till det. Filmen har flera bra scener, den är suggestiv, bitvis fängslande, nästan alltid välgjord. Men den sträcker sig efter för mycket, och lider som en följd av det av en obalans med en ganska långdragen starsträcka och dess andra halva där det känns som att mycket stressas fram, med några berättarmässiga klavertramp som följd. Trots att den slår länge och väl på sin stora trumma och sina föresatser lever den inte riktigt upp till sin fulla potential. Den är dock ett gott försök, och behöver alls inte skämmas för sig, trots att den tyvärr inte når upp till epitetet ”en intelligent superhjältefilm” som man kommit att förvänta sig.

Indomitus Betyg

Medelbetyg för gott försök

Med tack till Daniel och Patrik för en intressant diskussion efter förhandsvisningen

————————————————-

Se om ”The Dark Knight Rises” i IMDB och Filmens website http://www.thedarkknightrises.com/#

Friande Dom i Mangamålet – Men många frågetecken kvarstår


I fredags fick det omtalade ”Mangamålet” sin upplösning genom att Högsta Domstolen meddelade dom. HD rev upp tingsrättens och hovrättens domar. Mangaöversättaren Simon Lundström friades. Men domen lämnar många frågetecken som rests kring barnpornografi och yttrandefrihet, och reser även några nya.

Här på bloggen har tidigare, när HD valde att ta upp målet, gjorts en exposé över många av de frågor som mangamålet reser. Nedan hänvisas i stor utsträckning direkt till HDs dom, vilken finns att läsa i fulltext här.

Det faktum att Simon Lundström inte döms till ansvar, vilket hänförs till att nästan alla bilderna inte faller inom ramen för vad som utgör barnpornografi, riskerar att skymma att HD långt ifrån att löst problemet med att fantasiteckningar jämställs med säg, en video av en våldtäkt på barn.

För nästan alla, alla utom en, av de i målet presenterade bilderna, slår man fast att där

”rör det sig om fantasifigurer och det är uppenbart att det inte är fråga om avbildningar av några verkliga barn”

 Men för EN av bilderna slår man fast att den 

”En av teckningarna (g24.jpg) skiljer sig från de övriga genom att barnet på bilden har drag som framstår som verkliga. Även i övrigt måste teckningen anses verklighetstrogen.”

Sålunda undviker HD att dra en rak linje i sanden ifråga om att rena fantasiteckningar som framställningsform kan utgöra barnpornografi i lagens hänseende. Istället tar de fasta på distinktionen om teckningarna är verklighetstrogna. Detta efter att ha slagit fast att

” Visserligen har det i svensk rätt inte gjorts någon skillnad mellan verklighetstrogna teckningar och sådana som föreställer fantasifigurer. När det gäller verklighetstrogna teckningar gör sig emellertid skyddsintresset gällande på ett tydligare sätt. Sådana får utan tvivel anses omfattade av straffbestämmelsen.

 Någon som lägger märke till krumbukten? Notera att Hovrättens resonemang strikt följde det första spåret när de fällde:

Domstolen uttalar att det straffbara området utsträckts till att gälla även tecknade bilder, eftersom sådana bilder är kränkande för barn över huvud taget och inte bara för det barn som kan ha använts som modell. Frågan om en viss bild framstår som verklighetstrogen eller ej saknar vidare betydelse för straffbarheten, liksom kopplingen till ett konkret sexuellt övergrepp.

Ur Hovrätten dom, från Dagens Juridik 20110128

Villkoren för vad som är mer eller mindre verklighetstroget, och vad definitionen av sådan ”tecknad barnporr” således utgörs av om det blir den styrande distinktionen är fullständigt oredovisad.

Inte Verklighetstrogen bild enligt HD – men notera att Tingsrätten fällde till ansvar för den bilden också

Genom sin volte-face har HD bara ”höjt ribban” för när en fantasiteckning skall jämställas med ett verkligt våldtaget barn. De har höjt den från i hovrätten som fann 39 av teckningarna vara barnporr, som i sin tur var högre satt än tingsrätten som ville fälla till ansvar för alla de i målet anförda 51 teckningarna. Från att det i underinstanserna verkade räcka med att det kunde antas vara barn som åsyftades i teckningarna, eller att dessa hade vissa vedertagna barnsliga drag, har HD i praktiken bara sagt – ”nänä – det måste vara verklighetslika teckningar av barn”.

Det är sålede ändå en djupt problematisk gränsdragning som HD lägger till grund för ansvar. En som har uppenbara risker för inkonsekventa eller godtyckliga bedömningar. Den som studerar de andra teckningarna i målet (de finns här) kan omedelbart hitta flera som är väl så realistiska som den som anses vara barnpronografi. Det verkar som om Högsta Domstolen reagerat på att bilden är mer ”realistisk” för att den skildrar en komplett samlagsposition. Men det är ju inte en fråga om realism, utan om val av motiv. Det säger inget om den rent faktiska kopplingen, ifråga om återgivande av proportioner, skuggning, färgval, ytskikt, anatomi, iakttagbart känsloläge, individualitet och annat som här till vad man annars tänker på när man avbildar verkliga personer, och som är det som lagstiftningen erbjuder HD att ta fasta på, se nedan.

10 a § […]

Med barn avses en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som är under arton år.

Är pubertetsutvecklingen fullbordad, ska ansvar för gärning enligt första stycket 2-5 dömas ut bara om det av bilden och omständigheterna kring den framgår att den avbildade personen är under arton år.

Brottbalken 16 kapitlet 10§ – från Lagen.nu (min kursivering)

HD vet att de går en slak lina när de ändå väljer att tycka att en teckning utan verkligt motiv föreställer en person, och på frågan om varför har det framkommit av intervjuer med Göran Lambertz att man vill beakta det faktum att man, speciellt med modern teknik, lätt kan ta foton och omarbeta dem till teckningar. Men som påpekats i det tidigare inlägget här är detta ett blindspår. Det är en fiktiv barriär man bygger på godtycke och lösan sand. Vad en tycker är realistiskt kan någon annan tycka är groteskt. Det skulle HD veta om de någonsin skapat visuell konst. Om målet är att hindra riktiga foton eller video att spridas i ”teckningsomvandlad” form kan man inte haka upp sig på det – det kan  byggas filter som förvränger foton in absurdum, det är en rent teknisk sak.

Digusting men – verklighetstrogen? Really? Är barnfiguren en Alien eller lider av vattenskalle?

Slutet är tragiskt. HD vill sitta på två stolar samtidigt, både fälla och tycka att om en mangateckning uppfyller dess framtrollade ospecifierade krav skall den kunna vara straffbar. De nyttjar det faktum att Simon Lundström är japansk seriekännare för att få honom av kroken.

Mot den bakgrunden måste hans innehav av en enda teckning, som i och för sig är sådan att innehav av den annars vore straffbart, anses försvarligt.

Det är således domens uttalade bedömning att ansvar för den olagligförklarade bilden i annat fall än för den i detta mål berörde, och hans rimliga befattning med bilden utifrån sitt yrkesuppdrag som mangaöversättare, mycket väl hade kunnat utkrävas.

Det är synd, för HD för fram mycket mer robusta resonemang i andra delar av sin dom. Deras bedömning av yttrandefriheten och att skyddet för denna alltid måste beaktas, sammanfattad i punkterna  13-24 i domen är god , och det framstår som smått oförklarligt att den gick tings- och Hovrätten förbi. 

Här på bloggen fördes något naivt fram vår kära regeringsform som ett dokument som kanske kunde vägleda jurister någon gång, som nedanstående små sentenser…

1 §Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad

  • 1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor, […]
Förutsättningar för begränsningar av fri- och rättigheter

20 § Följande fri- och rättigheter får, i den utsträckning som medges i 2124 §§, begränsas genom lag:  […]

21 § Begränsningar enligt 20 § får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning. Lag (2010:1408).

Regeringformen 2:a kapitlet 1 §, 20 § och 21§ från Lagen.nu (mina kursiveringar)

Det är därför glädjande att HD är föredömligt klara när de trycker på den proportionalitet som innebär att bedömningen av vad som skall anses vara straffbart, och hur det skall beivras, måste ta hänsyn till att en alltför bred definition av vad som skall utgöra barnpornografi kan innebära oacceptabla inksränkningar av grundläggande rättigheter.

”Det är i detta fall klart att en fällande dom skulle utgöra en inskränkning i den tilltalades informationsfrihet.”

De ser också faran i att man därmed likställer teckningar med sexuellt innehåll som kan antas avbilda barn eller är suggestiva i sådan riktning med foton eller videoupptagning av verkligt inträffade övergrepp, och stänger dörren för de som vill hävda att varje form av sexualiserad fantasiframställning av barn utgör en sådan kränkning att andra hänsyn måste skjutas åt sidan.

När det gäller de aktuella bilderna framstår det som givet att det inte rör sig om något verkligt övergrepp. Att det över huvud taget förekommer pornografiska teckningar med motiv som kan föra tankarna till barn är knappast en sådan kränkning av barn i allmänhet att det motiverar den förhållandevis långtgående inskränkning i yttrandefriheten och informationsfriheten som det skulle innebära om orealistiska sådana teckningar utan undantag kriminaliserades.

Det grundläggande syftet med den lagstiftning som mangamålet vilar på är att motverka sexuella övergrepp på barn och den spridning av dess fördärvade frukt, den dokumentation i form av foton och filmer som utgör hårdvaluta i pedofilkretsar. Det är inte att stadsfästa en kulturell beröringsskräck visavi sexualitet och underåriga människor. Om varje form av syftning på ungdom, eller lånande av barnsliga attribut, som ”vädjar till sexualdriften” (HDs uttryck, se domen) även när den är tillkommen i en fiktiv och tecknad gestaltning skall anses vara barnpornografi skulle det i princip innebära en återgång till en oerhörd och i grunden totalitär form av censur, ett överspänt bannlysande av varje form av utforskning av kontaktytan mellan barndom och sexualitet, även kritisk sådan som vill skildra just övergrepp på barn eller ungdomar som det traumatiserande brott det är.

Gängvåldtäkt på ung flicka i mangaserien ”ensamvargen och valpen”

Och frågan varför just visuella konstuttryck som mangateckningar skulle beläggas med ett sådant ögonbindel skulle med rätta omedelbart kunna väckas. Notera serieverket Kozure Okami ovan, ett erkänt konstverk och stilbildare för serietecknare som vill skildra en hård, i det här fallet historisk, verklighet. Den väjer inte för mord och våldtäkter på både barn och vuxna, och varför skulle den? Sådant var vardag i 1600-talets Japan. Skulle rent litterära skildringar ligga näst i tur? Eller bara illustrerade klassiker? Det mest extrema resonemenaget, vilket förs fram av t.ex ECPAT men syns även i hovrättens dom, har inget som helst begränsning i den riktningen.

Det är ovanligt att principiella frågor av betydelse för fri- och rättigheter ges så stor plats i svenska domstolar. Man kan konstatera att de behöver övning, det är ett som är klart. Domstolar är inte platser för kompromisser för att tillfredställa alla. En domstol äger rätten att tolka lagen. Det hade, om domstolen hade haft modet, mycket väl kunnat finnas plats för att tolka lagen som att teckningar, som inte baseras på en avbildning av verkligt existerande personer utan är komna inifrån bärarens fantasi, inte kan bedömas avbilda verkliga personer. Och eftersom barnpornografilagen uttryckligen tar sikte på personer, skulle dess tillämpning inte täcka sådant. Men Högsta domstolen vågade det inte, och begår därmed tyvärr i grunden samma fel som underinstanserna.

De ville behålla en liten lilltå av rätt att förbjuda även fatasiteckningar på grund av vad de föreställer. Inte på grund av deras anknytning till verkligheten, till verklig skada av riktiga personer. Genom att inte fokusera på kopplingen till verkliga övergrepp, och lämna kvar ett litet rum för sig själva för att fälla teckningar baserad på deras estetiska kvalitéer, behåller de just det hålrum som förr eller senare kommer att komma tillbaka och bita dem, och hela lagstiftningen, i ändan. Genom att distraheras av bildernas form istället för deras faktiska koppling till ett övergrepp fortsätter HD att upprätthålla en princip som om den dras till sin konsekvens är illegitim, lätt att komma runt och dessutom i verklig mening moraliskt förkastlig.

Ingen fantasiteckning i hela världen, oavsett hur välgjord den är, är ens en tusendel så stötande som även det grynigaste, otydligaste eller mest bildbehandlade foto på ett övergrepp som faktiskt har skett i den verkliga världen är.

Denna blogg hatar pedofiler och föraktar diggare av barnporr med en hetta som HDs domare aldrig kommer att komma i närheten av. Men, som en  liten påminnelse från Alan Isaacman, advokat som försvarade porrkungen och skithögen Larry Flynt illustrerar (nedan spelad av Edward Norton), visar sig frihetens halt när vi står ut med sådant vi inte gillar, inte apropå det som vi alla är överens om. Den linje som barnpornografilagen utgör är försvarlig, men bara om den verkligen tar sikte på den oerhörda skada som åsamkas människor, personer. Inte om den utsträcks till att förbjuda nedtecknade fantasier, om än vidriga och obscena.

**********************************

 Första inlägget om Mangamålet:

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/05/18/mangamalet-om-en-farlig-uppluckring-mellan-fantasi-och-verklighet/

————————————————–

Högsta Domstolens domslut i Mål B 990-11 (Mangamålet) i fulltext finns på högsta domstolens webbsajt – se http://www.hogstadomstolen.se/Domstolar/hogstadomstolen/Avgoranden/2012/2012-06-15%20B%20990-11%20Dom.pdf

 Länk till bilderna i mangamålet (varav många är pixelerade), finns i http://blogg.tianmi.info/wp-content/uploads/2012/06/mangabilderna.pdf

Nyhetsmedier och Debattsidor:

Bloggar:

Övrigt:

Wikipedia. En genomgång av målet finns på wikipedia – se http://sv.wikipedia.org/wiki/Mangam%C3%A5let, liksom en kort introduktion till lagstiftningen i nordiska länder http://sv.wikipedia.org/wiki/Barnpornografi. En kort sammanställning om bredden hos manga kan man få i http://en.wikipedia.org/wiki/History_of_manga

Se om lagstiftningen i Lagen.nu

Se en Rapport av Europarådet om inskränkningen av rätten till artistiska uttrycksätt samt tillgången till kultur utifrån Europeiska Människorättsdomstolens praxis – http://www.echr.coe.int/NR/rdonlyres/F8123ACC-5A5A-4802-86BE-8CDA93FE58DF/0/RAPPORT_RECHERCHE_Droits_culturels_EN.pdf

Mangamålet – om en farlig uppluckring mellan fantasi och verklighet


Expressens ledarredaktion har frågat sig vad svenska tecknare och illustratörer sysslar med som inte höjer sina röster. Det undrar jag med,speciellt efter Björn Sällström vid Rikspolisstyrelsens barnpornografigrupps inlägg i SvDs ”Brännpunkt”. Rubriken är talande:Låt oss bekämpa verklig barnporr”.

Jag tar min utgångspunkt i Björns Sällströms debattinlägg, eftersom jag tror att han är något på spåret. Nämligen en avgörande och praktisk distinktion.

Verklig, fotograferad barnpornografi är en dokumentation av ett verkligt övergrepp. Det är viktigt att komma ihåg att innehavet av ”vanlig” pornografi inte är olaglig i Sverige. Orsaken till att barnpornografi, inte bara spridning utan redan innehav, med rätta kriminaliserats är att även ett foto eller video av dylikt slag har en länk till ett verkligt övergrepp. Men det nuvarande målet luckrar upp denna koppling. En teckning av ett barn, oavsett hur ungt, som penetreras eller avbildas på andra motbjudande sätt, behöver nämligen inte vara en avbildning av ett övergrepp. Den behöver inte ha koppling till en verklig händelse. Det kan vara en ren fantasiprodukt, som via tecknarens penna funnit sin väg ut i den fysiska verkligheten.

Mangamålet bortser dock från detta att ett motiv kan vara av ren fantasikaraktär och kriminaliserar i förlängningen fantasier av ett visst slag. Man kan omedelbart fråga sig (som t.ex här) varför just tecknade bilder föreställande helt påhittade motiv då skulle kriminaliseras – varför, i så fall, inte porrnoveller med barn som protaganister? Snuskiga visor? dikter? Nabokovs Lolita?

Jämförelsen är relevant, för vad den svenska lagstiftningen inte tar in är att manga har en roll och bredd som mycket mer liknar litteraturens än västerländska serietidningar traditonellt haft. Först nu, på senare år, har serier i väst på bredare fron kommit att behandla de många teman som manga tar upp. Så i samma utsträckning som västerländsk skönlitteratur innehåller barn som utför sexuella handlingar, har manga det också. Skillnaden är bara att i mangas fall utgörs mediet av en blandning av text och bild, och inte bara text. Men de är båda fantasiprodukter.

En brasklapp, som vissa debattörer använt sig av, är att den tekniska utvecklingen numera tillåter att man genom program kan ge serieteckningsliknande eller dataanimerad form åt foton eller video av verkliga övergrepp. Det kan låta bestickande, men är en rökridå. Var och en som någonsin modifierat ett foto i photoshop vet att det alltid finns ett original någonstans i bakgrunden. Det är den som utgör kopplingen till ett verkligt övergrepp av en verklig person.  Det är det som är den legitima (och helt rättfärdiga) grunden för kriminalisering, och det kan göras även ifråga om spridning och ägande, inte bara produktion. Precis som lagstiftningen syftar till.

10 a § Den som

  • 1. skildrar barn i pornografisk bild,
  • 2. sprider, överlåter, upplåter, förevisar eller på annat sätt gör en sådan bild av barn tillgänglig för någon annan,
  • 3. förvärvar eller bjuder ut en sådan bild av barn,
  • 4. förmedlar kontakter mellan köpare och säljare av sådana bilder av barn eller vidtar någon annan liknande åtgärd som syftar till att främja handel med sådana bilder, eller
  • 5. innehar en sådan bild av barn eller betraktar en sådan bild som han eller hon berett sig tillgång till

  döms för barnpornografibrott till fängelse i högst två år

[…]

Med barn avses en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som är under arton år.

Är pubertetsutvecklingen fullbordad, ska ansvar för gärning enligt första stycket 2-5 dömas ut bara om det av bilden och omständigheterna kring den framgår att den avbildade personen är under arton år.

Brottbalken 16 kapitlet 10§ – från Lagen.nu (min kursivering)

Vad rättskipningen, med eller utan lagstiftarnas hjälp borde rikta in sig på är att bygga ett rättsläge där all befattning med verkliga övergrepp, inklusive manipulation och spridning av densamma, beivras så långt som möjligt. Istället för  att som nu, kriminalisera ett motiv för en hel dimension av skapande. Inga visuella framställingar av barn i sexuella situationer skulle alltså få ske. Notera att man då har likställt verkliga barn och själva tanken på barnliknande varelser. Något som polisen som har att beivra brott mot förstnämnda verkar ana sig till. Och motsätter sig.

Utan att tänka  sig  för försvagar domstolen upp gränsen mellan verklighet  och tanke, mellan en idé, som aldrig kan vara kriminell i  ett fritt samhälle, och praktik, vad man gör mot andra. Det påminner mig för övrigt starkt om vad religiösa fundamentalister gör när de vill kriminalisera ”hädelse”, dvs sätta munkavle på de som inte aktar just deras mumbojumboriter och vidskepelser. I båda fallen finns inget offer. Ingen påvisbar skada.

Att sistnämnda är ett problem i konstruktionen bakom målet framgår av att några av de organisationer som yttrat sig i förhören kastat fram idén att framställningen av rena fantasibilder av barn i sexuella situationer är så skadliga för samhällsklimatet att de borde förbjudas och likställas med dokumentation av verkliga övergrepp. Det här är utskott av den gamla tanken att vissa saker är ”förråande” att se. Och det finns ett slags spår av argument i det. Ett som är värt att överväga, men som samhället också måste avvisa, efter att ha övervägt det. Därför att det utgör en godtycklig censur.

Ett godtycke som framgår omedelbart om man ställer sig frågan (vilket görs bla. här ) : Mord är otillåtet och klandervärt. Får man alltså inte rita ett mord?

Sett i det ljuset framstår tolkningen av lagstiftningen som gjorts i målet hittills som ett slappt och fantasiöst svep som tydligt inskränker den konstnärliga friheten att alls ge form åt vad man föreställer sig. Istället för att jaga de verkliga övergrepp av verkliga personer mot verkliga personer, som borde ges mycket högre prioritet än idag, tror man att man avancerar barns rättigheter genom att helt sonika förbjuda en konstnärlig uttrycksform. Och missar den grundläggande distinktionen att det ena är en ren fantasiprodukt, och det andra är något verkligt. Man låter ändamålet helga medlen.

Här kan vi verkligen snacka om att kasta ut barnet med badvattnet. Man undrar hur det står till med kunskapen om vad en skapande process och skillnaden mellan konst och verklighet hos domstolarna som fällt utslaget.

Domstolen uttalar att det straffbara området utsträckts till att gälla även tecknade bilder, eftersom sådana bilder är kränkande för barn över huvud taget och inte bara för det barn som kan ha använts som modell. Frågan om en viss bild framstår som verklighetstrogen eller ej saknar vidare betydelse för straffbarheten, liksom kopplingen till ett konkret sexuellt övergrepp.

Ur Hovrätten dom, från Dagens Juridik 20110128

Man kan vidare misstänka att utslaget i mangamålet är uttryck för en önskan att använda den befintliga lagstiftningen för att kriminalisera något som förutom att vara potentiellt överlappande med riktig barnpornografi är…tja, osmakligt.

Osmakligt? Så in i Helvete! Men är detta BARNPORNOGRAFI?

Man mer än anar, man ser tydligt konturerna av en vilja att förbjuda att någon ens tänker på barn i sexuella sammanhang, att ”lagstifta en viss smak” över hela resonemanget. Men det är inte pedofilers tankar som utgör grunden för kriminaliserinen av pedofili, både i praktik och i spridningen av dess dokumenterade följder. Utan att det utgör bevis för ett inträffat övergrepp i verkligheten. Mot ett verkligt barn. Medan den som ur hjärnan tecknar barn i sexuella situationer, bara har tänkt, och fäst sin fantasi i en form som andra kan dela. Folk kan gilla det eller inte, men det är kommet från skaparens inre. Inget samröre med verkligheten behöver finnas där. Det man kränker är ett tabu, en idé om barns plats i samhället. Ett som man kan instämma i och dela, som undertecknad gör. Men att kränka en idé kan, hur vällovlig denna än är, aldrig likställas med befintliga människors lidande och övergrepp som är verkliga händelser i tid och rum. Tycker man det är man på ett mycket farligt plan.

Utan att tänka sig för försvagar i själva verket tankegången bakom mangamålet grundvalen för just det förbud som man lutar sig mot. Genom att lösgöra kopplingen till ett verkligt övergrepp förvandlar man definitionen av barnpornografi till en fråga om tycke och smak.

Och det finns vidare implikationer. I själva verket utgör den slappa, icke-verklighetsgrundade attityden till vad som borde vara kriminellt i sig en mycket större fara för samhället än någon osmaklig mangateckning.

Detta är ett tydligt fall av där ett skyddsintresse, behovet att värna barns kroppsliga integritet, tillåts att så ta över att man i vägen för detta raserar den frihet att uttrycka sig som möjliggjort att barns intressen kommit i förgrunden. Om domen står sig, kommer yttrandet av tankar att begränsas. Det är inget annat än tankecensur. Vilket strider mot de värden, de mänskliga rättigheter, som underligger omsorgen om just barns rättigheter, vilka inte uppstått i ett vakuum utan utgör en del i den amalgam där omsorgen om verkliga människors integritet är en, och rätten att tänka, och skapa,  är en annan. Kom ihåg att i en överdrivet pryd och censurerande miljö kommer de verkliga övergreppen, den pedofili som lagstiftningen är tänkt att bekämpa, att sopas under mattan. Det här är en insikt som skiner igenom i vår egen grundlag, som varnar för att inskränka yttrandefriheten utöver vad som är absolut nödvändigt och som slår fast att den är en grundval för ett demokratiskt samhälle. Se nedan.

2 kap. Grundläggande fri- och rättigheter
Opinionsfriheter

1 §Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad

  • 1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,

[…]

Förutsättningar för begränsningar av fri- och rättigheter

20 § Följande fri- och rättigheter får, i den utsträckning som medges i 2124 §§, begränsas genom lag:

  • 1. yttrandefriheten, informationsfriheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten och föreningsfriheten (1 § första stycket 15),

[…]

21 § Begränsningar enligt 20 § får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning. Lag (2010:1408).

Regeringformen 2:a kapitlet 1 §, 20 § och 21§ från Lagen.nu (mina kursiveringar)

Historien är oerhört tydlig på den punkten. Genom århundradena har som de som vill censurera litteratur och konst som skildrar drogmissbruk, sexuella övergrepp, krig och mord, kritik mot regeringen, eller partiet, eller Gud, begagnat sig av denna uppluckring mellan verkligheten och fantasin för att förbjuda, med lagens hjälp, uttryck för rena tankar och åsikter som inte skadar någon faktiskt person, men som anses klandervärda. Det är en oacceptabel handlingslinje, ovärdigt ett fritt samhälle som verkligen värnar om de som är svaga och behöver vårt skydd. När botten gått ur och vi börjar kriminalisera tankar som inte har någon koppling till verkliga förhållanden  finns ingen logisk och konsekvent gränslinje längre. Ett skyddsintresse blir lika gott som något annat. Extremister, auktoritärt anstuckna, moralister, ljuskygga rörelser kommer att finna sig väl tillrätta.

På tur för kriminalisering?

Med all förlov till ECPAT, rädda barnen och allt vad de heter vars arbete nu på ett mycket olyckligt sett får en totalitär udd.

Den som likställer imaginära barnvarelser och verkliga barn, med svepskälet att redan rena fantasiprodukter utgör en skada mot samhället som är så stor att yttrandet av en sådan tanke måste ringas in utan hänseende på om den är kopplad till verkligheten på något sätt, har avslöjat  något om sig själv (som de sannerligen inte kommer att erkänna) som är värt att peka ut. Nämligen att det inte är barns väl och ve som ytterst är syftet och ändamålet bakom deras intagna position. Utan en idé om barndomen och det passande uttryckssätten kring denna idé. Deras sanna värderingar innehåller en ekande tomhet, har lösgjort sig från omsorgen om verkliga människor av kött och blod. De har avslöjat att de inte tror sig förmögna att bekämpa pedofilanstuckna idéer (vilka är väl värda att bekämpa) med  sina egna idéer. Nej. Genom att jämställa verkliga barn och fantasier har de fjärmat sig från, inte vinnt sig omsorg om, det som de säger sig vilja skydda.

***************************************

Uppdatering: Se inlägg som följde på Högsta Domstolens dom 20120615

Friande Dom i Mangamålet: men många frågetecken återstår”→

(Klicka bild eller tryck på länken ovan)

****************************************

Att  gränser för framställningen av visuella uttryck finns i ett samhälle är något som jag stödjer. Men sådana gränser måste vara konsekventa, och konsistenta. Och i de fall de krockar med andra intressen måste man ha mycket starka skäl, som går utöver tyckande och farhågor, för att fästa en sådan inskränkning i lag. Som tecknare, även en amatörmässig sådan, är de här spörsmålen mer än bara teori. Tankegångarna bakom mangamålet skulle med ytterst liten glidning kunna brukas för att kriminalisera ett otal av mina teckningar. Här har t.ex. publicerats teckningar som skildrar våld på kvinnor (bl.a. ett styckmord) vilka kunde ges en sexualiserad innebörd av en sjuk hjärna. Det är inte bildens huvudsyfte , men jag är inte blind för att bilden kan ses så. Bör jag nu oroa mig för att fler av mina teckningar, många av vilka inte publicerats än (vissa föreställer för övrigt övergrepp på barn, som är något som förekommer i min pågående berättelse) kan krimininaliseras?

Styckmord Parricida färglagd & modifierad

 Här har tidigare kritiserats den censur som multinationella företag som t.ex. Facebook lånar sig till när de låter de som vill censurera konstverk som Zorns dalkullor sätta tonen på nätet. Se inlägget

Nytt från dumskallarnas konspiration – Facebooks censurbyrå och Zorn

————————————————–

Nyhetsmedier och Debattsidor:

Bloggar:

Övrigt:

Se om lagstiftningen i Lagen.nu

Se en Rapport av Europarådet om inskränkningen av rätten till artistiska uttrycksätt samt tillgången till kultur utifrån Europeiska Människorättsdomstolens praxis – http://www.echr.coe.int/NR/rdonlyres/F8123ACC-5A5A-4802-86BE-8CDA93FE58DF/0/RAPPORT_RECHERCHE_Droits_culturels_EN.pdf

En kort introduktion till lagstiftningen i nordiska länder med länkar vidare kan fås i http://sv.wikipedia.org/wiki/Barnpornografi

En kort sammanställning om bredden hos manga kan man få i http://en.wikipedia.org/wiki/History_of_manga

Lite Puss o Kram så här efter alla hjärtans dag?


Och kanske läge att redovisa utvecklingen för en serie studier av tja, romantik eller kanske till och med erotik, kind of…

Yakane och Zoe pratar till sängs

Tidigare har storyboards för mer lågmälda och ömma stunder redovisats här, exempelvis bilden på Yakane och Zoe i ett eget inlägg. Förutsättningen för sådana bilder är dock att man har koll på den mänskliga figuren i olika vinklar och i olika grad av avslappning och mjukare rörelse. Och vill man gå längre, åt att figurerna kysser eller omfamnar varandra, tillkommer att deras kroppar måste samspela, tyngd och balans fördelas, och så vidare. Det där kräver studier, i alla fall för mig.

Det började som så ofta med små kladdar, som exemplet här bredvid. Men parallellt började jag omarbeta en del riktiga skisser med kol och blyerts åt det hållet, och det gav i sin tur upphov till en hel serie utkast och studier. Föremålet för de där teckningarna är förstås några av protagonisterna i min berättelse, och behovet är att klart och tydligt se dem framför sig när de är mer bara, i kärvänligare position inklusive kyssar.

En som är uppenbart intressant ur den synpunkten är  är den här förut omnämnde Yakane, en stor luns till man. Eller låt mig refrasera. En bautastisk grobian, en och nittio lång och hundra kilo muskler. Nå det finns kvinnor som uppskattar en man som är stor på alla sätt, och han har sina dagar, Yakane. Inom berättelsen träffar han således på den fantastiska, ja paralyserande vackra Kati, och lyckas med bedriften att bli hennes man och älskare. Frågan är hur den store tatuerade mannen på bilderna tar sig ut i sadåna situationer?

Förlagan för Katis vältrimmade och kvinnliga uppenbarelse är skådisen-kampsportaren-modellen Rebecca Ferratti, så det finns en del material att studera. Kati är alltså ingen liten vek ärta hon, utan har kraft i rygg och en stenhård höger, som Yakane väl finner ut. Men tja, den kroppsliga skillnaden är ganska påtaglig. Och som en god vän sade: ”Alltså hur gör de? Egentligen”?

Det där är en farlig fråga att ställa till undertecknad. För man börjar fundera. Förr eller senare spiller det dock ner på papper, och svaret uppenbaras förhoppningsvis…. Inspiration finns det gott om. Dock, och det är definitivt ett allmänt råd, är det en bra idé att styra bort tanken från det mesta av erotik eller pornografi inför de här studierna, för att inte påverkas för mycket i den inre bilden. Så har jag också gjort, med ett undantag – tecknaren Serpieri, vars teknik för att just teckna framför allt mjuk hud och  den rundade kvinnliga formen inbjuder till efterföljande. Men vad gäller själva scenerna har det kommit väldigt spontant, en av de där bilderna (nedan)  fick t.ex. sin första skjuts av en reklam för ett elbolag…

Nu är syftet med de där studierna att hitta själva det kroppsliga uttrycket. Men också en hjälp i att se protagonisterna i min story i en situation som tja, är mjukare och mer behaglig, en del av livet tveklöst, men som ändå omges av vissa knasiga tabun. Vi tror oss ofta vara mycket frisläppta här i Sverige. Och visst, jämfört med afghaner kanske det stämmer, men det finns ändå en spändhet i rösten och en märklig tassande ton i både uttryck och bildspråk när man kommer till temat kärlek och romantik, speciellt ifråga om det mer konkreta uttrycket. Som om det ändå vore något väldigt annorlunda och väsenskilt från andra ämnen, som man inte kan prata om eller visa i blandade sällskap.

De här små övningarna, som också i slutändan skall underlätta för storyboards såväl som beskrivningar i textform, är delvis ämnade åt att lyfta en del av den där spänningen. Speciellt, och det gäller de kvinnliga karaktärerna mest, finns det ett element av svår självövervinnelse i att våga fästa dem på papper. Jag blir väldigt nervös över det närmast garanterade misslyckande det innebär att tro att mina darriga fingrar kan ge form åt deras anslående gestalter. Sådana hang-ups kan dock inte tolereras. Bit för bit, måste tekniken lyftas för att bättre kunna göra dem rättvisa. Med kol och blyerts och lätt utsmetning skall dansken på knä… eller nåt.

För övning av rittekniken i sig är också de här små studierna väldigt fruktbara. Att få bukt med koldammet, mjuka upp med försiktig utsmetning med fingrar och suddning, ge akt på högdagrar och skuggor… Allt är övning, allt leder framåt. Närmare figurerna, närmare en vettig process för att plocka fram de inre bilderna.

Den nedersta av de där bilderna skildrar Yakane med hans vännina och sedermera fru, den likaledes mycket tilltalande Corinna. Den tillkom väldigt snabbt för min söliga arbetstakt, bara ett par timmar från idé till skiss till teckning (det är framför allt ansiktenas vinklar, uttryck och porträttlikhet med sina förlagor som drar ner takten). Det syns i och för sig, men tekniken börjar ändå sätta sig så smått.

En av de knasigare fördelarna med de här studierna och liknande är att man kan erfara något väldigt tacksamt i att rita de där karaktärerna i sådan behaglig aktivitet, omfamnande varandra och lite glada för omväxlings skull. Lite som om man gjorde dem en tjänst. Knasigt som sagt. Det här är långt ifrån alla bilder av den här sorten, och vid tillfälle kommer fler, och med andra personer, att redovisas. Jag har börjat snegla på andra tekniker också – den nya bläckpenseln har börjat ge ifrån sig intressanta spår i den riktningen…

**********************

Tidigare kroppsstudier av främst Yakane finns på den speciellt tillägnade kategorin https://paulusindomitus.wordpress.com/category/foljetonger-posting-serials/studier-i-anatomi-utseende-for-aratauma/studier-i-anatomi-utseende-yakane/

———————————–

Några bilder på Rebecca Ferratti, förlaga och inspiration för den sköna Kati kan ses på

En ansiktsstudie i seriestil till Prinsessan och Draken…


Även serieaktigt ritade prinsessor behöver studeras närmare, om man menar att ge dem olika uttryck. En liten studie i att försöka rita känslolägen för en bild tuschad i klara linjer.

Experimenten med tuschpensel fortsätter. Härnäst något jag grunnat på länge – att göra utseendestudier i den serietidnings/mangaliknande stil som jag ritar min berättelse om Prinsessan Julia och Draken Pelle (tillkommen för och inspirerad av den fina Alma).

Hittills har de flesta av bilderna i ”Prinsessan och Draken”-serien vari helfigursbilder där ansiktet är tämligen rudimentärt framställt, en detalj för en större helhet.

"Men draken, det är ju en HÅRtofs!"

Men just därför är det tydligt att kunna fånga ansiktsuttrycket med några få penseldrag. Det måste göras tydligt vilken sinnesstämning som figurerna vill uttrycka. Vissa av bilderna har dessutom redan varit sådana att de inblandades känslostämning är viktigare – se t.ex. ”Prinsessan, Draken och Hårtofs” från ett tidigare inlägg.

Jag gör ju figur -och ansiktsstudier i kol och blyerts för figurerna i min berättelse i den realistiska fantasyberättelsen om A’ratauma. De viktiga personerna som Yakane, Jack, Zoe, Corinna med flera har fått sådana ansiktsstudier (se nedan).

Prinsessan och Draken måste förstås också få sådana studier, fast i den annorlunda teknik som jag använder för dem. Svårigheten, förutom ovanan, ligger i frånvaron av skuggning.

Tintint, ett paradexempel på dels Linie Claire, klarlinjeteknik, och komisk äventyrsseriestil

När man tecknar med ett medium med stark kontrast som en bläckpensel får man använda linjering och cross-hatch-teknik för att vissa på ansiktets nyanser. Problemet med starka linjer är dock att det måste bli perfekt rätt: en felaktigt dragen tuschlinje förändrar eller omintetgör ett helt uttryck. Ju mindre linjer, desto viktigare blir de återstående uttryckens precision. En av mästarna på det där var t.ex. Tintins skapare Hergé.

En annan sak, som här mer samman med genre, är att man måste bestämma sig för hur mycket man vill frångå strikt realism och framhäva t.ex. ögon och ett större huvud. Det här är standard bland s.k. humoristiska äventyrsserier – man har vissa realistiska element, blandade med humor/slap-stick-seriens konventioner som premierar uttryckfullhet före ren realism. Det hjälper också att etablera ett renodlat och omedelbart, konsekvent utseende. Jag strävar inte efter en Hergéeisk renhet, utan kör en mer realistisk ”blandstil” med fler nedtecknade ansiktsdetaljer. 

Jag har dock problem med det där. Alla personer har en slags grundläggande idé om hur en människa ser eller borde se ut, baserad på egen kroppsuppfattning och preferenser. Hos mig är det väldigt mycket preferenserna som spökar. Mina bilder drar ständigt åt riktningen för vad jag tycker är önskvärt eller vackert – och det kan man se på bilderna ovan. På vissa ser Prinsessan rätt bestämt äldre ut än de tidiga tonår som är hennes ålder. Ansiktena skiljer sig också åt i grad av realistiskt återgivande, och frågan är om hon inte varierar i etnicitet mellan minerna. Och så vidare. Men som övning var det bra, och det är alltid nyttigtatt få syn på sina egna glidningar på det viset. För att få en stadigare penselföring var det inte bortkastat heller.

Ännu roligare var det dock att rita Drakens ansiktsuttryck – det kommer i ett senare inlägg.

—————————————- 

För en inledning till historien som ovan spinner runt se inlägget Prinsessan och den Stygga Draken, och föregående bilder i serien ”Prinsessan och Draken” i Galleri för Prinsessan och Busdraken

Tidigare inlägg med realistiska utseende -och ansiktsstudier i urval:

Serien Studier i Anatomi och Utseende för Yakane https://paulusindomitus.wordpress.com/category/foljetonger-posting-serials/studier-i-anatomi-utseende-for-aratauma/studier-i-anatomi-utseende-yakane/

Studier för Jacks utseende i https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/12/24/studier-i-anatomi-utseende-jack/

Serien av studier av Zoe, se t.ex. https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/03/31/studier-i-anatomi-utseende-zoe-del-2-ett-eureka-vid-namn-sophia/

——————————————–

Tintin är alltid en förebild för att rita med klara linjer. Tintin-franchisens egen websida, med slagsida åt de nyare filmerna, är http://www.tintin.com/. Tintin i wikipedia har mer info om själva figuren se http://sv.wikipedia.org/wiki/Tintin och http://en.wikipedia.org/wiki/The_Adventures_of_Tintin. Georges Remi, alias Tintins skapare Hergé förtjänar alltid vidare studium, för sina underbart klara men också sköna teckningar, som inte bara passade för både action som slapstick, men också utvecklades och blev estetiskt allt vackrare – miljöer, kläder, byggnader landskap – allt är mycket vackert och inspirerar till efterföljelse. Se t.ex. http://www.asterion.se/tintinherge.html och http://lambiek.net/artists/h/herge.htm.

En framstormande riddare möter ett Claymoresvärd…tuschpenseltekniken utvecklas


Den nya tuschpenseln börjar skörda frukter, och en av de första studierna var en bild i en slags impressionistisk mangastil, av en riddare i 1300-talsstil som närmar sig ett möte med allas vårYakane och ett stooort svärd…

Det började som en kladd på ett kuvert för ett tag sedan. Ännu en liten illustration av en av mina käpphästar: ”spara alltid dina uppslag”, var de än sker. Om det så är bättre telefonklotter. Vem vet vilken frukt de kan ge. Just för detta tillfälle kom den fram, och kom att inspirera till ett försök att använda min nya tuschpensel för ett lite mer avancerat tecknande.

Bakgrundet till kladdet är en scen som omtalas i min berättelse, när en övermodig västerländsk riddare anfaller den beredde Yakane, som för tillfället ”lånat” sin underlydande Jacks långa svärd, ett Claymore-svärd(gaelic claidheamoh’more, ”Stort Svärd”) det berömda ”en-och-en-halv-mans-svärdet” som gjorts populärt bland annat genom filmen ”Braveheart” med Mel Gibson i huvudrollen. 

Jack, som stammar från Innis, motsvarigheten till brittiska öarna, bär runt det där jättesvärdet för att verka avskräckande, men det är ju egentligen inget riktigt effektivt vapen för andra än mycket storvuxna och starka män. Yakane är det. Så jag bestämde mig för en kul detalj, där Jack i vissa lite trängda lägen kastar över sitt svärdsskrälle till sin boss, som sedan svingar det som sin tids RPG mot sin samtida stridsvagn, den rustade riddaren med sin dito häst.

Det motiv som krävde lite återkoppling var också riddaren. Min berättelse utspelar sig i en teknologisk tidsålder som motsvarar början av 1300-talet. Detta är en övergångsperiod från den tidigare ringbrynjebaserat rustade epojen till det som många idag ser som klassisk riddarrustning, helrustningen i plåt. I facktermer talar man om s.k. ”transitional armor” övergångsrustning, där mer och mer av kroppen täcks av plåt, blandat med vissa förstärkningar av brynjan eller blandningar mellan material, som brigandinen som kombinerar stålplåtar och nitat läder. Här kan man se några exempel från andra hälften av den perioden när det allra sista som fattas för helrustningen är harnesket på bålen.

Min riddare skall snarare vara mot början av den där övergången, med mindre helplåt och mer fastnitade metallremsor, något som först fick fäste i Italien, varifrån den där riddaren också kommer ifrån.

Teknikhistorien och militaria skall inte överskugga det faktum att drivet för den här bilden var att öva min nya pensel och försöka få kontroll på min skakiga hand. Och så, strax efter juletid med bronkit i lunga men glögg som tröst fattade jag penseln och tuschmålade riddarjäveln direkt på blocket efter bara en mycket lätt skiss.

Det blev inte så illa alls faktiskt. Alla häststudier och meckande med rustningar klickade och handen darrade bara som om jag var dubbelt så gammal. Stilen för en sådan här tuschteckning blir med viss nödvändighet en variant av korsad streckskuggning, s.k. crosshatch. Men det funkar, och penseln med dess förmåga att variera linjernas bredd ger ändå goda möjligheter att variera skuggdjupet och svärtan.

Med sålunda blodad tand och med min första kladd i bakhuvudet föll sig stilen för den hela teckningen naturligt. Det är ju trots allt en japansk pensel. En sådan som Goseki Kojima, som penslade den utmärkta serien ”Ensamvaren och hans valp” (publicerad på svenska under titeln ”Samuraj”) brukat. Jag har alltid varit intressad och imponerad av dennes impressionistiska stil, på en gång realistisk och starkt suggestiv, full av rörelse och dynamik, med fladdrande klädnader och blixtsnabba rörelse som frysta mitt i svinget.

Min tur att sent omsider försöka mig på något liknande. Jag målade Yakane i förgrunden, en antydd gräsbevuxen slänt, och kraftlinjer för att stärka intrycket av rörelse, allt med penseln. Resultatet kan skådas nedan – den första storyboarden helt målad direkt i tusch. Fler lär följa – tekniken har klara fördelar, och det blir ju ganska bra bilder av det.

—————————————–

För en titt på främst Yakanes mundering vid tillfället, en rustning i bysantinsk stil, se inlägget https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/04/27/projekt-storyboards-legokaptenen/

————————————

För mer bilder och definitioner av rustningar i övergångsperioden till full plåt under 1300-talet, se bl.a.

Dumskallarnas Konspiration: Mera Kreationist-Dinosaurier…


En tuff vecka av rännande runt i några av Sveriges högskolesäten har inte gett mycket tid för nya inlägg… men för att pigga upp mig själv mellan varven kladdade jag lite på ett infall apropå den i sin totala felaktighet närmast geniala idén att Bokstavstrogen bibeltolkning + Dinosaurer = sant. Eller rimligt. Eller inte det minsta stolligt.

Som en bra kommentar till första inlägget på temat (”Kreationister och deras dinosaurer”) påpekade finns det en alldeles speciell… dumhetens estetik i kreationistiska illustrationer, som påminner om… tja, Nordkorea. Det är sant, och liknelsen är förstås träffande på mer än ett sätt. Rent estetiskt finns i alla fall där en kitschig realism som i sin förljugna parallelvärld vill skildra saker i ett slags grälla färger i softat ljus som verkar tilltala de trosbenägna.

Den här förljugehhetens estetik med ett absurt innehåll passar förstås kreationismen som hand i handske, eftersom den försöker slå fast sådant som överträffar även den nordkoreanska vanföreställningens mest bisarra uttryck. Några av bilderna är smått geniala i sin totala osmaklighet och absurdism. Jag menar…Jesus ridande en Diplodocus?

Som ett slags inblickar i en hallucinerande hjärna är bilderna förstås intressanta, men drar oundvikligen löje till sig. Sidor som Pharyngula och Daily Kos har mer eller mindre haft tävlingar och utmaningar i att göra den knäppaste varianten, som Jesus, Johannes Döparen och en… apatosaurus?

Den kommenterande bloggkollegan påpekade just att de där kreationistiska bilderna inspirerar till parodier och antivarianter redan utan mycket behandling – en ny bildtext räcker nästan, de är ju så uppenbart fåniga att de är sin egen värsta fiende. Det finns redan förstås, som framgår av flera exempel nedan. D0ck kan de förstås aldrig bli för många, och gärna vara på svenska…

Efter att ha letat efter lite mer skämtteckningar och karikatyrer på temat en trött kväll fick jag syn på en rolig, extremt enkel nidbild, där en tyrannosaurus löper amok på arken i bästa ”Jurassic Park”-stil (se till vänster). Efter att jag fnittrat färdigt satt jag senare och kladdade ett slags telefonklotter på samma tema, som på klotters vis växte till en liten bild…

Den där var ju lite kul, och eftersom den var gjord med bläckpenna från början gick det rätt lätt att tuscha den till en riktig teckning.

Så småningom, till tonerna av podcasten av ”The Atheist Experience” fick jag för mig att färglägga den en sen natt…

Den färdiga bilden blev som nedan. Mitt lilla halvt oavsiktliga bidrag till att kasta löje på de amsagor som möjligen kan roa barn, men som endast en av kreationistiskt dravel grundligt nedbruten hjärna kan ta för bokstavligt sann.

Arken dag 27: Matningen började bli ett problem

Se mer om Bibeltrogna Kreationister på denna Blogg

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/11/11/dumskallarnas-konspiration-kreationister-och-deras-dinosaurier/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/29/dumskallarnas-konspiration-kreationism-i-sverige/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/08/dumskallarnas-konspiration-kretiners-jag-menar-kreationisters-undervisning/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/15/dumskallarnas-konspiration-jorden-snurrar-inte-kring-solen/

Om en verklighetsbaserad världsbild kontra kreationistiska solsting, se

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/06/10/the-greatest-show-on-earth-sa-gick-det-verkligen-till/

 

En bild säger mer än 1000 ord – Om Stilar för känslolägen


Ett kort inlägg från sjukbäddens kant

Jag har lekt lite med några olika stilar för att få fram vissa stämningar och känslolägen för storyboards som skildrar mer ett inre tillstånd än något annat. Här kan man se en variant. Motivet är karaktären Yakane, vars blodiga gärningar bland mycket annat renderat honom tvångssyndrom med avseende på renlighet. En trevlig ölkväll med vänner kladdade jag ner en snabb skiss mellan de gick till avträdet, och nyligen tog jag fram den igen för det här tillfället.

För en sådan bild är detaljrikedomen inte det viktiga, utan ställningen, stämningen. Yakane sitter hukad, inkrökt i sig själv, i ett slags krampaktig position. Man ser inte den handlingskraftige och kraftfulle mannen här, utan en böjd figur, berövad sin kraft. Skissen är rätt mörk, och jag tänkte att stärka det svarta för att få fram en slags kontrast, av mörka skuggor som svarar mot skuggan i Yakanes inre.

Jag sneglade som förut mot förebilden Frank Miller – ingen behärskar djup svärta som han grö i t.ex. ”Sin City”. Så jag avvarade alla gråskalor och tog fram en bild helt och hållet med svarta och vita fält, med ett undantag – Yakanes ärr och tatueringar som jag lämnade mörkt röda, för kontrastens skull. Regnet som vita streck och stänk framhäver det mörka och gör också bilden kall, som om regnet sticker som knivar mot huden.

Behandlingen gjordes snabbt, men resultatet är inte helt misslyckat. Inte som Frank förstås, men som en studie över hur man kan lyfta fram en stämning som är mörk och lite dyster, framhävande en annan sida av den utåt så starke Yakane är det en möjlighet – en väg framåt. Det ger en aning, man kan tänka sig resten av scenen för en Yakane som hukar i mörkret, i iskallt regn och söker tvaga bort den smuts han känner häftar vid hans själ.

Moderna bilder av Kleopatra – Nya Varianter i en medial korsbefruktning (del 3)


I den sista delen om porträtteringen av den mytiska drottningen Kleopatra tittar jag på några moderna varianter av Kleopatraporträtt från det sista dussinet år. Undet den tiden har flera intressanta utvecklingar av de etablerade varianterna från den stora studioeran skett.

Gina Torres

Förändringar tenderar att börja i periferin. Så det är inte en film som vi börjar från, utan den lätt obskyra fantasyTV-serien ”Xena – warrior princess”. Den blandade friskt inslag från fantasy med mytologi och även hisotoria. Så förekommer till exempel Julius Caesat i serien, och förstås…Kleopatra.

Men det är inte en Kleopatra som man är van att se henne. Hon spelas nämligen av Gina Torres, som ju är…svart. Eller halvt i alla fall, både hennes utseende och namn antyder att hon också har latinamerikansk påbrå.

Det har föreslagits, av t.ex Star Trek-fans, att sci-fi kan ha en inbyggd progressiv bias och ”gå före” med att ha folk från annan etnisk bakgrund än helvit i olika roller (se t.ex http://liberalvaluesblog.com/2006/09/22/sci-fi-friday-star-trek-as-a-dream-of-a-liberal-and-tolerant-society/). Detta är ett intressant argument, men som Mark Newton påpekar i en artikel i Huff Post i år(http://www.huffingtonpost.co.uk/mark-newton/science-fiction-fantasy-minorities_b_931078.html) finns det också en otrolig mängd stereotyper i och unkna fördomar kvar i de genrerna också (se bara den senaste Conan-filmen, som recenserades här på bloggen). Kontentan är att en attraktiv icke-vit kvinna som Kleopatra fortfarande var något sällsynt.

I ett ytterligare brott mot stereotyperna spelar Gina sin Kleopatra som en riktigt farlig och tuff kvinna, inte det bortskämda kvasi-våp med snygghet och kanske lite list som enda vapen som rådde på den gamla studioeran. Gina Torres har spelat med i många fantasy- och Science-fiction-filmer, och hon tog med sig sina figurers lite hårdare och mer stridbara karaktär.

Det här var inte en stor roll, men den är intressant som ett brytande av ett slags tabu. Som vi sett var Kleopatra genomgående tämligen ”vit” i de klassiska filmerna, och en aristokratisk liten dam. Här är det en tuff brud med dolken i högsta hugg vi får se. Hon är fortfarande en rykande het snygging och iklädd skumma bikiniliknande orientalistiskt inspirerade plagg som låter betraktaren se det till fullo. Men Gina Torres var defintivt en variation, och bröt ny mark.

Leonor Varela

TV fortsatte att producera ”nya” Kleopatror. Leonor Varela spelar Kleopatra i den sevärda miniserien ”Cleopatra”  från 1999  En fördel med miniserieformatet är att man kan ägna sig lite längre åt sådant som ofta snabbspolas i en biofilm.  En sådan sak är de politiska konflikterna och intrigerna, som här främträder mycket skarpare. Kleopatra var ungefär 21 när hon mötte Julius Caesar, vilket för den tiden var en fullvuxen ålder. Men för att vara en härskare och person med egen auktoritet var det ungt – så pass unga regenter var oftast bara staffagefigurer, och en anledning till att Kleopatra står ut som historisk figur var hennes strävan efter att verkligen ikläda sig den makt som hon hade nominellt, och befria sig från förmyndare och överrockar.

En annan sak som kan ges mer djup är karaktärsutveckling. Intressanta diskussioner om hur makt och myndighet borde utövas i ett stort imperium förs, och slitningarna i den tidens Romarrike, som befann sig i en övergångsfas, blir tydliga. Kleopatras ambition och ärelystnad ges här en mycket stark framtoning, men på ett mer sympatiskt sätt än hos de klassiska filmerna. Kleopatra framstår som någon som får kämpa sig till sin tron och rätt att härska under ständig fara för sitt liv, och följaktligen använder sig av varje list och möjlighet för att försvara sin position och nå sina mål. 

Hon är inte enbart sympatisk utan komplex, och ser till att döda sin syster för att bevara sin position utan speciellt förskönande förklaringar annat än att det rör en maktkamp. En så öppet makthungrig hjältinna, som ändå har vår sympati, hade suttit ytterst illa till under den klassiska studiofilmens tid.

Ifråga om det rena utseendet är Leonor Varela närmare Sophia Loren än de bleksiktiga Hollywood-Cleopatrorna från fordom, mindre yppig men väldigt vacker förstås, lite mer perfekt än vad som verkar troligt om än kanske inte nödvändigtvis som en grek-egyptier: hon är i själva verket bördig från Chile och Frankrike.

Men det är i alla fall i rätt härad, relativt sett, och med olivhy och mörka, intensiva ögon ser hon ut som ut en eldig medelhavstös med en lite främmande, exotisk twist. Hon ser också mer ut att vara i rätt ålder, och för sig mycket kungligt samtidigt som hon kan vara utsatt och liten i jämförelse men alla män i miniserien.

”Cleopatra”-serien blev rätt väl mottagen (se t.ex. http://nymag.com/nymetro/arts/tv/reviews/242/). 

Serien var tidigt ute med en önskan att göra en storstilad TV-produktion med motiv och ett anslag liknande vad som förut var förbehållet filmer, speciellt med tanke på historiska teman. Dess framgång över många kanaler bidrog till senare satsningar som ”ROME”, ”Tudors” med flera. Den var inget stort avsteg från tidigare Kleopatraskildringar: skönhetsfixeringen finns där, den lite för moderna looken är där, de personliga intrigerna och romantiken får ta oerhört mycket plats – men bara det faktum att den är längre gör den mer varierad och vid i sitt perspektiv än tidigare varianter. Och viljan att framställa Kleopatra som en ung och ambitiös kvinna med mer kvaliteter än anslående yttre är definitivt där. Ett fall framåt.

Några stillbilder från ”Cleopatra”