Category Archives: 300

Tung Metall – skyddar, men kanske inte så bra i strid? Om experimentell arkeologi


Om Historiska Experiment – att försöka återskapa äldre teknik, manövrar och hela expeditioner för att bättre förstå det förgånga och historiens förutsättningar på den mest grundläggande nivån.

Nyligen publicerade den mångkunnige Tannhauser en läsvärd redogörelse för marsch i såväl antik som modernare tid (se http://tannhauser3.wordpress.com/2012/01/07/immer-weiter-om-att-standigt-ga-vidare/), och det påminde mig om ett litet utkast till inlägg som jag suttit på ett tag, om att testa och pröva sådant som hör ihop med historiska erfarenheter och fenomen. För alla som strävar efter att illustrera historiskt inspirerade teman med realistiska ambitioner är det här ett viktigt ämne.

Arkeologi som sysslar med att testa saker för att se om det verkligen gick att utföra dem som man trott är inget nytt. Men det ansågs traditionellt vara ett slags lek, oseriöst och lite fnyst uppå av de förmodat ”seriösa” historikerna. Det här tidigare randfenomenet dock fått en ny och ökad spridning i och med den nya mediaverklighet där t.ex. kanaler som tar upp historia och populärvetenskap, som Discovery Channel eller National Geographic,  numera samsas om samma tittare. Till det kommer moderna tekniska landviningar för att mäta och eller simulera smått och blandat,och åskådliggöra det med datorgrafikens hjälp. Mycket är förstås ren underhållning. Men rätt använt kan tester och simuleringar ge värdefullt bidrag till historieforskningen och förståelsen av dåtiden ”wie es wirklich war”, för att citera historiografins fader Leopold von Ranke. Det har lett till att testning tas mer på allvar även av de profesionella historikerna och arkeologerna.

Inom historieforskning är empatisk läsning ett grundläggande begrepp. Vi måste försöka förstå urkunder och texter och söka oss till deras syfte och innehåll utifrån förutsättningarna i den tid de skapades. Detta är dock lika sant vad gäller de rent fysiska förutsättningarna, det som kommer till oss via arkeologin. Och det är här den här experimentella approchen blir fruktbar: man kan få syn på det komplexa och sammansatta i den historiska verkligheten på markplanet, och förhoppningsvis en respekt och inkännande för hur dåtidens människor uppförde sig när man förstår deras resurser, omständigheter och vad de kunde eller måste klara av.

Ett axplock av sådana exempel på testade situationer kan ge syn för sägen

Studier av Förmoderna Rustningar

Milanesisk 1400-talsrustning

För många startar intresset för förmodern historia med…riddarna. Dessa stålklädda gentlemän med svärd i ena handen och en fal dam i den andra utgör en evig lockelse främst för unga pojkar, och vem har inte lekt att vara den harneskklädde hjälten i en saga där draken dödas, prinsessan dånar och kungariket jublar? Men för den som läst ens en liten gnutta historia kommer förstås en mängd frågetecken upp. Jag kommer ihåg hur jag i min gymnasietid, när jag började granska  de här sakerna lite närmare, snubblade på Montgomery of Alamein och hans berömda ”Krigskonstens Historia”, där den gamle generalen ondgör sig över hur stel och artificiell den syn på krig och strid var som riddarna företrädde (s. 207ff). Speciellt de som själva i senare ålder dras till kampkonster undrar ofta…hmmm hur var det egentligen att springa runt klädd i stål och plåt och svinga svärdet? Alltså egentligen? 

För en tid sedan uppmärksammade Sveriges radio P1  (http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=406&grupp=12718&artikel=4610646) en studie om hur det verkligen måste ha varit att knata runt i rustningar av den typ som efter mitten av 1300-talet täckte hela ridddaren i skyddande (?) metall. Studien (”Limitations imposed by wearing armour on Medieval soldiers’ locomotor performance”) genomfördes vid Leeds universitet. (Klicka på bild eller länk nedan)


http://www.leeds.ac.uk/news/article/2259/heavy_metal_hardens_battle 

Studien (som också rapporterades i http://www.bbc.co.uk/news/science-environment-14204717) ser rätt kul ut, med riddaren på löpband, men vad den visar är faktiskt en stridsfråga sedan mycket lång tid – hur mycket hindrade egentligen den fulla plåtrustningen krigaren som bar den, och hur kan det ha påverkat hans beteende? Studien visade på att rustningen påverkade krigarens kondition mycket starkt, och snabbt tröttade ut bäraren.

(Se läkar till alla rådata, studien själv och vissa metoddiskusioner i Proceedings of the Royals Society’s hemsida http://rspb.royalsocietypublishing.org/content/early/2011/07/15/rspb.2011.0816/suppl/DC1)

Ett annat, inte alls lika kontrollerat men ändå lite kul test som jag hittade på Youtube rör ett annat material i gamla rustningar, en som favoriseras av många s.k. lajvare (från levande rollspel, iscensättning av oftast förmoderna scener och berättelser) – läderlamell och härdad läderlamell.

http://www.youtube.com/watch?v=8jpuSzgkZN4&feature=related

Det som ändå gör det här testet intressant är att den ger den mer stridstänkande en omedelbar idé om hur strider kunde ha utvecklats mellan motståndare som bar läderrustning – vilket var majoriteten av de stridande nästan överallt i världen. Istället för de märkliga, av modern fäktning inspirerade långa duellerna med svingande svärdskämpar som är oss bekant från filmer, torde de flesta stridande cirklat runt varandra och försökt sticka sin motståndare. Mycket mer defensivt och liknande en modern brottningsmatch än de Errol Flynn-liknande krumbukter som dansar framför ögonen när vi ser en man med ett svärd.

Förmoderna Vapen: Svärd, Bågar och Trebucheter

Det andra sidan av myntet ifråga om förmodern vapenteknologi gäller just – vapnen. Det mest legendariska av vapen är svärdet. Där finns förstås mycket att testa. En favoritdiskussion bland intresserade av svärd rör vilket som var det ”bästa”. Ofta fokuseras de diskussionerna på skillnaden mellan västerländska svärd och de berömda japanska samurajernas svärd katanan. Ett otyg tyvärr (som om de otaliga krigarna i Mellanöstern och Indien inte också använde svärd av och på en hög nivå), men ett som delvis är förståeligt med tanke på just tyngdpunkten av medieframställningen av svärdsstrid.

Ett exempel är den här jämförelse mellan en Katana mot ett Långsvärd, båda från 1400-talet kan ses nedan.

http://www.youtube.com/watch?v=EDkoj932YFo&feature=related

En lite kul grej är att programpresentatören är R. Lee Ermey, odödliggjord som vrålande och vidrig sergeant i Stanley Kubricks Vietnamskildring ”Full metal Jacket”.

Före handeldvapnens införande och dessas revolution av stridskonsterna, vilken ändade det förmoderna sättet att strida, fanns det förstås ett specialiserat och mycket vitt brukat avståndsvapen, bågen.

Mamluckkrigare

Slavsoldaterna i Mamluckernas sultanat i Egypten och Syrien, min favoritbesatthet när det gäller historia, var mer välutbildade än riddarna och slogs förutom med svärd, spjut, hammare osv även med  sammansatta bågar, vilken konst på hästryggen de tog till den troligen högsta nivån före eldvapnens ankomst. För några år sedan läste jag en artikel vars exakta hänvisning nu undslipper mig (den var antingen i BSOAS, the Bulletin of the School of Oriental and African Studies eller JSS, the Journal of Semitic Studies), där artikelförfattaren hade provat att jaga med en båge av mamlukisk typ. Effekterna var fruktansvärda – pilar hade gått rakt igenom rådjur och hjortar på över 40 meters håll, och ytterligare tester visade att de skulle ha penetrerat alla former av rustning som fanns på 1300-talet på 30 meters avstånd- inklusive en tunnhjälm, som tydligen penetrerades på båda sidor.

Mamluckernas stridssätt, som jag kommer att skriva mer om i ett dedikerat inlägg, togs upp av ottomanska arméns rytteri Sipahis (speciellt sultanens elit, de s.k Alti Bölük Halki), vilka upprepade gånger besegrade västerländska korstågsarméer. Hur det rent våldsmässigt kunde vara fallet blir i alla fall lite klarare av nedanstående test av den turkiska bågen.

http://www.youtube.com/watch?v=jCL4wj1y6t0

Den båge som användes av elitrytteriet bland stormogulernas mäktiga rike i Indien var av en liknande sammansatt typ – och i nedanstående test finns också en jämförelse med den västerländska långbågen, som ju bevisligen kunde skingra arméer av plåtklädda riddare (se slagen mellan engelska och franska arméer i t.ex Crecy 1346, Poitiers 1356 och Agincourt 1415)

http://www.youtube.com/watch?v=IGcYGwqb3So&feature=related

(För ytterligare mätningar med värden för asiatiska bågars räckvidd se bland annat testerna i http://www.atarn.org/islamic/Performance/Performance_of_Turkish_bows.htm)

Den största skalan av beväpning i förmodern tid var bestod av de olika belägringsmäskiner som användes för att inta städer eller borgar. En fråga som många grunnat på var hur effektiva de där maskinerna egentligen kunde vara – speciellt med tanke på att de flesta belägringar trots allt a) inte lyckades och b), när de lyckades främst gjorde det på grund av att de belägrade svältes ut. I många filmer har trots det katapulter och olika sorters kastmaskiner brukats en hel del på senare tid, och ibland tycks orsaken mer vara att det ser snyggt ut på duken.

Men frågan kvarstod dock – hur effektiva var verkligen de där monstren. en galen fransman skred till verket och byggde en fullskalig trebuchet som fick testas under flera dagar, och resultatet? Se själva…

 http://www.youtube.com/watch?feature=endscreen&NR=1&v=L1EAA7pkEJ4

Om Logistik

Ett exempel som jag haft liggande i mina anteckningar och vars källa också tyvärr undslipper mig nu (äldre nummer av BSOAS, Bulletin of the School of Oriental and African Studies) handlar om mongolers och liknande stäppbaserade ryttararmeéers födokrav. Följande intressanta förhållanden gäller för framfarten av stora ryttararméer av stäpptyp.

Varje häst, av formatet liten häst eller stäpponny (mongolisk) behöver varje dag:

  • 9,33 pund eller 4,2 kg gräs (torr vikt)
  • 5 US gallons eller 18,5 liter vatten

vilket dagligen för en stor armé á 60 000 mongoler, vilken enligt källorna medförde mellan 4-6 hästar var (totalt ca 300 000) hästar ger ett foderbehov på

  • 2,8 milj. pund eller 840 ton gräs
  • 1,5 milj. gallons eller 5,5 milj. liter vatten

Eftersom stäpphästar betar fritt, så innebär detta att stora arealer bete måste till för att upprätthålla hären. Innerasiatiskt gräsland ger per yta 534 pund/240 kg gräsmängd per acre/2,5 hectar/2,5*100*100 meter

För en armé av den typ som ovan las ut innebär det att det krävs totalt ca 5243 acres/8 sq. Miles/12,8 kvadratkilometer. bete, med riklig tillgång till vatten, per dag. Och det här är alltså med de mycket tåliga och ekonomiska små stäpphästarna, baserat på observationer av det som idag kallas Przwalski-häst och som ligger nära vad mongolerna hade tillgång till på stäppen.

De här lätt observera fakta borde stämma till eftertanke när man i äldre historieskrivning återkommande läser om styrkor på hundratusentals mongoler som översvämmar landet hit eller dit. Det kan troligen inte vara sant – arméer av det slaget kunde bara samlas mycket korta perioder, och  inte stanna länge samlade. Det här går sedan snabbt att tillämpa på varje överdriven framställning av övermäktiga fiender.

Varför mäta och testa när man skriver historia?

Poängen med den här sortens tester är vad som går att göra, om något alls är möjligt. Det här har en tillnyktrande effekt på de historiska källornas ofta propagandistiska framställningar. Ta en sådan sak som när källorna ger den bisarra redogörelsen om att Xerses skulle kunna röra en armé på en miljon (1 000 000) man i antikens Grekland vid tiden för de persiska invasionerna. Redan en lätt räkning på logistiken visar på hur omöjligt det var – bara att hålla det mer troliga antalet på ca 10o 000 man, varav de flesta icke stridande, i fält borde ha ansträngt den tidens logistiska apparat till det yttersta, och man inser snabbt att det troligen var en huvudanledning till att perserna till slut förlorade. Det hindrade dock inte den djupt fördomsfulla, om än visuellt anslående, framställningen av slaget vid Thermopyle i filmen ”300” från att upprepa denna närmast genialt korkade historiförfalskning.

De här testerna av rustningar, av vapen och sådant, som kan verka väldigt hobby- och pojkleksbetonade och med en slagsida åt militärhistoria av ett slag som delvis kan betraktas som lite gammaldags kan alltså trots allt ge oss något, och fungera som viktiga korrektiv även när det gäller att bedöma textkällorna. Man inser att stora plåtrustningar verkligen inte var särskilt bekväma, och främst gjorda för ett väldigt speciellt sätt att slåss – till hästryggen – vilket borde stämma till eftertanke när man läser om den-eller-den hjälten som slogs i full stridsmundering en hel dag mot otaliga fiender.

Det här är inte begränsat till lokala små skeenden, utan kan gälla även långvariga historiska processer. En som medvetet använt fullskaliga experiment för att ifrågasätta vissa hädvvunna föreställningar om det förgångna är kungen av tokiga men slagkraftiga tester – Thor Heyerdahl som med sina Ra och Kon-tiki-expeditioner, där han för att visa att man minsann kunde ta sig långa avstånd med väldigt primitiva och till det yttre rangliga båtkonstruktioner kunde segla över stora avstånd.

Oavsett halten i hans egna teorier så gör en sådan sak som att visa att man verkligen kan ta sig över Atlanten i en vassbåt att man måste se upp med vad man svepande avfärdar. Och bidrar också till respekten för t.ex. de polynesier som i sina små båtar hoppade från ö till ö, ibland under veckor utan landkänning.

Närmare oss kan man dock dra mer begränsade, men icke desto mindre inte helt ovidkommande slutsatser (som bygger på mer än bara spekulation vill säga), av sådana experiment. Man inser t.ex. att en sammansatt båge av välgjord typ faktiskt rätt länge måste ha varit ett mycket bättre vapen än de första musköterna, vilket i sin tur i alla fall delvis förklarar varför t.ex. sådana stridbara folk som Mamlucker eller Mughalkrigarna så länge (och till slut dock för länge)  höll fast vid de vapen som de kände till och bemästrade till fullo. Inte för att de var korkade utan för att det fanns verkliga skäl.

Trebuchet-testet ger oss en ledtråd till varför det tog något i stil med 100 år från 1300-talets första hälft innan den nya kanonteknologin verkligen slog igenom – många förbättringar av de första kanonerna och nya sätt att bruka dem måste falla på plats innan den nya järnkrukan (de första kanonerna hette bokstavligen pot-de-fer) som mest lät än gjorde skada, kunde ersätta den bevisligen effektiva trebucheten.

Och så vidare. Så fram för mer experimenterande och mätande!

————————————

Bernard Montgomery, ”of Alamein” som han kom att kallas efter sin berömda seger över Rommel vid Alamein i Oktober-Nivember 1942, skrev ”Krigskonstens Historia” (på engelska A Concise History of Warfare med Bernard Law) 1972. I den tas krigskonstens utveckling från antiken till våra dagar upp, med fokus på olika stridsmetoder och sätt att organisera arméer. Mycket i boken är tämligen daterat, men den är lättläst och intressant trots sin eurocentrism: han tar iofs. upp utomeuropeiska folks sätt att slåss, men mer som en slags utfyllnad till de europeiska skeendena. Han undlåter inte att ha med jordnära detaljer, och har ofta besökt många av slagfälten. Han har ett öga för sådant som geografin, logistiken, på element som rörlighet, förmågan att manövrera och förflytta trupper, och en fäbless för krigsmålens och de stora dragens strategi och andra sådana detaljer samtidigt som han inte alls nonchalerar de fysiska förutsättningarna och vissa enskilda fältherrars betydelse för utvecklingen. Den svenska upplagan finns numera att få tag på endast via antikvariat och i andra hand (se t.ex http://www.antikvariat.net/LOP46304.cgi), men finns på engelska på t.ex Amazon (http://www.amazon.com/History-Warfare-Field-Marshal-Viscount-Montgomery/dp/0688016456).

Barbara W Tuchman skrev 1978 ”A distans Mirror”, översatt till svenska som ”En Fjärran Spegel”, ett verk som kommit att bli något av en standard, och utgör en utmärkt introduktion för studier av 1300-talets västeuropa. En av hennes kännetecken är just omsorgen även om fysiska och jordnära kunskaper och detaljer, som vilken diet riddare och adelsmän var vana vid, vilka fysiska förhållanden som rådde osv osv (den finns ofta på bibliotek men även i Bokus http://www.bokus.com/bok/9789174862607/en-fjarran-spegel-det-stormiga-1300-talet/)

Det finns horder av mer tekniska framställningar som verkligen dyker ner i tester och beprövad kunskap om de fysiska förhållandena – några av många exempel är ”Das Kriegswesen der Ritterorden im Mittelalter”, sammanställd av Zenon Hubert Novak, som fokuserar på den materiella kulturen hos den Tyska Orden som erövrade hela baltikum och byggde upp den märkliga Ordensstaten, en statsbildning dominerad av en religiös militär orden.

Ifråga om mamlukernas och deras sätt att slåss gentemot viktiga fiender som mongolerna och ottomanerna kan två böcker rekommenderas som tar fasta på en annan form av mätbara fysiska förutsättningar och studier av förhållanden på marken. ”Struggle For domination In The Middle East : the Ottoman-Mamluk War 1485-91″ av Shai Har-el är en detaljerad studie som tar fasta på geografin, förmågan att underhålla trupper och hur stödjepunkter och vägar verkar bestämmande på stora skeenden som krig i kombination med militär teknologi och taktik (finsn på Amazon http://www.amazon.co.uk/Struggle-Domination-Middle-East-Ottoman-Mamluk/dp/9004101802). ”Mongols and Mamluks” av Reuven Amitai-Preiss tar fasta på skillnader mellan mamluckerna och mongolerna ifråga om utrustning och förmåga att bygga upp en här under de exakta fysiska förutsättningarna i Mellanöstern. Den finns på Bokus (http://www.bokus.com/bok/9780521522908/mongols-and-mamluks/).

Från svenska auktorer finns flera bra böcker av icke-teknisk karaktär som tar fasta på den mer jordnära dimensionen i stora skeenden som krig. Peter Englunds produktion, där ”Poltava”, ”Ofredsår” och ”den Oövervinnerlige” ingår gör alla bra bruk av kunskaper om de faktiska, fysiska förutsättningarna och informerar läsaren om sådant som beväpning, utrustning, logistik och byggteknik på ett sätt som ger en starkt förhöjd känsla för det vederhäftiga i deras beskrivningar. (se överallt där böcker finns, somhttp://www.adlibris.com/se/searchresult.aspx?search=quickfirstpage&quickvalue=Peter+Englund&title=Peter+Englund&fromproduct=False&gclid=CKGo1O2_1a0CFdAvmAod0Q0iDw, http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?search_word=peter+englund&language=&ac_used=no).  

Boken ”Svenska Slagfält” av Lars Ericson, Martin Hårdstedt, Per iko, Ingvar Sjöblom & Gunnar Åselius har likaså ett bra öga till det jordnära och materiellt testbara när de sveper över de svenska krigiska äventyren under renässansen och stormaktstiden och därefter (se t.ex bokus http://www.bokus.com/bok/9789173290173/svenska-slagfalt/)

I sammanhanget kan man också nämna serien med Osprey-förlagets illustrerade introduktioner till olika perioders och regioners militära aktörer. De är verkligen inte speciellt djupgående utan satsar på en specifik sak – att teckna ett slags proträtt av hur dåtida krigare såg ut. Men de har en enorm fördel på en viktig punkt där nästan alla historiska verk är svaga – de är fyllda med ofta mycket välgjorda illustrationer av utrustning och krigares munderingar, som bygger på urkunders framställningar av dåtidens militärväsende. För den som är intresserad av att visualiseringar eller illustrerande av dåtiden är de en mycket bra plats att börja på. Deras böcker finns tillgängliga på deras förlagssajt (http://www.ospreypublishing.com/) men också via Bokus (http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?publisher=Osprey%20Publishing) och Amazon (http://www.amazon.com/gp/community-content-search/results?ie=UTF8&flatten=1&search-alias=rp-listmania&query=osprey%20men%20at%20arms)

 

Nostalgiteckningar – Torsekhi, en orch/vättekrigare


Efter 9/11 2001 – frosseriet de senaste dagarna är det skönt att ta sig liten tripp till helt andra domäner, och jag drog fram en teckning av en slags orch- eller vättekrigare jag ritade för 16 år sedan o försjönk i huru orcherna kommit att avbildas av andra…

- hehe, kom hit lille pojke (maaaamma!)

Det finns något utsökt brutalt och också lätt fånigt med orcher som tilltalar många. I en snäv definition uppfanns Orcher av JRR Tolkien, där dessa fula, våldsamma, mer eller mindre korkade, mer eller mindre krumma vättar till folkslag översvämmar berg och ödemarker samt fyller leden i de Ondas återkommande jättearméer. Orcher (eller orker i nyare översättning) var ursprungligen alver som perverterades under tortyr och fångenskap av den onde guden Melkor/Morgoth (se ”Silmarillion”). Själva idén är förstås vidare och äldre, och Tolkien byggde på tanken på vättar och svartalfer, troll och andra halvmänskliga och illvilliga varelser som finns i de nordeuropeiska sagovärldarna (se t.ex Ogre).

Ur narrativ synpunkt är orcher tacksamma på så sätt att de ger hjälten carte blanche att tillåta sig vad som helst i konflikten med dem – de är ju inte människor, och fula dessutom,  bara hö för hjältarnas skära, att mejas ner utan vidare eftertanke. De tillfredsställer önskan att få rocka loss utan att bry sig, för fienden är Ond per definition. Redan i ”Sagan om Ringen” är det draget starkt närvarande, och i alla filmer, rollspel, tv-serier osv. som gjorts därefter har det behållits, och orcherna såsom en expendable enemy blivit en sådan stapelvara att de lyfts in i de mest knasiga och osannolika sammanhang.

OK, jag ger mig, Mangalorer var det, inte orcher...

Orcherna har till och med fått lift till rymden – förutom i rollspelet Warhammer 40 000, där man helt enkelt tagit fantasyvärlden och satt laserkanoner istället för armborst i händerna på alver, orcher et ales, finns de i t.e.x Luc Bessons festliga ”Det Femte Elementet”. De heter Mangalorer där och inte orcher, men ingen skall lura mig att ”Aknot” och hans cohorter inte är orcher.

En av de värsta plagiaten av  orch-konceptet var Jack Snyders film ”300” för några år sedan, där persernas berömda elitenheter ”de Odödliga” (The Immortals, som fanns i verkligheten men utan huggtänder – de var persernas storkonungs livgarde) porträtterades som huggtandsförsedda grymtande…tja  orcher, kompletta med en ”überorch…jag menar über-odödlig” av övernaturlig kaliber.

I det här sammanhanget kan man dock peka på den intressanta möjligheten som rollspelsfenomenet ger att vända perspektiv. Olikt en film, där betraktaren är mer passiv, erbjuder rollspelen många möjligheter att leva ut Vore det Inte kul Om…-impulsen.

Och vore det inte kul att spela just en slags anabolastinn grobian med grön solbränna och imponerande tandgarnityr? Alternativ en liten, ettrig vätteliknande grön snubbe med lurig blick?

Båda har definitivt haft sin lockelse, och i både Warhammer-spelen(både roll-, figur- och dataspelen) och även i Äventyrsspels ”Drakar och Demoner” (bara för att nämna några) lyftes därför orcherna mer och mer fram som cooola och lite skojsigt crazy också.

Man byggde på Tolkiens fauna av krumma grottorcher och stora Uruk-hai, och skapade mängder av olika stammar och typer, från superbautaorcher till svartnissar eller små gretchins som lappar ihop de skadade. Massor av möjligheter till glädje för alla som drömt om att dissa de mer tvålfagra alverna!

Men det mycket av det här låg i framtiden när jag ritade min bild, jag svamlar så lätt iväg…

Min avsikt i början av 90-talet var att designa en slags hjälte-orch till en rollspelskampanj. Inspirationen för hans stuk kom framför allt från filmen ”Predator”, vars uppföljare kom vid den tiden, snarare än vanliga Tolkien- och rollspelsorcher. Jag fick idén till en slags ”alvjägare”, något som kunde hålla även de långlivade spetsöronen vakna om nätterna.

Torsekhi, som karaktären kom att heta, var den ultimata krigaren bland vättarna/orcherna. Han hade kommit att bli skild från sina orchiska artfränder genom de förtrollningar, brygder och dåd som han utsatt sig för och blivit en slags varelse sui generis, som inte passade in någonstans, men ändå med ett tydligt syfte: han var speciellt tränad och utvald för att kunna dräpa sina dito motståndare på alvsidan.

 För att visa på hans ambivalenta natur gjorde jag honom själv lite ”alvlik” – med långt hår, och en mycket stark men ändå inte vanskapt eller aplik fysik. Jag satte lite hårda element på hans ansikte, inspirerad av reptilfjäll, men lät annars bli att göra honom extrem eller monstruös med jättelika betar och annat sådan. Nedan kan en del av utvecklingsskisserna ses.

Design Vättekrigaren Torsekhi

En del av uppmärksamheten ägnades åt hans utrustning och prylar – som Stridens Herre var Torsekhi snarare lätt rustad och beväpnad för att fullt ut nyttja sin skicklighet än nertyngd av jätterustning. Lite kul detaljer som det förkrympta alvhuvudet och de udda improviserade plaggen skall visa på hans speciella attityd – som en slags veteran som lämnat de vanliga uniformerna bakom sig, och klär sig med vad han nu har för händer snarare än enligt sin stams eller arts stereotyper. Således skippade jag de ständigt närvarande spetsiga attiraljer och detaljer som orcher annars belastas med.

Torsekhi - Legendarisk Vättekrigare 1995

Skisserna till Torsekhi låg och jäste ett bra tag innan jag bestämde mig för att rita en mer seriös bild 1995. Det var ett tidigt bruk av mjuk kolpenna och blev på det hela taget ganska bra. Skuggorna och anatomin sitter kanske inte hundraprocentigt och man ser en tydlig påverkan från serieteckningsstil, men den fläckiga tonen på hans skinn gick fram bra och jag var nöjd med designen av hans parafernalia liksom utformningen av hans gestalt i stort. Torsekhi såg svårmodig och butter ut, men förhoppningsvis väldigt stark och inte som någon man ville mucka med i onödan.

——————————————

Några länkar till orcher i olika litterära/rollspels/figurspels/dataspelsmiljöer

Tydligen har det skrivits en välsäljande bok med orcher i huvudrollen: ”Orcs”, av Stan Nichols, från 2008.

http://www.orbitbooks.net/2008/03/07/the-orcs-are-coming/

Djaq-Chigin – ”Odjuret”


Djaq-chigin, ”den mörke väktaren”, även kallad ”Odjuret” eller ”odjurskrigaren” är den farligaste krigaren i min berättelses värld. Som den ultimata stridsmaskinen sedan 700 år och nästan helt berövad sin mänsklighet slumrar han djupt nere i sultanens citadell, drömmande om floder av blod, för att ibland släppas upp för att slakta envar som kommer i hans väg.

Djaq-chigin, "Odjurskrigaren"

Djaq-chigin har hängt med sedan 90-talet när jag spekulerade om hurdan Yakane skulle kunna bli om han inte lärde sig tygla sin blodlust – de två är också släkt på långt håll. Djaq-chigin, ”den mörke väktaren” är en odödlig itaré (motsvarande skyter) som överlevde en livstid på gladiatorarenorna och sedan framlevde århundrandena ständigt i krig, förvriden av blodtörst. Numera är han i sultanens tjänst i Kiralatet, min version av Mamluk-sultanatet. Där dväljs han djupt i íde mesta tiden, efter att hans vapenbroder och mentor Tey-Khan lärt honom att försänka sig i en slags dvala, där han slaktar sig fram genom djuriska och mänskliga fiender i drömmens rike snarare än i verkligheten. Bokstavligen en sömngångare, kan han ibland stiga upp för att avrätta eller instruera i hur fiender klyvs. När han väcks helt och fullt inför de mest yttersta av nödlägen är han nästan lika farlig för de egna som för motståndarna, för när bärsärkaraseriet stiger till gör han ingen åtskillnad på vän och fiende.

Growl? -från "300"

En litet retsam sak var att när filmen ”300” kom noterade jag att de har med en figur som något påminner om Djaq-chigin : the über-immortal, som upphovsmannen, regissören Zack Snyder, kallade honom (han var inte med i Frank Millers seriealbum). Frank Miller har ju dragit på samma historier och legender om orientaliska elitgarden som jag (t.e.x Herodotos), fast mer tendentiöst och grovhugget, och Snyder fyllde på med en megamaxi-krigare åt Xerxes. Denne monstruöse odödlige är en karikatyr av en omänsklig fiende och mycket mer endeminsionell än Djaq-chigin. Men hans effekt på slagfältet är lik min galne skyter, som framgår av scenen nedan. Nå, ibland tänker knasbollar lika.

Gladiatorn Tigris of Gaul i Ridley Scotts "Gladiator"

Det är dock på sätt och vis passande att Djaq-chigin hade pendanger inom filmens värld: under flera år hade jag inte haft något genomarbetat utseende till Djaq-chigin – jag gjorde det skissade, lite djuriska porträttet för många år sedan (notera att han är lik min gamla vision av Yakane), men i övrigt var han bara en stor och svart krigare. Men efter att ha sett Ridley Scotts ”Gladiator” år 2000 rafsade jag på baksidan av ett kuvert några snabba kladdar inspirerade av jättegladiatorn ”Tigris of Gaul”.

Kladdar Djaq-chigin från "Gladiator"

Redan då tänkte jag mig honom mitt i striden och med en mask för ansiktet. De där låg och jäste tills för något år sedan, när jag skrev in Djaq-chigin  i min berättelse (han släpps lös i tredje boken). Då var det läge att göra en mer genomarbetad bild, och med utgångspunkt från skisserna körde jag lite research för att göra en mer färdig teckning på honom.

Skytisk krigare i full rustning

Djaq-chigin är alltså en itaré, motsvarande skyterna, ett indo-iranskt folk som dominerade nuvarande Ukraina och södra Ryssland mellan ca 2300 och 1700 år sedan, och som drabbade greker, perser och sedan romarnas klienter i öst lika tills de underkuvades av goterna på 300-talet E.kr. Skyterna var nomader och stred från hästryggen, oftast lätt beväpnade med tyngdpunkt på pil och båge. Deras främsta krigare kunde dock ha mer genomarbetade rustningar som framgår av rekonstruktioner från deras gravar. Det kan vara intressant att veta att skyterna är en av de främsta upphovskandidaterna för legenden om amazonerna, eftersom arkeologiska fynd visar att skytiska kvinnor brukade vapen och deltog i krig.

skisser Kungliga mamlucker i tung rustning

Djaq-chigin är ”supermamlucken” över alla andra och bär alltså med sig i praktiken alla vapen – långa och korta svärd, yxor, klubbor, dolkar, pil, båge och spjut. Denna arsenal dras runt av en 2,3 meters snubbe som ser ut som en stridsvagn. Jag drog från min research av skyternas respektive mamluckernas lamellbaserade rustningar och övriga utrustning och lade på de detaljer som jag gillade från ”Gladiator”.

Jag hade en vision av Djaq-chigin som överflygad av fiender, i hans fall tudjuter (motsvarande mongoler) som han slaktade på diverse blodiga sätt. Men det kändes inte riktigt…rätt. Det gav liksom inte full stuns åt hans övermänsklighet. Ännu en filmisk deja-vu-upplevelse ledde in mig på rätt spår: när Morpheus i ”Matrix Reloded” nergör en truck med svärd.

Vad skulle vara motsvarigheten vara? Förstås en anrusande fiende till häst, en tudjut/mongol överförfriskad på kumys (jäst stomjölk, mongolernas favoritbooze) med äran i blick och hjärnan i malpåse. Och vår djuriske jätten Djaq-chigin stannar då inte utan tar ett steg åt sidan och spetsar… hela ekipaget, häst, ryttare, rubbet som på en påle, uppträdda på Odjurets spjut.

"odjurskrigaren" Djak-chigin spetsar mongolryttare

Efter några snabba linjedragningar valdes ett lätt grodperspektiv för att understryka den enorma kraften och styrkan hos Djaq-chigin och ge bilden dynamik och ett starkare intryck.

Den första blyertsskissen blev lyckad och jag tuschade därför direkt på den med bic-penna och fyllde i med ljusgrå tuschpensel för en antydan till skuggning. Inspirerad av blodsprutet i ”300” lade jag på en rejäl blaffa där spjutet tränger fram. Bilden fick karaktär av renteckning och är således en stark kandidat för senare färgläggning. Som den är nu är jag dock nöjd – intrycket av en fruktansvärd krigsmaskin in action går förhoppningsvis fram.

Klicka bild för nästa del i arbetet på teckningen:  ”Mera Djak-Chigin och Tigris of Gaul” →

%d bloggare gillar detta: