Nya numret av Utblick har kommit – denna gång med två artiklar, förutom kartor och illustrationer, signerade Pablo, alias Paulus Indomitus. Ämnet är ett som kommenterats här förut: protesterna i Egypten,  kompletterat av en presentation av Muslimska Brödraskapet.

Utblick nr.1 2011 har kommit, rykande färskt med fingret mitt på tidens puls: nämligen den våg av förändringar som sköljer över Europas sydliga grannar i arabvärlden. Jemen, Lybien, mänskliga rättigheter – alla granskas de av Utblicks pigga öga. Till detta nummer fick även jag privilegiet att bidra, med en lång och vindlande artikel om landet alla blickar på, och som, om jag får ge stalltipset, kommer att avgöra om denna Arabiska Vår blir ett 1848 eller ett 1989.

Jag skrev ursprungligen en slags artikelserie i 3 delar mitt under brinnande protester: del ett (1) skulle teckna en bakgrund för att förstå protesterna; del två (2) bestod av mina observationer av skeendet som försiggick på Egyptens gator under Januari/Februari; och del tre (3), som pekade mer framåt, tog upp det Muslimska Brödraskapet, denna så omtalade men ofta föga förstådda organisation som nu kan komma att inneha en nyckelposition när det nya Egypten tonar fram.

Utblick 1 2011

Utblicks nyktra redaktörer redigerade ner mig med tanke på utrymmet, och gav prioritet för de mer näraliggande händelserna och framtiden. Första delen av artiklarna togs sålunda bort.  Här skall den därför presenteras i sin helhet. Den skrevs under den första upprorsveckan före månadsskiftet Januari/Februari, och bildar en slags fond för att förstå vad som bubblat i Egypten sedan många år tillbaka och som sedan briserade i de organiserade protesterna i slutet på Januari 2011.

——————————————————————————————

Den förste moderne farao, Gamal Abd el-Nasser

Under decennier kunde Egypten, den viktigaste arabiska nationen med goda förbindelser med såväl USA som Israel, spela rollen av en nyckelstat i mellanöstern och betraktas som en stabiliserande kraft i en annars konfliktfylld del av världen. Egypten har efter 1956 styrts av en rad starka och närmast enväldiga presidenter: från den karismatiske panaraben Gamal abd el-Nasser, efterträdd av Anwar Sadat, fredsundertecknaren från Camp David som förde landet i allians med USA och därefter mördades 1981 varvid den f.d. flygvapengeneralen Hosni Mubarak tog över. Dessa ledare har varit ensamma kandidater till presidentposten och manipulerat de parlamentsval som hållits för att gynna sina egna partier, i princip klientorganisationer, samtidigt som de tämjt och förföljt oppositionen.

Anwar Sadat (th) och hans efterträdare, den unge Hosni Mubarak

Under deras styre har starka arméer och omfattande polis- och säkerhetsapparater byggts upp för att kontrollera befolkningen, under det att staten verkat som ekonomins huvudsakliga motor och största arbetsgivare, vilket också försett regimen med ett vidare klientnät och försäkrat ledarna om stöd från bredare befolkningsgrupper.

Den svällande och genomkorrumperade staten och det dito näringslivet har skapat en hybrid av kafkaliknande byråkrati parad med en ohöljd roffarmentalitet, där var och en ser efter sig själv och aktar sig för att reta upp Storebror uppe bland molnen. Egypten är dock ett land som olikt t.ex. arabiska halvöns petroleumstater inte kunnat bekosta allmänt välstånd med oljepumpen. Trots vissa reformer på skolväsendets och det offentligas sida har Egypten varit och förblir ett land med stora ekonomiska klyftor, där en majoritet haft svårt att lyfta sig från fattigdomen.

Flykten från den karga landsbygden till de stora städerna, främst Kairo och Alexandria, har skapat jäsande jättestäder med oändliga stadsdelar där elektricitet, vatten, avlopp och annat bara fungerar sporadiskt. För deras invånare har staten, i händerna på ständigt samma grupp människor runt den sittande presidenten, alltför ofta bara synts vara en överhet uppe bland molnen, förutom när polisrazzior visat sig för att slå ner protester. Och ovan taken syns som ett hån reklamskyltarna som visar upp de rikas och vackras värld, lika fjärran som någonsin faraos palats var för tusentals år sedan.

Nergången Kairostadsdel nära den Gamla Staden

Förekomsten av våldsamma underjordiska grupper i Egypten har snarare stärkt än hotat regeringens position. Under det tidiga 2000-talet utfördes t.ex. flera attentat mot turister, vilket ledde till en utbyggnad av säkerhetstjänsterna. Andra former av potentiell opposition, organiserad kring fackföreningar, reguljära politiska partier eller den utpekade värste fienden, det förbjudna Muslimska Brödraskapet, har antingen köpts, jagats iväg eller skrämts till tystnad.

Bush & Mubarak, brothers in Arms

De senaste åren syntes dock något vara på gång. I efterdyningarna av terrorattackerna 11/9 2001 lovade president Bushs administration att uppmuntra demokrati runt om i mellanöstern. 2005 proklamerade president Mubarak överraskande att fler kandidater skulle få ställa upp i de kommande presidentvalen. Men lagar och gripanden syftande till att oskadliggöra de mer kända och populära motkandidaterna beredde vägen för att Mubarak åter kunde låta sig ”väljas” med en betryggande majoritet.  Antiterrorismen syntes vara USAs enda prioritering och stödet för demokrati i Egypten föll i bakgrunden.

”Vi tänker inte diktera för Egypten hur det borde utvecklas”

Condoleezza Rice, USAs utrikesminister, om Egyptens inskränkningar i rätten att ställa upp i val 2007

Men något tycktes ha hänt. Den egyptiska ungdomen, med tillgång till kameratelefoner, internet och sociala medier, tycktes allt mer obenägen att bara acceptera den sittande regeringens grepp om makten. Vid införandet av ändringar av konstitutionen för att permanent hålla islamistiska partier borta från politiken år 2007, utbröt demonstrationer och en dittills okänd rörelse, Kefaya (förändring) tog till gatorna med krav på demokratiska reformer. Barack Obama, den nye amerikanske presidenten, verkade förebåda en ny attityd till mellanöstern med en mer försonlig retorik och tal om frihet och välstånd för massorna. Bloggare av alla kulörer kom upp till ytan som språkrör för de ungas missnöje, och postade videos, ögonvittnesskildringar och foton på övergrepp. Egyptens regering räknade cyniskt med att dessa bara kunde nå en liten grupp människor i det ojämlika Egypten, och bemötte dem med samma svar som föregående generationer: misshandel, godtyckliga arresteringar och mångåriga fängelsedomar på lösa grunder. Den ekonomiska krisen i världen påverkade även landet, och minskade trycket utifrån på reformer.

I strålkastarskugga har arbetstagarorganisationer de senaste åren dock allt mer öppet protesterat mot regeringens politik. Mest drivande har de anställda längs Suez-kanalens sträckning varit. Suez-kanalen är Egyptens näst största källa till hårdvaluta efter turismen, och strejker där har potential att störa den internationella oljetrafiken. Dess arbetare är således av hävd de mest militanta och benägna av organisera sig bland Egyptens befolkning.  Enligt professorn i mellanösternstudier Joel Beinin har över 3300 strejker med sammanlagt över 2 miljoner deltagare utbrutit i Egypten de senaste åren. Dessa har genomgående varit ”vilda” strejker, eftersom de officiella fackförbunden är regeringsstyrda. De senaste åren har dock utbrytningar skett och nyligen inleddes ett försök att organisera en oberoende facklig federation, med höjningar av minimilönen och motstånd mor korruptionen som främsta frågor.

Sådana gräsrotsorganisationer är svåra att utrota. På samma sätt som Brödraskapet kunnat leva vidare bland grändernas fattiga trots ständiga försök från statens sida att fängsla dem blev de nya missnöjda försiktiga, men försvann inte. Hur många bloggare, fackföreningsmän och oppositionspolitiker man än satte i fängelse efter 2005 verkade det ständigt komma nya. Bloggarna började tillsammans med den mer liberala TV-kanalen al-Jazeera få effekt på rapporteringen – till skillnad från i många andra arabländer har TV-nyheterna och regimens tidning Al-Ahram alltmer tvingats att rapportera händelser. Förvisso starkt vinklat och ibland direkt falskt, men ändå – den egyptiska allmänheten var inte längre lika isolerad och okunnig om aktuella händelser som förr.

Protesterna efter bomben i Alexandria vid nyår föregick upproret

Under ytan byggdes alltså ett slags tryck upp, som då och då gjorde sig påmind i mindre protester och utbrott. En tydlig vink om att kokpunkten inte var långt borta kom precis innan de nuvarande protesterna, då folk i tiotusental samlade sig i spontana manifestationer för att visa sin solidaritet med kopterna, Egyptens kristna befolkning , efter ett attentat på nyårsdagen som krävde 21 dödsoffer (Om vilket kan ses i t.ex BBC). Regeringens nervositet gick inte att ta miste på – demonstrationernas styrka och omfattning tog dem med överraskning. Omvänt måste många missnöjda egypter ha blivit förvånade. Det gick alltså att gå ut på gatorna och uttrycka sig, bara tillfället var det rätta.

Och under januari 2011, inspirerat av Tunisiens resning, kom till slut det stora tillfälle som många väntat på.”

Egypten Reser sig mot Mubarak Karta

Nästa del: ”Om den Arabiska Våren, fokus det Muslimska Brödraskapet 1”→