Jakten på ett utseende till den bysantinska Zoe går vidare. Här redogörs för hur ett passande innehavare av Zoes mantel till slut hittades, i skepnad av en av de klassiska filmstjärnorna från 1950-talet och framåt.

I första inlägget om jakten på Zoe skrev jag om de övergivna försöken att besätta figuren med aktrisen Barbara Carreras utseende, och de fysiska faktorer man måste ta hänsyn till för en kvinnofigur i bysantinsk tid.

Jag behövde ett utseende som skulle fungera på den tiden och i någon mening vara mer bestämt kopplad till regionen, det östra medelhavsområdet, och, Barbara får ursäkta, med större djup och uttrycksfullhet och en slags naturlig värdighet som kunde sträcka på sig högburet, rent av stolt, trots sin situation som hålldam i ett misogynt samhälle som det gamla Bysans. En värdig lärare i civilisation, intriger och att hålla masken för den före dess rätt enkelspårige och brutale Yakane.

Men vem? Månaderna gick och det blev mer och mer av ett irritationsmoment och viktigt hinder för mitt projekt. Utan en vision för åskådliggöra scenerna blev de tomma. Skrällande cymbaler, för att citare min namne. I en diskussion med min mor slog det mig. En klassisk gestalt av skönhet och värdighet finns tillgänglig, bördig från Italiens fruktbara skönhetsalstrande mylla, med en bakgrund och framtoning som passade mer än väl: Sophia Loren.

Sophia som Ximena i "El Cid"

Sophia kom från extremt enkla förhållanden, med en mor som övergavs av Sophias far när dottern var mycket ung. I det sydliga Italien var detta ett svårt socialt stigma, och tillråga på allt växte hon upp i det maffiaridna Neapels fattigaste områden. Trots det, och det ”tvivelaktiga” i hennes yrkesval i det sinnesjukt machistiska Italien, lyckades Sophia med sin skönhet och en räcka starka rolltolkningar bli en beundrad och högtstående aktris, en legend på vita duken och en av världens samtidigt mest åtrådda och respekterade kvinnor.

Sophia från inspelningen till ”Romerska Rikets Fall”

Detta är vad jag önskar för Zoe, som också är en slags flykting, själv klättrande upp i det kvinnofientliga och hierarkipsykotiska Aracanea, för att bli en kännare av hemligheter och framgångens vägar. Sålunda kom Sophias person att fylla ut inte bara Zoes form utan hennes själ, och jag arbetade om karaktären för att hedra hennes inspirerande förebild.

Sedan tidig ålder har jag haft en svårartad fäbless för den betagande Sophia. Hennes yppiga figur gjorde förstås sitt till, men världen är full av kurviga bimbos som lämnar en oberörd. Men hon har så mycket mer: en starkt, distinkt gestalt som verkligen svarar mot en dito person, och inte lämnar en… tja någonsin i mitt fall. Ibland sval, ibland full av starka känslor, med bredd i sina prestationer och rolltolkningar, kapabel att porträttera allt från slavflickor till aristokratiska miljonärskor. Hennes är distinktionen att vara den första kvinna som vunnit en Oskar för bästa kvinnliga huvudroll i en icke-engelskspråkig film  med ”Två Kvinnor” (La Ciocara)  från 1960.

Sophia i sin oskarsbelönade roll, "Två Kvinnor"

Elegant, sofistikerad såväl som åtråvärd – Sophia Loren

Sophia har i sin kärriär, som tidigt spände över både Italien och Hollywood, spelat i mängder av periodfilmer som ”Aida”, ”Attila”, ”El Cid”, ”Romerska Rikets Fall”, och ”Mannen från La Mancha” för att nämna några, och fungerar uppenbarligen väl i förmoderna medelhavsmiljöer, inklusive de grekiska/syditalienska som jag tänkt mig. Men hur väl visste jag inte före researchen till detta projekt.

Efter att ha granskat mitt begränsade filmarkiv och utökat bidlarkivet med några hundra bilder, började jag snart undra hur jag någonsin kunnat tänka på Zoe som någon annan. I en fantastisk tillfällighet, nästan som en slags ödesbestämning, visade det sig att jag glömt att Sophia spelat just rollen av Lucilla i filmen ”Romerska Rikets Fall” från 1964 vars story bildar basen för ”Gladiator” (där Connie Nielsen gör rollen), vars kläder och allmänna design redan inspirerat hela min vision av Aracanea.

Sophia i slöja för ”Romarrikets Fall”

Men det var inte allt. Sophias härkomst är lika fascinerande som hennes anblick, och har också på ett underligt sätt koppling till min berättelses miljö. Sophia är delvis av Arberesh-härstamning, ättlingar till ortodoxa albaner som flydde till italien på 1500-talet undan de ottomanska sultanernas arméer efter att dessa erövrat de sista resterna av det tusenåriga Bysans. För mitt öga åtminstone, blev det som om Sophia inte bara kan avbildas mot Konstantinopels dästa lyster som fond – nej, hon är i sig en bärare av den heliga basileans närvaro,  som lever vidare i henne via hennes förfäder.

Ansiktsstudier av Sophia Loren för Zoe

En serie ansiktsstudier i blyerts är den numera bekanta metoden för att övergå från att bara betrakta till att börja bebo sitt inre landskap med detsom är skönt och önskvärt. Syftet med studierna är som förut omnämts inte en slags absolut likhet utan att få grepp om de bärande dragen. Dessa gick snabbt att utreda. Sophia har ett väldigt karaktäristiskt utseende, och, får man säga, numera omöjligt sammansatt visage . Den bestämda men balanserade näsan, de tydliga kindbenen som inramning, den generösa munnen, för att inte tala om de stora och lätt mandelformade ögonen gör henne unik. Detta är skönhet utan kompromisser, balanserande på knivseggen till det för starka i varje punkt, men ändå… precis rätt.

Ansiktsstudie m Dok

Jag testade ett litet åldrat porträtt – Zoe återkommer i berättelsen efter en bortavaro på nästan 20 år, så det var en intressant övning. Även här passar Sophia Loren anmärkningsvärt bra. Hon har åldrats legendariskt väl, och räknas väl ännu som en av de mest tilldragande äldre kvinnorna av ett lismande hollywood. Böjd att misstänka kirurgernas inflytande måste jag ändå säga att hon långt upp i 50-årsåldern ställde de flesta yngre kvinnor i skugga.

Ansiktsstudierna hade gett bra input och hjälpt mig finna den Zoe jag letat efter. Inspirerad av den skönas intryck gjorde jag slutligen ett något mer seriöst porträtt, där jag lade ner lite jobb på att verkligen få fram Sophias utseende och ansiktsuttryck. Jag tillämpade lite suddnings/gnuggningsteknik på den mjuka blyertsen för att få fram mjukare övergångar, vilket alltid är riskabelt, men här föll någorlunda väl ut.

Sophias klara blick i närbild

Nu återstod det sista: att studera Sophias berömda figur för att passa in den för en bysantinskt inspirerad miljö. Det blir ämnet för nästa del i mina studier för den sköna Zoe.

<- Föregående: ”Zoe del 1 – Bysans, medeltida kläder och Barbara Carrera”

Nästa: ”Zoe del 3 – En kvinnlighet av episka proportioner”->

—————————————————————-

Nätet kryllar och svämmar över av sajter tillägnade Sophia Loren, av olika inriktning, egentligen för många för att lista. Men som en uppmuntran av studier av henne kan ändå några anges. Där finns förstås en slags ”halvoficiell” fansida, http://www.sophialoren.org/. Sedan finns http://www.lorenarchives.com/page1.html. Ingen kändissite utan självaktning är utan en sektion för Sophia, se t.ex. http://www.fanpix.net/gallery/sophia-loren-pictures.htm. Biografisk information och filmografi i urval för Sophia finns både i Wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/Sophia_LorenIMDB http://www.imdb.com/name/nm0000047/.

Genom åren har Sophia ofta citerats – hon är en livfull och intelligent person som inte håller inne med vad hon tycker, och ansågs frispråkig i det inbundna Hollywood. Se ett urval i http://www.brainyquote.com/quotes/authors/s/sophia_loren.html.

Sophia anpassade sig mycket väl till Hollywood-kulturen och aktade sig för att inte bli utnyttjad som så många stjärnor före henne. Hon kastade sig in i prestigekriget rörande ”billing”, hur skådespelares namn esponeras på reklam och filmafficher (se http://en.wikipedia.org/wiki/El_Cid_(film)), och såg till att få bra betalt för sina filmer – rekordet var i ”Romerska rikets fall” då hon med 1 miljon dollar i lön var den högst betalda skådespelaren. Även utanför duken har hon vetat att göra goda pengar på sitt stjärnskap. Eftersom hon har synfel var hon bland de första kvinnliga filmstjärnor som ofta fotograferades bärandes glasögon, vilket varit något av ett tabu i USA, men hon vände det till sin fördel genom att bli första storstjärnan att få ett eget glasögonmärke (se http://www.zyloware.com/sophia_main.aspx), liksom hon också var först att få ett eget parfymmärke. Denna trend har som bekants sedermera följts upp av andra – men Sophia var, som så ofta, först.