En bild säger mer…om opassande tankar ang. Tsunamin i Japan


Ofattbara händelser kan göra konstiga saker med ens ansträngda hjärna,men frågan är om inte mediekulturen, rapporteringen och inflytandet från reklamen drivit saker till den punkt där man snart kan avfärda även de största katastrofer med det ser alldeles för Photoshoppat ut…(?)

Tidigare har här omnämts hur rapporteringen av katastroferna fått min undflyende hjärna att förlora sig i obskyra filmreferenser och nynnande på expressionistiska slingor. Man var således ett lätt offer för knaskopplingar i huvudet dagarna efter (den senaste) tsunamin. Något min syster sade till mig veckan efter katastrofen gnagde också, om att medierna tjatar sönder de spektakulära nyheterna, och på ett så…konstigt sätt, så att det till slut blir lättare att stänga av, och tröttna. Som en låt som spelas för ofta. Trots att det är på riktigt.

Hon hade förstås en poäng, och en liten titt på ett inslag i rapporteringen, som blivit överallt närvarande, visar på det. Jag har tidigare postat en del snuttar, flera musiklagda, av tsunamin när den slog till. Efter första dagarna har de förändrats i karaktär, men behåller vissa anmärkningsvärda drag. Se t.ex. Svds bildpresentation med bilder sammanställda från GEOEYE, som tillhandahåller kommersiella satellitbildsprodukter
(http://www.svd.se/nyheter/utrikes/bildspecial/bilder-fore-och-efter-tsunamivagen_6004385.svd)  Några av bilderna kan ses nedan


Några andra exempel, från Youtube denna gång.

 

Ett grepp gemensamt för de där presentationerna drog i mig och fastnade. Den  obevekliga ”takten” i det där paret ”föööre…efter!”

Befooooore….After!”

Ja juuust det… det är ett grepp från reklamens värld. 

Litografin "Before and After", Andy Warhol 1960

Det förstår man ju, det är oerhört effektivt för att kränga saker och peka på förbättringar, förändringar… Det måste vara betydelsefullt på något sätt, och redan Andy Warhol drev med det, att det är ett extra vanligt grepp ifråga om propaganda som riktar in sig på förändringar av kroppen, antingen det gäller träningsutrustning eller plastikoperationer, samt för städutrustning… Månne finns det en koppling där, båda har att göra med hur saker framstår utåt, om det omedelbart synliga.  

Tsunamin 2004 Indonesien - före och efter

Det här har naturligtvis varit på gång långt före den 11:e mars 2011. Jag drog mig till minnes bilder från Tsunamin 2004 då många svenska medborgare omkom. Men bildmaterialet denna gång är oerhört mycket större, hamrandet så mycket mer ihärdigt… Det kanske är oundvikligt, vad vet jag, men något i sättet att visa det där ”before…after”-schemat började göra mig lätt illamående – det blir så kliniskt, så distanserat…det är maffigt och åskådliggör, men tar också bort blicken från katastrofens verkliga verkan, som är på marken, och tröttar ut en… Till och med en galen nyhetsjunkie som undtertecknad börjar få en konstig smak i munnen efter ett tag.

Häromdagen kollade jag in Oliver Stones ”World Trade Center” och kände en slags pervers skräckrysning vid minnet på de sammanstörtande husen. Det slog mig då att det finns en parallell mellan den överdrivna rapporteringen och de allt populärare katastrofskildringarna i en mängd stora hollywoodfilmer de senaste åren. Filmer som ”2012”, ”Day after Tomorrow” och ”Deep Impact”. Kolla in kollaget nedan.

Det är en besvärjelse det där, ett sätt att dämpa sin fruktan genom att frossa i det ofattbara. Jag förstår, även om det också är irriterande.

Lägger man för övrigt till en kryddning av religiöst nonsens kunde man kanske tänka sig en galen Gud som med en kosmisk vaxduk eller skalpell av oceaner utförde lite rensning av det ogudaktiga Japan. Fundamentalistiska kristna har i alla fall inte varit sena att tänka den tanken (häromdagen gjorde idioten Glenn Beck, den kristna högerns favorit på Fox News, just det). Det är slående hur lyckliga de blir när katastrofer slår till, och det beror tror jag, på en perverterad variant på samma impuls som får Hollywood att gång på gång utplåna NY på vita duken. Förutom att kristna av den där modellen uppenbarligen gottar sig åt tiotusentals människors död, snarare än att bara göra en sensation av det.

Vad är poängen med denna soppa? Kanske ingenting. Men kanske ger katastrof -och eländesporren i de där filmerna och de skumma greppen i nyhetsrapporteringen näring åt en konstig och illavarslande reaktion.

Det kanske är nördens svar på den religiöses eller blaserades manér, eller så kanske jag bara säger något självklart, men det slår mig att man efter den inledande förfäran rätt snabbt börjar avfärda kataklysmens realiteter just eftersom mycket av rapporteringen börjat likna en evighetslång reklamfilm eller trailer för en katastroffilm.

PS.

Det finns en ännu sjukare tanke som slog mig när jag betraktade ett klipp som handlade om hur man med datorgrafikens hjälp ”förbättrar” verkligheten – seBMWs reklam nedan, som också innehåller en ”Before/After”-trop som får det att krypa i en…

En (halv) fnoskig dåre i en källare skulle möjligen, med lite puffar och klunkar, kunna komma att bestämma sig för att tsunamin, och alla dess dokumenterade effekter, kanske bara är… en hoax.

Posted on 30 mars, 2011, in Asien Fjärran östern /Asia the Far East, En bild säger mer än tusen ord, Följetonger /Posting Serials, Film /Movies, Gudar & Mytologi /Gods and Mythos, Kristna Myter /Christian Mythology, Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Natur & Vetenskap /Natural Sciences, Naturkatastrofer /Natural Disasters, Samhällen Då & Nu and tagged , , , , , . Bookmark the permalink. 5 kommentarer.

  1. Hm. Intressant post. Det enda jag har att komma med på området är Hewlett-Packards fullt kommersiella foto-redigeringsprogram, gjorda för att skapa ”Panoramor” av flera landskapsfoton. Kör man dem med flygbilder från Google (digital soptipp) eller Lantmäteriet (säkrare – jag har tillgång till Rikets samlade kartverk i mitt professionella arbete) så kan man få fram helt fiktiva städer och landskap, där vägar ”sitter ihop” och kustlinjer kombineras på ett helt nytt sätt – man kan skapa en ”karthybrid” av malmö och Sthlm, Ystad och Haparanda eller en ”stad som inte finns” med hjälp av mycket klipp och klistra, samt dessa automatiska bildbehandlare.

    Tänker också på det spännande området Bild-ANA som det också kallas, som förut hette fjärranalys. Idag finns det på google ”stadsbilder” av vissa storstäder, där man via en serie foton från en gatumiljö kan orientera sig i en stad via ”tele-presence” som det ju också heter, dvs fjärrstyrd närvaro. Dock finns inte detta överallt, och som man förstår är tekniken bedräglig, ty brandrök, dimma, regn, mörker eller katastrof gör att stadsmiljön fort kan se helt annorlunda ut. Redan i Italien, t ex på Sicilien, har jag märkt att saker som Googles stadskartor – många gånger tar vi dem för givet, kanske i hela Europa – inte stämmer, utan bara viktigare vägar är utsatta… Fenomenet är väl känt från GPS-teknologin, som också har sina klara begränsningar.

    Från Engelsk litteratur om Andra Världskrigets gryende bildanalys och stereogram samt flygfoto – man granskade tusentals flygfoton ”för hand” i stereoskop, och ”flimrade” in dem – är det välkänt hur en kvinnlig luftlotta en dag gjorde sina chefer uppmärksamma på en mycket underlig skugga runt en järnvägsvagn av aluminium i närheten av Peenemünde, tyska östersjökusten. Vagnen var antagligen en tankvagn för diesel eller vatten, kom man fram till, men den såg ut att vara spetsig i ena änden och att ha fenor. Man jämförde den med vissa experiment-lok byggda av Zeppelin före kriget (avlånga, och med propeller baktill) och alla kom fram till, att dessa foton från 1942 föreställde föråldrad civil materiell, helt utan militärt intresse. Senare – 1944 – uppstod ett antal exempel på ljudbangar över London och andra brittiska städer, följda av synnerligen kraftiga explosioner. Från Sverige kom den sk ”Lufttorpeden från Bäckebo” i Småland (se i Flygvapnets gamla Minnesbok ”Att Flyga är att leva” från 1986) eller ”The Backebo Aerial Torpedo” som visade Britterna brännkammare, motordelar, styrsystem osv från en V 2-raket, för det var just en sådan, inkusive startramper, kontrollbyggnader, tankbilar för ”T-stoff” eller själva raketbränslet de fotograferat från luften, utan att ens kunna tolka vad de såg… De hade inte referensramar nog för att förstå något sådant som interkontinentala raketer, eller att något annat land faktiskt skulle kunna konstruera just sådana…mer än några år för sent… Minnet av Hans Blix, IAEA – för att ta ett mer närliggande exempel – och bildtolkning – från Amerikansk sida – av påstådda kärnreaktorer i Irak är ett annat exempel, liksom hur USA hävdade att svenska Scania exporterat krigsmateriel, när de sålt några timmerlastbilar med DEMAGs tyska kranar (stocklyftare) ombord. Dessa skulle kunna användas som ramper för SCUD-missiler antog man, om de byggdes om, men trots dessa mycket omtalade 12 stycken fordon, som Saddam Hussein i och för sig mycket väl skulle kunna ha innehaft, träffades inte en enda av dessa Scania N 1120 Lastbilar, kraftigt ”moddade” av kryssningsrobotar eller attackflyg, konstaterade jag på 1990-talet. En nyttig lärdom, särskilt från en som haft mycket med just den lastbilsmodellen att göra 🙂

    Gilla

    • Spännande stoff… det där med hur man tolkar flygfoton är viktigare än man tror – hade också hört talas om V-2-incidenten, men fan vilken långsökt förklaring de var tvungna att ta till eftersom de inte fattade vad de såg…Kuba-krisen och en hel del annat skoj har ju snurrat kring vad man sett på sådana bilder, och Colin Powell fösökte sig på en rerun inför Gulfkriget II. Men jag måste erkänna att jag alltid känt mig olustig inför den betydelse som tillmäts de där bilderna och vilka slutsatser som dras av dem – chansen för felslut är, synes det mig, alltid obekvämt hög.
      Apropå SAABarna – det där är ju typiska ”dual-use”-objekt som kan tas in i och dras ur kategorin ”krigsmateriel” som man finner gott… Men när det väl kom till kritan är de ju knappast prioriterade mål. Och mindre än 10% av det som föll under första Gulfkriget som hade guidad sprängverkan. Nästan allt var area bombing och äldre former av styrmedel. Och de guidade missilerna träffade väl mitt i prick mindre än hälften av gångerna…jag kan tänka mig att det fanns gott om riktiga krigsmål att sikta in sig och missa på… 🙂

      Gilla

  2. ang den mystiska järnvägszeppelinaren…. jodå…
    http://en.wikipedia.org/wiki/Schienenzeppelin

    Gilla

    • coolt tåg, fast den där propellern… men där ser man, hur vetenskap & teknik fungerar – även missarna är bra att ha. Jag tänker mig att idéerna från den här flyginspirerade designen måste ha gett intressanta insikter i aerodynamik och energieffektivitet, som tyska järnvägsbolaget drog lärdomar av för senare, mer praktisk utveckling efter krigsslutet…
      Hela incidenten med zeppelinartåget/V2 påminner mig f.ö. om Zebraprincipen…

      “When you hear hoofbeats, think horses, not zebras.”

      Men vad är mest Zebra här – ett absurt tåg som förvisso tagits ur bruk men ändå finnns, eller en skum raket som ingen hört talas om?

      Gilla

  3. Påminns också om Graham Greenes (var det väl?) gamla roman om Kuba-krisen, ”Vår man i Havanna” där en fd. Dammsugarförsäljare stationeras på Kuba under tidigt 60-tal. Eftersom det aldrig händer något där, skickar han sina chefer en sprängskiss på en isärplockad dammsugare med inches eller tum markerat ” överstruket med tipp-ex så att det blir ‘ eller feet, dvs fot, och alltså en 12 gånger större mekanism…Dammsugaren ser nu ut som ett slags raketmotor, eller eldkastare 🙂

    Gilla

KOMMENTARER TILL INLÄGGET

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: