Det började redan sommaren 2012. Under ett besök på medeltidsveckan i Visby fick jag inspiration till utstyrslar för senare bruk där jag gick runt med systern och de kära systerbarnen Alma och Julian. Såsom av en händelse började jag också kladda lite på skisser av den raska prinsessan Julia, sagoalias för den förtjusande Alma.
Prinsessan Julia helar Drakmamma m blixt
Det genomgående temat för de nya skisserna var att Julia var i färd med att göra saker – en del av de där skisserna och bilderna har förevisats här, som den fotbollsspelande Julia, eller Julia som gör en ”blixt-healing” på en drake… De spretade åt alla möjliga håll dock, snabbt hopkomna infall som många var. En del var förstås rena anakronismer, och varför inte.
Prinsessan dribblar bort draken
Min hjärna tål dock brist på sammanhang, på en vidare kontext, tämligen dåligt. Så till slut kom en dag då jag lade ut alla bilder och skisser av Julia framför mig. Då blev det tydligt, att förutom de rena, avsiktliga anakronismerna som en prinsessa i fotbollskläder och annat, saknar teckningarna en samlande stil för miljön de utspelar sig i. Ser man på vad som redan ritats av min käcka hjältinna såg det hela ut som den typiskt ospecifika fantasy/sen-medeltid-miljö med dito rekvisita som är legio i allt från disneyfilmer till barnböcker.
Lite bättre än så kan man ju göra, tänkte jag. och bestämde mig för att styra upp något slags grundläggande tema för inte bara hennes klädnader utan hela stuket för den saga i vilken hon figurerar. Det fick inte avvika för mycket från vad som redan förelåg, men det bör vara grundat i en vidare period för allas kläder och parafernalia. Det fick gärna vara distinkt, och helst ge möjlighet till mer variation inom stilen.
Skisser Renässanskläder Medeltidsveckan
Här kom de små kladdar jag gjorde medan jag smög runt i medeltids-Visby till ytan igen. De roligaste dräkterna där var nämligen inte de medeltida, utan från en senare period. Man kanske kunde samla sig till en stil, som något avvek från den obestämda fantasy/medeltidsoppa som blivit norm, till förmån för…
Just det, Renässansen.
Renässansen har generellt sett varit en period man undviker inom fantasy, som oftast verkar göra halt just vid dess inträde (ett notabelt undantag är t.ex. figurspelet Warhammer, som leker med tidig renässans för åtminstone delar av sin spelvärld). Detta har säkert olika orsaker, men man kan misstänka att en av dem är att just det som gjorde den till en så enastående fruktbar period i mänsklighetens historia (som nya humanistiska, filosofiska och estetiska ideal, uppbrottet från en religiöst homogen kultur, eldvapen, upptäcktsresor, rörelsen mot en mer vetenskaplig approach med mera) och just utgör dess uppbrott från medeltiden framstår som… fantasi-dödande för många. För mycket framsteg och vidgade vyer liksom.
Well not this dude… påverkad som man är av historiska dramer, tv-serier (som ”Borgias” ovan) och historiska noveller, där perioden är mycket mer populär bestämde jag mig på att köra på i ett slags sent-1400/tidigt-1500-tals-stuk.
Grejen är att renässansen som period (här sent 1400-tal t.o.m. ca 1600, fast hur man än definierar själva begreppet är inte utan sina problem, som historiker väl vet) är mycket tacksam på så många sätt ur estetisk synpunkt. Framsteg inom textiltillverkningen, färgning och bruket av fler material bidrog till mycket vackert mönstrade och färgstarka klädnader för de som hade råd – vilka under renässansen blev en större grupp än under medeltiden. Renässansen såg en explosion för modet, med mycket som var galet snyggt… men ibland bara galet.
Kläderna under denna drygt 200-åriga period hade olika karaktäristiska siluetter och formspråk. Många av dessa var klart annorlunda än dagens, men under hela perioden kan man ändå se en gradvis utveckling som pekar hän mot vår tids plagg – moderna stövlar (som skrivits om tidigare här), byxor, vad som kom att bli den moderna skjortan… De såg annorlunda ut, men som specifika plagg fick de sin bestämning under den tiden, vilket gör illustrationer av någon som bär dem lättare att identifiera sig med.
Samtidigt måste man erkänna att skillnaden mellan kvinno- och manskläder, som några hundra år tidigare varit mycket mindre markerad (män såväl som kvinnor bar långa kjortlar och tunikor) accentuerats under hela medeltiden, och hade vid renässansen nått en framskriden nivå.
En del andra utvecklingar under 1400-talet trotsar närmast beskrivning. Kvinnors klänningar bär syn för sägen. Samtidigt som den centrala delen, bålen på klänningar, blev mer och mer kroppsnära (under tidsåldern kom den fullt utvecklade korsetten in via Italien), svällde kvinnokläderna ut med stora puffar, och fler lager och slitsar infördes för att visa på prakten i de många lagren. Det här var en utveckling som bara blev mer markerad under 1500-talet och formligen exploderade under den påföljande perioden, barockens 1600-tal.
Julia i renässansklänning 1
Renässansen såg genombrottet för realistiskt måleri, och stora mästare som Michelangelo, Botticelli, Raphael, Holbein, Gossaert och många andra avbildade sin tids färgprakt på ett sätt som saknade motstycke och gav oss ett vida bättre källmaterial än tidigare epoker.
Sistnämnda är lustigt, för det kom helt omedvetet att påverka de skisser som började flöda när beslutet att bygga på den här epoken väl tagits. Man kan tydligt se en utveckling mot större realism i framställningen av kläderna Julia bär, och det spillde också över på själva prinsessan, vars anblick jag tillät mig att variera lite, sökande efter ett vackert och ungdomligt, men gärna speciellt utseende. I det följande kan man se frukterna av några av mina första försök i den här vägen.
Förändringen kom att prägla också valet av teknik (om man nu kan tillämpa uttrycket på mitt kladdande…), som istället för att som tidigare enbart ha avbildat Julia i en tydlig serietidningsstil, med klara drag av clear-line, nu övergick till mjuk blyerts för att visa på skuggning och veck i de stora tygerna och alla deras rundlar och former.
Fantastiska klänningar i alla ära – men historien om Julia är inte mer en realistisk periodberättelse, än en endimensionell Disneyhistoria. Jag kunde ju inte låta stackaren sitta fast med enorma, förvisso mycket anslående men ändå för en liten actionhjältinna hemskt opraktiska klänningar. Det hade ju i själva verket varit en av orsakerna till att jag ville definiera en period för hennes garderob. Så med källornas hjälp, och en del moderna gestaltningar, har jag skapat en hel serie utstyrslar för Julia när hon gör annat än struttar runt i balklänning, från när hon smyger upp på natten för att läsa mer (hon har ett väldigt läshuvud) till när hon granskar ett spjut i mer jaktbetonade kläder.
Det här var bara början – i det följande skall redovisas en serie mer genomarbetade skisser och utkast av den oförvägna Julia, under olika skeenden av den berättelse som jag skapat för hennes alter ego, den i sig sagolika Alma.
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
———————————————–
För den som vill se kläder inspirerade av renässansens kostymprakt, kan följande filmer och TV-serier rekommenderas:
Ett urval kostymer från ”The Borgias”
”The Borgias” TV-serie om påven Alexander VI alias Rodrigo Borgia och hans familj och deras intriger i det tidiga 1500-talets Italien. Här har publicerats ett tidigare inlägg om serien.
”The Tudors” TV-serie om den engelske 1500-talskungens Henrik VIII:s regeringstid med fokus på hans berömda mängd giftermål.
”La Reine Margot” (Drottning Margot) – I lysande renässansprakt skildras den mordiska konflikten mellan katoliker och protestanter i 1500-talets Frankrike
”A Man for all Seasons” (1966) ger en förskönad men välspelad syn på processen mot Thomas More
”The Other Boleyn Girl” baserad på Philippa Gregorys roman om Mary Boleyn, syster till den berömda Anne Boleyn, Henrik VIIIs fösta hustru att mista huvudet och mor till Elizabeth I.
”Elizabeth” och ”Elizabeth The Golden Age” hjälteförklarar den engelska Renässansdrottningen försedd med en fantastisk garderob och t.o.m. rustning.
”Anonymous” leker med tanken att Shakespeare inte skrev sina dramer själv
”Shakespeare in Love” sevärd spekulation om den unge Shakespeares inspiration till främst Romeo och Julia
”Romeo och Julia” (1968) av Franco Zeffirelli med Olivia Hussey som den bästa Julia på film
”Othello” (1995) med en mörkt välspelad Lawrence Fishburne i titelrollen
”Köpmannen i Venedig” (2004) med en mycket bra Al Pacino som Shylock
23 02
Detta galleri innehåller 6 bilder.
Det började med en bild i Clear-line för Alma, av en prinsessa. Med Felicias hjälp blev det en prinsessa som läxar upp en drake, och så fortsatte det hela ända tills… Det var en gång… en busig drake. Han hade hört att en riktig drake har massor med guld och annat fint i sin grotta. Nu […]
Efter att ha skissat, börjat måla så smått på draken och bestämt mig för Felicia som sagoprinsessan var det sent omsider dags att börja arbetet med att montera och verkligen börja måla bilden. Som tidigare nämnts var bilden redan i obalans, draken var närapå färdig, medan det bara fanns en extremt översiktlig idé, föga mer än en kladd, på borgen och den övriga bakgrunden.
Jag hade bara en tidigare erfarenhet av en bild av den här magnituden – där hade arbetet startat med en skiss gjord på en liten lapp. Målning hade börjat nästan direkt, med en udda teknik: jag missbrukade Photoshop och bokstavligen målade för hand i datorn. För hand? Genom att använda musen som pensel med de vattenfärg- och oljefärgspenslar som finns som verktyg i datorns palett fick jag fram en grundmålning som såg ut som om den gjorts för hand. Sedan kunde man använda olika effekter som lager, ljussättning med mera direkt på bilden – den sorts bildbehandling som Photoshop egentligen är gjord för. Färgerna blir snygga, men det är tyvärr ett extremt opraktiskt sätt att arbeta på. Det skulle komma att visa sig på flera otrevliga sätt.
Först började vad jag nu kallar ett färgtest – jag prövade fram de grundläggande färgerna för figurerna i bilden. Redan här uppstod problem. När jag målat in figurernas grundfärger började jag måla skyarna. Genom att titta på bilder på moln och solnedgångar fick jag snart fram en överraskande bra himmel. I en typisk Pablo-attack blev den dock nästan färdig långt före övriga bilden, innan jag ens visste hur övriga landskapet skulle se ut. Det var andra gången, dessförinnan hade draken rusat i förväg. Nu stod jag där med en långt gången himmel som hovrade över en bakgrund som i övrigt bara var lite linjer. Och som dessutom hade ett stort hål i mitten, eftersom jag inte ens hade skissat den delen i avvaktan på monteringen. Nu fick jag jobba ikapp, och bestämde mig för en liten genväg. Jag hade en generell idé om att bakom prinsessan skulle en rad taggiga berg bilda horisontlinjen. Men jag hade inte skissat bergen någonstans. Hur skulle det se ut? Jag gick igenom mitt fotobibliotek (400 000+ bilder) och hittade ett par snygga berg. Jag klippte ut dem ur fotot ifråga och klistrade in dem för att se hur det skulle se ut. Vid det här laget såg det hela ungefär ut som nedan.
Bakgrund, Färgtest och början på himmel
Det var otroligt mycket jobb kvar, men jag tog mig an det hela med sikte på att bli klar årskiftet 2007. Samtidigt som delar fick färg på ett lite oplanerat jobbade jag mycket på att förbättra skisserna som låg under. Då slog katastrofen till.
Problemet med min obefintliga teknik vid denna tid var att mängden lager och information i bilden var för stor. Mycket mer än vad datorn egentligen klarade. Av någon nu oklar anledning målade jag bilden i A1-format 1200 dpi – den är ENORM, om den trycktes i säg 150 dpi skulle den täcka ett helt rum. Datorn klarade det inte, och hängde sig konstant. Ändå fortsatte jag, med ständiga frustrerade utbrott när timmars arbete försvann. Tills en dag, transformatorn gav upp och ett elfel slaktade hela min installation. Efter att ha skrikit och förbannat alla gudar lyckades jag rädda det mesta av datan. Men bilden hade blivit förstörd – informationen om lagren hade korrumperats och bilden hade plattats till, utan målningslagren, och flera av skisslagren var fördärvade. Månaders arbete var förstört. Vad som återstod var monteringsbilden ovan och mina första skisser på papper.
Fruktansvärt. Demoraliseringen var total, jag närmade mig inte bilden på månader. Men man bryter ihop och kommer igen. Det var bara att ta tag i det. Jag skaffade en ny transformator, byggde om burken och kickade igång arbetet, den här gången med massor av back-ups av bilden olika stadier – en rutin som grundlades för framtiden och som slukar mycket utrymme men bevarar ens sinnesfrid och blodtryck. Och nu skulle inget få rusa iväg, utan bli jämt och fint fördelat.
Med en mer metodisk process började jag nu måla direkt på de åter inscanande skisserna. Jag gjorde om bakgrunden, med mer detaljer innan färgläggning, som ändå blev en pärs. Att måla en skogs alls träd är inte en inspirerande sysselsättning. Men penseldrag för penseldrag växte bildens helhet fram. Att försöka få till ett färgporträtt av Felicia med min usla teknik var en förödmjukande upplevelse. Trots allt slit blev resultatet lite halvdant – man kan ana vem det är om man kisar lite, men det är ingen superbra likhet. Klänningen blev dock fin. Sammanbrottet för datorn fick en annan effekt – eftersom bilden fick tas om från de första skisserna blev teknikerna för djuren olika, och den där spretigheten i underlag sken igenom. Gripen och enhörningen har grund i blyertskisser som försetts med bläcklinjer i en slags mellanstil av realistisk och serietecknad stil. Draken var som nämnts ritad i en slags spontan tuschstil. Borgen vilade på en grovskiss. Medan Prinsessan å andra sidan var mycket mer av en ren målning.
Prinsessan Felicia, Drake, Grip, Enhörning i Solnedgång - Målad
Men att bli färdig var det viktiga. Efter flera veckor var målningen klar i sin grundform. En lång fas av efterarbete började. Himlen fick en sol som ligger bakom Prinsessan i förgrunden och ger en fin varm belysning. Borgen försågs med en stenväggstextur. Trollspöet fick en liten lysande spets längst ut. Jag målade försiktigt på dimmor över landskapet för mer sagolik effekt, med ett skimmer från den lågt stående solen. Och med noggrann påmålning av fler och fler lager färg och ljus blev det hela ändå OK.
Till slut kom dagen då den skulle tryckas – valet föll på ett kanvastryck uppspänd på ram, vilket gav en snygg textur och äkta tavel-känsla. Det hade varit en lärorik upplevelse, men efter ett års förvecklingar kunde Felicia till slut få sin bild. Hennes reaktion gjorde det värt allt strul.
Det var en gång, för länge, länge sedan…
Året var 2007. Den sagolika Felicia ville en dag att den skumme farbror Pablo skulle rita en prinsessa åt henne. Med röd klänning, en enhörning…och en drake, och ett fint slott… och så vidare. Jaaavisst säger man då, föga anande vad man tagit på sig. Det blev inledningen på en årslång kamp, och en av mina allra första försök att måla porträtt och tavlor med stora sammansatta motiv. Ibland förtvivlade man – halvvägs in förstördes allt arbete med färgerna och då var gråten inte långt borta. Men den blev till slut färdig, och kunde så småningom levereras till sin inspirerande beställarinna. Under vägen lärde jag mig enormt mycket, och lade grunden till ett mer strukturerat arbetssätt som hängt med in i framtiden.
Första Koncept Felicias Bild
Hur skulle det hela se ut? Prinsessan var det viktiga, men det fanns flera andra motiv. Iställer för att bara börja skissa direkt gjorde jag därför ett koncept, ett nytt, ja just koncept för mig på den tiden. Runt en prinsessa i lång klänning skissades konturerna av en drake och enhörning in. I bakgrunden en borg högt uppå en klippa. Jag bestämde mig redan då för en kinesisk drake, en Lung: de är lyckobringande snarare än läskiga, och bilden skulle andas en positiv känsla var min tanke. Jag kunde inte undvika att springa i förväg och börja rita på prinsessans kläder. Inspirationen var från antika togor för högborna damer av patricierätt, men jag designade om den med en slags slitsade ärmar av mer högmedeltida snitt. Det ser lite, tja bysantinskt ut, så jag tittade på bysantinska kejserliga kronor och skapade en tiara med en liten pendang framför pannan.
Det stående konceptet avslöjade att det skulle bli en märklig obalans i bilden – för att få plats med allt måste prinsessan stå ocentrerat, vid sidan av mittlinjen och skulle inte bli bildens fokuspunkt. Det var inte bra. Jag bestämde mig för att rita en liggande bild istället, med prinsessan helt dominerande i mitten. Det skapade ett tomrum – för att få symmetri i bilden ville jag ha 2 figurer på ömse sida med prinsessan i mitten. Draken och enhörningen, slottet och…vad? Efter lite tanke påminde jag mig en fin bild jag såg för flera år sedan av min personliga favorit bland mytologiska djur, gudarnas budbärare Gripen. Den har fördelen dessutom av att vara en flygande best och kan läggas varsomhelst i bilden. Jag skissade, fyllde i med lite hård blyerts och ordnade dem runt prinsessan enligt nedan.
Prinsessa, Drake, Grip & Enhörning Skiss
Jag lade en trollstav i händerna på prinsessan, hon har förstås magiska krafter (naturligtvis), och gjorde den lite krokigare än de vanliga Harry Potter-aktiga som numera är regeln. Så långt kommen artade sig det hela bra. Jag lade mycket krut på en dynamisk design för skepnaderna runt mittfiguren. Speciellt draken, som fick en tuschfinish av ren entusiasm.
Felicia- skissförsök
Men sakta i backarna. Huvudpersonen, prinsessan, måste gå först. Jag började fundera på mer detaljer till henne. Då fick jag en idé som jag inte funderat på från början. Tänk om man skulle…nä men det gick inte, det hade jag aldrig gjort. Verkligen. På över 30 år hade jag aldrig seriöst försökt rita en person som jag kände. Men för min lilla musa… ville jag i alla fall försöka. Som det visade sig gick det inte så illa. Ett par skisser senare hade jag i alla fall en fungerande likhet framför mig. Felicia skulle bli sagoprinsessan.
Eller ”storögt” som jag kallar det. Barn, speciellt yngre sådana, kan uppskatta bilder ritade med emfas på de viktigaste dragen i bilden. Detta kan var och en konstatera efter att ha sett på stilarna för serier riktade till yngre barn. Efter att ha fått förfrågan om att rita serier av bilder från och för barn har jag undersökt hur en sådan stil skulle kunna tas fram för mina teckningar. Mina bilder avbildar ofta kläder och parafernalia i viss detalj, och ansiktsdragen är ofta unika, inspirerade från levande förlagor. Frågan är hur man kan renodla teckningarna till att bli enklare men ändå vara uttrycksfulla utan att helt förlora i detalj. Det har också uttryckts en vilja att teckningarna skall passa för färgläggning av barnen som skall ha dem.
Aurora (Törnrosa) och Jasmin (Aladdin
Det finns flera vägar att slå en bro mellan detalj och realism å ena sidan och stilisering och uttrycksfullhet å den andra. Den fransk-belgiska stilen Ligne Claire, bekant från Hergés Tintin-böcker, är ett exempel. Den mer realistiska Disney-stilen, speciellt dess långfilmsanimationer, är ett annat.
Jag började med att rita med ledning av några Disney-bilder. Här är det de två Disney-prinsessorna Aurora och Jasmin (från ”Törnrosa” respektive ”Aladdin”) som avbildats. Mitt spontana grepp var att använda s.k. cross-hatch för att markera skuggning hos Aurora. Det blev rätt mycket skuggning, och visade hur viktig färgläggningen är för en Disney-illustration av den här typen. Själva de tecknade dragen är lika för båda: ögonen är stora, med markerade ögonfransar- och bryn, som används för att ange känsloläge och allmän attityd. Cross-hatch går i någon mening emot idén med mitt experiment: det är en realistisk teknik för att simulera mycket skuggning som passar för realistisk avbildning, gärna i svart-vit.
För Jasmin tog jag bort all form av skuggning. Det blev mer likt Disney, och mer passande för färgläggning. Båda de här teknikerna har sina löften. Som bild för är den mer skuggade snyggare, och ger en känsla av vad som avbildas som helt enkelt går förlorad om man renodlar bilden för mycket. Den renare bilden är dock tacksammare för förläggning, och tvingar en också att renodla uttrycket till maximum.
Älva från Mappbild
Jag testade två nya varianter på var och en av dem som en övning.Den nya skuggade bilden utgick från en målning av en liten älva i en flickas mapp. Jag avlägsnade kläderna som jag alltid gör med älvor (neeej älvor fryser inte så att förse dem med en massa kläder är bara amerikanskt pryderi). Det gav möjlighet att jobba med helt rena linjer, och resultatet blev inte illa alls. Det kändes som om jag fick lite kläm på tekniken.
Den andra skuggade bilden med cross-hatch-teknik utgick från en svårare förlaga, nämligen en tredimensionell liten leksak. Men den blev också bra, avbildningen är mer verklighetstrogen än dockan själv, och skuggningen kom till sin rätt här för att göra en avbildning som om än med stora ögon och andra stildrag ser rätt realistisk ut och ger en känsla för volym och rörelse utan att förlora sin stiliserade karaktär.
Sjöjungfru från leksak
Det skall sägas på en gång: jag har aldrig ritat några porträtt. Första gången jag ens försökte var 2008, när jag ritade en bild på en väns dotter. Det blev OK, och jag fick blodad tand. Som tidigare nämnts var jag inte nöjd med likheten i ansiktet på min första bild av Jennie och bestämde mig för att göra en ny och mer genomarbetad för hennes födelsedag. Ironiskt nog blev just åldern, eller snarare tidens flykt, ett problem för ett lyckat porträtt: det enda foto jag hade av henne var över 10 år gammalt, från när hon tog studenten. 10 år som haft mycket bra effekt på henne, men som tyvärr gör min förlaga lite daterad.
Jennie studentbild
Men kan polisen tänka sig hur folk ser ut efter lång tid kan väl jag också. Det blev ett kul experiment, med den extra kryddan att det gaggats om porträttet i flera år, och om den nu blev dålig skulle jag framstå som en idiot. Med adrenalinet på topp skred man således till verket.
Jennie porträtt 2009
För pappersskissen använde jag gammaldags kolkrita som ger möjlighet till mjuka skuggor. Problemet var förstås anletsdragens förändring. Tidens gång kan göra mycket olika saker med en människas ansikte. Det mesta är genetiskt, men man måste korrigera för diet och sådant som åldrar huden och dragen i förtid, som mycket alkohol eller sol. Nu är Jennie lyckligtvis i den avundsvärda positionen att bli vackrare med åren: tiden har slipat bort en del av barnahullet och gjort dragen mer distinkta, och blicken klarare. Jennie har markerade och samtidigt rundade kinder, och en stark haka. Hennes ögon svarar väl på en lätt inramning av ögonskugga och understryker munnen, som är generös och karaktäristisk trots de egentligen smala läpparna, som dock framstår som fylliga redan med ganska lite läppstift. Med en sådan modell är det svårt att helt misslyckas när man en gång kommit förbi sin ågren. Efter att ha renodlat hakans linje, övergången mot kinderna och leendets djup blev ansiktet i alla fall igenkännligt, och tillräckligt bra för att läggas ihop med elementen i min bild på Jennie som mongolprinsessan Yisüi. Jag utförde en rask montering, vars resultat kan beskådas nedan.
Jennie som Yisüi full bild
Jostein Gaarder - Sofies Värld
Tjena Hedningen, ja Björnen har alltid haft en speciell roll som ett så stort och imponerande, också
Utmärkt med björnar såhär års - minns ett besök på Chicagos naturhistoriska museum, där både kortnos
Stort tack Pablo!!! Den är fantastiskt bra!👌
Tackar!
Utmärkt utfört, som alltid! Du kan vara stolt över hur den här scenen tedde sig i slutresultatet.
tack Karak! Ja jag började som de flesta, med en bild - ett papper. Det var min senkomna önskan att
Intressant process som ledde fram till ett högst lyckat resultat. Verktyg är användbara. Eftersom ja
Great reading your blogg post
Välkommen till min blogg, vars tema främst är visuella uttryck och skapande. Tidigare berördes också ofta andra teman såsom politik, religions- och samhällsdebatt.
Gillar (eller ogillar) du något, ge gärna feedback! Man kan sätta stjärnor ("Rate This") vid inläggen, "Gilla" längst ner vid inläggets slut. Och kommentera förstås - jag läser alla kommentarer så fort jag hinner.
/Pablo, alias Paulus Indomitus
För kontakt angående beställningar/
for inquiring about comissions, contact:
paulus.indomitus@gmail.com
Indomitus.blog 