Och nu, något helt annat – en Kattunges Utmaning, för Alma


Om att bryta ihop och komma igen när man misslyckats med något man borde klara: en Kattunge till den fullkomliga.

 

Uppdatering. en fortsättning på finns på denna post: ”En kattunges utmaning, del 2Stackars Alma. När hon i söndags bad sin usle morbror om en kattunge precis innan hon åkte hem kunde mitt våp inte kladda fram något bättre än en ful tingest som såg ut som ett risigt ungt lejon med psykbryt.

”Näää! Det är inte rätt!” var den upprördas rop.

Jag har ritat mytologiska monster, män och kvinnor, kläder, landskap, hela städer. Men nä, för den främsta i världen kan jag inte ens skaka fram en sådan sak. Hur rätt är det? Spelar ingen roll att jag inte ritat någon kattunge någonsin förut. Hon blev ledsen, och det var mitt fel.

Det finns ingen substans i att be om eller ge förlåtelse, det är min övertygelse. Nej. Det är en dimma för vår blick, en social konvenans, en slöja som vi kommit överens om att drapera varandra i för att dölja vår skam. Kontentan är att bättra sig, och försöka vrida rätt, det som blivit fel, så gott ens varelse kan.

Så. Klantar har ingen rätt till sömn. För en gångs skulle metoderna som jag arbetat fram för frivola syften förhoppningsvis bli till någon nytta.

Utvalda Kattungestudier måndag 110214

Felet är att mitt inre är så fyllt av otäckheter att det inte finns plats för hur något sött och bedårande ter sig. Jag har ingen känsla för kissekatter, de framstår för mig som genom en dunkel spegel, som min namne sade. Då får vi skärpa den inre blicken. Jag skakade fram dussintals bilder på kattungar och gjorde skissade blyertsstudier på natten. Päls, päls päls. Stora ögon. Söt liten haka. Fluffighet, men inte för mycket.  Kattungar som står upp, som ligger ner, som sover, som hoppar, som skakar tass, som stirrar. Så sipprar grunddragen i ”kattungeskapet” in i hjärnan och får fäste. Kattungar är det ultimata Kawai-objektet, så söta att det nästan är komisk. Ett äldre par på centralstation såg mitt kladdande nästa dag och svor på att jag ritat deras sovande katt.

12 timmar senare i en skakig tunnelbana efter en dag av distraktioner är det dags för provet. Fri hand, en halvslö byertspenna och inget tittande någonstans. Med slutna ögon ser vi ner i avgrunden där vi lagt vår söta lilla kattunge. Kom kisse. Inte för mig, för Alma.

en slags Kattunge, fritt tecknad

Inte alls perfekt, men i alla fall igenkänligt. En konstig men ändå, kattunge, finns där inne nu, att ta fram för den vilkas önskningar skall mötas.

Kära Alma. Det tog en dag, alldeles för lång tid. Men nu hoppas jag kunna träda inför dig och ge det som tillkommer dig.

Mer kattungar i en fortsättningspost →

Posted on 15 februari, 2011, in All vår början bliver Svår, Alma, Djur & Naturteckningar, Djur /Animals, Egna Bilder /My Own Pictures, För Barn /For Children, För Vänner & Familj /For Friends & Family, Skisser/Sketches, Teckningar /Drawings and tagged , , , . Bookmark the permalink. Lämna en kommentar.

KOMMENTARER TILL INLÄGGET

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: