Under de dagar som gått sedan Sveriges riksdag bestämde att Sverige bör delta i militära aktioner under FN-mandat för att sätta stopp för Libyens diktator Muammar Khaddafi har hårresande dumheter sagts som borde rendera folk till dårhus, och som ännu värre, kan komma att få avgörande effekter på fältet.

I den ursprungliga propositionen, 2010/11/111 (se i sin helhet hos regeringen.se som PDF) stod det endast att mandatet utgår från FNs resolution om flygförbud över Libyen, resolution 1973 av den 17e mars 2011, vars centrala stadgande är att:

”Resolutionen ger ett mandat för medlemsstater som notifierar FN:s generalsekretare, enskilt eller genom regionala organisationer eller arrangemang, att vidta alla nödvändiga åtgärder för att skydda civila och områden med civil befolkning som hotas av angrepp i Libyen.” (min fetstil)

 se den fulla pressreleasen och resolutionstexten i fulltext på un.org, FNs egen sajt.

Men knappt hade printerbläcket torkat på propositionen att skicka ner en styrka om 8 Gripenplan förrän, enligt TTs rapportering, Statsministern meddelade att Flygplanen får bara användas till att uppfylla de delar av FN-resolutionen som rör flygförbudzonen över Libyen, inte till att skydda civila genom markattacker, till exempel mot Khaddafis stridsvagnar. Denna eftergift har socialdemokraterna krävt, enligt sin nye partiledare Håkan Juholt, på grund av risken att Khaddafi sänder ut barnsoldater (tryck bild nedan)

Johanne Hildebrandt gör i Svd (http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/hymla-inte-om-krigets-verklighet_6062523.svd) den korrekta iakttagelsen att det är en märklig syn på krig som leder socialdemokraterna att kräva att svenska stridsflygplan, som sent omsider sänds för delta i en insats mot tyrann som för krig mot sitt eget folk, inte får ingripa vid strider på marken mellan Khadaffis styrkor och motståndarsidan. Det här inbegriper om Khadaffis tanks t.ex. skjuter vilt mot byggnader eller befolkade områden. Då skall svenska piloter, sittande i en dödlig krigsmaskin som kunde sätta stopp för en möjlig krigsförbrytelse, istället kalla på sina NATO-kollegor så att de får göra det.

Hildebrandts NATO-kramande (som jag inte sympatiserar med, även om jag stödjer den svenska insatsen) åsido, men den absurda brasklappen att Khadaffi ”mycket väl kan använda sig av barnsoldater” och att svenska piloter inte skall behöva ”ta den risken” är så falsk, hycklande och verklighetsfrånvänd att den inte kan låtas stå oemotsagd.

Den är falsk, eftersom de svenska soldater som kallar in en garanterad storslägga bär samma moraliska ansvar för vem som träffas som den som svingar den. Om jag kallar in en torped att slå ned någon annan åt mig är jag moraliskt inte utan ansvar. Hycklande för att det antyder att man kan säga sig delta i att göra en aktiv insats mot brutala våldsmän utan att ta de risker som är därmed förbundna. Moraliskt handlande, vare sig det är av nationer eller människor, är aldrig gratis. Det är redan tillräckligt svårt att hålla på de regler som skiljer legitima krigshandlingar från krigsförbrytelser. Men vad de självpåtagna begränsningarna innebär är att svenska piloter inte får avbryta pågående krigsförbrytelser på marken. De måste kalla in danskar att göra det. Är Juholt & Co sådana cyniska opportunister att de glömt Srebrenica och riskerna som är förbundna med för snäva krigsmandat? Krig är kaos, förstörelse och död – just det vi vill minska genom vår närvaro där, men det sker inte via magi, bland måste man fatta svåra val. Har man beröringsskräck med någon av de sakerna är det bättre att inte vara där.

Det här verklighetsfrämmande draget beror delvis på att vår syn, västvärldens i gemen, på krig har blivit så absurt distanserat och okunnigt att nästan vilka dumheter som helst kan utsägas utan att någon allvarligt pekar på vilka orealistiska förväntningar de vilar på. 

”Kriget… är inte en ström eller en flod, utan ett Hav av allt som är Ont”

som Axel Oxenstierna lär ha sagt till sin son inför att denne åkte ner till Tyskland under Sveriges engegemang i 30-åriga kriget. Den som vet något om andra världskriget vet att den fruktansvärda realiteten är att om man inte velat riskera att döda barn då skulle Nazityskland stått än i dag – nazisterna genomförde i praktiken kollektivt massmord på de stackars unga medlemmarna i sitt Hitlerjugend, som mot slutet närmast mangrant skickades ut för att möta anstormningen av ryssar, engelsmän och amerikanare. Är det avskyvärt? – självklart. Bör man försöka skona barn extra mycket i krig, även barn som bär vapen och slåss? – definitivt. Men att hävda att detta är ett skäl för att man själv skall avstå från varje form av åtgärd medan man ser till att andra smutsar ner sina händer, det är ynkligt på gränsen till patetiskt.

Och neeej ingen dumpacifist kan därmed hävda att ”den som påtalar krigets realitet = en blodtörstig barnätare”. Det är diktatorn, krigshetsaren eller profitören som struntar i barns liv, som sänder ut dem att begå vidriga handlingar eller försvara sitt illegitima envälde, för vilken en omvärld förr eller senare (och helst Förr) måste sätta stopp. Om en svensk pilot måste skjuta en missil som förbränner en stackars tonåring till aska, splittrar hans kött, sliter sönder hans lemmar – så är det fruktansvärt. Olidligt. Men om tonåringen ifråga satt inuti en stridsvagn som skjuter spränggranater odiskriminerat mot en stad, rakt in bland civila och barn som han, då måste någon stoppa det, med våld som yttersta medel. Den som tvingade eller hjärntvättade den stackars unge upp dit skall letas upp och få sitt straff. Men att tilllåta dödande utan åtgärd för att barn kan vara bland de som utför det är att inbjuda varje krigsherre i världen att fylla sina styrkor med underåriga. Tyvärr.

Johanne Hildebrandt har rätt. Krig är grymt, präglad av grymheten hos de som tvingar fram det. Men att bara låtsas vara uppbragt när vidrigheterna sker och inte vara beredd att ta de steg som ibland krävs, kan vara lika illa, historien visar det med all tydlighet. Fråga en republikan i Spanska Inbördeskriget, om vad de tycker om de västerländska makter som bara hade missriktade halvmesyrer att komma med för att hejda Francos horder, och bakband möjligheterna att försvara republikanska och demokratiska värden.

För de som eventuellt undrar om barnsoldater själva inser vem som ultimat är ansvariga för att deras barndom och ofta liv blev tagna från dem rekommenderas den prisbelönta dokumentären ”Hitlers Barn” av Guido Knopp, som bygger på intervjuer med medlemmar av Hitlerjugend. De anklagar inte de allierade som de slogs mot. Det är Hitler och kollaboratörer som Carl Diem, organisatören av OS i Berlin (som nämts tidigare här, i en post om Sverigedemokratiska Symboler), som med en av deras ord agerade ”kriminellt…med förakt för mänskligheten”.

klipp 4 av 5 av ”Offret”, del 5 i serien ”Hitlers Barn”

En annan effekt av det försök till avledande trolleritrick som delar av politikerna nu försöker sig på för att framstå som något slags helgon är att det tar bort fokus från andra potentiella problem med insatsen. Som wiseman i sitt blogginlägg ”Deeds not Words” poängterade efter riksdagsbeslutet om den svenska styrkan (http://wisemanswisdoms.blogspot.com/2011/04/deeds-not-words.html) kan upprätthållarna av den flygfria zonen mycket väl få se att upprorsmännen innebär minst lika stor fara för de civila i Libyen. Det här är ett problem som var närvarande också 1998-1999, då den första statsrättsligt ”Humanitära Interventionen” skedde. Då var det KLA, den albanska motståndsgruppen mot Milosevic, som också anklagades för att bedriva terrorism mot serbiska invånare i Kosovo. Hur svenska och andra länders flygare agerar i sådana fall kommer att bli en mycket kvistig fråga, vänta och se bara.

2 Gripenplan lufttankar - det kommer att bli mycket av det i Libyen

Nu skall ingen tro att en orealistisk syn på krig är något som endast vidlåder krigsmotståndare eller inkrökta regelryttare. I själva verket är det ett utslag av samma märkliga distanserade syn på krigshandlingar som slår igenom i det äcklande argumentet som kan höras från vissa försvarsentusiaster/vapenonanister (se t.ex. den här tråden i , flashback: https://www.flashback.org/t1500797) att ”det är bra att vi får chansen att testa JAS i stridsförhållanden”. Det säger något om hur iskallt fjärmat man kan tala om dödande och krig – Det är alltså BRA att vi nu får chansen att testa en maskin vars själva syfte är död och förstörelse i en miljö där den högst troligt kommer uppfylla det syftet? Ingen där verkar kännas vid att för några hundratal år sedan skulle man i samma anda sagt ”vad BRA att jag får chansen att pröva att halshugga någon med mitt nya oprövade svärd”. Den som ser fram emot att använda en krigsmaskin lever i en värld lika fjärmad från konsekvenserna av handlingar som utroparna i ”the Holy Grail”

”[…] they were forced to eat Robins minstrels”

weey

(And there was much rejoicing)

—————————————————————–

Om bruket av barnsoldater i en väpnad konflikt omedelbart leder tankarna till Sierra Leone, Uganda eller liknande nutida fall måste det påminnas om att det enskilt största bruket av barnsoldater skedde i Europa under vår livstid, under andra världskriget. Se mängder av artiklar och böcker om detta, med början förslagsvis i http://en.wikipedia.org/wiki/Military_use_of_children, http://www.historyplace.com/worldwar2/hitleryouth/hj-boy-soldiers.htm eller http://www.helium.com/items/999742-child-soldiers-in-the-worlds-wartorn-regions

Guido Knopps dokumentär ”Hitlers Children” finns i sin helhet att beskåda hos den utmärkta sidan topdocumentaryfilms.com, http://topdocumentaryfilms.com/hitlers-children/. Den finns också i bokform, tillgänglig på såväl amazon, bokus, och bokia

Om västmakternas jamsande, passivitet och dubbelspel i Spanska Inbördeskriget, se Anthony Beevors utmärkta bok ”Det Spanska Inbördeskriget”, som finns på såväl adlibris som bokus.