Die Welle – bra film, vita skjortor och snygg logga


Såg äntligen den tyska filmen Die Welle, ”Vågen” från 2008 med min far förra helgen.

Filmen handlar om en lite rebellisk lärare som när han tvingas undervisa en temavecka om autokrati för sina gymnasieelever förvandlar det hela till ett slags experiment i realtid av hur man skapar ett auktoritärt samhälle. Med uppföranderegler, klädkoder, disciplin, sedan uppmuntran av eleverna och tryckandet på kollektivets kraft skapas snabbt en mycket speciell kåranda i klassen. Men de krafter som läraren satt i rullning visar sig snabbt få effekter som han inte kunde föreställa sig…

Filmens huvudtema är dock hur snabbt en gruppanda baserad på regler och tydliga gränser för ”ute” och ”inne” kan sjösättas. Genom att ömsom vara uppmuntrande, ömsom lätt hånfull på ett sätt som får klassen med sig, får läraren deras uppmärksamhet och aktiva deltagande i experimentet. Han illustrerar hur en ”mjuk” auktoritär ledare verkar – han lyckas framstå som resonlig och motivera sin godtyckliga regler, och skratta bort eller förklena de som invänder utan att vara stenhård. Och genom att vara effektiv och sadla elevernas energi får han så eleverna att villigt att acceptera den nya sorts verklighet som uppstår i klassrummet. Hur det där sedan snabbt svämmar över till något utanför lektionstid skildras lite väl översiktligt – men fenomenet i sig är så vitt jag kan se inte bara möjligt utan också dokumenterat i flera studier. I själva verket har Die Welle en slags verklighetsbakgrund på så sätt att den är baserad på ett experiment som utfördes på en gymnasieklass i USA 1967, kallad ”the Third Wave” (se http://en.wikipedia.org/wiki/The_Third_Wave).

Man skulle kunna rikta viss kritik mot att vissa klichéer smyger sig in i beskrivningen av eleverna (även om de unga skådespelarna spelar väl) – men det är en ungdomsfilm, och behovet av att snabbt panorera över en hel grupp och flera parallella skeenden gör det till ett förståeligt grepp. Det kan också vara lite frustrerande att filmen tar upp så många intressant teman, som man dock inte alltid tar sig tid att titta djupare på.

En av de många uppslag som skildras är t.ex. hur en slags ”aktiv följsamhet” snabbt kickar in – underlydande (i det här fallet elever) med lite initiativkraft börjar agera självständigt i vad de tror är ”ledarens anda” och hittar på saker som skall främja den nya gruppens sammanhållning och uttrycka dess mål utan att direkt checka med läraren först. Det där är mycket bekant från t.ex. Nazityskland och kulturrevolutionen.

Filmen berör mer uttalat den intressanta frågan om estetik, symboler och deras spridning – genom att skaffa sig en egen logga (en riktigt snygg en för övrigt), en uniform, om än mycket enkel, och speciella hälsningar, förstärks den nya gruppidentiten snabbt. Symbolen startar redan från början som en graffitti, och har således ett subversivt element passande för ugdomskultur. Eftersom filmen utspelar sig i nära samtid är hemsidor och sådant en självklar del av processen – och frågan uppstår om det t.ex. går för långt att ha revolvrar och sådant på sidan, och hur det kan tolkas…

På ett metaplan måste det där användandet av symboler också ha hjälpt till att lansera filmen – dess posters och PR-material är ju mycket tacksamma att sätta loggan på, och de vitklädda eleverna och läraren ger massor med tillfällen till suggestiva bilder, som synes här. Överhuvudtaget är det visuella material som omgav filmen vid lanseringen (den fick vidare distribution utanför Tyskland år 2009) väldigt snyggt, och på flera fora på nätet verkar folk ense om att den där symbolen, den får det att klia i ens inre sprayburk…

Som personlig refelktion måste man tillägga att det är konstigt att se en sådan film när man själv jobbar som lärare – det adderar en skum dimension att man trots allt känner igen en del av hans sätt att bringa ordning i klassen, tilltalet och porträtten av lite olika typer som man lätt känner igen…

Filmen vann förtjänt tyska filmpriser i klassen bästa film och för skådespelare. Die Welle sammantaget en mycket sevärd upplevelse – roande och underhållande, och samtidigt fruktansvärd och tankväckande. Den rekommenderas för alla och envar.

——————————————————

Detaljer om filmern finns som vanligt i http://www.imdb.com/title/tt1063669/, eller varför inte http://en.wikipedia.org/wiki/The_Wave_(2008_film).

Tyskarna lyckas numera på något sätt att göra underhållande mainstream-filmer med svåra teman – se ”Goodbye Lenin”, ”Sophie Scholl”, ”de Andras Liv” och ”Der Baader-Meinhof Komplex” bara för att nämna några. De filmerna tar faktiskt tag i och gör en slags exposé över intressanta problem eller fenomen, men lyckas ända vara breda och underhållande. Hollywood kunde väl ta en lektion från dem – om dess bolag hade den allra minsta ambition att tackla några svårare teman (Man blir fundersam…hur många filmer som centrerar kring svåra sociala eller psykologiska teman har producerats direkt av de större studiorna i Hollywood de senaste, tja fem åren?).

About thefeatheredsnake

Legal Consultant hooked on history, art & writing

Posted on 3 juni, 2011, in Bedömt & Betygssatt, Följetonger /Posting Serials, Film /Movies, Filmrecensioner /Movie Reviews /Critique, Konst & Arkitektur /Art & Architecture, Logotyper /Logotypes, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Politik /Politics, Samhällen Då & Nu, Symboler, Världen and tagged , , , , . Bookmark the permalink. 2 kommentarer.

  1. Omistlig i sammanhanget är väl även ”Das leben die Anderen” eller ”De andras liv” från 2006 med Gerd Wiesler i huvdrollen som Stasi-majoren Ulrich Mühe, som bevakar en grupp intellektuella och en vacker svarthårig skådespelerska (hon dör senare i en olycka ). Majoren uppträder också just som lärare och föreläsare på universitet i en bärande scen, men bäst är annars den scenen där han anmärker till en snokande grannfru i en av de lägenheter han minituöst undersöker att ”ni vill väl att er brorson lyckas på högskolan ? – i så fall har ni inget sett, och denna konversation har aldrig ägt rum alls..”

    Även tjeckisk film från 60-talet är undervärderad. Tänker lite på det tjeckiska verbet švejkovina – alltså att ”För-Svejka” något – Svejk är ju en romanfigur av Jaroslav Hazek – som faktiskt var med i den österrikisk ungerska armén när det begav sig…

    Rolig är t ex filmen ”Zert” (oftast översatt ”skämtet”) från 1969 http://www.imdb.com/title/tt0065241/ efter en roman av Milan Kundera, är en lätt igenkännbar ”typ” – en notorisk och kompulsiv ”skämtare” eller klassens clown uppträder. Denne skriver t ex på ett prov ”Marxismen är ett opium för folket” men anges av sin fullständigt humorlösa flickvän, på vilken han 30 år senare tar en svidande hämnd…

    Angående Svejkeriet, se här: http://en.wikipedia.org/wiki/The_Good_Soldier_%C5%A0vejk En god vän till mig, numera rektor för Maria Skola, vallfärdade tillsammans med mig till Mariakasernen i Budjeowitze, där en av de bärande scenerna i romanen om Svejk utspelar sig. Svejk, tillsammans med en annan soldat kallad ”skolläraren” sitter där inlåst i arresten på första våningen – dessa fönster finns kvar, och hela platsen är exakt så som den skildrades efter det att han skilts från bland annat den Judiske fältprästen Katz, som spelat bort honom på kort – Svejk var ju egentligen fältprästens kalfaktor…

    Odödligast bland tjeckiska filmer från 60-talet är nog i alla fall ”Butiken på storgatan” som också har ett klart totalitärt tema, även om den i och för sig utspelas i Slovakien och inte Tjeckien.
    http://wallpapers.brothersoft.com/the-shop-on-main-street-59147.html

    Fylleristen och Suputen Tono, som också är snickare i en mindre stad, blir hunsad av sin hustru, och råds att söka upp sin mer framgångsrika svåger, som är medlem i den Slovakiska motsvarigheten till de Ungerska Pilkorsarna. Han blir därmed utsedd till kontrollant för en sybehörsaffär (titelns butik) som ägs av en senil, dement och nästan döv och blind gammal judinna, fru Lautmannova. Judinnan tror att Tono är hennes försvunne brorson, som kommit tillbaka som ett slags finansiell rådgivare, men så är ju inte alls fallet. Tono blir nu uppmärksammad av den lokale Rabbinen, och utsedd till företrädare för i stort sett alla minoritetsgrupper i stan, gentemot den slovakiska överheten och senare tyskarna, men även om han är en snäll och välvillig person, ville han själv inget av detta.

    1942 rycker allt närmare, och som åskådare i biomörkret förstår man genast vad klockan är slagen, och när vissa godståg skall börja rulla norrut, över gränsen till Polen, men det förstår inte de agerande personerna i filmen. Allt slutar – tror jag – med att Tono ger sig i väg till stadshuset och folkbokföringskontoret för att försöka rädda så många personer som möjligt, men är full och mumlar något om ”Ja, jag är naturligtvis gift med min hustru” vilket missuppfattas som om han i själva verket skulle varit gift med den över 90-åriga fru Lautmannova, eftersom det faktiskt finns en Tono Lautmann i stan… Ska inget säga om upplösningen och slutet i den filmen, men den är rätt rafflande, samt därefter lätt overkligt drömsk, på ett Kafka-mässigt 60-talsvis…

    Gilla

    • Hade jag inte med ”de andras liv” på listan av bra tyska filmer längst ner? Men den är naturligtvis mycket bra.
      Intressant med tjeckisk film, jag vet rätt lite om film från andra sidan järnridån. Förutom de enstaka ryska filmerna och enstaka storheter som Kieslomwksi var det inte mycket sådant som nådde våra stränder före 1989.
      Men jag måste säga att mitt fokus är på vad som händer idag, när tiderna förändrats, och mer specifikt ifråga om film riktad till en bredare publik. Tysk film har gjort en slags comeback i det hänseendet med publikvänliga och bra filmer. Det är en delvis frustrerandea sak att andra europeiska länder inte nytänt på det sättet.

      Gilla

KOMMENTARER TILL INLÄGGET

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: