Månadsarkiv: mars 2026
8 Pens & A Feathered Snake
En mytologisk orm och alias kommer till liv i Stockholm med 8 pennor som man absolut inte valt själv
I avsikt att bryta ny mark och göra något helt nytt deltog jag under hösten 2024 i en teckningstävling. Tävlingen ”Talents 2024” bestod i att man skickades ett litet set på 6 okända pennor med vilka man skulle skapa något och sedan skicka in. Mitt bidrag, ”Höstfärger”, inspirerades såväl av paletten hos de tillsända pennorna och önskan att ta vara på tillfället för att måla något som jag länge grunnat på, både ifråga om motiv och stil. På många sätt blev det en omdanande upplevelse, så pass att det gav upphov till en hel serie av (6) bilder på samma tema och med samma premiss: 6 pennor för att i ett porträtt avbilda årstiderna, också med en regional variation (se bildserien ”Den Enda för Alla Årstider”).
Det var en händelse som såg ut som en tanke att tävlingen som i en mening satte igång allt det där efter ett års uppehåll nu återkom i form av ”Talent 2026”: jag tvekade inte utan anmälde mig på en gång. Formatet var liknande som förra gången, men utbyggd till 8 pennor av disparat och för mottagarna okänd typ (och färg), och man försågs nu också med papperet, en bit ritkartong på vilket man skulle rita sitt original och sedan skicka in.
Spänningen steg, dagen kom att hämta sitt paket och sedan…sprack den ballongen rätt tvärt. Pennorna kändes som om de valts av en manisk slumpgenerator: en Akrylmarker (blå); en guldpenna med glitter; lila och gröna bläckpennor; en gul vaxpenna; en suddbar ”korsordspenna”…jösses. Hur tusan skulle man göra något med det där? (jo jag fattar att det är själva utmaningen men ändå…)
Som vanligt spenderades därefter en del tid i ett tillstånd av grubblande tandagnisslan. Landningen kom ännu en gång i att helt enkelt strunta i premissen så långt det gick och rita något jag ändå ville göra, och som också förhoppningsvis gick att utveckla efteråt. Som saken slumpar sig hade det påtalats för mig att jag borde rita en bild för mitt alias Thefeatheredsnake eller Den befjädrade ormen, kanske i akt och mening att göra den till en slags logga för vissa av mina aktiviteter nätsides. Den Befjädrade Ormen är förstås inspirerad av centralamerikansk mytologi, intresse för vilken tändes hos mig av min skapare, min mor.
Kukulkan hos Mayas eller Quetzalcoatl hos Aztekerna var en av de främsta gudarna, herre över visdom, lärdom och intelligens, över konster och hantverk, prästerskap och lag. Myter inbegriper honom med skapelsen av världen och mänskligheten, men också med offer, då han låter bränna sig på bål och förvisar sig själv från människornas värld.
Med deadline närmande sig i mars bestämde jag mig för att låta tvivlen fara och göra det som kom till mig.
En fördel med den befjädrade ormen som motiv var att jag redan tidigare grunnat på dennes design. Delvis påverkad av en kobras nacksköld tänkte jag mig honom som en slags befjädrad drakorm med en halskrage av färggranna plymer som växte ut till en stor man av fjädrar som sköt ut bakom huvudet.
Problemet skulle således helt och hållet ligga i hur man kunde använda de pennor man hade att hålla sig till för att åstadkomma en passande bild. En serie färgtest för att pröva hur pennorna såg ut på papper och i vilken utsträckning de kunde blandas, uttunnas och läggas i lager kulminerade i en idéfärgskiss där Den Befjädrade ringlar sig runt Stadshuset, för att ge det hela lite lokal anknytning.
Med alla förberedelser klara skred man så till verket. Först ritade jag upp konturerna till bilden med den suddbara bläckpennan. Sedan lades maximalt uttunnade (med vatten) lager av pennornas lila, grönt, blått och gult över bilden, extremt försiktigt eftersom det suddbara bläcket också visat sig vara tämligen vattenlösligt.
En ändring till varmare solnedgångsfärger för himlen gav bättre kontrast men också mer jobb. Det mest krävande var att inte rusa, att metodiskt lägga bläckfärgerna och omedelbart tunna ut dem med vatten på några sekunder, speciellt när de blandades. Med mindre än en dags marginal blev den färdiga bilden som skulle sändas in som till höger.
Jag ondgjorde mig lite över att inte haft möjlighet att fota bilden ordentligt med bra ljus – och själva dagen D var där varefter originalet skulle lämnas in för att inte kanske inte ses av igen. Så jag sprang iväg till biblioteket för att scanna in den snabbt, och sände iväg bilden.Väl hemma betraktade jag den digitala filen. Som vanligt hade inläsningen inte varit snäll mot färgerna, speciellt de mer uttunnade, och en del nyanser hade strukit med under processen. Nå, det var ju inget att göra något åt, och originalet var ju ändå sänt så bestämde mig för att likt andra tillfällen göra lite postproduktion på bilden för att återställa färgen, men också behandla bort några av dess värsta skavanker som tidspressen orsakat.
Och så vart det hela efter lite lätt utsmetning, dammborttagning och stärkande av kontraster och högdagrar. Knappast något mästerverk, men lite kul ändå som förlaga framåt för designarbetet för Den Befjädrade Ormen i mer grafisk riktning. Jag vet fortfarande inte ens om bidraget blir godkänt, men hörde att de som får komma med ska ställas ut i tunnelbanan, vilket kan vara lite kul.
Yvaine the Inquisitor’s Armor
Inspirerad av elever som börjat rita själva drog jag till med en lite snabb övning i tuschteckning med efterföljande färgläggning med markers och passade på att designa en detalj som jag velat göra klart länge.
Det handlar om en bild föreställande inkvisitorn Yvaine de Crerés, som stod modell för bilden ”Inkvisitorns bål”. Denne huvudantagonist i mina berättelser från fantasyvärlden Aratauma visas där som han alltid framstår, med klädnader över en mörk rustning. Det var just sistnämnda, rustningen, som skulle bli motiv för lite bläckteckning och eventuell färgläggning med mina nya gosedjur, alkoholmarkers.
Jag gillar rustningar, inte bara som fysiska objekt utan också som konstverk och för deras historia och vad de säger oss om de tider och samhällen de förekommer i. I mina berättelser återkommer det således att en rustning inte bara är något coolt som karaktärerna har på sig utan berättar en historia. Så är det i högsta grad med Yvaines rustning. Som påtalats tidigare är Yvaines bakgrund en helt egen berättelse i egen rätt, inbegripande en slags tidsresa: Yvaine kommer ursprungligen från framtiden i relation till alla utom en av de övriga karaktärerna. Den framtiden utgörs av motsvarigheten till åren runt sekelskiftet 1400-1500 IRL. Sålunda bestod det första i att designa rustningen med blick på denna period.
Framemot slutet av 1400-talet hade den klassiska helrustningen, med bäraren helt täckt av metall, utvecklats i en dynamisk flora med flera distinkta stilar: milanesiska, gotiska, franska och distinkt engelska varianter hade alla sina särdrag. Yvaine kommer från en gränstrakt, och jag valde därför att kombinera flera av dessa med modifikationer, utan att ge avkall på den verosimilitud som är en av Arataumas hörnpelare, i ett första blyertsutkast.
Med designen någorlunda på plats gick man sedan över till en riktig skiss, där de olika delarna lades ut med detaljer och tydligare linjer. Den valda vinkeln var en avsiktlig svårighet jag lade in, bara för att inte göra det för lätt för sig – vi ser Yvaine snett något uppifrån, med ena sidan lite framskjuten och ljuset kommande diagonalt uppifrån vänster.
Ovanpå blyertsskissen applicerades tusch, det moment jag mest ville öva på.
Ursprungligen hade tanken varit att göra bilden i en tydlig serieteckningsstil, inspirerad av sådana som Jim Lee eller David Finch. Under arbetets gång föll dock dock det där gradvis åt sidan till förmån för en mer realistisk återgivning, där den metalliska kvalitén och framhävandet av rustningens konstruktion kom i förgrunden.
Jag var nöjd med framskridandet av tuschläggningen, låt vara att realiseringen av den svåra vinkeln kanske inte riktigt satt 100%. Men sedan kom djävulen och viskade från markerpennornas väskor, och… Tja jag gav till föga. Det som färgläggning framför allt kunde bidra till att stärka, förutom förstås att erbjuda övning i ens väldigt nybörjaraktiga bruk av markers, är att Yvaines rustning är behandlad så att den är väldigt mörk, om än inte helt svart, i sin färg – en känd samtida teknik. Det där är svårt att gestalt med bara tuschning utan att samtidigt slakta delar av det detaljarbete som jag redan lagt ner fokus på. Så, upp med markers igen…
Och de blev det hela. Inte illa, om man får säga själv, men förstås inte utan förbättringspotential. Det faktum att färgläggningen togs till som en slags defensiv åtgärd, i någon mening för att skyla över att man än en gång gått vilse i detaljpillandet istället för att lägga på mer kontrastrika fält av svart tusch behöver läggas på minnet som en varning, och åtgärdas när man blickar framåt. Men det finns också en del att glädjas åt: det är på det hela taget en rättvisande bild av vad jag föreställde mig, och visar Yvaine som den stridsman han var innan han kastades tillbaka och drog på sig inkvisitorns mantel.
Indomitus.blog 