Kategoriarkiv: Spanat & Tänkt /On My Mind

Följetonger är inlägg som hänger ihop tematiskt på ett sätt som drar in flera av de olika kategorierna på denna blogg, och därför buntas ihop här: det kan röra sig om inlägg som rör ett visst tema eller motiv, eller som har vissa kronologiska sammanbindande element, eller dylikt

Bysantinska studier – Från romarrikets prefekter till Aracaneas Eparch


Eparchen, en mäktig potentat i mitt fantasy-Konstantinopel Aracanea designas till utseende och klädedräkt, med inblickar i den research och arbetet bakom att göra gestalten och allt som hör därtill autentiskt och trovärdigt i en bysantinskt inspirerad miljö.

Det börjar med en Prefekt

Prefektpalatset i Köln

Processen börjar med var scenen är satt: i mitt fantasy-Konstantiopel Aracanea. En mäktig potentat komplicerar där livet för huvudrollsinnehavaren Yakane (mer om vilken i tråden Yakane). Men vad för potentat? Det måste vara någon mycket mäktig, men inte så fjärran i den bysantinska stratosfären att det inte skulle vara troligt att Yakane kunde komma i kontakt med honom. Det uteslöt kejsaren själv, men också premiärministern Megas Logothetes, som inte skulle sänka sig att ha direkt kontakt med en simpel legoknekt. Men från mina romerska studier påminde jag mig en kandidat, en vars makt endast stod kejsarens efter i huvudstaden, och som hade fingrarna i både högt som lågt. Prefekten.

Prefekt var en gammal titel och funktion, från romerska rikets praefecti, som från början var de praktiskt ansvariga för romerska legioner och svarade för disciplin och straffutmätning. De kom senare att bli titel för ståthållare i prefekturerna, det senantika romerska rikets provinser. I Rom var stadsprefekten, Praefectus Urbi, den högste magistraten eller domaren och gavs alla befogenheter nödvändiga för att upprätthålla lag och ordning i staden, inklusive en slags ordförandeposition gentemot stadens gillen och korporationer (collegia). Hans makt ökade med fler och fler befogenheter tills han i praktiken blev Roms ståthållare eller borgmästare, endast underställd kejsaren själv.

Eparchen i Konstantinopel

När romerska rikets huvudsäte flyttades till Konstantinopel fick den nya huvudstaden en stadsprefekt (Eparchos) med samma position som prefectus urbi i det sena Rom: han var den högste representanten för lag och ordning och företrädde också kejsarmakten gentemot alla korporationer, från gillena och hela vägen upp till den nya Konstantinopolitiska Senaten, över vilken han presiderade. För det ändamålet uppgraderades ämbetet så att dess innehavare kom att räknas till illustres – den högsta rangklassen i den bysantinska senaten.

Eparken och kejsaren - från Skylitzes krönika

Prefekten var alltså direktansvarig för administrationen av Konstantinopel och dess närområde. Stadsprefektens ansvarssfärer, vilka alla sprang ur upprätthållandet av lag, ordning och service i staden, tolkades mycket brett och inkluderade som sagt regleringen och överinseendet av alla gillen, korporationer och offentliga institutioner, såsom ansvar för tillsättningen av lärare till Konstantinopels universitet och utdelningen av säd i staden. I den mellanbysantinska perioden (ca 750-1050) var eparchen den främste domaren i huvudstaden efter kejsaren själv. Inom hela rikets förvaltning kom han direkt efter megas logothetes, den högste ministern, i rang, på ungefär samma nivå som Logothetes tou Genikon, finansministern i det bysantinska systemet.

Eparchens Förvaltning

Arkelogisk skiss praetorium i Caesarea

Eparchens unika maktställning vilade på hans dubbla roll som dels en hög civil ämbetsman, dels en exekutiv makthavare med egna trupper och styrkor till sitt förfogande. Förutom murarnas garnisoner och kejsarens privata vakt var prefektens trupper de enda permaneta stående styrkorna i staden. Stadspolisen (taxiotai) och nattvakten (vigles) lydde under honom, liksom fängelserna av vilka det viktigaste var i de nedre nivåerna av hans stora residenskomplex, praetorium, vilken befanns centralt vid Konstantins Forum på huvudgatan mese, inte långt från kejserliga palatset.

För min berättelse studerade jag arkeologiska rekonstruktioner av prefektsbyggnader i romerska riket samt från utgrävningar och stadsplaner i nuvarande Istanbul, för att få fram ett troligt utseende för Eparchens stora komplex i mitt fantasy-Konstantinopel, Aracanea. Se ett utkast till enkel storyboard nedan”.

Praetorium, Eparchens Komplex i Aracanea

 Under sig hade Eparchen en egen månghövdad administration med underlydande chefer för de olika verksamhetsområdena. Direkt under eparchen i dennes organisation och närmast denne i en assisterande position kom:
  • logothetes tou praitoriou, eparchens egen logothetes (förvaltare), som var direktansvarig för fängelserna, därefter
  • Symponos, som var ansvarig för kontakt med gillena.

Därefter kom en hel förvaltning med underlydande subprefekter, bl.a.

  • nykteparchos, ”nattprefekten” ansvarig för nattvakten vigles,
  • praitor tou demoi (praetor plebis) som med 20 soldater och 30 brandmän var ansvarig för eldsläckning,
  • quaesitor, som jagade och kontrollerade den ofta svårkontrollerade invandringen till huvudstaden från provinserna och övervakade allmän sedlighet, sexualbrott och kätteri.

Inför eparchen kallades huvudmännen, geitoniarchai och domarna (kritai) för stadens distrikt (regeonai, från lat. regiones), liksom parathalassites, hamnmästaren med ansvar för staden hamnar och stränder liksom för tullar, liksom inspektörer (epoptai), gillenas huvudmän (exarchoi) och marknadsinspektörerna boullotai, som likt muhtasiberna i Islams länder kontrollerade och satte eparchens sigill på varor, vikter och vågar på marknaderna.

Ovanstående gör att eparchen är perfekt som en makthavare som samtidigt är en skuggfigur över mer skumma göranden, och gör att man kan introducera sådant som lokala skurkar och maffior, och element ur deckar-thrillergenren till berättelsen. Den som sett den utmärkta TV-serien ”Rome” från HBO minns säkert framställningen av collegia, de lokala ordningsmännen, i principer oskiljbara från maffior, som härskade över Roms kullar i serien och som även pretendenterna Julius Caesar, Augustus och Marcus Antonius måste ta hänsyn till för att få staden att fungera. Eparchen är en sådan som kan sända en blodtörstig galning som Yakane ner för att handskas med slöddret, se t.ex. från ”Rome” när Lucius Vorenus påtvingar Aventin-kullens collegia sin vilja för vad jag talar om.

Själva faktum att eparchen spelar en roll i min berättelse innebär dock ett avsteg från verkligheten. Hans befogenheter försvann efter det fjärde korståget 1204 efter att redan tidigare varit på dekis, och när bysantinarna återtog Konstantinopel 1267 organiserades den sargade staden inte åter under en prefekt, och hela den ovasntående förvaltningen gav vika för entt mycket grövre och småskaligare system. Men i mitt Aracanea skedde inte det fjärde korståget, och den mellanbysantinska hierarkin, däribland den mäktige Eparchens ämbete,  lever vidare i däst men stolt dekadens.

Eparchens klädedräkt och tecken

Amerikanska Hemvärnets Symbol

Eparchen bar en toga av senatorstyp, en s.k . toga praetexta som tecken på sitt ämbetes civila karaktär  och position gentemot senaten. Hans klädedräkt följde ett karaktäristiskt färgschema, med en svart och vit tunika (chiton) som officiellt tecken på ämbetet (se bilden från Skylitzes ovan). Hans dräkt pryddes med brodyrer av den ”juridiska yxan”, de traditionella prefektyxorna som förekommer tillsammans med de bekanta spöknippena Faces, som symbolen för hans rättskipande makt. Denna symbol för rättskipning var också broderad på de kläder som  bars av vissa av hans män och underlydande prefekter.

För mer om faces se tidigare inlägg om Sverigedemokratisk Symbolik. Värt att notera är att Eparchens symbol som så mycket annat romerskt överlevt och tagits upp av USA, och bland annat pryder det amerikanska nationalgardets emblem(se bilden).

Min berättelses Eparch av Aracanea

Andreas Papandreou & Dimitra Leani

Jag grunnade länge på hur eparchen skulle se ut personligen. Skådespelare som Jürgen Prochnow, Anthony Quinn med flera passerade revy, men förkastades som alltför moderna och utan den rätta…grekiska prägeln. Som vanligt stirrade svaret en i ansiktet – jag hade omedvetet tänkt á la Hollywood, på alltför unga och fotogeniska förebilder. Det finns en bra förebild i vår nära nutid, en slug och listig maktspelare som också hade den klassiske åldrade potentatens aptit för yngre kvinnor – precis som min berättelses eparch. Nämligen Greklands f.d. premiärminister Andreas Papandreou. Under decennier byggde Papandrou upp sitt Pasok-parti till en mäktig klientorganisation som återkommande kunde ta makten i Grekland. Om hans arv kommer grekerna, just nu på gränsen, om inte förbi den, till statsbankrutt att diskutera länge än. Men ingen kan ta ifrån Papandreou hans skicklighet att manövrera sig till makten och behålla inflytande ända till slutet. En annan lustig parallell var att Papandreou på sin ålders höst fattade tycke för en yppig flygvärdinna, Dimitra Liani, och gifte sig med henne efter att ha haft henne som älskarinna i flera år – min Eparch har en liknande sådan affär. Jag hade inte nämnt honom, och som en liten blinkning gav jag därför honom namnet Andreas Dimitrianou.

Faces & Yxor för Eparchen, ordningsmaktens högste chef

Bilder på Papandreou finns, inte ymnigt men ändå, på nätet. Så i en blandning av tekniker, både blyerts och mjukt kol, tuschpennor och penslar gjorde jag flera bilder och utkast till hans utseende som fogades samman i ett collage. Ansiktsuttrycken är begränsade till de han skulle visa i sin ämbetssal – eparchen i min berättelse framstår som slug, men också eftertänksam och praktisk, ja krass, och trots sin ålder med en skarp blick och närvaro.

Baserat på prefektyxorna gjorde jag också en design av eparchens symbol med två korslagda faces-försedda yxor och satte den på hans kläder. Kläderna ja. Här har tidigare bysantins klädsel diskuterats, både allmänt och i samband med design för en kvinnas klädedräkt, och jag skall inte uppehålla mig vid det. Helt kort kan sägas att eparchen över sin svartvita chiton-tunika bär sin toga pratexta, senatorstoga. Jag broderade dem schematiskt men rikligt för att visa på hans rikedom och makt, med mönster från kyrkomålningar och bevarade bokillustrationer. På det hela taget är jag nöjd – lärorikt var det som vanligt, och det verkar (av mina sökningar på nätet iaf) också som om inte många har avbildat en eparch eller andra höga bysantinska ämbetshavare på sistone.

Aracaneas Eparch eller Prefekt, med sitt Signum

Andra inlägg på temat Bysantinska studier finns under samlingsrubrikerna

Bysans /Bysantinska Riket

Bysantinsk /Ortodox Arkitektur

Bysantinska Kläder

————————————————————–

På senare år har redovisningen av detaljstudier av bysans samhälle blivit oerhört mycket lättare tack vare wikipedia – sällan är detta påfund bättre tills in rätt än för studier av det bysantinska , om vilken man kan hitta en rik flora av artiklar. En kort lista av de citerade här innehåller:

”Prefektens bok” från 900-talet, som stadgade reglerna för de gillen som kom under stadsprefektens auktoritet, är en av de främsta källorna till Konstantinopels dåtida stadsliv. Se en introduktion till dess innehåll i http://en.wikipedia.org/wiki/Book_of_the_Prefect

För den som är mogen att gå vidare från Wikipedia rekommenderar jag som vanligt ”Byzantium, the Surprising Life of a Medieval Empire” av Judith Herrin, tillgänglig på Amazon, översatt till svenska med titeln ”Det Bysantinska Riket” på t.ex. Adlibris och Bokus. För hur huvudstaden kunde te sig hade jag behållning av Michael McLagansThe City of Constantinople” som finns begagnad på Amazon. Konstantinopel och Bysans generellt skildras levande av John Julius Norwich i dennes serie om tre böcker

  • Byzantium – the Early Centuries
  • Byzantium – the Apogee” och
  • Byzantium – the Decline and Fall”,

som rekommenderas varmt. De finns på såväl Bokus (http://www.bokus.com/bok/9780140114478/byzantium/, http://www.bokus.com/bok/9780140114485/byzantium/, http://www.bokus.com/bok/9780679416500/byzantium-iii-the-decline-and-fall/) som Amazon.

Den främsta källan till vår kunskap om byzantinska befattningshavare är arbetet Kletorologion, en lista över kejserliga ceremonier från den mellanbysantisnka perioden som sammanfattar alla ämbetshavare och titlar inom den månghövdade kejserliga hierarkin, skriven av ämbetsmannen Philoteos år 899 (under kejsar Leo VI ”den Vises” styre). Se http://en.wikipedia.org/wiki/Kletorologion för en introduktion av dess tillkosmt och betydelse. Själva Kletorologion finns tillgängling att läsa översatt till engelska tack vare John Bagnell Burys arbete från 1911, ”The imperial administrative system in the ninth century, with a revised text of Kletorologion of Philotheos” och finns tillgänglig via openlibrary http://openlibrary.org/books/OL7109086M/The_imperial_administrative_system_in_the_ninth_century och http://www.archive.org/details/imperialadminist00buryrich

En introduktion till Andreas Papandreou finns i  http://en.wikipedia.org/wiki/Andreas_Papandreou

Om det Muslimska Brödraskapet del 2 – utveckling efter Mubaraks Fall

Dumskallarnas konspiration – Spotify & Andra musiktjänster på Nätet

Om den arabiska våren – fokus Det Muslimska Brödraskapet 1

Studier i Anatomi & Utseende – Zoe del 3: ”En Kvinnlighet av Episka Proportioner”

Dumskallarnas konspiration – Om att skjuta eller inte skjuta med Gripen

Studier i Anatomi & Utseende – Zoe del 2: ett ”Eureka” vid namn Sophia

En bild säger mer…om opassande tankar ang. Tsunamin i Japan

Nytt från Dumskallarnas Konspiration – Facebooks censurbyrå och Zorn

Vila i Frid, Elizabeth Taylor

En bild säger mer än tusen ord… om jordbävningen i Japan

Återkomster – långa Boots del 1

Långa Boots – egen design av Stövlar för berättelse


Jag skrev i inledningen till de två inläggen om långa stövlar att stövelns historia och förståelsen av deras utseende och syfte utgör en bakgrund för mig för att skapa egna varianter. Här skall jag visa hur en sådan design, som jag också gjort för många andra rekvisitadetaljer, kan se ut.

Design för Corinnas kläder.

Jag hade för flera år sedan skissat på min figur Corinnas reseutstyrsel inför en bild av henne i kamp med en drake. Min uppmärksamhet den gången rörde mest hennes hela dräkt,  stövlarna gjordes översiktligt och som delar av en helhet snarare än ett eget stycke i sin egen rätt. När jag började bereda mer detaljerade tablåer och bilder uppstod ett nytt behov av en närmare titt och utförligare design.

Nicole Scherzingers…tålösa överdragsstövlar?

Lite retsamt för mig måste jag vidstå att första impulsen till Corinnas boot-design kom från Nicole Scherzinger, den iofs anslående sångerskan i det märkliga strippor-som-sjunger/stönar-iförda-lack-och läder-bandet Pussycat Dolls. Jag har studerat hennes intressanta hawaiiska utseende i samband med ett annat projekt, men kunde inte missa de knasiga boots som hon och hennes bandmedlemmar ständigt flaxar runt med. Nicoles märkliga skodon ser nästan ut som ett slags benskydd, och jag höll just då på att designa detaljer för en rustning till Corinna. Vore det inte kul om…?

Medeltida Ridstövlar

Jag hade redan den gången snabbt nog gått över till att leta efter riktiga medeltida förlagor. Nu hade jag många fler, och med dem som bas bestämde jag mig för satsa på en egen design. Tre krav framstod:

– tidsäkta realism – Inga lackstövlar för S&M bruk där inte, inga höga klackar, inga modernt behandlade material eller design, det måste se ut som något som verkligen fanns

– de måste vara vanlig vildmarksutrustning, utan långsökta extravaganser eller obskyra detaljer. Och inga eftergifter för en specifikt kvinnlig form fick finnas, eftersom Corinna under denna del av handlingen rör sig runt klädd som en man. Stövlarna måste fås att passa ändå.

– funktionen måste styra formen. De måste fungera att rida med, men inför en resa i träskområden måste de även vara bekväma att gå i. Höga men också tåliga, i matt, impregnerat läder som medger rörelse och inte smiter för tätt var ledordet.

Med hjälp av de bilder jag samlade på mig och lite böcker och vägledning började jag från början – hur skulle de grundläggande läderbitarna skäras och vikas, och hur skulle sedan stövelns spännen osv sättas? Jag gjorde en ”ren”, enskild stövel steg för steg, stående för sig själv.

Design utformning Corinnas Vildmarksstövlar

Sedan ritade jag Corinnas figur och satte på stövlarna för att få en känsla för passformen när de satt på benen, med en knäböjd variant för att utforska hur de skulle vika sig eller strama åt.

Corinnas vildmarksboots, figurdesign

Det blev inte dumt, och med den kunskap jag numera har om hur stövlar av olika modeller sitter på kroppen kunde jag ta in en läderkänsla som ser OK ut utan att det blir för modernt – det är fortfarande ett medeltida plagg, vilket märks av t.ex. tåspetsen som är enkelt sammansydd, inte gjord med moderna tekniker. Spännena är vanliga korta skärp, och placeringen av dem fungerade väl för nåbarhet, flexibilitet och rörelsefrihet.

Corinna drar på sig höga stövlar inför Siglentir-träsken

Sist ritade jag in dem som en del av hela den tillhörande vildmarks/reseutstyrseln i en bild som skall bli del av en större tablå. Stövlarna passade väl in med övriga utrustningen, och såg bra ut på Corinna utan att man fått offra de tre styrande principerna.

Gamla Keltiska snörade boots

Den här lilla övningen gav blodad tand och jag har därefter tagit mig för att designa skodonen mer seriöst ínför framtida tablåer och Storyboards – se t.ex. designen av ett par stövlar för den livliga Kati.

Katis ”keltiska” stövlar inför Siglentir

De inspirerades av en gammal keltisk design jag hittade, och skall föreställa en vidareutveckling av en mycket mer primitiv grundutformning – i praktiken en delad läderstrut som binds och veckas för att passa med mängder av remmar.

Jag gjorde passformen av själva benet och dess övergång i fotdelen mer tillskuren, och utformade ett system med öglor inspirerade av vissa romerska sandaler, som som skulle göra stövlarna mer justerbara.Resultater blev även här inte helt misslyckat – det ser snyggt ut på henne, utan att göra avkall på funktion, och utan att tappa i ursprunglig och autentisk känsla.

Jack m höga stövlar
Corinna m turkiska höga nomadstövlar

Många andra designs för höga stövlar har tillkommit under mitt arbete med min berättelse, alla med liknande stöd i 1300-talsurkunder och rekonstruktioner från runtom i världen.

Jacks stövlar som redan visats i denna series inledning, är av bysantinskt ursprung i likhet med hans övriga utrustning, passande för mitt fiktiva Konstantinopel, det kosmopolitiska Aracanea. En bit in i berättelsen får den anslående Corinna en slags sagorustning gjord för sig, som hon i sitt orientaliska hemland döljer med bl.a. lårhöga stövlar fästa vid midjan. Det turkiska nomadursprunget till dessa har redogjorts för i del 2. Det är förstås ett utslag av mina preferenser – som tidigare nämnts gillar jag höga stövlar, men det där måste tuktas hårt med källkritikens hårda piska.

Den här lilla utflykten i stövlarnas värld ger en inblick till ännu en av kinksen med min metod – istället för att bara rita av en stövel måste jag tränga in bakom hela fenomenet och bli en fan av moderna Emilio Pucci… man får trösta sig med att det iaf är lärorikt. Liknande studier av framför allt klänningar, men också manstunikor, turbaner, mantlar och byxor har gjorts och kommer att redovisas här vad det lider.

←Föregående: ”Återkomster – Långa Boots del 3”

Protesterna i Egypten och Muslimska Brödraskapet – Indomitus i Utblick nr.1 2011

Vad är det för ord? Och vad säger det om dumskallarnas konspiration?

Återkomster – Långa Boots, del 3


Neurotiska och flirtiga New-Yorkkvinnor, banbrytande artister, strippor, en iskall industri och en ful ankunge – alla spelar de roller i del 3 i serien om höga stövlar, som tar stövelns utveckling från 90-talet in i vår egen tid.

Föregående delar i denna serie finns här (del 1)  och här (del 2).

Den höga stöveln som den djärva kvinnans signum

Det man kan ta med sig från en film som ”Pretty Woman”, bortsett från dess absurda och förljugna story, är att en prakttjej eller självständig kvinna kan bära klassiska attribut för en ”dålig kvinna”, såsom höga stövlar, utan att vara en dålig person, och få prinsen och hela kungariket på det fåniga slutet. Det kan låta idiotiskt, men det här var på 90-talet fortfarande lite vågat, och kunde bara ske på vissa bestämda arenor, som popkulturens eller filmens värld, och under vissa ironiska eller speciella förutsättningar. De förutsättningarna kunde dock tänjas på, och utvidgas mer och mer.

Cynthia Nixon har höga boots...

Ett tydligt exempel på detta är TV-serien ”Sex and the City”, som ju ansågs vara mycket ”vågad” i USA när den fick premiär 1998. De fyra karaktärerna bär under loppet av seriens 8-åriga historia alla upptänkliga accessoarer av mer eller mindre smakfullt slag. Som skyltfönster för mode och trender kom serien att bli ett betydande fenomen, speciellt när den befäste sin ställning på 2000-talet. En omsvängning skedde i serien, där de från början intressanta och självständiga karaktärerna blev mer och mer platta och konventionella, men deras garderober och skohyllor mer och mer fantasifulla.

...liksom Sarah Jessica Parker

En av de accessoarer som vägde tyngst var vilka skor hjältinnorna (eller, nåja) bar. Och bland de många knasiga och extremt opraktiska skodon som de plågade sina fötter med fanns också höga stövlar, av finaste märke förstås. Sensmoralen är: visst, stöveln är fortfarande ett extravagant plagg med sexuella konnotationer, men en ”frigjord” kvinna kan bära dem, utan att vara fnask, speciellt om de är dyra och har rätt logga på sig. Detta var ingen slump, utan många faktorer verkade i samma riktning.

Bakom kulisserna satt modeskapare och modehus som Versace, Chanel och Thierry Mugler redan på 90-talet och insåg att fotmode inte skilde sig från modet i övrigt i sin ständiga flåsande jakt på sensationer och tendens att återanvända symboliska eller subkulturella attribut. Stöveln dök allt oftare upp i olika sammanhang i TV och film, alltid med en märklig nimbus av, tja ”stygghet” i sig. Men det var en snygg stygghet. Se t.ex Gisele Bündchens lesbiska skurk i den amerikanska versionen av filmen ”Taxi” – där kan man snacka om att slå många fetischflugor i en smäll – mode, brudar med eldvapen, biljakter, en supermodell, lite kinky sexualitet (nåja) och – höga boots.

Gisele Bündchen som stövelklädd badass i "Taxi"

Den höga stövelns genombrott, och beviset på att det skett ett slags paradigmskifte sedan 80-talet,  utmärks alltså av att aldrig skulle kunnat återkomma på bred front om den inte samtidigt behållit ett stråk av ”stygghet” med sexuell innebörd. Detta framgår ännu tydligare när vi iakttar musikvärlden, en sfär där den ”lagoma” provokationen lyfts upp till en konstform.

Madonna bär upp sina hooker boots

En sångerska som alltid haft ett gott öga till vad som är på gång och konsekvent legat på en just lagom ”vågad” och extravagant framtoning är Madonna. Hon hade använt sig av hooker boots förut, men då främst för chockverkan – då, på 90-talet, var de stövlarna forfarande ren fetisch och allmänt opassande, och syftade inte till att vara trendsättande, snarare tvärtom – de skulle kittla med sin opassande framtoning, inte lända till efterrättelse.

Madonna i scenstövlar 2004

Men nu var det 2004 och för sin ”VIP”-turné tog Madonna på sig en anmärkningsvärd hög stövel som såg ut som en slags ”best of the high boot” sammanknådad till ett. Av svart läder (förstås), med snörning, hög höjd, hög klack, och nitliknande detaljer hade den allt som varit vågat i det förgångna och skulle ha ansetts opassande obskyrt 10-15 år innan.

Men ingen förfasades, tvärtom – det var vågat, det var man ense om, men också…helläckert. Alla ville kopiera det. Madonna hade gjort det igen – hon tog upp acessoaren höga stövlar igen

Rihanna shakes her boot(y)

precis när det var moget att bli ett massfenomen, och det plagierades och fördes snart ännu längre av varje artist som ville ha en vågad och sexuellt utmanande stil, som Rihanna, Lady Gaga, med flera i samma anda. Precis som den bara magen, de synliga underkläderna, jeansen med hål och annat som lanserats som lite ”edgy” i det förgånga har den höga stöveln brutit igenom en vall och behållit ett kittlande drag samtidigt som den appellerar till en bredare skara. Det säger också mycket om samtidens blaserade syn på exhibitionism och sexuell kittling att stripporna med mikrofon i Pussycat dolls, vilka i det förgångna knappast skulle varit ett passande skyltfönster för att marknadsföra produkter, numera inte bara kan vifta på rumpan för utsålda hus iförda extrema stövlar utan tjäna mycket mer pengar på ett eget, just det, skomärke. Hooker boots for the people! liksom.

Pussycat dolls does the fetisch

Den Höga Stöveln som massfenomen & varumärkesplattform

Det kan verka paradoxalt, men faktum att lättklädda, men ändå breda artister koketterade med den höga stöveln samtidigt som stilmedvetna kvinnor bar allt högre boots av finaste märke skapade just den spänning, den dubbeltydighet som ett objekt behöver för att bli riktigt lockande.  På 60-talet hade dubbelheten bestått i att stöveln förvisso var lite kinky men samtidigt bars som ett tecken på en ny frihet. På 2000-talet blir stöveln ett tecken på att en tillräckligt stilmedveten kvinna med hjälp av starka varumärken kan höja sig över stövelns inneboende ”stygghet” – de blir i sig märken för en slags elegant exhibitionism.

Catwalken 2009, med lårhöga stövlar i alla väderstreck

Jennifer Lopez på premiär...

Den här genomgången visar också på hur viktigt det är med ”rätt” personer som anvisar riktningen när ett fenomen är moget att bli bredare. I den höga stövelns fall har vi stött på sådana som Nancy Sinatra, Jane Fonda, Madonna med flera bärare som gett ett plagg vidare betydelse och attraktionskraft. Men där finns också sådana som Patricia Field, kostymören i ”Sex and the City”, som också var också ansvarig i ”Djävulen bär Prada”, och vars förståelse av den moderna kvinnans konsumtionsmönster går igen i vad hon använder för accessoarer.

Maria Sharapova på lansering...

Det som Patricia Field och andra med henne intuitivt insåg var att den höga stövelns moderna konnotationer av lagom djärvhet, en önskan om att visa upp sig, och känsla för dyrköpt stil passar perfekt för nutiden.

och Halle Berry på nattklubb…

Det passade också perfekt för de starka kommersiella mekanismer som arm i arm med trendsättarna blev intresserade av att damma av den gamla hooker booten. Genom att lyfta in de höga stövlarna i the mainstream kunde man skapa ännu en massmarknad av ännu en accessoar för olika prisklasser och ambitionsnivåer.

Genomslaget för the brand image, varumärkenas konceptuella budskap med dess mix av förväntingar och identitet i konsumtionssamhället, gör sedan stövlarna till ännu en bärare av ett varumärke som konsumenten kan haka upp sin identitet på.

…och lilla Hayden med latte i NY.

Den moderna kändiskulturen där celebriteter kan ägna sig åt litet av varje, eller ibland ingenting alls, men ändå synas överallt, gjorde uppdraget lättare än det skulle varit i det förgångna: så snart kändisar av olika halt började bära stövlarna på premiärer, lanseringar, på krogen och på sina kaffe-latte-rundor hamnade bootsen i blickfånget.

Hjälpta av de profesionella kännarna och en mediekultur som gärna lånade sig för att skapa ännu en möjlighet till annonsintäkter kunde industrin således ta tag i de förbjudna S&M-bootsen och göra dem till rumsrena, moderiktiga stövlar för moderna kvinnor.

Anne Hathaway i ”Djävulen bär Prada”

Det här blir prinsamt klart när man ser en film som ”Djävulen bär Prada” bara två år efter att ”Sex and the City” lades ner (2006). Här bar hjältinnan Anne Hathaway just höga stövlar av dyrt märke som delar av en chic och moderiktig persona som hon vill bygga upp i motsats till det återhållna och oglamourösa jag hon har i filmens början. Filmens moralkaka, att man inte skall sälja sin själ för det ytliga och blablablaaa överskuggas totalt av det faktum att hon trots allt behåller sin nya stil och flärd på slutet. Till vilken de höga bootsen numera hör, till skillnad från på ”Pretty Womans” tid.

Utvecklingen sedan 80-talet kan sammanfattas som att Julia Roberts tog av sig bootsen för att bli en sagoprinsessa, medan Anne Hathaway tar sig dem för att göra detsamma. Det sistnämnda är mycket bättre för kommersen, vars dörrar kan öppnas för att släppa in de hungriga köparna i jakt på en snygg sko för att bättra på sina skamfilade jag.

Rent hantverksmässigt har de kvinnliga höga stövlarna vid det här laget förlorat varje drag av praktisk funktion. De är regelmässigt försedda med höga, smala klackar, och deras ”tuffa” utseende döljer massproducerade och omtåliga material, konstfärdigt bearbetade i vissa fall men utan något gemensamt med forna tiders väderbitna benläder.

Fashion Week, NY 2011. Snygga stövlar men… tjejer, ta på er 10 kilo, för tusan!

Den höga stöveln har alltså gjort en dubbel återkomst. Från att ha varit ett manligt praktiskt och krigiskt plagg blev den på 60-talet en befrielsesymbol för kvinnor, och efter 80-talets backlash är den nu på 2000-talet åter tillbaka som en prydnad för var kvinnas..ben. För dem av oss som gillar höga stövlar på grund av deras historia, profil, framhävande av benen, knarret av läder och allmänna tvetydighet är det bara att tacka och ta emot, så länge det nu varar. Min enda tunga invändning mot dagens höga stövel skulle vara att den i nutidens anda så ofta förses med stilettartade klackar som misshandlar kvinnornas stackars fötter på ett helt onödigt sätt.

Denna vindlande resa i den höga stövelns historia motiverades ursprungligen av mina egna studier av höga boots för avbildningar i en medeltida miljö. Man kan se det som en stor utvikning, men i sista delen skall som en slags epilog mina egna försök på stöveldesignens område läggas fram.

← Föregående inlägg ”Återkomster – Långa Boots, del 2

Nästa: ”Långa Boots, del 4 – Egen stöveldesign ”→

Läs mer

Återkomster – Långa boots del 2

Prinsessan och den Stygga Draken

Och nu, något helt annat – en Kattunges Utmaning, för Alma

Om teckningar och berättande – del 3 utveckling av handling med riktig Storyboard


In medias res, kallas det när man kommer in mitt i handlingen, och det var således mitt i steget som behovet av teckningar går över från en statisk tablå av en typ som visats mången gång här, och via enskilda teckningar blev till en regelrätt serie storyboards som visar hur jag tänkt scenen i sin helhet med vinklar, betraktelserörelser och inzoomningar som om det vore en film som skall göras…fast det är det ju inte.

Detta är del 3 i en serie om användandet av teckningar och storyboards för att klarare se handlingen i en berättelse. De tidigare delarna finns här (1) och här (2).

Som framgick av del 2 hade den hårfagra Corinna börjat skära av sina långa lockar på anmodan av överordnade mansfigur och herre, den bistre Yakane. Här bröt tablåsystemet samman, och behovet av att närmare följa handlingen ledde in på en reguljär storyboard.

Först kan det vara på plats påminna om att Corinna och Yakane kommer från mellanöstern där håret av tradition är laddat av symbolisk innebörd. Speciellt för en kvinna kan håret ofta vara själva tecknet på hennes femininitet: det är därför slöja och huvuddok är så laddade plagg. Att tvingas klippa av sig det är en gränsöverskridande akt av djup betydelse, med innebörder som självutplåning och djup förnedring. Nu talar jag om kulturell sedvänja och refererar inte till de många knasiga bud för kvinnors hårs längd som diverse charlataner till religiösa ”auktoriteter” slänger ur sig med sådan lust, med stöd i ett eller annat citat i sina magiska böcker. Sannerligen, det bästa sättet att komma undan med vilka dumheter som helst, som Christopher Hitchens brukar säga, är att kalla sig präst (eller pastor eller rabbi eller imam).

Nåväl.

Jack och Corinna

Karaktären Jack har stått och tjuvlyssnat på det spända samtalet mellan Yakane och Corinna. Efter Yakanes uttåg kommer han in och ser Corinna som sammanbitet och lite krampaktigt skär av sig sitt hår. Även om Jack långt ifrån är någon gentleman blir han närmast förfärad. Det här är ett skeende som är svårt att illustrara med både ord och stillbild – Corinnas hårda spända rörelser, svepet med kniven och håret som faller mot marken…man vill ha en kamera, inte en penna i det här läget. Som en studie i personteckning och mimik var det dock meningsfullt, och jag fick hejda mig halvvägs in från att göra det till en riktig teckning. Figurerna gjordes med blyerts och viss skuggning, men bakgrunden gjordes schematisk.

Nästa bild är en blick på Yakane när han enligt texten gått ut ur rummet och ner för trappan och vänder sig om i ett ögonblicks tvekan när han svagt hör att Jack talar med Corinna på övervåningen. Han anar svagt att något blev fel där, att han behandlat sin kvinnliga skyddsling orättvist och kunde skött saken bättre. Men han vänder inte tillbaka, utan rationaliserar kärvt bort det hela.

Yakane i trappan, perspektivstudie

Jag tänker mig det där som en kontinuerlig åkning där blicken följer Yakane ut genom dörren och ner i trappen, på ett sätt som trycker på distansen, på avståndet mellan honom och hans kvinnliga skyddsling. Rörelsen i bilden förstärkts av det starka perpspektivet i blickriktningen nerför trappan. Jag valde en tuschbaserad teknik, för ökad tydlighet – effekten blev i efterhand lik Frank Millers svartvita scenerier i tex ”Sin City”. Med en ram runt blir det verkligen likt en serieruta.

Däruppe har Jack, som inte lyckats få Corinna att avstå från sin hårstympning icke desto mindre i en av sina ljusare stunder övertalat henne att låta honom göra det hela. Varpå han klipper Corinnas hår så att det ser mer ut som en mans, även om han sparar en del och inte rakar det kort direkt. Corinna låter sig klippas, till synes stum, med ansiktet tomt på uttryck.

När Jack är färdig kommer Yakane in, och hans mörka och hotfulla närvaro visas genom att bara ögonen framträder. Han nickar bara när han ser resultatet. Corinna reser sig, och man ser hennes ansikte när hon utan att göra en min tar sina saker och går för att göra sig i ordning. Det här är klassiska storyboards – snabbt tuschade, översiktliga bilder som visar huvudpoängen i skeendet och hjälper mig fram till beskrivningen i texten. Vägvalet görs tidigt – man avstår från för många detaljer och trycker på figurernas position och ett sceniskt snarare än individuellt intryck.

Skillnaden mot en skiss till en mer bearbetad bild framgår av den sista bilden på Corinnas ansikte – de lite uppförstorade anletsdragen blev bra, liksom frysta och sammanhållna men antydande en underliggande sorg och tomhet. Utan sin tidigare jätteman av hår ser hon förminskad ut, och de ojämna, korta resterna har något härjat och drabbat över sig.  Frestelsen att fortsätta och bygga ut skissen till en hel bild är stark, eftersom den förutom sin ansats ger en slags inblick i karaktären. Corinna är verkligen en mycket sammanhållen person, värdig i sin självkontroll som döljer djupa källsprång av känslor, och det är förstås intressant och en utmaning att försöka göra hennes imponerande gestalt rättvisa.

Som framgår av allt meckande är det här en viktig scen som skall visa på många saker: dels figurernas karaktär, men också den kulturella underordning som en kvinna var tvungen att foga sig i, även en så stark som Corinna och som skapar barriärer mellan karaktärerna. Sedan också oförmågan att kommunicera och ta in andras reaktioner som är karaktäristisk för Yakane i detta skede av berättandet. En sak som är svår att få tag på med statiska teckningar, är att över hela denna scen finns något olycksbådande, hotfullt till och med. För underliggande i Yakanes och Corinnas korthuggna samtal och vad som sedan händer finns faktum att båda kommer från det märkliga Kiralatet, slavhärskarnas land, där hierarkierna är mycket hårda och man lyder order utan att tveka. I texten kan dock Jack, som avlyssnar det hela, sätta ord på denna stämning.

Så varför inte bara skriva om det, med tanke på de många nyanser som bilder helt enkelt inte kan göra rättvisa?

Därför att trots allt finns det mycket i kroppsspåk, i minspel med mera som först blir tydligt när man tvingar sig att avbilda det. Det skärper blicken, fokuserar på det väsentliga samtidigt som det avslöjar detaljer som man annars inte skulle tänkt på, detaljer som sedan kan användas för att markera viktiga inslag i berättelsen.

Hela scenen ovan hade sitt ursprung just i en fundering om hur Corinna ser ut och framstår för omvärlden, och vilka problem det kunde medföra i en realistisk 1300-talsmiljö. Corinnas utseende är omsorgsfullt valt – förlagan till hennes gestalt är den sagolikt vackra modellen Samantha Dorman på 1990-talet – och mycket viktigt, eftersom hon är en av huvudpersonerna i den fortsatta berättelsen. Omfattande studier av hennes ansikte, kroppsform och i olika former av kläder finns och tillkommer ständigt (och kommer att redovisas här i framtiden). De visualiseringarna visade dock på problemet – Corinna är för vacker, för iögonfallande i det samhälle som berättelsen utspelas i, och skall man hålla fast vid utseendet måste det få konsekvenser för historien. Dett gav i sin tur gav upphov till intrigtrådar och djupare personteckning, och nya teckningar i en accelererande spiral.

Studie av Corinnas ansikte för storyboard

Alla åberopanden av fördelarna och det fruktbara med min metod kan dock inte dölja hur tidsödande och splittrande processen ovan är. Kanske är det ett tecken på en obotlig junkie med beslutsfobi att inte kunna ge upp det ena till fördel för det andra, och koncentrera sig på en sak. Otrevliga frågor snurrar ibland i mig: är berättelsen en insvept ursäkt för att få motiv till teckningar, eller är tecknandet en flykt undan begränsningarna i språklig bemärkelse – jag kan ändå inte skriva värt något, men här iaf en fin teckning?

Jag vet inte. Kanske. Men kanske är det sådant som hör till när man åtar sig ett stort och ännu delvis okänt projekt som man inte vet hur och om, man skall bringa till slutförande.

En sak vet jag: språk och bildskapande är båda vägar till ett slags seende, instrument för fantasins förmåga att bebo och utforska det som inte är, att skåda bortom barriärerna. Som mina ledsagare tar jag dem i handen och låter dem föra mig in i berättelsens värld, utan att kunna välja bort någon av dem. De kommer förstås att stanna och tjafsa vid varje vägskäl, men det får man ta: förr eller senare går det framåt, närmare berättelsens avtäckande, sådan den nu blir. Så skall de båda, Ord och Bild, bringa denna ohyggliga födsel ut i världens ljus.

← Förra delen ”Om teckningar och Berättande del 2”

Läs mer

En bild säger mer än 1000 ord…om religionens humorbefrielse


Alla som mailar, facebookar eller twittrar, och som ens har en gnutta humor är härmed varnade: se upp med det där om påven kommer på besök!

Det verkar i alla fall vara läxan som man lär från Skottland i dagarna. I centrum stod en bild som Hugh Dallas, en högt uppsatt fotbollsdomare fick, och skickade vidare via sina personliga nätverk, dagarna före påven kom på besök i Skottland.

Bilden ifråga var en trafikskylt, en sådan som sätts upp inför vägarbeten. Många sådana var på gång inför den romerske potentatens besök, och skylten tillhåller föräldrar att ta sina barn i hand när de ger sig ut i den omdirigerade trafiken. Under satte någon ett litet utprintat meddelande ”THE POPE IS COMING” (Påven kommer).

Akta ditt barn - Påven är på besök

Just det. Påven kommer. Se upp med ditt barn med anledning av vägarbetena till följd av påvens besök? Eller kan det vara så att man borde hålla sitt barn extra hårt i handen inför besöket från den guldornamenterade ledaren för världens största samling celibata män och kvinnor, vilken de senaste åren avslöjats med att aktivt försöka dölja en gigantisk, världsomspännande pedofilring inom sina led?

Tolkningarna är förstås öppna. Det är en ganska subtil poäng. Knappast kiss-och-bajs-humor. Mer typisk brittisk dubbelmening med en elak udd, ägnat åt stilla skrockande snarare än hånskratt. Hugh Dallas reagerade troligen som jag skulle: sade ”hehe” för sig själv och skickade den vidare till vänner på nätet som ännu inte sett den. Mailet kom därefter på avvägar och till Skotska Fotbollsförbundets kännedom.

Sedan tog det brand i den påvliga skottsäkra golfkärran. Katolska kyrkans talesman Peter Kearney gick ut publikt och rasade över att emailet var ett ”fullständigt oprofessionellt, grundlöst påhopp på påven, djupt förorättande mot det katolska samfundet i Skottland och en uppmaning till anti-katolsk sektstämning”. Kort därefter ställdes domaren och hans fem kollegor inför Skotska Fotbollsförbundets disciplinkomitté, och fick helt sonika sparken av skotska fotbollsförbundet för sitt fruk-tans-värda tilltag att göra narr av den helige pontifexen (jo det är en av hans titlar). Ratzinger och hans anhang gör sannerligen skäl för sin historia: han var under många år ledare för troskongregationen, det moderna namnet på den påvliga inkvisitionen. Hugh Dallas och hans kollegor har just fått en liten ofrivillig lektion i dess mentalitet, och alla vi andra i hur ett samhälle dominerat av den katolska sekten skulle se ut.

Storbritannien är dock ännu ett sekulärt land. En protestform följde och folk reagerade med bestörtning på det uppenbara övertrampet och knäböjandet för en religiös sekts överreaktion på ett harmlöst skämt. BBC tog upp saken, och Skotska Fotbollsförbundet backade, men inte fullständigt. Fem av domarna fick sina arbeten tillbaka. Men inte Hugh Dallas. Vid det här laget hade debatten kommit att handla om yttrandefrihet och sekulära värden kontra religiös snarstuckenhet i ett allt ängsligare Storbritannien, och sekulära fixstjärnor som Richard Dawkins, berömd biolog och författare till böcker om evolutionen liksom även den religionskritiska ”The God Delusion” ryckte ut till Hugh Dallas försvar. Dawkins påpekade helt korrekt att orsaken till att saken anses vara så känslig i första taget är den märkliga religiösa sektanda som tillåtits breda ut sig och befläcka även sportens värld: sålunda anses en av de största klubbarna, Glasgow Celtics, vara en ”katolsk” klubb och således dess supportar inte kunna fördra en fotbollsdomare som ger sig till att skämta om påven. Därför skall man hundlikt huka sig för det och sparka en funktionär på helt godtyckliga grunder. Inte bara är det en öppen attack på yttrandefrihet och det sekulära samhällets grundvalar utan därtill en förolämpning mot Celtics supportrar vilka antas vara något slags truliga barn som inte kan ta ett skämt. Sanslöst.

Det kan vara värt att åter påminna sig vilka människor som Hugh Dallas tillät sig att delta i ett allmänt skämt om: den katolska kyrkan har aktivt och medvetet dolt pedofilanklagelser bland sina präster som påverkat tiotusentals barn i decennier, och aktivt motverkat att dessa lagförs. Joseph Ratzinger, den nuvarande påven står själv under misstanke om att ha varit drivande i försöken att täcka över pedofilanklagelser mot kyrkan och flytta präster till andra församlingar där de kunnat fortsätta sina brott. Offren kan räknas i tiotusental. Detta är okontroversiellt, något som kyrkan själv försökt göra halvkvädna avböner och betalat enorma summor i skadestånd för, och processer pågår ännu i mängder av länder. Men därom får man inte skämta om än aldrig så underfundigt, inte ens delta i andras skämt på nätet, då skall man brännmärkas och straffas.

Det är katolikerna själva som borde bli upprörda. De jag visat bilden för och förklarat omständigheterna för har bara garvat. Det är deras förmenta kyrkas ledning som tror att deras ”flock” är lika humorlösa, träskalliga, lättretade och hycklande som de själva är. 

————————————————

Mer om fallet i kan läsas i tex. http://www.bbc.co.uk/news/uk-scotland-glasgow-west-12160952, och Richard Dawkins sammanfattning av de olika turerna i http://www.boingboing.net/2010/12/07/catholic-mischief-in.html.

Tillagt i galleriet 2011-01-25


Tre bilder, ännu inte bifogade till något inlägg, lades till galleriet. Två är tuschstudier, en för Kati och Corinna i deras egenskap av krigarkvinnor när de intar en stridsberedd position, och en för Yakane och Corinnas längd gentemot en fellahin (motsvarande en egyptisk bonde) respektive. Den tredje är en tidig färgstudie av mamlukisk utstyrsel: den föreställer mamlukiska officerare av medelrang, och deras färggranna, unika klädsel (en slags uniform kallad kiswa, samma som för religiösa täckelser) med insignier (rank) som visar deras funktioner i relation till sultanens hov.

Ett ord kan dock betyda mer än tusen bilder… för insyn i supporterhjärnan


Det började med en bild… Men ack, sedan öppnade mästarna på ofrivillig komik och tragik munnen och när jag skrattat färdigt hade det snarast blivit motsatsen – en illustration av hur skenet kan bedra, och hur förvrängd verklighetsuppfattningen kan bli av de mest triviala orsaker.

(En brasklapp för AIK-supportrar som upplever sig uthängda: läs igenom texten ordentligt, ta ett djupt andetag och trösta er med att vad som än sägs så har ni det snyggaste klubbmärket)

Supportrar. De är för sköna. Inget kan få en att tveka mellan viljan att skratta eller gråta som en riktigt inbiten idrottsupporters relation till ”sin” valda klubb. Graden av skygglappar inför verkligheten, hoppet som aldrig dör, förnedringarna som uthärdas, hatet och den våldsromantiserande attityden till motståndet, liksom glädjen, jublet, den otyglade infantila lyckan vid framgångar… de bjuder på en utlevelsernas fest, det kan ingen ta ifrån dem.

Ibland, ganska ofta faktiskt, känns det dock som om supportrar ingår i ett enormt experiment för att en gång för alla bevisa den gamla Förnuft vs Känsla-motsättningen, eller annorlunda uttryckt: att supporterns förmåga att känna med sitt lag (eller i alla fall mot motståndarna) står i direkt omvänd proportion till förmågan att tänka. Inget fel med det kanske, förutom att människor som inte tänker lätt låter sig utnyttjas och luras. Inklusive lurar sig själva.

Som det här med AIK’s lilla annonstabbe.

AIK hockey annons

I en annons inför AIK’s återkomst i Elitserien står gnagetspelare med heroisk min framför en bild på hockeyarena med en stor och frodig klack. Yeah! Heja Gnaget, liksom, våra spelare, vår klack och vårt lag skall kunga i elitserien. Förutom… att Dagens Media kikade på den där bilden i hög upplösning och såg att den troligen föreställde Djurgården Hockeys klack. Tydligen ser man Djurgårdenflaggor och emblem i bakgrundsbilden när den betraktas i stort högupplöst format.

Närbild klacken i annonsen... DIFs klack alltså

DIF-supportrarna, den hatade ärkefienden.

Står modell.

I en reklam för AIK:s förträfflighet.

Men detta måste ju ändå vara en skitsak, kan man tänka, det är ingen sak alls. Vem vid sina sunda vätskor bryr sig det minsta om vem eller vad i helvete en sönderphotoshoppad bild egentligen föreställer? Alltså på riktigt? Speciellt i reklamen, det mest lögnaktiga av alla mediefenomen över huvud taget?

Men så kommer det här med supporterhjärnan in… Supporters påstår sig alltså älska sitt lag, det och inget annat, och du skall inga falska gudar …eh, jag menar lag hafva jämte mig viskar deras snordyrt inköpta matchtröjor till dem på nätterna…

Magnus Linder, den ansvarige för annonsen och hans reklammän fattade inte det där. De tänkte i enlighet med sitt hantverks linjer. Vi tar fram en fet och tät och entusiastisk klack , det blir mastigt och snyggt tänkte de, så de gick igenom bildarkiven från Globen och voila, se här en bra klackbild, tja färgerna på banderollerna är ju inte samma kanske men det försvinner ju eftersom bilden ska renderas sönder och samman och färgbalansen helt ändras och den är ändå i bakgrunden…. Men bästa bilden är bästa bilden liksom.

Nu borde kanske någon på AIKs pressavdelning eller de som köper annonser möjligen påtalat för reklamarna att det finns ett speciellt problem med att hala fram ärkerivalens supportrar på en reklamtavla för sin egen organisation. Såvida inte reklamen har hat och förnedring som tema alltså. Men det gjorde de inte. Jag har en gnagande (hehe) misstanke om varför, en tanke som löper längs två alternativa huvudlinjer.

1. Oavsett om de visste eller inte, så brydde de sig inte. Dvs de som köper AIKs reklam, i slutändan AIKs ägare eller huvudmän, delar inte supporterhjärnan, oavsett vad de säger i efterhand. De ville ha en snygg reklam för att sälja biljetter och fick det. Vem i helvete bryr sig om det så föreställer en SS-brigads klack? Hand us the cash and shut up. Åh, supportrarna kan ta illa upp, och löje och glåpord hagla över dem? Who gives a flying fuck?

2. De visste inte för att det slog dem aldrig att reklamarna skulle vars så tooootalt okänsliga och hjärtlösa, vem skulle ens kunna täääänka tanken att avbilda det stolta AIK, Sveriges största klubb, Råttans Års kejsare, osv osv, med en bild som egentligen föreställer det hatade DIF och deras frodiga och imponerande klack? Det är ju helt otänkbart. Inte ens doktor Mengele skulle göra något sådant? Så tänker supportern medan han blundar hårt inför den krassa verkligheten att hans älskade klubb är en handelsvara som hanteras av människor som lika gärna kränger troskydd.

Nyheter24 Sport 20110120 "AIK:s komiska tabbe"

Dagens Medias publicering i torsdags (20100120) togs upp av andra medier. Att Nyheter24 valde att se missen som en ursäkt att förlöjliga och sabla ner AIK medan Aftonbladet valde vinkeln att försöka elda på motsättningarna genom att publicera DIFs förutsägbart hånfulla kommentarer säger förstås av vilken sorts skrot och korn de redaktionerna är gjorda av. Den förväntade kackafonin av puerila kommentarer på dessa artiklar kommer förstås som ett brev på posten och framgår tydligt av kommentatorstrådarna. Så får även snaskpressen sitt.

Aftonbladet 20110120 "DIF-fans tackar AIK för Marknadsföringsmiss"

Notera hur supporterhjärnans monomana världsuppfattning bidrar till att verkligheten liksom helt faller bort. Blir irrelevant. Liksom alla distinktioner. Det heter att AIK gjort en tabbe, och vips försvinner det faktum att stora idrottsklubbar i och med att de kommersialiserats hamnat i händerna på iskalla profitörer och reklammänniskor som inte bryr sig ett skit om gräsrötterna och lagets identitet och annat som ändå är supporterns försonande drag. Och att supportern följaktligen blir… lurad. Blir rov för vem som än vill förvända huvudet på honom (för det är oftast en han), utnyttjad på sina pengar, och hånad när något går fel som han inte har någon makt över. Ett offer och löjesobjekt, för inbiten för att fatta det själv.

En fåne.

Och den som tycker att jag överdriver kan lyssna på en av de ansvariga för AIKs supporterklubb Black Army när denne utfrågades om saken i P1:s ”medierna”. Det är ett stycke klassiskt supporterspråk, obetalbart i sin sårade naivitet, malplacerade agression och språkliga överdrift. Jag citerar:

”Självklart är det inte OK att vi har en bild på våra ärkerivaler. Det känns ju förjävligt. Jag ser alltid rött när jag ser en djurgårdare. Det är jordens avskum.”

Vad är det kidsen säger? LOL?

Jordens Avskum?

Jordens Avskum. Det är sådana invektiv som man annars sparar till säg pedofiler eller tja, nazister, sistnämnda vilka kryddar inlägget ovan som exempel på verkligt avskyvärda företeelser. Men anhängarna av en annan idrottsklubb? Vad ska den stackaren säga när han verkligen är jätte-jätte-arg? För att citera treåringar jag känner, vilka redan verkar ha bättre vett?

Finns det ingen som påtalar för honom att hans vrede borde vändas mot de ansvariga i hans egen klubb, som försökt lura honom, utnyttjat hans känsla av lojalitet mot sitt lag? Nej. Istället tar han med supporterns enkelspåriga förutsägbarhet chansen att visa sitt hat mot motståndarlaget, vilka knappast bett om att få förekomma i en AIK-annons.

Suck.

Men kanske finns det en annan tolkning. Kanske språkröret ovan hade tittat för mycket på den klassiska scenen i ”Trainspotting” och bara flyttade över subjektet till motståndarna? Notera för övrigt den kusliga överenstämmelsen mellan filmkaraktärerna och idrottsklubbars hard-core-supportrar…

Michelle Obama och modets växlingar


Med anledning av en artikel om USA:s presidentfru Michelle Obamas inverkan på den amerikanska modeindustrin i tidningen Utblick som jag ombads illustrera fick jag skäl att återkomma till ett ämne som jag ofta grunnat över: de märkliga och skiftande sätt som modeindustrin förhåller sig till makten.

Utblick 4/2010, "Ingen Klapp för Mamma" av Olivia Wronski

Decembernumret av Utblick (nr 4/2010) innehåller den utmärkta artikeln av Olivia Wronski om Michelle Obamas effekt på modevärlden som delvis låg till grund för detta inlägg. En av mina illustrationer kom också med i det numret, som finns tillgänglig som PDF.

Även om bilderna var nya slumpade det sig dock så att ämnet redan hade legat och pyrt i mig ett tag, eftersom det tagits upp i en del andra fora och i samtal om modet generellt: bl.a. en serie tv-sända debatter och intervjuer på den utmärkta tjänsten FORA-TV tog år 2009 upp teman kring kvinnor i politiken, Obama-effekten i amerikansk politik och Michelle Obamas gestalt specifikt: nedan kan några av dessa beses (klicka på bilderna för att komma till respektive film).

FORAtv - Women in American Culture: Female Politicians

FORAtv - Annette Gordon - The Obamas & Race in America

FORAtv Fashion Forward

Carla Bruni & Michelle Obama

Michelle Obama rock och matchande kjol

De första programmen satte tonen under året, men det var det sistnämnda som verkligen gjorde mig irriterad. OK att modevärlden är en av de mest skitsnackiga branscherna över huvudtaget, men det finns ju gränser. Frågan ställs: vad vill ni mest, klä (franska presidentfrun) Carla Bruni eller Michelle Obama? En hel hög med modefigurer bedyrar då unisont att det är så ”intressant” att klä en ”riktig Kvinna” istället för Carla Bruni som ”är en modell” och ”modeller är vi vana vid” – underförstått det är tråkigt eller oäkta på något sätt. Förvisso en åsikt man kan sympatisera med. Men vad har hindrat dessa modeskapare att använda sig av eller propagera för ”riktiga kvinnor” i det förgångna? Vem har satt pistolen mot huvudet på dem förut i det hänseendet?

Carla Bruni & Michelle Obama tuschteckning Utblick

Hur kan hyckleriet vara mer påfallande, än att när den förste svarte presidenten och därmed hans likaledes färgade, och påtagligt unga, familj genombryter barriärer och hela landet kokar av Obama-feber, då och inte förr börjar modevärldens kråkor att kraxa om hur fantaaastiskt det är att skapa kläder för en ”verklig” kvinna, som bara rååååkar vara den avgudade presidentens hustru? Jag måste erkänna att jag alltid haft en tagg i sidan till modeindustrins aktörer med tanke på den enorma skada som dessa ställt till med, t.ex. när de upphöjt sina vandrande klädhängare till ideal för hur kvinnor borde ser ut. Men den ohöljda kappvändarattityd som de här människorna visar upp tog min avsmak till helt nya nivåer.

Jag misstänker alltså att en viktig del av den inverkan som Michelle Obamas person haft på modevärlden handlar om sistnämndas servilitet och nervösa önskan att ligga ”rätt” i tiden. De anar en ny trend och beredda att följa den. Bidragande är den överhuvudtaget krypande attityden till den amerikanske statschefen och dennes familj, som lätt ger ifrån sig patetiska vibrationer… när hon började syssla med trädgårdsodling slogs det upp som en stor nyhet, osv osv. Så när hon bär ett modemärke blir det uppenbarligen trendigt. Som Olivia Wronskis artikel i Utblick nämner beräknas mervärdet av att Michelle Obama bär en klädnad eller accessoar vara 2,3%. Det är mycket mer än vad som oftast är mätbart på basis av en enskild reklamkampanj eller celebritetssponsring.

Which bag to choose today?

Två impulser blir tydliga här, dels fascination och kryperi för makten, dels den allmänna celebritetskulturen, som mer och mer lyfter fram ”kändisar” som bärare av livstilsval och företrädare för en hel identitet som marknadsförare är ivriga att kränga. Vilket förstås i sin tur handlar om att identitet mer och mer är något som konsumeras snarare än residerar inuti människor, i form av integritet och värderingar. Det är därför som modeskaparna kastar sig över Michelle, som förkroppsligandet av ett nytt identitetspaket. Allt annat är bullshit. Michelle förstår det där uppenbarligen och försöker göra något smart av det, genom att gynna modeskapare som gör mer ”normala” kläder & acessoarer för verksamma kvinnor (med universitetsexamina och karriär vill säga) snarare än att pråla ut sig som en filmstjärna eller trött societetstant. Tyvärr så minskar det inte konsumtionskarusellen en millimeter – hon gör sig bara till ännu ett skyltfönster för en själ -och ryggradslös industri som inte bryr sig ett dyft om de frågor som hon uppenbarligen själv besjälas av.

Det är förstås i en mening omöjligt att skriva om en celebritet som Michelle Obama utan att själv bidra till hypen. Men efter bakslaget för Obama vid mellanårsvalet till Senaten och Representanthuset har måhända Obama-effekten sett sin högsta punkt, och följaktligen kan vi kanske få se Michelle Obamas lyskraft minska.

Michelle Obama -Vogue Inside the White House

Det ironiska är jag delvis skulle komma att beklaga det, eftersom jag till skillnad från hycklarna faktiskt finner Michelle mycket intressant och värd att hålla ögonen på… fast som en egen figur, inte bihang till en snubbe. Och som möjlig makthavare, knappast modeikon – jag menar, den stil hon framhäver är trots allt mest en form av högre kvalitetspreppy. Det gör också modeskaparnas ”Ooooh” och ”aaaaah” extra fåniga: det är ju verkligen inte originella kläder hon bär, Michelle, hennes stil är snarare rätt proper och återhållen med en klar udd av högre medelklassutsyrsel. Knappast något som rockar världen på sikt, även om hon, och många kvinnor med henne, faktiskt ser bra ut i de där kläderna.

Ovan: Mina alster inspirerade av Vogue-bilden

Nej, det är som en kompetent och tänkande människa som Michelle är intressant. Det är som Hillary Clinton – jag minns diskussionerna på 90-talet med min far, som visade mig på att hon antagligen var den mer intelligenta av henne och Bill, vilket sedan visat sig stämma. Obama är en smart snubbe, men av vad jag läst och hört verkar Michelle vara den mer principfasta och karaktärsstarka av de två. Den amerikanske tyckaren Michael Eric Dyson skojar om att när Michelle blir president kommer Bin laden att hittas på en vecka… fan tro’t, framför allt för att hon än så länge inte verkar intresserad av att äntra podiet och starta en självständig politisk karriär. Men vi får väl se…

Michael Eric Dyson i ett klipp från FORAtv

———————————————————

FORAtv är en utmärkt tjänst som jag skamlöst pitchar för alla, och som bjuder på en mängd intervjuer, föreläsningar och debatter inom områdena politik, vetenskap och kultur, med många perspektiv, oftast med deltagande av den yppersta gräddan av tidens engelsksspråkiga debattörer och tänkare. Förut var tjänsten i sin helhet gratis, reklamfri och klippen nedladdningsbara. I enlighet med tidens strömningar är en del av materialet numera avgiftsbelagt, ett betalt medlemskap krävs för att ladda ner klippen och reklam förekommer före (men inte inom) programmen. Men än är den väl värd många tittar: adressen är http://fora.tv/

Överskriftsbilden till det här inlägget innehåller ett urval av klädmärken som Michelle Obama garanterat burit vid ett eller flera tillfällen (konfirmerat genom bildbevis på nätet)och som sett sin försäljning stiga som följd.

Ett Ord kan säga mer än mången bild… om Arizonadådet


Det här skulle inte bli någon följetong, men jag kan bara inte låta bli. I efterdyningarna till de politiska morden i Arizona lördagen den 8:e (110108)  fanns det ett ord som osökt kom till minnes, men som av någon anledning inte sågs till någonstans. Dess frånvaro blev snart lika högröstad som om någon stått naken på ett höghös och vrålat ut det.

TERRORISM

Jag har svept de amerikanska och även svenska tidningarna under skrivandet av detta inlägg och endast mycket sporadiskt hittat andra som refererar till det skedda som just terrorism eller en terrorists handlingar.

Här i Sverige verkar det främst vara i kultursidorna som vissa få skribender har t-ordet på sin skärm. Expressens Per Wirtén tog i en artikel i söndags, ”Terror här som där”  upp den subkultur av politiskt våld som funnits och finns i USA, och i en notis (”Nu kallas terror för tragedi” -off-line) i DN kultur den 10:e januari funderade Sverker Lenas i just de banor jag letade efter – med ett citat som är värt att lyfta fram:

”[…] jag läser ”våldshandling”, ”hemsk tragedi” och ”vansinnesdåd”.

Ingenstans ser jag gärningsmannen beskrivas som terrorist.”

Sannerligen ingenstans – vid detta inläggs skrivande kvällen tisdag den 10/1 hade jag fortfarande inte läst en ledare eller artikel på nyhetsplats i någon av de fyra stora rikstidningarna (DN, Svd, Expressen och Aftonbladet) som benämnde dådet eller gärningsmannen med uttryck hänförliga till ”terrorism”.

I USA är frånvaron av terrorismstämpeln än mer påfallande – den är närmast total i de stora tryckta medierna. Vill man hitta sådana hänvisningar får man gå till sajter som Loonwatch i USA – en bra bit från de respkterade mainstreamtidningarna. Jag letade runt Los Angeles Times, Washington Post, New York Times, Chicago Tribune, USA Today och det är ”violence” hit och ”tragedy” dit men inget omnämnande av ”terror” från tidningens egna anställda – fast det intressant nog inte verkar främmande för tidningarnas läsare, som i sina kommentarer på deras bloggar inte duckar för att kalla gärningsmannen för just terrorist.

Det här skulle kanske vara en bra sak – det har varit en inflation i användandet av det ordet ända sedan idiotuttrycket ”War on terror” myntades av GW Bush:s talskrivare. Men problemet är att det sker så selektivt. En klant från mellanöstern begår självmord på en sidogata i Stockholm och alla kraxar omedelbart om ”Terror!” (det här kan var och en konfirmera  själv genom att googla ”Stockholm Terrorism Terrorist”), men när den debile idioten är en vit massmördare med legalt inköpta vapen i det vapenfixerade Arizona, då är terroriststämpeln uppenbarligen utesluten i artiga sällskap.

Låt mig rekapitulera. På ett politiskt möte går en beväpnad man fram, skjuter en kvinnlig politiker i huvudet, och börjar sedan meja vilt omkring sig. 20 människor träffas. 6 dör. Medierapporteringen har centrerat kring att kongressledamoten Gabrielle Gifford sköts i huvudet under sitt eget torgmöte, och med rätta så. Men det skulle varit ett vämjeligt dåd även om ingen kula varit ens nära henne. Bland de stackars kringstående som dödades fanns en pensionerad federal domare och, värst av allt, en 9-årig flicka. 9 år.

Gabrielle Gifford var dock också en makthavare, involverad i flera omdiskuterade och kontroversiella politiska frågor, och hade utsatts för attentat tidigare, när hennes kontor besköts i efterdyningarna av omröstningen kring den ynkliga ommöblering som amerikanarna envisas med att kalla ”sjukvårdsreform”. Dådet skedde i samband med en politisk manifestation, av en person med bestämda åsikter om huvudoffrets politik, och har därmed politiska implikationer. Som det är nu har dådet redan haft effekten att man nu anser att förtroendevalda behöver bättre skydd. Många lär dra sig för den form av väldigt öppna torgmöten som Gabrielle Gifford gärna höll. Rykten om att mannen var knuten till amerikanska extremhögerorganisationer har varit i svang, även om detta skett på grunder som ännu verkar tämligen lösa.

Vi snackar om att flera av kriterierna för terrorism är uppfyllda enligt varje relevant definition här. Varför inte åtminstone ta upp begreppet till diskussion, även om det visar sig att det kanske är malplacerat, vilket inte alls är otroligt? Är snubben en terrorist? Kan man betrakta det som ett terroristbrott? Det här är inte irrelevanta frågor, speciellt inte i USA där det finns speciell lagstiftning och befogenheter hopknutna med att man definierar något som terroristiskt.

Men därav inget.

Kontrasten mot muslimska aktivisters aktualiserade eller ens tänkta politiska våld är frapperande. Är det någon som tvivlar på att T-ordet legat i var mans mun om förövaren varit muslim? Det har varit många som fruktat att ordet ”terror” skulle bli en etikett med etniska eller religiösa förtecken. Att främst muslimers eller människor från mellanösterns politiska våld, hur misslyckad den än är, kan kallas terrorism. Detta synes mig mer och mer bevisat, och den här senaste händelsen styrker detta.

————————————————-

Det har visat sig notoriskt svårt att nå en enhällig definition av begreppet terrorism. Se Wikipediaartikeln ”Definitions of Terrorism” för utvecklingen av terrorismbegreppet och de största stöttestenarna. Notera särskilt under rubrikerna ”European Union” (som bildar basen för Sveriges defintion av terrorism) och ”United States”. Se också artikeln ”Domestic Terrorism in the United States” för relationen till inhemsk terrorism.

Nostalgia – Mutanter & talande djur i postapokalypsen


Ingen nörd med självaktning kan ha missat att spela rollspel på 80-talet. Rollspel växelverkar mycket väl med ritande och målande, eftersom det finns ett outsinligt behov av att framställa bilder för fantasins hjälp å ena sidan, och ett överflöd av märkliga, stolliga och fantastiska motiv till krafsandet i ritblocken å den andra. Under 10 års spelande ritade jag egna och andras märkliga skapelser och karaktärer, och några av de knasigaste dök nyligen upp i mina arkiv när jag letade inspiration till nya teckningar…

Rollspel kom av alla de slag, från de fantasybaserade med Drakar och Demoner alternativt Dungeons & Dragons i spetsen, till andra genrer, som Science Fiction, cyperpunk, skräck, med mera. Ett av de knasigaste spelen var dock definitivt Mutant, utgivet av Svenska äventyrsspel. Dess värld utgick ifrån ett ”efter apokalypsen”-scenario, där kärnvapenkriget utplånat mycket av livet på jorden men badat allt annat med strålning, varvid mutationerna löpt amok under flera hundra år, samtidigt som en slags civilisation sent omsider börjat återuppstå. Spelkonstruktörerna var tämligen generösa med användandet av ”mutatationer” och allt som verkade lite skoj verkade kunna uppstå, från flera armar till eldsprut eller vingar eller förmågan att äta gräs, och mycket annat obskyrt.

The Rat & The Bear

Priset togs dock av de intelligenta humanoidliknande muterade djuren:  som en syrapåverkad disneyparad efter apokalypsen kunde man stöta på en fyrarmad björn här, en eldsprutande kanin där, ja skumma kreatur av alla de slag, från råttor till sabeltandade tigrar, spände på sig colten och gav sig ut i Sverige efter katastrofen. De här blev uppenbarligen många spelares favoriter. Och vem kan klandra dem? Jag fick flera önskemål om sådana bilder, som t.ex. den muterade råttan och den fyrarmade björnen ovan, tydligen ständigt i luven på varandra…

Mutantvargarna Arre Barre & Marre

Det fina med Mutantvärlden var just att den var så pass wacko och gränslös i sin yttre form, och att världen efter en apokalyps också erbjuder möjligheter att måla på en canvas där gammalt och nytt kan blandas. En muterad bisamråtta med en laserkanon kunde ta sig an en konspiration av danska psi-mutanter som ville ta över världen uppflugna på zeppelinare. Varför inte? Det fanns något för alla smaker. Någon ville ha bilderpå  tre muterade vargbröder vid namn Arre, Barre och Marre som skulle se coola ut. Jaaaavisst!

Albino Kloförsedd MutantSabeltand -87

Själv var jag svag för sabeltandade tigrar, så vaddå, en intelligent-upprättgående-albino-sabeltandad-tiger-med-utfällbara-klor, tydligt rippade från superhjälten Järven (Wolverine) känd från X-men, var inte på något sätt en kufisk syn i det sammanhanget. På den här bilden, gjord 1987,  kan man även i övrigt tydligt se de starka influenserna från serietidningar som markerade mina mer allvarligt menade försök att rita. Klara linjer dominerar, och sådant som veck eller muskelskuggning markeras symboliskt enligt en slags standard som var vanlig i speciellt superhjälteserier och bar tillbaka hela vägen till

Jack Kirby Collage

 t.ex. Jack Kirby, legendarisk tecknare på speciellt 60-och 70-talet, även om min direkta inspiration var sådana som John Byrne och Frank Miller  från en senare generation.

Som redan framgått är det också tydligt att bilderna visar på de starkaste påverkande idéerna som jag i alla fall kände var gångbara i Mutantvärlden. Först dominerade superhjältaserierna, vilket gradvis gav vika för en viss Science-fiction-Vilda-västern-estetik, förvisso fortsatt mixat med intryck från serietidningar men också filmer av blandat, företrädelsevis actionbetonat slag, både idé- och bildmässigt.

En muterad skölpadda a la Ninja Turtles

Ett bra exempel syns här nedan: någon ville ha en muterad sköldpadda, och jag skred till verket tydligt påverkad av Teenage Mutant Ninja Turtles (nå’n som minns dem? Var inte ledsen om inte…). 

Det här går till kärnan av fördelen med den totalgalna spelvärlden. Det fina med Mutant var att spelet erbjöd just möjligheten att blanda många olika influenser och att ge fria tyglar till vad Stephen King kallar ”vore-det-inte-kul-om?”-impulsen som jag nämnt i andra inlägg. Den förhöll sig väldigt lösligt till sin genre, som på pappret var post-apokalyptisk Science Fiction, till skillnad från de flesta Fantasyvärldar (speciellt sådan aosm hänför sig till s.k. High Fantasy) som oavsett om spelare eller läsare av den genren (eller numera, spelare av sådana dataspel) förstår det eller inte, drar runt på ett otroligt tungt bagage av konventioner och färdiga troper som inskränker fantasin och de tokroligaste infallen.

Samlingsbild Mutantkaraktärer till Argus

Man kan också se en viss tillnyktring. I början av 90-talet (92-93?) fick jag beställning på ett bildcollage som skulle illustrera amatörtidningen Argus, och föreställa ett karaktärssällskap som åkte runt Norden och äventyrade i en ångbåt, inte olikt historierna om ångbåtarna på de stora floderna i USA. Visst, en muterad basset skulle visst vara med, men annars ser det hela förvånansvärt behärskat ut, och påminner lite om en plansch till en äventyrsfilm. Jag minns att jag vid den tiden gillade stora uppställningar av motivfigurer, troligen påverkad just av filmaffischer. Jag hade inte börjat med Photoshop än, vilket är synd, för den där bilden skulle ha tjänat på ett försök till färgläggning.

Akeem, piratkapten till Mutantspelare

Likaledes filmaffischaktig blev Akeem, som jag fick höra var en slags piratkapten och motståndare till äventyrarna på den stora bilden. Denne är dock avbildad som en slags berber-korsar, påminnande om barbereskstaternas piratamiraler i nominell tjänst hos den ottomanske sultanen som gjorde livet på medelthavet osäkert på 1600 -och 1700-talet. Här, på 90-talet, kan man se att mitt intresse för historia och för mellanöstern trumfar över Mutants vision, vilken kändes mindre angelägen, i grad med att mitt intresse för spelet sloknat.

Men Mutant var kul, så länge det varade. Närmast obunden, absurd knasighet som bottenplatta har sina sidor, det är ett som är säkert, och Mutant erbjöd många kul tillfällen att leka visuellt och illustrera inte bara egna utan alla andras galna infall. Här har bara förevisats några få av alla de måånga skisser och teckningar som jag gjorde mellan 1984 och runt 1994. Den sista Mutantbilden var redan då en tillbakablick – en bild på en gammal Mutantrollperson från 80-talet med vingar som står bakom en snygg tjej med Armborst. Här har intresset för komposition och detaljer som realistisk ansiktsavbildning, läderjackan på tjejen osv. helt tagit över mitt fokus, och motivet är närmast en exotisk detalj. Bilden kom därmed också att fastna och bära in i framtiden – den kom att dyka upp igen 12 år senare, när jag tog upp ritandet igen efter en decennielång ökenvandring, och återkom som ett tänkt motiv till en annan bild som också kommer att dyka upp här framledes.

Änglalik Mutant, Lädertjej, stora puffror & Armborst - 1994

Nostalgia – Vart tog den söta lilla spjutflickan vägen?


Ingen som vet? Jo vänta hon återfanns i min dator… En retrospektiv för en 18 år gammal bilds vindlande resa så här i slutet på år 2010

1992 gjorde jag och Tommie Nygren ett kompisexperiment – vi frågade varandra efter skisser som motparten sedan skulle arbeta vidare på. Tommie gav mig en skiss på en barbröstad tjej i en grotta med ett monster som lurar i bakgrunden.

Tommies skiss -92

Oook, jag satte mig och gjorde en egen version av den där, i min lite mer bestämt seriemässiga stil. Jag ändrade lite på anatomin också och gav den lättklädda lite mer av en avvaktande, orolig pose. Första versionen hade klassiska fel som jag ännu måste se upp med, med för stora och konstigt ritade händer och annat. Hennes bröst förblev också väldigt runda. I sitt sista skick såg den i alla fall närmast ut som en renteckning före tuschning eller annan efterbearbetning. En lustig liten detalj var att jag hade med mig den teckningen, tillsammans med andra bilder jag höll på med, till en rittävling på dåvarande rollspelsföreningen Yxan, där den vann gillande av den tonåriga grabbpubliken men inget pris, ack nej. Det var sannerligen inte igår…

Min variant av Tommies spjuttjej

Jaja. Meningen var i alla fall att att den där skulle skuggas och göras färdigt med kolpennor, som jag börjat jobba med då. Men jag tappade sugen, annat kom i vägen och istället blev den liggande i en byrålåda, och följde sedermera med flyttar och livets växlingar.

Många år senare, i mitten på 2000-talet efter att jag skaffat min första egna scanner, hittade jag den där skissen och kom på att den passade bra för att öva på mitt gryende Photoshoppande. Den hade inte några skuggningar eller annat störande, och gick lätt att städa upp. Jag hade heller ingen direkt referens eller anledning att tassa runt den, utan kunde leka fritt. Sagt och gjort. Under flera år har jag använt den där bilden för att skapa vissa effekter och öva på Photoshop-målning. Hår, hud, sten och vatten, skuggning och bränning, det är inte mycket den inte utsatts för, den stackars spjuttjejen. Sista omgången var så sent som i år, då jag testade några nya digitala ”penslar” till photoshop på den – det är väldigt mjuka penslar anpassade för att måla ytor med oregelbundna men ändå mjuka övergångar. Nyligen bestämde jag mig för att pensionera den – dess roll är numera överspelad och bilden har fyllt sitt sifte som kanvas för studier i photoshop. Nedan kan den beses i sitt sista, grundligt (över-)genomarbetade stadium.

Tommies Spjuttjej färglagd och experimentrenderad

Det som blivit bra på den där och gett insikter för framtiden är framför allt huden och vattnet, som genomgått ett otal förändringar genom åren. Första färgläggningen var enbart gjord i min primitiva period att bara ”bränna” och ”dodga” en grundfärg. Efter att ha lagt på lager på lager och lärt mig skifta genomskinligheter har resultatet blivit mycket bättre. Vattnet är också bra – mina första försök att skapa virvlar och ljusskiftningar såg inget vidare ut, men numera kan jag skapa ett mer ”blött” utseende med ljusreflexioner och annat. Steneffekten visar att det finns en del kvar att lära – den är lite monokrom och har för få skiftningar i kulören, men det var en bra sak att lära sig använda bränning och skuggning med några av de grövre penslarna för att få fram varierande ljus, även om det  inte riktigt har gett den skrovliga effekt som jag skulle önskat. Idag skulle jag göra annorlunda. Men inlärningen går framåt, och när jag nu lägger den där till vila markerar den ändå att en viss utveckling skett.

Till sist vill jag tacka Tommie för den första skissen- det var en kul grej, att ha någon annans bildidé att jobba efter, och har gett goda erfarenheter.

Tillägg galleriet /Added to Gallery 20101229


4 bilder till galleriet, avdelningarna ”Studier/Utkast/Skisser” och ”Storyboards”

Studier i Anatomi & Utseende – Jack


Om att designa ett utseende för en ”normal” människa och de speciella svårigheterna detta innebär.

Efter publicering av utseendestudierna för den märkligt anblickande (?) Yakane är det på sin plats för den mer normalt funtade Jack, en annan karaktär ur mina berättelser. Jack är på sitt sätt lättare att designa eftersom han ser ut som en normal människa – man behöver inte uppfinna eller utforska en helt unik fysionomi för honom. Samtidigt är hans utseende därmed också mer subtilt, och svårare att få kläm på och få distinkt.

Jack har redan förekommit i storyboards, men då alltid i krigsmundering, mitt under ett pågående fältslag, miljöer som inte är ägnade åt att lyfta fram individuella sär -och karaktärsdrag. Det rent ytliga är att Jack stammar från motsvarande brittiska öarna, är ung men kanske inte längre någon yngling, och skall föreställa åtminstone att vara en inte helt frånstötande man. Men han är också en suput och obotlig lögnare och kvinnotjusare – en oborstad man med glimten i blicken och ett lite djävulusiskt flin på läpparna. Detta är drag som skall skänka individualitet och gå igenom i hans utseende.

Colin Farrell faces

Den lite oskarpa bild som dansat runt lite löst i min skalle de senaste åren har alla haft det långa, ostyrliga håret och den orakade hakan gemensamt. Men sedan? I fjol tog jag en titt i bildbiblioteken och funderade på de filmer man sett genom åren – fanns det månne bra förlagor där ute?

Två stycken kom fram för mig efter lite eftertanke, en irländare och skotte respektive: Colin Farrell och Gerard Butler.

Gerard Butler Pressbild

Farell hade sin främsta tid i början av 2000-talet, då han återkommande fick spela lite rebelliska och normöverskridande karaktärer av klassisk ”bad boy”-typ. Han var en stilig kille, kanske lite för välnärd och hjältefager i ansiktet trots sin orakade haka, men ändå med en touch av impulsivitet i sig – privat hade Farrell en air av droger, superi och bestigande av fala kvinnor kring sig, och vem kan klandra honom? Det passar för övrigt bra med det intryck Jack skall ge.

Colin Farell

Gerard Butler som Beowulf

Gerard Butler har däremot varit mer av en renodlad romantisk hjälte, en stilig och hunkig men ändå ”vanlig kille” i sina filmer, bortsett från ett eller annat sidospår, som den som kung Leonidas i ”300” och fantomen i ”Fantomen på Operan”. Han har också deltagit i flera filmer som utspelar sig i förmodern tid, som ”Timeline”, ”Beowulf & Grendel” och förstås ”300”, vilket ger en vink om hur han skulle te sig fäktande i medeltida kläder. Farrell har också haft utflykter i historiska filmer: ”Alexander” och ”The New World” är de som kommer till minnes. Gerard kan också se väldigt sympatisk och samtidigt lite klurig ut – det verkar överhuvudtaget vara en sak med dessa keltiska karlar, och det passar Jack som hand i handske.

Nåväl, med dessa två gentlemän som inspiration började jag jobba fram ett vettigt utseende för Jack. Först ansiktet.

Colin Farell + Gerald Butler = Jack?

I det här monterade urvalet av skisser kan man se att jag först övade på de verkliga förlagornas ansiktsform – varefter jag i de senare bilderna försökte få fram fungerande kombinationer eller varianter. Jag letade efter en rackare, fryntlig och sympatiskt och kanske lite väl snabb med ett bilhandlaraktigt smajl… men som också måste kunna se oerhört sliten och ruffig ut. Det blev inte så dumt, framför allt de två bilderna i mitten lyfter bra fram vad jag var ute efter. 

Gerard Butler som Leonidas

Jag gick vidare till hans kroppsform och kroppsspråk. Det enklaste, att rakt av planka Gerald Butlers absurt vältrimmade kroppshydda i ”300” var inte på tapeten, men det är klart, Jack verkar tidvis som en medeltida legosoldat och kan ju inte vara en vekling. Han måste se ut att ha ridit en del, och kunna lyfta ett svärd. I själva verket är Jack en god krigare, men med tonvikten inte så mycket på jättebiceps. Hans är i grunden en smal kroppshydda, och det ymniga intaget av  alkohol istället för mat utesluter någon kroppsbyggarfysik. Jag kastade en snabb blick på några fotbollsspelare och jobbade mig från det. En annan sak är också att han har ett ledigt kroppsspråk, han är inte direkt de strikta givaktens man.

Jack i lite olika poser

Min ovana vid att rita vanliga människor ställde till problem här, och tvingade fram mycket suddande och omtagningar… Jaja, det är den amatörritande superhjälteserienördens förbannelse, det är ett som är klart. Det är bara att bita ihop. Jag kunde inte avstå från att avbilda Jack sittande med sin flaska – inspirationen kommer förstås från en (påklädd) bild av Farrell. Hehe, den mannens lever…

Sålunda utrustad med grunden för ett fungerande utseende kunde man börja slipa en del på några utstyrslar – några bland klippen nedan har redan dykt upp i storyboards, några kommer i framtiden. Jack-karaktären är anpassbar och smälter in på de flesta ställen, så det finns många varianter att välja på: bland annat styrs han ut i en fullständig riddarrustning under ett inpasse som riddare i motsvarande Katalonien, och sagan förtäljer att han smugit runt utspökad som nunna… fortsättning följer.

Skisser Kläder för Jack - Landet Bortom, Väst & Aracanea

Den insikt som framför allt slagit mig när jag jobbade lite på Jack, och som numera ingår i min estetiska grundhållning, är att det i en mening är lättare att avbilda ett freak eller missbildad person, omvänt en stereotypt ”vacker” person, eller någon som eljest är mycket anmärkningsvärd i sitt utseende, än en ordinär person. Sistnämnda är också svårare att få lik från bild till bild – de små subtila kännetecknen är svårare att få till rätt, och gör att personens ansikte ser ut att variera våldsamt mellan bilder om man inte ser upp (som också framgår av ovan). Det normala må kanske inte vara lika lockande som det underbart sköna eller morbitt fascinerande som det frånstötande eller abnorma, men det är sannerligen inte ointressant, och rymmer sin egen mystik.

Tillägg Galleriet /Added to Gallery 20101220


2 nya bilder tillagda i galleriet, avdelning ”Storyboards”