Om att skenet av dansant sympati inte är någon garanti mot inskränkt religiositet
Häromdagen fick jag se följande småroliga bild i Kyrkans tidning, och tog en bild av den med mobilen.
(se artikel http://www.kyrkanstidning.com/nyheter/inrikes/festfylld_avslutning_pa_oasmote_0_17895.news.aspx)
Jag läste vidare att den snurrande biskopen är Graham Dow, f.d biskop av Carlisle i den anglikanska kyrkan, som deltog i ett svenskt kyrkomöte. Det är ju en småputtrigt sympatisk bild – den glade biskopen som tar sig en svängom, så trevligt och avslappnat liksom. Man tänker sig en välvillig prelat, fylld av gudlig välvillja.
Men vänta, biskop av Carlisle? Var det inte… Jo.
Graham Dow är nämligen inte vilken glad präst som helst. För några år sedan, när översvämningar ödelade norra England klev den sittande biskopen Dow fram och slog fast att detta voro Guds straff för Englands synder, mest framträdande av vilka vore den tillåtande attityden till den hemska sodomin. England hade nyligen lättat på de lagar som diskriminerat homosexuella. För detta skulle GUD straffa syndarna och låta regn, död och förstörelse drabba den lantliga regionen runt York (man kan fråga sig varför Han inte lät straffet träffa det troligen mer syndkoncentrerade London). Det här rapporterades i t.ex. http://www.telegraph.co.uk/news/uknews/1556131/Floods-are-judgment-on-society-say-bishops.html, och drog på sig berättigat hån från olika källor (se t.ex http://newhumanist.org.uk/1630/demob-happy).
Men det visar sig, för att citera Christopher ”God is not Great” Hitchens, att Graham Dow inte bara är en komplett idiot, han är en vidskeplig och skrockfull sådan också. Mannen tror på fullt allvar på demoner och besatthet, oroar sig för förbannelser från 1600-talet, och sysslar med och skriver om exorcism. Det här sker heller inte disparat: Graham Dow har kombinerat sina böjelser för reaktionär homofobi och tidigmodern vidskeplighet till en freudiansk soppa i vilket ingår tron på att vid Anala och Orala sexuella handlingar Demoner kan intränga i kroppen och besätta syndaren. Via anus förstås.
Han har inte gett upp dessa idéer, endast mycket litet tonat ner dem, vilket framgår av en artikel i Dagen häromdagen http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=268990&utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=feed%3a+dagense-nyheter+%28dagen.se+-+nyheter%29. Dow är ingalunda ensam om det där, utan ingår helt öppet i en högerkristen tradition. Dow ”föddes igen” genom undervisning från den högerkristne amerikanske predikanten Billy Graham, som avslöjats som antisemit i sina konversationer med bl.a. Richard Nixon, där han beskyller ”judarna” och ”satans synagoga” för pornografin och det allmänna förfallet i samhället
Kristna förkunnare i den här fundamentalistiska ådran har liksom Dow gång på gång kopplar naturkatastrofer med Guds vrede. Se t.ex. den avlidne Jerry Fallwell, som i en intervju med den avskyvärde Pat Robertson binder ihop det hela rätt väl när han skyller naturkatastrofer och terrorism på, ”feminister, homosexuella och abortionister”.
och
Pat Robertson har kört vidare i de spåren och skyllde bara häromåret jordbävningen i Haiti på haitiernas ”pakt med djävulen” när de svarta slavarna hade mage att göra uppror mot de vita slavägarna i den haitiska revolutionen 1804.
Michael Savage, ännu en av dessa fundamentalistiska nötter, skyllde i högerpopulisten Glenn Becks show i Fox News så sent som i år Tsunamin i Japan på japanernas ”dåliga uppförande”, helt i Graham Dows anda.
Och som sagt – detta är inte ”guilt by association” utan en typ av åsikter som publikt förfäktats av den dansante biskopen i Kungsbacka. Härligt sällskap, det där. Man får väl vara tacksam att idioten inte längre sitter i House of Lords, det brittiska parlamentets överhus, och kan påverka politik och lagstiftning direkt. Men man borde tycka att arrangörerna bakom OAS-mötet borde vara beklämda av att svänga sina lurviga med en sådan primitiv mörkerman. Såvida de inte håller med honom förstås.
————————————————–
OAS-rörelsen är s.k. ”karismatisk” strömning inom ramen för svenska kyrkan, och satsar på en upplevelsebaserad tro, med tungotal, osv. som stående inslag. Inom rörelsen dominerar en negativ syn på kvinnliga präster, vilka t.ex. inte tillåts att leda mässor på deras möten. Detta har uppmärksammats av kritiker som menar att sina ekumeniska ambitioner till trots är Oas-rörelsen fast rotad i en tradition av hierarkisk och gammaldags syn ifråga om prästämbetet och liturgi. Se http://sv.wikipedia.org/wiki/Oasr%C3%B6relsen och http://www.oasrorelsen.se/vad-aer-oasroerelsen. Karin Långström Vinges Blogg har flera inlägg om Oas-rörelsen: http://karinlangstromvinge.blogspot.com/2009/07/oasrorelsen-kommer-ut-ur-garderoben.html och http://karinlangstromvinge.blogspot.com/2006/09/drfr-r-jag-tveksam-till-oasrrelsen.html
Christopher Hitchens gav Graham Dow en välbehövlig diss i det mycket sevärda samtalet mellan fyra prominenta ateister (de övriga är Daniel Dennett, Sam Harris och förstås Richard ”The God Delusion” Dawkins) också kallade ”The Four Horsemen”, se ca 6.50 minuter in i http://www.youtube.com/watch?v=tq4Q42ZjVNA&feature=related. Hela samtalet, som rekommenderas varmt, finns samlad i 2 långa Youtubeklipp – http://www.youtube.com/watch?v=9DKhc1pcDFM och http://www.youtube.com/watch?v=TaeJf-Yia3A&feature=relmfu.
Om Arbetet med framsidan till Utblick nr 2/2011.
(Framsidan och de artiklar som den illustrerar publicerades i Utblick nr 2/2011, som finns på nätet i PDF-format i http://www.utblick.org/2011/05/05/1680/ och http://www.utrikespolitiskaforeningen.se/webbtidning.html)
Det började som en improvisation, delvis lite panikartad – det fanns ingen klockren framsida för temat på numret, som var ”Det Digitala Samhället” – hur utveckling av informationsteknologi, nya kommunikationsmöjligheter och sociala medier fundamentalt har förändrat världen. Redaktörn hörde sig för om någon hade idéer. Jag var inte speciellt pigg på att ta mig an det, efter allt jobb jag lade ner på Facebook-artikeln. Men jag hade en idé. Eller snarare, ett löst hopkok av idéer, som kom ut från några av de frågor som berördes av flera artiklar i Utblick, och som var aktuella då: upproret i Egypten, Wikileaks, jordbävningen i Japan…
Vore det inte kul om…?
…man hade alla de där, och försökte visualisera att de liksom hörde samman, bands ihop av den digitala världen genom internet?
Men hur visualiserar man en digital, sammanbunden internet-värld? Om man tänker lite bokstavligt, som barnsliga människor som jag tenderar att göra, så är svaret givet. Det som är globalt illustreras med en…glob.
Tanken var en glob som binder samman det som annars vore enskilt eller disparat. Här kom en idé till mig via just en av de saker som gör det, vilket är poetiskt passande i någon mening. Wikipedia har en intressant logga som består av en glob sammansatt av pusselbitar med tecken från olika alfabet. Kunskapen som bitar som fogas ihop till ett helt, det där är en bild jag gillar. Den fanns på min näthinna när jag funderade på min glob.
Eftersom Internet är en mänsklig konstruktion, inte ett naturfenomen, måste det vara en slags uppenbart konstruerad glob – tanken gick till jordglobar av stålrälsar, eller kanske av CAD-linjer. Och tomrummen i globen kunde fyllas med Internets innehåll, specifikt det som berördes i numret – de nya mötesplatser, i form av sociala medier, nätsökning, sajter för spel och applikationer, nyheter och annat, som bidrar till kommunikation mellan människor.
Så här långt gången hade jag i praktiken tagit på mig att göra jobbet. Jag lämnade mina telefonklotterkladdar och började göra en slags mock-variant, som jag presenterade. Den vann gillande som idé, men behövde mycket ombearbetning, det var ett som var klart. Ett av de input som jag fick från redaktionen var att det var önskvärt att den såg mer ”ritad” ut. Det var en bra poäng.
Det visar hur osofistikerad man kan vara i tanken att jag bokstavligen började just rita de figurer som jag ville skulle vara med – tre personer som i en mening står för olika sidor av de effekter som nätet kan ha. Barack Obama, eftersom hans valkampanj drog stor, många menar avgörande, fördel av gräsrotsaktivism via nätet. Julian Assange, Wikileaks frontfigur, för den enorma storm som rördes upp av Wikileaks läckor och deras undergrävande av staternas informationsmonopol (det här var före hans undflyende från anklagelser om våldtäkt här i Sverige). Hosni Mubarak, eftersom vågen av protester i arabvärlden gjort bruk av nätet för att organisera sig och hålla kontakten och protesterna till mångas förvåning lyckades störta just Egyptens diktator Mubarak.
Det fanns dock en annan orsak: juristhjärnan i mig sade mig också att det kunde vara en idé att skapa frihandsteckningar av Copyright-skäl. Det var ett litet orosmoment som hängde över våra huvuden, att inte bara foton utan de skärmdumpar av hemsidor (inklusive deras logotyper) som jag ville använda i min illustration kunde ge upphov till upphovsrättsintrång (detta kommer att behandlas i ett eget inlägg). Nå, dock har jag svårt att se att någon kan resa anspråk baserat på teckningar. Nedan framgår hur jag gick till väga – jag skissade av från ett foto, sedan tuschades det med penselpennor och därefter lyftes porträttet in och behandlades ytterligare med s.k. cut-out-teknik för att få mer grafisk renhet.
Barack Obama, teckning för omslag Utblick - skiss+tusch
Jag ville också ha med något om naturkatastrofer, eftersom jag senaste åren lagt märke till att just sociala medier kunnat brukas på uppfinningsrika sätt under svåra katastrofer, bl.a. i Chile, i Japan, och även här i Europa vid det isländska vulkanutbrottet. Även här tog jag foton, ritade av dem och körde dem sedan genom en mängd filter. Jag bestämde mig också för att flytta de här sidobilderna till nederkanten, för att på så sätt skapa en större samling och riktning i bilden, och också med tanke på att lämna plats för text och titel för tidningen.
När jag nu tagit ett bestämt tag om designen och dess detaljer började jag tänka om ifråga om min glob. Jag tyckte inte riktigt att stålgloben gjorde fullt bruk av de idéer som jag ville föra fram. Istället slog det mig att man kunde invertera själva globidén – istället för att att vara ett sammahållet helt, med hemsidorna i luckorna, slog det mig att man kunde ta bort den förenande strukturen och låta sidorna hänga i rummet, bildanden en tänkt, istället för en bokstavlig sfär.
I själva verket kunde man låta dem sväva liksom ovanför jorden, så att man fick en idé av ett slags satellitsystem av hemsidor som omvärvade världen… Så förvandlades globen till en sammansatt mängd av bildskärmar, var och en innehållande en hemsidas skärmdump för att symbolisera en viktig nättjänst. Dessa lades ovanför en jord, där jag för skojs skull ritade in ett kabelnystan på världshaven för att symbolisera den infrastuktur som binder det hela samman. Skärmdumparna behandlades med filter för ”ink outlines” som gav dem en mer ”ritad” karaktär, och fogades samman. Med mycket plock och lutande på skärmarna i sektioner som sedan duplicerades och placerades ut fick jag fram en någorlunda symmetrisk, globliknande sammansättning. Lite ”inner & outer glow” på de enskilda skärmarna i photoshop gav den rätta effekten av lysande monitorer.
Du Sköna Sociala Mediavärld, Obama, Mubarak & Assange
Under skärmgloben och jorden står makthavarna och ser på den nya verklighet som illustrationen skall förmedla, en slags meta-inslag i själva bilden. Bakom dem har jag med enkla behandlade (i ”photocopy”-filter för kontrastens skull) bilder på dels vulkanutbrottet på Island (med ett SAS-plan som symboliskt stiger till väders) och siluetter som står under den Egyptiska flaggan, symboliserande ”den Arabiska Vår” som svept undan Mubarak och orsakat huvudbry i Washington.
Det hela verkade ta sig. En bakgrund för de ritade/behandlade elementen var det som kvarstod. Den idé som jag ursprungligen haft om en glob ritad i CAD-linjer kom nu tillbaka fast på ett nytt sätt – genom att rita rymden som ett slags CAD-mönster, istället för stjärnor, skapar man en inbäddning som lyfter fram det digitala igen, som annars kunde tryckas undan av alla kringillustrationer. Genom att böja ett CAD-mönster runt bilden i förgrunden skapades en känsla av rymd, och dessutom med en slags blinkning till uttrycket ”cyberrymd” om nätet. Den gav också en bra bakgrund som kunde komma att behövas för tidningens Titel och rubriker.
Utblick 2/2011 - Framsida i publicerat skick
Det blev inte så dumt alls. Med ännu lite mer tid kunde man kanske ha barbetat bilderna i förgrunden ännu mer och behandlat ljuset bättre, men under förutsättningarna är jag nöjd, och tydligen min redaktör också. Det är min första framsida, ett hästjobb, men väl värt det tycker jag nog.
Hemsidorna som bildade min ”Skärmglob” består av 35 skärmdumpar från följande sajter, från vänster topp och högerut på den numrerade modellen nedan:
Youtube – Störst på Videouppladdning och avlyssning
Om att söktjänstgiganten Google nu (åter) tar krafttag för att etablera sig även på sociala medier med sin nyligen presenterade tjänst Google+.
Som den maktfaktor på nätet som Google utvecklats till genom sin dominans över sökningar vill man förstås också ha en bit av de allt viktigare sociala nätverken, om inte annat så för att få tillgång till den enorma mängd information om användning, preferenser och kontaktvägar som numera finns tillgänglig för den som hanterar sociala medier. Google är ivriga att ta del av den kakan.
Tidigare har här skrivits om sociala medier med fokus på främst Facebook. Flera av de frågor som togs upp i relation till Facebook om anpassning till företagsbruk (se inlägg om Facebook del 1 om företagsanpassning) samt skiktning och delningsinställningar (inlägg om Facebook del 2 – Kriser, Katastrofer och Statsingripanden och del 3 – Censur och Kontroll ) synes också ha uppmärksammats av Google i deras egen ambition att skapa en modern social tjänst.
Redan för flera år sedan startade Google den sociala nätverkstjänsten Orkut, som migrerades till Brasilien – och stannade där. Den har kommit att bli populär i just Brasilien och Indien – men slog aldrig igenom i USA och inom EU. Nu tar Google nya tag med den nya sociala tjänsten Google+.
Klicka för att komma till Google+ projektets hemsida
SvD låt några kännare uttala sig om den nya tjänsten, se http://www.svd.se/naringsliv/experterna-betygsatter-google_6314344.svd. Deras omdömen var överlag positiva, men inte utan vissa reservationer. Flera intressanta faktorer togs upp som visar på vissa särdrag i den nya tjänsten.
En intressant utveckling är att de sociala medierna potentiellt kan utvecklas specifikt för att passa intressen hos företag som vill använda dem som marknadsförings- och kommunikationsverktyg. Facebook har satsat på att erbjuda en enda, gemensam plattform. Google verkar däremot satsa målmedvetet på att skapa en miljö som är skräddarsydd för profesionell användning. De arbetar med att skapa ett eget alternativt, en arbets- och företagsanpassad tjänst parallel till den individinriktade tjänsten Google+, som dock redan har flera features som gör tjänsten till mer av ett arbetsredskap: möjligheten att enkelt skifta över till videosamtal med upp till 10 användare är ett exempel. Därmed slår Google+ också mot det mer professionellt inriktade sociala mediet LinkedIn. Se SvD http://www.svd.se/naringsliv/google-forbereder-social-natverkstjanst-for-foretag_6311268.svd och IDG http://www.idg.se/2.1085/1.395293/foretagsversion-av-google-i-gorningen.
En annan sak är att Google+ verkar vara mer skiktbar än t.ex Facebook. Som en av SvD:s intervjuade experter påpekar är detta både ett löfte och ett problem – det lägger en viss börda på användaren att komma ihåg till vilka han/hon vill dela visst innehåll, och öppnar också för misstag i vilka som får del av foton eller inlägg. Det här är dock en ofrånkomlig del av att ge användarna större kontroll, och en möjlighet, som inte tas upp i artiklarna, är att det också möjliggör en mer flexibel policy om vilket innehåll som skall kunna utbytas på tjänsten. Olikt facebook, som har formellt strikta riktlinjer för material parat med närmast total öppenhet, kan Google+ möjliggöra att känsligt material, som inte är ämnad för spridning i vidare kretsar, kan utbytas mellan utvalda grupper av användare. Det skulle innebära en integritets -och yttrandefrihetsvinst för användarna. Samtidigt kan man också befara att en sådan möjlighet skulle komma att ses negativt på av t.ex. auktoritära regimer som vill ha insyn i medborgarnas internetkommunikation. Intressanta komplikationer kan alltså följa.
För den konspiratoriskt lagde ser det ut som en tanke, att Google som redan expanderat med en egen browser (Google Chrome), e-posttjänst (Gmail), etablerat sig inom mobilsidan med Android, lanserat en musiktjänst, Google Music (om vilken skrivits här, se senaste-pa-streaming-music-fronten-google-music-beta/), och nu också som IDG har rapporterat om lanserar en ny bilddelningstjänst, Photovine (http://www.idg.se/2.1085/1.395482/har-ar-googles-nya-mystiska-bildtjanst) söker knyta ihop allt det här med sitt initiativ inom sociala medier. Det skulle skapa en behemoth som kan slå åt alla håll. Tankarna går lätt till Microsofts försök att vara överallt närvarande. Samtidigt måste man komma ihåg att det är delvis en defensiv strategi. Såsom nätet har utvecklats har de viktigaste noderna för aktivitet ständigt varit ett rörligt mål, och företagen måste springa med för att inte förlora initiativet. Googles styrka ligger i deras dominans inom nätsökningar, som ger dem en överblick över nätet, över vad som är relevant och användarmönstren. Men om en allt större del av interaktionen på nätet startar från sociala medier eller en slags ny form av utbyte av musik och bilder kommer mer och mer information att undandras Google med dess tyngdpunkt på mer ”allmänna” sökningar. Det är i det ljuset man skall se deras satsning, vilket inte hejdar att det också för med sig att Google därmed söker befästa sin egen affärsmodell och därmed påverkar hur hela nätet används.
Inför det här inlägget hade jag nytta av författaren Steven Levy, som skrivit en bok om Google och fick tillgång till det annars rätt slutna företagets inre talar om just Googles strävan efter att etablera sig inom sociala medier.
Hela intervjun i kan ses avgiftsfritt i ForaTV och ger en intressant bakgrund till Googles utveckling samt nuvarande ställning och vägval inför framtiden (klicka Bilden eller länken under för att komma till ForaTV)
http://fora.tv/2011/04/19/Steven_Levy_Inside_Google
Än så länge är Google+ endast öppen för användare som fått en inbjudan (som i fallet med t.ex. Spotifys gratistjänst). Undertecknad har anmält sig för att få börja pröva tjänsten, och ser fram emot att jämföra den med inte bara Facebook utan också LinkedIn. Fler inlägg i ämnet lär följa
————————————————
Alltför länge har kulturkoftor och Ingmar-Bergman-wannabees tillåtits att utbilda sig till dansare, filmvetare eller studera kultur överhuvudtaget i Sverige! På medborgarnas bekostnad till råga på allt. Sedan går de ut i arbetslivet och kan inte få jobb utan gnäller på att de får slava som spärrväkter.
Svenskt Näringsliv, dessa otadliga försvarare av den svenska välfärden och medborgarnas intressen, tog djärvt tag i problemet och med ett lysande Alexanderhugg* föreslog de i ett debattinlägg i Svd (http://www.svd.se/naringsliv/sn-sank-studiestodet-for-humaniora_6283996.svd) att studiemedlet borde sänkas för ”utbildningar där sannolikheten att få jobb efter avslutade studier är relativt låg”, också kallade ”Harry-Potter-kurser” av Stefan Fölster, Svenskt Näringslivs informationsrepresentant.
En lysande idé. Djärv. Handlingskraftig. Väl genomtänkt. Med solid forskning i ryggen. Garanterad att irritera ”rätt” folk, dvs vänsterflummare.
Eller?
Eftersom jag själv knappast är någon vänstermänniska roade jag mig med att hålla ögonen på reaktionen från höger i den politiska – och kulturdebatten, och begränsade mig till just den tidning där förslaget först luftades, nämligen Svenska Dagbladet. Förslaget har sablats ner inte bara av oppositionen och fackförbund som organiserar kulturarbetare http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sverige-behover-en-bredd-av-utbildningar_6291686.svd#after-ad utan, vilket säger något, från tyckare bra myclet längre högerut, som framgår av nedanstående lista av konservativa eller borgerliga skribenter och opinionsbildare som obönhörligt nedgjorde förslaget bara de första dagarna.
Föga förvånande tvingades organisation backa och ta avstånd från sitt eget förslag – se http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sn-vill-inte-sanka-studiestod_6288722.svd och http://www.svd.se/nyheter/inrikes/svenskt-naringsliv-vill-inte-sanka-stod-till-humaniorastudenter_6288928.svd, där man bedyrar att Svenskt Näringsliv inte aaaaalls menat det man uttryckligen sagt att man menade. Utan något annat, att man blivit felciterade eller att det bara var en försöksballong. Låt oss dra ett streck över det hela och gå vidare, liksom.
Vill man vara på välgörenhetshumör kan man fästa sig vid att förslagets huvudmän fäster sig vid något som verkligen är ett problem – att kultursektorn inte förmår absorbera alla som utbildar sig längs estetiska eller litterära linjer. Men i sammanhanget glömmer de, eller låtsas inte veta, något om vad det är som skapar kreativa kluster, nya industrier och genrer. Kan de till exempel berätta hur det ”Svenska Deckarundret” skulle ha uppstått utan folk som var intresserade av skrivande och litteratur? Varför just svensk musikproduktion är en växande industri? Hur dataspelsdesigners från lilla Sverige kan vara med och konkurrera i världen? Hm? Bara för att ta några exempel på yrkesområden där folk regelmässigt ägnat sig åt och läst allt möjligt onyttigt.
Statistik om vad som leder till snabba jobb kan inte fånga in vad som kommer att vara nyttigt om decennier, om vad som kommer att ge impulsen till nästa stora näring. Inte ens inom de allra ”hårdaste” vetenskapliga discipliner kan man göra det – notera t.ex hur det tar årtionden att utvärdera vilken grundforskning som leder till nyttiga resultat inom ämnen som kemi, biologi eller medicin. Nobelpriset illustrerar det väl – oftast går det minst 20 år mellan utforskandet eller postulerandet av ett fenomen till dess vi kan se att det kan bli någon påtaglig nytta av det. Ingen kan veta om den som läser skumma litteraturkurser idag inte kan komma att starta tidningar, designa dataspel, skriva egna böcker eller vad som helst som kommer att finna nåd inför kvartalshjärnorna imorgon.
En annan sak är gränsdragningen. OK, så att ägna en termin åt analysera JK Rawlings litterära produktion är ”flum”. Men fantasy allmänt då? Skönlitteratur? Var skall Svenskt näringslivs bildningspolitrucker sätta ner sin fot? Börjar man snäva in på en viss genre, vad hejdar att man snävar in på litteratur rent allmänt? Eller på filmvetenskap? Inkonsekvensen hos det kortsiktiga perspektivet visas väl av Modevetenskap, som rätt nyligen uppgraderats och mer och mer blir ett akademiskt respekterat ämne, efter att i många år betraktats som en icke-intellektuell verksamhet. Trots det har folk sökt till och velat utbilda sig inom modé. Nu, när mode blivit en enorm och växande industri är det inte konstigt att ägna en termin att studera säg, dräkthistoria, en termin. En mentalitet som bara ser till nästa kvartal hade aldrig kunnat förutspå det. Bara för att ta ett exempel.
SÅ där kan man hålla på hela dagen. Svenskt näringslivs utspel är oerhört inskränkt och, vilket borde vara märkligt, präglad av dirigisme, den i Frankrike dominerande inställningen att Staten, genom diverse godtyckliga ingrepp kan staga upp fallerande samhällsinstitutioner eller lösa svåra samhällsproblem.
Rent logiskt borde man, med deras tänkande, snäva in bidragen för alla som sysslar med teoretisk matematik eller grundforskning i ett antal vetenskaper. De handlar inte heller om att ta fram nya stekpannor eller annat ”nyttigt”, eller leder till nya jobb som vi nu kan se. Utan om kunskap för kunskapens skull, för att vidga våra horisonter, och studera fenomen som påkallar vår uppmärksamhet, för att de är intressanta. Nyttan, om den ens spelar en framträdande roll, får komma efteråt och utforskas av andra. Och i ett dynamiskt, kunskapsbaserat samhället kommer dessa andra att finnas. För kunskap handlar också om tilltro, tilltro till den mänskliga anden och nyfikenheten, och att om ett område är angeläget eller fruktbart så kommer någon förr eller senare att försöka göra något av det.
På det sättet liknar kunskap och utforskning en marknad – den ”osynliga hand” som Adam Smith talar om i ”Wealth of Nations” och leder till utveckling och en dynamisk balans om man skapar en miljö som är tillåtande, och som ser till möjligheterna, snarare än klåfingrigt söker ställa saker till rätta von Oben.
Utbildningens natur i ett modernt samhälle är en komplicerad sak, väl värd att debattera. För inte så länge sedan tog jag t.ex. del av följande lilla framställning av utbildningsdebattören Ken Robinson där han tar upp flera av de viktigaste aspekterna av problem för utbildningssystemen i den industrialiserade världen och dess behov av förnyelse och nytänkande. (klicka bilden bild eller länk nedan för att komma till presentation)
länk: http://fora.tv/2010/10/14/Ken_Robinson_Changing_Education_Paradigms#fullprogram
En annan fråga som Svenskt Näringsliv knappast berör är frågan om excellens i utbildningen. Man bör och skall ställa krav på att utbildningar håller hög kvalité inom sina gebit, och att de erkänns såsom vederhäftiga och fruktbara enligt kriterierna i deras egna akademiska ramar. Här har humaniora anledning att rycka upp sig. Att excellens och vederhäftighet inom utbildning generellt är ett eftersatt värde blir dock högst påtagligt inom t.ex. medicinen, där diverse studier av kvacksalverier som homeopati samexisterar och konkurrerar med den evidensbaserade medicinen. Men Svenskt Näringsliv bryr sig inte om utbildningars innehållsmässiga värde, utan fäster vid etiketten hos kurserna och jämför med diverse beskrivningar på kunskapskrav på dagens arbetsmarknad.
En sådan syn på mänskliga drivkrafter och vad som leder utvecklingen av nationer, regioner och befolkningar framåt borde göra en mörkrädd.
För det här är Sverige. Ett litet land, med rätta stolt men för vår välfärd beroende av omvärldens marknader. Vi kommer aldrig att kunna konkurrera med antal människor, u-landslåga löner eller billiga råvaror, och än så länge inte heller med förslavade och underkuvade anställda, eller med folk som jobbar ihjäl sig bortom all rimlighet.
En sådan nation har bara ett val. Att teknologisk och idémässigt ligga på gränsen, att vara kreativ, ständigt balanserande mellan att hushålla med sina resurser, att samarbeta och dela på vad som finns, och att tillåta individer att tänka nytt. Problemet med Sverige är inte att folk läser konstiga kurser. Problemet, som åskådliggörs av Svenskt Näringslivs mörkermän, är att bildning, kunskap och nytänkande i en bred bemärkelse ännu 2011 inte uppskattas tillräckligt i vårt land, att man ser dem som instrumentella egenskaper, nyttiga om de ger omedelbar return of investment men annars ”flum”. Och att riktigt djup kompetens, att verkligen vara utmärkt och fantastiskt kunnig inom ett område, oavsett vilket det är, inte vinner respekt. Det är trots, inte tack vare, denna tyvärr rådande tendens som duktiga och initiativrika människor gör sig bemärkta hos oss.
Hjärnorna bakom svenskt näringslivs försöksballong är ett gäng inskränkta, okunniga och okultiverade stackare. Ord som kreativitet, upptäckarglädje, kultur, innovation, bildning, serendipitet, mångfald, utbyte och nyskapande är tomt oväsen för dem, de hör bara klonket av nästa skattesänkning, nästa kvartalsrapport i sina ödemarker till själar. Jag tycker allvarligt synd om dem. Men det är ingenting jämfört med hur synd det skulle bli om oss, om tänkandet bakom Svenskt Näringslivs förslag skulle bli policy, och det styrande sättet på vilken utbildning organiseras i vårt land.
—————————————————-
*För de som inte likt undertecknad ägnat sig åt onyttiga Harry Potter-studier förklaras det klassiska uttrycket Alexanderhugg i http://sv.wikipedia.org/wiki/Gordiska_knuten
Den som vill ta del av lite forskning och studier av hur krativitet inom vida fält korsbefruktar och ger näring åt ett dynamiskt näringsliv kan studera berg av rapporter och inlägg, ett litet urval av de jag läst:
Uppdatering 20110710: SvDs Gustav Almkvist skriver i en tankvärd ledare (http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/humaniora-maste-resa-sig-sjalv_6308674.svd) vidare om humanioras roll, med fokus på behovet av det som jag ovan berör som excellens – att höja kvalitén och ställa hårdare krav på analys och substans.
Sista delen av artikeln om Facebook som publicerades i kortare form i Utblick 2/2011, där de brännbara frågorna om kontroll över kommunikation, brott mot användarvillkoren och censur togs upp.
Facebook har vuxit extremt snabbt de senaste åren, och således blivit en måltavla för kritik från många olika håll, på samma sätt som andra stora IT-företag. Från konspirationsteorier till berättigad kritik av olika funktioner och vägval från företagets sida har olika former av motreaktioner till facebooks utbredning uppstått runtom i världen. Motståndet till Facebook tenderar i praktiken att lägga sig längs 2 huvudlinjer:
Ett tidigt exempel på den första varianten var när vissa brittiska studenters motstånd mot hela ”social-tjänst”-fenomenet som rapporterades redan 2008. De sociala nätverken uppstod ju ursprungligen i högskolevärlden – vad studenterna reagerade på var de många komersiella plojar och events som kom att åtfölja de numera etablerade internetföretagens försök att ”värva” ungdomar på campus.
(http://www.timesonline.co.uk/tol/life_and_style/education/student/student_life/article3152120.ece)
En annan variant är upprop för att avsluta Facebook- konton som framförs av bland annat rörelsen ”Quit Facebook Day” (http://www.quitfacebookday.com/) och som nådde sin kulmen år 2010. Hittills har sådana aktioner haft ringa effekt – idén att man skulle bojkotta Facebook på någon slags allmän eller principiell basis har antagligen samma chans till framgång som att försöka hejda utbredningen av Windows på sin tid. Vad som skulle krävas är alternativ till Facebook.
Mer bitande, och med gensvar hos viktigare grupper av användare av IT-tjänster, är därför att Facebook, likt andra stora aktörer som Microsoft på sin tid, anklagats för att dra nytta av en dominerande ställning för att utestänga eventuella rivaler. Det har rapporterats på diverse fora på internet att vissa meddelanden tenderar att ”försvinna” i samtal och meddelanden över Facebook, och att hänvisningar och länkar till olika kontroversiella gruppers Facebook-grupper ”tas bort” på nätet. (Se http://current.com/technology/92826725_make-facebook-angry-and-they-ll-censor-you-into-oblivion.htm)
Jan Fredrikson bedyrar att man inte har några sådana filter, och att det skulle bryta mot företagets strävan om öppenhet att diskutera fritt på Facebook. ”Så länge användare och annonsörer följer de regler som finns officellt dokumenterade på sajten”.
Det här har varit företagets linje hela tiden, och Facebook har som visats (i del 2 i denna artikel) haft viss framgång med hålla en rågång mot staters och andra kommersiella aktörers inblandning i sina tjänster och användaruppgifter.
Men oron kvarstår, och aktuliseras då och då av nya incidenter. Se t.ex. facebooks reaktion på den avledda sidan ”Lamebook”, som tar upp roliga eller dråpliga inlägg och diskussioner på Facebook (http://www.lamebook.com/). Facebook skulle ha kunnat betrakta sidan som en form av ”tribute”, och i vart fall insett att sidan knappast skadat facebook som varumärke utan snarast presenterar tjänsten som en area där smålustiga och komiska saker sker. Men så gjorde man inte, utan på typiskt humorbefriat amerikanskt-copyright-juridiskt manér valde man att blockera all trafik till Lamebook (Facebooks hantering omtalades bl.a. i http://current.com/1sn454c).
Facebooks agerande gentemot sina allt fler och mångskiftande användare är således en källa till konflikter. Det är ironiskt att Facebook, som lyfts fram som ett instrument för fritt meningsutbyte och hyllats av demonstranter från Sanaa till Marrakech, själva censurerar sina användare och tar bort eller blockerar material på sin tjänst.
Anklagelserna om censur har framför allt tagit fasta på Facebooks tillämpning av sina användarvillkor. Hotet från sådant som misstänkt barnpornografi (Facebook har ju en åldergräns på 13 år) eller mordhot som kan sättas i verket via FB ses som det värsta hotet mot varumärket. Det är, enligt Facebook, för att undvika att dränkas av pornografi och motverka en brutalisering av umgänget på tjänsten som man har valt att tolka användarvillkoren för tjänsten väldigt strikt. Facebooks instrument för att åtgärda brott mot användarvillkoren har generellt sett varit att spärra uppläggningen av nytt material eller avsluta konton. Facebook avlägsnar varje dag någonting runt 20 000 profiler från sin tjänst för brott mot användarvillkoren, främst för spridande av skräppost och annat olämpligt material samt brott mot åldersgränserna.
Någon diskussion om att använda sig av t.ex. säkerhetsinställningarna som ett styrinstrument för olika former av material som läggs upp och som potentiellt kan anses som stötande av vissa användare är dock inte aktuell för Facebooks sida. När detta kommer på tal framkallar det inledningsvis en viss krampaktighet från deras representants sida. ”Information som strider mot användarvillkoren hör inte hemma på Facebook oavsett hur individer ställt in sina säkerhetsinställningar. Facebook har utformat tydliga regler för användningen. De handläggare som avgör huruvida åtgärder ska tas mot inkommnade anmälningar utgår från dem.”
Jan Fredriksson fortsätter med att berätta att handläggningen av brotten mot användarvillkor är centraliserad, samlad till två enheter i Palo Alto respektive Dublin, som kikar igenom dem och avgör om de skall leda till olika följder. De teamen administrerar alltså tiotusentals ärenden som kan leda till uteslutning, per dag.
Oftast rör sig kontroverser runt Facebook om specifikt material eller snarare reaktioner till sådant, och kan då ha beydande effekt. För att få vetskap om stötande innehåll är Facebook beroende av att folk anmäler bilder eller länkar, vilka sedan prövas mot reglerna. Men sådana anmälare, som kan befinna sig var som helst i världen, kan ha en syn på det anmälda materialet som i sig kan leda, och har lett, till problem.
I Pakistan t.ex. begärdes det att hela tjänsten skulle spärras av i efterdyningarna till Muhammed–karikatyrkontroversen, eftersom länkar fanns som pekade mot de tidningar och andra som visat teckningarna ifråga (t.ex. Jyllandsposten). De bilderna var inte olagliga eller kunde anses vara hets, och de befann sig inte ens på Facebooks egen sida. Ändå riktades krav, och en hätsk reaktion, mot Facebook.
En annan kontrovers var de anmälningar om uppvigling till våld som uppstod kring Facebooksidan ”Palestinian Intifada” och föranledde Facebook att stänga av sidan. Nya sidor på samma tema har dock kommit upp, och satt Facebook i den obekväma sitsen att övervaka att en viss, av många omfattad, politisk åsiktsriktning inte skall få förekomma på dess tjänst utan att totalförbjuda och därmed dra på sig kritik, och möjligtvis stämningar, från alla håll. Damned if you do, damned if you don’t.
(se http://www.theatlanticwire.com/technology/2011/03/facebooks-middle-east-censorship-problem/36186/).
Många har misstänkt att rädslan för att röra upp en opinion (konservativ sådan) och möjliga stämningar ligger bakom en incident nyligen i Sverige och Danmark där bilder av konstverk föreställande nakenhet från så långt tillbaka som hundra år sedan (det aktuella fallet rörde en målning av Anders Zorn) togs bort och användaren spärrades. Men andra lika nakna konstverk släpps igenom, helt enkelt för att de inte anmäls.
Miljoner människor publicerar semesterbilder på Facebook med alla möjliga nakna saker i bild, från badande med minimalt med kläder till sakral konst, Där finns t.ex en egen Facebookgrupp tillägnad studien av Michelangelos berömda David, världens mest berömda manliga nakenstaty. Om Zorn skall omges av restriktioner åpå Facebook, varför inte David? Det finns berättigade frågor om Facebooks policy – dess tilld et yttre ”raka” principer kracklererar snabbt när man börjar granska hur olika fall bedöms.
Godkänd kyss enligt Facebook...
Som av en ironisk händelse kom dagen efter min intervju Facebook att lyfta bannlysningen av en engelsk grupp där det fanns ett foto av två (påklädda) män som kysser varandra. Bilden hade förstås anmälts, och tagits ner – men omprövades, eftersom den inte kunde sägas bryta mot reglerna. Men trots att homosexualitet hos många framkallar minst lika stort avståndstagande som vanhelgelse, bestämde sig trots allt Facebook för att där var det inte i deras intresse av att framstå som homofoba. Men det är inte alltid lätt för en utomstående att skönja den principiella linjen bakom att en 100-årig dalkulla bannlyses men inte den ännu naknare David, eller att kyssande unga män skulle vara känsligare än män och kvinnor som hånglar halvnakna.
...men kanske inte den här?
Jag frågar Jan Fredrikson om det inte en finns en risk att godtycke kommer att råda? Och en risk för okynnesanmälningar som får konsekvenser för informationsutbyte som är helt ofarligt? Museer och utbildningsanstalter som vill upplysa om sin verksamhet kan i ett sådant system rankas bredvid pedofiler. Jan Fredriksson medger att intresset av att administrera en så stor sida med användare över hela världen trots allt kan komma att leda till att vissa beslut ifrågasätts.
”Vi måste vara väldigt, väldigt noga med att hålla på användarvillkoren, och i princip ha ingen tolerans mot överträdelser, eftersom det är enda sättet att upprätthålla en så stor tjänst, med så många användare”
Mer om Facebook och dess tveksamma inställning till egen censur av material och länkar finns bl.a. i http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=4488968, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=4463163. Att det också provocerat fram en slags motreaktion framgår också av inlägget på denna blogg https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/03/24/nytt-fran-dumskallarnas-konspiration-facebooks-censurbyra-och-zorn/, som intressant nog aktualiserats av Fotografiska Museets utställning med Robert Mapplethorpe, se http://www.thelocal.se/34590/20110627/, http://www.mediesverige.se/2011/06/23/fotografiska-utmanar-facebooks-censur/ och Svds Jenny Maria Nilssonn apropå Facebooks prydhet i http://www.svd.se/kultur/tramsig-prydhet_6282712.svd
Hur är det med säkerheten och integritetskyddet för anknutna länkar och annat externt material?
”Facebook hanterar innehållet på plattformen. Facebook förutsätter att de webbsidor som vill vara förknippade med sajten följer de villkor som finns.” säger Jan Fredriksson, men medger också att Facebook för säkerhets skull håller sig med vissa filter gentemot material som via automatisk länkning postas på en Facebook-sida från andra sidor, filter som kan tänkas rensa bilder eller inkommande texter baserade på olyckliga ordval, oavsett vilket det faktiska innehållet är.
(Undertecknad har själv varit med om att helt oskyliga länkar, t.ex till bilder från Vitorio de Sicas film ”Giftas på Italienska” censurerats, se ett annat exempel på censurerade länkar i http://www.theusr.org/p/58)
Facebooks dilemma ifråga om censur tydliggörs av flera uppmärksammade händelser och tillfällen där det tvärtom varit just den allmänna åtkomsten och tillgänligheten av information på Facebook som ställt till problem. Frågorna om åtkomst på Facebook har aktualiserats av en mängd rättsfall och övergrepp som skett mot olika privatpersoner på sistone. De här händelserna kretsar kring det missbruk eller de negativa reaktioner som kan följa av all information som numera, påhejat av Facebook själva, läggs upp på tjänsten.
Facebook har gått mot att allt mer upplagt material ska vara tillgänglig, inte bara för de som har åtkomst till tjänsten utan även andra. Detta framkallade starka protester t.ex. när Facebook lanserade sin uppdaterade version med nya säkerhetsinställningar (s.k. ”Privacy Settings”), där användare förlorade kontroll över vad som var synligt av hans eller hennes Facebook-konto från nätet, samt förmågan att dölja visst innehåll även från ”vänner” inifrån tjänsten. Säkerhetsinställningarna, som skulle kunna användas för skikta innehållet i en profil och folks kontakter har dock tvärtom marginaliserats och förlorat i styrka.
Följande sammanställning från the Electronic Frontier Foundation (http://www.eff.org/), som bevakar frågor om integritet på nätet, listar utvecklingen av Facebooks säkerhetsinställningar och integritetsskydd och kommer till slutsatsen med tiden eroderats – se https://www.eff.org/deeplinks/2010/04/facebook-timeline
I en liten avstickare kunde man fråga sig hurivuda en sådan skiktning borde undersökas mer av Facebook själva då det är en ofta citerad anledning till att folk slutar använda Facebook. De som ”trappar av” från Facebook anger ofta att mängden meddelanden från alla ”vän”-kontakter gör tjänsten helt oöverskådlig och fylld av nonsens, från vilket man mödosamt och tidsödande måste plocka upp de få guldkornen.
Men vad som uppmärksammats mer är följderna av att vem som helst kan gå in i en Facebookprofil och titta på alla foton m.m. som läggs upp där. Och reagera på dem, ibland på drastiska sätt. Drev och trakasserier av olika slag är ett välkänt fenomen på MSN Messanger, men numera finns exempel även Facebook – se t.ex det Facebook-drev som startats mot den iofs klandervärde rektorn på en skola där mobbning mot en elev kunde fortgå (klicka på bilden för länk)
Ett fall av rena trakasseriern är det nyligen avslutade rättsfallet där ett par flickor som hämnades på socialsekreterare genom att lägga upp en falsk, komprometterande Facebook-profil. Sveriges Television. De fälldes för ofredande och dömdes till ungdomsvård (se http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4570981, Svd http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ungdomsvard-for-falsk-facebookprofil_6277886.svd, DN http://www.dn.se/nyheter/sverige/ungdomsvard-for-falsk-facebookprofil, Smålandsposten http://www.smp.se/nyheter/vaxjo/flickorna-hamnades-pa-socialsekreterare(2837381).gm?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+smp-nyheter+%28SMP+Nyheter%29).
Det nyligen avslutade (efter min intervju) ”Rektor-målet” här i Sverige är det kanske tydligaste fallet: en rektor som lade upp privata bilder på Facebook sparkades för att dessa skulle göra honom ”olämplig” som ansvarig för en skola. Rektorn fick rätt i domstol, dvs. det ansågs att arbetgivaren inte haft rätt att sparka honom enbart med härledning från hans facebook-profil. Men det har slutgiltigt satt luppen för vilka följder publiceringar på Facebook kan få. Frågan rapporterades ymnigt när utslaget nyligen kom: se i Sveriges Radio http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=98&artikel=4569947, http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1646, och http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4570981, DN http://www.dn.se/nyheter/sverige/dom-om-rektors-facebook, Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/nyheter/article11880305.ab, Expressen http://www.expressen.se/nyheter/1.2479149/forsta-facebook-malet-avgjort, Norrländska Socialdemokraten http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=6239743
Insikten att facebooks bedömningar av dessa frågor kan komma att upplevas av många som en form av censur och att oväntade situationer kan uppstå som kan utmana deras sätt att förhålla sig till frågor om integritet och säkerhet tycks dock ändå finnas på sina håll inom Facebook. Jan Fredriksson nämner själv problemen med minnessidor, dvs. Facebookprofiler som tillhör människor som har dött. Det där har varit en stridsfråga i USA, där anhöriga har menat att Facebook inte velat avsluta sidor som tillhört döda personer (klicka bild för Länk till Facebooks egen blog om frågan)
”Det där är inte lätt. Till vem skall vi ge rätten att ta ner någon annans konto, och styrka att den är död? Är det maken eller andra nära släktingar? Och hur kan vi veta att den personen verkligen är den närmaste, och inte andra invänder?”
Mot slutet kom vårt samtal att kretsa kring frågan om inte Facebook skulle kunna tänka sig att satsa på en mer… tja, mänsklig process, en handläggning där t.ex. anmälda också kan ges tillfälle att bemöta en anmälan, folk identifiera sig och man kanske kunde ta mer hänsyn till var den som lägger upp respektive invänder mot innehåll finns. På det svarar Jan Fredrikson lite svävande:
”Joo – men samtidigt pågår en utveckling – vem vet hur det hela ser ut om några år.”
Först efter att min intervju med Jan Fredriksson avslutats slog det mig att det sista uttalandet kunde avse både en utveckling av normerna för kommunikation på nätet eller en teknisk utveckling som tillåter mer grannlaga hantering.
Jag tog dock farväl med insikten att det inte bara är för att många människor lokalt, men spritt över världen, använder tjänsten som man kan peka på dess betydelse för en ökad globalisering. Genom sitt blotta sätt att fungera, med sina annonser och sina användarvillkor, sina funktioner och sitt identifierande av användarna, förenar Facebook folk över världen på mer subtila sätt. Och att det är värt att hålla ögonen på. Vare sig i Kairo eller LA, i Göteborg eller Valparaizo, kommer olika syn och regleringar kring hädelse, sexualitet, integritet och död att komma i kontakt med Facebooks regler och dess ambitioner att växa, och innesluta så många som möjligt i sin famn där vi alla kan finna varandra och bli ”vänner” på nätet .
←klicka bild för föregående del ”Facebook – Artikel i Utblick och vidare funderingar, del 2. Kriser, Katastrofer och Statsingripanden”
———————————————
Lång och relativt bred i anslaget som Facebook-artikeln var, fanns det frågor som inte togs upp. En är de senaste rönen och observationerna kring hur upplagda utrop brukar vara rätt ytliga rent allmänt – svåra frågor om religion, klass, hur man egentligen mår eller verkliga problem i livet är, om inte frånvarande, så starkt underrepresenterade. Facebook utvecklas därmed till ett skyltfönster för ett glättigt och tillrättalagt liv med idel positiva poster blandat med möjligen lite gnäll på vädret och en missad buss. En annan sak är Faceboook-användandet på arbetstid, som då och då tas upp som en distraherande sak som sägs sänka effektiviteten. Dessa och ett flertal frågor om facebook-vanor tas upp i t.ex SR-programmet http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4555726. Allmänt om jobb & privatliv och Facebooks inverkan på det behandlas också i http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3824861.
Fortsättning på artikeln om Facebook, en redigerad version av vilken publicerades i Utblick 2/2011, med belysning av Facebooks roll vid Kriser och Katastrofer runtom i världen, samt hur Facebook blir en identiferande tjänst, med stort inflytande över de profiler som användarna lägger upp.
En av effekterna av Facebook är att det har spritt ett mer regelbundet bruk av Internet och gjort människor mer nåbara. Folk som har ett konto och kopplar en fungerande emailadress till den kan alltid nås, även om man kan få vänta på svar. Redan för några år sedan noterades det att Facebook blev ett redskap för att återknyta kontakt med människor som man kanske inte mötte till vardags men som man kunde hålla viss kontakt med då och då – t.ex gamla klasskamrater.
Den här förmågan att knyta samman grupper av folk vilka man känner olika väl, eller som kanske inte vet om att de har något gemensamt, har på senare år kommit att få en roll vid kriser och katastrofer runtom i världen, där inte minst Facebook hjälpt till att sammanföra människor på i vissa fall helt nya sätt.
Notera av ovan hur det spelar mer och mer roll att Facebook nu anpassar sig till Mobiliteten – att folk alltmer surfar med sina mobiltelefoner, speciellt s.k. smartphones, istället för från fasta datorer. ”Vi noterar att användningen av tjänsten på smartphones blir alltmer lik användningen på datorer, och har lanserat anpassade funktioner för Iphone och Androidbaserade smartphones”. Facebooks fysiska närvaro växer därmed, och folk kan ännu oftare nå tjänsten, även under rörelse.
En tjänst av Facebooks spridning kan inte undgå att ådra sig uppmärksamhet från regeringar som vill kontrollera eller censurera bruket av internet.Facebook har i likhet med andra sajter som förmedlar någorlunda öppen kontakt människor emellan, sagts ha en befriande verkan inte minst i auktoritära samhällen. Detta skulle också bevisas av t.ex. Irans, Syriens och Folkrepubliken Kinas regeringar har svarat med att begränsa eller förbjuda bruket av Facebook. Kinas fall är intressant, eftersom principen där är att tillåta etablering av kommunikationsföretag, bara dessa underordnar sig de starka krav på toppstyrning och övervakning som sker inom ramen för Kinas filter och censur, den s.k. ”Gyllene Skölden” (se mer om vilken i inlägget https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/05/09/om-censur-pa-internet-kinas-%e2%80%9dgyllene-skold%e2%80%9d/).
Till skillnad mot t.ex Google som före 2008 gjorde ett stort nummer av att säga sig ha en företagskultur som var unikt människovänlig och demokratisyftande men sedan böjde sig för Kinas krav av övervakning av internetanvändning (för vilket de fick massiv kritik och sedan fick dra sig tillbaka), är Facebooks linje mer försiktig – men uppenbarligen i slutändan mindre underdånig i relation till den kinesiska staten (där den största tjänsten därför blivit inhemska QZone). På frågan om företagets syn på staters censurbestämmelser och om det finns det en oro för att auktoritära stater som Saudiarabien, skall följa Iran i spåret och kasta ut FB säger Jan Fredrikson kort:
”Vi har inga kommentarer till enskilda fall, men företaget står för öppenhet, samverkan och demokrati. ”
Men det är inte bara stenhårda diktaturer som kikar på Facebook. I Europa har frågan om tillgång till loggar, kontakter och sökvägar på nätet också haft aktualitet. Det ofta debatterade datalagringsdirektivet, som stadgar att leverantörer av internettrafik – och e-postleverantörer skall spara sina loggar över alla kontakter, meddelanden och rörelser skulle högst troligt träffa också Facebook, speciellt om företaget inför den mailliknande meddelandetjänst som man annonserat. Men redan idag kan polis i t.ex. pågående brottsutredningar vända sig till Facebook och begära ut vissa uppgifter och tillgång till meddelanden. Så skedde t.ex i fallet med Taimur Abdulwahab, som efter att ha försökt detonera en bomb i juletid i Stockholm upptäcktes ha diskuterat sina bomkastande tendenser på just sitt Facebook-konto.
På frågan om vad som skulle krävas för att Facebook skall lämna ut sådan information svarar Jan Fredrikson att begäran skall komma från polis eller åklagare, och gälla specifik, och motiverad information – man motsätter sig att lämna ut information enligt stora och svepande definitioner. Helst skall det gälla starka misstankar.
Det här har inte hejdat myndigheter även i Sverige att i alla fall granska Facebook-konton för att kontrollera medborgare av olika orsaker. Se t.ex tillståndet för socialtjänsten, som nu läser sina sökandens sidor för att få ledtrådar till om de har svartjobb eller oredovisade inkomster (http://svt.se/2.22620/1.2460094/socialtjansten_far_lasa_bloggar_och_facebook&from=rss?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+Svtse-Inrikesnyheter+%28svt.se+-+Inrikesnyheter%29). En sammanställande artikel óm regeringars syn på Facebook och hur företaget ställt sig till censur finns i http://en.wikipedia.org/wiki/Censorship_of_Facebook.
Här har förut tagits upp tänkaren Evgenyi Morozov och dennes påpekande att tjänster som Facebook kan användas som instrument för regimer som vill bevaka och förtrycka sina befolkningar. Se min egen sammanställning i https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/05/16/vard-att-halla-ogonen-pa-evgeniy-morozov/. Liknande tankegångar restes av t.ex Paul Frygies, se http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/paul-frigyes-verktyg-for-demokrati-eller-fortryck.
En fråga som länge varit kontroversiell rör ägandet av det mediematerial som brukarna lägger upp på Facebook. Facebook har från början hävdat en vidsträckt förfoganderätt över det materials om användarna lägger upp på sajten i form av foton, länkar och annat innehål. De senast uppdaterade användarvillkoren från april 2011 (http://www.facebook.com/terms.php) visar detta tydligt.
Om man silar igenom de olika stadgandena och deras inbördes systematik kan man se en tydlig målsätttning – som mycket i den amerikanska företagskulturen är användarvillkorens främsta syfte att ge Facebook så starkt skydd som möjligt mot stämningar, vilket är huvudpoängen till att man hävdar så stark kontroll över material som förevisas på sidan. Men en bieffekt är att Facebook ger sig själv befogenheter att licensiera ut material som kan vara av privat och känslig natur för användaren, och också att man ger sig själva rätten att exploetara sådant material kommersiellt. Brasklappen att man är bunden av det avtal som användarvillkoren inmplicit utgör, har inte hejdat många från att resa farhågor om det mycket svaga skyddet för ”uppläggarnas” äganderätt till sitt material, och vad som händer med det även när ett Facebook-konto avslutats.
(Se t.ex. http://consumerist.com/2009/02/facebooks-new-terms-of-service-we-can-do-anything-we-want-with-your-content-forever.html, http://news.cnet.com/8301-13577_3-10165190-36.html och http://edition.cnn.com/2009/TECH/02/17/facebook.terms.service/det här är en debatt som är mäkligt frånvarande i Sverige – undertecknad valde, att starta just denna blogg med tanke på det egenproducerade material om jag velat lägga upp på nätet, just för att kunna hävda kontroll över bilder mm som Facebooks användarvillkor annars skulle luckrat upp)
Aktsamheten om folks beteende och uppgifter har blivit viktigare eftersom Facebook genom länkar till andra tjänster kommit att bli ett vanligt sätt att styrka sin identitet och att man är en riktig person, inte ett dataprogram. Genom tredjapartstjänster som Gygya, Janrain mfl, kan användare av t.ex. bloggar, videotjänster som Youtube med mera tillåta att tjänsten kan få tillgång till Facebook-användaruppgifter för att logga in till sina sidor.
Därmed svingas den identiteten som ett slags gemensamt ”pass” för många olika tjänster. Facebook har skäl att oroa sig för att om de uppgifterna kommer på vift så kan Facebook dränkas i spam och andra angrepp och håller rätt hårt i dem, med krav på aktivt godkännande varje gång de används utanför den egna tjänsten.
Se några exempel på http://info.gigya.com/Identity.html, http://drdianehamilton.wordpress.com/2010/10/13/facebooks-growth-more-people-logging-in-catching-up-to-google/ och http://fbknol.com/now-login-to-flickr-using-your-facebook-account/. Samtidigt har Facebook inte gått fritt från attacker : se t.ex. http://www.expressen.se/nyheter/1.2457135/nya-attacker-pa-facebook
De ämnen som berörts här bilder en slags förutsättningar som ledde in till de mer kontroversiella frågorna om integritet och censur av material från Facebooks sida som tas upp i nästa, avslutande del av denna sammanställande artikel.
←Föregående del av denna artikel: ”Facebook – Artikel i Utblick och vidare funderingar del 1”
Avslutande del av denna Artikel i ”Facebook – Artikel […] del 3. Censur och Kontroll”→
————————————————
Bilden på Internetcensuren ovan kan ses som del av en kort men kärnfull presentation som finns på http://www.smashingapps.com/2011/04/02/current-state-of-freedom-on-the-internet-infographic.html
En serie betraktelser runt nyheter om internettjänsten Facebook som publicerats på sistone, med utgångspunkt från min långa artikel om Facebook som publicerades i förkortad upplaga i Utblick Magazine.
De senaste veckorna har det trillat in en ström av nyheter runt internettjänsten Facebook, av varierande halt och fokus. En av de bästa sändes på Sveriges Radio tog ett vitt grepp om Facebook och de senaste rönen kring dess användning och effekt på kulturen, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4555726, men det fanns många fler.
Jag hade redan tidigare skrivit om Facebook, både positivt (apropå potentialen för mer seriös användning, https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/11/16/om-ovantade-bieffekter-av-sociala-medier-publikation-i-utblick/) och mer kritiskt (apropå Facebooks censur av konstverk, https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/03/24/nytt-fran-dumskallarnas-konspiration-facebooks-censurbyra-och-zorn/).
I april skrev jag en längre betraktelse runt Facebook ur en mängd olika aspekter, som publicerades i Utblick Magazine (http://www.utblick.org/) nummer 2/2011 (Sidorna 10-13, klicka på bilden till vänster för att komma till Utblick med sida för att ladda ner sista numret som PDF). Artikeln tog avstamp från flera kontakter och telefonintervjer som jag hade med Facebooks svenske representant Jan Fredriksson. Här skall den redovisas i sin helhet, uppdelad i tre delar för lite ökad läsvänlighet. Sedan den där artikeln publicerades har framför allt kvällstidningarna närmast gjort det till en stående följetong att skriva om olika problem som drabbar eller omger tjänsten – i sig ett bevis på dess enorma genomslag. Många vetenskapliga studier har också påbörjats i syfte att utreda olika aspekter av Facebook-fenomenet. Jag har därför också tagit med några av de senaste historierna och nyhetsinslagen kring Facebook, som jag anser delvis belyser de svar och de fakta om Facebook som tas upp i min artikel. Jag kommer att hänvisa till dessa senare tillkomna artiklar i kursiverad stil nedan.
—————————————————–
Text: PABLO FUENTES LEIVA
Facebook har kommit att bli den största sociala tjänsten på nätet. Efter en blygsam start som en slags samling privata anslagstavlor för sina användare är tjänsten numera sammanlänkad också med hundratals andra tjänster som Youtube, tidningar, TV, och annat mediainnehåll. De senaste åren har det alltmer framstått som ett globalt fenomen, med betydelse inom politiken i såväl amerikanska val som vid de folkliga protesterna i mellanöstern, och brukat vid katastrofer som det isländska askmolnet och den japanska tsunamin, likaväl som ett viktigt marknadsföringsinstrument.
Frågan är också om det inte kommit att påverka folks beteende på andra sätt, och blivit en global vardagsfaktor att räkna med för sina hundratals miljoner användare runtom i världen. Utblick fick möjlighet att ställa frågor om företagets tjänster, synen på censur och vilka de viktigaste principerna och effekterna av användning är, i samtal och skriftväxling med Jan Fredriksson, Facebooks svenske representant.
I USA har Facebook konkurrens från den snarlika tjänsten MySpace. Men globalt är Facebooks närvaro ganska ojämn – man är t.ex. stora i Mellersta Östern, och det är ingen slump att många protesterande ungdomar i t.ex. Egypten använde just Facebook. På många andra håll i världen där Facebook är närvarande finns dock större lokala konkurrenter, som Brasiliens Orkut och Rysslands Vkontakte. Men i Kina, som blockerat Facebook sedan 2009, har i hägnet av statens censur QZone, en kinesisk community-service, seglat upp som störst i Kina – och därmed en av de stora i världen.
Facebook säger sig välkomna konkurrens, men jobbar samtidigt målmedvetet på att växa både ifråga om att ha mer och mer tjänster som lockar och håller kvar deras användare på sidan, och att växa på alla marknader öppna för dem. ”Facebook tittar på, och har redan idag, lösningar som i många avseenden kan ersätta och förbättra upplevelsen för många som idag använder andra tjänster.” Säger Jan Fredriksson, Facebooks svenske representant, som dock inte vill spekulera i köp av andra bolag (Ett vanligt rykte på nätet är annars att Facebook vill köpa Twitter, ledaren inom s.k. mikroblogging, en marknad där Facebook än så länge är helt frånvarande).
Facebook har nyligen avslöjat planer på att samla sina meddelandetjänster under ett gemensamt paraply på ett sätt som påminner om tjänsten MSNs sammanslagning av Mail och Instant Messaging (Hotmail & Messenger) – den sägs vara riktad mot främst Googles Gmailtjänst, och ämnad att flytta över mer av mailtrafik och chattande in på Facebooks sida. Detta är dock också en fara för Facebook – om majlen svämmar över av skräpmail-aktigt innehåll skulle det lätt kunna skrämma bort användare, och annonser som leder till skojare eller oseriösa företag kan ge mycket dålig PR. Senast i April slog t.ex. användare i Sverige larm om att preparat ägnade för djur såldes som kosttillskott – överhuvudtaget finns en risk att de många tveksamma preparat för tillväxt, bantning och över sexuellt bruk som fyller folks Spam-filter för majl också tar sig in på Facebook.
En fråga som alltid är aktuell för nya webtjänster är hur tillgängliga de görs för annonsering, den största inkomstkällan för företag som baseras på avgiftsfria tjänster. Facebook har hittills upplevts som snabb och lätt att bruka, vilket dock innebär att de måst begränsa antalet annonser. Det här är ett problem i Facebook s fall, då dess användare är anmärkningsvärt obenägna att klicka på annonser jämfört med de flesta populära websajter. Det är ett problem för ett företag som har annonser som sin största inkomstkälla . I balansen mellan annonsintäkter och en användarvänlig plattform har Facebook hittills uttryckligen valt att försöka öka sina annonsers relevans och träffsäkerhet, medvetna om betydelsen av en ”ren”, i betydelsen snabb och ganska avskalad miljö.
”Vi vet att om tjänsten blir för plottrig och fullt av sådant som inte är av intresse för användarna kommer de att byta tjänst” säger Jan Fredrikson ”Vårt ansvar är gentemot tre grupper – Användare, Utvecklare och Annonsörer. Så länge användarna uppskattar våra tjänster är vi på rätt spår”
Facebook har en stor potential för att samla folk kring aktioner av mer temporär typ, eftersom det är lätt att kasta iväg korta meddelanden som når och kan läsas av många. Det är rätt typiskt att tjänsten hållits fram som ett instrument för att säkra Barack Obamas seger i det amerikanska presidentvalet 2008 och samla den unga generationen till hans banér. Men hittills har ingen påstått att Facebook skulle kunna användas för att verkligen påverka den vanliga, rutinartade politiken.
Facebooks karaktär har hittills varit mer av peer-to-peer, ett kommunikationssätt mellan individer. Det har dock ibland uttryckts farhågor om att sociala medier kan komma att bli främst en slags ”fållor” för att mota in användarna till betalande företags miljöer och tjänster, och invaderas och helt domineras av annonser. Än så länge finns dock en hel del tafatthet kvar om hur denna tjänst verkligen kan användas.
Jan Fredriksson: ”Det har främst från företag som inte har direktkontakt med slutkunder ifrågasatts vad en närvaro på Facebook kan ge. Många företag har ingen genomtänkt idé för vad de kan göra med de sociala funktioner som är Facebooks kärna. Företag kan välja att integrera Facebook för sin kundtjänst, för att stärka sitt varumärke, och sin utlysning av t.ex. evenemang eller anslå annan viktig information. Men det är viktigt att ha en Strategi för sin närvaro i Facebook. Facebook anpassar sig också till nya krav, med t.ex. tillgång till service och support”
Man kan också se att viljan att greppa Facebook som ett företagsverktyg skiljer sig åt runtom i världen. I Sverige hade i Mars 2011 bara 35 av de största 100 företagen en aktiv närvaro på Facebook. ”Facebook ser att olika länder har olika grad av Internetmognad i sitt affärsliv. I USA är bruket av nätresurser bland de största företagen troligen större än i Sverige. Med det sagt är ca 35 %, den siffra som ges för de största företagen även i Sverige, inte så illa” enligt Jan Fredrikson.
Siffran 35 % kommer från http://www.e24.se/entreprenor/manga-borsjattar-ar-osynliga-pa-facebook_2649463.e24
Man kan se att en viss tvetydighet återfinns också bland offentliga aktörer som har valt att annamma den nya tekniken, speciellt sådana med upplysande verksamhet, som t.ex Vårdguiden i Sverige. I Storbritannien väckte det visst rabalder att delar av NHS, den brittiska versionen av offentlig vård (som dock är statlig, inte regional som i Sverige), började kommunicera med patienter via Facebook.
Uppenbarligen finns ännu en rädsla för att överflyglas av meddelanden med tveksam koppling till företagets/myndighetens verksamhet, och det uppfattas att en närvaro på FB kräver mycket insatser i tid och personal. Där finns antagligen också en rädsla för att trivialiseras, att inte bli taget riktigt på allvar, samt att det är en riskabel sak att ansluta sig till vad som kan visa sig vara en fluga.
Å andra sidan finns det bland företag som tagit till sig Facebook en ambition att göra fler företagstjänster som inköp, bokningar med mera tillgängliga direkt från Facebook-sidan. Vissa medieföretag (t.ex Den anrika engelska tidskriften the Economist) använder Facebook för att lotsa läsare över hela världen in till sina artiklar och passar då också på att göra reklam för sin papperstidning.
Detta reser dock andra sorters perspektiv – blev the Economist-modellen mer allmän skulle Facebookflödet snart domineras av aktörer som sänder ut färdig och opersonlig information, med meddelandefälten kvar som främst en slags kommentar –eller feedbackfunktion. Facebooks grundläggande sociala karaktär skulle då förändras till att mer likna en slags interaktiv Mediautsändning.
Redan har Facebook börjat fungera som en slags gräsrotsmediekanal och inte bara för personliga meddelanden. Den utvecklingen har drivits och fått genombrott genom de nya sätt som både privatpersoner och organisationer använt Facebook i tider av kris och spänningar. Det är också temat för fortsättningen av denna långa artikel, som kom att ta sikte på Kriser, Yttrandefrihet och Säkerhet på Facebook.
Klicka för bild för ”Facebook – Artikel i Utblick och vidare funderingar, del 2. Kriser, Katastrofer och Statsingripanden”→
————————————————-
Soppan med att Arenastaden runt nationalarenan verkar ha tillkommit i ett nära, korrupt samarbete mellan tjänstemän på Solna stad och byggherren till diverse projekt därute rullar vidare, än så länge med sex åtalade för bestickning och mutbrott.
Här har tidigare skrivits övervägande positivt om de nya stora arenorna i Stockholm, både på planeringsstadiet och under byggfasen (se de tidigare inläggen Fotbollsarenor, återblick på Stockholmsarenan och Uppdatering om Stockholms Arenabyggen). Mer och mer har dock oron för att något inte varit hundraprocentigt med projekteringen av bygget funnits där, och nu väcks åtal mot flera centrala aktörer som byggherren och ledande tjänstemän i Solna.
De detaljer som nu blir kända i och med åtalet solkar definitivt ner inte bara Nationalarenans och Solnas utan hela Sveriges anseende. Förvisso har fler och fler nu börjat inse att vi varit extremt blåögda när vi trott att vi här i Svedala skulle vara mer ”rena” än andra, mer öppet korruptionsridna länder. Men det är ändå talande att de som åtalats alla verkar tycka att vadå, allt är i sin ordning. Att höga kommuntjänstemän vid sidan av verkar som avlönade konsulter för bolag som är parter i politiska beslut som sagda tjänstemän har att ta ställningom, det är väl inget, verkar omkvädet vara. De skall förstås ha betalt för eventuella ”extraknäck”.
Mall of Scandinavia - en av de berörda projekt där Solnas kommuntjänstemän varit med och "konsulterat" samtidigt som de haft att fatta beslut
Som om sagda politikers extraknäck vore att sälja saft på fritiden. Varför tror herrar politiker att det finns regler för jäv? Hm? Har de givit en tanke till de principer som underligger idén att offentliga befattningshavare skall vara fristående från de privata intressen som kan beröras av deras publika, för allmänhetens bästa tillkomna beslut?
Detta är solklart fall av korruption i ordets moraliska, ursprungliga betydelse. Korruption, av latinets corruptio, fördärvelse, förstörelse eller förruttnelse, innebär, antingen den är politisk, bolagsbaserad eller mer snävt påverkar ordningsmakten (de tre vanligaste betydelserna) i grunden samma sak. Att den normala, fastlagda ordningen för beslut förvrids. I en demokratisk stat betyder det att beslut sker på sätt som strider mot de proklamerade idealen om transparens, granskningsbar nytta för folket, att vara kostnadseffektiva med medborgarnas pengar, och rent generellt vara för det allmänna bästa.
Se en sammanfattning av alla projektet med flera av turerna runt i http://sv.wikipedia.org/wiki/Swedbank_Arena
Konceptbilder från Nationalarenan och omgivningar
Hur ”nyttigt” hela arenaprojektet med kringområden än visar sig vara (vilket starkt kan ifrågasättas, speciellt med tanke på att den redan fördyrats ) innebär redan det faktum att beslutet fattats på ett uppenbarligen dunkelt sätt, där diverse privata intressen kunnat påverka ledande politiker att fatta ”rätt” beslut, att förfarandet är korrupt. Det skulle herrar kommuntjänstemän veta om de hade två gram moral i kroppen. Vem som helst förstår att det finns en intressekonflikt i att verka för medborgarnas bästa i en tradition av öppenhet och rågång mellan politiska beslut och andra, mer snäva intressen, samtidigt som man är avlönad att verka för (även om det bara är i en underlättande/rådgivande position) just en sådan part som har egna intressen av fattade politiska beslut. Och de vet det. Hela upplägget skvallrar om en vilja att undgå genomlysning, att verka i det fördolda.
Och om de nu åtalade inte inser att de har gjort minsta fel, vilket de menar sig inte gjort (se t.ex. Lars-Eriks Salminens ynkliga uttlanden i http://www.cisionwire.se/solna-stad/r/lars-erik-salminen-kommenterar-aklagare-alf-johansson-beslut,c9132526), ja även om de formellt skulle frias av åklagare som inte kan göra sitt jobb, borde de inse det tvivelaktiga i sitt agerande, och avsättas och hängas ut redan av den anledningen. Istället har de tillåtit sin girighet att solka ner ett beslut och projekt av stor betydelse inte bara för sin lilla kommun utan hela huvudstadsregionen, för idrottsverige och för staten Sverige som nation. Antingen är de här gynnarna öppna, rent korrupta mutkolvar eller inkompetenta att se till medborgarnas och samhällets intressen: princip- och ryggradslösa kräk som borde få respass å det snaraste, om inte värre.
Storhotellet vid planerade arenastaden
Jag drog mig till minnes en artikel av Niklas Ekdal som jag läste för 10 år sedan. Där myntar han ett uttryck som jag använt flera gånger sedan dess, ett som i mitt tycke på ett bra sätt vidgar betydelsen av korruption till att gälla mer än de öppna och grova mutor av maffiatyp som man kanske tänker på när man säger ordet. Han kallar det en ”inkompetensens korruption”, en blandning av beslut som tas bak slutna rum, om tysta samförstånd som aldrig vädras ut, av en ovilja att öppet redovisa motsättningar och intressekonflikter. Några citat ur artikeln:
”Den svenska konsensuskulturen, att låtsas vara överens trots att det finns verkliga konflikter, har också blivit effektivitetens fiende. […]”
”Offentlighetsprincipen har fått den växande baksidan att viktiga frågor aldrig sätts på pränt utan avhandlas muntligt i slutna rum. Den noggrannaste dokumentationen i offentliga sammanhang gäller kvitton och reseräkningar, vilket leder in den journalistiska granskningen i samma begränsade spår.”
”I de svenska kommunerna, där huvuddelen av den offentliga verksamheten ligger, genomförs ännu ingen revision värd namnet. En skara tappra kommunreportrar på lokaltidningarna räcker inte för att syna skruvarna och muttrarna i denna gigantiska apparat. […]”
Den där artikeln är, trots att den åldrats något och gällde andra beslut, väl värd läsning en dag som denna – den finns som av en händelse kvar ute på nätet, se http://estonia.kajen.com/DN_010805.html.
Under sådana förhållanden är skandaler sådana som de som rullats upp i Göteborg och och nu i Solna sorgliga men tyvärr knappast oväntade. Sedan Ekdals artikel skrevs borde det sluttande plan med statsminister Perssons bruk av regeringsplan, diverse makthavare i Göteborgs fiffel med tillstånd och kontrakt, Systembolagets provisioner med mera fått oss att inse allvaret i korruptionshotet: se sammanfattningen av den korruptionskultur som allt mer uppdagas i vårt land som sammanfattats av Fokus http://www.fokus.se/om/korruption/. Inte minst riskerar en sådan mut- och gentjänstkultur att undergräva förtroendet för hela det demokratiska systemet, och underblåsa missnöjespartier och populism av en sort som nu tyvärr även finns representerade i vår riksdag.
vy över delar av den tänkta Arenastaden
Frågan är var, inte om, någon lyfter på en sten och ser kommunala och andra gråsuggor och deras privata medlöpare och anstiftare ränna undan dagsljuset nästa gång. Medierna gör rätt i att granska de här affärerna mycket nogrannare, och också ställa berättigade frågor till lagstiftarna om hur de bestämmelser som skall skydda allmänheten och tilltron till demokratin kan göras mer vattentäta och omfattande.
—————————————————-
Många medier har förstås skrivit om Solnadebaclet ur många olika vinklar, och mer lär det bli.
Om nackdelen av att ständigt vara uppdaterad, för personen men också för att effektivt lösa arbetsuppgifter.
Såhär efter en långhelg och inför semestrarna drog jag mig till minnes en diskussion med en vän ifråga om det skulle bli standard med trådlöst bredband på flygningar, och som en liten avstickare hur mycket man ville kunna göra med sin smartphone och hur mycket av ett arbetredskap för att hålla sig uppdaterad telefonerna borde tillåtas vara. En tanke gnagde dock lite i mig, och det slog mig att en presentation av the Economist och artikel av NY Times hade belyst det där – frågan är om det inte bara är skadligt för personen att ständigt vara uppkopplad och uppdaterad, utan också om inte det är destruktivt för själva arbetet.
De här frågorna berördes en hel del när begreppet på allas läppar var ”utbrändhet” för några år sedan. Då låg fokus på de negativa effekterna på personen, på individens hälsa. Men problemet är att så länge som det framstår som en konflikt mellan ”mjuka” värden som människors liv och hälsa och mer krassa intressen som effektivitet och prestation i arbetslivet så kommer förstnämnda alltid att få stryka på foten i vårt samhälle. Det är därför som det kan vara nyttigt att granska om det inte faktiskt kan vara ineffektivt, även på ganska kort sikt, att vara på helspänn för nätkommunikationens skull.
I en artikel från NY Times från förra året (2010), tog sig fem neurologer ut i ödemarken och funderade över detta med fokus och effekterna av den moderna uppkopplade livsstilen
http://www.nytimes.com/2010/08/16/technology/16brain.html?_r=3&ref=todayspaper&pagewanted=1
Mer anmärkningsvärd var dock en presentation av the Economist, detta alltid läsvärda, uttalat marknadsliberala flaggskepp (sänd på likaledes excellenta ForaTV). Det är dock ett vittnesbörd om tidningens integritet att man belyser problem och kan stödja lösningar som inte täcks av de mer enfaldiga nylibarala plakaten. Till exempel har man länge pläderat för allmän sjukförsäkring i USA. Om The Economist oroar sig för att ständig uppkoppling har negativa effekter på arbetet kan man vara tämligen säker på det ligger något i det.
(Klicka på Bilden för Länk)
Justine Thody från The Economist’s Intteligence Unit presenterar undersökningar som visar att e-mail, på det hela taget, inte ökar effektiviteten bland de grupper som använder det som ett dagligt, rutinartat verktyg. I själva verket verkar det som om de ständiga avbrotten splittrar uppmärksamheten så att arbetuppgifter som måste skötas i snitt tar längre tid.
I Sverige är det främst inom personal- och fortbildningsbranschen som man börjat uppmärksamma det här perspektivet. Se t.ex texter från IHM Business School (”Ständigt Uppkopplad?”), HR-bloggen (”Är du ständigt uppkopplad?”) eller tidningen Arbetsliv (”Olika gränser för vad som är flexibelt”). Men även Ny teknik har skrivit om problemet med distraktioner (”Ständig Uppkoppling förändrar beteendet”). Fortfarande dominerar dock perspektivet där man lyfter fram motsättningen Fritid-Arbetstid, som i t.ex. ett inslag i Studio Ett nyligen (”Ständigt Uppkopplad och alltid Nåbar”).
Den som inte har en stark gränsdragning mellan arbete och fritid får kanske snabbare fatt på effektivitetsperspektivet. Själv har jag med otaliga projekt ständigt på hög och texter, juridiska analyser, illustrationer och nätkommunikation, privat och jobbrelaterad som hotar att sluka en, noterat hur ineffektiv man blir på att sköta många av de uppgifterna när man är uppkopplad. Ett PM eller en teckning, för att ta två disparata exempel, kan vara obarmhärtiga på det sättet – efter researchfasen måste man ge dem en rejäl dos odelad koncentration, annars blir de inte presentabla. Och det som först kunde synas som en hjälp, att ha nätet tillgängligt, blir ett påtagligt hinder för att bli klar om man är ärlig mot sig själv och ser hur många meningslösa avbrott i processen man gör sig skyldig till…
Jag tror att fler kan känna igen sig i det där.
En fruktbar motreaktion kan dock inte utgå från skogstomteri eller teknikfientlighet – jag själv uppskattar och brukar ymnigt Fejjan, mail, youtube, bloggar och all annan kommunikationsparafernalia. Den dator där jag har mitt stora bildbibliotek och redigerings- och målningsprogram, och där jag skriver på t.ex. min bok, är däremot numera frånkopplad från nätet, och jag saknar det inte. Mer och mer är jag glad för att t.ex. det fysiska ritandet och skissandet kräver att jag ägnar mig åt något påtagligt, icke-elektroniskt. Jag har slutat titta på TV-serier och filmer på dator – skall man titta på en film skall man logga av, och ägna den sin fulla uppmärksamhet på en annan apparat, helst i ett helt annat rum. Jag tror mig inte vara ensam om de här milda upproren mot driften att ständigt vara online och connected. Var och en har sina egna vägar – kloka vänner till mig har berättat att de t.ex. låter bli att surfa med sina telefoner, eller ser till att stänga av sin nåbarhet definitivt på ett eller annat sätt, även på jobbet.
Kära ledare och befattningshavare – jag tror Economist, NY Times och andra är något på spåret. Kanske är det en välsignelse, snarare än en fördel, att det än så länge inte alltid finns bredband överallt, och att telefonen ibland tystnar och tappar nät när vi reser. Det är inte det att vi slöar till då – tvärtom verkar det som om pauser i det ständiga kommunicerandet förbättrar vår förmåga att prioritera, och fullt ut ta tag i de problem som förtjänar vår uppmärksamhet, och vårt fulla engagemang.
För drygt en vecka sedan spreds nyheten om att Migrationsverket beställt material med Bamse, världens starkaste björn osv, som behandlade flyktingfrågor. Många proffstyckare rasade och debatten blev stundvis het. Men, kunde man fråga sig, vad tycker barn egentligen? Jag fick som få chansen att få ett förvisso helt ovetenskapligt men intressant svar på det nyligen…
Objektet för diskussionen bestod av ett särtrycksnummer där två flyktingfamiljer, en kaninfamilj respektive ett gäng grävlingar, kommer till Sverige och undrar om de får stanna. I slutändan får kaninerna det, men inte grävlingarna – de skickas hem. Det hela är framställt på vanligt Bamse-manér, väldigt snällt och pluttigt. Migrationsverket menar på att avsikten är att skildra flyktingsituationen för barn, och man har inte velat skapa ångest utan försöka ”förklara” på barns nivå (http://www.migrationsverket.se/info/3816.html).
Vad många kritiker verkar haka upp sig på är dock att tidningen väljer att aktivt framställa att det ”kanske inte är så illa” att bli nekad upphållstillstånd och tvingas återvända hem – man skulle alltså medvetet vilja tona ner de negativa aspekterna av att neka folk som kommer till Sverige uppehållstillstånd. På olika debattsidor anklagades migrationsverket för propagande i egen sak i mer eller mindre skarpa ordalag. Se ett axplock i:
Jag måste säga att jag spontant var misstänksam mot migrationsverkets lilla ploj. Det luktar för mycket just som propaganda eller överslätande av riktigt dåliga nyheter för barn – något som jag är emot. En objektiv skillnad mot vanliga Bamse-äventyr är också att Bamse et ales mot sin vana inte gör något själva – själva beslutet som allt snurrar kring sker i en märklig stratosfär där ovan, och Bamse är osedvanligt och mer än lovligt lam när han konstaterar att han inget kan göra.
Men tydligen har organisationer som sysslar med barnfrågor inte haft något att invända – jag antar att de tar fasta på att tidningen ändå kan betraktas som ett försök att ta upp en svår fråga på barnens nivå.
Nu råkade jag jobba som lärare förra veckan, för en 3:a (barn i åldern 9-10 år) i Skarpnäck – en plats där frågor om invandring faktiskt kommer upp i naturliga samtal med barn. Och under en lektion, apropå en liten diskussion om rasism och annat anknutet till härkomst, så jag blev plötsig fundersam, och ställde frågan.
”Vet ni vad, det finns någonting som ni skulle kunna berätta för mig, något som vuxna har diskuterat på senare tid. Ni vet vem Bamse är?”
”mmm”
”Vet ni vad migrationsverket är för något?”
”Jo”
(Jag var inställd på att behöva förklara, men alla hade en ungefärlig koll. Jag ställde lite kontrollfrågor – 100%).
”Migrationsverket har gett ut en tidning med Bamse. Den där tidningen har de gjort för de som inte vet om de får stanna i Sverige, och där finns det en familj som får stanna, och en som inte. Jag undrar vad ni, som är barn, tycker om det?”
Jag berättade om handlingen. Sedan bröt stormen lös.
Barn. Det är är en vanlig plattityd att hävda att vuxna har saker att lära av barn – men det vore verkligen inte dumt om man då och då omsatte de sällan menade orden i handling. Jag frågade var och en enskilt, och de förhörde sig om detaljer – jag fick förstås förklara mer eller mindre ingående för olika av dem. En intressant sak redan här var att alla själva tycktes utgå från att en sådan tidning har ett slags budskap, en avsikt bakom – ”som reklamen ungefär”, som någon sade.
Men det rörande var att nästan alla tog direkt tag i kärnfrågan – Varför fick familjen inte stanna? Många var oroliga för vad som hände med dem när de återvände, men jag berättade att i historien verkade det inte vara så jättehemskt att återvända. Jag har sällan fått så skeptiska blickar. Eller fått höra så förnumstigt att det viktiga är om folk får stanna eller inte. ”En tidning är ingenting om man måste åka”. Om Bamsetidningen säger att det kanske är OK att återvända i ett läge där man vill stanna men måste åka tillbaka är det snarare ett slags…ett slags…lur.
(”Lur?” från luras, antar jag)
Och dåligt. ”Riktigt elakt ju” – ”riktigt slemmigt!” sade de argaste (De sa värre saker än så, men jag förbigår deras mer…ähum, affekterade uttryck).
Vi bollade fram och tillbaka och jag sammanställde det hela i en slags ”hiss eller diss”-tabell.
2 stycken tyckte att det var väl fint att de gjorde en tidning för barn som kanske måste åka hem. 14 tyckte det var ”botten””dåligt” ”blä” eller ”uselt”(sic!). Ingen var likgiltig.
Flera hade svårt att tro att inte var ”Sverigedemokraternas fel” att den där tidningen kommit till – det där var också en överraskning. Det borde det kanske inte ha varit. En sak med min klass var att den med en kvalificerad majoritet bestod av barn till migranter. Och det fanns ingen där som inte hade en familjemedlem, eller nära vän, som inte anlänt nyligen till vårt land. Vi talar om en grupp där många själva tillhört den tänkta målgruppen för Migrationsverkets tidning. Och bland dessa, tämligen unikt insatta (definitvit mer insatta än några opinionsbildare på olika tidningar) individer var den helt dominerande åsikten , och jag citerar en elev:
”Migrationsverket borde strunta i att ge ut tidningar och låta folk stanna i Sverige istället!”
Kära barn. Ni säger det bättre än vuxna betalda åsiktsmaskiner kunde. Ni kommer att gå långt, mycket längre än cynikerna på Migrationsverket och Egmonsts Förlag. Jag är glad att kunna uppfylla mitt löfte till er, och föra fram ER åsikt, som kan sammanfattas sålunda (och nu är vi snälla):
——————————————————-
Det är intressant att notera att Bamse, som av tradition haft belackare på högerkanten och beskyllts för att vara ”kommunist”, sedan Rune Andreassons död 1999 övergått till att vara en vara som vilken som helst, ett varumärke som kan säljas ut för vilket syfte som nu ger mest pengar. När Rune själv skrev och belyste frågor om invandring och utlänningsskap i Bamse såg anslaget diametralt motsatt ut. – se förstasidan på det uttryckligen antirasistiska numret ”Bamse och Kalle Svartskalle”. För att få en sammanfattning av Bamsetidningens historia se http://sv.wikipedia.org/wiki/Bamse
Egmonts Förlag har numera utgivningen av Bamse. Förlaget utsattes nyligen för diskussioner av annat slag, när de bestämde sig för att ge ut två tidningar, riktade till killar-respektive tjejer, med ett tilltal lika modernt och progressivt som, öh Alf Svensson. Se
http://www.medievarlden.se/nyheter/2011/05/tjej-och-killtidning-fran-egmont?page=1
För den som missade det skulle Jorden gå under på Lördag den 21:a Maj, och hänryckningens tid, dvs den tid som enligt kristna idi… erh ursäkta fundamentalister av den mer evangeliska varianten förebådar domedagen, skulle ta sin början. Jag måste ha missat det PMet. Men det har inte gått förbi utan en del komiska skyltar och annonser – jag menar, snacka om att slå in öppna dörrar.
Skylt om domedagen
Här har tidigare skrivits om idioterna i den Sverige -och Böghatande Westboro Church, och de här snubbarna är på samma nivå – dvs de tar sin magiska bok på allvar och försöker verkligen lista ut vad den säger, till skillnad från de flesta kristna eller så kallade troende överhuvudtaget, som dissar 99% av vad deras påtända överspelade texter faktiskt påstår.
Tokstollen i det här fallet är Harold Campinger, en religiös ledare som med sin skattebefrielse på något sätt lyckats bygga upp en religiös posse med 300+ anställda och en egen radiostation, som tillåtit honom att faktiskt bli uppmärksammad. Även Svenska tidningar har rapporterat Camping, bl.a. SvD http://www.svd.se/nyheter/inrikes/domedagsprofetiorna-som-misslyckades_6185789.svd, Expressen, http://www.expressen.se/nyheter/1.2444797/kristna-i-usa-snopna-efter-domedagen
och GP http://www.gp.se/nyheter/varlden/1.624064-domedagen-ar-har-igen.
Expressen-TV intervjuade honom också dagarna före den proklamerade domedagens början (ursäkta reklamen):
Hänryckningen var 1992?
Det hela kokar ner till en speciell läsning av Johannesevangeliet, denna påtända apokalyptiska soppa som ligger speciellt amerikanska högerkristna så varmt om hjärtat. Det som inte ens flugsvampshjärnorna i evangeliska kretsar mestadels vågar sig på numera är att fastställa ett specifikt datum för när jorden går under. För att alla, 100%, som försökt sig på det hittills har ju uppenbarligen misslyckats. Men en speciell sorts charlataner med numerologiska böjelser låter inte en sådan liten detalj besvära sig, utan fortsätter att spinna sina galna trådar – se exempelvis http://judgementday2011.com/ eller http://www.ebiblefellowship.com/outreach/tracts/may21/. Harold Campinger själv spådde att Domedagen skulle komma 1994, men skam den som ger sig… han är sannerligen inte den förste att lalla vidare och försöka igen – se t.ex annonsen för domedagen anno 1992.
Harold Campings van
Det hela blir snabbt tröttsamt. Mer kul kan man ha åt deras försök till reklam för sin pårökta idé. Se t.ex. Harolds egen lilla van. Notera hur det alltså är ”awesome” att jorden går under och att de flesta människor skall plågas i vidunderliga krig och katastrofer innan den slutliga domedagen, varfter de skall steka i helvetet för evärdelig tid. Huuuurra!
Bibeln Garanterar det!
En annan kul liten skylt har några nationsflaggor på de gudomliga trumpeterna… tydligen är ärkeänglarna som blåser i dem från Belgien, Kanada och Jamaica? Och slutklämmen är för festlig – 2012 är fel, men VI, dvs de krista tokdårarna, vi har rätt – Bibeln garanterar det! Hahaha!
Skämtarna på motsidan (läs: den mentalt friska sidan) har haft mycket kul åt Harold, det märks, och nätet kryllar av spoofs på 21-maj-domedagen.
Obamajesus med Nope, inte Hope
Se t.ex. denna, en variant på messias-annonsen med texten HOPE, känd från Barack Obamas presidentkampanj. Lite småkul, mest för att den också driver med frälsarattityden hos den kampanjen -det bästa med de senaste 2 årens dissar på Obama är att det greppet förhoppningsvis inte kan användas igen på ett tag, tack och lov.
Upp med sexdockorna i himlen bara
En annan skojig variant är driften med själva sinnebilden av de ”frälsta” som i hänryckningens stund alltså skall levitera direkt till himlen enligt de rapture-troende. Det skulle alltså se ut ungefär som heliumfyllda sexdockor måste någon ha kommit på, så… Befria underbara uppblåsbara Barbara den 21:a! Hehe.
Vissa ateistiska kretsar i USA ställde till med feta fester på den påtänkt yttersta dagen – se t.ex nedanstånde skylt från föreningen ”American Atheist”, som också påtalar det korrekta och i sig smålustiga faktum att kristenhetens centrala text i nära nog 2000 år sagt att det kommer snart. När som helst. Inom era livstider, sa uppenbarligen Jesus själv – se Matteus 16:28 apropå när det är dags för Guds rike
”Sannerligen säger jag eder: Bland dem som här stå finnas några
som icke skola smaka döden, förrän de få se Människosonen komma i sitt rike.”
Ooook – om det någonsin sades var det alltså någonting i stil med ettusen niohundraåttio år sedan (där ligger t.o.m Microsoft coming really soon i lä). Någon borde påtala för kristna att deras Jesus var lika fel ute som Camping (fast med bättre frisyr) – men förstnämnde hade inte tillgång till modern vetenskap och/eller psykofarmaka, så han är kanske lite ursäktad.
Min favorit är nedanstånde, som jag vill kalla hänryckningsursäktsbingo – vad skall Camping & co säga nu när verkligheten dissat dem igen? Spela och vinn!
Hänryckningsbingo - varför blev det inte av?
(Återfinns ursprungligen hos http://www.thefailfactor.com/)
Det börjar dra ihop sig för de stora arenorna i Stockholm, Nationalarenan och Stockholmsarenan. Räkningens dag är också nära. Många turer har följt redan under byggtiden, och ännu är det en öppen fråga om de kommer att gå ihop, kunna fyllas och sätta Stockholm på kartan och provinserna på plats, eller bli pinsamma fiaskon med en stank av inkompetens, girighet och korruption.
Här har förut skrivits om de Stockholmska arenorna vilka nu alltså kommit en bra bit på väg (se inläggen Fotbollsarenor och En kort Återblick…på Stockholmsarenan).
Stockholmsarenans byggetapper
Den alltid joviale Daniel Lidén (tack och snabb återhämtning på dig) skickade nyligen en länk om Swedbank Arena /Nationalarenan och farhågorna om dess allt mer orealistiska ekonomiska kalkyler (DN ”nationalarenan—ett-riskfyllt-bygge”). Den säger egentligen inte så mycket nytt, men det är alltid nyttigt att granska siffrorna som krävs och jämföra just med befintliga anläggningar.
I april skrev tidningen Citys Jessica Ritzen en bra artikel om Stockholms arenor (”avspark i Arena-matchen”) där man pekar på den hårda konkurrens som kommer att bryta ut om arenabesökarna – kampen är redan igång, som framgår av Idrottens Affärers artikel ”stockholmsarenans-fracka-replik”. Stockholmsarenan har som nämns i de två första artiklarna trumf på hand i och med kopplingen till en ledande koncertarrangör. Det är också från början klart att Hammarby tagit den nya arenan till sig och förbereder sig att ta den i besittning.
Nationalarenan i mars 2011
Mot bakgrund av ovanstående är det närmast offattbart vilka turer som vidhängt relationen mellan AIK och Nationalarenan. Ännu nästan fem år efter att förhandlingar inletts och med arenans färdigdatum nu i antågande är det inte klart att Stockholmsarenan blir hemmaarena för AIK – diskussionen har inte avancerat speciellt mycket sedan artikeln i Svd från okt. 2007 (”AIK kan nobba den nya Arenan”). I sammanhanget är jag böjd att sympatisera med klubben, trots de konstiga hugskottten om en alternativ arena för AIK, vilket alltså skulel bli en tredje eller fjärde ny Arena i Stockholm om Djurgårdens avsomnade projekt någonsin lyfter (se Fotbollskanalens ”AIK vill bygga arena i Syndbyberg”).
Men i nyktert tillstånd borde det stå rätt klart för alla att Arenan behöver en stadigvarande ”inneboende” i form av en större klubb, både för sitt varumärke, sin ekonomi och som en investering i att etablera arenan och skaffa sig en bas för framtida besök. Man borde ha kunnat komma överens om något vid det här laget, om någon av de inblande alltså kunde tänka längre än näsan räcker – till slut blir de i alla fall troligtvis tvungna att göra upp.
SwedBank Arena - Redan befläckad av Mutrykten
Mer otrevlig, men tyvärr också knappast förvånande, är de misstankar om korruption och mutor som hänger som en unken odör runt det stora skrytbygget. Se t.ex Dagens Samhälles bevakning , men även andra har rapporterat, som Fotbollskanalen – (”Oro kring Nationalarenan)” eller E24s ekonominyheter . Turerna om det blir ett åtal alals är inte över än, och ligger som en otrevlig odör över inte bara Arenan – det är ju en hel stadsdel som skall byggas därute.
vy över delar av den tänkta Arenastaden
Som vanligt med stora byggen alltså – de är alltid en chanstagning och lockar fram både det lägsta och högsta från de många inblandade. Fortsättning lär följa.
———————————————
Bilden av den gradvis framväxande Stockholmsarenan är tagen från Madeleine Sjöstedt, Stockholms Kultur- och Fastighetsborgarråds, egen blogg, http://madeleinesjostedt.wordpress.com/tag/stockholmsarenan/. Där puschar hon hårt för Stockholmsarenan, i vilken staden själv ju har ett starkt intresse – och det är gott så. Jag brukar inte bry mig mycket om vad politiker skriver i sina bloggar – de brukar vara själva definitionen på självförhärligande och egennyttiga (kan någon säga Caaaarl Bildt! 3 gånger baklänges?). Men jag gillar Madeleines blogg – inläggen håller sig till projekten och vad som talar för dem på ett sätt som gör dem till seriösa partsinlagor snarare än bullshituppvisningar.
Bilden av den tänkta Arenastaden runt Nationalarenan kommer passande nog från en närboendes blogg – bloggen Livet i Frösunda, som förstås tar upp de stora förändringar som sveper genom området – https://frosunda.wordpress.com/category/swedbank-arena/
Övriga länkar till artiklar:
En oblyg push för en aktuell författare och tänkare: Evgeny Morozov.
I samband med att jag nyligen skrivit om Internetfenomen som Facebook, Kinas censur och annat, både här i bloggen och i tidningen Utblick måste jag säga att jag fann det nyttigt att ha tagit del av Evegeny Morozovs tankar.
Evgeniy, som är bördig från vitryssland, är en slags kärring mot strömmen vad gäller nätets möjlighter att påverka stora politiska eller ekonomiska skeenden. Hans poäng är egentligen inte ett dugg konstig – att eliterna och förtryckarna runtom i världen också kan bruka nätet, nya tjänster och informationsteknologi rent allmänt, och att opposition inte kan hoppas på att nätets nya resurser i sig skall kunna göra stort för att vräka ner diktaturer. Evgeniy är verkligen ingen teknofob, tvärtom – han var tidigt ute med att identifiera t.ex. sociala mediers viktiga potential. Men som tänkande människa kan han inte undvika att hamna i motsättning till de slags ansvarslösa glädjeprofeter (”utopister” kallar han dem) som ofta drivna av egna agendor vill låta påskina att framsteg i teknik och tjänster per definition är någon slags frihetsalstrande fenomen. Som idén, som förfäktats av t.ex. Google för att nödtorftigt dölja deras girighet, att internet även i ett land som Kina automatiskt är en ”befriande” kraft, vilket skulle legitimera deras närvaro där under den kinesiska statens kontroller. De som följt vissa rapporter från mellanöstern och hört uttrycket ”Facebook-revolutionen” och ”Twitter-revolutionen” för att skildra skeendena kan också där ha haft svårt att kväsa kräkreflexen, och finna Evgenys tankar vara en motvikt. Evgeniy står definitivt på de opositionellas sida, men har en mer mörk bild av vilka som till slut kommer att få mest nytta av nätet, och man bör läsa hans bok som den delvis varnande skrift det är – dvs med urskillning. Men det han pekar på behöver sägas, och hållas i bakhuvudet när de egennyttiga tekno- eller tjänstelangarna kraxar, eller ännu en begränsning i bruket av medier eller information införs.
Men men – låt honom själv redogöra för sig, som i denna roliga animation i samarbete med RSA
Det finns ett antal andra Evgeniy-klipp på Youtube för de som är intresserade att tänka om Internets genomslag med mer än en hjärncell i taget (för att ha dem och några till samlade finns också en kort spellista för Youtube för Evgeny Morozov – http://www.youtube.com/view_play_list?p=473587382A5E7457).
Evgeniy Morozov om ”The dictators dilemma” 2.44 min
Evgeniy Morozov om hur internet kan stärka diktaturer – Jevgeny Morozov 11 min
Evgeniy Morozov om Wikileaks framtid
Diverse
———————————————–
Jag rekommenderar förstås att läsa Evgeniys bok ”The Internet Delusion”, som för övrigt publicerades innan de folkresningar som skett i främst arabvärlden. Man behöver inte hålla med allt som står i den (jag gör det inte). Men det är talande att den gett upphov till en intressant debatt och kommententerats på otaliga tidningssidor och bloggar världen över, för många för att listas. Här skall enbart vårt eget Svedala tas upp: se DNs recension av boken i http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/evgeny-morozov-the-net-delusion-how-not-to-liberate-the-world, Svd (http://www.svd.se/nyheter/utrikes/kritik-mot-overtro-pa-internet_5923649.svd), och Aftonbladet (http://www.aftonbladet.se/kultur/article12585547.ab).
Boken finns allmänt tillgänglig på t.ex Amazon (http://www.amazon.com/Net-Delusion-Dark-Internet-Freedom/dp/1586488740/), men även Bokus (http://www.bokus.com/bok/9781846143533/net-delusion/) och Adlibris (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=1586488740).
Evgeniy har en mycket kortfattad webbsida http://www.evgenymorozov.com/
The RSA är ett intressant forum för att föra ut idéer, och deras animerade presentationer i samarbete med betydande nutidstänkare som Evgeniy, eller Steven Pinker med flera har blivit mycket populära på inte minst Youtube. RSAs egen hemsida är http://www.thersa.org/
En liten inblick i en växande del av nätet där övervakningen och censuren tagits längre än någon annanstans – den åtkomst och de Internetresurser som är tillgänliga från Folkrepubliken Kina.
Den här artikeln uppkom som en sidostudie vid tillkomsten av flera artiklar om Internets roll för publikation i Utblick, och finns i kortare version i http://www.utblick.org/.
Kina byggde på 1990-talet upp ett jättelikt sammanhängande system av filter och spärrar för bruket av Internet. Detta projekt, kallat jīndùn gōngchéng (金盾工程) ”Projekt Den Gyllene Skölden”, har resulterat i den mest effektiva regimen för censur och kontroll över innehållet och åtkomsten av Internetmaterial i hela världen. Den omfattar alla hemsidor stationerade inom Kina, på kinesiska domäner och servrar runtom i världen, och även den trafik som färdas längs med kinesiska ISPs, in i Kina. Enda sättet att undvika skölden är att ha en direkt satellitlänk.
jindùn gongchéng – The Golden Shield
”Den Gyllene Skölden”, ibland också refererad till på engelska som ”The Great Firewall of China” är mer sofistikerad än bara en vanlig brandvägg, och baseras dels på sökbegrepp, dels bannlysta sajter och portaler, bruket av kinesiska skrivtecken osv. Den drabbar olika internettjänster olika. Högst effekt har den på de tjänster som är baserade inom Kina och som kan beordras installera mjukvara som integreras i tjänsternas funktionalitet. Den är mindre drabbande gentemot kinesiska varianter av internationella sökmotorer som Google, Yahoo osv, men påverkar också dem – annars får de inte verka i China överhuvudtaget, inte ens från Hong Kong, där t.ex Google varit stationerade sedan 2010.
Om man söker och klickar ett begrepp som censureras på en sådan utländsk sida, som ”massakern på Himmelska Fridens Torg” får man troligtvis ett meddelande om att det är ”fel på sidan” eller ”sidan finns inte” om innehållet är uttalat krtiskt mot regeringen eller behandlar sådant som t.ex. mänskliga rättigheter. Söker man i bildsökningen får man irrelevanta bilder – bilden på söktjänsten ”städas”, men funktionerna i sig slås inte ut.
Google i Kina innan de gick med på att verka censurerade inom ramen för Google.cn
Kinesiska tjänster som Baidu (den största söktjänsten i Kina, större än Google) drabbas mycket värre, och är totalt i händerna på censuren – om man t.ex. skriver in ”Massakern i Himmelska Fridens Torg” på han-kinesiska får man inte en enda träff – både nät – och bildsökande visar ingenting.
När det gäller bloggande och uppläggning av webbsidor drabbas kineserna på liknande sätt. De stora bloggmaskinerna som Blogspot och WordPress är oftast blockerade och kan inte ens nås av kineserna, på grund av de många kritiska bloggarna där. Istället finns även här inhemska bloggplattformar som Youkou och Sina.com som har strikta regler och filter för innehåll som publiceras. På samma sätt ligger uppläggning av Websidor från någon inuti Kina oftast i inhemska sidor. Totalt fanns det 2010 uppskattningsvis mellan 30 och 40 miljoner kinesiska bloggare. Där ligger censurens tyngd på bloggtjänstleverantörerna, som är privata bolag. Dessa har sedan på olika sätt implementerat censuren i sina tjänster, men tolkat på många olika sätt – på vissa försvinner inlägg som innehåller vissa ord ut i etern och syns aldrig till igen. På andra tas potentiellt ”känsliga” bloggposter ner efter en kort tid. På så sätt får regeringen de privata aktörerna att agera å sina vägnar, och dessa i sin tur använder diverse svepskäl för sin övervakning och censur, som även användare i väst kan känna igen: censuren anges ske för användarnas bästa, för att skydda mot skräpmajl- och meddelanden, mot virus, mot barnfientligt innehåll med mera.
Den kinesiska statens censur sträcker sig ut även till den fysiska hårdvaran. Regeringen stramade 2002 upp reglerna för Kinas hundratusentals internetkaféer – de skall i fortsättningen ofördröjligen registrera sig, och ett villkor är att de installerar programvara som innehåller blockeringar för hundratusentals webbsajter, loggar all trafik och kopplar den till användarkonton. Alla former av publika internetleverantörer inklusive internetkaféer måste hålla på användaruppgifter och personuppgifter för alla sina kunder minst 60 dagar tillbaka och på förfrågan överräcka sådana uppgifter till myndigheterna när de så beordras.
Förutom den preventiva delen är förstås den repressiva sidan, följderna av att bryta mot reglerna, mycket hårda. Att inte tillämpa censurbestämmelserna är alltid förknippat med risk att ens verksamhets stängs ner, och ägarna beläggs med dryga böter. För individuella aktörer är straffet för att medvetet försöka kringgå eller bryta mot censuren fängelse, och numera är även dödsstraff i straffskalan, när ett visst beteende på internet jämställs med uppvigling till terrorism och för vissa liknande fall.
The Great Firewall of China
Det kinesiska systemet är alltså under ständig utveckling. Graden av stränghet i hur reglerna tillämpas varierar i enlighet med den allmänna kinesiska politikens ebb och flod. Under OS i Beijing t.ex, släpptes mycket mer trafik lös, men den stramades åt igen efter spelen. Det som är konstant är att ”sköldens” räckvidd tenderar att växa och växa, och återfinns i fler och fler sfärer av internetanvändningen. Det är denna förmåga att hålla jämna steg med utvecklingen av tjänster och användarmöjligheter som är det verkligt unika med den Kinesiska ”Gyllene Skölden”.
Det är intressant att det inte alls är omöjligt att skriva kritiskt om förhållanden i Kina – bara man inte på ett substantiellt sätt kritiserar regeringen eller anordnar samhällkritik via t.ex internetgrupper eller fora som syftar till handling eller konkreta protester. Skämt, satir och råa parodier har däremot mycket större chans att klara sig genom spärrarna. Det har lett till att kritik på nätet har fått en ton som påminner en del om den svarta humorn i det forna sovjetunionen, överförd till cyberrymden.
Småfräcka provokationer är legio – en fånig sång om en Alpaca blev 2009 otroligt populär på nätet, antagligen för att djurets namn påminner om ett kinesiskt uttryck för ”knulla din morsa” – på så sätt kunde man irritera prydhet, censorer och få sig ett småflabb på en gång.
Annat är svartare: när CCTV, det centrala, och förstås genomcensurerade, kinesiska TV-bolagets högkvarter riskerade att förstöras i en förödande eld spreds omedelbart massor av videos, bilder och annat på internet som hånade och skadeglatt frossade i den föraktade kanalens potentiella förstörelse. Så satir och fräckisar kan absolut avhandla lokala eller begränsade företeelser, men om man försöker organisera sig seriöst eller gör en tydlig politisk analys av en händelse slår censuren direkt till och spärrar innehållet.
Hur framtiden ser ut för den Gyllene Skölden är svårt att sia om – den katt-och-råtta-lek som myndigheter, privata aktörer och användarna spelar har nu pågått över ett decennium, och ser inte ut av avta. De som skulle tro att internet i sig skulle kunna demokratisera världen gör dock klokt i att studera det kinesiska exemplet, och också den roll som västerländska företag spelar när de anpassar sig och hukar sig för den kinesiska statens repression. Människorättsanhängare bör också ge akt på tendensen att lägga ut censuren ”på entrepenad” hos privata aktörer, tjänster och leverantörer, och hänvisningarna till att man begränsar yttrandefrihet och integritet för användarnas skull, för att skydda barn osv. Den krypande självcensur som blir följden, liksom bristen på ansvarstagande för att det offentliga samtalet inskränks, borde vara en anlägenhet för långt fler än de förtryckta kineserna.
Pablo Fuentes Leiva
Den här artikeln (i redigerad form) och andra om internationella förhållanden kan läsas online hos http://www.utblick.org/ och http://www.utrikespolitiskaforeningen.se/webbtidning.html. Fler artiklar finns också i tidningen Utblick, Utrikespolitiska Föreningens tidning. Missa inte nr 2 2011, med fokus på nätet och globala skeenden.
————————————————————-
Mer om Internetcensur i Kina kan man bland ta del om i:
”Jihad skall fortsätta även när jag inte är här” Så sade Usama bin Laden bara veckor efter terroråden 11/9 2011.
Så kan man sammanfatta den sjukliga världssynen hos en religiöst anstucken mördare, som kallar sin privata terrorkampanj för ett ”heligt krig”. Nu är han borta – men tyvärr är det troligt att de som delar hans sjuka värderingar och perverterade uttolkning av islam och läget i världen och som hämtade inspiration från al-qaidas terrordåd kommer att fortsätta, som han trodde.
Det är också, som en ung muslimsk kvinna sade , tyvärr så att det påföljande ”kriget mot terrorismen”, denna bisarra neologism, kommer att fortskrida med de övertramp mot människors värdighet och rättigheter som från början varit dess signum.
Även bortsett från det makabra mordet på över 3000 oskyldiga människ0r är den skada som bin Laden dessutom tillfogat världens nära en och en halv miljard muslimer ofattbar. Genom västvärldens fixering vid Bin Laden och chocken för att för e gångs skull själva drabbas av våld och död får nu vanligt folk se sig misstänkliggjorda, måltavlor för rasisters och xenofobers hat, manipulerade eller anstiftade mot av våldsanstuckna demagoger världen över, för att inte nämna om hur det tillåtit västsstödda diktatorer och förtryckare att fortsätta sitt tyranni genom att peka på al-qaida-anstuckna gruppers våld. Allt är förstås inte Bin Ladins påfund. Jamaa Islamiya dödade Sadat långt före honom, hamas sprängde pizzerior i Tel Aviv likaså. Men hans sätt att tala till väst via medier och ge kräk som Bush och Cheney på motsatt sida just den fiende de önskade sig lättade inte precis upp stämningen.
Idag finns dock något mer hoppfullt och ljusare att se till, ett löfte som missdådare av al-Qaidas kaliber aldrig kunnat ställa ut. Den arabiska våren har visat vad befolkningar är kapabla till, att politisk handling som verkligen betyder något är möjligt, utan utskillningslöst dödande av ”otrogna”. De, mycket mer än USAs trupper, har besegrat bin Ladens idéer. Så det är passande att han får respass nu.
Jag kan inte glädjas som folken som dansat i NY. För en sekulär person är det också med ett styng av sorg att han nu är död, och att det är allt. Han är förintad, och inget av honom som kan ställas inför dom eller svara för hans brott kvarstår. Men som student av islam vilar mitt sinne ändå i vad som skulle vänta, om jag nu skulle ha fel, och Islams ontologi stämde. Vilket straff som väntar en förrädare, som bin Ladin var, mot själva den idé som han menade sig företräda. Den gränslösa perversion det är att svinet vågade kalla sig en ”guds krigare”.
För vi vet vad de som förde den första ”yttre” jihad, de som följde på Muhammed och var de rättrognas ledare och först byggde det muslimska härraväldet, och som till skillnad från Usama besegrade sin tids supermakter, sade om det heliga kriget. Det var under Abu Bakr, Islams förste kalifs, tid som Islams gränser började utvidgas och de fantastiska erövringar som följde inleddes. Och vad var hans anvisning, hans ord till islams första krigare? Vad hade de att rätta sig efter, när de nu inte slogs för sig själva enbart utan i islams namn?
”Detta är mina ord till er, tio bud att följa
Ni skall inte döda kvinnor
ni skall inte döda barn
ni skall inte döda de äldre, de svaga och nödställa
Hugg inte ner träden som bär frukt
sprid inte förstörelse bland människornas boningar
slakta inte boskap, inte kameler eller får,
utom för att stilla trängande hunger
bränn inte bikuporna, eller skingra dem
stjäl inte från vad som erövrats
Var så, inte ynkliga.”
(min översättning via engelska)
Ett högt ställt ideal, till och med omöjligt att följa, för krig är ett ont ting hur nödvändigt eller berättigat det än kan te sig, och förvrider den som för det. Men färdriktingen är tydlig, och den iver med vilken många befolkningar slöt sig till de segerrika araberna bär syn för sägen. För sin tid var de arabiska muslimerna en tämligen ”lätt” erövrarmakt, fjärran från det skatteutsugande, religiöst förföljande Östrom eller förfallna och ineffektiva Sassanidiska Persien. Och kontrasten kunde inte vara mer skriande jämfört med en mördare som Usama. Neslig är den brasa som väntar honom enligt islams egna trossatser, som lär att ingen ostraffat får Döda det liv, som Gud själv har gjort heligt.
”Döda inte varandra.
Gud är förvisso barmhärtig.
Men den som gör så, i hat och orättvisa, honom skall vi steka i Elden.”
Sura 3:29
————————————————————–
Se också:
Sveriges Radios P1 som behandlade ämnet tämligen uttömmande idag, måndag – se http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4482755
DN som något tar upp Usamas effekt på den muslimska världen. http://www.dn.se/nyheter/varlden/arabisk-expert-bin-ladins-betydelse-overdrivs-i-vast och http://www.dn.se/nyheter/varlden/han-var-redan-en-slagen-man
Svd funderar på Al-Qaidas framtid i http://www.svd.se/nyheter/utrikes/zawahiri-kan-bli-bin-ladins-eftertradare_6133181.svd, http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/en-belastning-for-pakistan_6132915.svd, http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/al-qaida-ar-mer-an-bin-ladin_6131965.svd
Al-Jazeera har förstås fylligt med material, man kan t.ex börja med deras sammanfattningar av makthavares och tyckares reaktioner på dödsbeskedet – http://english.aljazeera.net/news/asia/2011/05/20115241936984209.html och deras funderingar på vad som händer sedan, http://english.aljazeera.net/indepth/2011/05/20115255840441224.html. Ledaren ”Stop Feeding the Beast” (http://english.aljazeera.net/indepth/opinion/2011/05/201152104652958379.html) rekommenderas – den är en bra sammanfattning av det kända dubbelspel som Pakistans militär ägnat sig åt, och som möjliggjort för Usama att sitta där så länge.
En introduktion av Usamas leverne finns förstås på Wikipedia för den som få en första inblick i de märkliga turerna i dårens liv – se http://en.wikipedia.org/wiki/Osama_bin_Laden
22 04
Detta galleri innehåller 2 bilder.
Efter den korta genomgången av Muslimska Brödraskapets historia och utveckling fram till Mubaraks fall, är det lämpligt att fråga sig – vad hände sedan? Hur väl har de linjer för rörelsens agerande som drogs upp i februari visat sig stämma? Efter Mubaraks fall har många av aktivisterna på Tahrir-torget blivit mer och mer misstänksamma mot […]
20 04
Detta galleri innehåller 9 bilder.
Allt var bra i Indomitus kungariken, solen sken och musiken flödade, tills en skorrande ton ekade genom kosmos – ”Efter den första maj är det slut på gratisluncherna gubbe lilla!” Ingenting riskerar att störa en användare till vansinne såsom försämringar av dennes bekanta applikationer. Speciellt om de är till det sämre. Som i fallet med […]
13 04
Detta galleri innehåller 5 bilder.
De första dagarna i februari skrev jag en artikel om det Muslimska Brödraskapet för Utblick, med anledning av de stora massprotesterna i Egypten som kulminerade i Mubarakregeringens fall. Meningen var att i förväg uppmärksamma det muslimska brödraskapet och dess eventuella agerande i ett post-Mubarak-Egypten, genom att genomlysa rörelsens historia och utveckling i nutiden. Flera artiklar, först i the […]
5 04
Detta galleri innehåller 1 bild.
Under de dagar som gått sedan Sveriges riksdag bestämde att Sverige bör delta i militära aktioner under FN-mandat för att sätta stopp för Libyens diktator Muammar Khaddafi har hårresande dumheter sagts som borde rendera folk till dårhus, och som ännu värre, kan komma att få avgörande effekter på fältet. I den ursprungliga propositionen, 2010/11/111 (se i sin helhet […]
30 03
Detta galleri innehåller 7 bilder.
Ofattbara händelser kan göra konstiga saker med ens ansträngda hjärna,men frågan är om inte mediekulturen, rapporteringen och inflytandet från reklamen drivit saker till den punkt där man snart kan avfärda även de största katastrofer med det ser alldeles för Photoshoppat ut…(?) Tidigare har här omnämts hur rapporteringen av katastroferna fått min undflyende hjärna att förlora sig i obskyra filmreferenser och […]
24 03
Detta galleri innehåller 7 bilder.
En gång i tiden startades denna blogg just med anledning av Facebooks oförskämda policy att göra vad de vill med de bilder som läggs upp på deras tjänst, som att ta dem, bruka dem för egna syften – och censurera dem. Vid det här laget har de bevisat mina farhågor på det tydligaste sätt, som […]
23 03
Detta galleri innehåller 6 bilder.
Elisabeth Taylor avled idag 79 år gammal efter en omtalad och på många sätt lysande karriär, och ett skandalomsusat privatliv som får många moderna kändisar att framstå som småskolebarn. Elizabeth Taylor började sin karriär som barnstjärna, och var med i filmer som ”Lassie på äventyr” redan runt 10 års ålder (1943). Hennes roller i ungdomen […]
20 03
Detta galleri innehåller 3 bilder.
”Må du leva i intressanta tider” denna gamla kinesiska förbannelse får en helt annan realitet nu med de många rysande händelseutvecklingarna runt om i världen som alla kan följas direkt på TV, radio och Internet. Nackdelen med den större överblicken är dock att åskådaren helt enkelt inte hinner springa med de lika yrvakna medierna och […]
18 03
Detta galleri innehåller 2 bilder.
Vissas hjärnor är tyvärr så funtade att när de överladdas med galna intryck så blir de trötta och, istället för att förbli rationellt klartänkta, återgår till något slags default-stadium av gamla tankespår. Allt otroligt och fasaväckande som hänt i Japan och annorstädes har fått den effekten på mig nu, och jag har återgått till att tänka i […]
12 03
Detta galleri innehåller 3 bilder.
Otroligt. Oerhört. Ofattbart. Nä, inget förslår. Vid en en katastrof sådan den som drabbade Japan i kusten utanför Sendai i Fredags morse svensk tid blir man ännu en gång klar över naturens övermäktiga krafter. Bildmaterialet från när själva katastrofen slår till, inte bara efterverkningarna till skillnad från t.ex. jordbävningarna i Chile och Haiti, är på […]
9 03
Detta galleri innehåller 12 bilder.
Nya numret av Utblick har kommit – denna gång med två artiklar, förutom kartor och illustrationer, signerade Pablo, alias Paulus Indomitus. Ämnet är ett som kommenterats här förut: protesterna i Egypten, kompletterat av en presentation av Muslimska Brödraskapet. Utblick nr.1 2011 har kommit, rykande färskt med fingret mitt på tidens puls: nämligen den våg av förändringar […]
4 03
Detta galleri innehåller 7 bilder.
Världens alla stackars shiamuslimer och speciellt de i Iran måste undra vad i herrans namn deras självpåtagna ”väktare” håller på med när de i sitt haschrus ser ordet ZION i Londons OS-logga? Det skulle verka som om den förryckta regimen i Teheran åter i desperationen över att vara allmänt hatade både internt och extern försöker […]
27 02
Detta galleri innehåller 2 bilder.
Eller, till vilken diktator i Mellanöstern kommer de folkliga resningarnas Sweeney Todd härnäst? När jag betraktade den svamlande och som alltid märkligt dåligt rakade Muammar Khadaffi i sitt evighetstal i Libyens TV häromdagen (vidaresänt av Al-Jazeera) och sedan hörde hans ännu konstigare telefontal då han skyllde protesterna på ”apoketeket al-Qaidas droger” (???) insåg man att slutet […]
24 02
Detta galleri innehåller 8 bilder.
Medan jag hörde den stapplande översättningen av den Libyske diktatorn Khadaffis patetiska tal på tisdagskvällen, hans sista utmanande gest inför den framryckande upprorsvågen, påminde jag mig en tid då den samme Khadaffi tänkte sig att ena hela mellanöstern, och lanserade idén att förena viktiga arabländer i en Federation – med honom som ledare förstås. Raden av lovvärda […]
Shogun - James Clavell
[…] YouTube Twitter Facebook RSS Flöde ← First Times /Förstagånger: Alcohol Color Ma
[…] med i det set på 6 olika pennor som sändes mig för skapandet av den första bilden (se
I really like the detail and thought that went into this piece.
Wonderful Beauty ! "Ooh, oh, how many eyes have seen their dream?Oh, how many arms have felt their d
Om det rör sig om beställningar av bilder, immaterialrättsliga ärenden och annat anknutet till mater
hur kommer man i kontakt med dig?
Det är helt korrekt - de samtida romarna kopplade Hermes/Mercurius mer till Wotan/Oden. Jag gissar a
För övrigt har Hermes, även i sin esoteriska form Hermes Trismegistos (den trefalt mäktige) klara dr
Välkommen till min blogg, vars tema främst är visuella uttryck och skapande. Tidigare berördes också ofta andra teman såsom politik, religions- och samhällsdebatt.
Gillar (eller ogillar) du något, ge gärna feedback! Man kan sätta stjärnor ("Rate This") vid inläggen, "Gilla" längst ner vid inläggets slut. Och kommentera förstås - jag läser alla kommentarer så fort jag hinner.
/Pablo, alias Paulus Indomitus
För kontakt angående beställningar/
for inquiring about comissions, contact:
paulus.indomitus@gmail.com
Indomitus.blog 