”Må du leva i intressanta tider” denna gamla kinesiska förbannelse får en helt annan realitet nu med de många rysande händelseutvecklingarna runt om i världen som alla kan följas direkt på TV, radio och Internet. Nackdelen med den större överblicken är dock att åskådaren helt enkelt inte hinner springa med de lika yrvakna medierna och reflektera över det som sker, och har skett i det förgångna.

På torsdagen när beslutet lite otippat togs, att faktiskt försöka sätta hämsko på tyrannen i Tripoli, kunde nog fler än jag känna ett slags tryck över hjärtat släppa. Farhågorna om att omvärlden skulle bara stå och titta på när Khadaffi massakrerade sina motståndare, vilket han sagt att han skulle, lättade.

Första dagens flygräder sammanfattning Al-Jazeera

Men den här sortens angrepp är inget att ta lätt på. Återigen har nu tungt rustade västländer ingripit i en region som sett mer än nog av korkade äventyr och interventioner. Samma frågor som inte fick svar vid Irak- och Afghanistankrigen bubblar därför åter upp i hjärnan. Ooook, bort med svinet, men vad är det vidare syftet? Hur skall det gå till? Och när skall stridshandlingarna avblåsas, dvs vad är ”tillräcklig” framgång?

Många historiska paralleller har dragit ifråga om de beslut som lett hit. Numera är Irak-invasionen ett enda stort avskräckande exempel, och folkrättsjurister och andra experter pekar hellre tillbaka på NATOs intervention i Rest-Jugoslavien 1998, då ”skyldigheten att skydda” och den ”humanitära interventionen” fick sina elddop.

De där interventionerna har sedan dess diskuterats livligt. De var knappast klockrena redan när de skedde i Serbien, och har väckt mycket bitterhet och berättigade frågor. Den mer vulgär-Chomsky-inspirerade falangen av vänstern har städse sett på alla västliga väpnade aktioner sedan dess med starkt negativa glasögon, och inte blev det bättre av Bush-regimens katastrofalt misskötta äventyr i Irak och det nästan lika misslyckade halvdana försöket att styra upp Afghanistan. Själva principen att suveräniteten kan komma i konflikt med skyldigheten för en regim att skydda sin befolkning har dock de pacifistanstuckna aldrig kunnat ge något vettigt svar på.

Kommer någon ihåg Irak efter det första Gulfkriget? Efter att Saddam fick dissen av USA 1991 gjorde shiiterna i söder och kurderna i norr uppror, påhejade därtill av Georg Ärkecynikern Bush d.ä. ”Vi är med er”, sade den föraktansvärde. Yeah right, sedan lät de Saddam köra ner attackhelikoptrarna, förvägrade de upproriska tillgång till vapen och… oooops! Saddam tog en blodig hämnd. Hans folkmordiska framfart hejdades endast litet grand av det sent omsider införda flygförbudet och tillät kurderna att klamra sig fast i norr. Men i söder förintade han det shiitiska upproret och gick sedan vidare med att i praktiken utrota träskaraberna, folket som bott i Mesopotamiens nedre delta i tusentals år, förstörande ofantliga mängder våtmarker och orsakande svält för hundratusentals i Irak de följande åren. Men who cares? Saddam var ”stabil”. Han fick sitta där, vingklippt, 10 år till. Det faktum att han innan kriget uppmålats som Hin Håle själv, och genomfört kemiskt utrotningskrig mot sin egen befolkning, det spelade plötsligt ingen roll. Det kan verka konstigt, men ännu i början på 90-talet hävdade inte världssamfundet något bindande ansvar för stater att skydda den egna befolkningen.

De senaste tio dagarna såg det ut att kunna ske en rerun av det där. Khadaffi lyckades mot hur oddsen såg ut för några veckor sedan klamra sig fast med köpta knektar. I brist på direkt stöd från omvärlden, och även till följd av sin egen oförmåga, förlorade upproret initativet och såg alltmer pressat ut. Khadaffi kom igen, hans trupper närmade sig upprorets fäste Benghazi, för att i hans ord ”utrota de upproriska råttorna”. Regionens diktatorer kände att något hade hänt, och Bahrains styrande klick och deras storebröder i Saudiarabien tog nu också till allt naknare, brutalare våld mot oppositionen.

Skulle vi likt fallet med Saddam låta den vidrige krossa upproret, ta itu med de efterföljande massakrerna och gnälla lite lamt när några tiotusental lagts i mull? Men låta honom sitta där lite tilltufsad så länge han nu iddes? Man började att fundera: hur långt kommer det ta innan Italiens eller andra EU-länders lismande representanter åter dyker upp i tokstollens tält för lukrativa avtal, eller för att få diktatorns hjälp att bemanna murarna till fästning Europa? Apropå att EU sökt Khadaffis favörer för att hindra invandringen från Afrika.

Omvärlden har dock till slut, efter mycket tvekan, valt att stå upp mot diktatorn, åtminstone för stunden.

För att vara en FN-sanktionerad aktion har det faktiskt varit väldigt snabba bud måste man säga. USA kommer för en gångs skulle heller inte att spela första fiolen, vilket säkert lindrar svedan för vissa jänkarhatare. Fransmännen och Storbritannien har tagit täten, delvis av interna skäl – idag söndag styr Frankrikes flaggskepp och Europas enda fullskaliga atomdrivna hangarfartyg Charles de Gaulle eskorterad av sin kärnvapenbestyckade flottilj ner från Toulon för att låta Fransoserna spela den roll av stormakt som traditionellt endast the US of A gör anspråk på. Sarkozy behöver en boost på hemmaplan, som bl.a. DN rapporterat visar undersökningar att han har svårigheter högerut mot den nyspänstiga Nationella Fronten i Frankrike. Världens affärer är sällan befriade från cynism och dubbla agendor, och som t.ex. framgår av Foreign Policys artikelsamling kring temat ”Does the World Belong in Libya’s War?” finns det bra argument på flera sidor.

Franska Marinens Flaggskepp, Atomhangarfartyget Charles de Gaulle

Men för en gångs skull, oavsett andra skäl, är det dags att hålla för näsan, spänna hanen, och ta i med hårdhandskarna mot en mordisk översittare, som inte mer bör tillåtas terrorisera sitt folk.

Någon måste för övrigt berätta hur det komma sig att man kan ta det svåra men troligtvis motiverade beslutet att kränka statssuveräniteten när man begränsa luftrummet för en regim som skjuter och dödar sina egna medborgare, och även dra denna inför rätta för folkrättsbrott i internationella Folkbrottsdomstolen ICC samtidigt som ingen verkar misstycka till att Saudiska trupper korsar in till Bahrain, en annan stat, för att slå ner och mörda dess medborgare? Har jag kursen i Statsrätt för tydligt i huvudet än? Har jag missförstått hela ”Ansvar att skydda”-konceptet? Eller är det något jag inte fattar, som att vad som inte är OK för en galen Khadaffi ändå kan vara OK för en fet Shejk?

———————————————-

Förutom krossandet av Shiaupproret gjorde sig förstås Saddam Hussein skyldig till en mängd andra vidrigheter, som utrotningskriget mot kurderna, den berömda Anfal-kampanjen (se Al-Anfal Campaign), för att inte nämna alla utrensningarna unde hans brutala styre och anfallskriget mot Iran. De flesta av dem med tyst eller öppet medgivande från västvärldens regeringar tills dumskallen gav sig på fel offer i form av Kuwaits shejker och voila, då kom alla på vilket svin han var…för ett år eller två.

Wikipedia har en länk till kort presentation av träskaraberna i södra Mesopotamien http://en.wikipedia.org/wiki/Marsh_Arabs.

För den juridiskt obevandrade kan artikeln om ”Ansvar att skydda” (Responsibility to Protect) http://en.wikipedia.org/wiki/Responsibility_to_protect som är den doktrin som utgör basen för ett ingrepp mot Libyen tjäna som intro. Vidare läsnign kan med fördel fås i Ove Brings ”Mänskliga rättigheter och Våldsanvändning” och ”Mänskliga Rättigheter – En Introduktion” av David Fisher. Båda finns på Akademibokhandlen och Bokus.