En Kraft från själva Skapelsens Innanmäte


Vissas hjärnor är tyvärr så funtade att när de överladdas med galna intryck så blir de trötta och, istället för att förbli rationellt klartänkta, återgår till något slags default-stadium av gamla tankespår. Allt otroligt och fasaväckande som hänt i Japan och annorstädes har fått den effekten på mig nu, och jag har återgått till att tänka i termer av… citat och filmmusik.

Det är som att hjärnan ger upp och säger att det är ingen idé att försöka att rationellt omfatta och rätt värdera de händelser som timat.

Reaktorskadorna på Fukushimaverket

Som någon sammanfattande sade, apropå reaktorerna i Fukushima, där en desperat kamp i skrivande stund förs för att kyla av de reaktorstavar som ligger halvexponerade och hotar att helt och hållet fatta eld ”Om det sker kan ett radioaktivt moln vars like inte setts sedan Tjernobyl drabba ett av världens mest tättbebyggda länder, och en avgörande motor i värlsekonomin. Men det kommer troligen inte att ta kål på fler människor än tsunamin, eller lägga stora delar av landet i ruiner”.

Det är säkert sant. Japans läge är så bisarrt just nu att en kärnkraftskatastrof framstår som ännu en i raden av galna katastrofer, rationellt säkert inte den värsta. Men, mina tankar går ändå till reaktorerna. Det finns ett mänskligt element där som, tror jag, som engagerar på ett speciellt sätt.

Dels är det en sak som människor skapat själva och kanske intalar oss att kan göra något åt, olikt en jordbävning där det omedelbart visar sig vilka löjeväckande små kryp vi är inför naturens märkliga krafter.

Dels för att vi i Svedala har egna reaktorer, och tvingas att begrunda detta som vi vill skjuta undan när vi lever våra vardagsliv.

Och det finns dessutom en speciell fasa hos strålningen, denna ständiga skugga som ligger över den makt som vi försöker tämja för att driva våra brödrostar… Det är märkligt, att hur mycket information man än får, hur mycket fakta man än tragglar om de 250 millisievert som är exponeringsgränsen osv osv så hjälper det inte, det kan inte förmedla den fasa som måste drabba den som har att tampas med radioaktiviteten när den släppts lös. Någon, jag minns inte vem, beskrev det som

”A Force… from the Bowels of Creation”

Åter måste man vända sig till konsten för att ana det ofattbara, och jag finner mig minnas en scen från”K-19, the Widowmaker”en film som jag uppskattar och rekommenderar (om de bara talat ryska i den skulle den varit riktigt riktigt bra). Men vad som förblivit hos mig är den fruktansvärda gestaltningen av de spyende, döende sjömän som med regnrockar till skydd lyckades laga reaktorn. Lyssnande på Klaus Badelts musik till den tror jag mig ana en svag ilning av varför strålning reser en alldeles speciell skräck i människans djupaste inre.

Ursäkta den dubbade versionen, min egen togs ner pga upphovsrättsbrott… Den tunga delen är ungefär från minut 1 och t.o.m. 4

Själva musiken kan nås här, på http://www.youtube.com/watch?v=Iff_pJ0SNTA

Den där scenen har jag haft i bakhuvudet redan innan, när jag skrev en scen till min berättelse, där något fruktansvärt och okänt drabbar protagonisterna en bit in i handlingen.

”Tyst, smygande osynlig

omvandlande det levandes mest grundläggande väsen

varje byggsten i kroppen till en dödsfiende

varje por till ett blödande sår

varje droppe, varje utsöndring blir ett gift,

en pest att frukta för de rena

inälvorna kommer upp för att möta utsidan

drivna av en kraft, från själva tillvarons innanmäte…”

Min tanke och beundran går till de japanska tekniker och arbetare som trotsar detta onämbara och stannar kvar i närheten av reaktorn i Fukushima, för att bekämpa den katastrof som lurar. Det är förvisso deras plikt, men ställt inför en sådan primal kraft är det ändå upp till var och en av dem, ett beslut grundat i deras integritet och mod. Jag hoppas, hoppas att de japanska arbetarna aldrig skall känna realiteten i beskrivningen ovan, att de har rymddräkter som skulle skydda dem från en supernova, att Japan har lite mer aktning för livet än diktaturen Sovjetunionen hade och göra mer än sätta sin lit till det offer av sin hälsa, och sitt liv, som de stackars matroserna på K-19 tvingades göra 1961.

Hoppas.

———————————————–

Om filmen ”K-19, The Widowmaker” se IMDB http://www.imdb.com/title/tt0267626/ och på Wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/K-19:_The_Widowmaker. Filmen släpptes 2002 i Sverige har jag för mig, och finns att få tag på på välsorterade affärer över disk. På nätet hittade jag den bara på Loudness Hembio, vilket iofs har sin logik, eftersom filmen har ett mycket bra ljud som starkt bidrar till den klaustrofobiska känslan av att sitta hjälplöst fångad i en undervattens-stålkorv med en kärnreaktor som medpassagerare…

Filmmusiken, skriven av Klaus Badelt, rekommenderas. Finns tillgänlig på Amazon, http://www.amazon.com/K-19-Widowmaker-Score-Klaus-Badelt/dp/B00006AATU

Posted on 18 mars, 2011, in Asien Fjärran östern /Asia the Far East, Film /Movies, Människokroppen /The Human Body, Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Musik /Music, Natur & Vetenskap /Natural Sciences, Naturkatastrofer /Natural Disasters, Samhällen Då & Nu, Skador & Sjukdomar /Injuries & Disease and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink. Lämna en kommentar.

KOMMENTARER TILL INLÄGGET

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: