THE HOBBIT: En Oväntad Resa (?)
Eller kanske inte så oväntad…resan från att ”Shit, vi har en ny mäktig filmfranchise, hur skall vi krama mer pengar ur den?” till att man slet sönder den stackars ungdomsboken ”Bilbo, en Hobbits Äventyr” till tre mer än tvåtimmarslånga filmer är möjligen beklaglig, men knappast förvånande.
Bilbo skrevs som bekant av JRR Tolkien, ”Sagan om Ringens” skapare, och var den första berättelsen i vad som skulle utvecklas till hans unikt genomarbetade sagovärld Midgård. Den skrevs dock för läsning för och av barn från 10-årsåldern och uppåt, så historien är således inte alltför komplicerad. Bilbo är en Hobbit, dvs tillhörig ett folkslag av små människoliknande, fridsamma invånare i ett idylliskt och distinkt engelsk-aktigt landskap. Plötsligt en dag kommer trollkarlen Gandalf, en skum men inte helt obekant figur, och föreslår ett äventyr. Strax efter följer en posse av 13 dvärgar och våldgästar Bilbo. Varvid det framgår att äventyret ifråga är att ta tillbaka en skatt som stulits av en drake som ödelagt dvärgarnas rike Erebor. Snart nog befinner man sig på väg österut mot Ensamma Berget, en lång resa under vilken man stöter på alver, troll, vättar och andra onämnbara varelser innan det är dags för en konfrontation med draken. Under färden sätts ett antal politiska skeenden igång som mynnar ut i en stort upplagd konfrontation. Svek, mod och diverse hjältedåd samt magi och mystiska varelser kantar det rappa äventyrets väg. 
Den där berättelsen har alltså delats upp för att täcka hela 3 filmer. För att fylla ut den enkla storyn i boken har man också tagit med en del kringmaterial som Tolkien lämnade efter sig i de olika appendix och senare tillägg för vilka han var berömd. 
Först skall sägas att ”The Hobbit” är väldigt snygg. Scenbyggen, dräkter och konceptuell design bär samma anslag som LOTR. Filmningen, efterbearbetningen och de allerstädes närvarande specialeffekterna bildar en stark enhet, och ofta när det gäller att skapa ett visst utseende eller en vy, smälter de in i varandra otroligt snyggt och sömlöst – man tänker inte ens på att det är specialeffekter överallt i Erebor eller hos orcherna. För att inte nämna Gollum, Gollum, denna genialiska karaktär tillika vandrande effekt lyser upp varje ruta han är med i.
Att filmen är en estetisk pärla tar dock inte bort att svårigheten att fylla ut Bilbos kompakta och ganska raka story så att man kan motivera tre filmer är mycket påtagligt. Tyvärr framstår filmen som en slags pastisch på LOTR 1, inte minst på grund av den valda inledningen. Man traskar, man kommer till alverna där det pratas allvar, sedan drar man vidare, ner i underjorden och kommer sedan ut omskakade och råkar på en massa orcher som man får problem med. Känns bekant, eller hur?
Filmen dras med flera berättarmässiga problem. Ett är att dess inbyggda konflikter, som borde bestå av de motståndare och faror man stöter på under handlingen, fogas in i en mer episk skala som skall mynna ut i den världsomspännande kamp som utgör fonden i ”Sagan om Ringen”. Det funkar tyvärr inte helt väl. Den essentiella ondska som är Saurons funkar för den mytologiska skala som LOTR utspelar sig på med nazguler och Sauron som är en slags halvgud. Här är den dock bara närvarande antydningsvis, och när det mest är orcher som är fienden ställer man sig förr eller senare frågan varför de agerar som de gör, vilka motiv och syften de har osv, varvid svaret”för att de är Onda” känns mindre tillfredställande. Den bleke überorchen Azog, t.ex., liknades av en biobesökare med Darth Maul-i Episode 1″ av Star Wars-filmerna: dvs en potentiellt cool, men slutändan trist motståndare.
Sedan är det Peter Jackson. Dennes signum, att närmast tvångsmässig skruva actionscener flera extra varv dras här tyvärr så långt att det blir fånigt. Det tenderar till och med att skada berättelsen, som blir inkonsekvent. Se t.ex hur rädda dvärgsällskapet är för några få spejare i flmens första hälft; men sedan, när man är hos mitt i orchernas håla så slaktar man hundratals av dem medan man flyr. Samma sak med de enorma bergsjättarna – vad de än gör biter inget på hjältarna och det skapar en mättnad, en slags inflation i övermaxade actionscener och dödar mycket av den potentiella spänningen.
De scener som funkar bäst blir paradoxalt nog av ett lugnare slag, som när de allvarliga dvärgarna eller alverna talar om viktiga saker. Gestaltningen av dvärgarnas öde och varför de strävar efter att nå Erebor är inte alls dumt gjord – man sympatiserar med dem, utan att det blir för slibbigt. Gollum-scenen med gåtorna är filmens kanske största behållning – snygg, tät och nervig, med den skogstokie Gollum på en gång roande vansinnnig och avgjort farlig och otäck. 
Stundtals känns dock ”The Hobbit” ganska tungfotad. Det lätta handlag som är boken ”Bilbos” kännetecken är inte riktigt närvarande. Filmen känns ofta träig och försöken till humor för att lätta upp det hela känns sökta och ibland märkligt opassande. Det saknas en Pippin och Merry, eller ens en Gimli trots alla dvärgar, som kan tillföra en lite naturligt lättsam atmosfär. Att skoja till trollen funkar för den korta scen där de är med, men det räcker bara så långt. Resultatet blir en ”episk rulle med skämt av buskis-karaktär” som en fyndig betraktare uttryckte det.
Det har gjorts stor sak av att ”The Hobbit” visas i såväl 3D som i High Frame Rate, dvs med 48 bilder i sekunder för ökad skärpa. 3D-tekniken funkar bra och är snyggt genomförd, kanske inte i klass med ”Avatar”, men ändå. 3D är som av en händelse något överflödigt i stora miljöscener ur vinklar som gör att hjärnan ändå skapar känslan av djup. Det är orsaken till att gamla knep inom bion som ”forced perspective” fungerar. Det gör att 3D mest kommer till sin rätt på mellanlångt avstånd där man kan se att objekten står ut i relation till omgivningen. Det finns dock en fälla också här, den klassiska 3D-filmens fälla, att medvetet lägga in objekt som flyger mot betraktaren för att verkligen gnugga in att det minsann är 3D. Peter Jackson gör sig inte alltför ofta skyldig till det, men det händer. Irritationen över att tvingas bära de jävla glasögonen är också påtaglig – det där är en självförstörande grej för 3D, att eftersom man måste göra en sådan onaturlig sak så hakar man upp sig på det och sitter och letar efter ”3D’n” istället för att slappna av och ta det som en naturlig del av filmupplevelsen. 
Apropå den skarpa bilden har det sagts av många att den känns ”tv-mässig”. Undertecknad tror att det inte beror på tekniken i sig, utan på att den skarpa bilden gör att begränsningar hos ljussättningen blir tydligare. I ”The Hobbit” är detta tydligt nere i Baggershus, medan man inte alls tänker mycket på det i de stora utomhusscenerna. Men samtidigt skorrar det lite i kanten när man ser vissa saker på lite halvlångt sikt, som Radagasts kaninsläde ute i ödemarken, vars rörelser ser alltför tydligt CGI-aktiga ut i den skarpa bilden. 
PR-maskinen för ”The Hobbit” var ungefär lika subtil som Saurons horder, och filmen har enligt alla konstens regler hypats upp till nivåer där det alltid skulle bli svårt att förhålla sig objektiv till den, speciellt för en gammal tolkienfan. Förekomsten av de tidigare filmerna gör det ännu mer komplicerat – de tre LOTR-filmerna lyckades ju bra med att skapa en stämning som gjorde böckerna rättvisa och var vackert och berättarmässigt väl genomförda (Även om purister som undertecknad känner rasade iaf, och å andra sidan måååånga som inte läst böckerna förstod de där filmerna på ett mycket ytligt plan – men det är en annan diskussion). 
Det går nästan inte att ge en så pass snygg och minutiöst, och bitvis mycket sevärd, film underkänt- men den är verkligen inte lika bra som LOTR-filmerna, och en uppryckning behövs om inte nästa film skall kännas ännu mer som en upprepning och en transportsträcka av ens pengar till filmbolagen, utnyttjande ens nostalgi och skimret från de tre LOTR-filmerna.
Indomitus Betyg:
Medelbetyg för gott försök
————————————————————————-
Se info om filmen
- Filmens egen sajt – http://www.thehobbit.com/
- Den officiella filmbloggen http://www.thehobbitblog.com/
- The Hobbit Movie Blog http://the-hobbit-movie.com/
- Wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/The_Hobbit_(film_series)
- IMDB http://www.imdb.com/title/tt0903624/
Läs boken ”The Hobbit”, eller ”Bilbo” på svenska, själv eller för barn. Det är en bra introduktion till Tolkiens sagovärld. Den finns överallt där böcker säljs.
- Om boken ”The Hobbit” se http://en.wikipedia.org/wiki/The_Hobbit
Trosskallarnas konspiration – Om sekularisering & Tro i Skolan
Man kan naturligtvis fråga sig varför detta känns så angeläget nu. Med tanke på hur ljumt, för att inte säga obefintligt kristna de flesta som gnäller är, framstår det som rätt tydligt att den kyrkliga kopplingen är mer en slags symbol än en troshandling. För vissa (men absolut inte alla) representerar avslutningar i kyrkor eller närvaror av präster ett slags band till en tänkt tradition, som man av någon anledning vill slå vakt om. Denna oro för en tradition som man förut knappast sett som så viktig kan i sin tur utnyttjas av de som vill nyttja frågans symbolvärde som en täckelse för att föra fram en agenda. Det kan vara främlingsfientlighet (”det är muslimernas fel att vi inte får fira i kyrkan”), det kan vara snöda egenintressen (prästen: ”uh, mitt jobb är i fara”), det kan faktiskt vara religiös tro (”klart man skall samla menigheten i Guds hus med välsignelse och allt, det är ju SANNINGEN”) eller en slags allmän konservativ vurm, en nostalgi efter något som representerar forna tiders skick och sed. Eller en kombination. Många av de som tagit till orda representerar en eller flera av ovanstående, inte sällan insvept i dunkelt tal och tryfferat med logiska felslut eller halvkvädna visor, som framgår av P1s ”Människor och Tro – Skall skolan gå i Kyrkan”.
För denna blogg blev sammanblandningen av motiv klarast i ett annat medium. SvDs Maria Ludvigsson i en ledare och Antje Jackelén biskop i Lund på tidningens debattplats Brännpunkt kom den 2:a december att bilda en märklig apologetisk duo. Märkligt för att man inte väntar sig sådant i Sverige. Det har mer en reminiscens av bananrepublik, där någon tidningsmakthavare och biskopen sitter och snackar ihop sig över hur man skall fortsätta förtrycka den fruktplockande plebsen. Och likt dessa kom de fram till en fiende, orsaken till vissa svårigheter som vidlåder de stapplande och på dekis stadda institutioner som dessa båda representerar, vilken i Sveriges fall skulle vara… sekulariseringen. Eller ”sekularismen” som de säger. Från det utgångsläget firade sedan de båda av en bokstavlig kanonad av vilseledande snack och nödtorftigt insvept vurm för en teokratiskt präglad fostran och oförståelse för de principer som bär upp en sekulär, demokratisk och inkluderande samhällsordning.
Som det här med ”sekularism”. Genom att behänga strävan efter ett samhälle där staten inte springer en viss kyrkas eller sekts ärenden , exempelvis genom att staten låter bli att indoktrinera ungdomen i en viss sekts världsbild och dogmer, med ett ”ism”, skapar de illusionen att sekulariseringen är en slags genomgripande ideologi med dolda ärenden på sitt imaginära partiprogram. Eller det uppenbara och genomtuggade bedrägeriet att ”sekularism” i sig utgör en slags trosföreställning. Det kunde knappast bli mer idiotiskt och vilseledande.
Sekularisering är inte en tro, lika lite som skallighet är en hårfärg. Det en process, inte en självständig världsbild eller politisk ideologi. Processens enda effekt och verkande princip, det enda som kunde kallas dess mål eller syfte är att skilja religionens makt från den allmänna, offentliga makten. Det är dess enda ärende. Allt annat är snömos som Maria Ludvigson och de som motsätter sig ett sådant åtskiljande vill blanda bort korten med. Om det beror på intill enfald gränsande okunnighet eller medvetet val, är inte lätt att avgöra.
Tokstollevarning om t.o.m. DENNE man är mer sekulär än du…
Många tillskyndare av en sekulär samhällsordning är nämligen religiösa. Självaste ärkebiskopen Anders Wejryd framstår t.ex som ett under av sekulärt sinnelag jämfört med Jackélen och Ludvigsson när han entydigt slår fast att skolan och kyrkan är separata institutioner vars ärenden förvisso kan kombineras, men inte blandas ihop. Inga troshandlingar skall därför riktas gentemot barn som har skolplikt. Han passar också i sammanhanget på att upplysa de historielöäsa ”traditions”-vurmarna att avslutningar och sådant i kyrkan ingalunda är en särskilt urgammal sed, utan ett ganska nytt påfund.
Ännu tydligare är detta i det mest religiösa av alla moderna länder, USA, ett land som dock ifråga om lagstiftning är mer sekulärt än Sverige. Där har dock organisationer som Americans United for the separation of Church and State fullt sjå med att slå tillbaka just det slags smygande indoktrinering i statens regi som Abrahamson och Jackelén förordar, och försvara statens sekulära karaktär. Den organisationens ordförande Barry Lynn är dock… en pastor, framstående ledare i The United Church of Christ. Den som skulle berätta för honom att han tyr sig till en annan ”tro” än kristendomen, får nog bereda sig på en verbal bitchslap som heter duga.
Barry Lynn
Hans argument för sekulära värden, ett som Maria Abrahamsson och biskopen skulle fatta om de verkligen menade något med sitt tal om ”andlighet” och religionens roll, är att endast ett sekulärt organiserat samhälle kan skydda allas lika rätt till religionsutövning.
Det är kanske där skon klämmer. Ludvigsson försvarar i sin ledare att samma institution, i närvaro av samma lärare som lär barnen plus och minus, rättsstavning och vad som är verklighetens beskaffenhet skall ha som stående inslag till att dra iväg barnen till en religiös kultplats, och uppmuntra att de leds att delta i en viss sekts religiösa riter. För vad som präglar den verksamhet som åsyftas. dvs skolan. är att den är offentlig verksamhet, till råga belagd med tvång för barnen att deltaga.
Maria Ludvigson och biskopen vill inte ha lika rätt till religiönsutövning. De propagerar för en EN sekts, en viss trosriktnings primat och att denna skall skyddas och främjas av det allmänna, av staten, gentemot Barn vilka under skolpliktens insegel skall inympas vissa i dogmer inpyrda traditioner.
Det skulle väl kunna vara komiskt, om det inte präglades av ett så frånstötande hyckleri. Varenda ett av Ludvigssons och Jackeléns argument och grundlösa beskyllningar lätt kan kännas igen för den som är lite insatt, som hämtade från USAs debatt om religionens roll. Där brukar många av dem dock anföras mot Ateister – och som även de också då är mestadels felaktiga, sitter ännu sämre mot de som verkar för ett sekulärt samhälle och inte alls originellt.
Som det klassiska grepp att kalla sekularister ”ängsliga”, ”fobiker” och med en egen ”sekularismens bekännelse”. Tala om projektion. Som om det inte vore religionens kohorter som är ängsliga, rädda för att deras länge icke ifrågasätta privilegium att få sig religiöst präglade ceremonier serverade som vore de helt naturligt och en omistlig del av kulturen skall naggas i kanten. Denna närmast desperata nervositet framgår med all tydlighet när Ludvigsson råkar avslöja att hon är motståndare till att alls ifrågasätta religionens roll i samhället
Församlingarna utgör en viktig del av civilsamhället och att ifrågasätta deras roll är också att ifrågasätta en oumbärlig samhällssfär
Maria Ludvigsson, Svd Ledare 2/12 2012
Ooook. Religionens roll får alltså inte ifrågasättas. Den skall vara helt skyddad från kritik. Det här framhävdes för övrigt av att något genmäle till hennes ”debatt”-artikel inte var möjlig. Svagheten i argumentationen var väl för uppenbar för att utsättas för kritik, kanhända. Var det Iran vi var i, eller står hon verkligen för det där? Ledsen Ludvigsson. Så länge vi lever i ett fritt samhälle, är det av avgörande vikt att ifrågasätta just sådant som religionens roll, och inga kryptoauktoritäa fasoner i världen kommer att hindra det.
Det är ironiskt, att Maria Ludvigsson verkar i en publikation som annars brukar slå sig för bröstet som valfrihetens och individens banerförare. Man inte ifråga om att religiösa kulthandlingar skall innympas i våra barn med offentliga medel och under skoltvångets hägn. Nej då är det Love it or Leave it som gäller. Vilket blir ännu mer verklighetsfrämmande när man ser, som nedan, att de flesta faktiskt inte firar avslutning i kyrkan redan.
Delvis borde vi vara tacksamma över Ludvigssons och Jackeléns utsagor. Det är sällan vargtassen skymtar fram så tydligt under fårfällen hos trons försvarare i våra samhällen, olikt deras kollegor i mindre lyckosamma stater som säg, Polen eller Ryssland, där dessa fortfarande tycker sig ha rätt att kräva att staten skall vara hörsam på deras speciella religiösa agendor vid utövandet av offentlig makt.
En gång var religionen inympad med vårt utövande av medicinen. Med all undervisning i historia och samhällsämnen, ja all utbildning överhuvudtaget, även sådan som gällde vad vi skulle kalla i naturämnen. Själva den politiska diskursen var präglad av hänvisningar till ”Guds ordning”, tämligen ensidigt riktat mot progressiva eller nya tankar. När biskoparna dikterade samhällsordningen var även andra former av kristendom för mycket för dem att tåla, och förföljdes. Så ser ett samhälle ut, där Allt är inbäddat i en ”kristen kontext”.
Mänsklighetens expansion ifråga om vetande, empati, i utökade rättigheter och frihet och rättvisa för alla. vårt moderna tänkande om religionsfrihet, om könen och kvinnans frigörelse, om barns rättigheter, dödsstraff och rättsväsendet överhuvudtaget, har utvecklats i direkt trots mot en förhärskande religions bud, och av skiljandet från de offentliga, gemensamma institutionerna från religiösa organisationers och dessas doktriners grepp.
Det är det som är innebörden av begreppet Sekularisering.
Att detta är en process där man tvingas ge upp något, det är förstås klart. Och måhända är priset för högt att betala för den som ser sin egen maktställning hotad, eller är beroende av nostalgiska tillbakablickar till en svunnen era av endräktigt sjungande av samma psalmer på en mässa för sin sinnesfrids skull.
Men för samhället i stort kan det vi till äventyrs har mist i monolitiskt, enhetligt tänkande och på religiös dogm baserade normer, inte mäta sig med vad som vunnits av att vi dragit vetande, politik, rättvisa och sexualmoral från den organiserade, med staten sammangifta religionens grepp. En personlig reflektion skulle också vara att den trygghet som en sådan anordning kunde skänka inte är värd att ha, nej utgör en förolämpning för en fritänkande individ. Och ovärdigt ett samhälle där människor umgås som jämlikar, utan behov av att från barndomen, dolt i statens verksamhet och med traditionens försåtliga argument pådyvla varandra sina egna trosföreställningar, kulthandlingar och riter.
Se också inlägget om religiöst motiverad undervisning i den svenska skolan
Dumskallarnas Konspiration: Kreationism i Sverige
—————————————————-
P1’s ”Människor & Tro” har bäst tagit upp debatten om tro i skolan
- Se sammanställning fredag den 14 december, http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=416.
- Programmet ”skall skolan gå i kyrkan finns på http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=416&artikel=5377000.
- Programmet Icke-religiös Jul en utmaning för Skolan http://sverigesradio.se/api/radio/radio.aspx?type=broadcast&id=4301713&codingformat=.m4a&metafile=asx
Maria Ludvigssons ledare i SvD:
- http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/advent-i-kyrkan-lika-sakert-som-amen_6666572.svd och
- http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/advent-som-vilken-folkdrakt-som-helst_7718696.svd
Antje Jackelén utgör ett paradexempel på att även den mest liberalt tänkande person kan förvridas av sin religion, eftersom den ändå måste försvara sin sekts sanning och hur angeläget det är att man åtminstone tror på någonting, helst dennes egna religion. Eftersom det är grunden för hennes egen verksamhet. Hennes syn på sekularism har hon tidigare gett uttryck för http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/sverige-har-ett-samtalsklimat-om-religion-som-inte-gagnar-tillvaxt/. Det där är en försåtlig figur – för i ett samhälle som det svenska är staten, som mycket riktigt inte är liktydig med samhället, inbegripet i alla aktiviteter, men vad Antje et consortes vill är att skapa en frizon, där man kan säga – HÄR skall staten inte vara sekulär, utan aktivt stödja en viss form av organiserad kult. Det är intressant att namnet på hennes artikel i pappersversionen var ”Staten ligger i krig med sig själv”, vilket skippades för det mer offermentalitetsbetonade http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/unga-far-signalen-att-kyrkan-kan-vara-farlig_7718446.svd
Tannhauser på bloggen ”Hedniska Tankar” bidrar med det intressanta perspektivet av vad en ännu äldre tros företrädare har att säga om kristna och deras totalitärt anstuckna vurm för just sina ceremonier. Se t.ex
- http://tannhauser3.wordpress.com/2012/12/15/de-kristna-julbrakar-vidare-i-norge-och-i-sverige-men-jag-ater-hastkott-som-hedning/
- http://tannhauser3.wordpress.com/2012/12/10/ar-det-hedniska-ordet-jul-verkligen-oforklarligt/
- http://tannhauser3.wordpress.com/2012/12/08/jag-haller-inga-tal-men-julen-ar-nordisk-sager-alla-hedningar-och-humanister/
Camilla Grepe har i sin blogg en intressant sammanfattning av vissa av principfrågorna i denna debatt i http://camillagrepe.blogspot.se/
En Teaser från sjukhuset – Corinna i lite olika stilar…
På Genomresa från en sjukkhusvistelse… men på väg tillbaka snart. Inget bloggande har varit möjlig, men en liten teaser av några bilder som kommer i framtida inlägg, fortsättningar på mina studier i den sköna Corinnas utseende.Det är ett litet urval i olika tekniker som brukats för att avbilda den djärva: blyerts, tuschpenna och klar-linje/komisk seriestil som färglagts respektive.
Corinna knässittande nakenstudie
Corinna helkropps nakenstudie tusch
Corinna i seriestil färglagd
…Och så en hyllning till Laetitia Casta
I inlägget om H&Ms julreklam togs faktum upp att 2012s underklädesmodell för vinterkampanjen är den bedövande vackra aktrisen/modellen Laetitia Casta. Denna blogg håller sedan lång tid henne som en ikon avv fullfjädrad skönhet, och en liten hyllnings-spin-off syns alltså vara på sin plats…
Undertecknad är inte odelat positiv, för att säga det milt, över H&M och för den delen andra klädkedjors tapetsering av busskurer, gator och torg med sina annonser, som framgått av inlägget ”Julen närmar sig med Snö, första Advent och…underkläder?”.
MEN med detta sagt, finns det faktiskt inga politiska eller andra sådana abstrakta hänsyn som kan ta bort faktum att Laetitia Casta, årets H&M- modell, är en välkommen figur på de platser där reklam som visar människor med mer eller mindre kläder borde få förekomma. Sådan är skönhetens kraft, att den transcenderar andra hänsyn ibland.
Laetitia Casta är en fransk modell och skådespelerska. Hennes fina och sensuella drag gav henne skjuts till en internationell modellkarriär inom klädesindustrin och snart också kosmetik och andra anknutna annonssegment. Under sent 90-tal kunde man se henne bära alla former av utstyrslar, från haute couture till minismå bikinis.
Laetitia har en inom modeindustrins ramar mer kurvig och hälsosam figur – hon räknas trots sin uppenbara slankhet som ”yppig” i den världen. Trots industrins märkliga beröringsskräck med den mer fullödiga kvinnlighet som är hennes, gjorde den överlägsna attraktionens obönhörliga kraft snart Laetitia till en favorit som underklädes- och baddräktsmodell, och hon väckte beundran och uppseende för sin figur i sådana publikationer som Victoria’s Secret och Sports Illustrated (se nedan).
Välrenommerade fotografer som Herb Ritts, Annie Leibovitz mfl. rusade till för att fånga hennes uppenbarelse och hon blev förståeligt nog en given favorit för nakenstudier, samtidigt som hon fortsatte att vinna anseende med uppdrag för franska kosmetik -och modehus och liknande prestigefyllda engagemang.
Laetitia Casta i Sports Illustrated Swimsuit edition 1998
Som modell har Laetitia numera snart sagt alla meriter som alls är möjliga, och har förekommit i över 100 tidningsomslag och varit många stort uppslagna kampanjers första figur. Hon är högt hållen av fotografer av både kommersiellt och också konstnärligt slag, Dominique Isserman dedikerade en t.ex. hel bok med foton av henne.
I Frankrike har hennes skönhet tagit henne utöver skönhetsindustrins ramar och förlänat henne en ikonstatus. Laetitia blev i slutet på 90-talet i en öppen omröstning av de 15 000 i de Franska Borgmästarnas Förbund (ung. motsvarande Kommunförbundet) vald att stå modell för nya och framtida statyer av Marianne, den franska symbolen för republiken och den Franska Nationen (motsv. Moder Svea i Sverige).
Fransmännen tar sin moderlandssymbol på allvar: Marianne har avbildats på betydande kosntverk, mest känd kanske Eugene Delacroix ”La Liberté”, och sålunda kommit att förknippas med den franska andan och de värden som sedan Franska Revolutionen och de många resningarna sedan dess finns inlagda i den franska republiken.
Marianne står därför staty i nära nog varje fransk stad, hennes byst pryder otaliga offentliga byggnader, hon är på regeringens logga och emblem…Laetitas anblick är alltså stoff för evigheten, som andra förlagor för Marianne före henne, såsom Brigitte Bardot, Catherine Deneuve mfl.
Det är en händelse som ser ut som en tanke att Laetitia också har porträtterat just Brigitte Bardot i filmen Gainsbourg (om den franske sångaren med samma namn), en roll för vilken hon fick fina recensioner. Laetitia har gjort en lyckad gradvis övergång till skådespelerska, först i små roller som Falbala i ”Asterix & Obelix möter Caesar”, men sedermera med allt tyngre och mognare stoff.
Hon är ingen ung flicka längre, Laetitia, hon har fött barn och utvecklat sig. Men hennes lockelse som modell är oförminskad, hennes sensualitet förändras men består. H&M är bara att gratulera att fått henne som frontfigur för sin kampanj, som oavsett om man anser om den som fenomen, sålunda ländas lite klass och den förtrollning som endast en överskridande skönhet som Laetitias kan ge.
Andra behandlingar av problematiska liksom inspirerande visoner av skönhet, samt hyllningar av denna bloggs musor, finns under tråden
——————————————————–
Om Laetitia Casta:
- se allmän info http://en.wikipedia.org/wiki/Laetitia_Casta (den franska varianten är något bättre, se http://fr.wikipedia.org/wiki/Laetitia_Casta).
- För hennes filmkarriär se http://www.imdb.com/name/nm0144377/.
- För bilder på den ljuva, överallt på nätet, men en början kan vara http://www.jarlef.no/Laetitia_Casta/laetitia_casta.htm.
- För historien om de franska Marianne-bilderna se http://jarlef.no/Laetitia_Casta/Sub_Pages/Marianne.htm och http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/468595.stm
Julen närmar sig, med Snö, första advent och…underkläder?
Snön har kommit, liksom första advent, och med de första tryckta annonserna från H&Ms julkampanj på underkläder vet man – Julen är över en när som helst. En liten fundering kring underklädesreklam generellt, och en liten utvikning om årets julmodell, den sköna Laetitia Casta.
Undertecknad märker, troligen eftersom denne är djupt insnöad i egna utseende -och skönhetsstudier för närvarande, att antennerna är mer ute än vanligt för det sensuella och sköna, som kanske väcker (ännu) mer funderingar än annars.
HMs kampanj, som närmast blivit en tradition drog därför rätt lätt igång vissa tankar. 
Numera brukar den föregås av vinterkläderkampanj i annonstavlor, men den mer lättklädda huvudkampanjen förekommer redan i tryckta medier som morgontidningar. Den första reaktionen är en viss glädje, det måste tillstås. Frontfigur för underkläderna i år är den utomordentligt vackra Laetitia Casta (se länk till H&Ms sida om årets julmodell). Det är en jämförelsevis snygg kampanj, ganska nedtonad och beslöjad, med en viss atmosfär.
Så feministisk denna blogg är, är den dock också präglad av en viss fäbläss för kvinnlig skönhet som tvingar en att vara vaksam på sina impulser och spontana reaktioner. Och faktum att Laetitia är en underbart vacker modell bör inte tillåtas skymma det faktum att inte bara H&Ms underklädeskampanjer ställer en del intressanta frågor på sin spets- om skönhet, om gemmensamma värderingar och ideal om densamma, om kommersialism och det offentliga rummet. Bland annat.
De invändningarna som ibland luftas i samband med reklam för underkläder och badkläder har dock en tendens att spreta något. Reklam som visar lättklädda människor väcker alltid känslor, i slutändan för att de alltid innehåller den kittlande kopplingen till sexualitet som åsynen av en människas figur väcker. H&M har varit mycket smarta därvidlag, och utnyttjar de gränser som finns, och väljer ibland medvetet att provocera. Många tidigare underklädeskampanjer har således dragit på sig en hel del eld och kritik, från olika håll.
Men det finns också en hopblandning av motiv här, som tror jag, också är svår att lösgöra från en sorts dold dagordning eller låsning för vissa – som kanske inte ens är medvetna om det själva.
(HM har vunnit ryktbarhet inte utan Norge också http://www.abcnyheter.no/livet/2012/02/20/har-du-savnet-disse)
En vanlig och motiverad kritik av den negativa verkan av klädreklam är att modellerna är väldigt smala. Där finns onekligen en poäng. Som man ibland får förklara för folk, är detta dock inte så mycket en medveten konspiration för att förstöra kvinnors liv, utan vilar på en annan människoföraktande impuls, nämligen att klädmodeller inte är där för sin, dvs bärarens skull. Modellerna är artefakter för att sälja, eller i pret-a-porter-cirkusens fall, visa upp kläder. De är således vandrande klädhängare, och modeskapare som t.ex. Karl Lagerfelt är ganska öppenhjärtliga i den frågan. Att en sådan syn kan betraktas som kvinnofientlig kan många fler än Anja Karlsson, som fick böter för att vandalisera HM-affischer, tycka (Anja Karslsson fick böter för att kvadda affischtavlor med Claudia Schiffer http://www.sourze.se/default.asp?ItemId=10096239. Se också http://www.expressen.se/kvp/hms-julkampanj-far-kritik—igen/ och ungvänster http://ungvanster.se/2001/12/14/nej-till-kvinnofornedrande-reklam/)
Vad de inte skulle vidgå är förstås att de anar, de vet i sina ruttna hjärtan att en människas skönhet vida övergår vad ens det mest välsydda klädesplagg inrymmer. Och att modeller med en kvinnlig beauté som var för påträngande helt ställer deras varor i skuggan. Få som ser en riktigt vacker, sensuell och åtråvärd människa bryr sig i första taget om vad hon bär, modeonanistet får ursäkta. Samtidigt skall dock modellerna vara, tja snygga, tilldragande. Det är en balansgång, men en där den inbyggda driften mot en hårt tuktad, instrumentell och inte alltför översvallande form av skönhet, läs en avmagrad sådan, ständigt tar överhanden. I en hänsynslös och profitgirig miljö leder detta till ständig risk för excesser. H&M själva blev t.ex påkomna med att datormanipulera bilder för vissa annonser på sin hemsida, så att alla såg sådär tunna, klonat släta och inte alltför avvikande personliga ut.
(Om HMs retuschering http://www.fotosidan.se/cldoc/h-m-datoranimerar-modeller.htm och http://www.aftonbladet.se/wendela/article14028743.ab)
Det finns en brasklapp här, och det är att skönhetsindustrin också mer och mer kommit att sammanflätas med celebritetsfenomenet, där klädtillverkarna och olika former av kända personligheter ömsesidigt stärker sina varumärken genom att låna av varandras lyskraft och prestige. En celebritet är inte nödvändigtvis stöpt i klädindistrins mall, i alla fall inte från början, och dens särart är i en mening just den råvara som skall kapitaliseras på.
Samtidigt är påverkan från industrins bärande ideal och människosyn mycket stark. Många kändisar finner att de måste ”göra om sig”, lyfta, bleka och operera sig ganska rejält för att stanna i den trots alla bedyranden och tomma löften hårt mallade och likriktade skönhetsindsutrins hägn.
Trots detta kan man notera att celebriteterna ur rent utseendesynpunkt bidrar till att bredda bilden. Det är trots att skillnad på barbielookalikes som Claudia Schiffer och, säg, Salma Hayek.
H&Ms fall är också intresssant också för att de dragit på sig eld när de rent utseendemässigt strövade rätt långt från cat-walkens benrangel. Minnesgoda kommer nog ihåg att kedjan fick utstås minst att lika mycket, om inte mer, spott och spe när den avgjort voluminösa Anna Nicole Smith bar HMs underkläder och fyllde stadens gator med sina provokativa poser.
Notera att hela poängen med underkläder olika former av detaljer är till för att egga, genom framhävandet av kroppens attribut. Men i ANS fall var modellen för ”porrig”, för översvallande, vänstermänniskorna ondgjorde sig över den ”sterotypa ” kvinnobilden av en pudding som vill egga upp män sexuellt osv osv.
H& M darrade till lite på vägen till banken, men såg förstås till att lägga mer potentiellt farliga delar av kritiken på minnet. De har inte gått vidare med så öppet sexuella modeller sedan dess, utan valt den säkrare rutten att staga upp sexiga kändisar eller mer traditionella modeller, då och då lite tillspetsat med vissa något som retar upp litet grand.
(Tex var julmodellen borta ett år…http://tjejspaning.wordpress.com/2011/12/16/ingen-julreklam-for-underklader-fran-hm …men hon återkom http://www.barometern.se/noje_o_kultur/mingel/hm-aterupplivar-julmodellen(54223).gm)
Om man bryter ner motståndet mot HMs underklädesannonsering kan den grovt sett sägas ta sikte på antingen
a) användningen av kvinnokroppar i reklam överhuvudtaget och under alla förhållanden, eller
b) försäljningen av underkläder som ett satans eller kapitalismens förtryckande påfund eller
c) om det finns något speciellt bestickande eller översexueliserande/exploaterande i just HMs reklam eller
d) det kanske är så att HMs reklam bara utgör ett exempel att sikta på för en kritik som gäller annonsering och motstånd mot reklam och dess negativa och snedvridande effekter för samhällslivet i ett större perspektiv
a), b) och d) tycks mig, det måste jag säga, kryddad med åtminstone en liiiten bit verklighetsflykt och överspändhet. Oavsett vilka argument man anför längs linjen ”det är exploaterande att se människokroppar” eller ”raffiga underkläder är förnedrande” och dylikt återstår vissa svårruckade fakta.
Billigt, det är vad Ryanair själva säger sig vara
Vi är människor. och vissa produkter, inklusive under- och badkläder, skall faktiskt sitta på människor. Denna rimliga och logiska koppling gör att det är skillnad på att avbilda en brud i bikini som gör reklam för något helt annat, som bilar eller elverktyg eller vad som helst som inte har någon koppling till mer eller mindre klädd uppenbarelse, inte vänder sig till en kundgrupp med direkt koppling till den uppenbarade figuren osv. å ena sidan, och å den andra visa en kvinna i bikini som exponeras i plagget som just är produkten som saluförs. Sammanhanget, inte mängden hud, är det som avgör.
Den skillnaden blir uppenbar redan när man byter det fotograferade objektet mot en…man, som i HMs David Beckham-kampanj. Det är rimligt att hävda, inom vissa ramar, att HUR den avbildade ser ut kan vara problematiskt, men inte, om man accepterar att reklam finns, ATT en människa iförd just de lätta kläder som reklamen vill promovera, avbildas.
Om ens kritik är bredare och tar sikte på just reklamen i sig, på kommersialiseringen av offentligheten och de ofrånkomliga snedvridande effekterna på samhället, så blir det dock mer sammanhållet och konsekvent. Då måste man dock i konsekvensens namn minst lika mycket kritisera annan form av reklam som inte har samma ofrånkomliga behov av att avbilda människor.
Medvetet vilseledande reklam som kostat miljoner livet
Reklam som innehåller barn, reklam eller annonser för bostäder, reklam som anspelar på stereotyper – det finns mycket som är förvridande och sprider dåliga memer runt sig, och för den ickepuritanskt anstuckne är knappast en reklam för en negligé som visar just en kvinna iklädd en sådan som det mest anmärkningsvärda exemplet. För de som till äventyrs inte vill erkänna att reklamen kan utgöra ett hot eller ens problem för samhället finns bara ett ord: tobaksreklam.
Sådan kritik kan dock vara mycket svårare att formulera. Det kan finnas olika skäl till det. Det kan vara en mycket mer djärv och obekväm position att inta för många som vill lufta sina farhågor. Liberala feminister t.ex. vill ogärna fullt ut göra kopplingen mellan kommersialism och exploatering. Många mer vänsterinriktade underklädesannonskritiker har en självbild av att vara djärvt obundna och mot en slags pornoifiering av samhället – men har ofta svårt att ta in att denna vy tillåts riva distinktionerna så att själva anblicken av människokroppen traumatiseras.
Ibland kan man misstänka att en del av de mer än lovligt fåniga turer kring just HMs kampanjer just är egenyttiga utnyttjanden av slagkraften hos själva den kampanj som man kritiserar. Som när de fick kritik av Cancerfonden för att en modell, den brasilianska Isabeli Fontana, var ”för solbränd” för att vara riktigt hälsosam (se http://www.svd.se/naringsliv/branscher/handel-och-tjanster/cancerfonden-kritiserar-hms-bikinimodell_7187385.svd). Ursäkta? Kvinnan är brasilianska. Snarare borde undra varför skönhetsindustrin, från ett land på 20o miljoner invårare, varav ca 80-90 % är mulatter i någon form, väljer att lyfta fram de blekaste och mest vita människor de kan hitta. Solbränd Isabeli Fontana-episoden illustrerar att kontroversen runt vissa av H&Ms annonser närmast blivit ett spel som alla aktörer tycker sig ha något att tjäna på http://komunik.se/2012/05/11/hm-gor-upplagg-och-cancerfonden-smashar/.
Företeelsen i sig är mycket mer problematiskt än motivet
Något med spritreklamen verkar locka fram det värsta ur reklammännen…
Denna blogg är av synpunkten att det är en skenfäktning att så haka upp sig på just HMs kampanjer. Vad som borde vara det verkliga målet för kritik av reklamens skadeverkningar är det stora utrymme som reklam tillåts ta i det offentliga rummet, och att skepsisen borde riktas mot annonsering och spridandet av kommersiell propaganda överhuvudtaget. Tvärtemot vad dess tvetungade understödjare påstår är reklamens främsta syfte att desinformera och få kunder att fatta impulsiva och illa informerade beslut, inte att handla rationellt eller övertänkt.
…men å andra sidan kan även burgerkedjor vara puerila också.
Den ständigt pågående utmatningen av kommersiella budskap har också många andra dåliga effekter, som stadsfästandet av en syn på att allt är till salu, att samhällets viktigaste värden är sådana som kan köpas och säljas, dvs mätas i pengar, osv osv. Denna blogg är definitivt emot en sådan krass och snäv människosyn, och skulle därför se med behag på en kraftigt inskränkt rätt att sätta upp reklambudskap i offentliga utrymmen såssom i gemensamt ägd infrastruktur, offentliga byggnader, och också att sätta skarpa och hårda ramar för utgivandet och distributionen av reklamen via medier och direkt till människors hem.
(Se en politiker som talar om just reklam om det offentliga rummet – med förhoppning om att andan skall leda till mindre sexism i förlängningen http://blogg.vk.se/lundgren/2011/10/10/sexism-i-offentliga-rummet-327774)
På Sitt Eget hus kan de iofs få sätta upp en sådan affisch…
MEN reklamen kan i slutändan inte förbjudas helt utan att totalt trampa på omistliga värden som yttrandefrihet och näringsfrihet. Således kommer det alltid att finnas gråzoner. Vi måste erkänna vissa gränsdragningar, och att vissa kopplingar är mer godtyckliga än andra. Att förbjuda eller resa sig mot att en tillverkare av klädesplagg att ens visa plaggen i användning (dvs på kropp som bär den) oavsett fotonas natur, framstår därvid som en orimlig inskränkning.
Vilket är varför HMs kampanj I SIG inte borde vara måltavla för aggression, snarare vissa detaljer hos den och det faktum att vi måste se den överallt, inklusive när vi åker tunnelbana, väntar på bussen eller vad det nu är.
Se också tidigare inlägg om anknutna ämnen:
Om Photoshopping i reklam ”…Lite tankar om Photoshop 1”
Om sexistisk reklam ”Robotvodka: funderingar kring en Smaklös (?) kampanj…”
Om Mode & Kläder, se tråden ”Modernt Mode / Modern Fashion”
——————————————-
Lite löst och blandat om H&Ms kampanjer och underklädeskampanjer generellt http://www.dagensmedia.se/asikter/kronikor/article63489.ece
En arbetsrapport från Institutionen för Journalistik & Masskommunikation, Göteborgs Universtiet av Eva Berglie ”Jakten på Lycka” går systematiskt igenom H&Ms underklädes -och baddräktskampanjer och reaktionen och debatten kring dessa. Finns på nätet se http://www.jmg.gu.se/digitalAssets/1284/1284224_nr22.pdf
Dumskallarnas konspiration: Höga hus vid klara, och det vanliga gnället…
Ett nytt hus större än en friggebod skall byggas ovanför den ombyggda T-bane/tågstationen vid Klaragatan mitt emot centralstationen. Och genast kraxar olyckskorparna om att Stockholm blivit ett nytt Azerbadjan. Ett inlägg om arkitektur, som fått lite plats på sistone.
Som presenterats i bl.a. sidorna Arkitektur arkitektur.se/3xn-ritar-stockholmsstation, Byggnyheter http://www.byggnyheter.se/2012/11/klart-f-r-bygget-av-citybanans-nya-stationshus, och förstås nätverket för den som är intresserade av Stockholms utveckling och nybyggnation, YIMBY (http://uppsala.yimby.se/forum/thread.aspx?id=1272&sender=created), har ett förslag till nytt Stationshus och hotell mitt i Stockholm funnit nåd inför våra hariga kommunpolitiker som till slut och efter mycket handvridande tagit beslut till byggstart.
Det här bygget har stötts och blötts ett tag, och som envar som reser Stockholms centrala delar vet, så har ju det jätteprojekt som stationshuset är en del av kommit en bit på väg. Som vanligt är det dock de delar som syns, och som sålunda kan störa känsliga sinnen, som orsakar rabalder. Det absurda situationen är alltså att själva dragningen under jord där tåg och tunnelbanenedgångarna är tänkta att korsa varandra närmar sig färdigt stadium, men den byggnad som skall stå ovanför, den har ängsliga beslutsfattare inte kunnat slå fast än. Förrän nu, kantänka, även om man kan misstänka att klagotjuten kommer att valsa kring domstolar och andra instanser ända tills spaden sätts i jorden.
Det som förstås väcker ont blod är att man bestämt sig för att bygga ett nytt hus, detta säregna och misstänker man om man får tro kritikerna, halvt vansinniga idé i en stad. Med betoning på nytt – det är alltså inte en dålig pastisch på befintliga hus i kvarteren runt om.
Huset i fråga, som skall fylla den plats där den rätt anskrämliga Scandic Hotel rest sig, står på en av stadens mest attraktiva och centrala lägen. Ekonomisk logik ger därför att man försöker bygga en någorlunda effektiv, läs hög, byggnad på plätten. Flera förslag har presenterats, nedan ett av OMA Arkitekter.
OMAS förslags kan studeras på webbsidan http://afasiaarq.blogspot.com/2011/09/oma_19.html
En annan tänkt möjlighet var nedastående oregelbundna hus.
Det som tilldrog sig mer uppmärksamhet och som tröskades runt längst var ett liknande oregelbundet hus i ett något brutalistiskt utförande. Se nedan en kvällsvy samt den tänkta entrén till stationshuset.
Självklart har gnällspikarna lysande dagar. Förslagen har anklagats för att vara för stora, för fula, för konstiga, för moderna, för dominerande, för stora… (igen). Under tiden gjorde arbetarna sitt jobb, tunnlar drogs, berg sprängdes, linjer stod stilla, längre och längre ner sträckte sig tunnelormen i det enorma projekt som det innebär att gräva ut och binda samman flera kilometer tågspår mitt under en huvustad med tunnelbana, tåg och biltunnlar som korsar det, och sammanbinda det med befintliga kommunikationer. Men inget nytt stationshus i sikte.
Till slut fick Socialdemokraterna och Moderaterna i stadshuset som sagt nog, och spikade bygget. Men det faktum att man tagit beslut betyder förstås inte att allt är frid, för det finns alltid någon som tycker att just dennes behjärtansvärda och betydelsefulla åsikt skall föräras vetomakt. som framgått av rapporteringen i t.ex Metro (http://www.metro.se/nyheter/fp-rasar-mot-nya-stationshuset-helt-groteskt/EVHlkv!zojfjt5zVlPA/) som vet att förtälja att Fp, som stod utanför den uppgöralse mellan Moderater och Socialdemokrater som klubbade igenom huset, ”rasar”, och kastar vassa invektiv runt sig av typen:
Det finns en okänslighet hos både Moderaterna och Socialdemokraterna i ärenden som handlar om betong
Björn Ljung, gruppledare för Folkpartiet i stadsbyggnadsnämnden
Det där är gny i klassisk looserstil, och kanske inte värt att vidare kommentera.
Avgjort mer anmärkningsvärt, på grund av sina anspråk och sin arrogans, är en opinionsartikel i Svenska Dagbladet (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/en-bit-av-stockholms-attraktion-forstors_7534594.svd). Det som gör den intressant är att i sistnämnda illustrerar Kerstin Westerlund Bjurström med nästan parodisk precision konservatismens mantra – allt gammalt och invant är Gott- det som är annorlunda och tvingar fram en förändring är Ont. Hon drar på sig Jesaja-dräkt och förkunnar sålunda:
”Med vad rätt låter vi en storskalig byggnad med arrogant och teknokratisk uppsyn så få dominera över ettmästerverk som det i varje detalj så fint ornamenterade Centralposthuset eller den månghundraåriga Klara kyrkogård med allt vad den innehåller av vårt gemensamma minne?”
Arrogant? Här snackar vi verkligen om att kasta sten i glashus.
Med vilken rätt låter sig en arrogant och tyckmycken konservativ insinuera att hon och hennes gelikar är smakens domare och sista instans? Som om det vore självskrivet att posthuset är ”ett mästerverk”. Verkligen?
Westerlund Bjurström tycks glömma i klassisk historielöshet att när det huset byggdes var det ett enormt hus som låg mot skalan i omgivningen. Samma argument hon framför kunde och kan anföras mot varje större byggnad i Stockholm. Eller tror hon att Kungliga Slottet, eller kyrkorna, eller Riksdagshuset, inte byggts med avsikt att projicera makt och ambitioner av annat slag än folks trevnad, eller en vacker och ren funktion? Tror hon att hennes omhuldade posthus, invigt av själve Kungen OskarII med pompa och ståt, medvetet byggd för att se ut som en medeltida borg, höjande sig över sin samtids omgivning, inte skulle dominera och gnugga in den statens makt och välde som den representerade, ”på omgivningens bekostnad”?
Åh nej, men det gills inte, eftersom hon vant sig vid och gillar det. Hon vill göra sin smak till norm, en förhärskande och förbjudande sådan. Så talar någon som samtidigt som hon vill göra sig till offer vill just härska över och dominera sin omgivning, desto mer försåtligt, för att inte säga falskt, genomfört i och med att hon gör sig till talesman för antydda ”högre” värden som skall övertrumfa vanliga processer.
När omgivningen, och en demokratisk planprocess, troligen en av de mest ängsliga och tungfotade i Världen går henne emot, har hon inget emot att jämföra Sverige, och Stockholm, med diktaturens Baku. Det är ett förtäckt sätt att säga att endast totalitära stater och härskare gör nya saker i stor omfattning. Och att det är vulgärt och demokratiskt suspekt att vilja ändra på skalan hos byggandet i en stad som är tio gånger större än när hennes arkitektoniska snuttefiltar byggdes, och fortsätter att växa med en kvarts miljon invånare per årtionde, med allt vad det innebär.
Det är så här det ser ut när bakåtsträvare försöker hävda sina värden, sin smak och sina preferenser såsom ”naturliga” eller på något sätt mer legitima – det är egentligen inte att argumentera alls, bara att peka på det befintliga och säga bra och bläää till det som skulle ändra på det, utan annat än en självpåtagen överhöghet.
Känn förtrycket på Klarabergsgatan
Till Westerlund Bjurström och alla hennes gelikar vill denna blogg säga – med sådana vänner behöver man inga fiender. Vi är t.ex. många som gillar posthuset, uppskattar dess arkitektoniska förebilder och ornamentfyllda fasader, mer så än det mesta av senare tids modernism. Vi är många som kan uppskatta stadens gemensamma minne, som kyrkogården. Det finns många invändningar att resa mot det framlagda husets utförande – det är i själva verket ganska trist, inte särskilt vare sig stilfullt eller nydanande.
Men vet ni vad? När allt är sagt och gjort kvarstår: Stockholm saknar hotellsängar. Innerstaden är inte speciellt tätbebyggd jämfört med andra, liknande städer, och dessutom svår att bygga hus på tack vare alla tunnlar. Marken är otroligt dyr. Argumenten för ett stort hus som kan täcka åtminstone några av de behoven är överväldigande och faller envar i ögonen.
Eller i alla fall de som saknar den arrogans och självtillräcklighet som krävs för att hävda att vår smak måste härska och ligga som en våt filt över utvecklingen i en växande stad, som endast långsamt försöker anpassa sig till den roll som Sveriges motor och hela regionens centrala nav, som är nödvändig för att Sverige skall kunna förbli ett värdigt, framgångsrikt samhälle.
Varje era har sina hus, och sin smak. Varför skulle denna tid och dess behov ständigt stå tillbaka för något som kom före? Man kan beundra och gilla, till och med föredra, förgångna yttringar av konst, kreativitet och byggande utan att kräva att världen skall stå stilla och frysa utvecklingen för den sakens skull.
PS
Och för att driva småhuskramarna att vända sig i sina burgna våningar, ta och kika in http://www.metro.se/noje/framtiden-for-stockholm-skyskrapor/EVHlfk!YyF4ocDsFW62/ eller ännu hellre http://stockholmprojekt.blogspot.se/p/hoghus.html. Bakåtsträvare rekommenderas att klicka och få en hjärnblödning.
———————————————-
Tidigare inlägg om arkitektur med fokus på Stockholm och höga hus
Om Studenttornet – tankar kring ett höghus syskon
Några bilder från Victoria Tower, Stockholms nya höghus
För övrigt anser jag att alla hus över 50 m bör förstöras
Ny Arkitektur kan också bli fel…
samt se tråden
Corinna, den Sköna Krigaren del 2 – Ett ansiktes tjusning och vedermödor
En mängd utseendestudier för Corinna, en av de kvinnliga hjältarna i min berättelse, sammanfogas i en serie inlägg. Del 2 tar sikte på ansiktsstudierna av den vackra, och strävan att fånga ett ansiktes skönhet, särprägel och uttryck genom frihandsteckning.
Som redovisats i det förra inlägget så bestämde jag för många år sedan mig för den vackra Samantha Dorman som utseende för min hjältinna Corinna. Men, och det gnagde i mig, jag var ju inte alls kapabel att avbilda henne, vilket mer och mer kommit att bli ett problem. Men begränsningar av den typen är till för att övervinnas, och här är hur jag gick till väga.
Samantha Dorman
Att närma sig Formen
En sak som stod i vägen och kommit att påverka mitt arbete har helt enkelt varit att jag varit nervös. Det blir jag alltid när jag skall rita något som berör mer på djupet. Det kan vara en av förklaringarnas till att jag började skärskåda hennes ansikte på ett rätt…bakvänt sätt. Som om jag ville närma mig henne indirekt. Under arbetet med konceptutkast och storyboards som hade fokus mer på scenen än bara Corinnas utseende, kom jag gradvis att komma närmare henne.
Jack och Corinna hårklippning
Corinna är en huvudperson, och som sådan med i många storyboards. Arbetet med dem kom att aktualisera behovet av att rita hennes anlete i olika vinklar (se t.ex. blogginläggen ”Om teckning och berättande” del 2 och del 3) som i exemplet till höger.
Det mynnade i sin tur ut i en serie skisser på små porträtt ur Corinna från lite ovanliga vinklar: grod- och fågelperspektiv samt profil. FORMEN står i centrum här, eller ren igenkänning från olika vinklar om man så vill. Att få till ansiktets olika delar så att man fortfarande ser att det är samma person.
Corinna ansiktsstudier i profil, grod-och fågelperspektiv
Alla var inte superbra, men tillräckligt bra ändå, för att vara uppmuntrande.
Dessförinnan hade jag gjort en serie koncept av Corinna i olika klädesdetaljer och jobbade på hur hon skulle se ut i manskläder respektive rustning (vilka hon bär i min berättelse). I sammanhanget testade jag lite olika tekniker för olika detaljer, som bilden på Corinnas anslående hårman, som fick bli föremål för försök med marker och tuschpensel.
En gammal skiss drogs fram, och på pin kiv slog jag till med en tuschskiss av min kära hjältinna.
Det ser ut som en slags serieteckning, men blev inte så dålig den där, ändå. Tusch är ju väldigt trubbigt som redskap för att verkligen avbilda någon, men i det här fallet var det en fördel, och hjälpte till att flytta fram positionerna. Framför allt visade den på fallgroparna, behovet av att balansera sådant som mun, näsa och hakparti så att ansiktet får rätt proportioner.
Det där arbetet kom att ge skjuts till att våga språnget att gå vidare, och försöka mig på sätta porträttet i sig i en första riktig, frontal skiss.
Med mjuk blyerts, sedermera kompletterad med suddstift, försökte jag får till rätt intensitet, rätt drag på rätt plats, bemästra svårigheten med att tecka ljusa ögon och munnens balans. Samt det sköna men ömtåliga balansen i att få till en mjukhet, som omsluter ett ansikte som lämnat det söta och flickaktiga bakom sig. En stark, vuxen kvinnas anlete.
Resultatet kan ses nedan.
Ansiktsuttryck – från det lilla till det stora
Min ”metod”, om det oproffsiga tillvägagångssättet kan kallas så, är starkt beroende av förlagor. Samantha var en modell, så det saknas inte bilder där hon ser förförisk eller allmänt tja, snygg ut, liksom många där hon har ett mer neutralt eller nedtonat ansiktsuttryck. Ofta blickar hon allvarlig ut på betraktaren, vilket i och för sig är mycket trevligt också och en anledning till att hon fångade mitt öga. Men annars är foton med mer varierat utspel begränsade. Även med en stor samling av foton och granskade videoklipp med henne renderar rätt få bilder som är mer hjärtliga och visar hennes mer spontana minspel – och dessa är också sällan av god kvalitet. Det här blev en stöttesten när jag gick vidare och ville lära mig hitta Samanthas/Corinnas uttryck i klar form. 
Grundskisser till 2:a omgången porträttteckningar Corinna
Det är en viktig poäng med Corinnas skönhet att hon måste kunna se intressant och vacker ut även när hon inte ler – inte för att hennes leende inte är väldigt underbart och ljuvligt när hon väl firar av det. Karaktären Corinna har ett nedtonat känsloutspel, och mycket sker i ögonen och med rätt små medel.
Hur skulle detta se ut? Fokus för den första vändan av skisser kom därför att ligga på vad som kan uttryckas med små variationer – en slags studie i less is more. Notera att munnen är tämligen stilla, rak i teckningarna. Från de översta ansiktsskisserna, som ligger nära inpå sina förlagor, tog jag sedan ut svängarna lite för att se om man med små medel kunde visa på mer subtila känsloyttringar av oro, förvåning och lätt irritation
Andra omgången porträtt-och ansiktsstudier Corinna
Nästa vända handlade om större ansiktsuttryck och mer genomgripande mimik och rörelser som innefattade mun, såväl som ögon. Här blev det begränsade urvalet av förlagor ett akut problem. Så vad gör man? Det var främst under studier av Corinnas figur och kropp in action (nästa inlägg) som jag sneglat på poser av andra kvinnor. Men detsamma kan tillämpas på den handling och dynamik som sker i en människas ansikte.
Andie McDowell ansikte olika filmer
Skådespelerskan Andie McDowell har ett utseende som något påminner om Samanthas – både hår, käkpartiet som är tydligt men ändå behagfullt, den fylliga munnen och de markerade ögonbrynen. Hon skulle kunna vara Samanthas vekare lillasyster. Andie har, förutom förstås att vara vacker och tilldragande, ofta fått se förvånad, lätt sorgsen eller bedrövad ut på film. Således kan man studera hennes minspel för de många tillfällen då Corinna, tyvärr, får anledning att hysa sådana känslor.
Monica Belluci, en skönhet bland skönheter, är inte lik Samantha/Corinna på samma sätt. Men även hon har vissa grundläggande drag som passar för Corinnas ansiktsuttryck. Hennes är ett ansikte som är vackert och välproportionerligt, utan att vara vänt och skört. Det är ett starkt ansikte, med tydligt hakparti, välformad näsa och starkt, intensiv närvaro i ögonen. Dessutom är det en vuxen kvinnas skönhet, sensuell och mogen, ingen liten flickas.
Och även om de flesta bilder på Monica visar henne som ljuvlig är hon också ofta upphöjd, drottninglik och självmedveten (en kombo som ingen kan bära som hon). Hennes avbild finns i en mängd publikationer och filmer , så många olika miner finns tillgängliga. Ett collage av minspel från en enda film, ”Asterix & Mission Cleopatre” som tidigare omtalats här på bloggen, kan tjäna som exempel.
Sålunda beväpnad med ett rikhaltigt material har man kunna kasta sig ut i de tänkta, endast i fantasin sedda ansiktsuttrycken som Corinna kunde tänkas visa upp. Se nedan en sammanställning av några av försöken. Från vänster till höger alltmer fjärmade från någon befintlig förlaga, skisser som ska visa på glädje, ett rop i rädsla, sorgsen beslutsamhet, skratt, vrede, och ledsen saknad. Var och en av dem för olika scener i berättelsen. Mjukt kol och grafitpennor hade vid det här laget kompletterats regelmässigt med suddstift av papper, en teknik som möjliggör mjuka gråtoner och övergångar. Viss efterbehandling av framför allt färgkurvan behövs också för att rensa från koldamm.
Studier av starkare miner och känslouttryck för Corinna
De många studierna hade lyft kunskapen om Samantha/Corinnas ansikte till en punkt då man kunde försöka sig på ett porträtt som i en blick kunde ge en rättvisande bild av hennes anda och anblick, och få fram något av det beskrivs i min berrättelse:
”Det var inte ofta som Yakane kunde se nästan rakt fram in i en kvinnas ögon. De var ljusa, korallgröna och gnistrande som Ubariska havets vatten, men infattade i en mörk inramning som framhävde dem samtidigt som ögonbrynens bestämda linje ingav i dem en stränghet som bröt av mot det sensuella. Så ock hennes mun, fyllig och röd, men med något stramt i mungipan. […] där fanns som hos hela henne något kraftfullt, som kunde varit manhaftigt eller kantigt hos en annan, men avvärjdes av hennes höljes sköna form. Som den mörkt kastanjefärgad man som räckte nästan till ryggslutet och också underströk hennes omisskänliga kvinnlighet.”
Corinna – en allvarsam skönhet
Det här är den av de många skisserna som jag är mest nöjd med, än så länge. Fortfarande lite…kantig, utan den avrundning av det kraftfulla som hennes anblick erbjuder. Men det är en bit på väg.
I nästa del skall arbetet med att återge Corinnas kropp och fysiska uttryck i handling och vila behandlas.
←Se första inlägget i ”Corinna, den sköna krigaren del1”
————————————————————
PS.
Normalt är denna blogg skeptisk till böcker som handledning för en aktivitet som måste göras för att bli bra – lika lite som en bok om simning eller golf kan göra en till god utövare, är teckningsböcker sällan mer än exempel på andras teckningar. Trots detta är en bok, The Artist’s Complete Guide to Facial Expression av Gary Faigin, värt omnämnande. Faigins bok, som är klart utformad för att meddela en mängd tumregler, har så många exempel och konkreta råd att den kan vara användbar. Jag har haft nytta av den under några år, och försökt tillgodogöra mig dess allmänna råd för vilka de viktiga markörerna och tumreglerna för anisktsuttryck är. Dock skall också risken med sådana här handledningsböcker också nämnas, och det är att man blir för formulaisk, att man börjar rita stereotypa ansiktssuttryck. Varje person har olika unika särdrag, och det är viktigt att det generella inte skymmer det unika hos varje persons utspel. Boken finns hos såväl Bokus som Adlibris.
Corinna, den Sköna Krigaren del 1
En mängd utseendestudier för Corinna, en av de kvinnliga hjältarna i min berättelse, sammanfogas i en serie inlägg.
Den Sköna Krigaren, Hon-som-tar-andan, Ormbanens Vän, Syster-i-Vapen, Uppväckandets Furstinna… kärt barn har många namn. Yakanes gemål och huvudperson i flera av berättelsens delar är definitivt värdig närmare studium, för hon intar en framträdande plats i min historia.
Flera bilder på henne har redan publicerats, främst som del av storyboards och konceptstudier för kläder: dessa och fler kan återfinnas i den egna kategorin för bilder på Corinna här på bloggen.
Corinna började som en karaktär av typen kick-ass-brud,en slags kvinnlig stridis i den ganska etablerade genren av brudar-med-svärd som fantasygenren frambringat. Hon kunde slåss och var vacker, men också klok och en god lyssnare, tidigt försedd med lite mer under pannbenet än önskan att slå ihjäl folk och se lockande ut för tonårssinnen, fast min realismkoko även på den tiden det begav sig var stark nog att skippa ringbrynjebikinin och avbilda henne i mer eller mindre vederhäftiga rustningsutstyrslar.
Tidig Corinna med rustning och försök att använda Photoshop 1996
Sedermera har hennes karaktär genomgått många förändringar, djupnat och förhoppningsvis mognat. Hennes fysiska företräden har kommit att skjutas i bakgrunden i en mening (fast den har blivit mer anmärkningsvärd mot bakgrund av att historien antagit en allt mer realistisk ton), men fortgår ändå som en röd tråd i hennes uppenbaralse.
- Corinna i medeltidsklänning, skiss 1994
Corinna är en fd haremslavinna från som avvikit och själv börjar fara runt i min berättelses länder. Hon tvingas att ta hand om sig själv. Samtidigt är hon präglad av den disciplin och den rangordning som vidlåder slavarna och herrefolket i hennes hemland. När hon träffar på Yakane kommer deras likheter och också starka olikheter att i början borga för en relation med gnissel, men de kommer så småningon mycket nära varandra. Som f.d. haremsdam är Corinna mycket vacker, vilket inte bara är en detalj, utan en viktig poäng i berättelsen. Hennes uppenbarelse är också iögonfallande på andra sätt – hon är lång och stark, och försedd med för tiden ovanlig träning som sedan tillåter henne att ta steget till att bli en kvinnlig krigare, något som förstås var mycket ovanligt i verklighetens medeltid (om än inte helt uteslutet, se t.ex. http://womenshistorymonth.wordpress.com/resources/women-and-series/women-and-war/female-warriors/).
Yakane och Corinna, studie längdskillnad mellan dem och en Fellahin (egyptisk bonde)
första skisser Corinna 1994
Corinnas uppenbarelse var från början inspirerad av en specifik persons, som förkroppsligar en skönhet som är mycket anslående och samtidigt kroppsligt kompetent, och ser någorlunda sannolik ut för korsning mellan västerlänning och någon från mellanöstern.
Denna var den amerikanska fotomodellen tillika utviksflickan Samantha Leah Dorman, i undertecknads vy en av världens skönaste kvinnor när det begav sig på 90-talet, alla kategorier. Samantha är lång, närmare en och åttio, mörkhårig och har vissa drag som kan funka i en mellanöstern-miljö, och kom första gången till synes i ett fotoreportage om Långa Kvinnor i den amerikansa herrtidningen Playboy.
Sistnämnda faktum är värt att uppehålla sig vid. Den berömda herrtidningen var en viktig bildkälla när jag först började rita kvinnor i slutet på 80-talet. Som tur var sammanföll också denna tid med perioden tidigt 80-tal-tidigt 90-tal, då tidningen uppnådde en större bredd än varken den eller någon annan publikation haft ifråga om bilder på vackra kvinnor från olika ursprung och med vissa variation av kroppstyp, låt vara i omlopp kring en rätt specifik sorts skönhet, som går tillbaka till efterkrigstidens ideal.
Som redovisats i inlägget om Marilyn Monroe är mina preferenser knappast originella i det hänseendet. Men varför skulle de? Anmärkningsvärd skönhet är per definition inte demokratisk, och skärningspunkten mellan symmetri, hälsa, kvinnliga attribut och vad jag kallar fysisk kompetens är ett ganska smalt band.
Såsom varande professionell modell var Samantha Dorman förstås mycket vacker och kvinnlig, men med en viss styrka och stål i både blick och manér, som tog henne bortom paraden av snygga men inställsamt leende babes. Jag upplevde Samantha som i besittning av en viss värdighet i hur hon bar sin skönhet, trots att hon ju slog mynt av den – något som också är ett centralt drag för Corinna-karaktären.
Samantha tränade enligt uppgift anmärkningsvärt mycket, vilket passade för någon vars uppenbarelse skall vittna om fysisk kompetens och styrka: Corinna är ingen liten pinpinett eller svällande yppig pudding vilken som helst. De dragen har, som senare delar av dessa studier skall visa, förstärkts för olika faser av berättelsen.
De många skisser och koncept som frambringats för att avbilda Corinna kom på grund av den tidiga avledningen från Samantha Dorman för utseendet att skilja sig från de utseendestudier som hittills redovisats, som t.ex studierna i Anatomi & Utseende för figuren Yakane, eller dito för karaktären Jack, den anslående Zoe , m.fl. Till skillnad från dem behövde något riktigt sökande efter kroppsform och ansiktsdrag, eller studier för att komma fram till hur en viss karaktär skulle ”besättas” med ett visst utseende inte ske. I Corinnas fall föddes ju karaktären med sitt utseende bestäm, och det är Samanthas utseende, hennes figur och anlete som utgör basen för all porträttlikhet och avbildning av kroppen i rörelse.
Äldre ansiktsstudier Corinna från Samantha Dorman
Istället har min utforskning med åren blivit mer en strävan efter att komma riktigt nära, att avbilda den sköna Corinna så totalt och fullständigt som det går, att lära känna henne intimt för att kunna framställa henne i olika situationer, men också avspegla hennes inre, hennes tankar och känslor så korrekt som möjligt. Kravet på allt större exakthet, perfektion och variation har varit en större utmaning rent tekniskt och också föreställningsmässigt, men behovet av att göra detta har blivit mycket tydligt med tiden (se t.ex inläggen ”Om Teckning och Berättande” med just Corinna).
- Den undersköna Monica Belluccis stil och elegans…
Det kan förefalla konstigt, men det är ett drygt arbete att komma över varierade bilder med olika uttryck för både kropp och ansikte även för mycket ofta fotograferade förlagor, som t.ex fotomodeller. Det finns ett ganska begränsat antal poser och miner som dessa avbildas med – men sedan är det stopp.
…och den vackert bekymrade Andie McDowell…
Det här säger något om samhällsklimatet och det paradoxala med att vår kultur, som tycks svämma över av bilder av mer eller mindre avslöjande slag, är ganska likriktad ifråga om vad som avbildas.
…den kraftfullt svingande tennismästarinnan Maria Sharapova…
Detta blev, som vi skall se längre fram, mycket klart när jag försökte fästa mina visioner av Corinna utförande olika former av aktiviteter och med olika ansiktsuttryck som vrede, sorg osv, på papper.
…den paranta Catherine Zeta-Jones…
I arbetet med att finna Corinnas uttryck, hennes kropp i rörelse och ur olika vinklar samt också hur kläder sitter på henne har, som skall redovisas i inlägg längre fram, således den sensuella Samantha fått draghjälp.
- …och Elizabeths Hurleys talang för klänningsbärande fått bidra.
Ur mitt digra arkiv av avbildningar av flera sköna och intressanta kvinnor har jag under åren plockat fram flera som för studier av i olika kroppsställningar, stämningslägen och utstyrsel.
Utöver filmstjärnor som Monica Bellucci och Andie McDowell som bidragit med känsloutspel och stil, har idrottskvinnor som Maria Sharapova gett välbehövliga insikter för en Corinna i full action, och för bärandet av kläder och deras fall andra långa och sensuella damer som Elizabeth Hurley, Catherine Zeta-Jones, mfl. fått bidra till en helhetsbild av den själfulla och handlingskraftiga Corinnas mångsidiga uppenbarelse.
Forsättning i Del 2 av ”Corinna, den Sköna Krigaren – Om ett Ansiktes tjusning…”→
Dumskallarnas konspiration: om att få sin inre rasist avslöjad
Förra veckan fick Sverigedemokraterna löpa gatlopp när det, genom det osannolikt korkade tilltaget att filma sin egen dynga, kommit fram något om vilka SDs toppfigurer egentligen är.
Det kan vara värt, för de många turernas skull, att ta en liten sammanställning. Först, en kompilation från de delar från den omtalade filmens som släppts hittills.
Genom de avsnitt och reportage som Expressen de senaste dagarna låtit brisera, och som helt vilar på inspelningen som de inblandade själva gjorde, har vi alltså till sist fått en insyn i SD-topparnas föreställningsvärld och människosyn, deras oredigerade spontana reaktionër och instinkter och hur de ser kopplingen mellan dessa och sin politiska ideologi.
För det är faktiskt inget mer mer omstörtande eller komplicerat än så, som skett.
Allt annat är kringsnack.
Hat och Motvilja som Grundläggande Idé
Vad Kent Ekeroth och och Erik Almqvist gett uttryck för är inget som är perifert och apart, utan själva kärnan, den böjliga men omistliga ryggraden i sina föreställningar om människan och samhället. De ser sig själva som en medveten elit i vårt land med rätt att definiera, helt utanför Lag och andra kriterier som inte passar dem, vilka som är riktiga, legitima medlemmar av samhället. Kriterier som är extremt luddiga i kanten och helt och hållet bygger på antipati, på vad man INTE är.Det är det som är kärnan i deras tal om ”Det här är Mitt Land”.
Almqvist tar sig rätten att peka ut vilka som får vara svenskar och inte. […] Soran Ismail säger att han tycker om Sverige och att Sverige är hans land. Det är ju detta som är själva målet med integration.
Och det är detta Sverigedemokraterna hatar.
De vill inte att invandrarna ska bli en del av Sverige. De vill ha ett tudelat samhälle så att det blir lättare att kapa av de delar som inte hör till det ”riktiga” Sverige.
Erik ger tummen upp för Hora, trots allt
Förutom det dagisbarnaktiga i tilltalet (”Nä-ä det är inte din sandlåda det är MIN ”) bör speciellt de som kan känna sig det minsta tilltalade av behovet att dra upp den där sortens gränser notera att de helt godtyckliga, och går långt utöver att ringakta nyligen ankomna medlemmar av samhället. Bakom talet om ”svenskfientlighet” kan vad som helst dölja sig, och Ekeroth & Almqvists Sverigedemokratiska gäng väntar heller inte länge med att kalla en kvinnlig meningsmotståndare för ”Hora”. Så mycket för deras kvinnosyn. Det är lustigt att Almqvist själv motionerat för förbud för invandrare att kalla svenska kvinnor hora. Men det är klart, HAN har ju helt andra rättigheter, tycker han och Sverigedemokraterna i vilkas namn motionen lades.
Med ett juste järnrör tänkte Kent slå världen med häpnad
Hyckleri. småsinthet, självförhävdelse och förakt för de som avviker från deras norm, eller vägrar dansa efter deras pipa. Så ser de styrande principerna ut i de här männens Sverige. Det kan vara värt att komma ihåg. Deras språkbruk och våldsbenägenhet är en avspegling av deras och deras meningsfränders verkliga jag, och de gör det tydligt att i ett Sverige där de styr skall man ”passa sig jävligt noga” för att säga emot dem eller höja rösten mot dem på gatan. De ser själva ingen gränslinje mellan sina små hatfyllda egon på salongsfyllan och deras partis ideologi och avsikter. Och varför skulle de? Så, just som de, ser fascism på svenska ut i vår tid, och snubbarna har hittills nödtorftigt lyckats dölja det, inte bara för allmänheten utan för många som lurats att sympatisera med dem.
Lägg märke till att inget av det här är speciellt nytt – själv kom man omedelbart att tänka på den granskning som Sveriges Radio gjorde av Sverigedemokraterna 2009, då den beryktade fyllefesten med Palmehat och annan trevlig jargong på en Finlandsbåt kom fram. Hör bl.a. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=2747224 och http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=2728776)
(Hela granskningsserien finns på en samlingssida http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=5348461)
Det är många som har haft anledning att misstänka att mången SD:ares interna landskap ser ut på det här sättet. Var och en som tillbringat någon tid med sådana (Undertecknad har haft förmånen att få se det inbäddad, under det att lallarna förträngt att man inte var en av dem) vet att de förr eller senare glömmer sig och ger luft åt fördomar som de inte nödvändigtvis vill stå för i dagsljuset. Reaktionen inom partiet bär syn för sägen. Det finns en stark falang som inte vill att de avslöjade gynnarna ens skall få de milda sanktioner som de nu fått (de har ju inte sparkats ur partiet eller ens riksdagen än). Varför skall de straffas alls? tänker de. De har ju bara varit ärliga. Så där tycker vi ju, egentligen.
Lögnen som Livsluft
Följdriktigt med den ynklighet som vidlåder de påkomne mobbaren och översittaren har ci de senaste dagarna sett de avslöjade SD:arna orma och slingra sig som bara någon som ertappats med händerna i syltburken men vägrar erkänna kan. Redan har de motsagt varandra och tagit tillbaka vad de sagt inte bara i en första vända utan dag för dag (se http://www.expressen.se/nyheter/forre-sd-medlemmen-finns-ingen-rattvisa/).
Det behöver kanske inte pekas ut att sanningen har fått stå tillbaka i försöken att rädda vad som räddas kan. De motiv t.ex skräcken för det ensamma fyllot med mera,som de själva angett för sina handlingar, har redan avslöjats som lögner.
(se t.ex. http://www.dn.se/nyheter/politik/sd-toppar-bluffar-om-gangsterkoppling, och http://www.svd.se/nyheter/inrikes/radda-sd-man-skrattar-pa-ny-film_7674448.svd)
Vad som är verkligt och rimligt verkar inte spela någon som helst roll för de här typerna, utan allt handlar om hur man framstår, inte vad som de facto är sant. Det är inte konstigt – hela den grundläggande idén att motvilja och utestängning, det som utgör kärnan i deras världsuppfattning, kan kläs upp och framställas som en acceptabel position, bygger på lögnen inte bara som metod, utan som en grundläggande attityd till verkligheten.
Det är en KONSPIRATION säger jag!
De som vill försvara SD, eller bara instämmer i att xenofobi och en uteslutande syn på nationen och samhället är legitima inslag i ett politiskt projekt, letar nu förstås med ljus och lykta på andra sätt att skylla ifrån sig nu när deras representanter avslöjats som ynkliga lögnhalsar. Det borde därför inte förvåna att man tagit upp en av de äldsta av alla knep, nämligen…konspirationen.
Sålunda går snacket nu som så att det är de etablerade medierna som ”förvränger” saken, det hela är en konspiration från de mörka makter som fått skrämselhicka av att SD på sistone fått växande stöd i opinionsundersökningar med mera.
Foliehattarna är redan på. Hör t.ex Ny Demokratis gamle byfåne Ian Wachtmeister, som agerat i en slags rådgivande roll åt SDs pertiledare Jimmy Åkesson, förklara att avslöjandet om att SD-topparna är kvinoohatande våldsbenägna rasister och lögnare skulle vara ett beställningsjobb av ”etablissemanget” i P1:s Studio Ett fredag 16 november – http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5348477
Det är roande, det är det, att få se SD:arna ränna runt i välförtjänt panik över vad deras avslöjade unkna inre ställt till med. Frågan är vad det kommer att få för resultat. Det är trots allt två år kvar till nästa val. Minnet är ofta kort, och i det här fallet kommer SD och deras tillskyndare att leta febrilt efter sådant som kan distrahera allmänheten eller ge intryck av att det hela var en isolerad engångshändelse. Vi får väl se.
Men än så länge kan man fnissa åt att uteslutningens och hatets kolportörer fått litet huvudbry. Det är mer passande än annars att runda av med Hitlerparodin ”Krismöte hos SD”, vilken troligen är mer sann, rent idémässigt, än vad man någonsin skulle vilja.
———————————————————
Se tidigare inlägg om en hatpräglad idévärld och hur Sverigedemokraterna passar in där, i samband med en serie inlägg om roten till Anders Behring Breivik, massmördaren från Norges, föreställningsvärld,
samt i en egen tråd, som fokuserat på SD:Sförhållande till Symboler och symbolism,
————————————————-
Några artiklar och källor
- Expressensom var de som fick tag på filmen och avslöjade dess innehåll
- Sveriges Radio
- Sverigedemokraternas nya kostym http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=438&artikel=5347464
- SDs Dubbla Ansikte http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=2728776
- Olof Palme gick på bio http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=2747224
- Aftonbladet
- SD är rasister http://www.aftonbladet.se/ledare/article15771832.ab
- Vi ska passa oss http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article15785173.ab
- Anti-hora-motionen http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15775719.ab
- Dagens Nyheter
- Hanne Kjöller om filmkrisen http://www.dn.se/ledare/signerat/sverigedemokraterna-fa-ass-i-sverigedemokratiska-leken
- Om första dagens undanflykter http://www.dn.se/nyheter/politik/sd-toppar-bluffar-om-gangsterkoppling
- Om Sverigedemokraternas dunkla och hotpräglade världsbild http://www.dn.se/debatt/sverigedemokraterna-ar-en-ortodox-minoritetsgrupp.
- Om vem som är svensk http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/for-sverigedemokraterna-ar-zlatan-inte-svensk
- Övrigt med anledning av Brevik och årsdagen av Utøya
http://www.dn.se/debatt/politiker-maste-sluta-flirta-med-framlingfientliga-krafter
- Svenska Dagbladet http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/ar-nagon-forvanad-over-sverigedemokraterna_7670616.svd
- Expo om SDs interna reaktioner http://expo.se/2012/reaktionerna-ar-overdrivna-menar-sd-avdelning_5457.html
- Sourze http://www.sourze.se/Sverigedemokraternas_sanna_ansikte_10796792.asp
Robotvodka – funderingar kring en smaklös (?) kampanj och robotar som symboler.
Svedka Vodkas nyligen uppmärksammade kampanj utgör ett fall värt att skärskåda av hur unkna fördomar och krass cynism kan yttra sig i annonssammanhang, och innehåller en intressant blandning av rå kommersialism, Science fiction, sexism, snygg design och allmän krasshet.
Det finns alltså snören att dra i där, alldeles bortsett det faktum att det förstås är reklamen vi pratar om, och att hela det intryck och den image som kampanjen satsar på är en bluff, och dess design stulet allmängods. Sanningen är ju att grundbulten i Svedka Vodkas existens är att det är ett lågprisalternativ till prestigemärken som Absolut. Det ”intellektuella” problemet, om man kan använda sådana ord i reklamsammanhang, är hur man samtidigt ser till att sola sig i andras glans genom att parasitera på det ”svenska” varumärket och dess gedigna premium-air, samtidigt som man framställer sig som lite skojigare, lite ”busigare”.
Annonsskallarna i byrån Bensimon Byrne Lands har satsat på det beprövade medlet att ”sexa till” sin budgetprodukt, och framhäva den med halvskojiga nonsensbildtexter av den sort som förekommer på engelska herrtidningar och andra anspelningar på sex. Dett har de korsat med en futuristiskt ”cool” image. En möjlig orsak till sistnämnda är att om man helt öppet haft hänsyftningar till ”trophy wives” och ”party machines” med bilder på riktiga lättklädda kvinnor hade antagligen reaktionerna varit ännu mer avståndstagande än vad som nu är fallet. Nu har man ett plastat fikonlöv att dra över sig i form av att sexobjekten (i alla fall det huvudsakliga) klätts ut till…robotar.
En bildnörd kan göra vissa observationer av rent estetiskt och bildhistoriskt slag, så tillåt en liten utvikning.
Den uttalade återkomsten för robotar som metafor för en framtid, en som i detta fall var skrämmande och omänsklig, efter en viss nedgång under 70-talet, var filmen ”Terminator”. Visst hade robotar förekommit i moderna filmer även dessförinnan, notera t.ex ”Star Wars”, men som bifigurer. I ”Terminator” stod roboten, och den skarpa kontrasten gentemot det mänskliga, i centrum. Det var en hotfull vision, men visuellt slående i och med den skelettliknande designen av robotens kropp, samtidigt människolik men också främmande och annorlunda.
En mer komplex relation till robotarna kan ses t.ex. i filmen”I, Robot”. Dess allerstädes närvarande robotar är mycket lika Svedkakapmanjens rent grafiskt, med sin blandning av metall och plastdetaljer, och har troligen bildat den senares huvudsaklig inspirationskälla. I ”I, Robot” är robotar inte dödsbringande per se utan en vardaglig del av det framtida samhället – hotet kommer när robotarna vill ta över och själva sköta det samhälle som de ändå utför allt arbete i.
En lustig sak är att den enda service som INTE omnämns som övertagen av robotar i ”I Robot” är sex. Annorlunda är det i AI – där letar sig robotifieringen in i människans intima sfär och tillhandahåller kosntgjorda barn och…sexrobotar. exponent för det senare är figuren ”Gigolo Joe” (spelad av Jude law), en av filmens behållningar.
En annan variant på samma tema som ”I Robot”, med ett mer komiskt inslag, utgörs av filmen ”Bicentennial Man” med Robin Williams. Den bygger på på en roman av Isaac Asimov, som utvecklade robottemat som vehikel för att skriva om existensiella frågor inom Science-Fiction. Filmens anslag är också att peka på gränserna för det mänskliga, och gränsdragningen till maskinen.
Det kan verka vara en liten sak, men i samtliga ovanstående, och faktiskt nästan varje användning av robottemat av vikt, är poängen att roboten just Sliter sig. Den överkommer sin begränsning, sitt syfte, och blir ett eget subjekt. Det kan tolkas som ett hot, som i ”Terminator”-filmerna, alternativt en existensiell utmaning (med filmer som AI, Bladerunner, Bicentennial man m.fl.). Eller båda, som i ”I robot,” men också den andra ”Terminator”-filmen.
Det är här som man kan återvända till Svedkakampanjens användande av det snodda robottemat. För vad de syftar till är förstås raka motsatsen. Den idé som de blinkar med och talar till är tvärtom den önskan, som ryms i mången mans hjärta, att ha en egen slav i sängkammaren. En som INTE sliter sig.
Den stereotypa föreställning som bildar inkörsport är förstås att poängen med kombinationen kvinnor och drinkar är… sex. Det är ju iofs inte speciellt upprörande. Men den vidare bearbetningen av idén med robotar legitimereratt kvinnor jämförs med en Maskin. En vars syfte är till inte för sin egen utan för någon annans skull, som inte har en egen vilja, som kan nyttjas hursomhelst, som saknar egenvärde…
Nå, det kan ju slå en och annan kvinna, och andra med för den delen, det ju är så många män har sett dem. Och vill se på dem, även nu. Och vill fortsätta se dem.
Som slavar.
Genom en falsk, hycklande ironi så kan man komma undan med mycket i form av unkna idéer – inte minst just misogyna attityder. Som all humor i den sorts kampanjer som utnyttjar stereotyper, och både försöker stryka gamla fördomar medhårs och försöka hålla sig ”ironiskt” cool till dem. Den här sortens i praktiken uppklädda blondinskämt är ett typiskt översittargrepp – mobbares ”humor” har alltid den där dubbelheten i sig. Den ger dock mindre bra vibbar för den som inte är med på skämtet.
Därav den avsmak och den kritik som drabbat kampnajen och påtalats som cynisk av många även i den mycket råare och mer sexistiska miljön i USAs marknader. Svedka Vodka är förstås bara en i mängden, och det finns värre exempel – se t.ex. Stil Vodkas annons med tävling på temat ”Vinn en rysk postorderfru”. Höhöhö. Eller kanske inte.
Det verkar vara något med just Spritannonser som tar fram skithögen i reklammännen. Det är inte så konstigt kanske, eftersom just sprit anses vara något av reklamens premiumdivision, tillsammans med sådant som parfymer. Det är produkter som talar till människans fåfänga och dåliga omdöme, där image är allt. Där blir följdaktligen de värden som utgör reklamens värld som allra tydligast , där bedrägeri poserar som smartness och cynism som kaxighet, och måttstocken pekuniär framgång och inget annat. Och Svedkas kampanj, trots all den kritik den fått även i det tämligen luttrade amerikanska annonsklimatet, är framgångsrik.
Det återstår därför att se om Lantmännen gör något annat än försöker vifta bort det faktum att en produkt som de är delaktiga i sysslar med den här formen av marknadsföring.
——————————————————–
- Metro uppmärksammade Svedkas kampanj http://www.metro.se/nyheter/svenska-vodkan-saljs-med-sex/EVHlkg!cS2bwD9hQ5kCc/ vilket också citerades av ett antal andra medier.
- Andra som själva skrev om saken var
- Accent http://www.accentmagasin.se/politik/sa-marknadsfors-svensk-vodka-i-usa/ samt
- Expressen http://www.expressen.se/gt/deras-okanda-vodka-gor-succe/
- Hednabloggaren Tannhauser uppmärksammade Svedka och lantmännen i inlägget http://tannhauser3.wordpress.com/tag/lantmannen/
- Wikipedia har en artikel om Svedka, http://en.wikipedia.org/wiki/Svedka
- Se mer om Svedka Vodka och deras annonsering i USA i
- För Stil Vodka och andra alkoholhistorier se http://www.whiskyfun.com/archiveseptember07-2.html#200907
Val i USA – men spelar det verkligen någon roll vem som vann?
Ett samtal med en polare på fick ge sista knuffen för en fråga som under natten till Onsdag skulle kommm att avgöras: Gör det någon skillnad vem som blir USAs president de närmaste fyra åren?
Äntligen är långbänken och den utdragna valkampen över, och förhoppningsvis kan amerikanarna och i förlängningen resten av världen se framtiden an och faktiskt ta tag i saker – för det paradoxala med val är ju att många saker hamnar på is när den hårda kampen väl drar igång. Detta val var också ytterligt jämnt, även om det fanns en lätt, lätt fördel för Obama, mest beroende på det amerikanska systemet med elektorsröster från varje delstat (amerikanernas röstar ju inte direkt på sin president, om någon nu trodde det)
Så här såg Huffingtons valkarta och balansräkningen över möjliga elektorsröster ut på tisdagsmorgonen:
http://elections.huffingtonpost.com/2012/romney-vs-obama-electoral-map.
Det här valet har varit intressant på ett nytt sätt, eftersom spelreglerna ändrades genom Citizens United-utslaget i Högsta Domstolen som tillåter obegränsade donationer till s.k ”stödfonder” för kandidater – vilka snart nog materialiserades i de sk PACs (Political Action Committees) blev större än någonsin. Högern har aldrig haft några problem med att man köper val på det här sättet, men Obama är inte mindre hycklande än att, trots att han på papperet är emot sådana donationer, satt upp egna ”SuperPACs”. Alla sidor måste framgent än mer än förr söka stöd hos de superrika donatorer som dominerar de där pengakranarna, och årets val var det första test-caset. Några säkra siffror finns inte än, men det uppskattas att mer pengar än någonsin satsats i år – drygt 6 Miljarder dollar/35 Miljarder kronor.
(Se t.ex. http://cnn.com/video/?/video/bestoftv/2012/11/06/exp-early-romans-berman-ad-spending.cnn, http://www.france24.com/en/20121031-Superpacs-dominate-TV-advertising och http://en.wikipedia.org/wiki/United_States_presidential_election,_2012)
Detta har förstärkt en tendens som gör amerikanska val allt mer fixerade på just hjärndöd och osaklig TV-reklam – det är just sådant man kan köpa för den form av insamlade medel som numera är tillåtna.
Men vad var egentligen skiljelinjerna mellan de två kandidaterna? En liten genomgång nedan ger en antydan om de verkliga skiljelinjerna i amerikansk politik sådan som de lyfts fram i valkampanjen
Skatter & Ekonomi
| Ekonomin | Obamas tid inleddes med en djup recession som ärvdes från förra administrationen och vars återhämtning varit påfallande svag, med över 8% öppen arbetslöshet under perioden. Obama har plöjt ner 800 miljardet Dollar i räddningspaket för bilindustrin och räddandet av finanssektorns aktörer | Romney vill ha lägre skatter, mindre regleringer, en budget i balans och mer handelsavtal för att stimulera tillväxt. Han ville delvis ersätta offentliga arbetslöshetsersättningar med ”arbetslöshetssparkonton”. Ville lätta upp de regleringar som pålades finanssektorn efter dess sammanbrott under 2008. Ville lätta på regler för bokföring och kontroller av medelstora företag. |
| Energi- och Miljöpolitik | Stoppade tillfälligt ny oljeborrning efter det enorma oljeutsläppet från BPs oljerigg i Mexikanska Gulfen men därefter tillskyndat nya oljeletning. Har infört strängare krav på förbränning av bränsle och oljeutsläpp, liksom de första regleringarna för drivhusgaser och kvicksilverutsläpp från kraftverk. Har stött utbyggnad av kärnkraft och förnybara bränslen. Har dock misslyckats med att få sitt eget parti med på begränsning av kolutsläpp. | Romney. För fritt fram att borra i både atlantens och Stilla Havets kontinentalsockeln, liksom i arktis och Alaska. Vill avskaffa ”begränsningar” för utvecklign av kol-, naturgas –och kärnkraftverk, och påskydna utbuggnad av redan befintliga borrningsanläggningar. Skeptisk till förnybar energi, som han menat ännu inte är kostnadseffektiv och vars klimateffekter han ansett vara ”okända”. |
| Skatter | Vill höja skatten för förmögna medborgare och ha en minsta skattesats på 30%, men har förlängt Bush-erans skattesänkningar för inkomsttagare under 200 00o USD (1,5 milj. Kr) Vill tillåta en högsta skattesats på 39,6 %, en höjning med drygt 4%, och höja skatten på aktieutdelningar och finansiella inkomster för de mest förmögna. Hälsovårdsreform skulle förmånsbeskatta de mest förmånliga hälsovårdsförsäkringarna. Har rekord i olika former av skattesänkningar under sin mandatperiod, men många av dessa är tidsbegränsade. | Romney ville behålla Bush-erans skatteminskningar för alla, och minska skatter med ytterligare 20%, med en högsta skattesats på 28%, och en minsta skattesats på 8%. Vill minska avdrag för de rikaste. Skatt på kapitalvinster och utdelningar skulle avskaffas inkomsttagare under 200 000 USD (1,5 milj kr) och företagsskatter minskas till 25%. Har inte vidare angett vilka avdrag eller program som skulle få skäras ner för att täcka kostnaderna för skattesänkningarna. |
Det Offentliga
| Skuldsättning | Obama lovar att skära 4 triljoner (4000 miljarder) Dollar äver 10 år, vilket skulle innebära höjd kapitalbeskattning, högre skatter på hushåll över 250 000 dollar i inkomst, minst 30% skatt med mera. Har misslyckats med att halvera det budgetunderskott han ärvde från Bush-eran, och har 4 år av över 1 triljon eller mer i budgetunderskott. | Romney lovade att skära 500 miljarder om året av den federala budgeten, begränsa utgifterna i budgeten till under 20 % av USAs ekonomi och balansera budgeten till 2020, men var ytterst ospecifik i hur det skulle gå till. Skelle samtidigt öka militärutgifterna, minska sjukvårdsprogrammet Medicare med 716 miljarder och minska skatter. Ville skriva in krav på balanserad budet i konstitutionen. |
| Hälsovård | Obama genomförde en historisk utökning av täckningen av sjukvårdsförsäkringen som förbjuder att vägra försäkring till de med tidigare kända hälsoproblem, skattesubventioner till de som har svårt att klara premier och hjälp till småföretag att erbjuda försäkring osv, dock utan att bryta upp den grundläggande privata grunden för USAs system. Reformen godkändes efter mycket osäkerhet av USAs Högsta Domstol. | Romney införde under sin tid som guvernör i Massachusetts sjukvårdsreformer som var starkt lika Obamas, men blev under kampanjen stark motståndare av densamma, som han lovat avskaffa. Mot federal reglering av sjukförsäkringen, och har istället föreslagit visst skydd mot att mista befintlig försäkring vid arbetslöshet, riktade skattesänkningar och en utökning av system med privat sjukförsäkringssparande istället. |
| Pensioner | Har inte presenterat breda lösningar för finansieringen av USAs pensionssystem, men föreslagit förändringar i indexeringer gentemot inflationen som skulle minska underskottet med upp till 25 % på lång sikt. | Vill behålla nuvarande system för folk över 55 men höja pensionsåldern för yngre och koppla loss pensioner från inflationsindexering för mer välbeställda. |
| Utbildning | Har infört skattesänkningar på 10 000 USD för högskolekostnader över 4 års tid, utökat olika former av riktade stöd för college-kostnader. Riktat lättnader för delstaterna för kostnader för Bush-erans ”No Child left-Behind”-program riktad till svaga elever och områden och stött olika program med miljarder dollar för olika utbildningssatsningar. | Har stött uppstramning av kontroller för No Child Left Behind-programmet, men också menat att den federala regeringen borde ha mindre kontroll över utbildningen. Ville öka det privata inslaget i studentlånsystemet och menade att ökat studiestöd fick studieavgifternaa tt öka. |
Sociala -och ”Värderings”-Frågor
Här är skiljelinjerna kanske som störst – republikanernas drift allt längre åt höger de senaste decennierna har gjort att dessa frågor kommit i förgrunden när det gäller inrikespolitiken, även de ofta är väldigt spedifika eller gäller en minoritet av medborgarna. Samtidigt ligger en stor del, den konkreta politiken på de här områdena, hos andra maktcentra än den federala politiska nivån. USAs långt gångna ”juridifiering” av politiken, representerad inte minst av det domstolsutslag, Roe vs Wade, som gav amerikanska kvinnor rätt till friare abort, är ett talande exempel. Mycket ligger också på delstatsnivå. Här är det alltså i stora delar fråga om symbolpolitik och indirekt påverkan. Störst genomslag har skillnaderna för amerikanska kvinnor, där valet är rätt klart mellan större kontra mindre inflytande över sin kroppsliga integritet och tillgång till mödravård.
| Abort och Sexualpolitik: | Obama erkänner kvinnors rätt att själva välja abort. Hans sjukförsäkringsreform gör det otillåtet att ta bort kostnader för reproduktiv hälsa & preventivmedel för anställdas sjukförsäkringar | Romney motsätter sig kvinnors rätt till abort utom vid incest, våldtäkt och överhängande livsfara för modern. Ville att domen i USAs HD som ger kvinnor rätt till abort i hela USA (Roe vs Wade) rivs upp och lovade att tillsätta HD-domare som gör så. Ville avbryta federal finansieringen av Planned Parenthood, programmet för mödravård och reproduktiv hälsa. |
| Homosexuellas Rättigheter: | Obama stöder samkönade äktenskap. Under hans tid har förbudet för öppet homosexuella att verka i militär avskaffats. Motståndare till Defense of Marriage act från George W Bushs tid, som hindrar federalt erkännande av samkönade äktenskap och tillåter att delstater an vägra erkänna sådana äktenskap | Romney är motståndare till samkönade äktenskap och för ett heltäckande federalt förbud, också mot samkönade partnerskap om dessa liknar äktenskap. |
| Immigration: | Obama har gett direktiv av barn till papperslösa invandrare inte skall deporteras och tillåtas söka arbetstillstånd. Hans större lagförslag, som röstades ner av den republikanska kongressen, skulle ha gett unga papperslösa i universitet och i militären en rätt till medborgarskap. Under Obamas tid har dock rekord satts i mängd av deporterade papperslösa invandrare. Vill åstadkommande en heltäckande migrationslagstiftning | Romney ville satsa på förstärkning av ”muren” mellan USA & Mexico, vill instifta kontrollapparat för arbetsgivare som skulle straffbelägga de som anställer ”icke-auktoriserade icke-medborgare”. Ville avskaffa visering för barn och makar till papperslösa invandrare, men kunde tänka sig att ge medborgarskap till invandrare som enrollerar sig i USAs armé. Skulle också presentera en heltäckande migrationslagstiftning. |
| Vapen: | Obama inte agerat för att begränsa vapentillgången, och rätten att bära dolda vapen har utökats under hans tid. Har antytt, men inte agerat, för att återinföra ett förbud för privatpersoner att köpa vapen av typen militära automatkarbiner. | Romney motsätter sig starkare vapenkontroller, men har tidigare stött automatkarbinsförbudet. |
Utrikespolitik
I utrikespolitiken, som är det som angår resten av världen, är skiljelinjerna inte alls lika påtagliga som om sociala frågor. Båda kandidater tar det för givet att USA ger sig rätten att ingripa runtom i världen och använda vapenmakt där så anses nödvändingt. Se ABC News andra valdebatt om utrikespolitik mellan de två och listan på några punkter nedan.
| Krig | Obama har trappat ner kriget i Irak och dragit undan de flesta men inte alla trupper därifrån, stärkte först truppstyrkorna i Afghanistankriget men har sedermera börjat trappa ner även där. Godkände flygvapeninsats i Libyen som bidrog till att störta Muammar Khadaffi. Har med kongressen överenskommit med stora nedskärningar i Armén och Marinkåren nästa årtionde. | Romney hade 2014 som slutdatum för Afghanistankriget. Föreslår en höjning av militärutgifterna, med över 100 miljarder extra till Pentagons budget. Har kritiserat kongressens överenskommelse med Obama om nedskärningar som skulle slå till om man inte kan komma överens om nästa års budget. |
| Terrorism | Godkände den insats som hittad och dödade Usama bin Laden, och satt slut för ”hårda” förhör av misstänkta, men har i stort fortsatt med Bush-erans terrorbekämpning, inklusive internering i Guantanamo Bay, som han lovat att stänga. Bruket av fjärrstyrda robotar för riktade ”avrättningar” och bombningar av terrorister i t.ex Jemen och Pakistan har utökats kraftigt. Efter attacken mot USAs ambassad i Benghazi, Libyen, har satt frågetecken på underrättelsens fortsatta förmåga att bedöma hot. | Är emot konstitutionella rättigheter för utländska terrormisstänkta. Motsatte sig uteslutande av tortyr och s.k. ”water-boarding” av terrormisstänkta. |
| Utrikespolitik | Motsätter sig militär attack mot Iran i den nära framtiden, men håller alla utvägar öppna för att hindra Iran att skaffa kärnvapen. Har inte engagerat sig i Syrien såsom i Libyen. Har inte gjort starka försök att medla mellan parterna i Israel-palestinakonflikten trots att han öppet kritiserat Israel för dess byggande av ”bosättningar” på ockuperat palestinskt territorium har dessa fortsatt under hans tid, och Motsätter sig utpekandet av Kina som ”manipulatör av penningvärdet” men försökt få till sanktioner mot Kina för ”ojusta handelsmetoder” | Har uttryckt sig mer hotfullt gentemot Iran och antytt mer godkännande visavi en Israel-ledd attack mot Irans kärnenergianläggningar. Har pläderat frö att identifiera och beväpnade ”allierade” styrkor i Syriens inbördeskrig utan att lova direkt amerikanskt väpnat stöd. Lovar mer militärt stöd till Israel och har ställt sig nära Israels premiärminister Netanyahu. Har öppet deklarerat att Ryssland är USAs ”Geopolitiska fiende nr.1” och hotat att stämpla Kina som en manipulatör av penningvärdet och att införa vidsträckta handelssanktioner mot landet. |
Den f.d Översten Wilkerson, en republikan för övrigt, med insyn i amerikansk utrikes -och strategisk politik, belyser en del av dessa nyansskillnader i utrikespolitiken.
Som synes är det mest en skillnad i ton och framfusighet i användandet av den amerikanska supermaktens militära och strategiska maktmedel och inblandning i omvärldens politik mellan de två kandidaterna.
Florida, sorgebarnet i röstsammanhang, och dess rösträkning var inte färdigt i skrivande stund, men 05.18 svensk tid stod det ändå klart att Obama hade vunnit en betryggande seger och med råge fått ihop de tillräckliga 270 elektorrösterna.
Se första delen av Obamas segertal ovan
Denna blogg står, liksom nästan alla i vårt land, i de flesta frågor lååångt långt till vänster om den starkt högervridna amerikanska politiska diskursen. Frågor om fattigdom, ojämlikhet, om samhällets understöd, om fackliga rättigheter med mera hamnade som vanligt långt ned på agendan och låg förvisso som en slags Elefant i rummet över krisens amerika. Överhuvudtaget måste man åter konstatera att amerikanska val är en starkt enögd form av kampanjpolitik, och att stora väljargrupper lämnas i ovetskap om vad som stundar. Obama är sannerligen ingen ”progressiv” politiker, ingen hjärtevarm försvarare av de utsatta eller ens en speciellt originell politisk aktör. Snarare en slags försiktigt mixtrare av befintliga strukturer. De som har haft mest anledning att tacka, än så länge i alla fall, för hans politik har varit finanssektorn och de industrier som hans regering hållit under armarna. Vi får se vad som stundar de närmaste åren. Sjukvårdsreformen har inte kickat in än t.ex., och kan på sikt innebära en lättnad för många människor.
Trots det blir svaret på titelfrågan nog JA – det spelar en viss skilnad, men mest på ett negativt sätt. Hur otillfredsställande än situationen under Obama är, ser det sannerligen ut som alternativet inte bara var värre, utan öppet destruktivt.
———————————————————–
Läs mer om valkampanjen och rapporetringen kring olika sakfrågor i
- Nyheterna P1 http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=4403&grupp=16248
- Dagens Nyheter http://www.dn.se/Stories/stories-nyheter/stories-varlden/presidentvalet-i-usa-2012
- Svenska Dagbladet http://www.svd.se/nyheter/utrikes/USA-valet/direktrapport-usa-valet_7642574.svd
- Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/nyheter/aftonbladetlive/
- Expressen http://www.expressen.se/nyheter/mer-om/usa-valet-2012/
- SVT 24 http://www.svt.se/nyheter/amne/?tag=tag:story@svt.se,2011:USA-valet%202012#/nyheter/usa-valet/barack-obama-vann-valet-omvald-som-president?&_suid=135228257251508424806799644517
- Huffingtonpost http://www.huffingtonpost.com/politics/
- New York Times http://www.nytimes.com/2012/11/07/us/politics/obama-romney-presidential-election-2012.html?hp&_r=0
- Wall Street Journel http://online.wsj.com/public/page/news-politics-campaign.html
- Jesusalem Post http://www.jpost.com/USPresidentialrace/Home.aspx
- The Economist http://www.economist.com/blogs/democracyinamerica/2012/11/election-night?fsrc=scn/fb/wl/bl/winobama
Om att kritisera religiös fanatism & försvara yttrandefrihet
Hur kan en seriös kritik av religiöst våld, censur och agitation se ut, en som inte backar för att trycka på t.ex. den specifika utmaning som Islamistiska fundamentalister reser , samtidigt som man går till botten med problemet med religiös findamentalism generellt?
(Uppdaterad 2012-11-04)
Debaclet med den s.k. Muhammed-filmen (”The Innocense of Muslims”) och dess fullständigt ofruktbara och i grunden falska föresats att kritisera Islam, kan få en att fundera på hur saklig, korrekt men ändå bitande kritik mot religiösa fenomen och hur de påverkar offentligheten även i sekulära samhällen kan se ut. Och det finns förstås, redan en snabb titt på nätet ger några intressanta exempel, som visar att man kraftfullt ,verkningsfullt och utan kompromisser kan dissa islamisk fundamentalism och varna för självcensur i denna och angränsande frågor utan att tappa hjärnan på vägen och dricka av xenofobins, de maskerade fördomarnas och de hatiska gesternas kväljande dryck.
Det går till exempel mycket väl att som Paul Marshall vid Hudson institute, helt enkelt lista de många och svåra inskränkningar av yttrande- och åsiktsfrihet som är vardagsmat i många muslimska länder, många av dem auktoritära, och vilka av dessas regimer åtminstone legitimeras av religionen. Det här visar ger en panoramisk inblick i det problematiska spänningsfält, för att inte säga öppna konflikt, som råder mellan grundläggande yttrandefrihet och vissa uttryck för islamistiska reflexer.
Sean Faircloth, som kompromisslöst attackerat religiös fundamentalism såväl utomlands som i hans hemland USA som företrädare för Richard Dawkins Foundation for Reson and Science slår an den balans som denna blogg stödjer. Här är hans direkta gensvar på efterspelet till den ökända Muhammed-filmen, vilkens muslimska belackare han attackerar skoningslöst, samtidigt som han inte missar att faran för amerikaner är i en mening mer direkt och ingripande från det starka kristna inslaget i USAs offentliga liv och de effekter detta har på debattklimatet i USA:
Det kan också vara nyttigt att hålla några av de mer tankvärd av motsidans argument i huvudet för den som vill försvara det fira ordet och rätten att kritisera religiösa föreställningar och praktiker. Ett bra exempel på båda sidors argument kan ses i t.ex denna debatt om det fria ordet genomförd av Australian Broadcasting Corporation och sänd av det numera inte fullt lika tillgänlgiga men ändå högkvalitativa ForaTV.
(Klicka ovan eller länken http://fora.tv/2009/04/03/Freedom_of_Expression_and_the_License_to_Offend#./Freedom_of_Expression_and_the_License_to_Offend?&_suid=135084117215604552734118004419)
En intressant video på detta tema är en panel från Indien, inspelad 1994, såtillvida att den dels speglar debatten i en region och situation, där både muslimer och Hinduer har gjort sig skyldiga till nedtystande och hot mot författare och journalister på religiös grund.Den har också med den kände muslimske apologeten Zakir Naik som argumenterar, eller snarare slingrar sig runt, frågan om man inte borde ha dödstraff för t.ex hädelse och/eller avfall från tron (något som är svårt att undvika är en rimlig tolkning utifrn koranen och också lag i många muslimska länder). Han är en ynklig posör av den mer paragrafciterande typen, men trots allt ganska representativ för en ”moderat fundamentalistisk” typ av muslimska ledare som är bundna att tolka koranens och traditionens bokstav sådan som den är. Så fort han får konkreta frågor om t.ex Salman Rushdie elelr Taslima Nasrin, två författare som hotats för sina verk, blir han dock vag och mumlande.
(Del 1 av 15 – varje del är ca 10 minuter. En mindre del av frågorna och svaren är på Hindi – men det är bara att spola förbi eller gå till näst del)
För den mer legalistiskt lagde kan nedanstående debatt, som tar tar sikte på den konflikt som uppstår mellan FNs Deklaration om de Mänskliga Rättigheterna, Artikel 18 (åsikts-och religionsfrihet) och Artikel 19 (yttrandefrihet) som uppstår när religiösa organisationer och stater vill ha till stånd en särskild resolution om ”Skydd för Religionen” (flera icke-bindande resolutioner har gått igenom senaste åren) vara intressant. Den här tolkningen är mycket problematisk eftersom ett antal länder har uttryckliga hädelseparagrafer och lagar som skyddar religionen, ofta på ett mycket godtyckligt sätt. Man kan dra sig till minnes den gummiparagraf som ligger till grund för denkända Pussy Riot-rättskandalen i Ryssland för att se vad sådan lagstiftning kan leda till, och det är mycket olyckligt att FN-resolutioner numera kan användas som tillhygge inte för att avskaffa utan för att rättfärdiga sådana lagar. Tariq Ramadan, en av de mest kända västliga muslimska apologeterna, är med som sakkunnig om situationen i världens största muslimska land, Indonesien.
Tariq Ramadan har oturen att befinna sig på motsatta sidan av den store, nu sorgligen avlidne Christopher Hitchens, en religionsätare om det någonsin fanns någon. Men notera hur i denna diskussion, där Hitchens som f.ö. stödde dumheter som Irak-kriget förutom sina mer berömvärda prestationer för den sekulära saken, de två kan mötas på ett intelligent plan trots sina starkt skilda perspektiv, och trots att Hitchens avsky och aktivitet mot islamiska regimer var starkare än någon av de korkade ”counter-jihad”-snubbarna någonsin kan hoppas göra anspråk på.
Slutligen, och för att återvända för en synpunkt på dessa frågor som ligger nära denna bloggs, en presentation av den framstående juristen Geoffrey Robertson. Denne ärbland annat känd för att ha satt samman en av de bästa legala argumenten för varför Vatikanen inte borde betraktas som en suverän stat, och talade på World Atheist Alliance och just relationen mellan yttrandefrihet och starka religiösa intressen och aktivister.
Snyggast Lagsymbol? Syrianska svävar över Stockholmslagens himmel…
Nyligen gjordes här en uppdatering apropå fotbollskaget Assyriskas lagsymbol, efter att ha fått en förändring av denna påtalad. Men samtidigt, och faktisk mer intressant och aktuell, så tog jag också en titt på Syrianska FCs, det nuvarande Södertäljelaget i Allsvenskans, symbol.
Syrianska FCs emblem var inte en del av min sammanställning när jag först gjorde den, eftersom de till skillnad från sina kusiner i Assyriska FF då inte spelat i högsta divisionen. Men 2012 var rollerna ombytta, och mer än dags- och de är välkomna, om inte annat så för sitt emblems skull.
För Syrianska FC:s lagsymbol, emblem eller märke är riktigt, riktigt snyggt, och skulle i mitt sinne kunna göra AIK högsta rangen stridig.
Den har allt. De snygga, kontrasterande färgerna rött och gult. En tydlig inramning. Ett enkelt band under.
Pricken över i.et är dock symbolen mitt på. Här snackar vi tradition och estetisk perfektion. Den bevingade solen eller lågan, mest känd under sitt persiska namn Faravahar är en urgammal symbol för Gudarnas makt i mellanöstern, i själva verket långt äldre än perserriket, och söker sitt ursprung i det gamla Ur och Egypten. 
Symbolen togs upp och blev vanlig under det stora Neo-Assyriska riket som ju erövrade och förenade samtliga de tre stora centra för civilisation i mellanöstern på 700-talet: Syrien, Egypten och Mesopotamien. Det här mötet framgår boktstavligen av t.ex stenkarvningen av Gilgamesh, den Uriske gudakonungen med 2 minotaurer och en bevingad sol, från 800-talet FKr i syriska Tell Halaf, från tiden då området var under Assyrisk överhöghet.
Denna anrika symbol är förstås ett starkt och laddat statement för det likaledes betydelsemättade laget Syrianska. Eftersom Syrianska FC liksom sitt systerlag Assyriska är en klubb som företräder en hel folkgrupp, och därför blir mycket djupare i sin innebörd än att bara vara ett fotbollslag.
Dessutom måste själva det avbildande mönstret anses passande för ett stridande lag. En brinnande låga som skall flyga över världen, liksom. Det inspirerar. Och den stiliserade varianten i rött och gult är också vackert väldesignad och passar väl för att sätta på just flaggor, med ökad effekt för lagets kulturella betydelse. 
Möjligen plottrar texten med fotbollen under Faravahar-symbolen till det hela. Medan den svarta arameiska texten över symbolen (som lyder: Hudro Suryoyo b-Södertälje, som ska betyda ”den syrianska sportklubben i Södertälje”), är snygg och dekorativ, bryter den underliggande ”SYRIANSKA FC” upp renheten och sammanhållningen i helheten och adderar ett annat färgschema för en enskild detalj. Den kunde man gott ta bort, för ökad perfektion. Det är inte en fråga om less is more. Själva informationen i texten kan mycket väl has med i emblemet, man kunde t.ex. skriva in det i bandet under, som kunde göras bredare för att inrymma detta utan att det påverkar den ovanliggande symbolens renodlade karaktär.
En lite tragikomisk sak som själva existensen av både Assyriskas och Syrianskas fotbollslag också påminner om är den lätt absurda schismen mellan de grupper som idag kallar sig Assyrier och Syrianer (eller syriansk-ortodoxa, eller… kärt barn har många namn…), som trots allt, har nästan allt gemensamt. Men var och en må bli salig eller småfånig på sin fason. Som en lustig detalj är ju Faravahar en genomhednisk symbol som i praktiken har lika mycket att göra med syrisk-ortodox kristendom som, tja, säg en julgran eller påskhare…
Men slutkontentan är dock hedrande och oomtvistlig: Syrianskas emblem är en lyckad och skön design, en prydnad för sitt lag och sina fans. Dessa som i skrivande stund också verkar kunna ta chansen att förbli i högsta divisionen, görande rättvisa till sin valda symbol. Som av en lustig tillfällighet spelade AIK och Syrianska, lagen med de två snyggaste emblemen, lika (1-1) igår.
(se http://www.svenskafans.com/fotboll/AIKs-gulddrommar-i-kras-igen-459575.aspx?tnl336Click=fotboll&tnl336Tab=ArtCom, http://www.dn.se/sport/fotboll/aik-tog-inte-chansen-i-guldstriden, http://www.svd.se/sport/novakovic-det-ar-kort-for-aik_7622880.svd, http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/sverige/allsvenskan/aik/article15684690.ab och http://www.expressen.se/sport/fotboll/allsvenskan/touma-chockade-aik—efter-slarv-pa-rasunda/)
För vidare skrivet om Stockholmslags lagsymboler se 
←Den ursprungliga artikeln ”Snyggaste Lagsymbolen?”
samt
←Uppdateringen i “En återblick på assyriskas klubbmärke“
———————————————————
FÖR Mer om den anrika Faravahar-symbolen och den bevingade Sol som föregick den, urgamla symboler för gudarnas makt i Mesopotamien respektive Egypten, t.ex i http://en.wikipedia.org/wiki/Faravahar och http://en.wikipedia.org/wiki/Winged_sun
För mer om Syrianska FC se förstås deras egna sajt, http://www.syrianskafc.com/, samt lagets wikipediasidor på engelska och svenska i http://en.wikipedia.org/wiki/Syrianska_FC och http://sv.wikipedia.org/wiki/Syrianska_FC med förbehåll för eventuella fel, vilka som vi sett, inte är okända på wikipedia. Svenska fotbollsförbundets stattistik (http://svenskfotboll.se/allsvenskan/lag/?flid=25607) är förhoppningsvis korrekt. Se svenska Fans sida om Syrianska för matcher och skrivet om deras matcher, http://www.svenskafans.com/fotboll/syrianska/
Snyggast Lagsymbol? En återblick på Assyriskas klubbmärke osv…
En liten återblick på ett klubbmärke som finns i en annan, och snyggare variant, och lite kringfunderingar kring vad ett klubbmärke kan betyda… En anonym kommentator här på bloggen påpekade för en tid sedan att Assyriskas Fotbollsföreningens klubbmärke för en tid sedan ändrades så att den faktiskt har en inramning numera, sådan som jag efterlyser i min kommentar till klubbmärkenas utformning i inlägget ”Snyggaste Lagsymbolen”. En titt på klubbens egen sida http://assyriska.se/
, visar att så mycket riktigt verkar vara fallet. [Ifråga om varför jag hade en icke-inramad variant i min sammanställning har jag väl inget att säga till mitt försvar än att wikipedia, som var den som hade den största publicerade bilden av märket på nätet, hade varianten utan ram (se http://en.wikipedia.org/wiki/Assyriska_F%C3%B6reningen). Jag brukar oftast välja bort mindre exemplar av bilder. Det visar åter att man måste ta wikipedia, speciellt de icke-engelska varianterna, med en nypa salt. Och att assyriska borde ha ett STORT exemplar av klubbmärket på sin sida. För säkerhets skull, liksom.]
Assyriska utan inramning
Inramningen utgör förstås en klar förbättring av klubbmärket. Den stärker dess sammanhållning och också det röda inslaget i märket, vilket gör den tydligare och mer kontrastrik. Som framgår av mitt första inlägg reser assyriskas märke intressanta frågor om att detta emblem har en mer djupbottnad symbolik än de flesta klubbmärken. För i den uttrycks något som är minoritetsgruppen assyrierna förmenat – att se en symbol som verkligen företräder dem som folk. Assyrierna är överallt i minoritet – även i sitt hemland i norra Mesopotamien. De har ingen nationalstat att kalla sin, ingen flagga som vajar utanför FN. Inget Landslag. Det gör klubbemblemet till ett uttryck för identitet som går mycket djupare än bara ett fotbollslags. Vad än vad supporterskallar som yrar om hur mycket de älskar sitt lag må anföra. Jag pekar på detta för att assyriskas symbol därför är en symbol som på ett sätt är mycket vidare än de andra lagens. Detsamma torde för övrigt gälla Assyriskas ”systerlag”, Syrianska FC. (Se också t.ex. http://www.fotbollskanalen.se/superettan/klassiker-ur-offside-det-sista-steget—berattelsen-om-assyriska/, http://www.fokus.se/2009/06/fran-mesopotamien-till-sodertalje/ med flera artiklar – det har skrivits en hel del om just hur viktigt de här klubbarna betyder för sina fans och de folkgrupper vilkas namn de bär) Nu anser jag inte att den därför blivit det snyggaste märket. Såsom varande icke förbunden med något speciellt lag, bedömer jag märkets utformning enligt rent estetiska kriterier, utan associationer eller andra sidoblickar av vad märket innebär. 
I mina ögon, var och är alltså assyriskas märke inte snyggast, oavsett vilken vikt den tillmäts. Estetiskt hade gnaget då en toppposition. I mitt enkla och möjligen något kallhamrade sinne, och skälen för det angavs. MEN numera finns, och korrigeringen av syrianskas märke erbjuder ett utmärkt tillfälle för att ta upp det, sedan mer än ett år ett nytt Stockholmslag i Allsvenskan, vars klubbmärke inte går av för hackor. Det kallar på ett eget inlägg, där vi skall kika närmare på Assyriskas systerklubb, Syrianska FC. För huvudinlägget där Stockholmslags symboler jämförs, 
←Se ”Snyggaste Lagsymbolen”
För nästa inlägg på temat Stockholmslags klubbmärken se ”Syrianska Svävar…”→
En Fyll-i-kläderna-bild lever sitt eget liv… För Felicia, del 2
Fyll-i-kläderna-bilden av en tjej från en av Felicias målarböcker färgbehandlas och avslutas
Som tidigare berättats fick jag en sådan där siluettbild för en sådan där tjejig målarbok att behandla av Felicia en kväll, och jag gjorde som jag plägar, dvs ritade om den och satte på lite mer handlingskraftig och medeltida utrustning på henne. I förra inlägget framgick det hur den bilden blev efter att jag satt tusch på den, och sedan mitt val av färgskala.
Hur en sådan färgskala kan fås att se ut när man med Photoshops hjälp behandlat den med bränning och flera lager färg, högdagrar och skuggor framgår nedan…
Måla-på-kläder: En krigisk fantasytjej, renderad
För den fina Felicia, som jag hoppas skall gilla den.
Själv är jag nöjd med den sansade tidsåtgången – övning ger färdighet, och jag börjar iaf bli lite van vid flerlagerprincipen nu, så att hyfsade resultat kan uppnås någotsånär snart med en bild som är tydlig och begränsad i utförandet. Hela processen från tuschad skiss till färglagd och behandlad bild kan ses nedan.
PS. Det här är också en rätt kul grej att göra med barn som gillar att rita om manvågar släppa loss dem med en laptop och Photoshop. En av mina invändningar mot de i mitt tycke begränsade och begränsande ”plattorna” ute på marknaden är att de än så länge inte (mig veterligen) kan köra några rimliga ritprogram som Photoshop, Illustrator eller GIMP. Vilket är synd, för så fort de stackars tingestarna kan användas för att skapa och behandla något vettigt torde de passa jättebra för att göra sådant här, bättre faktiskt än en bärbar (de har ju touchscreen).
Klicka bild för att se det tidigare inlägget:
←”En fyll-i-kläderna-bild lever sitt eget liv…(del1)”
För fler bilder på Feclicias krigartjej, som jag sedermera kom att identifiera med en existerande sagofigur, se stora galleriet eller :
Sommarhund, eller att längta till annat väder…
Söndagens och Gårdagens usla väder fick mig att minnas en liten diskussion som jag hade med den söta Felicia apropå hundar med kläder… och var de helst skulle vilja vara, de stackarna.
Felicia och jag var ute och gick på väg till skolan en morgon sent förra vintern, jag tror det var någon gång i februari, och det var rövkallt. Fram på gatan struttar en hundägare med en liten korthårig bjäbbhund (Jag refererar gärna till alla hundar under typ Schäfer och Sibirisk Husky som bjäbbhund), förstås iklädd.. en söt rosa tröja.
”Ååååh vad söt!” säger Felicia som har en flickimage att jobba med, under 10 som hon är.
Jag säger inget men skrynklar ihop ansiktet och hon frågar omedelbart ”tycker inte du att den var söt?”
”Jag tycker ärligt talat mest synd om den…”. Det hör till saken att jag ser påklädning av djur som ett förnedrande fjanteri.
Men det hindrade inte oss från en intressant diskussion, där vi faktiskt agreed to disagree, och samtidigt erkände varandras poänger. Felicia fick klart för sig att hundar på våra breddgrader med kort sträv päls inte behöver se ut så, och skulle ha lång vinterpäls om de inte framavlats på annat vis, vilket hon förstod att jag fann förkastligt. Och jag erkände att i frånvaro av päls är det faktiskt juste att ta på den stackars jycken en tröja, eftersom den ju faktiskt måste ut och röra sig, hund som den är och inte en tamagotchi (någon som minns vad en tamagotchi var för någe?)
Dock kunde jag inte låta bli att driva lite om saken och poängtera att den stackars kortpänsalde hunden egentligen skulle vilja vara något helt annanstans, istället för att bära en fånig tröja skulle den hellre sippa drinkar på Bahamas…
Och eftersom man är skruvat funtad slog denna fåniga tanke rot, och med Felicia som jag var, musan till många av mina bilder, kom det sig mitt speciella tunnelbaneskisshäfte försågs med följande kladd på hemresan… (se vänster)
Lite på temat ”En bild säger mer än tusen ord”, vilket i själva verket är min vanliga tankeprocess – så där ser koncept ut i min skalle, låt vara att man förstås inte ofta plitar ner de miljoner bilder som går genom huvudet på en en vanlig dag…
Hunden som kom in från kylan eller något, skakar sin grogg och njuter av att sakan både lång päls och fånig tröja. Alright.
Sedermera satte jag lite snabb Photoshopfärg på den, varvid den stoppades i en digital byrålåda likt den stora majoriteten av mina bilder. Det var inte förrän igår, då det verkligen kändes ute i kylan, som jag drog mig den till minnes, troligen för att jag skulle vilja göra den där jycken sällskap just nu…
Med tack, som alltid, till Felicia som var med och inspirerade.
En ofrivillig återkomst till dumskallarnas konspiration…
”Just when I think i’m out, they pull me back again!” (Michael Corleone, ”Gudfadern 3”)
Dumheterna har staplats i sådana enorma högar under september att det bokstavligen förstummade denna blogg och dess skapare.
För ett par veckor sedan togs det medvetna beslutet att minska ner på bredden och djupet (om sådant finns) av vad som behandlas här på bloggen. Och se det visade sig direkt: om dagsaktuell politik och analyser av brännande frågor skulle få styra skulle man suttit 24/7 och tuggat fradga över den o-tro-liga våg av stupiditet som verkade dra över världen under september 2012.
Som det här med ”Muhammedfilmen” och de påföljande reaktionerna.
Hela affären fyller mig med äckel och styrker, om det nu alls var möjligt att göra det än mer, undertecknads avsmak för religiöst anstuckna aktörer med politiska ambitioner (vilket de till sist och syvende alltid har). Det som borde vara frapperande för alla betraktare är i hur uppenbar symbios dessa visar sig leva med varandra, oavsett vilken sida de står på. Alla målar upp ett ”hot” i form av motsidans folk, som de sedan använt för att hetsa upp sig själva till hänsynlöst och allmänfarligt beteende.
Den usla filmjäveln, eller snarare pekoralet ”The Innocense of Muslims”, låg ute i 2 månader innan vad som är en till religiös grupp förklädda våldsverkare i Libyen hänvisade till den inför ett attentat i Libyen den 11e september mot den i amerikanska legationen i Benghazi (vad som egentligen hände där i Benghazi när USAs ambassadör bragdes om livet är forfarande inte helt utrett). Analyser av hur föroppet först seglade upp finns i t.ex. BBC http://www.bbc.co.uk/news/world-middle-east-19606155 & USNews http://www.usnews.com/news/articles/2012/09/12/how-innocence-of-muslims-spread-around-the-globe-and-killed-a-us-diplomat, http://www.dn.se/Stories/stories-nyheter/stories-varlden/protesterna-mot-usa,
Sedan brakade helvetet löst, filmen kom på allas läppar, fradgatuggande turbanbärare överallt tog upp det och piskade upp en helt förutsägbar frenesi kring saken. En månad senare hade 75 personer dött i Libyen, däribland i regelrätta strider med amerikansk ambassadpersonal.
”The Innocence of muslims”
För den som stannat upp och tänkt lite har dock bilden kommit att få många intressanta schatteringar, tyvärr nästan ingen uppmuntrande till en början. Det gällde även de som med rätta fördömde det nästan genialiskt idiotiska i att någon manar till våld för att de inte gillar EN FILM (?).
Eller film och film. Den video som sprids på Youtube är ju uppenbarligen ett hafsverk av värsta kalkontyp, och så dåligt gjord att ingen som ser den en sekund kan tro att en seriös ambition ligger bakom den utom dess rena provokationsverkan. Det verkar som om det överhuvudtaget inte är en film som sådan utan snarare en slags hopklippt trailer för vad som anges vara en framtida fullängdsfilm. Vilken kraftigt kan betvivlas existera,med tanke på att den gjordes under falska förespeglingar, utan att ens de inhyrda skådisarna visste vad de gjorde (se t.ex.http://www.guardian.co.uk/film/filmblog/2012/sep/17/innocence-of-muslims-demonstration-film och http://www.dn.se/nyheter/varlden/skadespelare-ursinniga-efter-anti-muslimsk-film).
När det sedan snart visade sig att högerextrema islamhatare i USA stod bakom ”filmen” (folk som Steve Klein eller Terry Jones, en fundamentalistisk mediehorande predikant som häromåret offentligt brände koraner eller ), folk som är fullt medvetna om hur motsidans våldsamt anstuckna stollar kan och kommer att reagera (de känner väl sig själva egna och sina egna våldsstollar), blir slutsatsen ofrånkomlig.
De vill att dessa skall göra det.
Det här är en avgörande faktor, som många av de som senare grät krokodiltårar och tog stora ord som ”yttrandefrihet” i sin mun gärna glömde.
Young Turks om några av filmens backare
Yttrandefriheten är naturligtvis ett centralt värde här som i alla kontroversiella diskussioner. Men hotet mot vad yttrandefriheten skall skydda, utbytet av tankar och idéer, och förverkligandet av varje individs tanke och person, kommer inte alls bara från de intoleranta och censurerande fundamentalister och pöbelhetsare som tacksamt ikläder sig skurkrollen. Hotet från yttrandefriheten kommer också från de som använder den som cover för att illvilligt utpeka de som de hatar utan någon distinktion. Och som cyniskt agerar för att tvinga till sig sympati från de som måste stå upp för det fria ordet när konflikten väl blir av.
Cyniskt också för att det är så totalt hänsynslöst mot de som drabbats av deras idiotiska spratt.
Som det här att det finns en svag men icke desto mindre belagd koppling till vissa koptiska personager förutom högen av rabiata ”counterjihad”-drägg som mindre oväntat visat sig ligga bakom filmtilltaget. Men ingen grupptog avstånd avstånd från rullen snabbare än just kopterna, som mycket väl känner till sina trosfränders utsatta läge i Egypten och vet att en sådan koppling kommer att tas upp, inte av Egyptens befolkning i stort, men av en liten klick salafister som nu desperat försöker göra sig breda inte bara i Egyptens utan i stora delar av den muslimska mellanösterns stapplande post-revolutionära miljö.
Som al-Jazeera mycket tidigt påtalade skulle just reaktionerna på den filmen bli ett intressant test för de nya regimer som den arabiska våren lämnat efter sig.
Det Muslimska Brödraskapet i Egypten, många av vilkas ledare vi vet tog stark anstöt av filmen, bestämde sig mycket snabbt för att agera pragmatiskt – helt i linje med vad som kunde förväntas om man känner deras utveckling (se tidigare blogginlägg här från innan de kom till makten). I den bubblande häxkittel som dagens Egypten är har presidenten och ledarna manar till lugn. Inga storskaliga progromer mot kopter, inga stora demonstrationer av den sort som vi såg i samband med störtandet av diktatorn Mubarak.
Hur mångfacetterad saken är visas att det samtidigt utspelat sig frånstötande scener i Pakistan, där våldsmanande religiösa ledare inte aktat för att medvetet röra ihop några idioters provokation med USA och väst i allmänhet, proklamerat en speciell ”Älska din Profet”-dag (jo det låter som ett skämt, men är sant) samt utlysa skottpengar på regissör och andra inblandade, i en dubbelt ironisk upprepning av Salman Rushdie-affären (dubbelt eftersom Rushdie just kommit ut med sin biografi om åren under jord efter den fatwa som riktade mot honom för den till skillnad från föreliggande film läsvärda Satansverserna). USAs president och utrikesminister såg sig föranlåtna att rikta sig till Pakistanierna för att upplysa om att idiotfilmen inte har med USAs policy att göra, vilket möjligen kan påverka opinionen där, men knappast övertyga de övertygande fundamentalistiska stollarna.
Om Obamas och Hillary Clintons meddelanden till Pakistan
Men om vi skiftar blicken till Libyen, där de första stora våldsutbrotten skedde, får man åter en intressant kontrapunkt till den idiotiska story som counterjihadister och jihadister tillika verkar så överens om att man vill måla upp. Innan månaden ens var till ända hade de många Libyerna som insett skadan för sitt land stormat högkvarteren för extremister och miliser i Banghazi som var ansvariga för det första våldet mot amerikanerna (Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/utrikes/article15489787.ab mfl). Något som även vanliga medborgare insåg hotade själva Libyens position och internationella förhållanden. För att inte tala om att de snabbt insåg att om våldsstollarnas beväpnade miliser kunde tillåtas göra det där skulle deras land efter att ha kastat Khadaffi över ända skulle bli till ett jävla Libanon av beväpnade banditer och kaos. Och så skall man ändå komma ihåg att miliserna på många håll var de som upprätthöll lag och ordning. Lybiernas bortkörande av dem signalerar en önskan att faktiskt riskera något (se http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5304719).
Libyerna gick man ur huse för att bokstavligt driva bort idioterna från sina gator, sina städer. Jihadisterna kastades ut ur Benghazi där de haft sitt fäste, och den svajiga staten grep tillfället i flykten för att avskaffa religiöst anstuckna miliser, ja, fria beväpnade grupper överhuvudtaget (se SR http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5281620). Så har de al-Qaidainspirerade stollarna skjutit sig i foten, och det är gott så.
Se mer i t.ex http://www.aljazeera.com/news/africa/2012/09/201292112314438851.html
Hur bra passar den verkligheten in i den imbecilla ”Islam vs Väst”-diskurs som båda sidors byfånar desperat försöker pressa in sina befolkningar i?
Låt det vara tydligt. Inget ursäktar det utnyttjande av provokatörer som intoleranter och fundamentalister inom Islam som vill hävda sina religiösa normer med hot om våld gjort till sitt signum. Vi bör förakta dem och deras anhang med all själ och kraft, och glädjas åt de framgångar som noterats för dessas motståndare och vedersakare, och notera att makten hos folket när det agerar i sitt eget intresse överträffar allt som hysteriker och dyngspridare i väst någonsin kunnat göra mot våldets och intoleransens skäggbärare, vare sig i mellanöstern eller någon annanstans.
En Fyll-i-kläderna-bild lever sitt eget liv… För Felicia
NÄR den fine Felix fyllde år (hurra! 5 år!) grabbade hans syster som med viss rätt känner ett visst ägande tag i mig och stuffade ner mig med några målarböcker för flickor där färdiga siluetter kan förses med kläder som man själv ritar dit.
Hennes egna alster var väldigt fina. Men hon ville minsann att jag också skulle göra det där.
”Men då måste jag få göra det på, öh, mitt sätt”
”OK då” sade hon med en menande blick
Felicia, hon känner mig alltför väl. Jag började således skissa med hård blyerts ovanpå de ljusa konturlinjerna och voila…
Eller vänta nej. Ingen Voila. För… jag ändrade storlek på huvudet. Och gav siluetten större höfter, och sedan skissades kläder över som helt förändrade konturerna. och när det var färdigt skulle de nya linjerna målas med tuschpenna. Ett svärd dök upp från ingenstans…
Efter att således ha följt min inre drift ett tag såg det hela ut som en krigartjej /fantasyprinsessa av mer stridbart slag, med en bekväm och lätt men ända rustning av kyllertyp på sig (Om någon Tvingade mig att rita en modern tjej skulle hon garanterat ha ett svärd också, eller åtminstone sparka eller slå på något). Jag är ingenting om inte förutsägbar i de styckena. Nu gillar Felicia mina sagotjejer så…
Pappa Ola scannade in, och hemma kunde jag inte låta bli att åtminstone ändra lite mer på proportionerna, för i början såg huvudet ut som en enorm pumpa med pyttesmå ben, med tefat till ögon värdiga en alien från Mars. Nu blev det iaf en slags ordning på en kropp som såg ut som en clear-line-variant av serieäventyrshjältinna.
Inte vilken hjältinna som helst för övrigt. För som ögon blev mer och mer mandelformade och ögonbrynen bestämda och krökta som på en någon som minsann har lynne, en mun som vet att tala såväl som ge en fin kyss, och mörkt lockigt hår, så tonade åter mina hjältinnor från mitt rike Bortoms värld fram, de som avspeglas i Kati och Corinna från min berättelse. Eller, som mest här, Almas prinsessa Julia. För visst är det hon. Sådan är lystern från Alma, min gryning, som skiner över allt som jag vidrör.
Förutsägbar som sagt. Så är det att vara fängslad av något somär större än en själv. Jag tror att Felicia förlåter mig det.
Jag började kladda lite med Photoshop för att hitta en vettig färgskala. Utan animus kan jag ändå säga att den rosa uniform som är standard för tjejhjältar inte är min första preferens. En lite mörkare utstyrsel med naturfärger och dovare toner får bilda grundfärgerna. För jag går nog vidare med den där och ger den flerlagerbehandlingen för att få fram skuggor, lyster och högdagrar.
En präst, en munk och en rabbi… om religion och religiösa figurer i Fantasy
Mer än en veckas bloggträda avbryts med lite designstudier av några religiösa personager i min berättelse. Det låter lite som en Bellmanhistoria (en norsk, en dansk och Bellman…) , men i min pågående berättelse snubblar man återkommande över företrädare för de stora religionerna, vilka kommer att spela en avgörande roll i de skeenden som styr historien.
Redan under den ursprungliga tid då det som nu växer till en sammanhängande berättelsesvit ännu var en serie rollspelskampanjer funderade jag över framtoningen hos religiösa karaktärer. En av de viktigaste vägvalen på den tiden var att jag gradvis rörde mig bort från det polyteistiska kaleidoskop som vidlåder många fantasyvärldar och införde en alltmer enhetlig och omfattande organisation för religioner som vidare studier övertygade mig om måste vara lika verklighetens stora monoteistiska troskomplex.
Religionens organisation och inflytande är en svår och känslig fråga för fantasy. Det är uppenbart att många, för att inte säga de flesta, fantasyförfattare och kreatörer betraktat det strypgrepp som främst den katolska kristendomen (fantasy varande, även i våra dagar, främst ett västerländskt fenomen) utövade över tanken som en begränsande faktor för sina historier, vars sagokaraktär inte sällan måste komma i konflikt med den verkliga medeltida världens förhållanden och begränsningar. Lösningen för många har varit att helt enkelt låtsas att det går att ha en feodal, medeltidsinspirerad värld utan kristendomen, och inte låtsas om att grundvalen för en sådan konstruktion är ett gapande hål, alternativt ersätta det med religiösa föreställningar som mer liknar polyteistiska pantheoner som den Nordiska eller grekiska. Vilket är inkonsekvent, men inte stör den som inte har realism som ett rekvisit för sin fantasiberättelse.
Det har dock jag. Sålunda svarar min världs dominism, både dess västliga Numeniska (katolska) del och den östliga Ekumenen (ortodox), mellanösterns Iman (Islam) och hamerna (mina judar) och dessas religiösa etablissemang nära mot sina verkliga förebilder. Och all handling och alla vändningar måste förr eller senare komma i kontakt, inte sällan i konflikt, med dess företrädare. Med tanke på religionens genomgripande roll är många av dess viktiga protagonister i handlingen, och måste ges ett personligt uttryck.
En av de första sådana studierna var Damién de Montesilla, primas över kyrkan i riket Salamora, motsvarande det medeltida Aragonska kungariket på Iberiska halvön. Han är som sådan överhuvud för dess vicarier, ledarna över de kyrkliga provinserna. Jag funderade på hur en hög kyrkofurste som han kunde tänkas framstå, och gick till… ja kyrkan. 
Sneglande på en renässanspåve, Leo X (1513-1521) alias Giovanni di Medici vilkens porträtt målades av Rafael tog jag fram en förvisso välgödd men hårdare kyrkofurste.
Utkasterna till skisser från 1990-talets rollspelande är en vittnesbörd om just den rörelse som då var i full sving, där han från att ha kommit in i handlingen som en överstepräst i en typisk fantasy-polyteism kommer ut som en… tja en ärkebiskop.
En annan viktig personlighet var tidigt den sarnonske legaten, företrädaren för Sarnon, den västliga kyrkans högsta auktoritet, Yvaine de Créres. Denne mäktige inkvisitor har sedermera växt till att blir en avgörande kugge över all handling i västerlandet och vidare under decennier av utspelad tid i väst, med en ödesdiger inblandning i vad som kommer att bli avgörande skeenden för huvudpersonerna i min berättelse.
Ursprungligen, för 18 år sedan eller så, var jag böjd att ge honom ett utseende inte olikt en korsning mellan romersk senator korsad med en riddare med en viss avlägsen porträttlikhet med Leon Trotsky, med vilken han hade vissa gemensamma karaktärsdrag. Så småningon har jag kommit att trycka mer på drag som hårdhet och fysisk närvaro, och en mer realistisk och tonsur näraliggande frisyr, som senare bilder visar.
De här tidiga försöken ger bakgrund till några av senare tiders övningar, av vilka ett par kan ses nedan. I ”Staden av Guld” som utspelas i den stora östliga staden Aracanea kommer en predikande munk Phileotes att spela en viktig bakgrundsroll. Phileotes tillhör en grupp av världsstormare och idealistiskt skolade predikande fattiga munkar som i parallel till den ortodoxa kristendomens hesychaster kommer att uttrycka opposition till den rådande ordningen i det östliga imperiet. Jag ville få fram dels hans oordnade, bohemiska persona som dock också rymmer den stridbare predikantens närvaro – Phileotes stora synd är som han själv medger, hans högmod, han ställer sig i främsta ledet för protesterna mot sin kyrkas närmande till väst och dess elits föga kristliga handhavande av rikets svåra ekonomiska sits.
Phileotes, predikande munk i Aracanea
En annan religiös figur med två ansikten, om man vill så, är rabbin Eliakim ben Solomon, som huvudpersonen i handlingen Yakane stiftar bekantskap med. Denne har under sin ärevördiga image av äldste för hamernas kommunitet i Aracanea också dunkla tendenser och utan att avslöja för mycket, ingriper på ett ytterst ovälkommet sätt i Yakanes förehavanden.
Eliakim ben Solomon
Alla de här studierna får som en intressant följdeffekt att man kommer de man avbildar närmare, lär känna deras uttryck och mimik, hurdana de framstår i sin omgivning, vilket är till stor hjälp för att beskriva dem och också leder en till att förstå deras sätt att agera och deras reaktioner. Vidare ger de upphov till studier av deras fysiska såväl som andliga miljö. Figuren Phileotes utformning t.ex, föranledde en djupare dykning ner i den bysantinska kyrkliga klädedräkten, om hesychismens teologiska spetsfundigheter och så vidare. Återigen, så befruktar det visuella det litterära, och fjärran från att utesluta eller ersätta varandra leder oss anblicken till det som man läser eller skriver om till en djupare förståelse för den inre värld dit man strävar.
Yakane & Nuray
En skiss som legar och pyrt i åratal fick nyligen lite färg pytsad på sig.
Yakane, den lätt bestialiske protagonisten i min berättelse, står i begrepp att krama livet ur Nuray, en annan figur som förrådder Yakane, stjäl hans mystiska svärd och skadar hans älskade, Kati. För sådant finns bara ett straff i den bistres Yakanes sinne.
Skissen var en hastig blyertskludd, och tog sikte på det hotfulla och monstruösa i Yakanes framtoning när han som här är vred, fylld av kallt, våldsamt hat. Jag tyckte den fångade det jag ville, speciellt Yakanes gestalt, hur stor och hotfull, fylld av livsurkramande kraft han är. Jag lade den åt sidan för framtida senare bearbetning.
När jag för inte så länge sedan började öva upp handen i att tuscha bilder och använda finare bläckpennor tog jag fram den där bland många andra skisser som jag använde för att öva de darrande och trilskande korvarna till fingrar som olyckligtvis följer mig genom livet. Tuschningen blev OK, och den hamnade i facket för en möjligen målad bild i framtiden.
När den dagen kom bestämde jag mig för att skapa en slags posterliknade, berättande illustration, som skulle vara talande för hela den episod där Yakane till slut jagar rätt på Nuray. För att addera berättande element lade jag därför till ett fladdrande band bakom Yakanes och Nurays skepnader. På det syns, liksom projicerat, ansiktena hos Sebastian ”LeCid”, solsvärdsordens mästare som Nuray intrigerat med mot Kati, och på nedre delen Kati själv, efter att hon lämnat Yakane.
På Yakane lade jag framför allt på de tatueringar och den ärrvävnad som sedermera utvecklats fram i mitt arbete med Yakanes utseende, se tråden ”Anatomiska Studier – Yakane” hör på bloggen.
Målandet skedde som brukligt i Photoshop, med den olika-färg-på-olika-lager-metod som jag numera föredrar. Fokus på färgläggningen var att förstärka upplevelsen av rymd, av volym hos framförallt Yakanes kropp med dess djupa klyftor och svällande muskler, Nurays klädnad och så det svepande tygsjoket med dess överlagda ansikten på Kati och Sebastian LeCid. Som alltid aktulaiseras problemet med att ralistiska toner i förgen och den serieteckningsmässiga tuschlinjestilen delvis drar åt olika håll. Mest kännbart blev det för folks ansikten, desto mer som ingen av de inblandade ser helt normal ut. 
Nersuddande sig genom lagren, och efter att skuggor och färgeffekter lagts på, nådde målandet till slut den punkt där jag ärligt känner att det skulle vara slöseri med tid att fortsätta. Det blev en mörk bild, om än med rätt starka färger, men den lyfter på ett mer eller mindre klart sätt fram grundskissens bärande idé och uttryck. Den här illustrationen är ett steg på vägen att försöka illustrera en stämning, snarare än ett utseende eller ett utseende. Och som sådan är den nog ännu ett fall framåt tror jag.
**********************************************************
Mer om utformningen av Yakanes utseende finns i en serie inlägg som också blev en betraktelse på vad som utgör anblicken av styrka hos en man och på maskulina kroppsideal:
https://paulusindomitus.wordpress.com/category/foljetonger-posting-serials/studier-i-anatomi-utseende-for-aratauma/studier-i-anatomi-utseende-yakane/
Joe Abercrombie’s ”FÖRSTA LAGEN”: ”Det Lockande Stålet”-”Man Bör Förlåta”-”Det Yttersta Argumentet”
En längre recension som tar itu med en hel bokserie, Joe Abercrombies trilogi ”First Law”, på svenska ”Första Lagen”.
”Första Lagen” är en trilogi av Joe Abercrombie, bestående av de tre böckerna ”Det Lockande Stålet” (2006), ”Man Bör Förlåta” (2007) och ”Det Yttersta Argumentet”(2008). Den har rönt framgång i Storbritannien och USA och är ett mer gediget menat försök att beskriva en parallell värld, med delvis realistiskt anslag och en intressant genomsyrande moral under en mer ordinär Fantasy-story.
Abercrombie har en lång ”introducerande” inledning där karaktärerna och historien växer fram gradvist. Persongalleriet är typiskt. Den store lunsen Logen Niofingrar, krigare från norra ödemarkerna, Bayaz den mystiske magikern , den kvinnliga tjuv/mördartypen Ferro , argsint f.d. slav och dödlig krigare, riddaren Jezal van Luthar, och några mer tänkande karaktärer. Det görs klart att figurerna, som i en twist som känns igen från thriller/polisgenren inte alls gillar varandra inledningsvis, dragits samman av en mer avancerad vilja för ett högre syfte.
Den inre dialog som åtföljer varje figur är dock lite för enkelt skriven på läsarens näsa, och inte konsekvent genomförd. Ibland får man väldigt mycket inblick i protagonisternas tankar och karaktär så att det känns som om dessa satt på analyssoffan med en. Men viktiga bitar smugglas ändå framåt och sparas för senare, ett rätt sökt litterärt grepp och stapelvara från deckargenren.
Liksom hos Robert E Howards ”Conan”-böcker har Abercrombie en värld vars indelningar delvis svarar mot den befintliga historiens. ”Unionen” är det västerländska stora riket i mitten, bestående av många länder. Det finns orientaler i öst med klar anstrykning av det ottomanska riket, och mer råbarkade och barbariska trakter med tydligt keltisk/nordliga drag i norr. Intressant är att dock ”Unionen” mer överlappar med det Tysk-romerska riket än de vanliga anglosaxiska förebilderna. Det högsta organet i riket är riksförsamlingen och monarkins makt svag och i händerna på höga ämbetshållare. Det är en välkommen variation och känns mer passande för ett så stort men icke centraliserat rike i en förmodern tid. Överhuvudtaget ger sig Abercrombie delvis på att beskriva ett senmedeltida samhälle, även de politiska turerna.
Realism i en fantasyvärld är en skör blomma, eftersom avvikelserna från vad som är logiskt eller rimligt då skorrar än mer. Som frånvaron av en stark kyrka i ”Första Lagen”, blivet ännu knasigare av att den i storyn viktiga inkvisitionen här är en icke-religiös, anakronistisk analogi till moderna säkerhetstjänster. Det undergräver trovärdigheten för en realistisk medeltida värld, som är totalt inkonsekvent utan den kyrka som var den ojämförligt starkaste institutionen och vars lära präglade varje facett av livet. Och den i Fantasy närmast obligatoriska Magin, dvs. förekomsten av väldiga ockulta krafter tillsammans med ofantligt gamla varelser ställer som så ofta till det. Abercrombie försöker, tar till det vanliga plåstret att magin och dess roll har försvagats, spinner några varv kring gudarna men kan i slutändan ändå inte undgå att framställa magin och dess utövare som ett gäng godtyckligt käbblande gubbstruttar och en trots försök till nyanser väldigt typisk manicheisk onda-goda-kosmologi.
Det särskiljande i böckerna framgår mer ju längre de fortskrider. Trots att grundstoryn är av typiskt slag med en viktig resa och deltagande i diverse stridshandlingar sker det med en ton som är ovanligt desillusionerad, renons på skönmålning. Den vanställde protagonisten och Inkvisitorn Glokta är fanbäraren för den desillusionerade tonen som kommer att lägga sig över handlingen. Hans nihilism och inte sällan ondsinta och sadistiska handlande känns först som en anomali, men snart anar man att Abercrombie tänkt tanken – ”Vore det inte kul om… man tog en stapelfantasy och lät den utspela sig i en moraliskt tvivelaktig värld med desillusionerade, trasiga eller rent amoraliska karaktärer på plats för de bärande typiska hjälterollerna?”
Det är dock störande att även Abercrombies moraliska ambivalens fläckas av en rasanstruken historiesyn. Barbarerna längst upp i norr är inte kloka, de onda österlänningarna, det stora hotet mot världens bestånd, är grymma och tyranniska och drabbade av en falsk religion. Hoppet står till den västerländska civilisationen i centrum. Man kan verkligen höra marschmusiken till Huntingtons ”Clash of Civilizations” som underliggande paradigm.
Men trots allt är grundtanken faktiskt lite kul, och ”Första Lagen” fungerar därför och känns ändå fräsch ur det perspektivet. Slutet har faktiskt en rolig knorr, i all sin frustrerande lätt nihilistiska poäng, fjärran från ”Så levde de lyckliga i alla sina dagar och fred och frid rådde i kungariket”. Mer skall inte sägas här, annat än att Abercrombie måste ha skrockat för sig själv när han till slut knöt ihop säcken.
För fantasydiggaren är ”första Lagen” en av de bättre High-Fantasy-serierna och kan trots förbehållen ovan rekommenderas. Enligt ett ofog som är vanlig i svensk fantasyutgivning är varje del uppdelad i två böcker – så det blir 6 böcker. De lämnar kanske inte ett outplånligt intryck men är läsvärda, speciellt om man har en nostalgisk svaghet för Fantasy som undertecknad, och saknar inte spänning och vissa intressanta överraskningar, speciellt vad gäller att bryta mot vissa förväntningar som annars plågar genren.
Indomitus Betyg:
Medelbetyg för gott försök
Med Tack till Robert för tipset
PS: En liten not om översättning. Läsupplevelsen av ”Första Lagen” fläckas delvis av alltför moderna ord och uttryck som gör att känslan av förmodern era titt som tätt skingras. Ta bara namnet ”Unionen”. Vadå union? Samvälde, Förbund, det finns många uttryck som också brukades under historisk tid. Men Union? Det leder ofelbart tankarna till moderna politiska konstellationer som USA eller EU. Och det kan väl inte vara meningen. Eller? Det där är bara ett exempel, tillsammans med hänvisningar till Kilometer, Uniformer, Flaggor och annat tidigmodernt som inte hör hemma i en feodal miljö.
******************************************
Denna och Andra bokrecensioner återfinns samlade i
Indomitum Librorum
———————————————————-
Joe Abercrombies egen blogg http://www.joeabercrombie.com/
Om Fattigdom del 6 – Fattigdom i Latinamerika
Del 6 i artikelserie om Fattigdomen tar upp
FATTIGDOMEN I LATINAMERIKA
(Denna Artikelserie ingår i en följetong av artiklar/inlägg om Fattigdom – se kategorin: Om Fattigdom i Världen)
Det som präglar fattigdomen i Latinamerika, en annan kontinent som ofta lyfts fram som säte för extrem fattigdom, är att stora inkomstklyftor och en hård klasstruktur kännetecknar även de mer avancerade länderna, samtidigt som många lever i mycket svåra förhållanden. Många latinamerikanska stater har vidare haft råvarubaserade ekonomier, med de hinder och frestelser som det innebär för att inkomsterna från landets exporter inte kommer bredare folklager till del.
Den klassiska latinamerikanska fattigdomsmiljön är den utarmade landsbygden, där många inte har tillgång till egen jord och/eller tillgång till möjlighet att driva ett jordbruk som det går att försörja en familj med. Landägandet i Latinamerika har alltsedan den spanska kolonisationen varit starkt koncentrerad i en mycket liten klick landägare, och den normale bonden är en arrendator som desperat försöker skrapa ihop till sitt arrende, alternativt lever på marginalen av de bästa jordarna med problem att få tillräcklig avkastning för sig och sin familj. Utbyggnaden av elektricitet, tillgång till rinnande vatten, skolor och grundläggande hälsovård är svårt eftersatt i de flesta latinamerikanska landsbygdsregioner, och det är inte märkligt att de senaste decennierna miljoner brutit upp och dragits till städerna.
Andelen fattiga bland latinamerikas landsbygdsbefolkning 1980-1999
Runt de växande städern ahar den andra klassiska fattigdomsmiljön uppstått, den oändliga kåkstadens. Miljoner människor trängs ihop på olagligt uppbyggda bostäder av ifrågasättbar kvalité och begränsad tillgång till social service, framlevande sina liv som lågavlönade arbetare eller i lågstatusyrken, eller i värsta fall på tiggeri, småfiffel, prostitution eller ren brottslighet.
Det finns stora skillnader mellan hur man tacklar dessa problem och den fattigdom som åtföljer, även mellan de mer utvecklade och välmående länderna på kontinenten. Tre fall illustrerar detta väl.
Tre Latinamerikanska Fallstudier av Klassklyftor och Fattigdom
Argentina har historiskt sett varit ett medelinkomstland och välmående för att vara Latinamerika. 2009 låg knappt 2,4 % av befolkningen under 2 USD-gränsen, även om 30% av befolkningen lever under landets egna fattigdomsgräns. De 10 % rikaste konsumerar 29,5% av landets inkomster – 17 gånger mer än de fattigastes 1,7%. Det lämnar dock nästan 70% av inkomsterna till befolkningens bredare lager och medger alltså ändå en medelklass att räkna med. Tyvärr tenderar ojämlikhet och också fattigdomen i Argentina att återkomma cykliskt som en följd av illa skött ekonomisk politik (2002 inställde landet sina betalningar av utlandsskulden). Alla regeringar misstänks allmänt fuska med siffrorna vad gäller fattigdomsnivån, inflationen och tillväxten. Den Argentisnka politiken har varit en härd av cynism och utbredd korruption, dess partiväsende, domstolars oberoende och det civila samhället svagt, alla faktorer som hittills omintetgjort utvecklingen mot en minskad fattigdom på lång sikt.
Brasilien, Sydamerikas jätte, hade 2009 3,8 % av sin befolkning under världsbankens gräns för livshotande fattigdom, och dess fattigaste tiondel har inkomster på bara 14 kr om dagen och 1,2 % av landets konsumtion & inkomst, en 35e-del av den rikaste tiondelens som slukar 42,5 % av landets resurser. Totalt 26% av befolkningen ligger under den officiella fattigdomsgränsen, återspeglande faktum att Brasilien är ett oerhört ojämlikt land med en stor och utsatt underklass. Med tanke på att landet har över 200 miljoner invånare blir det ca 7,5 miljoner som lever på svältgränsen och över femtio miljoner utfattiga i ett land med stora naturrikedomar och en utvecklad industri, som uppenbarligen lämnar stora delar lottlösa.
Chile, det första latinamerikanska OECD-landet, har 12-15% av befolkningen under den officiella fattigdomsgränsen (ner från över 25% på 1990-talet), och ingen mätbar del under världsbankens fattigdomsgräns. Nästan ingen svälter således ihjäl i det alltmer välmående Chile, som också saknar sådant som Brasiliens enorma kåkstäder. Men klasskillnaderna är ändå djupa, starkare än t.ex. i Argentina. De rikaste drar in och gör av med 42,5% av inkomsterna – 28 ggr mer än de fattigaste tiondelens andel på 1,5% av landets BNP, och lika mycket som i det mer akut fattiga Brasilien. Koncentrationen av landets rikedom till en högre medel- och överklass matchas av en utsatt underklass som även om den inte svälter ihjäl framlever ett mycket knappt liv.
Faktorer som försvårat bekämpningen av fattigdom är att de flesta Latinamerikanska stater under 1900-talet upplevde kortare eller längre perioder med auktoritära diktaturer av militär typ. Så var fallet med alla tre ovanstående länderna, ett faktum som inte bidragit till att minska fattigdomen. Militärdiktaturerna har i nästan samtliga fall varit stödda av lokala makteliter och den lilla överklassklick som funnits, och inte direkt prioriterat fattigdomsbekämpning. Om man bortser från fåtalet auktoritära socialist- eller kommunistdiktaturer, har auktoritära regimer i Latinamerika regelmässigt stötts av exploatörer och utländska intressenter från utvecklade länder, företrädesvis hemisfärens mäktigaste nation, USA, vilket inte bidragit till att stärka staternas makt över sina egna resurser, tillgångar eller till en långsiktig ekonomisk politik. Istället har sistnämnda präglats av antingen protektionism eller eftergifter till utländska intressen.
Ännu värre har dock situationen varit i de länder som förutom den skriande ojämlikheten och diktaturen haft att tampas med blodiga inbördeskrig och kampanjer från mordpatruller mot befolkningen. De små länderna i Centralamerika och deras jordbruksbaserade ekonomier fungerade länge som USAs och västs egen frukt- och kaffebod. men den fattiga befolkningen El Salvador (37,8%), Honduras (65%), och Nicaragua (48%) tvingades dessutom utstå rent folkmordiska kampanjer och krig under tjugo års tid före 1990-talet som drog ner dem i ytterligare armod, och spädde på fruktan för svält med fruktan för att torteras och dödas av dödspatruller. Precis som i fallet Afrika kan krig kan inte annat än att förvärra fattigdomen och fördröja alla åtgärder som skulle kunna vidtas för att lätta på dess härjningar. Folk tvingas fly sina hem, de många skadade, torterade och lemlästade kan inte arbeta, män förs bort och kan inte bidra till hushållens inkomster osv. Och alla former av samhällstjänster som undervisning och sjukvård undergrävs.
Många av dessa krig avslutades på 1990-talet genom en serie av fredsavtal, vilket lättar på bördan för befolkningen. En kvardröjande konflikt som också har bäring på just fattigdomsproblemet och inkomstklyftorna i världen är tydligast i Colombia (40% fattiga), där inbördeskriget mellan den terroristiska FARC-gerillan och lika brutala regeringsstyrkor aldrig tagit slut. Colombia är på samma gång den största producenten av coca och världens största leverantör av rent kokain, och genom inbördeskriget också blivit främsta frontlinjen i USA’s ”krig mot Narkotikan” som också spiller över på länder som Peru och Bolivia. Men det kriget riskerar att bli till ett krig mot just de fattiga, som inte har någon realistisk alternativ gröda att leva på i de avlägsna och underutvecklade regioner där den mesta odlingen sker.
För de flesta latinameriskanska länder följs en turbulent inre politisk utveckling och påfallande ojämlikhet i ekonomisk politik och välståndsfördelning åt av faktum att många av länderna klassiskt sett varit starkt skuldsatta och/eller beroende av utländska investeringar, vilket begränsat handlingsutrymmet för reformer och en ekonomisk politik ägnad åt att lyfta upp större befolkningssegment ur fattigdomen.
Det är en kuslig påminnelse för de länder i Europa idag som finner sig utkämpande liknande konflikter med kreditorer och/eller korrupta eliter. Exemplet Argentina 2001 t.ex, tas regelmässigt upp som en parallell till den nuvarande skuldkrisen i Grekland.
Både före och efter att diktaturer och/eller inbördeskrig kommit och gått har de latinamerikanska samhällenas demokratiska utveckling varit påfallande svagt. Populistiska politiker, korruption, kortsiktiga eliter och en allmän uteslutning av stora delar av befolkningen på främst landsbygden från beslutsfattandet har lett till föga jämlika eller välfärdsinriktade samhällen, med konsekvensen att en endemisk fattigdom bitit sig fast.
De senaste dussinet år har glimtar av en ny utveckling kunnat skönjas, där större grupper gjort sin röst hörd i politiken i länder som Bolivia, Peru och Ecuador. I Brasilien, regionens jätte har sedan flera mandatperioden en lätt vänsterinriktad politik något kunna lindra den mest skriande fattgdomen, vilket också varit fallet med det land som utvecklats mest fördelaktigt i fattigdomshänseende, Chile. Trots en del positiva tecken återstår frågan om de ännu många miljoner människor som lever på existensens rand i denna viktiga region kan se framtiden an med tillförsikt.
←Klicka på bild för del 5 av Serien: Fattigdomen i Mellanöstern
———————————————————–
Allmänna källor i Urval
- Se Världsbanken för olika uppskattningar eller analyser av fattigdom: http://data.worldbank.org/topic/poverty,
- http://web.worldbank.org/WBSITE/EXTERNAL/TOPICS/EXTPOVERTY/EXTPA/0,,contentMDK:20202211~menuPK:435069~pagePK:148956~piPK:216618~theSitePK:430367,00.html
- http://web.worldbank.org/WBSITE/EXTERNAL/TOPICS/EXTPOVERTY/EXTPA/0,,contentMDK:20210352~menuPK:435735~pagePK:148956~piPK:216618~theSitePK:430367,00.html
- http://web.worldbank.org/WBSITE/EXTERNAL/TOPICS/EXTPOVERTY/0,,menuPK:336998~pagePK:149018~piPK:149093~theSitePK:336992,00.html
- CIA Faktbook för listan över länders fattigdom – in på enskilda länder under varje landslistning https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/fields/2046.html#ch
- http://www.globalissues.org/issue/2/causes-of-poverty
- http://en.wikipedia.org/wiki/Poverty
- http://en.wikipedia.org/wiki/Poverty_threshold#National_poverty_lines
- http://en.wikipedia.org/wiki/Homelessness#Statistics_for_developed_countries
- http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_percentage_of_population_living_in_poverty
- http://en.wikipedia.org/wiki/Gini_coefficient
- http://www.poverty.com/
- http://hdr.undp.org/en/statistics/
- http://arab-aa.com/2010/02/19/poverty-tourism-exploring-the-slums-of-india-brazil-and-south-africa/
- http://farmlandgrab.org/post/view/20134 (Food Crisis and the Global Land Grab)
- http://transitions.foreignpolicy.com/category/region/south_america
- http://en.wikipedia.org/wiki/Economy_of_Chile
- http://en.wikipedia.org/wiki/Miracle_of_Chile
- http://en.wikipedia.org/wiki/Economy_of_Argentina
- http://www.argentinepost.com/2008/10/poverty-is-it-getting-better-or-worse.html
- http://www.ophi.org.uk/wp-content/uploads/Argentina.pdf
- http://centralamericanpolitics.blogspot.com/2011/04/poverty-in-argentina.html
- http://www.dn.se/nyheter/varlden/oroligheterna-eldas-pa-av-djup-fattigdom
- http://www.ruralpovertyportal.org/home
- http://www.ifad.org/operations/regional/2002/pl/pl.htm
- http://clas.berkeley.edu/Research/graduate/summer2011/reports/PerezAhumada/index.html
- http://argen-times.blogspot.se/2010/12/ireland-remember-argentina.html
- http://www.albertawest.info/2012/02/argentine-advice-for-greece-default-now.html
Freja Kärlekens och Skönhetens Gudinna – ansatser till målning
En av de första bilderna som publicerades här var en teckning på Freja, kärlekens och skönhetens, återväxtens Gudinna för förfäderna… Den där har legat och jäst i år, men i somras började jag kika på den åter för att måhända sätta lite färg på den sköna…
Freja med sitt magiska hår
Det är bara hugskott och inte alls färdigt, men kanske värt att göra ett nedslag i. Som redogörs i ursprungsinlägget där den publicerades (”Nordiska Gudar -Freja”) så kom den teckningen, gjord i fin BIC-tuschpenna till för att visa för den fina unga Felicia, för vilken jag berättat om myter och sagor från hela vår värld, om gudarna och just Freja kunde ha tett sig….
Jag gillade alltid den bildens ansats, den inbjudande och uppmuntrande, ja hjärtliga gest som kom att prägla den. Jag ville inte bara frammana en vision av Freja endast som en allmän pudding, utan glad och glädjegivande, inbjudande att ta hennes hand i en gest som också kunde tänkas ange vägen, som om den bjöd till livsglädje…
Långt efteråt satt jag en eftermiddag och skalade om bilden till olika format och putsade och fejade lite på den Photoshops hjälp, och kom att fundera på en passande färgskala. Jag bestämde mig för en ljus färgpalett, och lade på enhetliga grundfärger. Skulle man avse att göra en serieteckning skulle man kunnat nöja sig med det.
Att nöja sig är dock inte riktigt min ansats vad gäller mina egna alster, och så kom det sig att i somras började jag tillämpa lite av det jag lärt mig under senare tid vad gälller lager av färg, nyanser osv. på bilden…
Det ser lite lovande ut, man undrar så smått om man inte skulle lägga en passande bakgrund och lite mer specialeffekter på den där. Kanske lite gudomlig glöd och agiska effekter på Frejas Brisingssmycke och hennes magiska hår? Vi får väl se…
Lite undrar jag också på vad min webbkollega Tannhäuser, som av hednisk tro driven är mer mångkunnig om och investerad i Frejas gestalt (och också skrivit om saken i sin egen blogg Hedniska Tankar) anser, hmm?
Dumskallarnas konspiration – En inhägnad stad bara för kvinnor? Njaaaää
Tänk er att man bor i världens mest repressivt kvinnofientliga och könssegregerade samhälle, men behöver få ut mer folk på arbetsmarknaden, män som kvinnor. Och att av sistnämnda det finns gott om de som behöver försörja sig själva, och dessutom för att kvinnor i ofta, i detta samhälle, paradoxalt nog är mer benägna att arbeta än män.
Så, lättar vi då lite på våra kvinnahatande tokerier och tillåter kvinnor att själva verka i samhället? Arbeta för egen vinning? Verka i det offentliga?
ELLER bygger vi istället en egen, separat och kliniskt avspärrad zon där kvinnor bakom murar kan sadlas för produktionen, utan risk för att stöta på män eller få intrycket att de har några rätt- och friheter i samhället i övrigt? Det skulle definitivt vara en möjlighet.
I alla fall om samhället i fråga är könsapartheids tokiga skyltfönster och bokstavliga Mecka, nämligen våra egna glada vapenkunder i kungadömet Saudiarabien. De har insett att de behöver få fler kvinnor i arbete. Och för drygt en vecka sedan sipprade rapporter in i ett otal nyhetskällor att de vill lösa problemet inte genom att slappna av på sina benhårda lagar som förbjuder kvinnor att göra typ…något, och istället bestämt sig för att bygga en hel Stad för bara kvinnor. Den föreslagna staden, ”Al-Ahsa Industristad 2” närai Hofuf, en av flera tilltänkta, skall syssla med läkemedel-, textil -och livsmedelsproduktion. Löpande band och allmänna utrymmen skulle vara helt och hållet förbehållna kvinnor.
Det visade sig…inte riktigt vara hela sanningen.
Läser man projekteringsrapporten från den saudiska myndigheten ser man att det som föreslås är något mindre sensationellt, nämligen att man skall bygga en industriell zon med kvinnor särsklit i åtanke. Här skall den totala könssegregation som saudiernas wahhabistiska styre påbjuder råda, men poängen är att snarare än att därför stänga kvinnor ute skall speciella produktionhalalr, kontor och sådant göras i ordning för kvinnor. De kommer alltså att få egna sektioner, hermetiskt separerade från männens, där kvinnor kan umgås i en exklusivt kvinnlig miljö. Inte riktigt en kvinnostad. Mer, en stad med kvinnofabriker, kvinnokontor, kvinnorrekreationsanläggningar och kvinnofaciliteter. Liksom, får man förmoda, kvinnliga förmän eller lägre chefer, fast det är mer osäkert.
befintlig indstribebyggelse i al-Ahsa 1
Det här är frukten av många initiativ som tas från saudiska kvinnor med inflytande och affärsintressen i kungadömet, och som tvingat fram åtgärder som underlättar på kvinnor på arbetsmarkanden utan att rucka på saudisk lag. De menar säkert väl, de ambitiösa saudiskorna, och även om de inte gjorde det skulle det ändå ha en poäng. Att låta kvinnor jobba i textrilindustrin är kanske inte vad vi skulle kalla en fantastisk frihet, men tyvärr säger det något om Saudiarabien att denna uppenbara apartheid framstår som mer benign än det nästintill totala könsförtryck som hittills varit norman.Det kan vara värt att komma ihåg hur ”särskiljning” av könen nästan alltid verkar när det sker under hägnet av en misogyn kultur. På denna blogg har tidigare uppmärksammats de återkommande olyckor och tragiska dödsfall som skett i ett Saudiarabien som konsekvent upplåter faciliteter av låg standard åt kvinnor eller flickor, och som när olyckan väl är framme har kadrer som skall hindra räddningsarbetare och allmänhet från att rädda just kvinnor eftersom det skulle utsätta dem för kontakt med män (se ”Hellre en död flicka än en utan slöja…”).
De nya städernas ”kvinnosektorer” riskerar att hamna i samma kategori. Nu verkar dock planerna i Saudiarabien ändå vara bättre än t.ex. sådana där fabriker, s.k. Sweat shops där anställda kvinnor är inlåsta och verkar under odrägliga förhållanden, vilka återfinns runtom i främst låglöneländer dit västerländska tillverkare numera gärna förlägger sin produktion (som t.ex Apple, se blogginlägg ”Steve Jobs & bleed – Apples mörka baksida”)
Som the Guardians blog ”Shortcuts” påpekar trots tidingens egna halvanka, är gapet mellan kvinnors rättigheter och deras kvalifikationer så stora i ett Saudiarabien där numera väldiga mängder kvinnor har högre utbildning men är nekade tillträde till arbetsmarknaden, att blotta möjligheten att tjäna egna pengar och verka utanför hemmet kan innebära ett steg framåt. Även under hägnet av wahhabismens piska. Vi får väl se.
PS: Det kan vara intressant att notera just hur många nyhetssajter som var snabba att plocka upp storyn med en hel Stad för Kvinnor istället för att fokusera på den mer blygsamma, verkliga men ändå intressanta storyn. Det är uppenbart att idén slår an en sträng och sätter igång fantasin, och man undrar om det inte är lite gammaldags orientalistiska haremsfantasier som ligger och spökar här också. Som framgår i ironisk form i ”The Young Turks” inslag på ämnet, se nedan.
Inte en superseriös, men ändå lite kul behandling av ämnet ”Saudisk kvinnostad”
——————————————————–
Lena Anderssons kolumn i förra lördagens DN (”kvinnan som komplement”), för övrigt en mycket välskriven sådan där hon tar itu med den allmänt spridda, sannerligen inte bara islamsikt anstuckna, idén om att se könen och framför allt kvinnorna som ”komplementära”, fäste denna bloggs uppmärksamhet på ”kvinnostads”-storyn. Hon hade förvisso läst Guardians överdrivna rapportering, men hennes poäng handlade inte om det utan om just särartstänkande, och står på sin egen merit, som Humanistbloggen korrekt påpekade.
Källor till de faktiska planerna på en könssegregerad industristad:
- http://www.modon.gov.sa/English/MediaCenter/News/Pages/ModonPlansDevelopmentWomenIC.aspx
- http://stream.aljazeera.com/story/saudi-women-only-city-look-again-0022319
- http://storify.com/ajstream/saudi-women-only-city-just-rumours
Övriga Källor:
- http://www.guardian.co.uk/world/shortcuts/2012/aug/13/saudi-womens-city-what-expect
- http://www.guardian.co.uk/world/2012/aug/12/saudi-arabia-city-women-workers
- http://www.globalresearch.ca/index.php?context=va&aid=32513
- http://www.huffingtonpost.com/2012/08/13/saudi-arabia-women-only-city_n_1772955.html
- http://www.mirror.co.uk/news/world-news/saudi-arabia-builds-women-only-1256010
- http://www.stuff.co.nz/life-style/life/7510876/Saudi-Arabia-plans-female-only-city
- http://www.nation.com.pk/pakistan-news-newspaper-daily-english-online/entertainment/13-Aug-2012/it-s-saudi-women-only-city
- http://jafrianews.com/2012/08/14/saudi-no-mans-land-saudi-monarchy-plan-to-build-women-only-city/
- http://mideastposts.com/2012/06/women-only-industrial-cities-for-saudi-arabia/
- http://www.mimmysays.com/2012/08/14/gender-segregation-2-0-saudi-arabia-planning-worlds-first-women-only-city/
- http://www.youtube.com/watch?v=oZzJExEA0dw
Bye Bye Behring – inget bloggande för dig
Massmördarn Breivik fick den dom som alla, inklusive han själv, ville ha. Norrmännen och alla som tvingats följa hans hånleende sittning under 13 månaders process kan säga: Nu slipper vi se honom.
Good riddens, som man säger
Fast jag vet inte. Möjligen kan mördaren faktisk få något att gnälla på som torkar bort flinet. Det har framgått att mannen hade tänkt sig att sitta av sin tid i fängelse med bloggning och fri tillgång till dator, som om livstids fängelse för 77 mord vore en vilsam retreat… Men frågan är om inte polisen som låtit honom ha dator etc. tar ifrån honom den nu, (se http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5245103)
Breivik kan nu inte sättas tillsammans med andra fångar. Det vore i praktiken samma sak som en dödsdom. Så frågan är öppen, eftersom han medgavs tillgång till dator (inklusive med internetaccess) som en form av kompensation för det (se bl.a. http://www.expressen.se/nyheter/sa-blir-breiviks-liv-i-fangenskap/). Det finns inget straff ”livstid i isoleringscell”, varken i Sverige eller Norge. Och det är gott. Det är inte en fråga att bara vifta bort.
Jag anser nog att Breivik bör få ha en dator. UTAN mer internetuppkoppling än andra maxisäkerhetsfångar. Låt honom skriva ut sina inkrökta tankar i sin ensamhet, låt honom begrunda ödsligheten i det straff som han så hett åstundade för sig själv som ett bevis på att han inte är galen. Lika hett, som jihadister önskar sig martyrskap. Då lär han inte le så mycket.
Hans isolering är självvald. Han har själv gjort en mytologisk sak av att han är den ensamme stridaren. Dessutom är frågan högst påkallad om inte en Breivik som tillåts kommunicera med eftervärlden en masse via nätet kan utgöra en fara för rikets säkerhet. Om inte hela världens. Om någon förtjänat ett epitet som mänsklighetens fiende är Breivik långt fram i kön. Och han har demonstrerat bortom allt tvivel att han vill ha uppmärksamhet för sig och sina tankar, och söker finna och också odla liksasinnade. Det bör han inte få.
Även med Breivik borta är följderna av hans handlingar förstås tyvärr än mer uppenbart förödande. Hundratals, ja tusentals människor är direkt påverkade av hans massmord. En hel nation är traumatiserad. Alternativt kommer att försöka förneka, och inget lära. Rättsväsende och ordningsmakt har en hel del på sin tallrik att begrunda för år framöver.
Men hej då Breivik. Denna blogg är ändock glad att slippa behöva ägna mer tid åt dig som person.
Om jag har en förhoppning, är det att ensamheten skall bli som ett gift i dina ådror, sakta droppande ner och frätande på ditt medvetande intill den dag, då du skall inse vad du gjort. Den dagen kommer du icke vilja leva mer. Då kan du få gå, och lämna detta liv som du gjort outhärdligt för så många människor. Inte förr.
Inte förr
***********************************
Under taggen ”Anders Behring Breivik” nedan finns ett tiotal tidigare inlägg i Breivik-fallet, eller se också
https://paulusindomitus.wordpress.com/tag/anders-behring-breivik/
—————————————————–
Mediakällor:
- http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=83&grupp=15687&artikel=5245224.
- http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=83&grupp=17419&artikel=5243964,
- http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5243767
- http://www.expressen.se/nyheter/anders-behring-breivik-far-fangelse/
- http://www.expressen.se/nyheter/sa-blir-breiviks-liv-i-fangenskap/
- http://www.svd.se/nyheter/utrikes/breivik-domen-overklagas-inte_7445770.svd
- http://www.dn.se/nyheter/varlden/breivik-ar-tillraknelig
- http://www.aftonbladet.se/nyheter/aftonbladetlive/article15303407.ab?utm_source=twitterfeed&utm_medium=twitter
- http://www.svtplay.se/klipp/252360/anders-behring-breivik-doms-till-fangelse
Projekt Storyboards – Akvedukten i Aracanea
Storyboardprojekten forskrider, den här gången är det en tuschteckning föreställande ett landskap med en akvedukt, i en scen som utspelas i Aracanea, mitt fantasy-Konstantinopel.
Det är månbelyst natt på Apostlaberget i Aracanea. Yakane och Jack har varit ute och kidnappat ner en populär och stridbar predikant. Alldenstund denne har ett talrikt och ganska högröstat följe jagas Y & J över stock och sten och blir inringade vid den Stora Akvedukten. Där får Yakane en gaaalen idé…
Romersk akvedukt, Segovia, Spanien
Akvedukter är som vi vet en struktur som leder vatten i en täckt gång, över eller under jorden, från en högre liggande vattenkälla till sin destination.
De mest berömda (och talrika) varianten av förmoderna akvedukter är den romerska varianten av överjordsakvdedukt vars stora valv, korsande dalar och sträckande sig över sänkor på väg till sina mål finns utspridda över det romerska riket och höll deras stora städer och inte minst Rom med en vattenförsörjning som inte skulle se sin like igen förrän på 1700-talet. Stora, mäktiga och allmänt imponerande, speciellt med tanke på att de flesta byggdes för sisådär 1800 år sedan, är de ett tacksamt motiv för avbildning.
Valens Akvedukt, Istanbul
De flesta överjordsakvedukter gick genom landsbygden på väg till en stad. Väl innanför staden, eller ibland en bit före, leddes vattnet oftast ner i underjordisk akvedukt för sluttransport till fontäner och badhus. Men i dagens Istanbul, f.d. det kejserliga Konstantinopel, byggde man tvärtom en akvedukt, Valens akvedukt, som skar ovan jord rakt genom staden, korsande dess kulliga yttre delar för att ge färskvatten till det kejserliga palatsområde som låg längst ute på stadens halvö (se nedan i en rekonstruktion av stadens 10:e distrikt – som den såg ut för 1000 år sedan).
Valens akvedukt ger förstås en ursäkt för att ha en i mitt Aracanea (det är inte den enda, jag har förstås prackat på mit fantasy-Kairo Al-Kash en akvedukt också.) Impulsen att ha med den i en actionscen var förstås lika barnslig, och kom för mig när jag besökte ett sådant där sommarland med vattenfyllda gångar…
Vore det inte kul om… man kunde åka på en akvedukt som… som…en jättelik vattenrutschbana?
Idéer är till för att kladdas ner. En mycket mycket snabb blyertskludd gav den allmänna scenen. Men den antydde också något som kunde bli framtida problem – akveduktens utformning och vinkeln in i horisonten skulle behöva lite eftertanke, förutom det uppenbara mecket med att rita en miljon stenar…
Den blev därför jäsande några månader. Men som sommaren kröp fram kliade den alltmer, och en dag skred jag till verket beväpnad med hård skisspenna och BIC tuschpennor tjocklek från 0,05 till 0,5 mm.
Först gjorde jag förgrunden och stödlinjerna för akvedukten lades ut och in i horisonten. Som vanligt är perspektivet lätt att få tag på i teorin, men när man sedan skall sätta lite sten och volym på den uppstår problem. Så jag scannade in den ofärdiga skissen ifall akvedukten skulle bli extremt kass.
Sedan började jag fylla i själva akvedukten med tuschpenna. Man har ju fått en del övning på att rita stenar, genom dels konceptdesign och t.ex. Yakane & Jack vid Apostlakyrkan. I bakgrunden ritade jag in ytterst enkla konturer av hus, träd och gator på stadens kullar. På himlen några moln och en måne för att ursäkta att allt inte ligger i totalt beckmörker.
Som anat blev det till att mecka och korrigera flera av de sneda och vinda bärande pelarna … För att lyfta fram fullmånens sken lades en liten photoshop-effekt i form av inre och yttre lyster (inner & outer glow) och med ljuseffekter en olikfärgad, tonad himmel på.
Den tonade himlen fick dock bieffekten att resten av bilden såg platt och enhetligt belyst ut. Suck. Jaja, med lite ytterligare efterarbete, genom att göra förgrunden mörkare, kunde man få en önskad effekt genom att väldigt enkelt gå in på veck och utstående partier respektive skuggor med bränn/lys -verktyget, och skapa högdagrar och skuggade partier. Jag passade också på att lägga in ljuseffekter på facklor som visar på förföljarna som väntar vid foten av kullen, skymtande mellan trädgrenarna.
Nå. Det hela visade sig bli aningen mindre taffligt än man kunde frukta. Man blir förstås aldrig färdig när man jobbar så fragmenterat som undertecknad, t.ex. slog det mig att jag glömde stjärnor på himlen. Men det förstås, det kan varit molnigt högre upp… jaja det är inga konstverk det här, bara små kladdar för att visualisera en berättelse.
Mer av storyboards och koncept för en fantasyberättelse kan ses i fliken
Egna Bilder – Storyboards
Livets Soundtrack – musik till Baba Yaga & häxor av Mussorgsky
Efter det delvis musikaliska debaclet med justitiemordet på Pussy Riot i Ryssland, som händelsevis sammanföll med förfärdigandet av en teckning på den ryska superhäxan baba Yaga (som man önskar borde besöka Putin och patriark Kyrill, två gubbjävlar som förtjänar att stekas på spett av denna människoätande hagga) drabbades jag av behovet att lyfta fram mer positiva saker med kopplingen Moder Ryssland-musik.
Det kom till mig som en märklig konflux av teman som antyddes i föregående inlägg med ryska teman (Dels om häxan Baba Yagas teckning och apropå den genomruttna ryska rättvisan och kyrkan som uppdagades av Pussy Riots oförvägna aktivister).
Häxor + Ryssland + Musik?
Vänta, det där har en behaglig doft av…Mussorgsky.
En av mina tidigaste favoritkompositörer var den ryske romantikern Modest Mussorgsky, som gav upphov till sådana härliga stycken som ”Natten på blåkulla” som bl.a. förekommer i filmen ”Fantasia” och tände mitt barnasinne.
I sitt stora samlingsverk ”Tavlor på en utställning” infogade Mussorgsky en bit som handlar just om Baba Yaga och hennes Hus på Hönsfötter. ”Tavlor på en Utställning” orkestrerades från Mussorgskys noter för piano av ingen mindre än Maurice Ravel. Det är en av mina favoritstycken sedan mer än 25 år, och låg i skivspelaren på repeat när jag läste bland annat ”Sagan om ringen”, för vilket den passar utmärkt, liksom för att skissa och rita på ryska motiv och sagor…
Hör nedan, ”The Hut on Hens Legs (Baba Yaga)” som låg i skvalpade i mitt bakhuvud som det dova och hotande omkvädet till häxan över alla häxor.
Mussorgskys romantiscism blandade häftiga infall och lätt dissonanta partier och fungerar utmärkt dels för att, som i modern filmmusik, bibringa en känsla, men håller en också i spänning och tvingar en att lystra till. Det är fantasieggande.
Hela ”tavlor på en utställning” kan höras nedan – den är ett fantastiskt plockepinn av teman, företrädesvis inspirerade av rysk historia och mytologi, med häxor, gnomer och segerrika tsarer i det gyllene Kiev…
”Natten på Blåkulla” (egentligen ”Natt på det Kala Berget”) är en annan av Mussorgskys utmärkta verk, och berör i högsta grad häxtemat. Se den något stympade och modifierade varianten som det sattes härliga bilder till i Disneys ”Fantasia”, med demoner som spexar under själve hin håles överinseende i en lustiger dans…
Olustigt nog mynnar i Disneys inledande festliga tappning av über-häxnatten ut i en kristen propaganda med en rätt trött visualisering av Schuberts i övrigt vackra Ave Maria – jag vet minst en hedning som det där måste orsaka hårresning på, och jag tror att jag håller med…
Mussorgsky rycktes bort för tidigt, men han gjorde mycket annat hörvärt som ”Khovanshina” med ”De Persiska Slavarnas Dans” och ”Boris Gudunov” med flera. Nastrovje till honom. Han skulle för övrigt troligtvis ha lett i njugg åt Pussy Riots tilltag mot en maktfullkomlig tsar Putin – som den kanske mest geniale och excentriske av de stora ryska kompositörerna var han ansedd som en tsarfientlig ”extremist” (han var t.ex. för avskaffandet av de ryska böndernas livegenskap), och hans stora opera ”Boris Gudonov” förbjöds i Tsarryssland.
Dumskallarnas Konspiration – Ryska Omertá-kyrkan, uppföljning av Pussy Riot-farsen
Fällande dom och två års fängelse blev den inte oväntade domen för de tre punktjejerna i aktionsgruppen Pussy Riot, för ”huliganism motiverat av religiöst hat” efter att ha sjungit mot president Putin i Frälsarkatedralen i Moskva.
Här har tidigare frågan tagits upp i serien ”Dumskallarnas konspiration” – extra passande i detta fall (se ”…Om korruption och auktoritär Hysteri vs Kvinnliga Ryska Punkrockare”). För det är verkligen korkat att dra till sig uppmärksamheten till sin egen auktoritära hysteri på det sättet som de ryska maktkomplexen stat-kyrka-rättväsen nu gjort.
Så maktfullkomliga har politruckkomplexet blivit att den stora uppmärksamheten i utländska media kom oväntat för dem. På ett sätt har hela processen nu inklusive domen, kommit att bli en temperaturmätare över tillståndet i Ryssland av idag, ett Ryssland där politiker, kyrkomän och rättsapparat visat sina rätta färger. 
En rekapitulering av vad hela saken rör sig om, för de som till nöds vill blanda bort korten eller har svårt att tygla sina misogyna tendenser.
Den rysk-ortodoxe patrarken Kyrill uppmanade, från sin position som den ryska kyrkans övehuvud och från Frälsarkatedralen, folk att rösta på Vladimir Putin som president. Detta strider mot både den ruska kyrkans ordning och den ryska konstitutionen. Några dagar senare, i slutrycket av det ryska presidentvalet, mitt under omfattande protester mot det svårartat ofria och riggade sätt som valet gått till på, äntrade de tre damerna i aktionsgruppen Pussy Riot frälsarkatedralens Altardel och framförde låten ”Jungfru Maria, fräls oss och fördriv Putin”. Det var det.
Nu döms de till två års fängelse för ”svårt brott mot allmän ordning” och ”hat mot troende”. Vi snackar om ett Ryssland där hatbrott av verkligt slag, mot minoriteter av olika slag, breder ut sig allt mer, där journalister mördas utan att någon åker fast och nynazister öppet kan tåga på gaotrna. Men nej, det är de unga småbarnsmammorna som sjunger punklåtar som skall klämmas åt.
Pussy Riots lilla spex och följderna av den är en ögonöppnare på många sätt, framför allt eftersom den så obarmhärtigt avslöjar det inblandade institutionernas sanna natur. Få kan ha haft många illusioner om rättsväsendets integritet eller Putinsregimens tolerans mot kritik. Nu har den förmodat oberoende Rysk-ortodoxa kyrkan avklätts, förevisats i allt sitt krälande kryperi för den ryska staten, vars auktoritära reflexer det delar och stödjer. Återigen visar det sig hur en kyrklig struktur föhåller sig till makten när den får chansen.
Och som vanligt är det de som tror som borde protestera mest. För vad patriarken och kyrkans hierarki ägnade sig åt, och som Pussy Riot satte fingret på med sin protest, det skall rätteligen kallas hädelse. Vad har stöd för en gammal KGB-politruck att göra i det allra heligaste? Vad har kyrkan att göra med en övermakt som förtrycker och tvingar opposition till tystnad? Och att sälja nådemedlen, för världsliga eller timliga fördelar, är en svårt synd. En neslig brasa väntar den korrupte patriarken och hans anhang om deras kristna myter skulle visa sig sanna.
Den oheliga alliansen mellan kyrkan, en auktoritär, endast till skenet demokratisk statsmakt, dirigerade domstolar och en omfattande korruption når sitt apex med fällandet av de tre. Ingen må mssta sig på domesn innebörd, som är HÅLL KÄFTEN. Protestera itn emot makten. Tryck inte på den maktens korruption där stat och kyrka går hand i hand.
Med Pussy Riot-domen står den ryska statens, kyrkans och rättväsendet fram i all sin ynkliga nakenhet av ekande tomt godtycke, stinkande av illegitim makt under den gyllene masken.
Se föregående inlägg i denna fråga -”…Om korruption och auktoritär Hysteri vs Kvinnliga Ryska Punkrockare”
—————————————————-
Några Pressröster
- http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5235146
- DN http://www.dn.se/nyheter/varlden/pussy-riot-medlemmar-doms-till, http://www.dn.se/nyheter/varlden/experten-oproportionellt-hart-straff och http://www.dn.se/kultur-noje/pussy-riot-hedersmedlemmar-i-svenska-pen
- http://www.svd.se/nyheter/inrikes/pussy-riot-doms-till-tva-ars-fangelse-for-huliganism_7429396.svd och http://www.svd.se/nyheter/inrikes/bildt-rattegangen-farsartad_7431208.svd
- http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15271624.ab
- http://www.expressen.se/nyheter/pussy-riot-skyldiga-till-huliganism/
- http://www.fria.nu/artikel/93954
- http://www.svt.se/kultur/direkt-fran-ryska-ambassaden-i-stockholm
- http://www.abc.net.au/lateline/content/2012/s3570659.htm
- http://www.bbc.co.uk/news/world-europe-19297373
- http://edition.cnn.com/2012/08/17/world/europe/russia-pussy-riot-trial/index.html
- http://www.npr.org/templates/story/story.php?storyId=158976960
- http://en.wikipedia.org/wiki/Pussy_Riot
- http://www.billboard.com/news/pussy-riot-rallies-to-greet-friday-s-verdict-1007832152.story#/news/pussy-riot-rallies-to-greet-friday-s-verdict-1007832152.story
- http://www.thedailybeast.com/articles/2012/08/16/pussy-riot-the-girls-who-have-rocked-russia.html
Baba Yaga, en rysk superhäxa del 2
Den ryska häxan Baba Yaga jagar vidare i den ryska urskogen. En av många bilder som legat i träda under lång tid men som under sommaren monterats, kompletterats och behandlats för att bli lite klarare.
Det var i April som första utkastet till mina funderingar kring den rysliga Baba Yaga presenterades i en post här på bloggen. Det där mest en konceptskiss för den leda själv. Men som påpekas i mitt förra inlägg finns det en del parafernalia runt den otäcka, odödliga häxan.
Den mest karaktäristiska kringprylen till Baba Yaga är hennes magiska Hus på Hönsfötter. Djupt inne i skogen går den runt, rör på sig så att man aldrig kan finna den. Flera hjältar och hjältinnor har ibland somnat intill den eller inte sett den för att fötterna liknar träd och först efteråt insett att det sitter ett hus där upp…Den där erbjöd dock en del problem. Jag har sett lite bilder på den där stugan, och tyckte att en bokstavlig tolkning av att huset verkligen kliver runt på hönsfötter kändes lite… fånig (se exempel).
Nå, det fina med sagor är att man kan omtolka dem. Just detta att hönsbenen ibland misstogs för träd gav mig en idé. Tänk om… alltså husets ben ”på hönsfötter” tolkades som att dess ben var lika hönsfötter, eller som hönsfötter. Men lite mer, tja, träiga. Som ett ryskt korsvirkeshus skulle vara. Jag tänker mig att Baba Yagas hus som oerhört gistet och ganska vint, mossbeklätt och nästan som en levande varelse, som en urgammal ek. Då skulle de ”hönsaktiga” benen kunna vara något i samma stil, som en fortsättning på husets väsen…
Jag fick lite ytterligare inspiration av framställningen av Den Trojanska Hästen i filmen ”Troy” (med bl.a. Brad Pitt, Eric Bana med flera). I filmens bakgrundsmaterial berättar regissören om hur de tänkte sig att hästen, istället för att vara en perfekt, blankpolerad staty som det ofta framställts (när skulle grekerna haft tid för att göra en sådan?), kände att det borde synas att den var gjord av delar från skepp, av virke, tåg och tampar…
Da, min babushka!
Jag ritade några konceptskisser på ett hus som klev runt med stora ben med stora ”tår”, gjorda av virke och linor, surrad och knarrande… Det är inte bara huset som kliver runt tänkte jag, utan själva marken som den kliver runt på. Under sticker fötterna fram, och lite inspirarad av en slags stor dinosaurie av typen Tyrannosaurus Rex tänkte jag mig dess märkliga steg… Den första blev lite stor och rejäl, även om den rent designmässigt funkar för det tidigmoderna Ryssland.
Nästa försök var mer rätt. En mindre, gisten, vind och ranglig stuga, komplett med bodar och stegar, med ett slags stöttor som rötter som via jorden den står på övergår till de märkliga, krökta brädor som bildar dess magiska ben. Man skall inte vilja bli trampad på av den där. I farten kladdade jag snabbt till en slags mörk skog försänkt i skugga runt om.
Ooook. Nu var det bara att montera, men det var tyvärr inte så bara. Eftersom det hela låg på hafsiga blyerts-och kolskisser såg de där numera för djävliga ut avdamm och utsmetat kol – jag måste köpa fixeringsspray. Det blev mycket meck med Photoshop för att rensa och tvätta bilden ren, men också för att dra, klona och se till att bakgrund och Baba Yaga i förgrunden passade ihop hjälpligt.
Men med lite push från besök på medeltidsveckan i Visby kom det hela slutligen på plats, och de råa skisserna kunde i alla fall ses ihopfogade. Den där ropade på visst efterarbete dock, för att bättre få fram poängerna i bilden.
Efterbehandlingen rörde framför allt valet av skuggor och svarta kurvor, men också en viss ”vattnighet ” som lades på för att få bilden att se mindre tecknat linjebaserad ut och mer, tja ”målad”.
Jag är ändå lite nöjd. Man kanske skulle måla den där.
Här ser man förhoppningsvis en glimt av Baba Yaga-figurens idehistoriska rötter – ett förkroppsligande av den oändliga mörka ryska skogen, dess faror och trolska djup, och framför allt, en sjujävlars käring till trollpacka, som äter fåniga riddare till frukost och skrämmer slag på kungariket.
PS. En liten spin-off på arbetet med Baba Yaga kom av att min första kontakt med den vårtiga och slemma skedde för många år sedan lyssnande på Mussorkskys musikstycke ”Hyddan på Hönsfötter”. I det kommande skall här skrivas lite om Mussorgskys musik, som passar utmärkt till trollpackor, skogar och hjältesagor.
←Se första inlägget om ”Baba Yaga – rysk superhäxa”
———————————————————————-
Se mer om Baba Yaga på nätet.
- http://www.sacred-texts.com/neu/oprt/oprt08.htm
- http://myths.e2bn.org/mythsandlegends/origins117-baba-yaga-and-vasilisa-the-fair.html
- http://www.oldrussia.net/baba.html
- http://en.wikipedia.org/wiki/Baba_Yaga
För en introduktion till de ryska sagorna, vilka är rika på hamnbytare och magiska väsen, prinsar och prinsessor, rekommenderas boken ”Hjältar, Odjur och Främmande Världar ur Rysk Mytologi” av Elisabeth Warner – den är också mycket vackert illustrerad av den ryske målaren Alexander Koshin. Tyvärr är den inte lätt att få tag på ny – den kan dock mycket väl finnas på välsorterade bibliotek.
Prinsessan Julia blixtrar till – för Alma
Några dagars mycket trevlig samvaro med den underbara Alma gav upphov till några bilder på hennes sago-alter ego,den modiga prinsessan Julia. En av dem är när vetgiriga Prinsessan efter att ha läst i böcker kommer på ett sätt att bota sin drak-kompis Pelles mamma.
Den elake trollkarlen Augustus har gjort en magi som försvagar och förtvinar drakar, och den stackars gamla drakmamman ligger på sitt yttersta till Draken Pelles förtvivlan. Men Drakar, läser Julia, är varelser av luft och eld. Så under en stormig natt leder hon ner blixten, den himmelska elden, ner i drakmamman för att om möjligt ge henne ny kraft och styrka. Hon använder sitt förtrollade Hjärtespjut som åskledare – en livsfarlig idé. Men hon är modig som få, den fina Julia. Och bara hon kunde göra det. Så…
Jag kom att tänka på den hopkurade Julia när hon fått blixten ner i spjutet – ögonblicket innan höll draken Pelle upp henne i luften, men stöten har knuffat bort honom och hon har fallit ner på drakmammans rygg.
Bilden gjordes snabbt, med väldigt enkla medel under Almas överinseende. Färgblyerts över en vanlig blyertsskiss fick konturerna förstärkta med svart tuschpensel. Papperet var färgat, i ljuslila, som jag tog lite spontant för att scenen utspelas i en mörk omgivning. Det skulle visa sig vara ett tursamt drag.
Efter att ha målat någorlunda klart med de tämligen grova och inte så färgstarka blyertspennorna och fått Almas godkännande scannades bilden in. Men som så ofta tyckte jag att den där kunde hyfsas till i datorn….
Och voila. Med Photoshops verktyg kunde färgerna förstärkas och förbättras, den ljusstarka blixten som löper ner i och genom spjutet läggas till, och annan behandling som lyfte fram teckningens styrka. För trots det väldigt enkla utförandet tycker jag nog ändå att den där har något bra i sig. Det är ställningen, tror jag, kroppens uttryck. Det syns att Julia gör något svårt och jobbigt, men det utan något våld eller annat aggressivt eller ens akrobatiskt.
Jag hoppas Alma gillar den. Fler av teckningarna från vår vecka på Gotland väntar på liknande behandling.
*****************************
Fler bilder på prinsessan Julia, hennes lillebror prins Albin och deras busiga drakkompis Pelle finns på
Indomitus.blog 