23 03
Detta galleri innehåller 6 bilder.
Elisabeth Taylor avled idag 79 år gammal efter en omtalad och på många sätt lysande karriär, och ett skandalomsusat privatliv som får många moderna kändisar att framstå som småskolebarn. Elizabeth Taylor började sin karriär som barnstjärna, och var med i filmer som ”Lassie på äventyr” redan runt 10 års ålder (1943). Hennes roller i ungdomen […]
18 03
Detta galleri innehåller 2 bilder.
Vissas hjärnor är tyvärr så funtade att när de överladdas med galna intryck så blir de trötta och, istället för att förbli rationellt klartänkta, återgår till något slags default-stadium av gamla tankespår. Allt otroligt och fasaväckande som hänt i Japan och annorstädes har fått den effekten på mig nu, och jag har återgått till att tänka i […]
12 03
Detta galleri innehåller 15 bilder.
Kavalkaden av märkliga återkomster ifråga om kläder fortsätter, med en detalj som redan Terry Pratchett (”The Light Fantastic”)ironiserade över var märkligt populär inom Fantasy-genren. Nu är den här, och inte bara på gatflickor á la Pretty Woman. Den höga stöveln har gjort sin återkomst. Den höga stövelns definitiva återkomst på catwalken och snart på var kvinnas […]
9 03
Detta galleri innehåller 12 bilder.
Nya numret av Utblick har kommit – denna gång med två artiklar, förutom kartor och illustrationer, signerade Pablo, alias Paulus Indomitus. Ämnet är ett som kommenterats här förut: protesterna i Egypten, kompletterat av en presentation av Muslimska Brödraskapet. Utblick nr.1 2011 har kommit, rykande färskt med fingret mitt på tidens puls: nämligen den våg av förändringar […]
6 03
Detta galleri innehåller 9 bilder.
Förra året skrev jag om en teckning jag höll på med, tänkt till en fotbollssupporter, där en kraftfull snubbe svingar sitt lags flagga. För det studerade jag vilken det stiligaste emblemet var, och landade på att AIK:s var bäst utformat och snyggast. Men det var inte slutet, utan bara början… Inledningsvis måste jag understryka jag inte är AIK:are. […]
4 03
Detta galleri innehåller 7 bilder.
Världens alla stackars shiamuslimer och speciellt de i Iran måste undra vad i herrans namn deras självpåtagna ”väktare” håller på med när de i sitt haschrus ser ordet ZION i Londons OS-logga? Det skulle verka som om den förryckta regimen i Teheran åter i desperationen över att vara allmänt hatade både internt och extern försöker […]
Neurotiska och flirtiga New-Yorkkvinnor, banbrytande artister, strippor, en iskall industri och en ful ankunge – alla spelar de roller i del 3 i serien om höga stövlar, som tar stövelns utveckling från 90-talet in i vår egen tid.
Föregående delar i denna serie finns här (del 1) och här (del 2).
Det man kan ta med sig från en film som ”Pretty Woman”, bortsett från dess absurda och förljugna story, är att en prakttjej eller självständig kvinna kan bära klassiska attribut för en ”dålig kvinna”, såsom höga stövlar, utan att vara en dålig person, och få prinsen och hela kungariket på det fåniga slutet. Det kan låta idiotiskt, men det här var på 90-talet fortfarande lite vågat, och kunde bara ske på vissa bestämda arenor, som popkulturens eller filmens värld, och under vissa ironiska eller speciella förutsättningar. De förutsättningarna kunde dock tänjas på, och utvidgas mer och mer.
Cynthia Nixon har höga boots...
Ett tydligt exempel på detta är TV-serien ”Sex and the City”, som ju ansågs vara mycket ”vågad” i USA när den fick premiär 1998. De fyra karaktärerna bär under loppet av seriens 8-åriga historia alla upptänkliga accessoarer av mer eller mindre smakfullt slag. Som skyltfönster för mode och trender kom serien att bli ett betydande fenomen, speciellt när den befäste sin ställning på 2000-talet. En omsvängning skedde i serien, där de från början intressanta och självständiga karaktärerna blev mer och mer platta och konventionella, men deras garderober och skohyllor mer och mer fantasifulla.
...liksom Sarah Jessica Parker
En av de accessoarer som vägde tyngst var vilka skor hjältinnorna (eller, nåja) bar. Och bland de många knasiga och extremt opraktiska skodon som de plågade sina fötter med fanns också höga stövlar, av finaste märke förstås. Sensmoralen är: visst, stöveln är fortfarande ett extravagant plagg med sexuella konnotationer, men en ”frigjord” kvinna kan bära dem, utan att vara fnask, speciellt om de är dyra och har rätt logga på sig. Detta var ingen slump, utan många faktorer verkade i samma riktning.
Bakom kulisserna satt modeskapare och modehus som Versace, Chanel och Thierry Mugler redan på 90-talet och insåg att fotmode inte skilde sig från modet i övrigt i sin ständiga flåsande jakt på sensationer och tendens att återanvända symboliska eller subkulturella attribut. Stöveln dök allt oftare upp i olika sammanhang i TV och film, alltid med en märklig nimbus av, tja ”stygghet” i sig. Men det var en snygg stygghet. Se t.ex Gisele Bündchens lesbiska skurk i den amerikanska versionen av filmen ”Taxi” – där kan man snacka om att slå många fetischflugor i en smäll – mode, brudar med eldvapen, biljakter, en supermodell, lite kinky sexualitet (nåja) och – höga boots.
Gisele Bündchen som stövelklädd badass i "Taxi"
Den höga stövelns genombrott, och beviset på att det skett ett slags paradigmskifte sedan 80-talet, utmärks alltså av att aldrig skulle kunnat återkomma på bred front om den inte samtidigt behållit ett stråk av ”stygghet” med sexuell innebörd. Detta framgår ännu tydligare när vi iakttar musikvärlden, en sfär där den ”lagoma” provokationen lyfts upp till en konstform.
Madonna bär upp sina hooker boots
En sångerska som alltid haft ett gott öga till vad som är på gång och konsekvent legat på en just lagom ”vågad” och extravagant framtoning är Madonna. Hon hade använt sig av hooker boots förut, men då främst för chockverkan – då, på 90-talet, var de stövlarna forfarande ren fetisch och allmänt opassande, och syftade inte till att vara trendsättande, snarare tvärtom – de skulle kittla med sin opassande framtoning, inte lända till efterrättelse.
Madonna i scenstövlar 2004
Men nu var det 2004 och för sin ”VIP”-turné tog Madonna på sig en anmärkningsvärd hög stövel som såg ut som en slags ”best of the high boot” sammanknådad till ett. Av svart läder (förstås), med snörning, hög höjd, hög klack, och nitliknande detaljer hade den allt som varit vågat i det förgångna och skulle ha ansetts opassande obskyrt 10-15 år innan.
Men ingen förfasades, tvärtom – det var vågat, det var man ense om, men också…helläckert. Alla ville kopiera det. Madonna hade gjort det igen – hon tog upp acessoaren höga stövlar igen
Rihanna shakes her boot(y)
precis när det var moget att bli ett massfenomen, och det plagierades och fördes snart ännu längre av varje artist som ville ha en vågad och sexuellt utmanande stil, som Rihanna, Lady Gaga, med flera i samma anda. Precis som den bara magen, de synliga underkläderna, jeansen med hål och annat som lanserats som lite ”edgy” i det förgånga har den höga stöveln brutit igenom en vall och behållit ett kittlande drag samtidigt som den appellerar till en bredare skara. Det säger också mycket om samtidens blaserade syn på exhibitionism och sexuell kittling att stripporna med mikrofon i Pussycat dolls, vilka i det förgångna knappast skulle varit ett passande skyltfönster för att marknadsföra produkter, numera inte bara kan vifta på rumpan för utsålda hus iförda extrema stövlar utan tjäna mycket mer pengar på ett eget, just det, skomärke. Hooker boots for the people! liksom.
Pussycat dolls does the fetisch
Det kan verka paradoxalt, men faktum att lättklädda, men ändå breda artister koketterade med den höga stöveln samtidigt som stilmedvetna kvinnor bar allt högre boots av finaste märke skapade just den spänning, den dubbeltydighet som ett objekt behöver för att bli riktigt lockande. På 60-talet hade dubbelheten bestått i att stöveln förvisso var lite kinky men samtidigt bars som ett tecken på en ny frihet. På 2000-talet blir stöveln ett tecken på att en tillräckligt stilmedveten kvinna med hjälp av starka varumärken kan höja sig över stövelns inneboende ”stygghet” – de blir i sig märken för en slags elegant exhibitionism.
Catwalken 2009, med lårhöga stövlar i alla väderstreck
Jennifer Lopez på premiär...
Den här genomgången visar också på hur viktigt det är med ”rätt” personer som anvisar riktningen när ett fenomen är moget att bli bredare. I den höga stövelns fall har vi stött på sådana som Nancy Sinatra, Jane Fonda, Madonna med flera bärare som gett ett plagg vidare betydelse och attraktionskraft. Men där finns också sådana som Patricia Field, kostymören i ”Sex and the City”, som också var också ansvarig i ”Djävulen bär Prada”, och vars förståelse av den moderna kvinnans konsumtionsmönster går igen i vad hon använder för accessoarer.
Maria Sharapova på lansering...
Det som Patricia Field och andra med henne intuitivt insåg var att den höga stövelns moderna konnotationer av lagom djärvhet, en önskan om att visa upp sig, och känsla för dyrköpt stil passar perfekt för nutiden.
Det passade också perfekt för de starka kommersiella mekanismer som arm i arm med trendsättarna blev intresserade av att damma av den gamla hooker booten. Genom att lyfta in de höga stövlarna i the mainstream kunde man skapa ännu en massmarknad av ännu en accessoar för olika prisklasser och ambitionsnivåer.
Genomslaget för the brand image, varumärkenas konceptuella budskap med dess mix av förväntingar och identitet i konsumtionssamhället, gör sedan stövlarna till ännu en bärare av ett varumärke som konsumenten kan haka upp sin identitet på.
Den moderna kändiskulturen där celebriteter kan ägna sig åt litet av varje, eller ibland ingenting alls, men ändå synas överallt, gjorde uppdraget lättare än det skulle varit i det förgångna: så snart kändisar av olika halt började bära stövlarna på premiärer, lanseringar, på krogen och på sina kaffe-latte-rundor hamnade bootsen i blickfånget.
Hjälpta av de profesionella kännarna och en mediekultur som gärna lånade sig för att skapa ännu en möjlighet till annonsintäkter kunde industrin således ta tag i de förbjudna S&M-bootsen och göra dem till rumsrena, moderiktiga stövlar för moderna kvinnor.
Det här blir prinsamt klart när man ser en film som ”Djävulen bär Prada” bara två år efter att ”Sex and the City” lades ner (2006). Här bar hjältinnan Anne Hathaway just höga stövlar av dyrt märke som delar av en chic och moderiktig persona som hon vill bygga upp i motsats till det återhållna och oglamourösa jag hon har i filmens början. Filmens moralkaka, att man inte skall sälja sin själ för det ytliga och blablablaaa överskuggas totalt av det faktum att hon trots allt behåller sin nya stil och flärd på slutet. Till vilken de höga bootsen numera hör, till skillnad från på ”Pretty Womans” tid.
Utvecklingen sedan 80-talet kan sammanfattas som att Julia Roberts tog av sig bootsen för att bli en sagoprinsessa, medan Anne Hathaway tar på sig dem för att göra detsamma. Det sistnämnda är mycket bättre för kommersen, vars dörrar kan öppnas för att släppa in de hungriga köparna i jakt på en snygg sko för att bättra på sina skamfilade jag.
Rent hantverksmässigt har de kvinnliga höga stövlarna vid det här laget förlorat varje drag av praktisk funktion. De är regelmässigt försedda med höga, smala klackar, och deras ”tuffa” utseende döljer massproducerade och omtåliga material, konstfärdigt bearbetade i vissa fall men utan något gemensamt med forna tiders väderbitna benläder.
Fashion Week, NY 2011. Snygga stövlar men… tjejer, ta på er 10 kilo, för tusan!
Den höga stöveln har alltså gjort en dubbel återkomst. Från att ha varit ett manligt praktiskt och krigiskt plagg blev den på 60-talet en befrielsesymbol för kvinnor, och efter 80-talets backlash är den nu på 2000-talet åter tillbaka som en prydnad för var kvinnas..ben. För dem av oss som gillar höga stövlar på grund av deras historia, profil, framhävande av benen, knarret av läder och allmänna tvetydighet är det bara att tacka och ta emot, så länge det nu varar. Min enda tunga invändning mot dagens höga stövel skulle vara att den i nutidens anda så ofta förses med stilettartade klackar som misshandlar kvinnornas stackars fötter på ett helt onödigt sätt.
Denna vindlande resa i den höga stövelns historia motiverades ursprungligen av mina egna studier av höga boots för avbildningar i en medeltida miljö. Man kan se det som en stor utvikning, men i sista delen skall som en slags epilog mina egna försök på stöveldesignens område läggas fram.
← Föregående inlägg ”Återkomster – Långa Boots, del 2”
Nästa: ”Långa Boots, del 4 – Egen stöveldesign ”→
25 02
Detta galleri innehåller 24 bilder.
Detta är andra delen i en studie av den höga Stövelns utveckling. Del 1, ”Återkomster – Långa Boots” tog upp stövelns tidiga utveckling. Denna del rör den era där Stöveln blir laddad av positiva och negativa innebörder efter 2a världskriget och fram till slutet på 80-talet. Som vi såg i del 1 av ”Återkomster – Långa […]
24 02
Detta galleri innehåller 8 bilder.
Medan jag hörde den stapplande översättningen av den Libyske diktatorn Khadaffis patetiska tal på tisdagskvällen, hans sista utmanande gest inför den framryckande upprorsvågen, påminde jag mig en tid då den samme Khadaffi tänkte sig att ena hela mellanöstern, och lanserade idén att förena viktiga arabländer i en Federation – med honom som ledare förstås. Raden av lovvärda […]
Djaq-chigin, ”den mörke väktaren”, även kallad ”Odjuret” eller ”odjurskrigaren” är den farligaste krigaren i min berättelses värld. Som den ultimata stridsmaskinen sedan 700 år och nästan helt berövad sin mänsklighet slumrar han djupt nere i sultanens citadell, drömmande om floder av blod, för att ibland släppas upp för att slakta envar som kommer i hans väg.
Djaq-chigin, "Odjurskrigaren"
Djaq-chigin har hängt med sedan 90-talet när jag spekulerade om hurdan Yakane skulle kunna bli om han inte lärde sig tygla sin blodlust – de två är också släkt på långt håll. Djaq-chigin, ”den mörke väktaren” är en odödlig itaré (motsvarande skyter) som överlevde en livstid på gladiatorarenorna och sedan framlevde århundrandena ständigt i krig, förvriden av blodtörst. Numera är han i sultanens tjänst i Kiralatet, min version av Mamluk-sultanatet. Där dväljs han djupt i íde mesta tiden, efter att hans vapenbroder och mentor Tey-Khan lärt honom att försänka sig i en slags dvala, där han slaktar sig fram genom djuriska och mänskliga fiender i drömmens rike snarare än i verkligheten. Bokstavligen en sömngångare, kan han ibland stiga upp för att avrätta eller instruera i hur fiender klyvs. När han väcks helt och fullt inför de mest yttersta av nödlägen är han nästan lika farlig för de egna som för motståndarna, för när bärsärkaraseriet stiger till gör han ingen åtskillnad på vän och fiende.
Growl? -från "300"
En litet retsam sak var att när filmen ”300” kom noterade jag att de har med en figur som något påminner om Djaq-chigin : the über-immortal, som upphovsmannen, regissören Zack Snyder, kallade honom (han var inte med i Frank Millers seriealbum). Frank Miller har ju dragit på samma historier och legender om orientaliska elitgarden som jag (t.e.x Herodotos), fast mer tendentiöst och grovhugget, och Snyder fyllde på med en megamaxi-krigare åt Xerxes. Denne monstruöse odödlige är en karikatyr av en omänsklig fiende och mycket mer endeminsionell än Djaq-chigin. Men hans effekt på slagfältet är lik min galne skyter, som framgår av scenen nedan. Nå, ibland tänker knasbollar lika.
Gladiatorn Tigris of Gaul i Ridley Scotts "Gladiator"
Det är dock på sätt och vis passande att Djaq-chigin hade pendanger inom filmens värld: under flera år hade jag inte haft något genomarbetat utseende till Djaq-chigin – jag gjorde det skissade, lite djuriska porträttet för många år sedan (notera att han är lik min gamla vision av Yakane), men i övrigt var han bara en stor och svart krigare. Men efter att ha sett Ridley Scotts ”Gladiator” år 2000 rafsade jag på baksidan av ett kuvert några snabba kladdar inspirerade av jättegladiatorn ”Tigris of Gaul”.
Kladdar Djaq-chigin från "Gladiator"
Redan då tänkte jag mig honom mitt i striden och med en mask för ansiktet. De där låg och jäste tills för något år sedan, när jag skrev in Djaq-chigin i min berättelse (han släpps lös i tredje boken). Då var det läge att göra en mer genomarbetad bild, och med utgångspunkt från skisserna körde jag lite research för att göra en mer färdig teckning på honom.
Skytisk krigare i full rustning
Djaq-chigin är alltså en itaré, motsvarande skyterna, ett indo-iranskt folk som dominerade nuvarande Ukraina och södra Ryssland mellan ca 2300 och 1700 år sedan, och som drabbade greker, perser och sedan romarnas klienter i öst lika tills de underkuvades av goterna på 300-talet E.kr. Skyterna var nomader och stred från hästryggen, oftast lätt beväpnade med tyngdpunkt på pil och båge. Deras främsta krigare kunde dock ha mer genomarbetade rustningar som framgår av rekonstruktioner från deras gravar. Det kan vara intressant att veta att skyterna är en av de främsta upphovskandidaterna för legenden om amazonerna, eftersom arkeologiska fynd visar att skytiska kvinnor brukade vapen och deltog i krig.
skisser Kungliga mamlucker i tung rustning
Djaq-chigin är ”supermamlucken” över alla andra och bär alltså med sig i praktiken alla vapen – långa och korta svärd, yxor, klubbor, dolkar, pil, båge och spjut. Denna arsenal dras runt av en 2,3 meters snubbe som ser ut som en stridsvagn. Jag drog från min research av skyternas respektive mamluckernas lamellbaserade rustningar och övriga utrustning och lade på de detaljer som jag gillade från ”Gladiator”.
Jag hade en vision av Djaq-chigin som överflygad av fiender, i hans fall tudjuter (motsvarande mongoler) som han slaktade på diverse blodiga sätt. Men det kändes inte riktigt…rätt. Det gav liksom inte full stuns åt hans övermänsklighet. Ännu en filmisk deja-vu-upplevelse ledde in mig på rätt spår: när Morpheus i ”Matrix Reloded” nergör en truck med svärd.
Vad skulle vara motsvarigheten vara? Förstås en anrusande fiende till häst, en tudjut/mongol överförfriskad på kumys (jäst stomjölk, mongolernas favoritbooze) med äran i blick och hjärnan i malpåse. Och vår djuriske jätten Djaq-chigin stannar då inte utan tar ett steg åt sidan och spetsar… hela ekipaget, häst, ryttare, rubbet som på en påle, uppträdda på Odjurets spjut.
"odjurskrigaren" Djak-chigin spetsar mongolryttare
Efter några snabba linjedragningar valdes ett lätt grodperspektiv för att understryka den enorma kraften och styrkan hos Djaq-chigin och ge bilden dynamik och ett starkare intryck.
Den första blyertsskissen blev lyckad och jag tuschade därför direkt på den med bic-penna och fyllde i med ljusgrå tuschpensel för en antydan till skuggning. Inspirerad av blodsprutet i ”300” lade jag på en rejäl blaffa där spjutet tränger fram. Bilden fick karaktär av renteckning och är således en stark kandidat för senare färgläggning. Som den är nu är jag dock nöjd – intrycket av en fruktansvärd krigsmaskin in action går förhoppningsvis fram.
Klicka bild för nästa del i arbetet på teckningen: ”Mera Djak-Chigin och Tigris of Gaul” →
In medias res, kallas det när man kommer in mitt i handlingen, och det var således mitt i steget som behovet av teckningar går över från en statisk tablå av en typ som visats mången gång här, och via enskilda teckningar blev till en regelrätt serie storyboards som visar hur jag tänkt scenen i sin helhet med vinklar, betraktelserörelser och inzoomningar som om det vore en film som skall göras…fast det är det ju inte.
Detta är del 3 i en serie om användandet av teckningar och storyboards för att klarare se handlingen i en berättelse. De tidigare delarna finns här (1) och här (2).
Som framgick av del 2 hade den hårfagra Corinna börjat skära av sina långa lockar på anmodan av överordnade mansfigur och herre, den bistre Yakane. Här bröt tablåsystemet samman, och behovet av att närmare följa handlingen ledde in på en reguljär storyboard.
Först kan det vara på plats påminna om att Corinna och Yakane kommer från mellanöstern där håret av tradition är laddat av symbolisk innebörd. Speciellt för en kvinna kan håret ofta vara själva tecknet på hennes femininitet: det är därför slöja och huvuddok är så laddade plagg. Att tvingas klippa av sig det är en gränsöverskridande akt av djup betydelse, med innebörder som självutplåning och djup förnedring. Nu talar jag om kulturell sedvänja och refererar inte till de många knasiga bud för kvinnors hårs längd som diverse charlataner till religiösa ”auktoriteter” slänger ur sig med sådan lust, med stöd i ett eller annat citat i sina magiska böcker. Sannerligen, det bästa sättet att komma undan med vilka dumheter som helst, som Christopher Hitchens brukar säga, är att kalla sig präst (eller pastor eller rabbi eller imam).
Nåväl.
Jack och Corinna
Karaktären Jack har stått och tjuvlyssnat på det spända samtalet mellan Yakane och Corinna. Efter Yakanes uttåg kommer han in och ser Corinna som sammanbitet och lite krampaktigt skär av sig sitt hår. Även om Jack långt ifrån är någon gentleman blir han närmast förfärad. Det här är ett skeende som är svårt att illustrara med både ord och stillbild – Corinnas hårda spända rörelser, svepet med kniven och håret som faller mot marken…man vill ha en kamera, inte en penna i det här läget. Som en studie i personteckning och mimik var det dock meningsfullt, och jag fick hejda mig halvvägs in från att göra det till en riktig teckning. Figurerna gjordes med blyerts och viss skuggning, men bakgrunden gjordes schematisk.
Nästa bild är en blick på Yakane när han enligt texten gått ut ur rummet och ner för trappan och vänder sig om i ett ögonblicks tvekan när han svagt hör att Jack talar med Corinna på övervåningen. Han anar svagt att något blev fel där, att han behandlat sin kvinnliga skyddsling orättvist och kunde skött saken bättre. Men han vänder inte tillbaka, utan rationaliserar kärvt bort det hela.
Yakane i trappan, perspektivstudie
Jag tänker mig det där som en kontinuerlig åkning där blicken följer Yakane ut genom dörren och ner i trappen, på ett sätt som trycker på distansen, på avståndet mellan honom och hans kvinnliga skyddsling. Rörelsen i bilden förstärkts av det starka perpspektivet i blickriktningen nerför trappan. Jag valde en tuschbaserad teknik, för ökad tydlighet – effekten blev i efterhand lik Frank Millers svartvita scenerier i tex ”Sin City”. Med en ram runt blir det verkligen likt en serieruta.
Däruppe har Jack, som inte lyckats få Corinna att avstå från sin hårstympning icke desto mindre i en av sina ljusare stunder övertalat henne att låta honom göra det hela. Varpå han klipper Corinnas hår så att det ser mer ut som en mans, även om han sparar en del och inte rakar det kort direkt. Corinna låter sig klippas, till synes stum, med ansiktet tomt på uttryck.
När Jack är färdig kommer Yakane in, och hans mörka och hotfulla närvaro visas genom att bara ögonen framträder. Han nickar bara när han ser resultatet. Corinna reser sig, och man ser hennes ansikte när hon utan att göra en min tar sina saker och går för att göra sig i ordning. Det här är klassiska storyboards – snabbt tuschade, översiktliga bilder som visar huvudpoängen i skeendet och hjälper mig fram till beskrivningen i texten. Vägvalet görs tidigt – man avstår från för många detaljer och trycker på figurernas position och ett sceniskt snarare än individuellt intryck.
Skillnaden mot en skiss till en mer bearbetad bild framgår av den sista bilden på Corinnas ansikte – de lite uppförstorade anletsdragen blev bra, liksom frysta och sammanhållna men antydande en underliggande sorg och tomhet. Utan sin tidigare jätteman av hår ser hon förminskad ut, och de ojämna, korta resterna har något härjat och drabbat över sig. Frestelsen att fortsätta och bygga ut skissen till en hel bild är stark, eftersom den förutom sin ansats ger en slags inblick i karaktären. Corinna är verkligen en mycket sammanhållen person, värdig i sin självkontroll som döljer djupa källsprång av känslor, och det är förstås intressant och en utmaning att försöka göra hennes imponerande gestalt rättvisa.
Som framgår av allt meckande är det här en viktig scen som skall visa på många saker: dels figurernas karaktär, men också den kulturella underordning som en kvinna var tvungen att foga sig i, även en så stark som Corinna och som skapar barriärer mellan karaktärerna. Sedan också oförmågan att kommunicera och ta in andras reaktioner som är karaktäristisk för Yakane i detta skede av berättandet. En sak som är svår att få tag på med statiska teckningar, är att över hela denna scen finns något olycksbådande, hotfullt till och med. För underliggande i Yakanes och Corinnas korthuggna samtal och vad som sedan händer finns faktum att båda kommer från det märkliga Kiralatet, slavhärskarnas land, där hierarkierna är mycket hårda och man lyder order utan att tveka. I texten kan dock Jack, som avlyssnar det hela, sätta ord på denna stämning.
Så varför inte bara skriva om det, med tanke på de många nyanser som bilder helt enkelt inte kan göra rättvisa?
Därför att trots allt finns det mycket i kroppsspåk, i minspel med mera som först blir tydligt när man tvingar sig att avbilda det. Det skärper blicken, fokuserar på det väsentliga samtidigt som det avslöjar detaljer som man annars inte skulle tänkt på, detaljer som sedan kan användas för att markera viktiga inslag i berättelsen.
Hela scenen ovan hade sitt ursprung just i en fundering om hur Corinna ser ut och framstår för omvärlden, och vilka problem det kunde medföra i en realistisk 1300-talsmiljö. Corinnas utseende är omsorgsfullt valt – förlagan till hennes gestalt är den sagolikt vackra modellen Samantha Dorman på 1990-talet – och mycket viktigt, eftersom hon är en av huvudpersonerna i den fortsatta berättelsen. Omfattande studier av hennes ansikte, kroppsform och i olika former av kläder finns och tillkommer ständigt (och kommer att redovisas här i framtiden). De visualiseringarna visade dock på problemet – Corinna är för vacker, för iögonfallande i det samhälle som berättelsen utspelas i, och skall man hålla fast vid utseendet måste det få konsekvenser för historien. Dett gav i sin tur gav upphov till intrigtrådar och djupare personteckning, och nya teckningar i en accelererande spiral.
Studie av Corinnas ansikte för storyboard
Alla åberopanden av fördelarna och det fruktbara med min metod kan dock inte dölja hur tidsödande och splittrande processen ovan är. Kanske är det ett tecken på en obotlig junkie med beslutsfobi att inte kunna ge upp det ena till fördel för det andra, och koncentrera sig på en sak. Otrevliga frågor snurrar ibland i mig: är berättelsen en insvept ursäkt för att få motiv till teckningar, eller är tecknandet en flykt undan begränsningarna i språklig bemärkelse – jag kan ändå inte skriva värt något, men här iaf en fin teckning?
Jag vet inte. Kanske. Men kanske är det sådant som hör till när man åtar sig ett stort och ännu delvis okänt projekt som man inte vet hur och om, man skall bringa till slutförande.
En sak vet jag: språk och bildskapande är båda vägar till ett slags seende, instrument för fantasins förmåga att bebo och utforska det som inte är, att skåda bortom barriärerna. Som mina ledsagare tar jag dem i handen och låter dem föra mig in i berättelsens värld, utan att kunna välja bort någon av dem. De kommer förstås att stanna och tjafsa vid varje vägskäl, men det får man ta: förr eller senare går det framåt, närmare berättelsens avtäckande, sådan den nu blir. Så skall de båda, Ord och Bild, bringa denna ohyggliga födsel ut i världens ljus.
← Förra delen ”Om teckningar och Berättande del 2”
Efter vårt första nedslag i den Bysantinska/Ortodoxa världen och dess inspirerande kultur kommer turen nu till Islam, som under min studerade period under 1300-och 1400-talet var en värld av ett helt annat slag än idag: mäktig, vittfamnande och internt sett enormt varierad.
Som i fallet med studiet av Ortodox visuell kultur i inlägget Konstnärliga Källor – Bysans och den ortodoxa Världen, ligger tonvikten vid hur kvarlevor i form av bilder, illustrationer och andra kulturella artefakter tolkas och bidrar till att illustrera och visualisera folk och scener från denna period och kultur.
Mina studier av Keffiyeh-dok från källor
Den första uppgiften för den som vill visualisera världen är att lära känna den – så hur såg konst, kultur och den vidare världen ut i Islam för ca 700 år sedan?
Allahu Akbar – Gud är Större
Den muslimska världen utgör under min studerade tid den geografiskt största och mest vittfamnande av de religiöst baserade axiomen eller kulturella traditionerna. Sedan profeten Muhammeds tid på 600-talet hade Islam sträckt sig ut och dominerade runt år 1300 stora trakter av västra Asien och Nordafrika. Islam hade inte på många hundra år utgjort en enhet i något politiskt eller religiöst hänseende: efter det universella sunni-kalifatets förfall på 900-talet hade det splittrats i mängder av riken, en parallel riktning av Islam i form av shia-islam hade utkristalliserats, och inom bådas vida ramar grasserade sekterna. Trots det fanns en kärna inom sunni-islam som förblev sammanhållande, en tradition som överlevde både korstågen från väst på 1100 -och 1200-talen och, vilket var viktigare, den stora mongolanstormingen och förstörelsen av de sista resterna av det abbassidiska universella kalifatet i Bagdad på 1250-talet. Inom ett par generationer var de nya asiatiska härskarna omvända, och en reaktion av militärt slag hade skett inom det centrala Islam, som ledde till organiserandet av arméer av nytt och mäktigt slag. Dess främsta företrädare var Mamluckernas märkliga sultanat där ett härskande kast baserat på slavar tränade som elitsoldater besegrade alla – västerlänningar, mongoler, armenier, beduiner eller nubier – som var enfaldiga nog att möta dem i fält. Trots sin fragmentering hade Islams expansion inte mattats, utan fortsatte ner i centrala och Östra Afrika, djupare in i Indiens subkontinent, och inåt stäpperna i Ryssland och Centralasien där de mongoliska khanaten snabbt omvände sig till dess lära. Och vid Bosporen, inom synhåll från det legendariska Konstantinopel, stod en obemärkt emir vid namn Osman (Othman) och hans följeslagare redo att ta språnget över till Europa…
Islams Värld och utbredning med makt- och kulturcentra ca år 1300
Islams kulturella hegemoni var enorm och överväldigande perioden fram till denna tid, och tur var det. Till skillnad från anhopningarna av västliga kristna barbarkonungar och den ortodoxa kyrkans trögrörliga massa utgjorde Islam en öppen och dynamisk kulturell sfär där impulser kunde färdas från den ena sidan till den andra. Det kan vara på sin plats att påminna att min studerade period just utmärks av att Islams värld ännu var överlägsen västern ifråga om tillgång till vetenskapliga och filosofiska texter och kunskap generellt – mängder av processer, produkter och uppfinningar från Islams länder som spriddes ut över världen under perioden vittnar om detta.
Sfäriskt Astrolabium, arabisk uppfinning från 1000talet, ex från Indien 1700tal
Den hellenska och persiska traditionen levde vidare inom hägnet för denna övergripande civilisation – inte mycket av det antika greklands filosofi skulle ha överlevt om inte kaliferna och de lärda bevarat och kommenterat den för eftervärlden. Fröna till en senare relativ stelning fanns redan där, men ännu var Islams värld troligen den kulturellt mest öppna och inklusiva av de stora kultursfärerna, med ständiga impulser från nya folk som omvände sig och det på den tiden unika flödet av rättslärda och bildade män som for fram och tillbaka och verkade längst Islams hela vidd, med de heliga städerna Mecka och Medina som andligt centrum och stora metropoler som Bagdad, Tabriz, Damaskus och Kairo som kulturella nav där patronskap och ambitiösa projekt kunde se dagens ljus.
Inom Islam kom en växelverkan mellan religiös sedvana och impulser från hellenism och persisk kultur att prägla framväxten av en avbildande och visuell konst. Islam införde ursprungligen hinder för verklighetstrogen avbildning, det nu så berömda ”bildförbudet” som kom att verka starkt återhållande på avbildningar, speciellt av människor. Hellenistiska statyer och persiska monumentalmonument och dessas estetik övergavs till förmån för mer abstrakta former av dekoration. Den här sortens restriktioner var inte unika under perioden – den hade rötterna inom den judiska traditionen, och hade också en parallell i den ikonoklastiska perioden i Bysans. Det är dock viktigt att påpeka att ”bildförbudet”, oaktat olika muslimska auktorers grävande efter stöd i rättskällorna, aldrig varit absolut i den muslimska världen. Det främsta föremålet för dessa bestämmelser var att förhindra dyrkan av beläten och avgudar, dvs de riktade in sig på en religiös betydelse av det avbildade. Inom Islams hägn fortsatte dock traditionerna från Grekland och Persien att bära frukt, och därigenom uppstod genrer med mindre religiös innebörd, där illustration och bildkonst kunde fortsätta att verka och utvecklas.
Arabiska Skrivstilar – copyright M. Sakkal 1997
Följden blev lustigt nog att det religiösa motivet, som så starkt präglade t.ex. den bysantinska världen, inte alls var lika starkt inom muslimsk avbildande konst under denna tid. Det var konstarter som kalligrafi, abstrakt dekoration av tyger och skrifter och arkitektonisk utsmyckning som tog sig an de religiösa motiven. Speciellt bruket av kallifgrafi nådde höga höjder inom Islam och kom att vidröra direkt avbildning. De arabiska bokstävernas flödande form passar väl för detta, och en mängd olika skrivstilar av dekorativ art utvecklades som gjort den arabiska kalligrafin till en av de främsta dekorativa konstarterna. Det främsta bruket av avbildning kom således att ske bortom de religiösa och publika monumenten, och istället riktas in på dekoration för konsthantverk samt som illuminationer, dvs illustration av texter i böcker där böckernas framställning fick styra valet av motiv.
Gravyrrelief på Mamlukisk metallskål – notera mamlukiska krigare och jaktdjur
Min studerade period sammanfaller just med en blomning av muslimsk avbildande konst under mamlukerna (1250-1517) liksom deras ärkefiender de persiska il-khanerna (1258-1340) och dessas efterföljare. Framåt 1000-talet hade flera särskilda stilar och skolor uppstått i främst Syrien och Iran, och nya impulser från Centralasien befruktade ytterligare avbildningskonsten efter denna tid. Bilder började dyka upp på mattor, keramik, skålar och andra dekorerade ytor, och under mamlukerna nådde t.ex. emalj- och gravyrkonsten en framstående nivå och utgör nu en viktig källa till kunskap om tiden.
Mongoliska krigare i Iransk illustration, 1300-talet
Alexanders död från Shahname, 1330-talet – bas för senare mattmönster
I Iran kom det persiska måleriet att utvecklas speciellt inom ramen för illumination där historiska verk (se ovan) och böcker med sekulärt och mytiskt innehåll kom att dominera: se t.ex. det persiska nationaleposet Shahname med dess många förislamiska hjältar, som Rostam och Alexander den Store. Under denna tid kom också anknytande dekorativa former som de berömda persiska mattorna att utvecklas vidare till den unika konstform de är idag. Det fanns en klar överlappning, där mönster och avbildningar som passade för böcker överfördes till textilier och vice versa.
Muhammed med änglar, Siyer-e-Nebi, ottomansk 1500-tal
Det persiska måleriet kom starkt att påverka utvecklingen av måleri i det Ottomanska riket. Där tog miniatyrerna steget in i den religiösa sfären där de kom att utvecklas på ett sätt som närmast är att likna vid de storyboards eller tablåer som jag själv sysslar med: det finns en mängd bevarade illustrationer av främst profeten Muhammeds liv och leverne från 1500- och 1600-talet, med honom karaktäristiskt avbildad med grön kaftan, heltäckande slöja och en brinnande gloria, ofta i samtal med änglar och andra mystiska varelser. Den perioden ligger utanför min här studerade tid, men är ändå intressant för t.ex. inblick i hur man tänkte sig änglarna, och som slagträ mot alla idioter på diverse kanter som svamlar om Islams ”bildförbud”.
En annan genre där teckning och måleri blomstrade inom min period var inom vetenskapliga verk, av vilka den muslimska världen var välförsedd under denna tid. Inom vetenskapens sfär kringgicks inte bara bildförbudet utan även andra kulturella tabun, t.ex. med hänsyfting till nakenhet. Se exempelvis illustrationerna till Sharaf ed-Dins (1385–1468) medicinska handbok ”den kejserliga kirurgin” (här i ottomansk upplaga fr. 1466), som inte duckar för nakenhet och genitalier i syfte att illustrera en medicinsk åkomma och dess behandling.
Adam och Eva, persisk illustration 1294-1299
Det trots allt framväxande muslimska måleriets estetik kom, precis som hos Bysans konst, att präglas av en annan dagordning än att framställa verklighetstrogna avbildningar. Notera följande illuminationer. Ett exempel är scenen av Adam och Eva från ett syriskt manuskript, där båda är betydligt exponerade, men schematiskt framställda, dock med klart markerade asiatiska drag i en turko-persisk tradition som såg dagens ljus i den seldjukiska (turkiska sultaner av Iran, Syrien, Mesopotamien, Centralasien och Anatolien på 1000 -till 1100-talen) perioden. Kontrasten med de mycket mer realistiskt återgivna fåglarna och blommorna i bakgrunden visar på att framställning av just människor präglades av symbolik och inte syftade till verklighetstrogen avbildning.
En byggarbetsplats -illumination av Kamal-ud-Din Bihzad
Illuminationer präglades som sagt i hög grad av ickereligiösa teman och avbildar ofta jakt och processioner, men även vardagsscener. Den rika illustrationen av en byggarbetsplats visar män i ovanligt varierande poser och grader av påklädning inom ramen för en typisk vardagsscen. Illustrationen är rik på information om hur en sådan avbildad händelse kunde se ut, och ger massor av input för kläder, redskap och själva arbetets gång. Det är trots det mycket svårt att urskilja kroppsliga detaljer – det är helt enkelt inte illustrationens mål. Istället syftar den till att visa en scen, en idealiserad helhet där kulör och komposition troligen är viktigare än verklighetstrohet. Notera den totala avsaknaden av skuggor, och det tillplattade perspektivet som möjliggör att visa en större och tydligare enhet – skulle avbildningen vara strikt realistiskt skulle överblicken förloras eller perspektivet dölja många detaljer som nu kan skildras i en och samma bild.
De ovan nämnda ambitionerna för måleri och avbildningar inom Islam är viktiga att komma ihåg när man betraktar källorna. Olikt i Europa efter rennässansen kom Islams konst inte att utveckla någon stark fäbless för realistisk avbildning av människor eller perspektiv – färg och klassisk komposition sattes även framgent i högsätet. Oavsett vad man tycker om detta är det faktorer som man måste ta hänsyn till när man studerar dessa bilder med avsikt att bilda realistiska illustrationer på samtida källor.
Efter denna genomgång av källorna från tiden för min studerade period, och således det råmaterial som jag har att göra med när jag skall avbilda saker och ting från den perioden skall fokus flyttas till deras användning. I del 2 av ”Konstnärliga Källor – Den Muslimska Världen” ligger fokus på hur jag extrapolerat källornas stiliserade bilder till egna teckningar och tablåer för framför allt bruk i min pågående bok, men också för andra historiska illustrationer.
←Föregående: ”Den Ortodoxa Världen”
Fortsättning följer → (kommer)
En av de mer kuriösa inslagen bland de projekt som förevisas på denna blogg är att jag håller på att skriva en slags berättelse, arbetet på vilken hämtar många grepp från filmens värld snarare än litteraturens. Parallellt med skrivandet har en mängd anknutna bilder producerats, vilka synts till här.
I en kort serie betraktelser beskrivs och stöts och blöts min konstiga metod tillsammans med att några gamla och nya bilder gås igenom/presenteras.
Här i del 1 skall definitioner gås igenom och det benas ut vad en storyboard inte är. Del 2 handlar om tablåer som hjälp för research och karaktärsutveckling. Del 3 visar slutligen den riktiga storyboardens kraft att ange ramar för handling, men även att sätta fokus på det viktigaste i en scen.
Först en definition. Storyboards är en arbetsmetod som brukas inom visuella medier, klassiskt sett film men numera också TV-program, reklam, dataspel m.m, och som består i att man med översiktliga teckningar pre-visualiserar något, dvs skissartat visar scener eller inslag som sedan skall filmas eller datoranimeras. De liknar till det yttre serieteckningar, och vilar på manuset för filmens eller spelets handling. En kort introduktion till Storyboardens praktik på ett kan ses i följande film.
Filmstudenten Thomas Boguszewski har gjort en kul liten film om Storyboardens historia, se nedan.
Ett namn står ut i minifilmen ovan, som är den regissör vars bruk av storyboards jag mest studerat och som också inspirerat mig: Ridley Scott, skaparen av filmer som ”Alien”, ”Blade Runner”, Gladiator, ”American Gangster”, ”Kingdom of Heaven” med många fler. Hans verk fyller min DVD-hylla. Som teckningsstudent vid Academy of Arts i london har Ridley ett mycket välutvecklat inre öga och lägger stor vikt vid visualiseringen av sina filmer.
Idén är att frammanna känslan av en hel bakomliggande värld, och fokusera på viktiga intryck som skapar närvaro, vilket lyckas på ett ofta mycket suggestivt och påtagligt sätt. Det är därför som hans stil passar så väl för historiska filmer eller Science Fiction, genrer där en viktig utmaning är att få miljön att komma till livs och inte bara vara en hög kulisser och maskeraddräkter. Ridley samarbetar nära med ledande storyboardartister eller konstnärer av hög rang, som Moebius eller HR Giger för de teckningar som ligger till grund för varje scen.
Ridleygram till "Kingdom of Heaven"
Förutom riktiga fullformatsstoryboards har Ridley ett eget grepp som kallas ”Ridleygrams”: grupper av ofta små storyboards som han själv ritar och som beskriver viktiga intryck, detaljer eller annat som sätter visuellt fokus inom varje redan definierad scen. Vi pratar om sekund-för-sekundkontroll här – varje ögonblick är specificerad och planerad. Nedan kan man se ett collage med ”Ridleygrams” för hans första film, ”The Duelists”.
Det var inte utan ett leende på läpparna jag erfor att han ofta sitter och kladdar de där på taxin, på inspelningsplatsen, på lunchen, ja överallt han kommer åt. Han verkar vara en man efter mitt sinne.
Att som jag gör producera teckningar under arbetet med en text är sällsynt och saknar förlagor som jag känner till, troligen för att det är extremt opraktiskt. Min process kan enkelt beskrivas som:
…och så vidare.
Visualiseringen är det viktiga. Ibland är det orden själva som föder visionen. Ibland kommer externa källor in, musik eller film eller även vardagens situationer. Ofta är det tvärtom ritandet och förberedelserna till bilden som ger impulsen till en scen eller dialog. Ibland dominerar tecknadet stort, och inte mycket blir skrivet. Ibland har skrivandet varit i fokus, och teckningarna har uppstått senare, och modifierat skrivandet med mer detaljer.
Läsare av denna blogg kan notera mitt bruk av termen storyboard för sådana teckningar. Jag har tidigare förevisat bilder som den till vänster som representanter för sådana ”storyboards”. Den illustrerar en scen ur berättelsen, ett sjöslag ute till havs med den beskrivna karaktären Claudio di Mazzatti och handlingen precis sådan den framstår i texten, som också i storyboardens tradition fick kött på benen av arbetet med bilden.
Men redan en bild som den nedan visar att tecknandet delvis lever sitt eget liv. Det är en scen från efter slaget, och något som rimligen måste hända med tanke på vad som följer. Men det där är inte beskrivet någonstans i berättelsen. Bilden visar något som inte finns i texten (I alla fall inte än). Det bara framgår att det måste hända. I en film skulle den inte vara malplacerad eftersom regelrätta manus ofta saknar beskrivningar av opersonliga skeenden och överlåter sådan dialog -och personfri handling till regissörens skön. Som i sin tur beställer en storyboard (eller som Ridley Scott gör, ritar en själv). Gjorde jag en fim skulle bilden nedan ligga helt rätt, oavsett manus. Men det gör jag inte.
I natten närmar sig Atreminarnas flotta Huvudlägret
En annan sak är att storyboards är översiktliga teckningar, snabbt utförda för att visa ett skeende. Och även om kvalitén på mina ”berättelse-bilder” varierar är de som hittills visats snarare teckningar eller illustrationer med viss omsorg om detaljerna (iaf vissa) än snabba skisser. ”Tablåer” skulle kanske passa bättre för de där mer genomarbetade bilderna. Gränsen är dock flytande. Notera t.ex. den bild som omedelbart följer på den ovanstående, som också skildrar något som ges nycket litet utrymme i texten: figuren jack får berätta om det där har hänt, men det skildras inte i realtid. Det är dock en så pass viktig händelse, och så intressant för mig som historieintresserad, att jag ändå gjorde en slags översiktlig bild av det, med klara storyboardiska drag.
Atreminarna Landstiger vid Arbine
Här var behovet att skildra händelseutvecklingen och det generella intrycket av scenen starkt överordnat: den mäktiga ankommande flottan, de tidstypiska skeppstyperna, riddarna som väller ut på stranden och inte minst de kuriösa landstigningsgalärerna, vilka designats utifrån skriftliga källor från det 4:e korståget (1204) – allt det är viktigare än att få till detaljerna helt perfekt. Tittar man närmare ser man det skissartade storyboard-draget.
Närbild på landstigningsgalär
Den närmaste landstigningsfarkosten har besättning och armborstskyttar längst fram, men ljuset som faller på skeppet är konstigt med tanke på att fullmånen är snett bakom skeppet. Det skulle ha räckt med att en eller två män höll i några facklor däruppe för att dölja denna inkonsekvens, men det tänkte jag inte på då. Ville man vara petig borde också några pilar sticka ut ur skrovet, med tanke på att det sägs i texten att fientliga bågskyttar väntade på stranden.
Spökskeppen närmar sig?
På närbild två kan man tydligt se att den närmaste båten är ett spökskepp och saknar besättning – det skeppet är bara där för att skapa en slags kontinuitet i ankomsten mot land, ett slags mellanled till massan av skepp längre bak. Inspirationen kom från en filmscen, nämligen den grekiska flottans ankomst i filmen ”Troy”, och den som ser efter noga ser att jag tagit några av seglen där och satt på mina egna skepp. Intrycket, inte detaljerna, är som sagt poängen.
"Troy" - grekernas flotta anländer
En annan sak är att vinkeln på mina olika skepp är lite skev – galären längst ut till höger borde vara längre fram i bilden, för den betraktas med ett starkt grodperspektiv. Meningen när jag startade med denna scen var att den båten skulle vara nära inpå betraktaren och dominera bilden mer – när jag sedan ändrade perspektivet till en bredare panoramisk vy blev dess vinkel mer och mer ett problem, som jag löste nödtorftigt genom att sträcka och bända galären ifråga med Photoshops ”warp”-verktyg. Photoshop har överhuvudtaget blivit ett viktigt redskap i sin egen rätt: med den kan jag kladda ner små enskilda bilder och sedan lägga ihop dem, rafsa till en bakgrund och sedan snabbrendera på det sätt som skett i Landstigningsbilden ovan.
Från de här bilderna var steget inte så långt till riktiga storyboards, både till utseendet och syftet. Och således började jag rita sådana när del 2 i min berättelse började skrivas. De delarna har hittills inte förevisats här, men skall jag visa på ett urval av de nyare bilderna för att illustrera hur, och kanske också varför, saker och ting kom att utvecklas i allt mer filmisk riktning.
Fortsättning: ”Om Teckningar och Berättande del 2″→
Skall äntligen detta fantastiska land, en civilisationens stolta vagga, få sin frihet?
text: Gumhūriyyat Miṣr al-ʿArabiyyah - Den arabiska egyptiska republiken
All välgång till Egyptens folk som så länge hukat och kuvats under ovärdiga tyranner och auktoritära regimer, förrädare mot Nilens land och dess traditioner. Må en frihetens dag nu äntligen stunda för er! Olyckskorparna sade efter Tunisen att nä näää Egypten är något helt annat. Men folk är folk, och när man såg att det går att göra, att folket kan resa sig, då lossnade den fruktans hemska band som legat som ett tryck över egyptiernas hjärtan.
De senaste dagarna har vi kunnat se hur folk tar sig till gatorna och trotsar allt hårdare order att skingra sig och lämna makten ifred. Order som låter allt ihåligare, för förtryckare kan enbart härska där fruktan och terror råder, och förmår intet mot den som inte låter skrämmas. Det är sannerligen inte uteslutet att Mubarak och hans anhang smutsar sina händer med folkets blod i en massaker för att klamra sig kvar vid makten, likt tyrannerna i Kina som befläckade Den Himmelska Fridens Torg.
Men saker händer slag i slag nu, och senast för några minuter sedan hörde jag på p1:s nyheter att militären i Kairo förstått för vem deras ed att försvara verkligen är ägnad . Stridsvagnar fyllda med lyckliga protesterande kör nu på gatorna i Kairo, dotter till det gamla On, bebyggd sedan 10 000 år. Efter att det stolta Karthagos arvtagare i Tunisien lett vägen är det deras tur. Idag kastar de måhända av sig skuggan från faraoner, sultaner, kungar och kejsare och öppnar ett nytt kapitel i historien.
Armén Sluter sig till folket, från P1:s sajt
Detta är en glädjens dag, inte bara för Egyptens folk utan för alla oss som beundrar och högaktar dessa våra läromästare, vilka först och mödosamt trampade upp civilisationens stig.
Nu försöker samma typer som förtryckt och bestulit det blommande Gosen och härskat med våld, lögner och undantagstillstånd i en generation slingra sig fast, Mubarak har proklamerat att han skall bilda en ny regering, som om folket är idioter som låter sig luras av de enklaste trick. Mubarak är uppenbarligen desperat, och ingen vet därför vad som skall hända.
Men hur det än går vill jag avsluta med att parafrasera några ord som yttrades när jag låg i min mors mage, och mörkret sänkte sig över mitt födelseland Chile i form av militärkuppen den 11:e september 1973. Belägrad i presidentresidenset talade Chiles demokratiskt valde president Salvador Allende till folket. Hans ord är med rätta berömda för sitt hoppfulla tilltal även under en stund då det såg ut som att demokratin krossats och tyranniet segrat. Jag tror han ursäktar mig en lätt omstöpning för detta tillfälle. Må Egyptens folk, tillsammans med Tunisiens, följa hans anmaning och kasta av sig sina envåldshärskares grepp en gång för alla.
Jag tror på Egypten och dess öde. Folket skall slutligen överkomma denna mörka och bittra tid då förräderiet sökt göra sig gällande. Fortsätt ni framåt i vetskapen om att, långt förr än senare, skall de stora avenyerna åter öppna sig och fria människor skrida fram för att bygga ett bättre samhälle.
Leve Egypten!
————————————————–
Salvador Allendes sista ord, 1973-09-11.
”¡Trabajadores de mi Patria!: Tengo fe en Chile y en su destino. Superarán otros hombres este momento gris y amargo donde la traición pretende imponerse. Sigan ustedes sabiendo que, mucho más temprano que tarde, se abrirán de nuevo las grandes alamedas por donde pase el hombre libre, para construir una sociedad mejor.
¡Viva Chile! , ¡viva el pueblo!, ¡vivan los trabajadores!”
Alla som mailar, facebookar eller twittrar, och som ens har en gnutta humor är härmed varnade: se upp med det där om påven kommer på besök!
Det verkar i alla fall vara läxan som man lär från Skottland i dagarna. I centrum stod en bild som Hugh Dallas, en högt uppsatt fotbollsdomare fick, och skickade vidare via sina personliga nätverk, dagarna före påven kom på besök i Skottland.
Bilden ifråga var en trafikskylt, en sådan som sätts upp inför vägarbeten. Många sådana var på gång inför den romerske potentatens besök, och skylten tillhåller föräldrar att ta sina barn i hand när de ger sig ut i den omdirigerade trafiken. Under satte någon ett litet utprintat meddelande ”THE POPE IS COMING” (Påven kommer).
Akta ditt barn - Påven är på besök
Just det. Påven kommer. Se upp med ditt barn med anledning av vägarbetena till följd av påvens besök? Eller kan det vara så att man borde hålla sitt barn extra hårt i handen inför besöket från den guldornamenterade ledaren för världens största samling celibata män och kvinnor, vilken de senaste åren avslöjats med att aktivt försöka dölja en gigantisk, världsomspännande pedofilring inom sina led?
Tolkningarna är förstås öppna. Det är en ganska subtil poäng. Knappast kiss-och-bajs-humor. Mer typisk brittisk dubbelmening med en elak udd, ägnat åt stilla skrockande snarare än hånskratt. Hugh Dallas reagerade troligen som jag skulle: sade ”hehe” för sig själv och skickade den vidare till vänner på nätet som ännu inte sett den. Mailet kom därefter på avvägar och till Skotska Fotbollsförbundets kännedom.
Sedan tog det brand i den påvliga skottsäkra golfkärran. Katolska kyrkans talesman Peter Kearney gick ut publikt och rasade över att emailet var ett ”fullständigt oprofessionellt, grundlöst påhopp på påven, djupt förorättande mot det katolska samfundet i Skottland och en uppmaning till anti-katolsk sektstämning”. Kort därefter ställdes domaren och hans fem kollegor inför Skotska Fotbollsförbundets disciplinkomitté, och fick helt sonika sparken av skotska fotbollsförbundet för sitt fruk-tans-värda tilltag att göra narr av den helige pontifexen (jo det är en av hans titlar). Ratzinger och hans anhang gör sannerligen skäl för sin historia: han var under många år ledare för troskongregationen, det moderna namnet på den påvliga inkvisitionen. Hugh Dallas och hans kollegor har just fått en liten ofrivillig lektion i dess mentalitet, och alla vi andra i hur ett samhälle dominerat av den katolska sekten skulle se ut.
Storbritannien är dock ännu ett sekulärt land. En protestform följde och folk reagerade med bestörtning på det uppenbara övertrampet och knäböjandet för en religiös sekts överreaktion på ett harmlöst skämt. BBC tog upp saken, och Skotska Fotbollsförbundet backade, men inte fullständigt. Fem av domarna fick sina arbeten tillbaka. Men inte Hugh Dallas. Vid det här laget hade debatten kommit att handla om yttrandefrihet och sekulära värden kontra religiös snarstuckenhet i ett allt ängsligare Storbritannien, och sekulära fixstjärnor som Richard Dawkins, berömd biolog och författare till böcker om evolutionen liksom även den religionskritiska ”The God Delusion” ryckte ut till Hugh Dallas försvar. Dawkins påpekade helt korrekt att orsaken till att saken anses vara så känslig i första taget är den märkliga religiösa sektanda som tillåtits breda ut sig och befläcka även sportens värld: sålunda anses en av de största klubbarna, Glasgow Celtics, vara en ”katolsk” klubb och således dess supportar inte kunna fördra en fotbollsdomare som ger sig till att skämta om påven. Därför skall man hundlikt huka sig för det och sparka en funktionär på helt godtyckliga grunder. Inte bara är det en öppen attack på yttrandefrihet och det sekulära samhällets grundvalar utan därtill en förolämpning mot Celtics supportrar vilka antas vara något slags truliga barn som inte kan ta ett skämt. Sanslöst.
Det kan vara värt att åter påminna sig vilka människor som Hugh Dallas tillät sig att delta i ett allmänt skämt om: den katolska kyrkan har aktivt och medvetet dolt pedofilanklagelser bland sina präster som påverkat tiotusentals barn i decennier, och aktivt motverkat att dessa lagförs. Joseph Ratzinger, den nuvarande påven står själv under misstanke om att ha varit drivande i försöken att täcka över pedofilanklagelser mot kyrkan och flytta präster till andra församlingar där de kunnat fortsätta sina brott. Offren kan räknas i tiotusental. Detta är okontroversiellt, något som kyrkan själv försökt göra halvkvädna avböner och betalat enorma summor i skadestånd för, och processer pågår ännu i mängder av länder. Men därom får man inte skämta om än aldrig så underfundigt, inte ens delta i andras skämt på nätet, då skall man brännmärkas och straffas.
Det är katolikerna själva som borde bli upprörda. De jag visat bilden för och förklarat omständigheterna för har bara garvat. Det är deras förmenta kyrkas ledning som tror att deras ”flock” är lika humorlösa, träskalliga, lättretade och hycklande som de själva är.
————————————————
Mer om fallet i kan läsas i tex. http://www.bbc.co.uk/news/uk-scotland-glasgow-west-12160952, och Richard Dawkins sammanfattning av de olika turerna i http://www.boingboing.net/2010/12/07/catholic-mischief-in.html.
Det började med en bild… Men ack, sedan öppnade mästarna på ofrivillig komik och tragik munnen och när jag skrattat färdigt hade det snarast blivit motsatsen – en illustration av hur skenet kan bedra, och hur förvrängd verklighetsuppfattningen kan bli av de mest triviala orsaker.
(En brasklapp för AIK-supportrar som upplever sig uthängda: läs igenom texten ordentligt, ta ett djupt andetag och trösta er med att vad som än sägs så har ni det snyggaste klubbmärket)
Supportrar. De är för sköna. Inget kan få en att tveka mellan viljan att skratta eller gråta som en riktigt inbiten idrottsupporters relation till ”sin” valda klubb. Graden av skygglappar inför verkligheten, hoppet som aldrig dör, förnedringarna som uthärdas, hatet och den våldsromantiserande attityden till motståndet, liksom glädjen, jublet, den otyglade infantila lyckan vid framgångar… de bjuder på en utlevelsernas fest, det kan ingen ta ifrån dem.
Ibland, ganska ofta faktiskt, känns det dock som om supportrar ingår i ett enormt experiment för att en gång för alla bevisa den gamla Förnuft vs Känsla-motsättningen, eller annorlunda uttryckt: att supporterns förmåga att känna med sitt lag (eller i alla fall mot motståndarna) står i direkt omvänd proportion till förmågan att tänka. Inget fel med det kanske, förutom att människor som inte tänker lätt låter sig utnyttjas och luras. Inklusive lurar sig själva.
Som det här med AIK’s lilla annonstabbe.
AIK hockey annons
I en annons inför AIK’s återkomst i Elitserien står gnagetspelare med heroisk min framför en bild på hockeyarena med en stor och frodig klack. Yeah! Heja Gnaget, liksom, våra spelare, vår klack och vårt lag skall kunga i elitserien. Förutom… att Dagens Media kikade på den där bilden i hög upplösning och såg att den troligen föreställde Djurgården Hockeys klack. Tydligen ser man Djurgårdenflaggor och emblem i bakgrundsbilden när den betraktas i stort högupplöst format.
Närbild klacken i annonsen... DIFs klack alltså
DIF-supportrarna, den hatade ärkefienden.
Står modell.
I en reklam för AIK:s förträfflighet.
Men detta måste ju ändå vara en skitsak, kan man tänka, det är ingen sak alls. Vem vid sina sunda vätskor bryr sig det minsta om vem eller vad i helvete en sönderphotoshoppad bild egentligen föreställer? Alltså på riktigt? Speciellt i reklamen, det mest lögnaktiga av alla mediefenomen över huvud taget?
Men så kommer det här med supporterhjärnan in… Supporters påstår sig alltså älska sitt lag, det och inget annat, och du skall inga falska gudar …eh, jag menar lag hafva jämte mig viskar deras snordyrt inköpta matchtröjor till dem på nätterna…
Magnus Linder, den ansvarige för annonsen och hans reklammän fattade inte det där. De tänkte i enlighet med sitt hantverks linjer. Vi tar fram en fet och tät och entusiastisk klack , det blir mastigt och snyggt tänkte de, så de gick igenom bildarkiven från Globen och voila, se här en bra klackbild, tja färgerna på banderollerna är ju inte samma kanske men det försvinner ju eftersom bilden ska renderas sönder och samman och färgbalansen helt ändras och den är ändå i bakgrunden…. Men bästa bilden är bästa bilden liksom.
Nu borde kanske någon på AIKs pressavdelning eller de som köper annonser möjligen påtalat för reklamarna att det finns ett speciellt problem med att hala fram ärkerivalens supportrar på en reklamtavla för sin egen organisation. Såvida inte reklamen har hat och förnedring som tema alltså. Men det gjorde de inte. Jag har en gnagande (hehe) misstanke om varför, en tanke som löper längs två alternativa huvudlinjer.
1. Oavsett om de visste eller inte, så brydde de sig inte. Dvs de som köper AIKs reklam, i slutändan AIKs ägare eller huvudmän, delar inte supporterhjärnan, oavsett vad de säger i efterhand. De ville ha en snygg reklam för att sälja biljetter och fick det. Vem i helvete bryr sig om det så föreställer en SS-brigads klack? Hand us the cash and shut up. Åh, supportrarna kan ta illa upp, och löje och glåpord hagla över dem? Who gives a flying fuck?
2. De visste inte för att det slog dem aldrig att reklamarna skulle vars så tooootalt okänsliga och hjärtlösa, vem skulle ens kunna täääänka tanken att avbilda det stolta AIK, Sveriges största klubb, Råttans Års kejsare, osv osv, med en bild som egentligen föreställer det hatade DIF och deras frodiga och imponerande klack? Det är ju helt otänkbart. Inte ens doktor Mengele skulle göra något sådant? Så tänker supportern medan han blundar hårt inför den krassa verkligheten att hans älskade klubb är en handelsvara som hanteras av människor som lika gärna kränger troskydd.
Nyheter24 Sport 20110120 "AIK:s komiska tabbe"
Dagens Medias publicering i torsdags (20100120) togs upp av andra medier. Att Nyheter24 valde att se missen som en ursäkt att förlöjliga och sabla ner AIK medan Aftonbladet valde vinkeln att försöka elda på motsättningarna genom att publicera DIFs förutsägbart hånfulla kommentarer säger förstås av vilken sorts skrot och korn de redaktionerna är gjorda av. Den förväntade kackafonin av puerila kommentarer på dessa artiklar kommer förstås som ett brev på posten och framgår tydligt av kommentatorstrådarna. Så får även snaskpressen sitt.
Aftonbladet 20110120 "DIF-fans tackar AIK för Marknadsföringsmiss"
Notera hur supporterhjärnans monomana världsuppfattning bidrar till att verkligheten liksom helt faller bort. Blir irrelevant. Liksom alla distinktioner. Det heter att AIK gjort en tabbe, och vips försvinner det faktum att stora idrottsklubbar i och med att de kommersialiserats hamnat i händerna på iskalla profitörer och reklammänniskor som inte bryr sig ett skit om gräsrötterna och lagets identitet och annat som ändå är supporterns försonande drag. Och att supportern följaktligen blir… lurad. Blir rov för vem som än vill förvända huvudet på honom (för det är oftast en han), utnyttjad på sina pengar, och hånad när något går fel som han inte har någon makt över. Ett offer och löjesobjekt, för inbiten för att fatta det själv.
En fåne.
Och den som tycker att jag överdriver kan lyssna på en av de ansvariga för AIKs supporterklubb Black Army när denne utfrågades om saken i P1:s ”medierna”. Det är ett stycke klassiskt supporterspråk, obetalbart i sin sårade naivitet, malplacerade agression och språkliga överdrift. Jag citerar:
”Självklart är det inte OK att vi har en bild på våra ärkerivaler. Det känns ju förjävligt. Jag ser alltid rött när jag ser en djurgårdare. Det är jordens avskum.”
Vad är det kidsen säger? LOL?
Jordens Avskum?
Jordens Avskum. Det är sådana invektiv som man annars sparar till säg pedofiler eller tja, nazister, sistnämnda vilka kryddar inlägget ovan som exempel på verkligt avskyvärda företeelser. Men anhängarna av en annan idrottsklubb? Vad ska den stackaren säga när han verkligen är jätte-jätte-arg? För att citera treåringar jag känner, vilka redan verkar ha bättre vett?
Finns det ingen som påtalar för honom att hans vrede borde vändas mot de ansvariga i hans egen klubb, som försökt lura honom, utnyttjat hans känsla av lojalitet mot sitt lag? Nej. Istället tar han med supporterns enkelspåriga förutsägbarhet chansen att visa sitt hat mot motståndarlaget, vilka knappast bett om att få förekomma i en AIK-annons.
Suck.
Men kanske finns det en annan tolkning. Kanske språkröret ovan hade tittat för mycket på den klassiska scenen i ”Trainspotting” och bara flyttade över subjektet till motståndarna? Notera för övrigt den kusliga överenstämmelsen mellan filmkaraktärerna och idrottsklubbars hard-core-supportrar…
Med anledning av en artikel om USA:s presidentfru Michelle Obamas inverkan på den amerikanska modeindustrin i tidningen Utblick som jag ombads illustrera fick jag skäl att återkomma till ett ämne som jag ofta grunnat över: de märkliga och skiftande sätt som modeindustrin förhåller sig till makten.
Utblick 4/2010, "Ingen Klapp för Mamma" av Olivia Wronski
Decembernumret av Utblick (nr 4/2010) innehåller den utmärkta artikeln av Olivia Wronski om Michelle Obamas effekt på modevärlden som delvis låg till grund för detta inlägg. En av mina illustrationer kom också med i det numret, som finns tillgänglig som PDF.
Även om bilderna var nya slumpade det sig dock så att ämnet redan hade legat och pyrt i mig ett tag, eftersom det tagits upp i en del andra fora och i samtal om modet generellt: bl.a. en serie tv-sända debatter och intervjuer på den utmärkta tjänsten FORA-TV tog år 2009 upp teman kring kvinnor i politiken, Obama-effekten i amerikansk politik och Michelle Obamas gestalt specifikt: nedan kan några av dessa beses (klicka på bilderna för att komma till respektive film).
FORAtv - Women in American Culture: Female Politicians
FORAtv - Annette Gordon - The Obamas & Race in America
FORAtv Fashion Forward
Michelle Obama rock och matchande kjol
De första programmen satte tonen under året, men det var det sistnämnda som verkligen gjorde mig irriterad. OK att modevärlden är en av de mest skitsnackiga branscherna över huvudtaget, men det finns ju gränser. Frågan ställs: vad vill ni mest, klä (franska presidentfrun) Carla Bruni eller Michelle Obama? En hel hög med modefigurer bedyrar då unisont att det är så ”intressant” att klä en ”riktig Kvinna” istället för Carla Bruni som ”är en modell” och ”modeller är vi vana vid” – underförstått det är tråkigt eller oäkta på något sätt. Förvisso en åsikt man kan sympatisera med. Men vad har hindrat dessa modeskapare att använda sig av eller propagera för ”riktiga kvinnor” i det förgångna? Vem har satt pistolen mot huvudet på dem förut i det hänseendet?
Carla Bruni & Michelle Obama tuschteckning Utblick
Hur kan hyckleriet vara mer påfallande, än att när den förste svarte presidenten och därmed hans likaledes färgade, och påtagligt unga, familj genombryter barriärer och hela landet kokar av Obama-feber, då och inte förr börjar modevärldens kråkor att kraxa om hur fantaaastiskt det är att skapa kläder för en ”verklig” kvinna, som bara rååååkar vara den avgudade presidentens hustru? Jag måste erkänna att jag alltid haft en tagg i sidan till modeindustrins aktörer med tanke på den enorma skada som dessa ställt till med, t.ex. när de upphöjt sina vandrande klädhängare till ideal för hur kvinnor borde ser ut. Men den ohöljda kappvändarattityd som de här människorna visar upp tog min avsmak till helt nya nivåer.
Jag misstänker alltså att en viktig del av den inverkan som Michelle Obamas person haft på modevärlden handlar om sistnämndas servilitet och nervösa önskan att ligga ”rätt” i tiden. De anar en ny trend och beredda att följa den. Bidragande är den överhuvudtaget krypande attityden till den amerikanske statschefen och dennes familj, som lätt ger ifrån sig patetiska vibrationer… när hon började syssla med trädgårdsodling slogs det upp som en stor nyhet, osv osv. Så när hon bär ett modemärke blir det uppenbarligen trendigt. Som Olivia Wronskis artikel i Utblick nämner beräknas mervärdet av att Michelle Obama bär en klädnad eller accessoar vara 2,3%. Det är mycket mer än vad som oftast är mätbart på basis av en enskild reklamkampanj eller celebritetssponsring.
Which bag to choose today?
Två impulser blir tydliga här, dels fascination och kryperi för makten, dels den allmänna celebritetskulturen, som mer och mer lyfter fram ”kändisar” som bärare av livstilsval och företrädare för en hel identitet som marknadsförare är ivriga att kränga. Vilket förstås i sin tur handlar om att identitet mer och mer är något som konsumeras snarare än residerar inuti människor, i form av integritet och värderingar. Det är därför som modeskaparna kastar sig över Michelle, som förkroppsligandet av ett nytt identitetspaket. Allt annat är bullshit. Michelle förstår det där uppenbarligen och försöker göra något smart av det, genom att gynna modeskapare som gör mer ”normala” kläder & acessoarer för verksamma kvinnor (med universitetsexamina och karriär vill säga) snarare än att pråla ut sig som en filmstjärna eller trött societetstant. Tyvärr så minskar det inte konsumtionskarusellen en millimeter – hon gör sig bara till ännu ett skyltfönster för en själ -och ryggradslös industri som inte bryr sig ett dyft om de frågor som hon uppenbarligen själv besjälas av.
Det är förstås i en mening omöjligt att skriva om en celebritet som Michelle Obama utan att själv bidra till hypen. Men efter bakslaget för Obama vid mellanårsvalet till Senaten och Representanthuset har måhända Obama-effekten sett sin högsta punkt, och följaktligen kan vi kanske få se Michelle Obamas lyskraft minska.
Michelle Obama -Vogue Inside the White House
Det ironiska är jag delvis skulle komma att beklaga det, eftersom jag till skillnad från hycklarna faktiskt finner Michelle mycket intressant och värd att hålla ögonen på… fast som en egen figur, inte bihang till en snubbe. Och som möjlig makthavare, knappast modeikon – jag menar, den stil hon framhäver är trots allt mest en form av högre kvalitetspreppy. Det gör också modeskaparnas ”Ooooh” och ”aaaaah” extra fåniga: det är ju verkligen inte originella kläder hon bär, Michelle, hennes stil är snarare rätt proper och återhållen med en klar udd av högre medelklassutsyrsel. Knappast något som rockar världen på sikt, även om hon, och många kvinnor med henne, faktiskt ser bra ut i de där kläderna.
Ovan: Mina alster inspirerade av Vogue-bilden
Nej, det är som en kompetent och tänkande människa som Michelle är intressant. Det är som Hillary Clinton – jag minns diskussionerna på 90-talet med min far, som visade mig på att hon antagligen var den mer intelligenta av henne och Bill, vilket sedan visat sig stämma. Obama är en smart snubbe, men av vad jag läst och hört verkar Michelle vara den mer principfasta och karaktärsstarka av de två. Den amerikanske tyckaren Michael Eric Dyson skojar om att när Michelle blir president kommer Bin laden att hittas på en vecka… fan tro’t, framför allt för att hon än så länge inte verkar intresserad av att äntra podiet och starta en självständig politisk karriär. Men vi får väl se…
———————————————————
FORAtv är en utmärkt tjänst som jag skamlöst pitchar för alla, och som bjuder på en mängd intervjuer, föreläsningar och debatter inom områdena politik, vetenskap och kultur, med många perspektiv, oftast med deltagande av den yppersta gräddan av tidens engelsksspråkiga debattörer och tänkare. Förut var tjänsten i sin helhet gratis, reklamfri och klippen nedladdningsbara. I enlighet med tidens strömningar är en del av materialet numera avgiftsbelagt, ett betalt medlemskap krävs för att ladda ner klippen och reklam förekommer före (men inte inom) programmen. Men än är den väl värd många tittar: adressen är http://fora.tv/
Överskriftsbilden till det här inlägget innehåller ett urval av klädmärken som Michelle Obama garanterat burit vid ett eller flera tillfällen (konfirmerat genom bildbevis på nätet)och som sett sin försäljning stiga som följd.
Även en blind höna… Aftonbladet, som alla som känner mig vet knappast är min favorittidning (”Aftonhoran” och ”Aftonblajjan” är visst mina vanligaste omnämnanden av denna Lars Johan Hiertas stackars publikation) har nu några månader efter valet gjort en mer seriös genomlysning av pseudopatrioterna i SD.
Aftonbladets välkomna granskning i sin artikelserie Aftonbladet Granskar: Jimmie och Sanningen (som dock ännu mer gärna fick ha utförts av säg, SvD) har en förvånansvärt stringent publicistisk linje – så vitt jag kan se har de helt enkelt kollat på SD som om de vore vilka makthavare som helst nu när de är i riksdagen, och det är i det ljuset som deras drevtränade skribenter börjat lysa på Sverigedemokraternas skarvningar med sitt förflutna och sin politik. Deras artikelserie kompletteras med en trevlig film som kan beses nedan på en direktlänk till Aftonbladets Webb-tv (OBS – den öppnas i samma fönster, så använd med fördel funktionen ”öppna i ny flik” på vänster musknapp.)
Jag erkänner gärna att eftersom jag själv skrivit i de här frågorna är man ju lite extra uppmärksam. Det är ju trevligt att andra finner symbolik och historien bakom nutidsfenomen intressant. Speciellt en av underartiklarna ”Sanning 5: Partisymbolen” tar upp Sverigedemokraternas partisymboler, något som jag själv skrivit och förevisat om här i bloggen i inlägget ”En liten Efterstudie i Partisymboler…”.
Själv har jag fortsatt mitt letande efter märkliga och avslöjande inblickar i våra inbilska och främlingsrädda (o)vänners föreställningsvärld… Häromveckan hittade jag ännu en kul bild från Sverigedemokraterna på den tiden när de inte riktigt lärt sig att koda sin politiska preferenser med bäring på det här med symbolik… Som framgår väl på t.ex. Wikipedias artikel om Sverigedemokraternas ursprung har Ungdomsförbundet spelat en avgörande roll i partiets vägval: dels som ideologisk blåslampa, men intressant nog också som plantskola för en ny form av mer anpassbara politiker som kunnat klä det högerextrema och xenofoba budskapet i en mer rumfähig framtoning.
Som bilden visar finns under den polerade ytan, hur skall man säga, lite dunkla ideal och dito självbild och lurar. Det ”nationella” är i färgen, men själva motivet trycker på aktivism och mobilisering av en sort som skulle göra sig mycket väl hos både auktoritära vänsterextremister eller i Adolf Hitlers NSDAP-kampanjstab då det begav sig… Här är det mer raskrig än blåsippa på gång, det är ett som är säkert.
Främlingsfientliga parlamentariska partier i Europa
Min favorit SD-watch senaste tiden var dock när SD:S riksdagsledamot Kent Ekeroth tillsammans med Vlaams Belang och sina övriga polare i europeiska högerextremist-kretsar (en uppräkning och originalkarta över vilka finns annorstädes här i bloggen, i inlägget ”Den Bruna Vågen…”) åkte över till Israel nyligen, vilket jag hörde om i ett inslag i Studio Ett. Ärendet? Att idka vänskapsbesök hos de isrealiska ”bosättare” som ockuperar Västbanken illegalt, fördriver och trakasserar dess palestinska befolkning, och uttrycka sitt stöd för förstnämndas ”kamp i frontlinjen mot Islams Jihad”.
Snacka om att framkalla kräkningar och hånskratt samtidigt… så de notoriska antisemiterna och hysarna av antijudiska konspirationsteorier i den europeiska och svenska xenofobin i allmänhet, och de här partierna i synnerhet (Gå in på säg Flashback för att höra den svenska undervegetationen utan självcensur -bara häromdagen kallade en av fotfolket allt Aftonbadet skrev som verk av den kroknästa Judiska Schibstedt-koncernen – sedermera borttaget) har alltså blivit kramare av militanta judiska bosättarockupanter? Allt är uppenbarligen tillåtet för att ge sig själv lov att sparka på muslimer, herrejösses…
Jaja, man har inte tråkigt när man följer dessa herrar och deras bisarrier, det är ett som är säkert. Fortsättning lär följa.
Ingen nörd med självaktning kan ha missat att spela rollspel på 80-talet. Rollspel växelverkar mycket väl med ritande och målande, eftersom det finns ett outsinligt behov av att framställa bilder för fantasins hjälp å ena sidan, och ett överflöd av märkliga, stolliga och fantastiska motiv till krafsandet i ritblocken å den andra. Under 10 års spelande ritade jag egna och andras märkliga skapelser och karaktärer, och några av de knasigaste dök nyligen upp i mina arkiv när jag letade inspiration till nya teckningar…
Rollspel kom av alla de slag, från de fantasybaserade med Drakar och Demoner alternativt Dungeons & Dragons i spetsen, till andra genrer, som Science Fiction, cyperpunk, skräck, med mera. Ett av de knasigaste spelen var dock definitivt Mutant, utgivet av Svenska äventyrsspel. Dess värld utgick ifrån ett ”efter apokalypsen”-scenario, där kärnvapenkriget utplånat mycket av livet på jorden men badat allt annat med strålning, varvid mutationerna löpt amok under flera hundra år, samtidigt som en slags civilisation sent omsider börjat återuppstå. Spelkonstruktörerna var tämligen generösa med användandet av ”mutatationer” och allt som verkade lite skoj verkade kunna uppstå, från flera armar till eldsprut eller vingar eller förmågan att äta gräs, och mycket annat obskyrt.
The Rat & The Bear
Priset togs dock av de intelligenta humanoidliknande muterade djuren: som en syrapåverkad disneyparad efter apokalypsen kunde man stöta på en fyrarmad björn här, en eldsprutande kanin där, ja skumma kreatur av alla de slag, från råttor till sabeltandade tigrar, spände på sig colten och gav sig ut i Sverige efter katastrofen. De här blev uppenbarligen många spelares favoriter. Och vem kan klandra dem? Jag fick flera önskemål om sådana bilder, som t.ex. den muterade råttan och den fyrarmade björnen ovan, tydligen ständigt i luven på varandra…
Mutantvargarna Arre Barre & Marre
Det fina med Mutantvärlden var just att den var så pass wacko och gränslös i sin yttre form, och att världen efter en apokalyps också erbjuder möjligheter att måla på en canvas där gammalt och nytt kan blandas. En muterad bisamråtta med en laserkanon kunde ta sig an en konspiration av danska psi-mutanter som ville ta över världen uppflugna på zeppelinare. Varför inte? Det fanns något för alla smaker. Någon ville ha bilderpå tre muterade vargbröder vid namn Arre, Barre och Marre som skulle se coola ut. Jaaaavisst!
Albino Kloförsedd MutantSabeltand -87
Själv var jag svag för sabeltandade tigrar, så vaddå, en intelligent-upprättgående-albino-sabeltandad-tiger-med-utfällbara-klor, tydligt rippade från superhjälten Järven (Wolverine) känd från X-men, var inte på något sätt en kufisk syn i det sammanhanget. På den här bilden, gjord 1987, kan man även i övrigt tydligt se de starka influenserna från serietidningar som markerade mina mer allvarligt menade försök att rita. Klara linjer dominerar, och sådant som veck eller muskelskuggning markeras symboliskt enligt en slags standard som var vanlig i speciellt superhjälteserier och bar tillbaka hela vägen till
Jack Kirby Collage
t.ex. Jack Kirby, legendarisk tecknare på speciellt 60-och 70-talet, även om min direkta inspiration var sådana som John Byrne och Frank Miller från en senare generation.
Som redan framgått är det också tydligt att bilderna visar på de starkaste påverkande idéerna som jag i alla fall kände var gångbara i Mutantvärlden. Först dominerade superhjältaserierna, vilket gradvis gav vika för en viss Science-fiction-Vilda-västern-estetik, förvisso fortsatt mixat med intryck från serietidningar men också filmer av blandat, företrädelsevis actionbetonat slag, både idé- och bildmässigt.
Ett bra exempel syns här nedan: någon ville ha en muterad sköldpadda, och jag skred till verket tydligt påverkad av Teenage Mutant Ninja Turtles (nå’n som minns dem? Var inte ledsen om inte…).
Det här går till kärnan av fördelen med den totalgalna spelvärlden. Det fina med Mutant var att spelet erbjöd just möjligheten att blanda många olika influenser och att ge fria tyglar till vad Stephen King kallar ”vore-det-inte-kul-om?”-impulsen som jag nämnt i andra inlägg. Den förhöll sig väldigt lösligt till sin genre, som på pappret var post-apokalyptisk Science Fiction, till skillnad från de flesta Fantasyvärldar (speciellt sådan aosm hänför sig till s.k. High Fantasy) som oavsett om spelare eller läsare av den genren (eller numera, spelare av sådana dataspel) förstår det eller inte, drar runt på ett otroligt tungt bagage av konventioner och färdiga troper som inskränker fantasin och de tokroligaste infallen.
Samlingsbild Mutantkaraktärer till Argus
Man kan också se en viss tillnyktring. I början av 90-talet (92-93?) fick jag beställning på ett bildcollage som skulle illustrera amatörtidningen Argus, och föreställa ett karaktärssällskap som åkte runt Norden och äventyrade i en ångbåt, inte olikt historierna om ångbåtarna på de stora floderna i USA. Visst, en muterad basset skulle visst vara med, men annars ser det hela förvånansvärt behärskat ut, och påminner lite om en plansch till en äventyrsfilm. Jag minns att jag vid den tiden gillade stora uppställningar av motivfigurer, troligen påverkad just av filmaffischer. Jag hade inte börjat med Photoshop än, vilket är synd, för den där bilden skulle ha tjänat på ett försök till färgläggning.
Akeem, piratkapten till Mutantspelare
Likaledes filmaffischaktig blev Akeem, som jag fick höra var en slags piratkapten och motståndare till äventyrarna på den stora bilden. Denne är dock avbildad som en slags berber-korsar, påminnande om barbereskstaternas piratamiraler i nominell tjänst hos den ottomanske sultanen som gjorde livet på medelthavet osäkert på 1600 -och 1700-talet. Här, på 90-talet, kan man se att mitt intresse för historia och för mellanöstern trumfar över Mutants vision, vilken kändes mindre angelägen, i grad med att mitt intresse för spelet sloknat.
Men Mutant var kul, så länge det varade. Närmast obunden, absurd knasighet som bottenplatta har sina sidor, det är ett som är säkert, och Mutant erbjöd många kul tillfällen att leka visuellt och illustrera inte bara egna utan alla andras galna infall. Här har bara förevisats några få av alla de måånga skisser och teckningar som jag gjorde mellan 1984 och runt 1994. Den sista Mutantbilden var redan då en tillbakablick – en bild på en gammal Mutantrollperson från 80-talet med vingar som står bakom en snygg tjej med Armborst. Här har intresset för komposition och detaljer som realistisk ansiktsavbildning, läderjackan på tjejen osv. helt tagit över mitt fokus, och motivet är närmast en exotisk detalj. Bilden kom därmed också att fastna och bära in i framtiden – den kom att dyka upp igen 12 år senare, när jag tog upp ritandet igen efter en decennielång ökenvandring, och återkom som ett tänkt motiv till en annan bild som också kommer att dyka upp här framledes.
Änglalik Mutant, Lädertjej, stora puffror & Armborst - 1994
Om att designa ett utseende för en ”normal” människa och de speciella svårigheterna detta innebär.
Efter publicering av utseendestudierna för den märkligt anblickande (?) Yakane är det på sin plats för den mer normalt funtade Jack, en annan karaktär ur mina berättelser. Jack är på sitt sätt lättare att designa eftersom han ser ut som en normal människa – man behöver inte uppfinna eller utforska en helt unik fysionomi för honom. Samtidigt är hans utseende därmed också mer subtilt, och svårare att få kläm på och få distinkt.
Jack har redan förekommit i storyboards, men då alltid i krigsmundering, mitt under ett pågående fältslag, miljöer som inte är ägnade åt att lyfta fram individuella sär -och karaktärsdrag. Det rent ytliga är att Jack stammar från motsvarande brittiska öarna, är ung men kanske inte längre någon yngling, och skall föreställa åtminstone att vara en inte helt frånstötande man. Men han är också en suput och obotlig lögnare och kvinnotjusare – en oborstad man med glimten i blicken och ett lite djävulusiskt flin på läpparna. Detta är drag som skall skänka individualitet och gå igenom i hans utseende.
Colin Farrell faces
Den lite oskarpa bild som dansat runt lite löst i min skalle de senaste åren har alla haft det långa, ostyrliga håret och den orakade hakan gemensamt. Men sedan? I fjol tog jag en titt i bildbiblioteken och funderade på de filmer man sett genom åren – fanns det månne bra förlagor där ute?
Två stycken kom fram för mig efter lite eftertanke, en irländare och skotte respektive: Colin Farrell och Gerard Butler.
Gerard Butler Pressbild
Farell hade sin främsta tid i början av 2000-talet, då han återkommande fick spela lite rebelliska och normöverskridande karaktärer av klassisk ”bad boy”-typ. Han var en stilig kille, kanske lite för välnärd och hjältefager i ansiktet trots sin orakade haka, men ändå med en touch av impulsivitet i sig – privat hade Farrell en air av droger, superi och bestigande av fala kvinnor kring sig, och vem kan klandra honom? Det passar för övrigt bra med det intryck Jack skall ge.
Colin Farell
Gerard Butler som Beowulf
Gerard Butler har däremot varit mer av en renodlad romantisk hjälte, en stilig och hunkig men ändå ”vanlig kille” i sina filmer, bortsett från ett eller annat sidospår, som den som kung Leonidas i ”300” och fantomen i ”Fantomen på Operan”. Han har också deltagit i flera filmer som utspelar sig i förmodern tid, som ”Timeline”, ”Beowulf & Grendel” och förstås ”300”, vilket ger en vink om hur han skulle te sig fäktande i medeltida kläder. Farrell har också haft utflykter i historiska filmer: ”Alexander” och ”The New World” är de som kommer till minnes. Gerard kan också se väldigt sympatisk och samtidigt lite klurig ut – det verkar överhuvudtaget vara en sak med dessa keltiska karlar, och det passar Jack som hand i handske.
Nåväl, med dessa två gentlemän som inspiration började jag jobba fram ett vettigt utseende för Jack. Först ansiktet.
Colin Farell + Gerald Butler = Jack?
I det här monterade urvalet av skisser kan man se att jag först övade på de verkliga förlagornas ansiktsform – varefter jag i de senare bilderna försökte få fram fungerande kombinationer eller varianter. Jag letade efter en rackare, fryntlig och sympatiskt och kanske lite väl snabb med ett bilhandlaraktigt smajl… men som också måste kunna se oerhört sliten och ruffig ut. Det blev inte så dumt, framför allt de två bilderna i mitten lyfter bra fram vad jag var ute efter.
Gerard Butler som Leonidas
Jag gick vidare till hans kroppsform och kroppsspråk. Det enklaste, att rakt av planka Gerald Butlers absurt vältrimmade kroppshydda i ”300” var inte på tapeten, men det är klart, Jack verkar tidvis som en medeltida legosoldat och kan ju inte vara en vekling. Han måste se ut att ha ridit en del, och kunna lyfta ett svärd. I själva verket är Jack en god krigare, men med tonvikten inte så mycket på jättebiceps. Hans är i grunden en smal kroppshydda, och det ymniga intaget av alkohol istället för mat utesluter någon kroppsbyggarfysik. Jag kastade en snabb blick på några fotbollsspelare och jobbade mig från det. En annan sak är också att han har ett ledigt kroppsspråk, han är inte direkt de strikta givaktens man.
Jack i lite olika poser
Min ovana vid att rita vanliga människor ställde till problem här, och tvingade fram mycket suddande och omtagningar… Jaja, det är den amatörritande superhjälteserienördens förbannelse, det är ett som är klart. Det är bara att bita ihop. Jag kunde inte avstå från att avbilda Jack sittande med sin flaska – inspirationen kommer förstås från en (påklädd) bild av Farrell. Hehe, den mannens lever…
Sålunda utrustad med grunden för ett fungerande utseende kunde man börja slipa en del på några utstyrslar – några bland klippen nedan har redan dykt upp i storyboards, några kommer i framtiden. Jack-karaktären är anpassbar och smälter in på de flesta ställen, så det finns många varianter att välja på: bland annat styrs han ut i en fullständig riddarrustning under ett inpasse som riddare i motsvarande Katalonien, och sagan förtäljer att han smugit runt utspökad som nunna… fortsättning följer.
Skisser Kläder för Jack - Landet Bortom, Väst & Aracanea
Den insikt som framför allt slagit mig när jag jobbade lite på Jack, och som numera ingår i min estetiska grundhållning, är att det i en mening är lättare att avbilda ett freak eller missbildad person, omvänt en stereotypt ”vacker” person, eller någon som eljest är mycket anmärkningsvärd i sitt utseende, än en ordinär person. Sistnämnda är också svårare att få lik från bild till bild – de små subtila kännetecknen är svårare att få till rätt, och gör att personens ansikte ser ut att variera våldsamt mellan bilder om man inte ser upp (som också framgår av ovan). Det normala må kanske inte vara lika lockande som det underbart sköna eller morbitt fascinerande som det frånstötande eller abnorma, men det är sannerligen inte ointressant, och rymmer sin egen mystik.
6 nya bilder tillagda till galleri, avdelningarna ”Studier/Utkast/Skisser” samt ”Övriga Fristående Teckningar”.
”Plus ça change, plus c’est la même chose”
Ju mer saker förändras, desto mer förblir de densamma. Ibland är det som historieintresserad intressant att se hur saker och ting återkommer och ges nya innebörder i vår tid. Redan före de senaste årens arbete med att rita och lära mig mer om den verkliga, fysiska medeltida världen har jag flera gånger slagits av hur fenomen i mode och vad som kallas ”apparel” har paraleller i flydda tider, speciellt min specialistperiod 1200-1400. I en återkommande serie inlägg skall fenomen med relation till kläder då och nu studeras.
Först ut är de väldigt spetsiga skorna.
Clarice de Gasconnes adelsfölje år 1468
De utstuderat spetsiga skorna har allt av döma sitt ursprung i 1300-talets Europa. Det hade tidigare funnits skor med en tydlig spets, framför allt i mellanöstern och via kulturell påverkan också i delar av östeuropa. Oavsett att man i väst trodde att de tydligt spetsade skorna härrörde från just östeuropa, närmare bestämt Polen vilket gav upphov till termen poulaines, var skor på den tiden även i väst ofta lite spetsiga som en följd av den tillgängliga sömnads -och skomakartekniken.
Poulaines-replikor
Med poulaines kom dock de spetsiga tårna att få ett eget liv. De sattes främst på skor av lägre typ, motsvarande våra dagars loafers och lågskor, men senare även på låga och höga stövlar, och till och med ridarrustningar (se nedan). Under senare 1300-tal och de närmaste hundra åren framåt kom dock, framför allt bland de högsta samhällsskikten, det vill säga adeln, spetsen på poulaines att bli allt längre och smalare, med en tilltagande
Engelska & Franska 1300-talspouleins
längd av från kanske ett par tum till senare 12 och ibland 24 tum (1 respektive 2 fot, dvs 30 till 60 cm) från tårnas ytterspets. Sådana poulaines hade som man lätt inser rent galna proportioner, och spetsarna blev så långa att de fick skruvas in och ibland hållas på plats av band och till och med kedjor för att inte förstöras.
skruvad poulaine
Så varför skulle man ha sådana extrema och framför allt opraktiska skor? Antropologer och historiker som Barbara Tuchman gissar att just frikopplingen från det praktiska signalerade välstånd och klass hos bäraren, och som en följd också att man var en som inte gick så mycket utan red, och framför allt en som inte ägnade sig åt kroppsarbete eller andra fysiska aktiviteter där skospetsarna regelmässigt skulle vara i vägen. Ju längre sko, desto finare och viktigare person helt enkelt.
Sandalpoulaine från pyreneerna
Detta antagande stöds av de många s.k. ”överflödsförordningar” som framför allt efter pesten (dvs efter 1350) försökte hejda ekonomiska och sociala förändringar genom detaljerade lagar och regler för vem som fick bära vad. Sålunda fick adelsmän bära 2 fot (60 cm) långa skor, medan välbärgade borgare fick nöja sig med en fot (30 cm). Ibland förbjöds alltför långa skor helt och hållet, eftersom de sågs som ett skadligt tecken på fåfänga och som sådana kritiserades av bland andra prästerskapet.
Soleret
Ett annat tecken på poulainens betydelse som statusmarkör och en av de prilligare uttrycken för dess attraktionskraft var att man satte deras spets som accessoar på riddarnas rustningar – japp, den plåtklädde stridsmannen på väg ut i krig kunde inte undvara denna avgörande lilla detalj, kallad soleret, som verkligen underströk att han var en riddare-och-adlig-och-minsann-ingen-fotsoldat. Detta oaktat att poulainen var så erkänt opraktisk i strid att det finns flera historier om att riddarna skar av spetsarna på dem när de satt av. Det får en att undra hur många offer solereten, som inte lika lätt kunde kortas av, hade på sitt samvete efter t.ex. sådana drabbningar som slagen vid Sempach (1386) eller Agincourt (1415), där riddarna tvangs sitta av och slåss till fots (och fick duktigt med stryk).
pling i dojan
Detta gjorde dock lite för att minska deras attraktion och verkan som statusmarkörer, och de återkom under resten av medeltiden tills klädedräkten genomgick en större förändring mot slutet av 1400-talet. Därefter ser vi inte till väldigt långa och spetsiga skor på 500 år. Långa skor fick tvärtom ett löjets skimmer över sig. Att den klassiske narren hade fått just de långa spetsiga skorna med en fånig bjällra som kännetecken visar att det hela tiden funnits ett fnissande över de märkliga poulaines i den mer folkliga kulturen. Det kan noteras att än idag bär clowner just långa skor som uttryck för något knasigt och skrattretande.
Spetsiga skor fick dock en kuriös återkomst på slutet av 1950 -och början av 1960-talet. 1950-talets USA gav överhuvudtaget upphov till en våg av förnyad extravagans och överflöd i formspråket, som alla som sett frisyrer, bilar, accessoarer (som glasögon av typen ”geting-modellen”) och mycket annat från epoken kan vittna om. Den klassiska damskon pumps hade redan under 40-talet blivit spetsigare och spetsigare, och herrskon kom att haka på, enligt en teori delvis inspirerat av de amerikanska 
cowboy-bootsens spetsiga form. Långa, blanka skor herrskor och pumps blev ett av de många kännetecknen för en tid som inte höll tillbaka ifråga om stora och (övertydliga) former som visade på den våghalsige bärarens känsla för stil och flärd. Eller panage, som riddarna skulle ha sagt. I Sverige kom spetsiga skor av denna typ att åtnjuta fortsatt popularitet bland raggare och andra som gillar rockabilly och annan amerikana från åren runt 50- och 60talsskiftet – sådana spetsiga herrskor kallas myggjagare i den subkulturen. De här skorna överlevde genom årtiondena som ett randfenomen, närvarande men inte del av mainstream-kulturen.
Lång herrsko 2006
Tills andra hälften av 1990-talet, då den alltmer bakåtblickande modeindustrin återintroducerade den långa skon och satte den på ett mycket bredare urval av skotyper, vilket gjorde den till ett mer allmänt fenomen. Men det tog inte lång tid förrän de trötta modeskaparna och deras uppdragsgivare inom konfentionsindustrin kände sig föranledda att plocka upp de mer extrema varianterna och damma av dem för en ny tid.
Herrskor anno 2007
moderna Myggjägare
Kännetecknen var alla där, speciellt för herrskor – först en koppling till stövlar, och sedan kom en avlång och smal, och fullkomligt opraktisk, skospets som ett brev på posten några år senare. Innan man kunde blinka var myggjagare på var mans fot, och spetsarna fortsatte att växa. Jag minns än att jag gick runt i Stockholm för några år sedan och tänkte: varför bär alla poulaines helt plötsligt? Och tråkade ut familj och vänner med den obskyra 
medeltida referensen.
Men kopplingen är inte så långsökt som den kan verka – notera t.ex. att det är ett påtagligt urbant mode – och i dagens Sverige är kontrasten stad-land även en tydlig social markör, i princip identisk med skillnaden mellan ”ute” och ”inne”. De är lika opraktiska för att springa och överhuvudtaget röra sig runt i som någonsin, och till råga på allt försedda med smala sulor och klackar av ett slag som gör längre promenader i dem icke rekommenderbara.
damsko-poulaine av idag
En annan sak är att nu, år 2010, när påtagligt avlånga skor slutat vara ett brett allmänt mode har varianter av elegantare snitt parkerat sig som populära bland en elit-orienterad grupp människor, folk i yrken som advokater, penningmäklare, samt allmänna stekare och andra med behov av att projicera status. Här ser vi en återspegling av modet som statusmarkör som inte är helt väsensskild från mitt 1300-tal.
Liksom andra detaljer som den långa stöveln eller höga klacken har den spetsiga skon nu funnit en stadig nisch i dagens mer fragmenterade trendvärld, som ett uttryck bland andra för personlig smak och känsla för stil. Som sådan har den dock förlorat de mest uppenbart särskiljande dragen och uppfattas inte som så extravagant längre, men de är fortfarande markörer för en viss flärd, kaxighet och vilja att visa upp sig – skuggan från den utåtriktade och självmedvetne adelsmännen från 1300-talet lever på så sätt kvar, även i våra mer demokratiska tidevarv med dess bredare konsumtionskultur. Kanske är det bara en tidsfråga innan de långa skobananerna åter förses med bjällra och försvinner in i den mer buleska underhållningens mörklagda rum. Tiderna förändras, men knappast människan.
En nutida puoulaine-bärare
—————————————————————–
Jag har tidigare skrivit här på bloggen om Qatars lite aparta ansökan att få anordna fotbollsVM. Och idag (2/12) kom så beskedet från FIFA att de verkligen får anordna VM 2022. Klar Inshallah på det. Eller nåt.
(Se tidigare inlägg som presenterar Qatars VM-ansökan och problemen kring den: https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/07/26/fotbollsarenor-utblick-till-det-fjarran-arabien/)
Eftersom denna blogg i någon mening gett en balanserad bild av Qatars ansökan tidigare skall tillfället tas att ironisera lite över hur saker och ting kan falla ut…
Ännu en gång har det visat sig att de högsta beslutande sportorganen i världen, såsom FIFA och IOK, och deras fullständigt intransparanta sätt att ta beslut lånar sig för konstiga avgöranden. Vi kommer kanske aldrig att få reda på hur mycket vissa av de gamla stötarna i exekutivkommittén fick för att överse med alla de problem som finns med Qatar, vilket underlättas av att röstningen är helt hemlig, och inga vettiga förarbeten eller protokoll till besluten finns.
Qatarerna menar dock business, och har haft tillfällen att öva på anordnandet av stora byggen, som faktiskt, vilket var temat för mitt förra inlägg, varit mer smakfulla än vad man kanske först skulle misstänka (speciellt jämfört med storebror Dubai). Förutom arenorna kan man t.ex. betrakta den stora ljusskrapan Aspire Tower som designades för Asiatiska Spelen 2006, och som faktiskt vunnit pris för bästa arbete med ljus & belysning 2008. Den är inte så ful alls, med sin förgranna och rena fackel-form.
Aspire Tower i Doha, färgsättning
Inför VM-ansökan visade det sig dock att man skulle resa en till liknande skrapa med fet belysning, den för ändamålet byggda Doha Convention Centre på 110 våningar. Man kan i sammanhanget notera den lustiga lilla detaljen att just FIFAs lokaler i Qatar är tänkta att huseras högt upp i den där, vilket tyvärr förstör lite och degraderar den (iaf i mina ögon) till ännu en skrytskrapa där Sepp Blatter & friends kan se ut över sina kungariken i shejkers sällskap…
110 våningar VM-smörjning
Det kommer att dra en hel del soppa att lysa upp de där julgranarna. Man kan ju hoppas att Qatar menar vad de lovat, att spelen skall vara ”gröna” och miljömedvetna…fan tro’t.
37 grader i skuggan i sept, Doha
En annan sak som förhoppningsvis kommer att kraftförsörjas med solpaneler (annars blir det historiens miljöfientligaste tillställning) är luftkonditioneringen… det är vaaaaarmt i Qatar, och arenorna måste alla ha mastiga temperaturanläggningar. Se bilden här från när FIFA besökte Doha i år (14/9) för att inspektera VM-ansökan på plats. Notera att det var i september. VM spelas inte i September, utan mitt i norra halvklotets sommar, under juni-juli. Då det är ännu varmare. Det har talats förut om att ordna VM lite senare, i Oktober, men det har avfärdats av FIFA som antagligen vill sända evenemanget då folk är lediga och kan titta på mest matcher. Det gör, om inte annat, att inkomsterna från reklam kan ökas.
Jaja. Qatar har dock en rätt OK logga. Inte så upphetsande kanske, men i alla fall ren i sin formgivning, där själva det grafiska elementet är taget från en fotbolls femkanter. De lyckades också undvika fällan att ha någon form av tillgjord kufisk skrift till texten och en massa kitschiga arabesker, vilket annars är standard när mellanöstern skall marknadsföra sig för västerlänningar.
Loggan till Qatars VM-ansökan
En virvel med en boll. Med färgerna, blått ljusblått och gult, för havet, himlen och sanden…eller är det solen? Sistnämnda lär vi få se en hel del av därnere…
"Qatars utlägg - jag menar upplägg ser väldigt bra ut..."
”[…] Då kom hagel och eld, blandat med blod, och slog ner på jorden, och en tredjedel av jorden brändes av, och en tredjedel av träden brann upp, och allt grönt gräs brann upp. Den andre ängeln blåste i sin basun. Då var det som ett stort brinnande berg slog ner i havet, och en tredjedel av havet blev till blod, en tredjedel av alla levande väsen i havet dog, och en tredjedel av alla fartyg gick under. Den tredje ängeln blåste i sin basun. Då föll en stor stjärna från himlen, brinnande som en fackla, och den föll på en tredjedel av floderna och på vattenkällorna. Och stjärnans namn var Malört.”
(Uppenbarelseboken 8 kap 7-11)Öööh vänta vad var det där sista? Johannes, du måste sluta blanda in dina droger i profetiorna…
Apokalypsen enligt Johannes Uppenbarelse, Albrecht Dürer 1498
Jag tillhör den kategori personer som har intresse för eskatologi, läran om de Yttersta Dagarna, d.v.s. spekulationer om jordens eller tillvarons slut i framför allt världens religioner. Under mina undersökningar har jag studerat och samlat på mig en hel del undergångsscenarier, av vilka några funnit sin väg till mina egna berättelser. Nu är jag dock inte religiös själv, och ibland tröttnar man på vidskepligheten och den begränsade fantasin hos haschisch-profetiorna och Nostradamus-svamlet.
Det lustiga är dock att det alltmer kommit att uppstå en slags ”vetenskaplig” eller sekulär eskatologi, som bottnar i att man numera kan visa katastrofer med modern realistisk grafik. Denna har gjort det möjligt att framställa massiva scener av förstörelse och undergång, och de här scenariona har följdaktigen funnit sin väg in i populärkulturen, bl.a. i form av hollywoodfilmer. Det verkar finnas en marknad för att visualisera och frossa i följderna av vetenskapliga worst-case-scenarier, oftast med sikte på den högsta divisionen av galen skadeglädje: JORDENS UNDERGÅNG (tadaaa). Från ”Terminator”-filmerna (Döden genom robotars atomkrig!) till ”Independence Day” & ”The Day the Earth stood Still” (Döden genom Aliens!) till ”Armageddon” & ”Deep Impact” (Döden genom Meteoritnedslag!) till ”Day After Tomorrow” (Döden genom Klimatkatastrof!) till den kanske fånigaste av alla, ”2012” (Döden genom…öööh…geologiskt Mumbo-Jumbo!), har världens undergång skildrats med allt bättre visuella medel, om än inte med större realism – i själva verket lider alla de ovanstående och deras avläggare av en svårartad oförmåga att hålla sig till fakta och det sannolika.
"Chaos of 2012" av kreatören Zack Bush - klicka bild för hans galleri
Men man kan ju ställa sig frågan: hur kommer världen att gå under, vilka undergångsscenarier är verkligen väl förankrade i vår vetenskapliga kunskap? Det fina med grafik är ju att den faktiskt kan användas för att visa en möjlig händelseutveckling utan ansträngd plot och märklig romantisering av det som visas. Här skall några snygga och välgjorda presentationer som jag personligen finner tankvärda föras fram. De största, som inbegriper hela solsystemet eller galaxen, är svåra att komma ifrån – de bygger på hur himlakroppar faktiskt fungerar, inte mycket att göra åt. Andra är mer beroende av mänskligt agerande och i alla fall rimligen påverkbara på ett eller annat sätt. Grafik och presentationer som de nedan kan möjligen hjälpa till att levandegöra väldigt stora skeenden, som en global katastrof. Men det rent visuella har också en begränsning, och det är viktigt att den kombineras med korrekt information som ger sammanhang för att bli meningsfull.
Detta var den stora skräcken under min barndom – ända sedan 50-talets kapprustning till murens fall 1989 var rädslan för ett fullskaligt atomkrig mellan de (då) två supermakterna USA och Sovjetunionen påtaglig. Atomkrig är speciellt som undergångsscenario i att det är ett helt och hållet människostyrt skeende, som är avhängigt politiska ställningstaganden.
Den sobra och nyktra presentationen är klart dämpad, och bilderna inte ägnade att roa en åskådare, utan verkligen uppmärksamma på en fara och konsekvenserna av densamma. Och då hoppar ändå de flesta presentationer av atomkriget över en del verkningar. Studier visar t.ex. på att radioaktiviteten som skulle hamna i atmosfären efter ett atomkrig, atomvinter eller inte, skulle bestråla allt överlevande liv med livshotande stålningsdoser (mellan 2 och 100 rads) som skulle 1) orsaka cancer hos stora delar av befolkningen och 2) bryta ner immunförsvaret som skulle göra det oerhört svårt att överleva någonstans på planeten. Bland annat. Se mer i The Medical Implications of Nuclear War.
Här står klimatförändringar genom en skenande växthuseffekt för scenariot som skall visualiseras. Presentationer av växthuseffekten har en speciell tyngd, eftersom de rör ett skeende som inte kan observeras annat än under lång tid, och som bygger på abstrakta vetenskapliga antaganden och slutsatser, oaktat att konsekvenserna är högst påtagliga för de som drabbas av de direkta effekterna. Det underlättar för de som avfärdar allt tal om växthuseffekt, samt de som drivna av sina egna kortsiktiga intressen i motsättning till den överväldigande majoriteten av forskarsamhället vill hävda att det inte finns någon mänsklig påverkan bakom. Just detta att de mer katastrofala möjliga effekterna av den globala uppvärmningen ännu är något som det råder kontroverser om har betydelse för hur saken presenteras. Media vill gärna ta fasta på de mest dramatiska bilderna och projektionerna – se nedan tex, för en presentation av vad som sker om medeltemperaturen stiger med mellan 4-6 grader Celcius.
Jag måste säga att det är snygga bilder, men själva tonen känns svår att skilja från trailern till en dålig film. Vilket undergräver budskapet, som är aktuellt och angeläget, men som riskerar att avfärdas som alltför sensationellt. Den här faran är troligen en orsak till att världens klimatforskare, till skillnad från media, tenderar att vara så konservativa och att IPCC, FN’s klimatpanel, enar sig om de mest nedtonade och underskattande projektionerna av möjlig klimatpåverkan.
Nu kommer de mera rymdbaserade katastrofscenariona – först ut är att en meteorit träffar jorden, som i filmerna ”Armageddon” och ”Deep Impact”. Min favorit är de som skildrar en riktig megahit, av det slag som redan har inträffat på jorden – se nedan
Mycket har gjorts av meteoritträffen som utrotade dinosaurierna – men de kom ju faktiskt själva till 250 miljoner år sedan efter en ännu större krock:
OK det där ser allvarligt ut, men effekten av den ofattbara skalan av det som grafiken pekar på gör ändå att man sitter och myser och inte riktigt tar till sig det hela. Det skulle möjligen vara mer fruktbart att trycka mer på att meteoriter träffar jorden med viss regelbundenhet istället, och påpeka det fåniga i att tyngdpunkten i vår utveckling av observations- och propulsionsteknologi (som raketdrift) till överväldigande del tas upp för militära, dvs destruktiva syften, istället för att bidra till människosläktets överlevnad.
En bit högre upp på storleksskalan kommer solsystemets oundvikliga undergång i och med solens utslocknande om ca 5 miljarder år. Inte så där jättenära i tiden kanske, men desto mer obönhörligt – detta kommer att ske, som det gör för alla stjärnor. Om inte människan utvecklar närmast gudalika kapaciteter är det här inte bara sannolikt, utan ett faktum.
OK -här är katastrofen så total att det nästan är skoj, 5 miljarder år är dessutom så långt fram att det närmast är skrattretande att försöka tänka sig det. Men poängen med en sådan här visuell presentation är delvis en annan – den kan visa oss vår plats i universum, och inskärpa de fysiska och naturgivna lagar som vår existens vilar på. Vår sol, som går upp varje dag och vi tar för given, är faktiskt en stjärna, med ett liv och ”död” som allt annat. Och de här skeendena är helt likgiltiga inför vår vilja och våra dillerier. Notera att inga Gudar behövs för att förutse jordens stekning och slutet på allt levande. Det räcker med en anhopning av väteatomer.
Den fetaste av undergångsscenarier och en av senare års favoriter, är att det visat sig att vår galax Vintergatan och Andromedagalaxen är på väg rakt mot varandra och kommer att kollidera om sisådär 3 miljarder år. They brake for nobody! En galaktisk krock!
Hehehe, OK det här är ren katastrofporr, och jag gillar speciellt deras sammanfattning av en av scenariona, där den rätt primitiva animationen till effektfull musik visar hur solsystemet dras in i de två sammanstörtande svarta hålen i Vintergatans och Andromedas mitt.
Mörk Speakerröst: ”This is bad News for Earth”
Leende Astrofysiker: ”The Earth will be…toast”
Nu skall detta inte tas som att jag ser fram emot katastrofer eller stödjer masochistisk apokalyptik. Men jag ser ändå ett värde i att just visualisera de här katastrofala skeendena. Här kommer jag också tillbaka till eskatologin. Allt som varit, skall upphöra och förintas. Vårt nyktra vetande pekar på att inget är för evigt, inte mänskligheten, inte vår värld, eller ens stjärnorna. Men när man kan se den skala som tillvaron verkar på är det svårt att inte drabbas av det futila och småaktiga i vår mestadels religiösa eskapism, med dess ryttare, behornade monster och uppsättande av grundlösa antaganden om ett liv efter detta. Det finns, menar jag, något befriande i att påminna sig om att saker inte bara kan utan kommer att upphöra någon gång, för allt, och på ett mycket mer elementärt sätt än vad vidskepelser förmår göra gällande.
Mörkret skall sänka sig över vårt lilla hörn av kosmos, och själva vår galax skall upphöra att finnas till som vi känner den. Det är inte deprimerande, utan sporrar till att leva, och njuta av den osannolika tur som gör att vi kan visualisera och reflektera om tillvarons obeständighet. Vilket man kan göra utan ett spår av religiös överbyggnad eller mummel om tillvarons ”mening”, som om universum var skyldiga oss ett syfte eller mening med existensen. Det skänker ändå en lyster till tillvaron att vara medveten om att det är kort och begränsat, och att allt, bokstavligen, som vi tar för givet skall och måste ända.
På vingliga vägar via vampyrfilmer- och böcker, Frank Miller-serier, Hannibal Lecter, Bosnienkriget och Peter Englund avbildas en blodig slakt när den serbiska vampyren Davilac eller Parricida, ”fadermördaren” tecknas.
Förra året fylldes TV-skärmar och biosalonger av vampyrer, så pass att mättnad infunnit sig och producenterna börjat sträcka sig efter nästa skräckvarelse att exploatera och tömma på innehåll – troligen zombien. Denna mättnad har också slagit mot undertecknad som ett slags motstånd eller tröskel att befatta mig med ett inslag i min berättelse, den serbisk-bulgariske medeltidsvampyren Davilac. Vampyrmyten som den är känd i dag hämtar sina huvuddrag i just Balkan, där den onda ande som vampyren utgör måste äta själen, i form av blodet, från de levande för att upprätthålla sin egen existens.
"It takes the lotion out of the basket..."
Till skillnad från t.ex. Dracula som alla verkar veta är en skum aristokratisk existens i sina transylvanska berg, och moderna TV-serievampyrer (se ”Twilight”, ”True Blood”och annat strunt) som har fåniga kärleksaffärer med sin mat, liksom t.ex. Anne Rices melankoliska halvgudar som grubblar sig fram genom århundradena, tänkte jag mig vampyren i berättelsen som en slags seriemördare, med ett tvångsmässigt behov att döda och lemlästa. För honom är människor bara tingestar att äta, han ser dem som kött att slakta snarare än de romantiserade varianter som präglar modernare framställningar där vampyrer har en slags ”relation” till sina potentiella offer. Nej, den relation vampyren har med sina offer skulle på sin höjd vara lik den som t.ex. ”Buffalo Bill”, den transvestitiske mördaren i ”När lammen tystnar”, har med sina snart flådda objekt nere i gropen. Det här är dock inte helt lätt varken att avbilda eller skriva om.
Under en bildletarsession i annat syfte för en tid sedan fann jag dock en mycket skum bild inspirerad av motorsågsmassakern korsad med en styckad leksaksdocka (?).
En stackars docka råkar illa ut
OK, den var skum, den. Men den inspirerade min redan inslagna tankegång. Jag drog mig också till minnes ett fruktansvärt citat av Peter Englund (apropå första världskriget)
”Människorna är inte ens offer längre. De har genomlidit den yttersta förnedringen och förvandlats till avfall”
Jag drog fram pennorna och skissade en slags parafras till dockbilden. Här är alltså det stackars offret inte ett vackert lik med två små hål på halsen som i romantiska Dracula-inspirerade stories – nej den har bokstavligen styckats av vampyren som drar fram hjärtat. Perspektivet, som är ganska djupt, är intressant -precis som i dockbilden ovan ser man från snett grodperspektiv som lämnar offrets ansikte närmast i bild och får oss att se upp mot den i skuggor omvärvde vampyren. Kläderna är baserade på en albansk-serbisk dräkt från 1300-talet, och jag kikade lite på avhuggna lemmar och amputationer för styckningen.
Serbisk Hund i profil
I filmen och boken ”Hannibal”, ser karaktären Mason Verger till att träna stora grisar för att, som han planerar, dessa skall förtära hans antagonist Hannibal Lecter. Min vampyr måste också vilja göra sig av med kroppar för att undvika misstankar, och jag kom på att den kunde hålla sig med människoätande hundar, här avbildade som förvridna exemplar av ”serbian hound”, en karaktäristisk lokal ras.
skiss Parricida styckmord
De serbiska människoätande hundarna och Peter Englund kom att leda tankarna till det nyligen stillade Bosnienkriget och satte fart på mitt skrivande, som syftet varit. Här ser man hur arbetet med en bild och en text samtidigt kan leda tankarna på nya vägar.
Jag ville dock göra teckningen mer färdig, och tog det som ett tillfälle att undersöka rittekniker.
Min ständiga inspiration Frank Miller gav mig impulsen att rita bilden med mycket svärta, som i hans berömda ”Sin City” – mörkret passade det mörka temat. Likt i boken och filmen ”300”, likaledes med Miller, ville jag lyfta fram blodet, som jag gjorde klarrött och ymnigt som i ett slakteri snarare än rinnande ur små sticksår i en mysig boudoir. Svarta tuschpenslar och fin ZIG-penna skapade en stark kontrast, och med hjälp av lite Photoshopande för att ytterligare stärka mörker och linjer blev det hela till slut aningen intressant.
Styckmord Parricida färglagd & modifierad
En blandning av teckning, experiment och storyboard. Kanske inte vad jag skulle visa min söta systerdotter, men passande ändå. Det blir nog mera Miller-pastischer i framtiden.
————————————————————————————–
När jag knåpade ihop en karta över utbredningen av högerextrema och främlingsfientliga partier i Europa kom naturligt frågan om partiernas symboler att tilldra sig uppmärksamhet. Mest intressant var förstås historien bakom vårt eget xenofoba parti, Sverigedemokraterna (SD) och deras symboler.
Hitler & Mussolini, fasces & Nazistisk Örn
Högerextrema och etnicitetskramande partier av den sort SD tillhör har, särskilt efter andra världskriget och nazismen men även dessförinnan (se t.ex. de italienska fascisternas bruk av faces, de romerska liktorernas spöknippen), ett speciellt förhållande till partisymboler och symbolism överhuvudtaget. Den dåliga PR som kopplingar till fascism och nazism innebär balanseras dock för dessa rörelser av den samlande effekt på tänkbara sympatisörer som symbolerna har, och möjligheten att ange en länk bakåt, alternativt peka ut en ny färdväg för en äldre rörelse.
I Sverigedemokraternas fall är detta speciellt intressant. Sverigedemokraternas ursprung är i sig okontroversiellt – det är väl känt att partiet har sina rötter i den främlingsfientliga ”Bevara Sverige Svenskt” (BSS)-rörelsen. Det har lite här och var på nätet skrivits en del om extremhögerns och rasiströrelsens partiemblem och symboler: se t.e.x denna snygga grafiska presentation av högerrörelsernas symbolik. Mitt eget fokus ligger på hur själva, skall vi säga historieskrivningen ser ut. Det roande, och ibland också talande, ligger i vad man förtiger och stoppar undan i byrålådan. Inspirerad av Dan ”Da Vinci-koden” Brown och dennes småroligt tendentiösa sätt att bedriva symbologi så satte jag själv ihop en liten sammanfattning.
Följande lilla genomgång bygger direkt på ett avsnitt från Sverigedemokraternas egna hemsida, som i sig är rätt intressant, och vid ett första påseende föredömligt ärlig när de tex. talar om varför de valde bort Facklan som symbol. Kursiverad text nedan inom citattecken är icke modifierade avsnitt direkt från SDs hemsida 2010-11-15,kl. 19.16. Citaten är från ett enda löpande block, inte lösryckta eller tagna ur sitt sammanhang. Djävulen ligger dock som vanligt i detaljerna, här symboliserade av mina kommentarer.
Förgätmigej - Familj, Hembygd, Fädernesland
”Förgätmigej
Sverigedemokraternas första partisymbol var Dalslands landskapsblomma, Förgätmigej. Det bestämdes genom en tävling i SD-Bulletinen 1990. Förgätmigej blev inte särskilt långlivad som partisymbol, även om den aktualiserades på nytt när symbolbyte diskuterades inför valet 2006.”
BSS-Sverigedemokraterna
Kommentar. Nej den plankningen av en stackars majblomma blev inte speciellt långlivad, och man kan ju förstå varför (jämför med alla till dags dato här) och dessutom -”Familj, Hembygd, Fädernesland” var väl kanske lite väl mossigt? Här kan vi dock se en första, om än subtil skarvning. Uppenbarligen sviker minnet lägligt, eftersom partiet inte vill dra sig till minnes en hel del andra symboler som var i omlopp runt partiet på det glada 90-talet. På den tiden var bandet till den kända logon BSS, Bevara Sverige Svenskt, bra mycket mer betydande än någon abstrakt blomsymbol – som synes av klistermärket till höger här som delades ut i ymniga mängder. Det skulle ju iofs kunna vara så att bildredaktörer idag skulle tokvägra ha med den där, det hade kanske inte sett snyggt ut att ha en kitschig viking på den i övrigt mycket sobra hemsidan, märket är ju så, så…skrikigt. Nä den gick kanske bort av estetiska orsaker. Gult e så ute, så 90-tal på något sätt.
”Hjärta för Sverige
Hjärta för Sverige har egentligen aldrig varit någon officiell partisymbol men har ändå använts i en rad publikationer, särskilt på senare år. Även under 1990-talet användes hjärtat som illustration på klistermärken och i partiets tidningar.”
Kommentar. Notera hur man här erkänner den verkan som t.ex. klistermärken, flaggor och andra medier för symboler har, medan man för BSS-märkena ”glömmer” det. Ifråga om själva symbolen förstår jag att man inte fastnade för den. Den lyckas med att både vara för gräll och för intetsägande. Det ser mer ut som något man skulle svinga på en fotbollslandskamp än ett politiskt partis symbol. Kanske är det inflytandet från det samtida högerpopulistiska Ny Demokrati (någon som minns dem?) och deras allmänna lättsamma inställning till politik som kom att påverka SD. Hursomhelst tog aldrig ”Hjärta för Sverige”- symbolen riktigt, och den symbol som kom att dominera SD:s kommunikation blev istället en som föredrogs av ungdomsförbundet, nämligen…
SD Fackla Symbol & Skylt
”Facklan.
Historien förtäljer inte exakt när facklan började användas som Sverigedemokraternas partisymbol, men det rör sig om tidigt 1990-tal. Till en början var facklan ungdomsförbundets symbol men den kom så småningom att användas också i partisammanhang. Det råder delade meningar om facklans ursprung. Klart står att den påminner mycket om en annan fackla som använts av extrema rörelser i Europa, vilket också var ett huvudargument när facklan byttes ut mot blåsippan.”
Brittiska Nationella Frontens Flagga
Kommentar. Här blir det hela lite mer skoj. Det roliga med ovanstående citat är språkbruket ”den påminner mycket om en annan fackla…” Låt mig försöka översätta det till ren svenska, det kan nämligen läsas den var direkt tagen från uttalat rasistiska partiorganisationer ute i Europa. Kandidaterna kan göras många. En uppenbar koppling är förstås engelska National Front, en organisation som så sent som i år (2010) inte tillät ”icke-vita” personer som medlemmar i partiet (det tvingades nyligen att ändra stadgar tack vare Europeiska diskrimineringslagar – behöver jag säga att partiet, liksom SD, är EU-fientligt?).
"Framtiden är vår"
Franska Nationella Frontens Flamma
Det första riktigt stora invandrarfientliga partiet som fick ett bredare stöd i ett europeiskt land av betydelse var franska Nationella Fronten, lett under dess tillväxtperiod på 90-talet av antisemiten och kvinnomisshandlaren Jean-Marie le Pen. ND och hela den xenofoba rörelsen beundrade Nationella Fronten och såg deras framgångar som en inspiration. Frontens emblem var en flamma, och än idag använder den anslutna ungdomsorganisationen Front National de la Jeunesse (FNJ) som samlar de mer radikala elementen, en fackla som är närmast identisk med engelska National Fronts (se t.ex. deras Facebook-sida).
Vlaams Blok Flamländska Fackla
En annan rasistisk outfit med en fackla som ”påminner” om SD av årgång 2006 var det flamländska separatistpartiet i Belgien Vlaams Blok, en rörelse som gärna hedrade holländska SS-soldater och där ledande medlemmar förnekade förintelsen. De företedde det flamländska lejonet på sin fackla tills partiet upplöstes efter domstolsbeslut 2004. Dess bas kom dock att bilda det numera framgångsrika högerextrema partiet Vlaams Belang.
Varför facklor? undrar man kanske. Jag menar, för ett svenskt extremhögerparti vore snarare en majbrasa en passande symbol? Men nej, det skulle vara den mer, ska vi säga aktiva, facklan… Är det månne ett uttryck för pyromaniska böjelser?
Nej, kanske inte. Länge var facklan främst ett uttryck för lärdom – upplysning i andlig mening (som t.ex. hos Stockholms Universitets, och många andra läroanstalters, emblem).
Facklans pånyttfödelse som politisk symbol kan man för extremhögerns del söka i Tyskland på det glada 1930-talet, då en mustaschprydd herre med svårregerligt temperament ledde saker och ting… Nazisterna älskade facklor – förutom att symbolisera kraft, ljus och värme generellt var de religiöst neutrala, vilket gjorde dem passande som ikoner i ett land där de viktigaste symbolerna annars kretsade kring kristendomen och redan var inmutade av de traditionella center-högerpartierna och den katolska kyrkan.
På avstånd såg det nästan ut som julafton...komplett med tomtar
Nazistpartiets viktigaste fest hade den intressanta datummärkningen 11/9 till åminnelse av den misslyckade nazistkuppen i en ölhall i München 1923, då 16 överförfriskade brunskjortor sköts ner av polisen. Varje år efter maktövertagandet 1933 hölls den 8-9/11 två dagar av ceremonier under vilka SS-avdelningar tågade genom gatorna till facklornas sken, fram till det mausoleeliknande minnesmärket som rest till hjältarnas ära…
Ringdans med facklor
Liknande fackeltåg hölls vid andra viktiga tillfällen, vilket kan beses t.ex. i Leni Riefenstahls ”Triumph des Willens” (Viljans triumf), den legendariska propagandafilm som skildrar partidagarna i Nürnberg. Samma Leni Riefenstahl och organisatören av olympiska spelen 1938 i Berlin, Carl Diem, gjorde så effektfullt bruk av fackeltåget och överlämnandet av den Olympiska elden att de därefter blev standardrekvisita i olympiska sammanhang.
Med tanke på ovanstånde är det kanske symptomatiskt att samtliga omtalade moderna partier valt att så att säga dämpa sina flammor till förmån för mer slätstrukna grafiska symboler. Därtill hade SD en fördel, eftersom svenskt partiväsende av tradition företer blommor som partisymboler. Men fanns det någon ledig blomma med rätt nationell ackreditering?
SD 7-bladig blåsippa
”Blåsippan
Högerpartiet de Konservativas vs SDs Blåsippa
Kommentar: SD:s senaste och nuvarande symbol, som ju också är den som de företedde när de i år (2010) tog sig in i riksdagen, utgörs av en stiliserad blåsippa. I samband med bytet kom det dock fram att andra politiska rörelser, nämligen det lilla Högerpartiet de Konservativa, Konservativa Studentförbundet och Högerpartiet i Svenska Kyrkan använde sig av en liknande symbol (se bilden). De blev inte glada över SD:s tilltag, som framgår av Högerpartiets pressmeddelande. Det hela blev en rättssak som drogs upp i PRV där saken till slut bestämdes i SDs favör eftersom målsägandena inte kunde bevisa att symbolen var inarbetad eller allmänt känd som deras. SD fick, iaf för stunden, fortsätta med sin blåsippa (motparterna kan ju alltid överklaga till Patentbesvärsrätten). En lite kul detalj är att alla partierna valde just en 7-bladig variant, även om den 6-bladiga är vanligast. Det har inte saknats lustigkurrar som påpekat att en sjubladig blåsippa utgör en slags mutation eller deformation. Det måste i så fall vara en inte alltför svår avvikelse, eftersom blåsippor tydligen kan ha upp till 10 kronblad utan att anses vara abnorma. Oavsett detta måste man säga att SD till slut valt en symbol som uppfyller flera krav för ett distinkt och tilltalande emblem:
Så oaktat att de mer störda xenofoberna rasar om att SD i.o.m. sitt symbolbyte blivit som alla andra, sålt sin själ och annat som borde föranleda insättning av pharmaceutiska åtgärder, så tror jag den nuvarande symbolen kommer att visa sig ha bättre staying power, som jänkarna säger, än dess föregångare.
Sammanfattningsvis kan man säga att det inte verkar lätt, det där med att välja en symbol för Sverigedemokraterna. Man kan också som synes se en ganska klar överensstämmelse mellan partiets val av symboler med partiets utveckling, från en liten apart sekt på högerflanken som söker sitt uttryck, till den rörelse med mer vid apell som det tyvärr blivit idag. Förutom de mer tragikomiska inslagen kan man också konstatera att rörelsens proklamerade rättspatos och nationella stolthet inte hindrat dem från att stjäla andras emblem och att nyttja utländsk (vafalls!) symbolik när det så passat.
——————————————————————————————-
En betraktelse över främst Facebook och hur Paulus Indomitus karta över högerextrema & invandringsfientliga partiers utbredning i Europa helt oväntat kom att publiceras i Utrikespolitiska Föreningens publikation Utblick (nr. 3, 2010)
Jag har i mina dagar ironiserat en del över sociala media som Twitter & Facebook. Denna blogg tillkom ju på sätt och vis som en protest mot Faceboooks i min syn avskyvärt tjuvaktiga regler om ägande av intellektuell egendom som publiceras hos dem. Trots mina betänkligheter har jag dock fortsatt använda mig av tjänsten, i begränsad omfattning. Den största taggen de senaste två åren har varit att vad som faktiskt skulle kunnat vara ett lysande redskap för kommunikation samtidigt trivialiserats och kommersialiserats sönder. Min erfarenhet är att den trevliga känslan att kunna kasta iväg meddelanden till sina faktiska vänner och bekanta degrederas av att kretsen av inlägg lätt sväller över alla bräddar (Jag finner f.ö. Fejjans bruk av ordet ”vänner” för alla ens kontakter mycket irriterande) och att ens meddelandefält hela tiden hotas av fyllas av inlägg från kommersiella, snarare än personliga aktörer. Jag vet om flera som tänt av på Facebook just för den ständiga strömmen som man, om man är rimligt upptagen, inte hinner läsa eller reflektera över. Kvantitet är alltid potentiellt kvalitetens fiende, och jag skulle gissa att för de flesta står mängden ”vänner” och ”like”-anknutna meddelanden troligen i omvänd proportion till substansen i vad som behandlas.
Nu är Paulus Indomitus inget gnällforum. De sociala medierna har också många förtjänster.
Som privatperson tycks tricket vara att hålla mängden ”vänner” eller kontakter starkt begränsad, eller i alla fall överblickbar, och att vara selektiv i vad man tar upp på allmänna kontra mer privata kanaler inom tjänsterna. Jag upplevde en del av detta själv vid jordbävningen i Chile i februari, där släktingar inte kunde ringa men vi lyckades etablera kontakt via just Facebook istället. Och en mycket trevlig sammankomst av gamla vänner från gymnasietiden kunde snickras ihop med just fejjans hjälp.
Publikt och även kommersiellt har också vissa förtjänster börjat mogna fram , om man kan bortse från det pseudointima tonfallet och den potentiellt banala expofaktorn.
Kloka vänner (riktiga sådana) med bredare utblick har också sedan en tid påpekat hur nyttig en sådan kanal för massinfo som folk får sänd till sina personliga konton kan vara, trots den intellektuella och publika nedsmutsning som reklamen i sig utgör (min tirad). Som fallet var när SAS använde fejjan & twitter för att delge flyresenärer aktuell info vid vulkanutbrottet på Island nyligen, vilket med rätta fått beröm av mediebevakare. Svenska myndigheter har också hakat på det där, som tex kommuner, myndigheter med informationsuppgifter som vårdguiden, med flera: t.ex. tog vaccineringskampanjen mot influensan steget över till facebook förra året. Kommunernas topporganisation SKL och Datainspektionen har börjat ta tag i det där med riktlinjer och annat, se artikel om denna process i Sydsvenskan.
NPR på Facebook
I januari, alltså nästan ett år sedan, skrev Journalistförbundets tidning att 3 miljoner svenskar använde facebook (de lär vara ännu fler nu) och uppmanade alla med granskande/journalitiska ambitioner att iaf testa tjänsten.
The Economist
Och många nyhetstjänster har från sin sida skapat utmärkta ”passager” från Facebook till sitt eget innehåll: två av mina favoriter är amerikansk public-service radio NPR, och den tunga tidskriften The Economist, som integreras väl med ens övriga innehåll på just Fejjan.
(Klicka på bilderna ovan för att komma till sidorna ifråga)
Facebook har, syns det mig, alltså mer rört sig bort från det personligt-privata och förvandlats till ett slags öppet torg där folk rör sig publikt, hejjar på bekanta men också kan ta del av nyttigheter. Det är en i huvudsak god utveckling.
Som ett eget mikro-exempel på hur fejjan kan brukas för kommunikation som faktiskt har ett vettigt syfte fick jag otippat för några veckor sedan en förfrågan från tidningen Utblick, som undrade om de fick använda min karta över främlingsfientliga partiers utbredning i Europa, publicerad i ett inlägg här den 21:a Augusti, efter det svenska valet. De hade tydligen läst mitt inlägg (det är en av de mer populära här på bloggen) och ville ha den som illustration till en artikel, som sedermera publicerats.
"Sverige - Bara en i mängden", Utblick nr 3 2010
Utblick är en publikation som ges ut av utrikespolitiska föreningen i Göteborg men som också distribueras i bibliotek, myndigheter och andra offentliga platser. Deras hemsida är http://www.utblick.org/, där man kan ladda ner hela tidningen som PDF.
Omkvädet i artikeln är inne på samma spår som i mitt inlägg: att Sverige varit ett undantag, men nu (tyvärr) fallit in i klungan av europeiska länder som har högerextrema partie med säte i sin lagstiftande folkförsamling, vilket jag ville illustrera i enlighet med min ”en bild säger ibland mer än 1000 ord”-filosofi. Det var naturligtvis en trevlig klapp på axeln att det anslaget och min karta togs upp av andra, speciellt med tanke på att jag slängde ihop den just eftersom jag inte hittade någon aktuell sådan karta på webben.
I sammanhanget var det tur att facebook fanns – jag hade nämligen angett fel mailadress på Paulus Indomitus kontaktsida (felet är rättat nu), och vore det inte för fejjan hade bildredaktören på Utblick kanske inte fått tag på mig före deadline.
Så för att återknyta till den röda tråden: bra att facebook finns – om de nu bara kunde kamma till sin immaterialpolicy och ha ännu bättre fusion med fler nyttighetssiter som bloggar och informationstjänster istället för de fåniga spel och blaj som de tidigare promotat, skulle man kunna svinga fanan fullt ut.
Forskare vid NASAs Fermi-teleskop, som ser ut i rymdens gammastrålning, har upptäckt en hittills okänd struktur som centrerar runt vår galax Vintergatans mitt. Strukturen spänner över 50 000 (!) ljusår, och kan vara resterna över ett enormt utbrott i det supermassiva svarta hål som finns i galaxens mitt, och så nytt som bara ett par miljoner år gammalt.
Numera har ju rymdforskare insett behovet av bra visualisering av sina upptäckter. Det var efter Hubble-teleskopets uppskjutning som det där verkligen tog fart och främst NASA började sprida de fantastiska bilder som kan genereras med de nya instrumenten i kombination med modern bildbehandling. Och det är klokt, för det är närmast ofattbara skeenden och företeelser som visas, och den stackars hjärnan behöver all hjälp den kan få för att ens tillnärmelsevis ta in det ofantliga i de fenomen som studeras. Se bilden nedan, som kan jämföras med krutröken eller molnet från en stor explosion. STOR.
Gammabubblorna centrerade kring Vintergatan - 50 000 ljusår i omkrets
Men vad kan orsaka en sådan enorm utkastning av gammastrålar? Forskarna har inte landat i en riktigt säker teori, men spekulationerna kretsar främst kring aktivitet i ett supermassivt svart hål: numera vet vi att sådana finns i centrum av inte bara vår, utan så gott som alla kända galaxer. Ett sådant svart hål har aktivitet, och när det står i begrepp att sluka stjärnor eller stjärnhopar som omger det byggs det enorma materiamassor kring händelsehorisonten, som kan kastas ut i eruptionen av, i ordets rätta bemärkelse, galaktisk omfattning. Besök NASAs hemsida för mer om det nya gammamolnet, komplett med en juste animation. För en introduktion till Svarta hål kan man som så ofta börja i Wikipedia.
Arbetet med att spåra det stora svarta hålet i Vintergatans mitt kan man följa i bland annat:
(Tid: 20 min 08 sek) Det finns lite annons i början, men sedan följer en bra film om historien och framstegen i utforskandet av svarta hål i vår galax centrum, effekterna och implikationerna av detta, med fina animationer.
Nu är det här en bildblogg, så jag avslutar med tre ytterligare fantastiska bilder som lämnar alla ord i bakvattnet.
————————— Läs mer
En konsthistorisk betraktelse.Hur ritar man scener, klädnader eller porträtt som verklighetstroget avbildar något som hörde hemma för 700 år sedan?
Ah, den historiska illustratörens dilemma. Under de många ritseanserna för koncept, porträtt och storyboards har jag mer och mer kommit att använda urkunder från den tidsperiod jag vill avbilda för historisk autencitet och också för att kunna göra min egen tolkning och inte vara så beroende av sekundära källor. Problemet med äldre konst är dock att bildframställningen under tiden 1200-1400, som är mitt primära fokus, är långt ifrån så realistisk och detaljerad som man (iaf som nutida illustratör) skulle vilja. Det här gäller i hela världen. Det krävs en hel del research och specialkunskaper för att tolka de teckningar och målningar som kommer till oss genom århundradena. Det är lärorikt, och skapar en mycket starkare känsla för det som studeras, men leder också till mycket upprepningar och en växande hög av hänvisningar.
I en serie inlägg kommer jag därför att göra mycket översiktligt sammanställningar av mina konsthistoriska funderingar, främst med sikte på avbildning av personer, tillsammans med vissa egna bilder och skisser för att visa på resultaten, sådana de nu ter sig.
Min exposé börjar i den Ortodoxa världen, helt enkelt eftersom jag befinner mig där i min berättelse och håller på med en hel serie Storyboards och design av byggnader och utseenden från främst det medeltida Grekland och Serbien.
Min Karta av den Ortodoxa Världen ca 1300 EKr
”Den ortodoxa världen” skall här förstås kulturellt: det är de länder eller riken där den östliga, ortodoxa kyrkan var dominerande under en formativ period, och med stöd av statsmakten kunde sätta en avgörande prägel på det kulturella, artistiska livet fram till min studerade period. Som framgår av kartan ovan innefattar detta såväl Balkanländerna som Ryssland, Vitryssland, och stora delar av Ukraina och nuvarande Turkiet liksom Georgien.
Däremot hamnar de anrika ortodoxa kristna kommuniteterna i tex Egypten och Syrien utanför, helt enkelt eftersom deras kulturella genomslag kom att underordnas det Islamiska kalifatet, som tog makten över de regionerna på 600-talet. Deras artistiska nivå var ingalunda låg – men man förblev i större utsträckning än i väst under de konventioner som rådde fram till kalifatets intåg, och vad ny inspiration fanns kom oftast från den bysantinska världen och kunde utan statsmaktens stöd inte blomma ut på samma sätt som i väst (se exempel). Resurser och makt, om nu någon tvivlade på det, ingriper också över andens och konstens liv, som Marx skulle ha sagt.
Den artistiska region som ligger i fokus här är alltså liktydigt med den bysantinska, starkt centrerad kring Konstantinopel, ”det Nya Rom”, och i religiöst och kulturellt hänseende underordnade den bysantinska kyrkan och dess ”ekumeniske” patriark. Bysantinarna själva kallade därför dessa regioner för sin oikomene, sin samfällighet, ett namn som var intimt förknippat med de områden där det grekiska språket och grekisk kultur hade starkt inflytande. Det är ett delvis ironiskt faktum att denna kultursfär överlappade de regioner varifrån det antika idealet att realistiskt avbilda kroppen i framför allt skulptur men också mosaik sprang fram århundradena före vår tideräkning.
Under medeltiden kom dock dessa ideal att påtagligt hamna i skymundan, och mer asketiska och kroppsfientliga uppfattningar att råda. Kyrkan, den största mecenaten (vem annars) uppmuntrade inte till avbildningar av otäckta realistiska och tilltalande kroppar – den har som bekant en svårt neurotisk syn på den mänskliga kroppen…och själen…och, äsch strunt i det. Kanske lika viktig var att den publika konsten under senantiken kom att dras mot större formalism och tryck på en hiararkisk världsbild. Den ortodoxa kyrkan, som kom att fusioneras med kejsarmakten, tog upp dessa teman och gav dem en andlig och därmed konstnärlig sanktion. Andra religio-politiska utvecklingar, tex Ikonoklasmen, kom också att spela in. Resultatet var hursomhelst att bildframställningen blev ritualiserad och avlägsnade sig från realistiskt avbildande – det estetiska idealet tog fokus på andra kvalitéer.
Denna trend är mycket tydlig i rörelsen från senantikt till senare bysantinskt måleri, dvs från västroms fall till runt tiden för korstågen (ca 500-1100). Se ovan för ett berömt och stilbildande exempel, 600-talsmosaikerna i det bysantinska Ravenna (i Italien) som framställer den berömda kejsarinnan Theodora och hennes följe under östroms första storhetstid, och som ofta används som urkund för att rita bysantinare – så även av mig (se bild till höger). Men poängen här är den mycket tydliga sammansmältningen av ikonografiska, för liturgiska och för kyrkliga ändamål avsedda perspektiv, och kejserliga maktprojicerande syften för konsten. Denna stil kom att ange färdriktningen för den mesta bildsframställningen i den ortodoxa oikomene, som under nästan 1000 år kom att domineras av dessa ideal för avbildning.
Ikon i Nerezi vid Skopje, ca 1164
Över 600 år senare bestod många av de bysantinska huvuddragen, som framgår av de senare exemplen här. Från Kapetianana på Kreta (1401), till Chora-kyrkan i Istanbul från åren 1315-1320, den ryske mästaren Michael Rublev från 1400-talet, till serbisk kyrkomålning från 1300-talet- överallt är färger, symbolik och komposition omsorgsfullt utförda.
Kristi Dop, Kreta 1401
Men någon realism ifråga om person- och kroppsframställning är det dock inte tal om, inte ens i fallet där Kristus framställs naken inför sitt dop eller efter nertagningen från korset. Det vi betraktar är idealiserade, schematiska kroppar, inte verklighetstrogna i en modern mening. Figurerna är platta, saknar rondör, och utsträckta på längden.
Figurerna målas draperade i färggranna tyger vars klädveck och mantelfall är detaljerat markerade och utförda – men även här är det som symboler för kläder, och inte för att visa på hur tyger verkligen omsluter och veckas av den underliggande kroppen. Kläderna har ingen tyngd, de hänger inte på kroppen med en egen form som påverkar hur de sträcks.
Romersk-bysantinsk toga, tuschstudie
Så hur vackra målningarna än är måste man när frågan uppstår hur en toga verkligen faller och lägger sig runt kroppen också kika någon annanstans. Se exemplet till höger, där ett lakan draperad runt kroppen fick ge lite vägledning, tillsammans med några klassiska bilder från romantiken.
St: Prokop, Serbien 1300-tal
Turligt nog måste även det schematiska i någon mening baseras på en verklig förlaga. Så betraktat ger många av målningarna, t.ex. de serbiska 1300-talsmuralerna av krigiska helgon som St:Prokop och St:Nikita oss värdefulla tips om samtida utrustning och klädedräkt trots sin idealiserade karaktär. Jag använde mig av dem t.ex. när jag designade min sagokaraktär Yakanes bysantinska utrustning, mantel och andra detaljer (I Storyboard ”Yakane & Jack inför Slaget om Arbine”) och andra studier.
Detalj ur Storyboarden "Yakane & Jack Inför slaget om Arbine"
Man måste komma ihåg att den långt drivna idealiseringen gör det än mer ängeläget att dubbelkolla med andra källor, om det så går. Ofta framställs t.ex. krigsmunderingar med ett öga på en slags konvention av ”hjälte-utrustning” av äldre snitt.
Bysantinsk klänning m dok
En liten utvikning: detta är inget konstigt och något som har många moderna motsvarigheter – man kan jämföra med den impuls som får samtida actionhjältar i krigsfilmer att sträcka sig efter och framställas skjutande med pistol, något som i verkligheten sker ytterst sällan i krig. Den estetiska konvention som verkar styrande hos oss i detta fall är den från westernfilmer tagna duellen, som är dramatisk, men numera knappast realistisk.
Som synes kan man alltså utgå från urkunder och samtida verk, men man måste själv göra läxan ifråga om realism och med sin egen kunskap om anatomi och skuggning vara beredd att tolka verken. Se tex. en studie av en bysantinsk klänning utförd med kolpennor. Liksom de bysantinska förlagorna är den väldigt vertikal, med lodräta veck och linjer, men förhoppningsvis med lite mer känsla för att det sitter en kropp under klädnaden och med en viss konsekvens för hur kläderna faller.
Bysantinsk Dräkt
Ofta behövs inte mycket – se t.ex en skiss av en bysantinsk lägre ämbetsman eller adjutant, där mitt bidrag förutom en vettig skuggning var små detaljer som knappar, ett midjeband och en mer fyllig figur för bäraren. Förhoppningsvis är förlagans tidskorrekta plagg och det fina mönstret på det (bysantinarnas plagg var ofta mycket vackert och fint vävda) kvar och ger en korrekt bild av ett plagg under perioden.
En brasklapp är dock på sin plats – Man bör notera att även det kyrkliga måleriet i Bysans och bland dess adepter också gick igenom en utveckling. En av de intressanta sakerna med min studerade period är att muralmålning och ikonografi genomgick en pånyttfödelse undet den palaiologiska dynastin (1261-1453). Traditionell bysantinsk målning var mycket stram och återhållsam med känslor, och figurerna stod verkligen såsom huggna i sten. Senare konstverk kom däremot att få ett starkare känslomässigt innehåll och realism i det hänseendet i riktning mot mer uttrycksfull, inte så stram framställning, och en omsorg om detaljer som skänker ökad realism åt bilderna även inom ramen för ikonisk konvention. Se tex nertagningen från korset i Skopje ovan, och detaljerna från Chora-kyrkan nedan, utförda runt 1400.
Nedan kan man skissera ut själva processen ser ut från ikon eller förlaga till egna bilder som kan användas och tex stoppas in i storyboards:
St: Nikita, Serbien 1300-tal
1. Först gör man några enkla utkast av själva plaggen och utrustningen. På det här stadiet är inte realism ännu syftet, utan man försöker få ordning på vad den vackra mosaiken eller ikonen egentligen avbildar. Se tex nedanstånde sammanställning av karaktäristiska bysantinska trupper, som är baserad på urkunder från alla möjliga håll, bland dem tex serbiska väggmålningar (se till höger). Många olika truppslag är med, från en väring längst ut till vänster, en kejserlig familjemedlem, officerare, diverse infanterister Scutatoi, pselloi mfl.) och kavallerister (tagmatiker, kleriobanion mfl) osv. Idén är här att renodla den enklaste idén av vilka rustningstyper och utrustning de kan tänkas ha. Många av de här grundtyperna har sedermera dykt upp i flera storyboards
Studier bysantinska krigare
2. Man tar några av exemplen ovan och fyller ut dem och ger dem lite kött på benen, skuggning med mera. I det här stadiet kan kan lösa vissa problem med detaljer som hur kläder med mera egentligen sitter, veck, snörningar, osv, genom att titta på exempelvis rekosntruktioner eller arkeoogiska fynd (se nedan). Man kan använda vilken teknik som helst som ger skuggning – se t.ex. dessa till höger, gjorda med tuschpenslar. På det här stadiet kan man utgå från de här teckningarna och använda dem så förlagor för tex storyboards eller större teckningar.
Bysantinsk hjälm
3. Man kan slutligen göra en detaljskiss från en ikon mer färdig med annan teknik, som jag gjorde för en av de äldsta sådana bilderna för ca 18 år sedan för ett annat syfte, men som också utgick från bysantinska urkunder – en östromersk centurion ritad med kolpenna. Idag skulle jag nog lägga på honom en tunika under fjällbrynjan – just studier av bilder sedan dess visar att efter 300-talet bar romerska-bysantinska soldater oftast långärmat. Det visste jag inte då. Men det visar hur man aldrig kan lära nog och att källorna är tillräckligt goda och talrika för att ge en alltmer exakt och detaljerad insyn i denna intressanta tidsperiod. Nästa steg vore att färglägga en sådan bild och om möjligt hålla sig till det färgschema som bästa bysantinska målningarna använder. Ett sådan projekt är för närvarande under utförande, och kommer att återkommas till i eget inlägg.
En romersk-bysantinsk Centurion i Judéen
Nästa post i denna serie kommer att hamna om en svårare nöt att knäcka ifråga om urkunder som bas för tecknande – den islamiska världen.
Till nästa del ”Den Islamiska Världen del 1″→
Lite Dödsnostalgi såhär dagen för tidsbytet
När jag arkiverade filer efter arbetet med bilden på Liemannen (https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/10/22/jag-ar-doden-och-jag-har-lange-vandrat-oh-jag-menar-ridit-vid-din-sida/) snubblade jag över den här blyertsteckningen, som jag enligt påskriften gjorde 1987 – vid 13 års ålder.
Lieman från 1987
Uppenbarligen har jag inte rört mig långt sedan dess ifråga om motiv… och varför skulle man? Döden är och kommer alltid vara en tung lirare. Jag inbillar mig dock att det iaf gjorts vissa framsteg ifråga om ritstil för veck och skuggor på kläderna. De lite planlösa strecken för att visa på det där av årgång 87 är en barnklassiker – man hade lärt sig att kläder ger veck, men hur och i vilken relation och riktning från varandra var inte heeelt hundraprocentigt… Och kåpan ser ut att…blöda? Hur tänkte jag där? Var det meningen att det skulle vara gamla spår efter banesår? Ketchupfläckar? Ack det är förlorat i tidens dimmor… Men själva dödsskallen var faktiskt inte dum alls, jag tycker mig minnas att jag ritade den från ett sådant där luktsudd som var så populärt på 80-talet… En gul dödsskalle.
Som jag bäst tänkte på detta kastade för övrigt spellistans vindlande serpentin ut följande låt – det var bara FÖR mycket.
”Die, by my hand /I creep across the land /killing firstborn man…”
Hehehe – var det ödet? Eller bara att låtlistan inte är så lång? Kul var det iaf… den där låten är ju från ”Ride the Lightning” 1984 och föregår alltså bilden med några år, men är ändå från rätt epok eller vad man ska säga…
Som synes tog mig återseendet en bit tillbaka till förflutenhetens landskap. Vilket är passande en dag som denna när man faktiskt bokstavligen kliver tillbaka i tiden. Det där är alltid en konstig känsla, när man stiger upp, äter sin frukost och förvånat konstaterar att ”tjena vad tidigt det var” när man sätter på datorn. En aldrig så liten avkoppling från herren – eller är det frun?- på bilden, han/hon kommer nog få fatt i en till slut, även om det idag lite snopet blev till att bevista hur alla synbarligen fick en timme till att leva.
”Jag tar dem på våren när de är brunstiga och druckna av solljuset och minst anar det” skrockar han/hon, med lien över axeln och unnar sig själv en timmes V & Å, till tonerna av Metallica.
Shogun - James Clavell
[…] YouTube Twitter Facebook RSS Flöde ← First Times /Förstagånger: Alcohol Color Ma
[…] med i det set på 6 olika pennor som sändes mig för skapandet av den första bilden (se
I really like the detail and thought that went into this piece.
Wonderful Beauty ! "Ooh, oh, how many eyes have seen their dream?Oh, how many arms have felt their d
Om det rör sig om beställningar av bilder, immaterialrättsliga ärenden och annat anknutet till mater
hur kommer man i kontakt med dig?
Det är helt korrekt - de samtida romarna kopplade Hermes/Mercurius mer till Wotan/Oden. Jag gissar a
För övrigt har Hermes, även i sin esoteriska form Hermes Trismegistos (den trefalt mäktige) klara dr
Välkommen till min blogg, vars tema främst är visuella uttryck och skapande. Tidigare berördes också ofta andra teman såsom politik, religions- och samhällsdebatt.
Gillar (eller ogillar) du något, ge gärna feedback! Man kan sätta stjärnor ("Rate This") vid inläggen, "Gilla" längst ner vid inläggets slut. Och kommentera förstås - jag läser alla kommentarer så fort jag hinner.
/Pablo, alias Paulus Indomitus
För kontakt angående beställningar/
for inquiring about comissions, contact:
paulus.indomitus@gmail.com
Indomitus.blog 