Djaq-chigin, ”den mörke väktaren”, även kallad ”Odjuret” eller ”odjurskrigaren” är den farligaste krigaren i min berättelses värld. Som den ultimata stridsmaskinen sedan 700 år och nästan helt berövad sin mänsklighet slumrar han djupt nere i sultanens citadell, drömmande om floder av blod, för att ibland släppas upp för att slakta envar som kommer i hans väg.

Djaq-chigin, "Odjurskrigaren"

Djaq-chigin har hängt med sedan 90-talet när jag spekulerade om hurdan Yakane skulle kunna bli om han inte lärde sig tygla sin blodlust – de två är också släkt på långt håll. Djaq-chigin, ”den mörke väktaren” är en odödlig itaré (motsvarande skyter) som överlevde en livstid på gladiatorarenorna och sedan framlevde århundrandena ständigt i krig, förvriden av blodtörst. Numera är han i sultanens tjänst i Kiralatet, min version av Mamluk-sultanatet. Där dväljs han djupt i íde mesta tiden, efter att hans vapenbroder och mentor Tey-Khan lärt honom att försänka sig i en slags dvala, där han slaktar sig fram genom djuriska och mänskliga fiender i drömmens rike snarare än i verkligheten. Bokstavligen en sömngångare, kan han ibland stiga upp för att avrätta eller instruera i hur fiender klyvs. När han väcks helt och fullt inför de mest yttersta av nödlägen är han nästan lika farlig för de egna som för motståndarna, för när bärsärkaraseriet stiger till gör han ingen åtskillnad på vän och fiende.

Growl? -från "300"

En litet retsam sak var att när filmen ”300” kom noterade jag att de har med en figur som något påminner om Djaq-chigin : the über-immortal, som upphovsmannen, regissören Zack Snyder, kallade honom (han var inte med i Frank Millers seriealbum). Frank Miller har ju dragit på samma historier och legender om orientaliska elitgarden som jag (t.e.x Herodotos), fast mer tendentiöst och grovhugget, och Snyder fyllde på med en megamaxi-krigare åt Xerxes. Denne monstruöse odödlige är en karikatyr av en omänsklig fiende och mycket mer endeminsionell än Djaq-chigin. Men hans effekt på slagfältet är lik min galne skyter, som framgår av scenen nedan. Nå, ibland tänker knasbollar lika.

Gladiatorn Tigris of Gaul i Ridley Scotts "Gladiator"

Det är dock på sätt och vis passande att Djaq-chigin hade pendanger inom filmens värld: under flera år hade jag inte haft något genomarbetat utseende till Djaq-chigin – jag gjorde det skissade, lite djuriska porträttet för många år sedan (notera att han är lik min gamla vision av Yakane), men i övrigt var han bara en stor och svart krigare. Men efter att ha sett Ridley Scotts ”Gladiator” år 2000 rafsade jag på baksidan av ett kuvert några snabba kladdar inspirerade av jättegladiatorn ”Tigris of Gaul”.

Kladdar Djaq-chigin från "Gladiator"

Redan då tänkte jag mig honom mitt i striden och med en mask för ansiktet. De där låg och jäste tills för något år sedan, när jag skrev in Djaq-chigin  i min berättelse (han släpps lös i tredje boken). Då var det läge att göra en mer genomarbetad bild, och med utgångspunkt från skisserna körde jag lite research för att göra en mer färdig teckning på honom.

Skytisk krigare i full rustning

Djaq-chigin är alltså en itaré, motsvarande skyterna, ett indo-iranskt folk som dominerade nuvarande Ukraina och södra Ryssland mellan ca 2300 och 1700 år sedan, och som drabbade greker, perser och sedan romarnas klienter i öst lika tills de underkuvades av goterna på 300-talet E.kr. Skyterna var nomader och stred från hästryggen, oftast lätt beväpnade med tyngdpunkt på pil och båge. Deras främsta krigare kunde dock ha mer genomarbetade rustningar som framgår av rekonstruktioner från deras gravar. Det kan vara intressant att veta att skyterna är en av de främsta upphovskandidaterna för legenden om amazonerna, eftersom arkeologiska fynd visar att skytiska kvinnor brukade vapen och deltog i krig.

skisser Kungliga mamlucker i tung rustning

Djaq-chigin är ”supermamlucken” över alla andra och bär alltså med sig i praktiken alla vapen – långa och korta svärd, yxor, klubbor, dolkar, pil, båge och spjut. Denna arsenal dras runt av en 2,3 meters snubbe som ser ut som en stridsvagn. Jag drog från min research av skyternas respektive mamluckernas lamellbaserade rustningar och övriga utrustning och lade på de detaljer som jag gillade från ”Gladiator”.

Jag hade en vision av Djaq-chigin som överflygad av fiender, i hans fall tudjuter (motsvarande mongoler) som han slaktade på diverse blodiga sätt. Men det kändes inte riktigt…rätt. Det gav liksom inte full stuns åt hans övermänsklighet. Ännu en filmisk deja-vu-upplevelse ledde in mig på rätt spår: när Morpheus i ”Matrix Reloded” nergör en truck med svärd.

Vad skulle vara motsvarigheten vara? Förstås en anrusande fiende till häst, en tudjut/mongol överförfriskad på kumys (jäst stomjölk, mongolernas favoritbooze) med äran i blick och hjärnan i malpåse. Och vår djuriske jätten Djaq-chigin stannar då inte utan tar ett steg åt sidan och spetsar… hela ekipaget, häst, ryttare, rubbet som på en påle, uppträdda på Odjurets spjut.

"odjurskrigaren" Djak-chigin spetsar mongolryttare

Efter några snabba linjedragningar valdes ett lätt grodperspektiv för att understryka den enorma kraften och styrkan hos Djaq-chigin och ge bilden dynamik och ett starkare intryck.

Den första blyertsskissen blev lyckad och jag tuschade därför direkt på den med bic-penna och fyllde i med ljusgrå tuschpensel för en antydan till skuggning. Inspirerad av blodsprutet i ”300” lade jag på en rejäl blaffa där spjutet tränger fram. Bilden fick karaktär av renteckning och är således en stark kandidat för senare färgläggning. Som den är nu är jag dock nöjd – intrycket av en fruktansvärd krigsmaskin in action går förhoppningsvis fram.

Klicka bild för nästa del i arbetet på teckningen:  ”Mera Djak-Chigin och Tigris of Gaul” →