Han HAR verkligen länge vandrat vid ens sida…


Lite Dödsnostalgi såhär dagen för tidsbytet

När jag arkiverade filer efter arbetet med bilden på Liemannen (https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/10/22/jag-ar-doden-och-jag-har-lange-vandrat-oh-jag-menar-ridit-vid-din-sida/) snubblade jag över den här blyertsteckningen, som jag enligt påskriften gjorde 1987 – vid 13 års ålder.

Lieman från 1987

Uppenbarligen har jag inte rört mig långt sedan dess ifråga om motiv… och varför skulle man? Döden är och kommer alltid vara en tung lirare. Jag inbillar mig dock att det iaf gjorts vissa framsteg ifråga om ritstil för veck och skuggor på kläderna. De lite planlösa strecken för att visa på det där av årgång 87 är en barnklassiker – man hade lärt sig att kläder ger veck, men hur och i vilken relation och riktning från varandra var inte heeelt hundraprocentigt… Och kåpan ser ut att…blöda? Hur tänkte jag där? Var det meningen att det skulle vara gamla spår efter banesår? Ketchupfläckar? Ack det är förlorat i tidens dimmor… Men själva dödsskallen var faktiskt inte dum alls, jag tycker mig minnas att jag ritade den från ett sådant där luktsudd som var så populärt på 80-talet… En gul dödsskalle.

Som jag bäst tänkte på detta kastade för övrigt spellistans vindlande serpentin ut följande låt – det var bara FÖR mycket.

”Die, by my hand /I creep across the land /killing firstborn man…”

Hehehe – var det ödet? Eller bara att låtlistan inte är så lång? Kul var det iaf… den där låten är ju från ”Ride the Lightning” 1984 och föregår alltså bilden med några år, men är ändå från rätt epok eller vad man ska säga…

Som synes tog mig återseendet en bit tillbaka till förflutenhetens landskap. Vilket är passande en dag som denna när man faktiskt bokstavligen kliver tillbaka i tiden. Det där är alltid en konstig känsla, när man stiger upp, äter sin frukost och förvånat konstaterar att ”tjena vad tidigt det var” när man sätter på datorn. En aldrig så liten avkoppling från herren – eller är det frun?- på bilden, han/hon kommer nog få fatt i en till slut, även om det idag lite snopet blev till att bevista hur alla synbarligen fick en timme till att leva.

”Jag tar dem på våren när de är brunstiga och druckna av solljuset och minst anar det” skrockar han/hon, med lien över axeln och unnar sig själv en timmes V & Å, till tonerna av Metallica.

About thefeatheredsnake

Legal Consultant hooked on history, art & writing

Posted on 31 oktober, 2010, in Döden /Death, Egna Bilder /My Own Pictures, Gudar & Mytologi /Gods and Mythos, Musik /Music, Nostalgia, Sagor /Tales, Teckningar /Drawings and tagged , , . Bookmark the permalink. Lämna en kommentar.

KOMMENTARER TILL INLÄGGET

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: