Indomitus.blog

En månad har gått sedan Anders Behring Breivik utförde sina bestialiska dåd i Oslo och Utöya.
Tidigare har här några av huvudspåren i vad som framkommit om den norske massmördaren och terroristen Anders Behring Breivik gåtts igenom, samt den debatt, eller flertal debatter, som kom igång med orsak av hans groteska dåd. Och just det faktum att dessa dåd nu blivit ämne för en vidare diskussion om samhället har adderat en dimension runt Anders Behring Breivik och hans massmord som går bortom individuella orsakssamband och spekulationer om uppsåt, och det är språkets och den samhälleliga diskursens makt. Hur man skall tala om Brevik och hans likar? Hur definierar man deras ideologi och drivkrafter? Och vilket sorts språk inspirerade och genljöd i mördarens inre, när han satte sin mordiska avsikt i rörelse?

En diskussion om språket i samband med terror och våld har tagits upp här förr, efter Arizona-skjutningarna i januari i år – se https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/01/12/ett-ord-kan-saga-mer-an-mangen-bild/och https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/01/16/nar-hatet-och-motviljan-dominerar-det-offentliga-samtalet/. Förutom terroristbegreppet så är frågan vad samtalstonen eller diskursens språkbruk har på effekt på individer. Min föga originella tes var att förekomsten av våldsamt offentligt språkbruk, eller ett språkbruk som bottnar i hot och tvång och ytterst (men ofta omskrivet) har våld som bottenplatta alltid bör vara ett varningstecken som förebådar våldsamma dåd.

Det har påpekats tidigare här att varje form av större idétradition, som socialism, nationalism, ekologism, konservatism, etniskt särartstänkande, liberalism, religioner av alla sorter och kulörer, kan förvridas åt våldsamma och övervägande negativt orienterade uttryck. En stollig världsbild och tillgång till extremism tar en långt på vägen. Men även om det man tror på förordar våld finns en individuell tröskel som varje person måste överskrida. Inte nödvändigtvis för sig själv – i själva verket är de mekanismer som river de sista hindren mot det extrema våldet av samma sort som de som bygger upp dem: det är grupprocesser, och kommer främst till uttryck i social interaktion och språk.

Den här diskussionen är delvis av gammalt slag, och väl genomforskad ifråga om t.ex. agitationen under tredje riket, där såväl språket som illustrationer som judekarikatyrer anses å ena sidan vara både talande och just illustrativt, men å andra sidan också hetsande och framkallande och spridande av ett klimat där våld blev lättare att genomföra mot utpekade grupper som med språkets hjälp först avklätts sin mänsklighet. Politiskt våld sker aldrig i ett vakuum, och först måste man skapa en berättelse, ett språk, där man själv är hjälten, den hatade fienden inte värd annat än förakt. Sådana berättelser sporrar vidare till handling genom att i en mening kasta ut en utmaning, för den ”djärve” att svara på. Någonting som sporrar den våldsbenägne eller äretörstande, och ger hans våld inte bara mening utan också status.

En av de snällare bilderna från den ökända tidningen der Stürmer, nazistpartiets propagandaorgan kan illustrera detta. Den antisemitiska hatskriften ser sig som en båld riddare som stolt men bistert, med svärdet i hand, reser sig mot de judiskt kroknästa och ynkliga plutokraterna, som i sin kabal samlats i slutna rum för att konspirera mot och suga ut det tyska folket. Exakt så såg sig Behring också, och med automatvapen, anabolapumpade muskler och ett sanningens manifest reste han sig mot de nutida konspiratörerna, slog dem till marken i deras eget hus. Förutom att konspirationen bestod i tonåriga ungdomar på kollo hos ett demokratiskt politiskt parti.

Bilden visar inget blod. Inget öppet våld. Men det ligger där, tydligt under ytan, och manar till efterföljelse. Det är extra tydligt på grund av att det är illustrerat – men grundkoderna, innebörden hos de olika elementen och i stämningen var lagda sedan lång tid. Nazisterna var inte ensamma, men framträdande i bruket av just av symboler och illustrationer, de var mästare på ett slags rått och kraftfullt bildspråk som bar många betydelser i sig och illustrerade en knippe väl identifierbara idéer. Många fler exempel på karikatyrer och artiklar av denna typ kan ses i t.ex. http://www.bytwerk.com/gpa/lustige.htm ).

Redan i språket finns många begrepp som på samma sätt är laddade med våldsamma innebörder, men där våldet i sig förblir outsagt. Se t.ex. uttryck som utgår från ”förräderi”. En förrädare är det värsta som man kan tänka sig, den ultimate svikaren, förtjänt av det yttersta av straff – det är därför t.ex. landsförräderi i krigstid i det längsta (t.om. 1973 i Sverige) straffades med döden. I politiska sammanhang legitimerar således begreppet rättfärdigt våld mot den som förråder fosterlandet, nationen eller den nationella gemenskapen. Inom rasistisk och vit-maktmiljö är följaktligen avledningar på förräderi, som ”landsförrädare” och ”rasförrädare” en stapelvara och så vanligt i xenofobiska bloggar över hela spektrat, från Sverigedemokratsympatisörer till extrema nazister, att det närmast gått inflation i det. Vilket envar som googlar orden omedelbart kan se.

Rasförrädares koncentrationslägermärke

”Rasförrädare” är ett annat hatiskt begrepp, speciellt i att det pekar ut en speciell sfär där ett tvång skall råda, med hot om våld för avvikare: det sexuella området. Det kommer från Nazityskland, där det hade en specifik betydelse: ”rasförrädare” var benämning på ”ariska” kvinnor som hade sexuella relationer med judiska män i strid mot de nazistiska raslagarna. Dessa deporterades till koncentrationsläger, där de hade en egen symbol som uttryckte deras ”brott” (http://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%A4rken_f%C3%B6r_f%C3%A5ngar_i_nazistiska_koncentrationsl%C3%A4ger). Det kan vara värt att komma ihåg – den som associerar sig med folk som använder sådana begrepp umgås alltså med människor som potentiellt vill förpassa de som har relationer med ”fel” folkgrupp till koncentrationsläger.

Våldsromantik, om nu någon trodde det, är inte begränsad till högerns mörkare vrår, bland xenofoberna och extremhögern. Den grasserar även på den andra sidan, och har där en anrik historia av begrepp som i fel miljö kan inbjuda till våld och övergrepp, och en egen variant av hyllning av våld och drastisk handling. Jag glömmer aldrig Emile Zolas illustration av detta i ”Germinal”, med ord som han sätter i munnen på anarkisten Souvarine, denne som föraktar arbetarnas försök att organisera sig fackligt för bättre arbetsförhållanden. Hans botemedel för kapitalismens rovdrift av arbetarna är istället

(Från den franska filmen ”Germinal” från 1993)

För de som i likhet med mig har knackiga franskakunskaper, lyder slutklämmen om målet för aktioner

”[…] anarki, alltings slut, då hela världen skall dränkas i blod och renas i eld… Då får vi se” (min översättning)

Och i slutet av ”Germinal” är det mycket riktigt så att Souvarine placerar sin bomb, och det är arbetarna som dör. Ett sådant handlingssätt är intill förväxling lik den moderne terroristen, en Muhammed Atta eller Anders Behring Breivik.

Den yttersta vänstern har således också begrepp som inte så lite påminner om extremhögerns ifråga om att öppna portarna för våld. Att sådana här begrepp snabbt kittlar de som har våldsfantasier framgår t.ex. av diskussioner runt begrepp som ”klassfiender” som på ett forum som socialism.nu snabbt exalterar gott om folk som känner sig föranledda att visa upp sina låga impulser. Se vidare https://www.socialism.nu/index.php?s=5786a5fb350580a2647ffae87ef1f2a.

I vissa fall använder man exakt samma ord – se t.ex. ”Folkförrädare” som brukades friskt i sovjetunionen och som också nyttjas av extremhögern – det som förändras är inte mycket, extremnationalister åsyftar förräderi mot den etniska nationen, medan stalinister menade förrädare mot statens intressen såsom företrädare för arbetarklassen. Men båda skall förstås våldsamt ”åtgärdas”.

För den som hamnar i vägen för de där våldsamma renhetsivrarna blir det närmast irrelevant var idéerna kommer ifrån: se t.ex. http://kontrovers.se/arkiv/kam/100116-01-kam.html, och en ofrivilligt komisk illustration av vänster/högerbruk av ”f-”ordet med en typiskt förvirrad användning av rasbegreppet kan ses i det högerextrema forumet  Nordisk.nu, se http://www.nordisk.nu/showthread.php?t=21706&page=1.

Det här kan göras övertydligt, genom att lyfta en äkta replik från en wannabee-vänstertok, och se hur lite som krävs för att göra den rumsren på högerextrema fora.

Först originalcitatet:

”En brat från lundsberg kan jag mycket väl se som en klassfiende som jag inte bangar på att boxa på, men jag är väl medveten att ett knäckt borgarnäsben inte per automatik betyder något som helst samhällsomvälvande.”

blir med en högermakeover

”En muslim från Rosengård kan jag mycket väl se som en rasfiende som jag inte bangar att boxa på, men jag är medveten om att en knäckt kroknäsa inte per automatik betyder något som helst samhällsomvälvande”

En muslim eller bördig från mellanöstern som går på Lundsberg (de är inte många, men de finns) lär inte tycka att det är någon större skillnad vem av de två falangerna som knäcker hennes näsa. Vilket är korrekt.

Det finns uppenbarligen de som förstår implikationerna av det där språkbruket och försöker distansera sig från de mer extrema tolkningarna av sådant sätt att stämpla vad man bekämpar – men viljan att hålla fast vissa hävdvunna begrepp är uppenbarligen stark, liksom viljan att alltid vilja trycka på att ”vårt” eventuella våld är en form av självförsvar mot våldtäktsaraber eller polisbrutalitet. Se t.ex. hur en skribent som verkar inom en tradition av frihetlig socialism som inspirerar den utomparlamentariska vänstern idag slingrar sig när han talar om legitimt kontra illegitimt våld http://autonomakarnan.motkraftblogg.net/2009/05/06/klassfiendens-vara-eller-icke-vara/

Nu skall man inte därmed säga att alla är lika goda kålsupare, även ute på extremismens gungfly. Som det påpekats i en kommentar här på bloggen är vissa extremismer åtminstone under vissa perioder mer inriktade på just våld å person än andra, och statistiken över genomförda terrorbrott från Eurostat visar det tydligt ). Det har gjorts en sak av att terrorn som drabbat Norge den här gången inte kom från salafister, de förväntade gärningsmännen. Men ifråga om våldsamhet är det just Högerextremister och jihadister som idag hyser ett märkligt själarnas möte (under 60-och 70-talet skulle röda terrorister varit mer framträdande). För de förstnämnda är våldet en fetisch i sig – arvet från nazismens språk sipprar ner till dem och dess maning till kamp och totala lösningar genomsyrar deras tankevärld. För salafistiska jihadister är det perverterade religiösa budskapet och dess maning till martyrskap och heligt krig som spökar. Och båda säger sig göra det ”i självförsvar” mot de angripande horderna av ”andra”.

Så ser konfrontationens och hetsens språk ut, och följderna av att de släpps lösa är kända. Det är en sak att plädera för självförsvar. Att stå upp och försvara sina värden och medmänniskor kan vara en hedersam handling, speciellt när det sker motvilligt. Men det krävs förberedelser, det krävs en ”startsträcka” för att  i förväg bereda sig att gå ut och aktivt jaga eller våldsamt anfalla motståndare, även den som är en djupt känd antagonist. Den som är våldsbenägen från början kommer lättare till den punkten, men det finns en vid gråskala av mottagliga, som står beredda att hetsa upp sig och de sina för en våldsam konfrontation, och deras främsta förbederelse är ett sinne som krökts och förberetts med ett språk som har resonans hos andra, hos den egna gruppen. Det finns en anledning till att hot-och krigsmetaforer är så omistliga redan i förstadiet till extremism, när man just påbörjat resan till hat och våld. Liknelserna vid krig, vid strid för livet mot en ondsint fiende, möjliggör extrema åtgärder. Drar man ut konsekvenserna av detta kan även vanliga män begå mord och övergrepp.

Slobodan Milosevic inför avskaffandet av Kosovos autonomi 1989

Jugoslaviens sönderfall illustrerar detta väl. Det föregicks före 1991 av ett decennium av spirande nationalism, av alltmer oförsonligt tal och gester, av chauvinism för den egna etniska gruppen och misstänkliggörande och nedvärdering av ”de andra”. Före 1980 skulle de flesta jugoslaver inte ha vetat om de skulle bli arga eller hånfullt skratta åt den som påstått att de olika folkgrupperna snart skulle mörda, fördriva och stoppa varandra i koncentrationsläger i tiotusental. Ett dussin år senare var det ingen som skrattade längre.

Men det var inte en plötslig epidemi av psykopati som slagit till, inte ens en statskupp som öppnade flodportarna. Utan den smygande processen hos demagoger och lokala eliter som blåste på motsättningar i samhället och som tolkade dem i en viss riktning, utan hänsyn till vad de kunde leda till. Slavenka Draculik har beskrivit den nedstigningen i helvetet väl i flera av sina böcker, framför allt essäsamlingen ”Balkan Express”. Hon pekar i en mängd konkreta exempel på hur misstänkliggörandet och missunsamheten blev regel mellan landets invånare, och hur nationaliteten blev allt viktigare som identitetsmarkör, det enda som betydde något. Den brygden var avgörande för att mobilisera en hel generation att ta till vapen mot sina grannar och landsmän. Behovet av att hitta ett sätt, ett språk för att dehumanisera ”de andra” bar ända in till ögonblicket för morden och våldtäkterna. Slavenka berättar i texten ”Konsten att Döda” (http://www.dn.se/kultur-noje/konsten-att-doda) att soldater i färd att begå folkmord i ex-Jugoslavien först hade en slags ”hatseanser” (som de filmade) där de allt mer aggressivt förnedrade sina fiender inför varandra för att underlätta de stundande övergreppen, och i förlängningen morden.

”De serbiska soldaterna på videon gör det för sin egen skull, talar om för sig själva och varandra att männen framför dem är muslimer, som inte är människor. […] Förnedring är bästa sättet att skapa den rätta distansen.”

Lägg märke till att t.ex. Serbiens Slobodan Milosevic kom från en föregivet ”socialistisk” idémiljö – det spelade dock föga roll för innehållet eller följderna av hans nationalistiska hets. Anders Behring Breivik identifierar sig, förutom som nationalist, som kulturkonservativ, kristen och sionist (något som t.ex. högerextremistiska forum haft många knasiga funderingar om). Fenomenet är inte på något sätt begränsat till västeuropa och den rika världen – en av de mest konfliktridna och av intolerant retorik drabbade länderna i världen är Indien – och som påpekas i P1:s OBS nyligen är det ingen slump att Breivik ser med gillande på indiska nationaliströrelser som BJP och Shiv Sena och dessas islamfientliga och antimulitkulturalistiska tirader som eldat upp en månghövdad svans av extremister genom åren. Hör programmet på http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=4653609.

Allt är accidenser, för att tala med Aristoteles. Essensen är hatet, tron på den avgörande konflikt som kastar hänsynen åt sidan, och det våld som föds därur. Och det är fenomen som kan prägla många.

För att masstillverka ”Breivikare” krävs dock en lång uppförsbacke, en stigning som sker gradvis och börjar i det föregivet ”normala” offentliga samtalet. I tillvänjningen vid kränkande och illvilligt tal, i en ständig övning och bekräftelse av att det är OK att låta sig ledas av fördomar och förnedrande stereotyper. Det här är den vidare offentlighetens spelplan, politikens och de breda folkrörelsernas, numera också nätens forum och kommentatorsfältens. Det är i denna offentlighet som den första ronden mellan det öppna, toleranta samhället och dess fiender sker. Tonläget där blir på många sätt en slags audition och också en exponent för de drifter och idéer som de ruvande extremisterna sedan tar till sina slutgiltiga konsekvenser.

←Föregående Inlägg om terrorattackerna i Norge: Mördaren i Norge 5 – Anabola och Psykopati förklaring till Breiviks Våld?

————————————————–

Några som analyserat och plockat sönder Breiviks manifest och världsbild, och granskat hans inspirationskällor är bl.a. Lars Fr H Svendsen som pekar på det reaktionära draget i Breiviks idéer. http://www.svd.se/kultur/understrecket/de-obegripliga-dadens-tanklosa-manifest_6360126.svd och Mattias Gardell, ”Om Terroristens Logik” http://www.aftonbladet.se/kultur/article13391464.ab. Anders Gustafsson diskuterar i Dagen om Breiviks relation till sin självpåtgna identitet som ”kristen” http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=272940. Den militaristiska attityden hos Breivik tas upp av t.ex. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/vart-samhalle-foder-terrorismen_6376356.svd.

Om förekomsten av hatbrott och hatpropagandas potential även i frånvaro av Breivikarmassakrer se http://www.svd.se/opinion/brannpunkt_6370824.svd

Frågan om framväxten av intolerans på nätet som en kittel där intolerans och extremism kan gro och växa till tas upp i http://www.svd.se/opinion/brannpunkt_6385734.svd

Om det normaliserade hatet skriver Ingrid Hedström: http://www.dn.se/nyheter/livsfarligt-nar-hatet-normaliseras

Zaramis är en annan bloggare som tagit upp många faktorer med i Breivik-fallet – http://www.zaramis.nu/blog/2011/07/29/terrorismens-orsaker-2/

Ola Larsmo tar också upp Slavenak Drakulics ”Konsten att döda” i en intressant liknelse, där han pekar på vissa tendenser i den moderna tonen på nätet http://www.dn.se/kultur-noje/essa/ola-larsmo-sa-kan-spraket-bana-vag-for-massmord. Se också http://www.aftonbladet.se/kultur/article13473196.ab.

Om nazistisk propaganda i der Stürmer http://en.wikipedia.org/wiki/Der_St%C3%BCrmer och andra publikationer före och under kriget, finns för den som vill fördjupa sig en utmärkt samlingssida, http://www.calvin.edu/academic/cas/gpa/ww2era.htm med massor av underavdelningar som tal, serieteckningar, artiklar med mera.

Slavenka Drakulić har skrivit flera böcker som berör förhållanden på Balkan under och efter det Jugoslaviska sammanbrottet i början av 90-talet. Se bland annat Balkan Express och Inte en fluga förnär: krigsförbrytare inför rätta.

Om Emile Zola för 2000-talet, se http://pubs.socialistreviewindex.org.uk/isj96/birchall.htm