Bloggarkiv

En kvinnlig stridis bekymmer i Afghanistan


Ett inslag som gick mig att fundera över relativa problem här i världen.

Så här har vi alltså Överste Latifa Nabizada. Hon är Afghanistans enda kvinnliga stridspilot, ner från två, men hennes kollega dog i under barnafödsel. Nu kör hon själv ryska helikoptrar kors och tvärs över krigets Afghanistan. Ett oerhört farligt jobb, med döden som insats.

http://www.npr.org/2011/09/15/140147424/for-afghan-female-pilot-a-long-turbulent-journey

Klicka bild för länk

Men vänta, skrev jag själv? Hon är inte själv i den flygande likkistan. Hon har sällskap, i cockpit till råga på allt, av sin 5- åriga dottern Malalai. Afghanistans väpnade styrkor har nämligen inte någon som helst barnavård. NATOs eller USAs styrkor har ingen sådan kapacitet på plats heller – de räknar liksom inte med att deras soldater skall ha barn med sig, eller ens runt sig. Och uppenbarligen har de, trots att de förnumstigt försökt avråda Latifa, ingen som helst karl med ett uns psykologisk insikt eller förmåga att hantera barn heller, eftersom lilla Malalai tokdissar alla klumpedumpar som försöker skilja henne från mamman. Som varje barn skulle förstås. Och oavsett sitt livsfarliga och enormt krävande jobb har Latifa trycket på sig att vara den som skall ta hand om barnen.

Latifa har uppmärksammats tidigare, bl.a i en artikel i sydsvenskan förra året. Hon har fått turnera till olika länder för att visa en västtillvänd bild av det regeringsstyrda Afghanistan. Men under hela den tiden har som sagt ingen anordning kommit på plats för att ta hänsyn till barn och familj – sådant tjafs.

(se http://www.sydsvenskan.se/varlden/article1285792/Om-talibanerna-far-tag-pa-mig-sa-hugger-de-huvudet-av-mig.html).

Talibanerna skulle inget hellre önska än att sätta en missil i den cock-piten. Två hyndor till helvetet, så ser de det. Må död och pina drabba de svinen.

Klicka för länk

Tyvärr har de haft vissa framgångar med att dra ner just helikoptrar. Vissa dementa personer har glömt att vi, väst, försåg Mujahedin med stingermissiler på den gamla usla Sovjetinvasionens tid, för att skjuta ner deras Mil Mi 24D Hind-stridshelikoptrar. De där sortens missiler, och deras leverantörer, lär snurra omkring där ute fortfarande, hur mycket än jänkarnas censurbyrå försöker lägga locket på det.

(se om missilteknologi i händern apå talibanerna i Afghanistan http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/asia/afghanistan/7910482/Wikileaks-Afghanistan-Taliban-used-heat-seeker-missiles-against-Nato-helicopter.html, http://articles.latimes.com/2010/jul/28/world/la-fg-afghan-missiles-20100729)

I en situtation där de ställs på sin spets ser man den totala tomheten och moraliska intigheten i könsrollerna. Överste Nabizada deltar med livet som insats för att bekämpa de som skulle förslava eller värre inte bara landet självt utan alldeles speciellt henne och hennes dotter. Men Afghanska män tar inte hand om barn. Och någon större glädje av sina förment progressiva allierade har Latifa inte heller. Västerländska män…har bättre saker för sig. Den absurda följden av att ingen annan i en helt igenom mansdominerad organisation förmår ta hand om barn, eller kan inge mor och dotter med förtroende för att de kan göra jobbet visar sig.

Så där åker de fram, mamma pilot och barn över slagfältet. 

Jag lyfter på hatten för den modiga och självständiga Latifa Nabizada och hennes dotter Malalai, må hon ta efter sin mor. Min första impuls när jag läste om dem var att jag gärna skulle ställa upp för dem – hade jag medlen, skulle jag åka. Det skulle och borde vara en ära för en man att bistå sin värdiga och upphöjda syster. Det säger något inte bara om Afghanistan, men vår Misogyna Värld överhuvudtaget, att inte ens en Överste kan få vettig hjälp med en sådan sak – om hon är kvinna.

kofliktareor i Aghanistan 2010

—————————————-

Kozure Okami

Nördig som man är fick Latifa Nabizada mig att tänka på den japanska serien Ensamma Vargen och hans Valp (utkommen i Sverige under namnet Samuraj), Kozure Okami, där Shoguns f.d. skarprättare drar land och rike rund med sitt minderåriga barn Daigoro i barnvagn, i syfte att hämnas en massaker på sin familj och klan.

Mer om Latifa Nabizada http://www.npr.org/2011/09/15/140147424/for-afghan-female-pilot-a-long-turbulent-journey, https://www.wfgkc.org/blog/blogs/topic.php?t=11, http://www.skysisters.com/seize%20the%20sky.html, http://www.sydsvenskan.se/varlden/article1285792/Om-talibanerna-far-tag-pa-mig-sa-hugger-de-huvudet-av-mig.html, http://feministbloggen.blogspot.com/2010/11/extrema-fall-av-diskriminering.html, http://www.kqed.org/news/story/2011/09/15/68191/for_afghan_female_pilot_a_long_turbulent_journey?source=npr&category=world,

Andra artiklar om helikopternerskjutningar i Afghanistan den sista tiden http://www.globalresearch.ca/index.php?context=va&aid=25935, http://www.guardian.co.uk/world/2011/aug/07/us-helicopter-afghanistan-rescue-mission, http://www.dailymail.co.uk/news/article-2023123/Special-forces-helicopter-shot-Afghanistan-mission-rescue-fellow-Navy-SEALs.html med flera med flera.

En lista på incidenter och krasher med flygfarkoster i Afganistan http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_aviation_accidents_and_incidents_in_the_War_in_Afghanistan

En bild kan säga mer än 1000 ord… om Afghanistan?


TIMEs magazine publicerade nyligen en längre artikel om situationen i Afghanistan med en anslående, vissa skulle säga sensationell, omslagsbild och titeln ”What happens if we leave Afghanistan”. Bilden  väckte starka känslor, men visar också på det vanskliga i just detta när man har att informera sig om en komplicerad fråga.

TIME omslag Augusti 2010

Min första reaktion är raseri och hat. Jag kan inte undgå det, och dessutom framträder, som en fruktansvärd spökbild de som är mig så kära på platsen för flickans ansikte.  Och även om det inte var så skulle det vara nog med den unga kvinnans, enligt artikeln en 18-årig flick vid namn Aisha, öde för att jag skulle önska av hela mitt hjärta all olycka och allt som är ont på de som gör så här. Men där finns också en liten tagg, där jag känner att jag blir manipulerad.

Det finns en scen i filmen ”Juryn – A time to Kill”, där den vite sydstatsadvokaten (spelad av Matthew McConaughey) appellerar till den mestadels vita juryns medkänsla för den anklagade svarte fadern(spelad av Samuel L Jackson) inför rätta för mord genom att be dem tänka sig hur de skulle känna sig om deras döttrar blivit brutalt våldtagna. Problemet är bara att det är fastställt att Sam L Jacksons figur slaktade gärningsmännen med ett maskingevär. Han gjorde verkligen det. Och slutklämmen, eftersom juryn går på advokatens linje, är att fadern blir frikänd för mord, att hans erkända dödande utgjorde vad som på amerikanskt rättsspråk kallas ”justifiable homocide”. Berättigat mord. Det är klart, i ett samhälle som fortfarande hänger sig fast vid dödsstraffet är den sortens resonemang aningen lättare att rationalisera. Men inte mycket. Det finns ingen motsvarande rättsfigur i nordisk rätt – det närmaste vi kommer är Brottsbalkens nödvärnsparagraf. Men här var det inte tal om nödvärn, utan om att det var rätt att döda gärningsmännen och att samhället skulle försätta hämnaren på fri fot, utan straff. Omkvädet är att målet helgar medlen.

TIME gör här något liknande. Genom att visa oss talibanismens ansikte skall man påminnas om varför det är rättfärdigt att år efter år föra ett krig, som har små utsikter att nå något som ens avlägset liknar en total ”seger”, mot de ”onda män” som gör sådant som på bilden. En tudelad känsla tränger sig på. Genom att appellera till vår medkänsla med de afghanska kvinnornas öde och i mitt tycke legitima hat mot gärningsmännen skall vi alltså…vadå?

Jag minns nämligen, även om det verkar antas att man drabbats av hjärnsläpp därom, hur Talibanernas fundamentalistiska koranskolor i Pakistan en gång kunde sättas upp, och i vilket sammanhang. Inte ett pip hördes, vill jag minnas, om hur Pakistanska säkerhetstjänsten SIS och saudiska oljepengar hjälpte till att finansiera de framväxande talibanerna i början av 90-talet. Deras kvinnosyn var precis lika förkastlig då. Men väst, och främst USA, hade ju uppmuntrat de två ovanståendes roll i uppsättandet av institutioner som kunde användas för att bekämpa motståndaren i kalla kriget, dåvarande Sovjetunionen. Det var också så Al-Qaida kom igång, det var så Usama bin Laden fick sitt elddop. De afghanska kvinnorna har anledning till bitterhet mot de som nu skulle vilja ”rädda” dem, nämligen oss, som knappast brydde sig om att priset för dem för att köra ut sovjeterna från Afghanistan var antingen död genom en galen USA-stödd krigsherres granater eller tortyr eller värre genom sinnesjuka saudifinansierade mullors försorg.

Det kan vara värt att påminna sig att detta angår oss. För närvarande strider över 500 svenska män och kvinnor i vapen i Afghanistan, för att försöka bidra på något sätt till att att landet inte åter förvandlats till ett av vansinniga teokrater härjat helvete. Nu när det är mot sistnämnda kampen förs, skulle man då inte önska sig, och stödja, seger mot Talibanerna?

Jag kan inte önska annat, och bilden visar det klart, som om det behövdes en påminnelse. Det är sorgligt att vi måste ta ställning sida vid sida med en supermakt och dess mer än tvivelaktiga allierade i den muslimska världen, som aktar människors liv och värdighet för intet då det passar dem. Men om valet är talibanernas seger måste man då inte bita i detta svavelsyrasura äpple? Jag påminns om hur föga enkel denna fråga är när jag läser artikeln om de afghanska ulemas (muslimska rättslärda) lilla konferens nyligen, där de bad den väststödde presidenten Karzai att återinföra så mycket sunkig sharialag som möjligt. För den som inte är dement kan det inte finnas några enkla svar.

Avslutningsvis måste jag dock erkänna att TIMEs något försåtliga vinkling i någon mening lyckas. En bild kan verkligen vara ett kraftullt vapen, även om den inte visar på något man med sitt intellekt inte redan kände till. Oaktat det förblir den starkaste känslan hos mig,  och den vars knappar TIME vill trycka på, en önskan att talibanerna skall nedkämpas tills de aldrig mer vågar kräla fram från under de stenar där de fordom dvaldes. Ibland kväver verkligen avskyn alla ens andra känslor och tankar.

Så. Må det beredas för talibanerna och deras understödjare, nu och i det förgångna, en nedrig brasa. Och må död och pina drabba alla de vidriga kräk runtom i världen som institutionaliserar tortyr, vanställande och mord på kvinnor, och de cyniska makthavare som vänder dövörat till, när det gagnar dem.

Läs mer

%d bloggare gillar detta: