En bild säger mer än 1000 ord – Om Stilar för känslolägen
Ett kort inlägg från sjukbäddens kant
Jag har lekt lite med några olika stilar för att få fram vissa stämningar och känslolägen för storyboards som skildrar mer ett inre tillstånd än något annat. Här kan man se en variant. Motivet är karaktären Yakane, vars blodiga gärningar bland mycket annat renderat honom tvångssyndrom med avseende på renlighet. En trevlig ölkväll med vänner kladdade jag ner en snabb skiss mellan de gick till avträdet, och nyligen tog jag fram den igen för det här tillfället.
För en sådan bild är detaljrikedomen inte det viktiga, utan ställningen, stämningen. Yakane sitter hukad, inkrökt i sig själv, i ett slags krampaktig position. Man ser inte den handlingskraftige och kraftfulle mannen här, utan en böjd figur, berövad sin kraft. Skissen är rätt mörk, och jag tänkte att stärka det svarta för att få fram en slags kontrast, av mörka skuggor som svarar mot skuggan i Yakanes inre.
Jag sneglade som förut mot förebilden Frank Miller – ingen behärskar djup svärta som han grö i t.ex. ”Sin City”. Så jag avvarade alla gråskalor och tog fram en bild helt och hållet med svarta och vita fält, med ett undantag – Yakanes ärr och tatueringar som jag lämnade mörkt röda, för kontrastens skull. Regnet som vita streck och stänk framhäver det mörka och gör också bilden kall, som om regnet sticker som knivar mot huden.
Behandlingen gjordes snabbt, men resultatet är inte helt misslyckat. Inte som Frank förstås, men som en studie över hur man kan lyfta fram en stämning som är mörk och lite dyster, framhävande en annan sida av den utåt så starke Yakane är det en möjlighet – en väg framåt. Det ger en aning, man kan tänka sig resten av scenen för en Yakane som hukar i mörkret, i iskallt regn och söker tvaga bort den smuts han känner häftar vid hans själ.
Publicerat på 17 oktober, 2011, i A'ratauma, All vår början bliver Svår, Egna Bilder /My Own Pictures, En bild säger mer än tusen ord, Färgläggning i Dator /Digital Coloring, Frank Miller, Photoshop, Serier /Comics, Skisser/Sketches, Storyboards: Parricida, Yakane och märkt naken i regnet /naked in rain, Naken man /Nude male /hombre desnudo, rita känslolägen /draw emotion, Sin City. Bokmärk permalänken. 2 kommentarer.
Indomitus.blog 
Mycket bra arbete, som jag gillar. Har även läst en del Frank Miller i min dag. Känner inte till ngn som har kroniskt renlighetssyndrom, utom en chef jag känner – mötte honom idag i bastun, men så länge vi inte tränar på löpbanden bredvid varann, typ (jag snorar o harklar ngt fruktansvärt) är det ok… Tror snarast andra symptombilder e vanligare vid extrem stress, i de fall jag kan bedöma sånt här.
Även de tidigare bilderna (osorterade!) faller mig mycket i smaken
Tänker på den frankiske ambassadören Liuptand, som Alf Henriksson nämner i sin ”Byzantinsk Historia”. Han inkvarterades i Blancherniai-palatset, UNDER den våning som var väringagardets kasern, och med tanke på deras olidliga slammer i trapporna dagtid, samt deras ännu värre supfester och allmänt störande beteende, var där ännu värre nattetid. Det var helt enkelt lögn i h-streck-e för ambassadören att få sova. maten var oätlig, och innehåll romersk fisksås, och där droppade från taket, tydligen öl och annan orenlighet, som rann nedåt, bla från bastun. Under en fest skall väringarna ha gett sig till att skjuta med armborst eller pilbåge (i fylleri !) emot kejsaren själv, som uppenbarade sig på en av palatsets balkonger, men då skall han ha räddats av en skrivare, som fångade pilen med utspärrade fingrar, och så fick den rakt genom handflatan. Saken tystades ned, och skrivaren fick såklart ingen belöning.
Mats G Larsson, i boken ”Väringar i Miklagård” tror jag att den heter, skriver också om detta, så scenen finns belagd ur flera källor…
Den person jag kallar ”ärkeängeln” och som ibland kastar böcker och kristallvaser på mig – men bara när vi har avlastningssamtal – annars är han fullt normal – ser ut lite sådär. Han är ett slags ”gånge-Rolf” som inte kan passa in i normala fordon, och som – i kraft av sitt ansvar och sina erfarenheter – nog inte kan klankas på. Han har upplevt förfärligt mycket, med tonvikt på förfärligt, och jag, som inte är kvalificerad att ta tag i alltihop, när han uppenbarar sig, har åtskilliga problem att ta i tu med situtationen… Vilket hedniskt leverne !
GillaGilla
Tackar Tannhauser.
Hehe, jag har också skrattat mycket åt Liutprands litania. Stackarn utsattes ju för en klassiskt diss, av samma sort som t.ex. de Kinesiska kejsarna och även bysantinarnas efterföljare Ottomanerna utsatte sändebud för – ett slags öppet nedlåtande avfärdande, för att verkligen gnugga in hur totalt överlägsen den högre kulturen var sändebudets barbariska hemvist. I Liutprands fall föll det tydligen också på en ovanligt gnällig och humorlös typ. Det var dock inte bortkastat på hans uppdragsgivare som väl förstod insinuationen. Bysans var ju oändligt överlägsen det krisridna västerlandet vid denna tid (andra hälften av 900-talet), och upplevde just en av sina toppar av makt och militär såväl som ekonomisk styrka.
Alf Henriksons Bysantinsk Historia är för övrigt en av mina absoluta favoriter, jag läser den på nytt varje år.
Intressant vad du säger om renhetsmanin – jag har läst och studerat lite om posttraumatiskt stressyndrom, och just renhets-OCDn som jag skrivit in åt Yakane har som du mycket riktigt påpekat inte direkt koppling till just stridsupplevelsen, utan mer med vissa speciella händelser i karaktärens ungdom. Tro mig, han lider av de klassiska PTS-syndromen också, som ständig vaksamhet, sömnsvårigheter, maladaptiv aggression, vissa hallucinationer osv också. Han är inte mentalt frisk, men funkar någorlunda i möblerade rum om han vistas i en starkt kontrollerad miljö, fylld av speciella riter och rutiner. Det är en av de saker han uppskattar med mitt fantasy-bysans för övrigt.
GillaGilla