Kategoriarkiv: Kultur & Samhälle: studier / Culture & Society Studies
Dumskallarnas konspiration…”särintressen” och enveckasförsvaret
Om en statsministers försägelse, som avslöjar en grumlig syn på staten, på rikets säkerhet och om hur maktfullkomligheten smyger sig på den som styr för länge.
Den senaste veckan har debatten rasat om Sveriges försvarskapacitet och Reinfeldts märkligt klumpiga uttalande i efterbörden av att ÖB Sverker Göranson, (vilket senare bekräftades av Försvarsminister Karin Enström) slagit fast att försvaret kan stå emot ett punktanfall på en plats i en vecka. Typ. Med lite hjälp.
Vissa, som min bloggkollega Tannhauser, på bloggen ”Hedniska Tankar” har varit enormt affekterade och instämt i rop på att Fredrik Reinfeldt skall avgå. Tannhauser tar det lite personligt, kanske förståeligt med tanke på hans bakgrund. Men även mer distanserade sinnen måste dra öronen åt sig över vad Reinfeldts kommentar öppnar för inblickar ifråga om perspektivet hos honom och hans klick av ledande regeringsmedlemmar.
Varför är det så bestickande med att vifta bort kritik av Försvarets försvarsförmåga med att det springer ur ”ett särintresse”?
I svenskt politiskt språk, påverkat som det är av koncesus och samsyn av vad som är statens roll, finns en viktig dikotomi, mellan vad som anses vara ett särintresse och det allmänna intresset. Sistnämnda ses som något som är allmänt omfattat och en överskridande nyttighet, medan ”särintresse” har drag av själviskt egenintresse från en från det allmänna fjärmad grupp. Att det här förhållandet gäller över det politiska spektrat kan noteras av att ett liknande rabalder kunde höras när Göran Persson som finansminister utropade att Facket bara var ett särintresse bland andra, vilket fler än undertecknad påmint sig. (Se sydsvenskan, Svd med flera)
Men däri har de båda Fel, Reinfeldt syns det mig, i än större grad än Persson. Vad försvaret än är, är det inte ett särintresse, det är en av de mest fundamentala åtagandena för en Stat som man kan tänka sig. Det behöver man inte vara en fan av Hobbes ”Leviathan” för att inse, vilket framgår väl av de förundrade kommentarerna från ledarredaktioner från runt hela landet (se längst ner på inlägget). Försvarets funktion är unik, det garanterar själva statens fortlevnad, kan bara bedrivas av staten, och är också något som kommer alla medborgare till del, för att inte nämna också springer ur allas ficka. Mer allmänt än så kan det inte gärna bli.
Reinfeldt verkar dock ha gjort en freudiansk felsägning och råkat yppa vad han egentligen tycker, nämligen att försvaret inte är så angeläget för honom. Fram skymtar den arrogans och tilltagande överlappning av de egna preferenserna med statens som ofta omärkligt (fast ibland faktiskt ganska tydligt) men obönhörligt smyger sig in när man haft makten alltför länge. Jämförelsen med Göran Persson ovan är här också motiverad. Man börjar sätta likhettecken mellan sig själv, sina egna prioriteringar och statens uppgifter.
I försvarets fall är det, oavsett vad man anser om behovet av ett sådant, särskilt bestickande. För detta allmänna intresse är också särpräglat, på så sätt att det mer än många andra intressen bestås med ett särskilt uppdrag som kan användas som måttstock för dess tillstånd. Världen över sysslar de som har att bestämma sina staters försvar i en någotsånär transparant miljö med frågor av typen: Vad skall försvaret klara av att göra?
Försvara hela landet under överskådlig tid? Eller bara delar av det, eller bara en begränsad tid? Mot alla fiender eller bara en viss? Skall det vara ett renodlat defensivt försvar eller skall man kunna gå till angrepp? Skall man kunna operera under flera stridsskådeplatser? Hur snabb skall mobilisering kunna ske? Skall man kunna samverka med andra? Och så vidare och så vidare.
Se där frågor vars svar, vilken bestäms av ansvariga, civila politiker i demokratiska länder, sammantagna avgör hur försvaret skall bedömas ifråga om hur det uppfyller sitt uppdrag. De som ställer och skall ställa de kraven skall vara de folkvalda – att undanhålla detta ansvar för folkrepresentationen skulle utgöra ett element av militärt styre över ett avgörande politikområde. Men militären, som har sakkunskapen, skall å sin sida redogöra sanningsenligt för hur man planerar att leva upp till kraven som ställs på dem.
I nuläget har försvarets främsta representanter öppet påtalat vad de klarar av med de resurser och den organisation de har att verka med. Detta tycker vår statsminister tydligen inte om. Uppenbarligen är det faktum att detta redovisas öppet, vilket ledet till diskussioner huruvida man får förändra försvarets deklarerade målsättning eller eljest skjuta till resurser, föranlett statsministern att blotta en sida av sig och en syn på staten som är värd all kritik.
Flera saker står ut: dels är det är oerhört svagt, och ett tecken på maktfullkomlighet, att faktum att man får verkligheten beskriven för sig föranleder en att döma ut ett vitalt allmänintresse som något suspekt och egennyttigt. För det andra avslöjar det en betänklig syn på vad staten är, och vad dess uppdrag består i. Det mynnar också ut i att regeringschefen tydligen tror att försvaret är något som man kan hyvla i hur som helst, utan att behöva svara för följderna.
Och det här gäller oavsett vad man anser i själva sakfrågan om försvarets budget. Många som vill spela över Reinfeldts fadäs menar att ”man inte skall märka ord”. De glömmer att det vi pratar om inte är ett ord, utan ett helt begrepp, laddat och avslöjande för personens syn på en av politikens grundvalar. Vad Reinfeldt, i stället för att försäga sig, kunde ha sagt, med ett uns av mindre självtillräcklig mentalitet, är att försvaret förvisso är ett vitalt intresse, men har sin plats bredvid andra sådana. Det är inte avgörande eller överflyglar alla andra hänsyn. Hade han sagt det, vilket i alla fall täcker in in del av vad han menar, hade han stått på mycket mer stadig mark, och dessutom kunnat delta i en viktig diskussion utan dumstrut.
Vi är rätt många i Sverige som anser att vi skall ha ett försvar som faktiskt kan, tja, försvara landet, och då helst mer än en vecka, om inte annat så för den geopolitiska tyngd som det innebär att faktiskt kunna ställa upp med vapen i hand de gånger de krävs, inte bara för direkta hot mot det egna landets utan för andra angelägna uppdrag. så som fredsbevarande uppdrag med mera. Hans och hans kohorters sätt att visa att de inte delar denna syn, och dessutom slår ut mot var och en som har mage att påtala det, bådar inte gott för Landet. Denna blogg önskar att fler skall komma ihåg det där, nästa gång det är dags för allmänna val.
————————————–
Blandat ur kommentarer om Reinfeldt och Försvarsfrågan i medier…
- Svenska Dagbladet
- Sveriges Radio P1 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=5427232
- Aftonbladet http://bloggar.aftonbladet.se/ledarbloggen/2013/01/att-kalla-ob-for-sarintresse-ar-inte-sa-regeringsdugligt/
- Dagens Nyheter http://www.dn.se/nyheter/politik/reinfeldt-forsvaret-ar-ett-sarintresse,
- Göteborgsposten http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.1267957-kritik-mot-reinfeldt-om-forsvaret
- Sydsvenska Dagbladet
- Sydöstran/Blekinge Läns Tidning http://www.bltsydostran.se/ledare_blt/forsvaret-ett-sarintresse(3625853).gm?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+blt-ledare+(BLT+Opinion%2FLedare)
- Dagens Industri http://www.di.se/#!/artiklar/2013/1/29/reinfeldt-forsvaret-ett-sarintresse/
- Sundsvalls Tidning http://st.nu/opinion/ledare/1.5530267-forsvaret-ett-sarintresse–
… och några Bloggar med lite olika vinklar på saken
- Hedniska Tankar http://tannhauser3.wordpress.com/2013/02/01/alla-eniga-om-reinfeldt-efter-odens-dagen-han-maste-bort-och-det-nu/
- Alliansfritt Sverige http://www.alliansfrittsverige.nu/2013/01/reinfeldt-kallar-forsvaret-sarintresse.html
- Den Sjätte Mannen http://nyheter24.se/blogg/6mannen/2013/01/29/ett-sarintresse-i-nationens-intresse/
- Mina Moderata karameller http://minamoderatakarameller.blogspot.se/2013/01/det-har-med-forsvaret-och-sarintresse.html
- Morgonsur http://morgonsur.wordpress.com/2013/01/29/om-sarintressen/
The Monster Within…utflykter i monstrigt (?) utseende del 1
Om vad som är ett monster, och om att konceptualisera det bestialiska och demoniska för utseendestudier och storyboards.
Det finns flera instanser av tämligen odjursaktiga typer i min berättelse. En vän sade för en tid sedan, efter påseende av några av konceptstudierna, att vissa inte såg tillräckligt ”demoniska” ut. Det där låg och jäste i mig därefter, och i tiderna efter gjorde jag ett antal studier och nya koncept.
Jag tog det hela som en utmaning, och dessutom har övningarna genom tiden klart visat på en röd tråd. Det monstruösa har vissa särdrag. Till att börja med är ens fantasi faktiskt oftast begränsad, och tenderar att återvända till sådant man har något litet hum om. Sedan finns de mänskliga instinkterna, som gör oss medfött benägna att akta oss för sådant med tänder och tentakler som kan skada oss. Farliga djur, med andra ord. Speciellt farliga djurs käftar, symbolen för att också du och jag kan bli någon annans mat.
Till detta finns också skräcken för det djuriska i sig, för att i mening förlora greppet om den egna mänskligheten. Det är inte minst därför kannibalen, galningen eller den groteskt ätande och sönderslitande vilden skrämmer den mer etablerade land- och stadsbon.
Mina tankar i hur man kan avbilda min berättelses första protagonist Yakane lite mer monsteraktigt tog alltså utgångpunkt i det bestialiska, i rovdjurets anblick.
Yakane lyckas som regel hålla sin inre best i schack, eller snarare är han i såpass fas med det hatiska och mordiska i sitt inre att det skymtar fram på sätt som är inom ramarna för det någotsånär naturliga.
Jag kom att tänka på en artikel om steroider och ett foto som ska illustrera s.k. roid rage, den steroinstinnes okontrollerade ilska. Något sådant torde vara det sista många av Yakanes stackars motståndare ser, innan han sliter sönder dem. Det är illa nog.
Men sedan kommer de ögonblick då han tappar koncepterna helt och förändras, förvandlas till en klösande, vrålande best. Bokstavligen.
Då vill man vara långt borta.
kladdar koncept Yakanes odjursgap
Via några tunnelbaneskisser kom jag att jobba på ett stort gap, komplett med tänder och allt, snarlik rovdjurskäftar. En komplicerande faktor är att det där är något som sker mot Yakanes vilja, det är en förbannelse, och plågar honom. Jag funderade på hur man kunde få med det elementet också – det motvilliga monstret, vrålande i ett slags plågat raseri. Eftersom käftarna tar så mycket av anblicken och får ansiktet att försvinna blir nästan bara ögonen kvar, för att få med element hämtade från ansiktsuttryck som antyder smärta, eller sorg.
Yakanes vilddjursgap tuschskiss
Med litet blodad tand jobbade jag vidare på en kollega till Yakane som gått ner sig några steg till i vrålande fradga-uttryck. Redovisad i ett tidigare inlägg såg man Djaq-chigin, ”odjuret”, den oöverträffade stridsmaskinen från Kiralatet, spetsande en framstormande tudjut, min berättelses mongoler, med häst och allt. Det var apropå honom som B. sade att det ”fattades äkta demoniskt uttryck”.
Nu har det påtalats för mig att redan den där spetsningen i sig är frånstötande för iaf djurvänner, och man tycker att det finns något oroväckande i själva handlingen i sig, hur något som iaf på ytan ser mänskligt ut hejdar ett framrusande ekipage av häst och ryttare som vore de en marshmallow. Men den enklare poängen är att det finns ett skäl till att snubben bär en mask.
Vad finns under den? Djaq-chigin är den fysiskt kraftigaste av Merge, ”Jägarna”, de som enligt legender går på rov efter människors själar. Vilande djupt i underjordiska kammare släpps han bara ut i tider av yttersta kris, bunden med kraftiga formler och så kontrollerad det går, för hans mänsklighet är efter hundratals år till största delen bortfrätt, och han lever bara för striden och dödandet. Själva namnet, ”jägarna” fick mig redan för många år sedan att tänka rovdjur, dvs Predator, och filmerna med sanna namn. Och trogen som man är sina influenser, lät jag mig ledas av anblicken av de människojagande aliens intressanta käkparti…
Jag jobbade fram en variant som skulle funka utifrån en människoskalle, och som det utvecklade sig kom hela processen av öppnandet av ”odjurets” gap med på bild. En rentecknad och tuschad skiss ger oss bilden av tandläkarens mardröm, eller dröm, om man så vill…
Djak-chigin ”odjuret” från ”normal” till… tja mindre normal
En annan figur, som också figurerat i tidigare inlägg (t.ex. ”[…] serier, highlander, demoner & mongoler i en salig röra”) är den demoniske Kashar. Kashar blir besatt av den Blodögde Guden Kaela på gränsen till en annan värld. Hur skall man skildra den totala förvridningen som besatthet av ett annat, gudalikt väsen skulle innebära i bild? Det är ämnet för nästa inlägg på detta ämne.
Se nästa del: ”The Monster Within […] del 2”→
Se bilderna ovan i sitt sammanhang av illustrationer för min berättelse i galleriet
Galleri för A’ratauma / The A’ratauma Gallery
En fråga om hår – funderingar om en intim detalj i historien
Hemma efter ännu ett äventyr på sjukhus och en återkomst till bloggen, kom jag att påminna mig en kul fråga som kom upp vid juletid apropå de pågående kroppsstudierna av Corinna, och frånvaron av… hår.
Det var en lustig och intressant diskussion. Efter att ha granskat skisserna av Corinna som publicerats i inlägget Corinna: den Sköna Krigaren del 3 – Kropp i Vila och Sittande påpekade Min gode vän Björn:
Corinna knässittande nakenstudie
”Men…hon har inget…hår?”
”På kroppen menar du?”
”Hm-m”
”Just det. Yakane har nästan inget hår heller, om du minns”
”Aaha, sant, det hade jag faktiskt inte tänkt på…”
Pablo & Björn, på krogen efter ett halvdussin öl…
Redan det faktum att man som just man kanske inte omedelbart tittar och kommer ihåg om en annan naken man har eller inte har en massa könshår är ju iofs intressant. Jag är ju förstås den som skapat bilderna ifråga, och varje millimeter av dem är följden av ett medvetet kreativt beslut från min sida. Bortsett från rena misstag finns det således inget som hamnar på papperet utan att jag tänkt igenom det. Noga.
Corinna som sultanens främsta konkubin
Yakanes och Corinnas brist på hår är således ingen slump, utan baserad på en strävan efter realism ifråga om ett kulturellt fenomen: nämligen att det var brukligt i mellanöstern att man avlägsnade större delen eller allt kroppshår.
Redan i inlägget Sneek Peek på Corinna som högsta konkubin har det omtalats att Corinna liksom Yakane är en imanist, dvs min berättelses motsvarighet till muslimer. Såsom intresserad av det medeltida Islam har undertecknad bedrivit studier i dess civilisation under mer än 20 års tid, och mellanöstern intar en central del i min berättelse.
Det är i sammanhanget ett oomtvistligt faktum att hygienen i de muslimska länderna ca 1300 AD låg en sådär 500 år före de dåtida västerlänningarnas. Då var seden sådan i mellanösterns städer att alla respektabla män och kvinnor regelbundet besökte hammam, de ofta överdådigt byggda badhus som fanns överallt i den muslimska världen.
Hammam eller turkiskt badhus, Istanbul
Och med att bada menas här att man också skrapade hela kroppen ren på pormaskar och rakade eller på kemisk väg tog bort allt eller så gott som allt kroppshår. Muslimerna hade ända sedan före 1000-talet kemiska hårborttagningsmedel, som användes för att ta bort främst hår på ben och armar kantänka. Men även skrevet och annan generande hårväxt togs nogsamt bort. Idealet var att kvinna skulle vara slät och len i hyn.
Även män besökte regelbundet Hammam
Osmanska odalisker, turkisk 1500-talsmålning
Corinna är dessutom en Halayik – dvs en haremsdam hos en sultan eller annan sådan hög potentat, snarlik det historiska Osmanska rikets odalisker. Odaliskerna var den högsta rangen av slavinnor i den Ottomanske sultanens stora harem, utvalda för sin skönhet och förmåga att behaga, och höll sig i regel i yttersta trim och brukade alla de skönhetsknep som kunde behaga deras store herre sultanen. Deras renlighet stod inte någon efter, och de torde ha hållit kroppshåret till ett minimum. De saknade varken tid eller möjlighet därtill, då de hade egna anläggningar för bad i seraljen, den ottomanske sultanens palats i Istanbul. Det kan vara bra att lägga märke till att odaliskerna ansågs höra till samma kast som kapikulu, sultanens militära slavar, som tränades på annat håll i seraljen till att strida inom sultanens elittrupper, såväl som att fylla de högsta administrativa posterna i det märkliga ottomanska statsbygget.
”Odalisque” av Jean-Baptiste Camille Corot
Odaliskerna blev under 1700-talets senare år ett alltmer populärt motiv för det alltmer exotiserande västerlandet, inte minst för sina sexuella konnotationer. När vetskap om de muslimska baden under samma tid började spridas kittlade det fantasin hos många, och eldade speciellt på 1800-talets romantiska och orientaliska måleri, med namn som Jean Leon Gerome, Eugene Delacroix med flera. Under flera decennier var badande haremsslavinnor, ofta mer eller mindre avklädda, närmast en egen genre, som möjliggjorde framställandet av ett påtagligt sexuellt motiv i den då tilltagande tillknäppta och viktorianska västern.
Yakane tvager sig i Mörkret
I min berättelse omfattar de båda Imanisterna, dvs muslimerna, Yakane och Corinna sin försmak för renlighet och behåller traditionen att bada regelbundet också när de befinner sig utomlands. Denna renlighet har för övrigt i Yakenes fall drivits till en ren tvångsneuros, vilket en annan bild försökt illustrera (se inlägget En bild…om stilar för känslolägen).
Ett märkligt sammanträffande apropåpåpekandet om kroppshår är att det är på pricken likt en diskussion som jag skrev in i min berättelse redan då jag bestämde mig för denna lilla detalj. När de två hjältinnorna Kati och Corinna badar tillsammans i en skogstjärn och ser varandra nakna för första gången, uppstår följande lilla meningsutbyte…
”Vad?”
”Du har ju inget… hår?” sade Kati och granskade ohöljt Corinnas kropp.
Corinna blygdes inte, utan log bara
”Jag har mer än jag vill numera.” sade hon i faktisk ton och såg ner på sig själv. ”Hemma tar alla bort det. Det är väldigt varmt där… och så säger vår tro att vi bör hålla oss rena.” tillade hon
”Er tro…” tanken syntes göra Kati brydd, men hon skakade bort det och verkade återvända till sitt första spår. ”Alla? Männen också?”
”Jaa… många av svärdfolket i alla fall.” Corinna kunde inte säga om Katis leende var blygt eller om de mörka ögonen var okynniga. Tänker hon på Yakane? Corinna visste inte egentligen om denne rakade sin kropp, men antog att någon som tvagade sig så noga som han gjorde det… Tanken var märkligt främmande, för hon hade förstås aldrig sett honom avklädd.
Flera storyboards är på gång till den där speciella scenen, som för övrigt just är en sådan där ögonblicksbild som aktualiserat behovet av kroppsstudier och lett till mycket vändande och research i hur saker faktiskt ser ut, och vad folk skulle lägga märke till. Det är således inte en anakronism eller ens uttryck för personlig smak (att ta bort allt hår förefaller mig inte varken ändamålsenligt eller speciellt tilltalande, varken för män eller kvinnor), men saken är den att i konsekvensens namn är anblicken av den vackra Corinnas kropp ofta påfallande…hårlös.
Idag har frågan om kroppshår åter kommit att få större aktualitet , då framför allt pubeshåret kommit att bli föremål för moder och nycker, och varianter på långt gången rakning som så kallad ”brasiliansk vaxning” och total hårborttagning med högteknologiska metoder som laser kommit i ropet. Dagens attityd är inte så mycket motiverad av religiösa hänsyn som av den tuktning av kroppen och rädsla för det otämjda och oborstade som vidlåder mycket av dagens kroppsyn. Det tedde sig således följdriktigt att frågan kom upp under arbetet med skisserna . Nordiska muséet satte t.ex. i fjol upp en hel utställning med just temat kroppshår – se http://www.dn.se/kultur-noje/har, där många aspekter på förhållandet till hår på kroppen togs upp. Det är uppenbart att frågan intresserar många. Så kan vad som synes vara en obetydlig detalj leda till research och åter blir det tydligt hur skrivande och bildframställning kan befrukta varandra och leda till nya insikter,ny kunskap och oplanerade visioner.
—————————————————-
Några källor om seden att ta bort kroppshår i mellanöstern men också vissa andra kulturer.
- http://beavershaver.com/history_pubic_shaving.htm
- http://my.telegraph.co.uk/coningsby1867/coningsby/583/pubic-hair-an-islamic-history/
- http://en.wikipedia.org/wiki/Hair_removal#Religious_reasons och
- http://en.wikipedia.org/wiki/Pubic_hair
För den som vill fördjupa sig i verklig kunskap om ottomanska rikets odalisker och harem rekommenderas ”The Imperial Harem: Women and Sovereignity in the Ottoman Empire” av Leslie P. Peirce den kanske bästa, mest systematiska genomgången av den mytomspunna seraljen, sultanens harem i hjärtat av Istanbul i det ottomanska riket. Här får man insyn i vilken enorm apparat det var, med en stenhård hierarki och betydelse långt utanför palatset, och hur snarlikt dess organisation var ett militärt hushåll. ”The Imperial Harem” har påverkat mycket av undertecknads föreställningar om förmoderna kvinnliga korporationer och organisationer inom Islam och hur dessa kunde tänkas se ut. Boken finns på Amazon http://www.amazon.com/Imperial-Harem-Sovereignty-Ottoman-Studies/dp/0195086775 och också adlibris http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0195086775, liksom bokus http://www.bokus.com/bok/9780195086775/the-imperial-harem/
Sverige: De Otrognas Rike?
Flera diskussioner på nätet och annorstädes har fäst uppmärksamheten på en högintressant men retsamt undflyende fråga: hur religiöst eller icke religiöst är egentligen vårt kära Svedala, detta nya 2013?
Det där är förstås en sådan där bedrägligt enkel fråga som egentligen inte går att svara helt och hållet på, eftersom man kan ha olika definitioner av de olika svaren, och dessutom varierar det ju så mycket mellan olika platser, samhällsgrupper och sammanslutningar.
Just därför kan det vara fruktbart att bena ut några distinktioner.
Kyrkoanslutning vs Ateister?
Den första, som drabbar en direkt när man rör sig bland de enklaste siffrorna, är att om man räknar anslutning till en viss kyrkorganisation som tecken på religiositet, ja då är Sverige ett tämligen religiöst, kristet land. En majoritet av befolkningen, 2/3, är ju anknuten till den Evangeliska Lutherska Kyrkan, dvs Svenska Kyrkan. Detta är den sortens siffror som återfinns på t.ex. Wikipedias artikel ”Religion in Sweden”, eller de sammanfattningar som redovisas av det internationella opinionsundersökningsinstitutet PEW (tabellen ”Gobal Religions”)
Även en detaljerad karta kan mest visa vilken religion som dominerar
Men som envar kan förstå, så är mängden människor som är anslutna till en tills nyligen Statlig kyrkoorganisation, något som i princip skedde automatiskt vid födseln, inte nödvändigtvis synonymt med att dessa verkligen är Kristna. Betraktar sig verkligen de kyrkoanslutna personerna som troende på Jesus Kristus, Jahwe, arvssynden, frälsning och den övriga kristna parafernalian? Knappast, som andra undersökningar visar. Modellen att räkna anslutna fungerar bara i länder som USA, där anslutning är frivillig eller i alla fall inte påbjuden av staten. I länder med statskyrkor som fått statlig tvångsmakt och kollektivanslutning under århundraden blir dock detta sätt att räkna starkt missvisande för hur religiöst präglat landet är, eller hur viktig religionen är i människors liv – om den betyder något alls.
En annan sak som också blir märklig av att räkna kyrkoanslutningar är de otroendes skara. När man räknat ihop alla anslutna till kyrkor så uppstår en restpost. Tillsammans med folk som öppet tar avstånd från religionen, dvs proklamerade ateister, så får man det som kallas ”oanslutna/unaffiliated” i undersökningar. Ofta är det dessa man räknar när man skall få fram de som inte tror,som t.ex. ateismens siffror och statistik i wikipedia.
De icke-troende i Världen
Men ovanstånde poäng om de anslutna har effekt även här. Det är uppenbart att många av de kollektivanslutna medlemmarna till kyrkan inte alls tror på dess religiösa budskap. Mängden ateister som dväljs inom dessa skaror kan vara mycket stor. Den trots sitt namn utmärkta publikationen Christian Science Monitor anför just detta, apropå ett antal undersökningar som visar att mängden proklamerade icke-troende växer. De verkliga siffrorna är med all sannolikhet mycket större ändå eftersom mängden ateister alltid har ett stort mörkertal, inte minst för att begreppet är missförstått och många drar sig för att ange det som sin syn på religion (se diagrammet om ”självidentifikation” av ateister från PEW, liksom http://redcresearch.ie/wp-content/uploads/2012/08/RED-C-press-release-Religion-and-Atheism-25-7-12.pdf och http://www.wingia.com/web/files/richeditor/filemanager/Global_INDEX_of_Religiosity_and_Atheism_PR__6.pdf).
Samhällets Värderingar och Sekulära prägel
Svårt som det redan är att få tag på mängden troende finns också andra parametrar för att få fatt på religionens roll och styrka i samhället. Frågan är hur mycket religionen tillåts prägla samhällslivet, och hur stark dess närvaro är i statens normer och organisation.
Karta över Värderingar enligt World Values Survey 2006
World Values Survey, ett internationell organisation som följer just värderingar, har ett anslag som tar sikte inte på religiositeten direkt, men följer hur traditionella, och gruppbetonade värderingar står sig gentemot rationella, sekulära och av individualism och självförverkligande präglade värderingar. Den starka sekulära tendensen i det svenska samhället framstår tydligt i deras undersökningar. Sverige står i själva verket ut som närmast som ett ytterlighetsland i detta hänsende. som framgår av World Values Surveys värderingsdiagram ovan (2006).
Liknande resultat får man av Eurobarometerns återkommande opinionsundersökning , en europeisk studie där man också ställer direkta frågor om religionens roll, och där Sverige också ligger vid eller nära toppe ifråga om icke-religiositet (se http://ec.europa.eu/public_opinion/archives/ebs/ebs_225_report_en.pdf, sidan 9). Det här resultatet om den allmänna synen på religionen framgår även av andra undersökningar. Tämligen samstämmigt framstår Sverige som anmärkningsvärt skeptisk och avståndstagande till religion. Se t.ex IPSOS- studien om inställning till religion som togs upp i Humanistbloggen på frågan: har religion en God eller Negativ inverkan generellt? 80% av svenskarna angav av de främst såg religion som ett problem, inte en välsignelse.
En studie som tar upp de religiösa inslagen som trots allt finns kvar i den sekulära svenska staten, ifråga om lagar och andra institutionella anordningar är ”Religion and the Secular State in Sweden” av Maarit Jänterä-Jareborg. Den visar, exempel för exempel, att trots att befolkningen är mycket litet religiös, i detta fall kristen, så har förhållandet att Sverige haft en egens statskyrka och att religionen tillåtits prägla vissa politikområden gjort att ett antal rester av religiöst inflytande hänger kvar i lagar och regelverk, angående familjelagstiftning, död, begravning osv, trots att befolkningen och samhället lämnat den teologiska och värderingsmässiga grunden för dessa långt bakom sig.
Denna genomgripande tendens i Sverige, vilken kan verka paradoxal med tanke på just vår f.d. statskyrkas medlemstal och de många traditioner med kristen prägel som lever vidare i sekulariserad form är vid det här laget välkänd utomlands. Den omtalas till och med när Sverige presenteras utåt som land, se t.ex. artikel på webbsajten Sweden.se som öppet omnämnder att religionen i Sverige blivit sekulerariserad, och främst lever inte vidare som traditioner men spelar liten roll som världsåskådning och tro.
Antalet troende i NordEuropa
I USA har den starka folkliga förankringen för sekulära värden och den allmänna viljan att hålla nere religionens roll uppmärksammats. USA är formellt sett ett mer sekulärt land, med starkare konstitutionella spärrar för hopblandning av stat och kyrka (våra skolavslutningar i kyrkan skulle t.ex vara helt olagliga där, vilket förvånar många), samtidigt som USA på folkplanet är det troligen mest religiösa i-landet i världen. Många sekulära tillskyndare har börjat uppmärksamma det där – se t.ex. ateistportalen Atheistnexus artikel. Den amerikanske sociologen Phil Zuckerman studerade Danmark och Sverige specifikt som länder med en mycket låg religiositet men en levnadsstandard och välbefinnande väl över hans eget USA, något som för amerikaner framstår som en paradox. Hans studie (publicerad i ) mynnade också ut i boken ”Society Without God”, anmäld i bl.a. http://www.nytimes.com/2009/02/28/us/28beliefs.html?pagewanted=all&_r=0 . Se också intervju nedan.
Så vilka slutsatser kan vi dra för Sverige? Det är trots allt ganska uppmuntrande. Siffrorna och statistiken ger en rätt samstämmig bild av ett land vars sekularisering är långt gången, och att trots att 2/3 är medlemmar i den f.d. statliga kyrkan, så är andelen som faktiskt inte har någon religiös tillhörighet eller är uttalade ateister ungefär lika stor, dvs en kvalificerad majoritet. Mindre än en fjärdedel av befolkningen verkar ta religionen på allvar och tror på dess grundläggande dogmer, ungefär lika många som är uttalat Gudlösa och inte tror på något övernaturligt överhuvudtaget. Ännu bättre är att religionen och dess roll tryckts tillbaka starkt, och spelar liten roll för folks värderingar och beslutsfattande, vilket av allt av döma sammanfaller med det välstånd och den rationella tendensen i samhällen som mentalt befriat sig från religionens ok och kan söka lösa problem på ett praktiskt sätt.
4 § Såsom 2 § i 1809 års regeringsform uttryckligen stadgar, att Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten. Lag (1979:935).
Den Svenska Successionsordningen (1810:926, 4§) från Lagen.nu
Det återstår ännu vissa traditionella och institutionella ankungar (se t.ex den svenska successionsordningen, som gör en viss religion tvingande för statschefen), vilket är att vänta av ett land där staten och religioner var sammantvinnade. Paradoxalt nog är således staten formellt något mindre sekulär än t.ex det starkt troende USA. Det där är något för den icke-troende, sekulära majoriteten att ta tag i – och det sker också, om än med små steg, som det senaste årens debatter om skolavslutningar osv. givit vid handen.
Icke desto mindre är det uppenbart av underlaget att den som vill sätta likhetstecken mellan t.ex. de sjunkande men ännu höga medlemstalen i Svenska Kyrkan, och att majoriteten av sveriges befolkning skulle vara ”kristen” i något meningsfullt hänseende, far med osanning.Vi kan tvärtom hävda att vi har den minst traditionsbundna, mest sekulära och icke-religiösa, självförverkligande befolkningen av alla uppmätta länder i världen.
Är det en källa till stolthet? För en tillskyndare av sekularism som undertecknad, definitivt. Men även den mer religiöst böjde borde betänka vad det där säger. För vad det antyder är att även icke-sekulära värderingar, som sådana baserade på religion, verkar i en starkt antiauktoritär kultur, och inte finner sitt uttryck främst genom tvång och klantraditioner, utan att inslaget av ärligt övertygade, autonoma människor som antar sådana värderingar är högt. Sådan är det sekulära samhällets dubbla fördel – den skyddar inte bara från religion utan ger också alla möjligheter att själva välja sin tro, i avsaknad av en specifik religions teokratiska förtryck.
Se andra inlägg på temat religion i Sverige
Se kommentar till frågan om skolavslutning i kyrkor och SvDs proteokratiska debattinlägg: ”Om Sekularisering och Tro i Skolan”
Om SD och religiösa inslag vid riksdagens öppnande
Om Religiöst grundad tro på Häxeri och Svartkonst i Sverige, historiskt och idag, ”Om tron på häxor, böner och Andeutdrivning som dödar” del 1, respektive del 2 och ”Mer om häxeri och religiöst grundad tortyr av barn”
Många exempel på religiösa övertramp och klavertramp finns under tråden ”Dumskallarnas Konspiration”
————————————————–
- World Values Surveys undersökning av värderingar finns på http://www.worldvaluessurvey.org/wvs/articles/folder_published/article_base_54
- Eurobarometer-undersökningen av synen inte bara på religion útan också teknologi och andra faktorer finns i http://ec.europa.eu/public_opinion/archives/ebs/ebs_225_report_en.pdf
- Gallupundersökningen om tro och ateism som Christian Science Monitor hänvisar till finns i http://redcresearch.ie/wp-content/uploads/2012/08/RED-C-press-release-Religion-and-Atheism-25-7-12.pdf, och tidningsartikeln i http://www.csmonitor.com/World/Global-News/2012/0815/Atheism-on-the-rise-around-the-globe
- PEW, det internationella opinionsinstitutet, har data om religiös tillhörighet http://www.pewforum.org/uploadedFiles/Topics/Religious_Affiliation/globalReligion-tables.pdf, samt om ateisters självbeskrivning http://www.pewforum.org/Not-all-nonbelievers-call-themselves-atheists.aspx
- Maarit Jänterä-Jareborgs studie av kristna influenser i det svenska samhället finns på http://www.iclrs.org/content/blurb/files/Sweden.1.pdf. Den finns också på engelska, http://www.crs.uu.se/digitalAssets/55/55502_Religion_in_the_Secular_State.pdf.
- Philip Zuckermans studie av Sverige och Danmark finns att läsa i sin helhet på Pitzer College hemsida, se http://www.pitzer.edu/academics/faculty/zuckerman/Zuckerman_on_Atheism.pdf
- Data över ateister finns även i Global Index of Religiosity and Atheism http://www.wingia.com/web/files/richeditor/filemanager/Global_INDEX_of_Religiosity_and_Atheism_PR__6.pdf
- National Posts grafik över religiösa riktningar i världen med underlag http://life.nationalpost.com/2012/03/23/graphic-a-demographic-breakdown-of-the-world-of-religion/
- Se artiklar i Wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/Religion_in_Sweden och http://en.wikipedia.org/wiki/Demographics_of_atheism
- Presentation av Sveriges mångfacetterade syn på religion i Sweden.se http://www.sweden.se/eng/Home/Society/Religion/Reading/Are-Swedes-losing-their-religion/
- En diskussion om ateism och dess förekomst finns i bloggen Hellemans World http://hellemanworld.blogspot.se/2012/11/what-is-atheism.html
- Se diskussion om atheism och dess kopplingar till liberala och sekulära vräden i bloggen The World According to Xenocrates http://xenlogic.wordpress.com/2009/04/11/atheism-exposed-pragmatism/
- Bloggen Freethought Kampala tar upp mängder av statistik och gör jämförelser apropå mängder icke-troende, land för land och per kontinent – se http://freethoughtkampala.wordpress.com/2010/03/01/how-many-atheists-are-there-in-the-world/
- I Sodahead togs frågan, med hänvisning till statistik, om att nordeuropeiska länder är de mest sekulära i Europa http://www.sodahead.com/united-states/atheists-are-the-majority-in-north-west-europe-what-could-be-the-reason/question-2838839/?link=ibaf&q=&imgurl=http://images.sodahead.com/profiles/0/0/2/3/3/4/9/9/3/Atheism-in-Europe-83642340599.png
- Sajten Atheistnexus benar upp hur Sverige kan vara så sekulärt jämfört med USA i http://www.atheistnexus.org/profiles/blogs/how-sweden-became-so-secular
- Humanistbloggen hänvisade till undersökningen om synen på religion i http://humanistbloggen.blogspot.se/2010/11/sverige-en-udda-fagel.html
- I samband med kampanjen ”Gud finns nog inte” av föreningen Humanisterna anfördes en del av de siffror som här har presenterats, se http://www.gudfinnsnoginte.se/, omnämnd bla. i http://www.resume.se/nyheter/2009/06/08/gud-finns-nog-inte/index.xml, http://old.richarddawkins.net/articles/3937
En liten film på julafton…
…i och för sig för året-om-bruk, men kanske extra passande under dessa tider.
En av mina favoriter på sista åren – komikern och den politiske kommentatorn Bill Mahers
”Religulous”, en av de bästa filmerna i genren. Några små faktafel i uppräkningen av Jesus-paralleller och en litet för okritisk intervju med den vedervärdige Geert Wilders tar inte bort det allmänna budskapet och faktum att anslaget är helt…rätt. Bibelns evangelier är numera bara 4, men dumhetens många evangelier är oräkneliga. Skratt är det bästa botemedlet
Och kom ihåg, som Umberto Ecco påminner oss om i ”Rosens Namn” – löje och hån är det de gravallvarliga, livrädda trosskallarna fruktar mest.
Så ta några glöggar och skratta åt trosskallarnas konspiration!
God Jul på Alla!
(Ehrm, nej vänta, en jävligt Dålig Jul på, låt mig se, Joseph Ratzinger, Kim Jong-Un, Vladimir Putin, Alexander Lukaschenka, Bashar al-Assad… äsch strunt, i det)
Trosskallarnas konspiration – Om sekularisering & Tro i Skolan
Man kan naturligtvis fråga sig varför detta känns så angeläget nu. Med tanke på hur ljumt, för att inte säga obefintligt kristna de flesta som gnäller är, framstår det som rätt tydligt att den kyrkliga kopplingen är mer en slags symbol än en troshandling. För vissa (men absolut inte alla) representerar avslutningar i kyrkor eller närvaror av präster ett slags band till en tänkt tradition, som man av någon anledning vill slå vakt om. Denna oro för en tradition som man förut knappast sett som så viktig kan i sin tur utnyttjas av de som vill nyttja frågans symbolvärde som en täckelse för att föra fram en agenda. Det kan vara främlingsfientlighet (”det är muslimernas fel att vi inte får fira i kyrkan”), det kan vara snöda egenintressen (prästen: ”uh, mitt jobb är i fara”), det kan faktiskt vara religiös tro (”klart man skall samla menigheten i Guds hus med välsignelse och allt, det är ju SANNINGEN”) eller en slags allmän konservativ vurm, en nostalgi efter något som representerar forna tiders skick och sed. Eller en kombination. Många av de som tagit till orda representerar en eller flera av ovanstående, inte sällan insvept i dunkelt tal och tryfferat med logiska felslut eller halvkvädna visor, som framgår av P1s ”Människor och Tro – Skall skolan gå i Kyrkan”.
För denna blogg blev sammanblandningen av motiv klarast i ett annat medium. SvDs Maria Ludvigsson i en ledare och Antje Jackelén biskop i Lund på tidningens debattplats Brännpunkt kom den 2:a december att bilda en märklig apologetisk duo. Märkligt för att man inte väntar sig sådant i Sverige. Det har mer en reminiscens av bananrepublik, där någon tidningsmakthavare och biskopen sitter och snackar ihop sig över hur man skall fortsätta förtrycka den fruktplockande plebsen. Och likt dessa kom de fram till en fiende, orsaken till vissa svårigheter som vidlåder de stapplande och på dekis stadda institutioner som dessa båda representerar, vilken i Sveriges fall skulle vara… sekulariseringen. Eller ”sekularismen” som de säger. Från det utgångsläget firade sedan de båda av en bokstavlig kanonad av vilseledande snack och nödtorftigt insvept vurm för en teokratiskt präglad fostran och oförståelse för de principer som bär upp en sekulär, demokratisk och inkluderande samhällsordning.
Som det här med ”sekularism”. Genom att behänga strävan efter ett samhälle där staten inte springer en viss kyrkas eller sekts ärenden , exempelvis genom att staten låter bli att indoktrinera ungdomen i en viss sekts världsbild och dogmer, med ett ”ism”, skapar de illusionen att sekulariseringen är en slags genomgripande ideologi med dolda ärenden på sitt imaginära partiprogram. Eller det uppenbara och genomtuggade bedrägeriet att ”sekularism” i sig utgör en slags trosföreställning. Det kunde knappast bli mer idiotiskt och vilseledande.
Sekularisering är inte en tro, lika lite som skallighet är en hårfärg. Det en process, inte en självständig världsbild eller politisk ideologi. Processens enda effekt och verkande princip, det enda som kunde kallas dess mål eller syfte är att skilja religionens makt från den allmänna, offentliga makten. Det är dess enda ärende. Allt annat är snömos som Maria Ludvigson och de som motsätter sig ett sådant åtskiljande vill blanda bort korten med. Om det beror på intill enfald gränsande okunnighet eller medvetet val, är inte lätt att avgöra.
Tokstollevarning om t.o.m. DENNE man är mer sekulär än du…
Många tillskyndare av en sekulär samhällsordning är nämligen religiösa. Självaste ärkebiskopen Anders Wejryd framstår t.ex som ett under av sekulärt sinnelag jämfört med Jackélen och Ludvigsson när han entydigt slår fast att skolan och kyrkan är separata institutioner vars ärenden förvisso kan kombineras, men inte blandas ihop. Inga troshandlingar skall därför riktas gentemot barn som har skolplikt. Han passar också i sammanhanget på att upplysa de historielöäsa ”traditions”-vurmarna att avslutningar och sådant i kyrkan ingalunda är en särskilt urgammal sed, utan ett ganska nytt påfund.
Ännu tydligare är detta i det mest religiösa av alla moderna länder, USA, ett land som dock ifråga om lagstiftning är mer sekulärt än Sverige. Där har dock organisationer som Americans United for the separation of Church and State fullt sjå med att slå tillbaka just det slags smygande indoktrinering i statens regi som Abrahamson och Jackelén förordar, och försvara statens sekulära karaktär. Den organisationens ordförande Barry Lynn är dock… en pastor, framstående ledare i The United Church of Christ. Den som skulle berätta för honom att han tyr sig till en annan ”tro” än kristendomen, får nog bereda sig på en verbal bitchslap som heter duga.
Barry Lynn
Hans argument för sekulära värden, ett som Maria Abrahamsson och biskopen skulle fatta om de verkligen menade något med sitt tal om ”andlighet” och religionens roll, är att endast ett sekulärt organiserat samhälle kan skydda allas lika rätt till religionsutövning.
Det är kanske där skon klämmer. Ludvigsson försvarar i sin ledare att samma institution, i närvaro av samma lärare som lär barnen plus och minus, rättsstavning och vad som är verklighetens beskaffenhet skall ha som stående inslag till att dra iväg barnen till en religiös kultplats, och uppmuntra att de leds att delta i en viss sekts religiösa riter. För vad som präglar den verksamhet som åsyftas. dvs skolan. är att den är offentlig verksamhet, till råga belagd med tvång för barnen att deltaga.
Maria Ludvigson och biskopen vill inte ha lika rätt till religiönsutövning. De propagerar för en EN sekts, en viss trosriktnings primat och att denna skall skyddas och främjas av det allmänna, av staten, gentemot Barn vilka under skolpliktens insegel skall inympas vissa i dogmer inpyrda traditioner.
Det skulle väl kunna vara komiskt, om det inte präglades av ett så frånstötande hyckleri. Varenda ett av Ludvigssons och Jackeléns argument och grundlösa beskyllningar lätt kan kännas igen för den som är lite insatt, som hämtade från USAs debatt om religionens roll. Där brukar många av dem dock anföras mot Ateister – och som även de också då är mestadels felaktiga, sitter ännu sämre mot de som verkar för ett sekulärt samhälle och inte alls originellt.
Som det klassiska grepp att kalla sekularister ”ängsliga”, ”fobiker” och med en egen ”sekularismens bekännelse”. Tala om projektion. Som om det inte vore religionens kohorter som är ängsliga, rädda för att deras länge icke ifrågasätta privilegium att få sig religiöst präglade ceremonier serverade som vore de helt naturligt och en omistlig del av kulturen skall naggas i kanten. Denna närmast desperata nervositet framgår med all tydlighet när Ludvigsson råkar avslöja att hon är motståndare till att alls ifrågasätta religionens roll i samhället
Församlingarna utgör en viktig del av civilsamhället och att ifrågasätta deras roll är också att ifrågasätta en oumbärlig samhällssfär
Maria Ludvigsson, Svd Ledare 2/12 2012
Ooook. Religionens roll får alltså inte ifrågasättas. Den skall vara helt skyddad från kritik. Det här framhävdes för övrigt av att något genmäle till hennes ”debatt”-artikel inte var möjlig. Svagheten i argumentationen var väl för uppenbar för att utsättas för kritik, kanhända. Var det Iran vi var i, eller står hon verkligen för det där? Ledsen Ludvigsson. Så länge vi lever i ett fritt samhälle, är det av avgörande vikt att ifrågasätta just sådant som religionens roll, och inga kryptoauktoritäa fasoner i världen kommer att hindra det.
Det är ironiskt, att Maria Ludvigsson verkar i en publikation som annars brukar slå sig för bröstet som valfrihetens och individens banerförare. Man inte ifråga om att religiösa kulthandlingar skall innympas i våra barn med offentliga medel och under skoltvångets hägn. Nej då är det Love it or Leave it som gäller. Vilket blir ännu mer verklighetsfrämmande när man ser, som nedan, att de flesta faktiskt inte firar avslutning i kyrkan redan.
Delvis borde vi vara tacksamma över Ludvigssons och Jackeléns utsagor. Det är sällan vargtassen skymtar fram så tydligt under fårfällen hos trons försvarare i våra samhällen, olikt deras kollegor i mindre lyckosamma stater som säg, Polen eller Ryssland, där dessa fortfarande tycker sig ha rätt att kräva att staten skall vara hörsam på deras speciella religiösa agendor vid utövandet av offentlig makt.
En gång var religionen inympad med vårt utövande av medicinen. Med all undervisning i historia och samhällsämnen, ja all utbildning överhuvudtaget, även sådan som gällde vad vi skulle kalla i naturämnen. Själva den politiska diskursen var präglad av hänvisningar till ”Guds ordning”, tämligen ensidigt riktat mot progressiva eller nya tankar. När biskoparna dikterade samhällsordningen var även andra former av kristendom för mycket för dem att tåla, och förföljdes. Så ser ett samhälle ut, där Allt är inbäddat i en ”kristen kontext”.
Mänsklighetens expansion ifråga om vetande, empati, i utökade rättigheter och frihet och rättvisa för alla. vårt moderna tänkande om religionsfrihet, om könen och kvinnans frigörelse, om barns rättigheter, dödsstraff och rättsväsendet överhuvudtaget, har utvecklats i direkt trots mot en förhärskande religions bud, och av skiljandet från de offentliga, gemensamma institutionerna från religiösa organisationers och dessas doktriners grepp.
Det är det som är innebörden av begreppet Sekularisering.
Att detta är en process där man tvingas ge upp något, det är förstås klart. Och måhända är priset för högt att betala för den som ser sin egen maktställning hotad, eller är beroende av nostalgiska tillbakablickar till en svunnen era av endräktigt sjungande av samma psalmer på en mässa för sin sinnesfrids skull.
Men för samhället i stort kan det vi till äventyrs har mist i monolitiskt, enhetligt tänkande och på religiös dogm baserade normer, inte mäta sig med vad som vunnits av att vi dragit vetande, politik, rättvisa och sexualmoral från den organiserade, med staten sammangifta religionens grepp. En personlig reflektion skulle också vara att den trygghet som en sådan anordning kunde skänka inte är värd att ha, nej utgör en förolämpning för en fritänkande individ. Och ovärdigt ett samhälle där människor umgås som jämlikar, utan behov av att från barndomen, dolt i statens verksamhet och med traditionens försåtliga argument pådyvla varandra sina egna trosföreställningar, kulthandlingar och riter.
Se också inlägget om religiöst motiverad undervisning i den svenska skolan
Dumskallarnas Konspiration: Kreationism i Sverige
—————————————————-
P1’s ”Människor & Tro” har bäst tagit upp debatten om tro i skolan
- Se sammanställning fredag den 14 december, http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=416.
- Programmet ”skall skolan gå i kyrkan finns på http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=416&artikel=5377000.
- Programmet Icke-religiös Jul en utmaning för Skolan http://sverigesradio.se/api/radio/radio.aspx?type=broadcast&id=4301713&codingformat=.m4a&metafile=asx
Maria Ludvigssons ledare i SvD:
- http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/advent-i-kyrkan-lika-sakert-som-amen_6666572.svd och
- http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/advent-som-vilken-folkdrakt-som-helst_7718696.svd
Antje Jackelén utgör ett paradexempel på att även den mest liberalt tänkande person kan förvridas av sin religion, eftersom den ändå måste försvara sin sekts sanning och hur angeläget det är att man åtminstone tror på någonting, helst dennes egna religion. Eftersom det är grunden för hennes egen verksamhet. Hennes syn på sekularism har hon tidigare gett uttryck för http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/sverige-har-ett-samtalsklimat-om-religion-som-inte-gagnar-tillvaxt/. Det där är en försåtlig figur – för i ett samhälle som det svenska är staten, som mycket riktigt inte är liktydig med samhället, inbegripet i alla aktiviteter, men vad Antje et consortes vill är att skapa en frizon, där man kan säga – HÄR skall staten inte vara sekulär, utan aktivt stödja en viss form av organiserad kult. Det är intressant att namnet på hennes artikel i pappersversionen var ”Staten ligger i krig med sig själv”, vilket skippades för det mer offermentalitetsbetonade http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/unga-far-signalen-att-kyrkan-kan-vara-farlig_7718446.svd
Tannhauser på bloggen ”Hedniska Tankar” bidrar med det intressanta perspektivet av vad en ännu äldre tros företrädare har att säga om kristna och deras totalitärt anstuckna vurm för just sina ceremonier. Se t.ex
- http://tannhauser3.wordpress.com/2012/12/15/de-kristna-julbrakar-vidare-i-norge-och-i-sverige-men-jag-ater-hastkott-som-hedning/
- http://tannhauser3.wordpress.com/2012/12/10/ar-det-hedniska-ordet-jul-verkligen-oforklarligt/
- http://tannhauser3.wordpress.com/2012/12/08/jag-haller-inga-tal-men-julen-ar-nordisk-sager-alla-hedningar-och-humanister/
Camilla Grepe har i sin blogg en intressant sammanfattning av vissa av principfrågorna i denna debatt i http://camillagrepe.blogspot.se/
…Och så en hyllning till Laetitia Casta
I inlägget om H&Ms julreklam togs faktum upp att 2012s underklädesmodell för vinterkampanjen är den bedövande vackra aktrisen/modellen Laetitia Casta. Denna blogg håller sedan lång tid henne som en ikon avv fullfjädrad skönhet, och en liten hyllnings-spin-off syns alltså vara på sin plats…
Undertecknad är inte odelat positiv, för att säga det milt, över H&M och för den delen andra klädkedjors tapetsering av busskurer, gator och torg med sina annonser, som framgått av inlägget ”Julen närmar sig med Snö, första Advent och…underkläder?”.
MEN med detta sagt, finns det faktiskt inga politiska eller andra sådana abstrakta hänsyn som kan ta bort faktum att Laetitia Casta, årets H&M- modell, är en välkommen figur på de platser där reklam som visar människor med mer eller mindre kläder borde få förekomma. Sådan är skönhetens kraft, att den transcenderar andra hänsyn ibland.
Laetitia Casta är en fransk modell och skådespelerska. Hennes fina och sensuella drag gav henne skjuts till en internationell modellkarriär inom klädesindustrin och snart också kosmetik och andra anknutna annonssegment. Under sent 90-tal kunde man se henne bära alla former av utstyrslar, från haute couture till minismå bikinis.
Laetitia har en inom modeindustrins ramar mer kurvig och hälsosam figur – hon räknas trots sin uppenbara slankhet som ”yppig” i den världen. Trots industrins märkliga beröringsskräck med den mer fullödiga kvinnlighet som är hennes, gjorde den överlägsna attraktionens obönhörliga kraft snart Laetitia till en favorit som underklädes- och baddräktsmodell, och hon väckte beundran och uppseende för sin figur i sådana publikationer som Victoria’s Secret och Sports Illustrated (se nedan).
Välrenommerade fotografer som Herb Ritts, Annie Leibovitz mfl. rusade till för att fånga hennes uppenbarelse och hon blev förståeligt nog en given favorit för nakenstudier, samtidigt som hon fortsatte att vinna anseende med uppdrag för franska kosmetik -och modehus och liknande prestigefyllda engagemang.
Laetitia Casta i Sports Illustrated Swimsuit edition 1998
Som modell har Laetitia numera snart sagt alla meriter som alls är möjliga, och har förekommit i över 100 tidningsomslag och varit många stort uppslagna kampanjers första figur. Hon är högt hållen av fotografer av både kommersiellt och också konstnärligt slag, Dominique Isserman dedikerade en t.ex. hel bok med foton av henne.
I Frankrike har hennes skönhet tagit henne utöver skönhetsindustrins ramar och förlänat henne en ikonstatus. Laetitia blev i slutet på 90-talet i en öppen omröstning av de 15 000 i de Franska Borgmästarnas Förbund (ung. motsvarande Kommunförbundet) vald att stå modell för nya och framtida statyer av Marianne, den franska symbolen för republiken och den Franska Nationen (motsv. Moder Svea i Sverige).
Fransmännen tar sin moderlandssymbol på allvar: Marianne har avbildats på betydande kosntverk, mest känd kanske Eugene Delacroix ”La Liberté”, och sålunda kommit att förknippas med den franska andan och de värden som sedan Franska Revolutionen och de många resningarna sedan dess finns inlagda i den franska republiken.
Marianne står därför staty i nära nog varje fransk stad, hennes byst pryder otaliga offentliga byggnader, hon är på regeringens logga och emblem…Laetitas anblick är alltså stoff för evigheten, som andra förlagor för Marianne före henne, såsom Brigitte Bardot, Catherine Deneuve mfl.
Det är en händelse som ser ut som en tanke att Laetitia också har porträtterat just Brigitte Bardot i filmen Gainsbourg (om den franske sångaren med samma namn), en roll för vilken hon fick fina recensioner. Laetitia har gjort en lyckad gradvis övergång till skådespelerska, först i små roller som Falbala i ”Asterix & Obelix möter Caesar”, men sedermera med allt tyngre och mognare stoff.
Hon är ingen ung flicka längre, Laetitia, hon har fött barn och utvecklat sig. Men hennes lockelse som modell är oförminskad, hennes sensualitet förändras men består. H&M är bara att gratulera att fått henne som frontfigur för sin kampanj, som oavsett om man anser om den som fenomen, sålunda ländas lite klass och den förtrollning som endast en överskridande skönhet som Laetitias kan ge.
Andra behandlingar av problematiska liksom inspirerande visoner av skönhet, samt hyllningar av denna bloggs musor, finns under tråden
——————————————————–
Om Laetitia Casta:
- se allmän info http://en.wikipedia.org/wiki/Laetitia_Casta (den franska varianten är något bättre, se http://fr.wikipedia.org/wiki/Laetitia_Casta).
- För hennes filmkarriär se http://www.imdb.com/name/nm0144377/.
- För bilder på den ljuva, överallt på nätet, men en början kan vara http://www.jarlef.no/Laetitia_Casta/laetitia_casta.htm.
- För historien om de franska Marianne-bilderna se http://jarlef.no/Laetitia_Casta/Sub_Pages/Marianne.htm och http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/468595.stm
Julen närmar sig, med Snö, första advent och…underkläder?
Snön har kommit, liksom första advent, och med de första tryckta annonserna från H&Ms julkampanj på underkläder vet man – Julen är över en när som helst. En liten fundering kring underklädesreklam generellt, och en liten utvikning om årets julmodell, den sköna Laetitia Casta.
Undertecknad märker, troligen eftersom denne är djupt insnöad i egna utseende -och skönhetsstudier för närvarande, att antennerna är mer ute än vanligt för det sensuella och sköna, som kanske väcker (ännu) mer funderingar än annars.
HMs kampanj, som närmast blivit en tradition drog därför rätt lätt igång vissa tankar. 
Numera brukar den föregås av vinterkläderkampanj i annonstavlor, men den mer lättklädda huvudkampanjen förekommer redan i tryckta medier som morgontidningar. Den första reaktionen är en viss glädje, det måste tillstås. Frontfigur för underkläderna i år är den utomordentligt vackra Laetitia Casta (se länk till H&Ms sida om årets julmodell). Det är en jämförelsevis snygg kampanj, ganska nedtonad och beslöjad, med en viss atmosfär.
Så feministisk denna blogg är, är den dock också präglad av en viss fäbläss för kvinnlig skönhet som tvingar en att vara vaksam på sina impulser och spontana reaktioner. Och faktum att Laetitia är en underbart vacker modell bör inte tillåtas skymma det faktum att inte bara H&Ms underklädeskampanjer ställer en del intressanta frågor på sin spets- om skönhet, om gemmensamma värderingar och ideal om densamma, om kommersialism och det offentliga rummet. Bland annat.
De invändningarna som ibland luftas i samband med reklam för underkläder och badkläder har dock en tendens att spreta något. Reklam som visar lättklädda människor väcker alltid känslor, i slutändan för att de alltid innehåller den kittlande kopplingen till sexualitet som åsynen av en människas figur väcker. H&M har varit mycket smarta därvidlag, och utnyttjar de gränser som finns, och väljer ibland medvetet att provocera. Många tidigare underklädeskampanjer har således dragit på sig en hel del eld och kritik, från olika håll.
Men det finns också en hopblandning av motiv här, som tror jag, också är svår att lösgöra från en sorts dold dagordning eller låsning för vissa – som kanske inte ens är medvetna om det själva.
(HM har vunnit ryktbarhet inte utan Norge också http://www.abcnyheter.no/livet/2012/02/20/har-du-savnet-disse)
En vanlig och motiverad kritik av den negativa verkan av klädreklam är att modellerna är väldigt smala. Där finns onekligen en poäng. Som man ibland får förklara för folk, är detta dock inte så mycket en medveten konspiration för att förstöra kvinnors liv, utan vilar på en annan människoföraktande impuls, nämligen att klädmodeller inte är där för sin, dvs bärarens skull. Modellerna är artefakter för att sälja, eller i pret-a-porter-cirkusens fall, visa upp kläder. De är således vandrande klädhängare, och modeskapare som t.ex. Karl Lagerfelt är ganska öppenhjärtliga i den frågan. Att en sådan syn kan betraktas som kvinnofientlig kan många fler än Anja Karlsson, som fick böter för att vandalisera HM-affischer, tycka (Anja Karslsson fick böter för att kvadda affischtavlor med Claudia Schiffer http://www.sourze.se/default.asp?ItemId=10096239. Se också http://www.expressen.se/kvp/hms-julkampanj-far-kritik—igen/ och ungvänster http://ungvanster.se/2001/12/14/nej-till-kvinnofornedrande-reklam/)
Vad de inte skulle vidgå är förstås att de anar, de vet i sina ruttna hjärtan att en människas skönhet vida övergår vad ens det mest välsydda klädesplagg inrymmer. Och att modeller med en kvinnlig beauté som var för påträngande helt ställer deras varor i skuggan. Få som ser en riktigt vacker, sensuell och åtråvärd människa bryr sig i första taget om vad hon bär, modeonanistet får ursäkta. Samtidigt skall dock modellerna vara, tja snygga, tilldragande. Det är en balansgång, men en där den inbyggda driften mot en hårt tuktad, instrumentell och inte alltför översvallande form av skönhet, läs en avmagrad sådan, ständigt tar överhanden. I en hänsynslös och profitgirig miljö leder detta till ständig risk för excesser. H&M själva blev t.ex påkomna med att datormanipulera bilder för vissa annonser på sin hemsida, så att alla såg sådär tunna, klonat släta och inte alltför avvikande personliga ut.
(Om HMs retuschering http://www.fotosidan.se/cldoc/h-m-datoranimerar-modeller.htm och http://www.aftonbladet.se/wendela/article14028743.ab)
Det finns en brasklapp här, och det är att skönhetsindustrin också mer och mer kommit att sammanflätas med celebritetsfenomenet, där klädtillverkarna och olika former av kända personligheter ömsesidigt stärker sina varumärken genom att låna av varandras lyskraft och prestige. En celebritet är inte nödvändigtvis stöpt i klädindistrins mall, i alla fall inte från början, och dens särart är i en mening just den råvara som skall kapitaliseras på.
Samtidigt är påverkan från industrins bärande ideal och människosyn mycket stark. Många kändisar finner att de måste ”göra om sig”, lyfta, bleka och operera sig ganska rejält för att stanna i den trots alla bedyranden och tomma löften hårt mallade och likriktade skönhetsindsutrins hägn.
Trots detta kan man notera att celebriteterna ur rent utseendesynpunkt bidrar till att bredda bilden. Det är trots att skillnad på barbielookalikes som Claudia Schiffer och, säg, Salma Hayek.
H&Ms fall är också intresssant också för att de dragit på sig eld när de rent utseendemässigt strövade rätt långt från cat-walkens benrangel. Minnesgoda kommer nog ihåg att kedjan fick utstås minst att lika mycket, om inte mer, spott och spe när den avgjort voluminösa Anna Nicole Smith bar HMs underkläder och fyllde stadens gator med sina provokativa poser.
Notera att hela poängen med underkläder olika former av detaljer är till för att egga, genom framhävandet av kroppens attribut. Men i ANS fall var modellen för ”porrig”, för översvallande, vänstermänniskorna ondgjorde sig över den ”sterotypa ” kvinnobilden av en pudding som vill egga upp män sexuellt osv osv.
H& M darrade till lite på vägen till banken, men såg förstås till att lägga mer potentiellt farliga delar av kritiken på minnet. De har inte gått vidare med så öppet sexuella modeller sedan dess, utan valt den säkrare rutten att staga upp sexiga kändisar eller mer traditionella modeller, då och då lite tillspetsat med vissa något som retar upp litet grand.
(Tex var julmodellen borta ett år…http://tjejspaning.wordpress.com/2011/12/16/ingen-julreklam-for-underklader-fran-hm …men hon återkom http://www.barometern.se/noje_o_kultur/mingel/hm-aterupplivar-julmodellen(54223).gm)
Om man bryter ner motståndet mot HMs underklädesannonsering kan den grovt sett sägas ta sikte på antingen
a) användningen av kvinnokroppar i reklam överhuvudtaget och under alla förhållanden, eller
b) försäljningen av underkläder som ett satans eller kapitalismens förtryckande påfund eller
c) om det finns något speciellt bestickande eller översexueliserande/exploaterande i just HMs reklam eller
d) det kanske är så att HMs reklam bara utgör ett exempel att sikta på för en kritik som gäller annonsering och motstånd mot reklam och dess negativa och snedvridande effekter för samhällslivet i ett större perspektiv
a), b) och d) tycks mig, det måste jag säga, kryddad med åtminstone en liiiten bit verklighetsflykt och överspändhet. Oavsett vilka argument man anför längs linjen ”det är exploaterande att se människokroppar” eller ”raffiga underkläder är förnedrande” och dylikt återstår vissa svårruckade fakta.
Billigt, det är vad Ryanair själva säger sig vara
Vi är människor. och vissa produkter, inklusive under- och badkläder, skall faktiskt sitta på människor. Denna rimliga och logiska koppling gör att det är skillnad på att avbilda en brud i bikini som gör reklam för något helt annat, som bilar eller elverktyg eller vad som helst som inte har någon koppling till mer eller mindre klädd uppenbarelse, inte vänder sig till en kundgrupp med direkt koppling till den uppenbarade figuren osv. å ena sidan, och å den andra visa en kvinna i bikini som exponeras i plagget som just är produkten som saluförs. Sammanhanget, inte mängden hud, är det som avgör.
Den skillnaden blir uppenbar redan när man byter det fotograferade objektet mot en…man, som i HMs David Beckham-kampanj. Det är rimligt att hävda, inom vissa ramar, att HUR den avbildade ser ut kan vara problematiskt, men inte, om man accepterar att reklam finns, ATT en människa iförd just de lätta kläder som reklamen vill promovera, avbildas.
Om ens kritik är bredare och tar sikte på just reklamen i sig, på kommersialiseringen av offentligheten och de ofrånkomliga snedvridande effekterna på samhället, så blir det dock mer sammanhållet och konsekvent. Då måste man dock i konsekvensens namn minst lika mycket kritisera annan form av reklam som inte har samma ofrånkomliga behov av att avbilda människor.
Medvetet vilseledande reklam som kostat miljoner livet
Reklam som innehåller barn, reklam eller annonser för bostäder, reklam som anspelar på stereotyper – det finns mycket som är förvridande och sprider dåliga memer runt sig, och för den ickepuritanskt anstuckne är knappast en reklam för en negligé som visar just en kvinna iklädd en sådan som det mest anmärkningsvärda exemplet. För de som till äventyrs inte vill erkänna att reklamen kan utgöra ett hot eller ens problem för samhället finns bara ett ord: tobaksreklam.
Sådan kritik kan dock vara mycket svårare att formulera. Det kan finnas olika skäl till det. Det kan vara en mycket mer djärv och obekväm position att inta för många som vill lufta sina farhågor. Liberala feminister t.ex. vill ogärna fullt ut göra kopplingen mellan kommersialism och exploatering. Många mer vänsterinriktade underklädesannonskritiker har en självbild av att vara djärvt obundna och mot en slags pornoifiering av samhället – men har ofta svårt att ta in att denna vy tillåts riva distinktionerna så att själva anblicken av människokroppen traumatiseras.
Ibland kan man misstänka att en del av de mer än lovligt fåniga turer kring just HMs kampanjer just är egenyttiga utnyttjanden av slagkraften hos själva den kampanj som man kritiserar. Som när de fick kritik av Cancerfonden för att en modell, den brasilianska Isabeli Fontana, var ”för solbränd” för att vara riktigt hälsosam (se http://www.svd.se/naringsliv/branscher/handel-och-tjanster/cancerfonden-kritiserar-hms-bikinimodell_7187385.svd). Ursäkta? Kvinnan är brasilianska. Snarare borde undra varför skönhetsindustrin, från ett land på 20o miljoner invårare, varav ca 80-90 % är mulatter i någon form, väljer att lyfta fram de blekaste och mest vita människor de kan hitta. Solbränd Isabeli Fontana-episoden illustrerar att kontroversen runt vissa av H&Ms annonser närmast blivit ett spel som alla aktörer tycker sig ha något att tjäna på http://komunik.se/2012/05/11/hm-gor-upplagg-och-cancerfonden-smashar/.
Företeelsen i sig är mycket mer problematiskt än motivet
Något med spritreklamen verkar locka fram det värsta ur reklammännen…
Denna blogg är av synpunkten att det är en skenfäktning att så haka upp sig på just HMs kampanjer. Vad som borde vara det verkliga målet för kritik av reklamens skadeverkningar är det stora utrymme som reklam tillåts ta i det offentliga rummet, och att skepsisen borde riktas mot annonsering och spridandet av kommersiell propaganda överhuvudtaget. Tvärtemot vad dess tvetungade understödjare påstår är reklamens främsta syfte att desinformera och få kunder att fatta impulsiva och illa informerade beslut, inte att handla rationellt eller övertänkt.
…men å andra sidan kan även burgerkedjor vara puerila också.
Den ständigt pågående utmatningen av kommersiella budskap har också många andra dåliga effekter, som stadsfästandet av en syn på att allt är till salu, att samhällets viktigaste värden är sådana som kan köpas och säljas, dvs mätas i pengar, osv osv. Denna blogg är definitivt emot en sådan krass och snäv människosyn, och skulle därför se med behag på en kraftigt inskränkt rätt att sätta upp reklambudskap i offentliga utrymmen såssom i gemensamt ägd infrastruktur, offentliga byggnader, och också att sätta skarpa och hårda ramar för utgivandet och distributionen av reklamen via medier och direkt till människors hem.
(Se en politiker som talar om just reklam om det offentliga rummet – med förhoppning om att andan skall leda till mindre sexism i förlängningen http://blogg.vk.se/lundgren/2011/10/10/sexism-i-offentliga-rummet-327774)
På Sitt Eget hus kan de iofs få sätta upp en sådan affisch…
MEN reklamen kan i slutändan inte förbjudas helt utan att totalt trampa på omistliga värden som yttrandefrihet och näringsfrihet. Således kommer det alltid att finnas gråzoner. Vi måste erkänna vissa gränsdragningar, och att vissa kopplingar är mer godtyckliga än andra. Att förbjuda eller resa sig mot att en tillverkare av klädesplagg att ens visa plaggen i användning (dvs på kropp som bär den) oavsett fotonas natur, framstår därvid som en orimlig inskränkning.
Vilket är varför HMs kampanj I SIG inte borde vara måltavla för aggression, snarare vissa detaljer hos den och det faktum att vi måste se den överallt, inklusive när vi åker tunnelbana, väntar på bussen eller vad det nu är.
Se också tidigare inlägg om anknutna ämnen:
Om Photoshopping i reklam ”…Lite tankar om Photoshop 1”
Om sexistisk reklam ”Robotvodka: funderingar kring en Smaklös (?) kampanj…”
Om Mode & Kläder, se tråden ”Modernt Mode / Modern Fashion”
——————————————-
Lite löst och blandat om H&Ms kampanjer och underklädeskampanjer generellt http://www.dagensmedia.se/asikter/kronikor/article63489.ece
En arbetsrapport från Institutionen för Journalistik & Masskommunikation, Göteborgs Universtiet av Eva Berglie ”Jakten på Lycka” går systematiskt igenom H&Ms underklädes -och baddräktskampanjer och reaktionen och debatten kring dessa. Finns på nätet se http://www.jmg.gu.se/digitalAssets/1284/1284224_nr22.pdf
Corinna, den Sköna Krigaren del 2 – Ett ansiktes tjusning och vedermödor
En mängd utseendestudier för Corinna, en av de kvinnliga hjältarna i min berättelse, sammanfogas i en serie inlägg. Del 2 tar sikte på ansiktsstudierna av den vackra, och strävan att fånga ett ansiktes skönhet, särprägel och uttryck genom frihandsteckning.
Som redovisats i det förra inlägget så bestämde jag för många år sedan mig för den vackra Samantha Dorman som utseende för min hjältinna Corinna. Men, och det gnagde i mig, jag var ju inte alls kapabel att avbilda henne, vilket mer och mer kommit att bli ett problem. Men begränsningar av den typen är till för att övervinnas, och här är hur jag gick till väga.
Samantha Dorman
Att närma sig Formen
En sak som stod i vägen och kommit att påverka mitt arbete har helt enkelt varit att jag varit nervös. Det blir jag alltid när jag skall rita något som berör mer på djupet. Det kan vara en av förklaringarnas till att jag började skärskåda hennes ansikte på ett rätt…bakvänt sätt. Som om jag ville närma mig henne indirekt. Under arbetet med konceptutkast och storyboards som hade fokus mer på scenen än bara Corinnas utseende, kom jag gradvis att komma närmare henne.
Jack och Corinna hårklippning
Corinna är en huvudperson, och som sådan med i många storyboards. Arbetet med dem kom att aktualisera behovet av att rita hennes anlete i olika vinklar (se t.ex. blogginläggen ”Om teckning och berättande” del 2 och del 3) som i exemplet till höger.
Det mynnade i sin tur ut i en serie skisser på små porträtt ur Corinna från lite ovanliga vinklar: grod- och fågelperspektiv samt profil. FORMEN står i centrum här, eller ren igenkänning från olika vinklar om man så vill. Att få till ansiktets olika delar så att man fortfarande ser att det är samma person.
Corinna ansiktsstudier i profil, grod-och fågelperspektiv
Alla var inte superbra, men tillräckligt bra ändå, för att vara uppmuntrande.
Dessförinnan hade jag gjort en serie koncept av Corinna i olika klädesdetaljer och jobbade på hur hon skulle se ut i manskläder respektive rustning (vilka hon bär i min berättelse). I sammanhanget testade jag lite olika tekniker för olika detaljer, som bilden på Corinnas anslående hårman, som fick bli föremål för försök med marker och tuschpensel.
En gammal skiss drogs fram, och på pin kiv slog jag till med en tuschskiss av min kära hjältinna.
Det ser ut som en slags serieteckning, men blev inte så dålig den där, ändå. Tusch är ju väldigt trubbigt som redskap för att verkligen avbilda någon, men i det här fallet var det en fördel, och hjälpte till att flytta fram positionerna. Framför allt visade den på fallgroparna, behovet av att balansera sådant som mun, näsa och hakparti så att ansiktet får rätt proportioner.
Det där arbetet kom att ge skjuts till att våga språnget att gå vidare, och försöka mig på sätta porträttet i sig i en första riktig, frontal skiss.
Med mjuk blyerts, sedermera kompletterad med suddstift, försökte jag får till rätt intensitet, rätt drag på rätt plats, bemästra svårigheten med att tecka ljusa ögon och munnens balans. Samt det sköna men ömtåliga balansen i att få till en mjukhet, som omsluter ett ansikte som lämnat det söta och flickaktiga bakom sig. En stark, vuxen kvinnas anlete.
Resultatet kan ses nedan.
Ansiktsuttryck – från det lilla till det stora
Min ”metod”, om det oproffsiga tillvägagångssättet kan kallas så, är starkt beroende av förlagor. Samantha var en modell, så det saknas inte bilder där hon ser förförisk eller allmänt tja, snygg ut, liksom många där hon har ett mer neutralt eller nedtonat ansiktsuttryck. Ofta blickar hon allvarlig ut på betraktaren, vilket i och för sig är mycket trevligt också och en anledning till att hon fångade mitt öga. Men annars är foton med mer varierat utspel begränsade. Även med en stor samling av foton och granskade videoklipp med henne renderar rätt få bilder som är mer hjärtliga och visar hennes mer spontana minspel – och dessa är också sällan av god kvalitet. Det här blev en stöttesten när jag gick vidare och ville lära mig hitta Samanthas/Corinnas uttryck i klar form. 
Grundskisser till 2:a omgången porträttteckningar Corinna
Det är en viktig poäng med Corinnas skönhet att hon måste kunna se intressant och vacker ut även när hon inte ler – inte för att hennes leende inte är väldigt underbart och ljuvligt när hon väl firar av det. Karaktären Corinna har ett nedtonat känsloutspel, och mycket sker i ögonen och med rätt små medel.
Hur skulle detta se ut? Fokus för den första vändan av skisser kom därför att ligga på vad som kan uttryckas med små variationer – en slags studie i less is more. Notera att munnen är tämligen stilla, rak i teckningarna. Från de översta ansiktsskisserna, som ligger nära inpå sina förlagor, tog jag sedan ut svängarna lite för att se om man med små medel kunde visa på mer subtila känsloyttringar av oro, förvåning och lätt irritation
Andra omgången porträtt-och ansiktsstudier Corinna
Nästa vända handlade om större ansiktsuttryck och mer genomgripande mimik och rörelser som innefattade mun, såväl som ögon. Här blev det begränsade urvalet av förlagor ett akut problem. Så vad gör man? Det var främst under studier av Corinnas figur och kropp in action (nästa inlägg) som jag sneglat på poser av andra kvinnor. Men detsamma kan tillämpas på den handling och dynamik som sker i en människas ansikte.
Andie McDowell ansikte olika filmer
Skådespelerskan Andie McDowell har ett utseende som något påminner om Samanthas – både hår, käkpartiet som är tydligt men ändå behagfullt, den fylliga munnen och de markerade ögonbrynen. Hon skulle kunna vara Samanthas vekare lillasyster. Andie har, förutom förstås att vara vacker och tilldragande, ofta fått se förvånad, lätt sorgsen eller bedrövad ut på film. Således kan man studera hennes minspel för de många tillfällen då Corinna, tyvärr, får anledning att hysa sådana känslor.
Monica Belluci, en skönhet bland skönheter, är inte lik Samantha/Corinna på samma sätt. Men även hon har vissa grundläggande drag som passar för Corinnas ansiktsuttryck. Hennes är ett ansikte som är vackert och välproportionerligt, utan att vara vänt och skört. Det är ett starkt ansikte, med tydligt hakparti, välformad näsa och starkt, intensiv närvaro i ögonen. Dessutom är det en vuxen kvinnas skönhet, sensuell och mogen, ingen liten flickas.
Och även om de flesta bilder på Monica visar henne som ljuvlig är hon också ofta upphöjd, drottninglik och självmedveten (en kombo som ingen kan bära som hon). Hennes avbild finns i en mängd publikationer och filmer , så många olika miner finns tillgängliga. Ett collage av minspel från en enda film, ”Asterix & Mission Cleopatre” som tidigare omtalats här på bloggen, kan tjäna som exempel.
Sålunda beväpnad med ett rikhaltigt material har man kunna kasta sig ut i de tänkta, endast i fantasin sedda ansiktsuttrycken som Corinna kunde tänkas visa upp. Se nedan en sammanställning av några av försöken. Från vänster till höger alltmer fjärmade från någon befintlig förlaga, skisser som ska visa på glädje, ett rop i rädsla, sorgsen beslutsamhet, skratt, vrede, och ledsen saknad. Var och en av dem för olika scener i berättelsen. Mjukt kol och grafitpennor hade vid det här laget kompletterats regelmässigt med suddstift av papper, en teknik som möjliggör mjuka gråtoner och övergångar. Viss efterbehandling av framför allt färgkurvan behövs också för att rensa från koldamm.
Studier av starkare miner och känslouttryck för Corinna
De många studierna hade lyft kunskapen om Samantha/Corinnas ansikte till en punkt då man kunde försöka sig på ett porträtt som i en blick kunde ge en rättvisande bild av hennes anda och anblick, och få fram något av det beskrivs i min berrättelse:
”Det var inte ofta som Yakane kunde se nästan rakt fram in i en kvinnas ögon. De var ljusa, korallgröna och gnistrande som Ubariska havets vatten, men infattade i en mörk inramning som framhävde dem samtidigt som ögonbrynens bestämda linje ingav i dem en stränghet som bröt av mot det sensuella. Så ock hennes mun, fyllig och röd, men med något stramt i mungipan. […] där fanns som hos hela henne något kraftfullt, som kunde varit manhaftigt eller kantigt hos en annan, men avvärjdes av hennes höljes sköna form. Som den mörkt kastanjefärgad man som räckte nästan till ryggslutet och också underströk hennes omisskänliga kvinnlighet.”
Corinna – en allvarsam skönhet
Det här är den av de många skisserna som jag är mest nöjd med, än så länge. Fortfarande lite…kantig, utan den avrundning av det kraftfulla som hennes anblick erbjuder. Men det är en bit på väg.
I nästa del skall arbetet med att återge Corinnas kropp och fysiska uttryck i handling och vila behandlas.
←Se första inlägget i ”Corinna, den sköna krigaren del1”
————————————————————
PS.
Normalt är denna blogg skeptisk till böcker som handledning för en aktivitet som måste göras för att bli bra – lika lite som en bok om simning eller golf kan göra en till god utövare, är teckningsböcker sällan mer än exempel på andras teckningar. Trots detta är en bok, The Artist’s Complete Guide to Facial Expression av Gary Faigin, värt omnämnande. Faigins bok, som är klart utformad för att meddela en mängd tumregler, har så många exempel och konkreta råd att den kan vara användbar. Jag har haft nytta av den under några år, och försökt tillgodogöra mig dess allmänna råd för vilka de viktiga markörerna och tumreglerna för anisktsuttryck är. Dock skall också risken med sådana här handledningsböcker också nämnas, och det är att man blir för formulaisk, att man börjar rita stereotypa ansiktssuttryck. Varje person har olika unika särdrag, och det är viktigt att det generella inte skymmer det unika hos varje persons utspel. Boken finns hos såväl Bokus som Adlibris.
Corinna, den Sköna Krigaren del 1
En mängd utseendestudier för Corinna, en av de kvinnliga hjältarna i min berättelse, sammanfogas i en serie inlägg.
Den Sköna Krigaren, Hon-som-tar-andan, Ormbanens Vän, Syster-i-Vapen, Uppväckandets Furstinna… kärt barn har många namn. Yakanes gemål och huvudperson i flera av berättelsens delar är definitivt värdig närmare studium, för hon intar en framträdande plats i min historia.
Flera bilder på henne har redan publicerats, främst som del av storyboards och konceptstudier för kläder: dessa och fler kan återfinnas i den egna kategorin för bilder på Corinna här på bloggen.
Corinna började som en karaktär av typen kick-ass-brud,en slags kvinnlig stridis i den ganska etablerade genren av brudar-med-svärd som fantasygenren frambringat. Hon kunde slåss och var vacker, men också klok och en god lyssnare, tidigt försedd med lite mer under pannbenet än önskan att slå ihjäl folk och se lockande ut för tonårssinnen, fast min realismkoko även på den tiden det begav sig var stark nog att skippa ringbrynjebikinin och avbilda henne i mer eller mindre vederhäftiga rustningsutstyrslar.
Tidig Corinna med rustning och försök att använda Photoshop 1996
Sedermera har hennes karaktär genomgått många förändringar, djupnat och förhoppningsvis mognat. Hennes fysiska företräden har kommit att skjutas i bakgrunden i en mening (fast den har blivit mer anmärkningsvärd mot bakgrund av att historien antagit en allt mer realistisk ton), men fortgår ändå som en röd tråd i hennes uppenbaralse.
- Corinna i medeltidsklänning, skiss 1994
Corinna är en fd haremslavinna från som avvikit och själv börjar fara runt i min berättelses länder. Hon tvingas att ta hand om sig själv. Samtidigt är hon präglad av den disciplin och den rangordning som vidlåder slavarna och herrefolket i hennes hemland. När hon träffar på Yakane kommer deras likheter och också starka olikheter att i början borga för en relation med gnissel, men de kommer så småningon mycket nära varandra. Som f.d. haremsdam är Corinna mycket vacker, vilket inte bara är en detalj, utan en viktig poäng i berättelsen. Hennes uppenbarelse är också iögonfallande på andra sätt – hon är lång och stark, och försedd med för tiden ovanlig träning som sedan tillåter henne att ta steget till att bli en kvinnlig krigare, något som förstås var mycket ovanligt i verklighetens medeltid (om än inte helt uteslutet, se t.ex. http://womenshistorymonth.wordpress.com/resources/women-and-series/women-and-war/female-warriors/).
Yakane och Corinna, studie längdskillnad mellan dem och en Fellahin (egyptisk bonde)
första skisser Corinna 1994
Corinnas uppenbarelse var från början inspirerad av en specifik persons, som förkroppsligar en skönhet som är mycket anslående och samtidigt kroppsligt kompetent, och ser någorlunda sannolik ut för korsning mellan västerlänning och någon från mellanöstern.
Denna var den amerikanska fotomodellen tillika utviksflickan Samantha Leah Dorman, i undertecknads vy en av världens skönaste kvinnor när det begav sig på 90-talet, alla kategorier. Samantha är lång, närmare en och åttio, mörkhårig och har vissa drag som kan funka i en mellanöstern-miljö, och kom första gången till synes i ett fotoreportage om Långa Kvinnor i den amerikansa herrtidningen Playboy.
Sistnämnda faktum är värt att uppehålla sig vid. Den berömda herrtidningen var en viktig bildkälla när jag först började rita kvinnor i slutet på 80-talet. Som tur var sammanföll också denna tid med perioden tidigt 80-tal-tidigt 90-tal, då tidningen uppnådde en större bredd än varken den eller någon annan publikation haft ifråga om bilder på vackra kvinnor från olika ursprung och med vissa variation av kroppstyp, låt vara i omlopp kring en rätt specifik sorts skönhet, som går tillbaka till efterkrigstidens ideal.
Som redovisats i inlägget om Marilyn Monroe är mina preferenser knappast originella i det hänseendet. Men varför skulle de? Anmärkningsvärd skönhet är per definition inte demokratisk, och skärningspunkten mellan symmetri, hälsa, kvinnliga attribut och vad jag kallar fysisk kompetens är ett ganska smalt band.
Såsom varande professionell modell var Samantha Dorman förstås mycket vacker och kvinnlig, men med en viss styrka och stål i både blick och manér, som tog henne bortom paraden av snygga men inställsamt leende babes. Jag upplevde Samantha som i besittning av en viss värdighet i hur hon bar sin skönhet, trots att hon ju slog mynt av den – något som också är ett centralt drag för Corinna-karaktären.
Samantha tränade enligt uppgift anmärkningsvärt mycket, vilket passade för någon vars uppenbarelse skall vittna om fysisk kompetens och styrka: Corinna är ingen liten pinpinett eller svällande yppig pudding vilken som helst. De dragen har, som senare delar av dessa studier skall visa, förstärkts för olika faser av berättelsen.
De många skisser och koncept som frambringats för att avbilda Corinna kom på grund av den tidiga avledningen från Samantha Dorman för utseendet att skilja sig från de utseendestudier som hittills redovisats, som t.ex studierna i Anatomi & Utseende för figuren Yakane, eller dito för karaktären Jack, den anslående Zoe , m.fl. Till skillnad från dem behövde något riktigt sökande efter kroppsform och ansiktsdrag, eller studier för att komma fram till hur en viss karaktär skulle ”besättas” med ett visst utseende inte ske. I Corinnas fall föddes ju karaktären med sitt utseende bestäm, och det är Samanthas utseende, hennes figur och anlete som utgör basen för all porträttlikhet och avbildning av kroppen i rörelse.
Äldre ansiktsstudier Corinna från Samantha Dorman
Istället har min utforskning med åren blivit mer en strävan efter att komma riktigt nära, att avbilda den sköna Corinna så totalt och fullständigt som det går, att lära känna henne intimt för att kunna framställa henne i olika situationer, men också avspegla hennes inre, hennes tankar och känslor så korrekt som möjligt. Kravet på allt större exakthet, perfektion och variation har varit en större utmaning rent tekniskt och också föreställningsmässigt, men behovet av att göra detta har blivit mycket tydligt med tiden (se t.ex inläggen ”Om Teckning och Berättande” med just Corinna).
- Den undersköna Monica Belluccis stil och elegans…
Det kan förefalla konstigt, men det är ett drygt arbete att komma över varierade bilder med olika uttryck för både kropp och ansikte även för mycket ofta fotograferade förlagor, som t.ex fotomodeller. Det finns ett ganska begränsat antal poser och miner som dessa avbildas med – men sedan är det stopp.
…och den vackert bekymrade Andie McDowell…
Det här säger något om samhällsklimatet och det paradoxala med att vår kultur, som tycks svämma över av bilder av mer eller mindre avslöjande slag, är ganska likriktad ifråga om vad som avbildas.
…den kraftfullt svingande tennismästarinnan Maria Sharapova…
Detta blev, som vi skall se längre fram, mycket klart när jag försökte fästa mina visioner av Corinna utförande olika former av aktiviteter och med olika ansiktsuttryck som vrede, sorg osv, på papper.
…den paranta Catherine Zeta-Jones…
I arbetet med att finna Corinnas uttryck, hennes kropp i rörelse och ur olika vinklar samt också hur kläder sitter på henne har, som skall redovisas i inlägg längre fram, således den sensuella Samantha fått draghjälp.
- …och Elizabeths Hurleys talang för klänningsbärande fått bidra.
Ur mitt digra arkiv av avbildningar av flera sköna och intressanta kvinnor har jag under åren plockat fram flera som för studier av i olika kroppsställningar, stämningslägen och utstyrsel.
Utöver filmstjärnor som Monica Bellucci och Andie McDowell som bidragit med känsloutspel och stil, har idrottskvinnor som Maria Sharapova gett välbehövliga insikter för en Corinna i full action, och för bärandet av kläder och deras fall andra långa och sensuella damer som Elizabeth Hurley, Catherine Zeta-Jones, mfl. fått bidra till en helhetsbild av den själfulla och handlingskraftiga Corinnas mångsidiga uppenbarelse.
Forsättning i Del 2 av ”Corinna, den Sköna Krigaren – Om ett Ansiktes tjusning…”→
Val i USA – men spelar det verkligen någon roll vem som vann?
Ett samtal med en polare på fick ge sista knuffen för en fråga som under natten till Onsdag skulle kommm att avgöras: Gör det någon skillnad vem som blir USAs president de närmaste fyra åren?
Äntligen är långbänken och den utdragna valkampen över, och förhoppningsvis kan amerikanarna och i förlängningen resten av världen se framtiden an och faktiskt ta tag i saker – för det paradoxala med val är ju att många saker hamnar på is när den hårda kampen väl drar igång. Detta val var också ytterligt jämnt, även om det fanns en lätt, lätt fördel för Obama, mest beroende på det amerikanska systemet med elektorsröster från varje delstat (amerikanernas röstar ju inte direkt på sin president, om någon nu trodde det)
Så här såg Huffingtons valkarta och balansräkningen över möjliga elektorsröster ut på tisdagsmorgonen:
http://elections.huffingtonpost.com/2012/romney-vs-obama-electoral-map.
Det här valet har varit intressant på ett nytt sätt, eftersom spelreglerna ändrades genom Citizens United-utslaget i Högsta Domstolen som tillåter obegränsade donationer till s.k ”stödfonder” för kandidater – vilka snart nog materialiserades i de sk PACs (Political Action Committees) blev större än någonsin. Högern har aldrig haft några problem med att man köper val på det här sättet, men Obama är inte mindre hycklande än att, trots att han på papperet är emot sådana donationer, satt upp egna ”SuperPACs”. Alla sidor måste framgent än mer än förr söka stöd hos de superrika donatorer som dominerar de där pengakranarna, och årets val var det första test-caset. Några säkra siffror finns inte än, men det uppskattas att mer pengar än någonsin satsats i år – drygt 6 Miljarder dollar/35 Miljarder kronor.
(Se t.ex. http://cnn.com/video/?/video/bestoftv/2012/11/06/exp-early-romans-berman-ad-spending.cnn, http://www.france24.com/en/20121031-Superpacs-dominate-TV-advertising och http://en.wikipedia.org/wiki/United_States_presidential_election,_2012)
Detta har förstärkt en tendens som gör amerikanska val allt mer fixerade på just hjärndöd och osaklig TV-reklam – det är just sådant man kan köpa för den form av insamlade medel som numera är tillåtna.
Men vad var egentligen skiljelinjerna mellan de två kandidaterna? En liten genomgång nedan ger en antydan om de verkliga skiljelinjerna i amerikansk politik sådan som de lyfts fram i valkampanjen
Skatter & Ekonomi
| Ekonomin | Obamas tid inleddes med en djup recession som ärvdes från förra administrationen och vars återhämtning varit påfallande svag, med över 8% öppen arbetslöshet under perioden. Obama har plöjt ner 800 miljardet Dollar i räddningspaket för bilindustrin och räddandet av finanssektorns aktörer | Romney vill ha lägre skatter, mindre regleringer, en budget i balans och mer handelsavtal för att stimulera tillväxt. Han ville delvis ersätta offentliga arbetslöshetsersättningar med ”arbetslöshetssparkonton”. Ville lätta upp de regleringar som pålades finanssektorn efter dess sammanbrott under 2008. Ville lätta på regler för bokföring och kontroller av medelstora företag. |
| Energi- och Miljöpolitik | Stoppade tillfälligt ny oljeborrning efter det enorma oljeutsläppet från BPs oljerigg i Mexikanska Gulfen men därefter tillskyndat nya oljeletning. Har infört strängare krav på förbränning av bränsle och oljeutsläpp, liksom de första regleringarna för drivhusgaser och kvicksilverutsläpp från kraftverk. Har stött utbyggnad av kärnkraft och förnybara bränslen. Har dock misslyckats med att få sitt eget parti med på begränsning av kolutsläpp. | Romney. För fritt fram att borra i både atlantens och Stilla Havets kontinentalsockeln, liksom i arktis och Alaska. Vill avskaffa ”begränsningar” för utvecklign av kol-, naturgas –och kärnkraftverk, och påskydna utbuggnad av redan befintliga borrningsanläggningar. Skeptisk till förnybar energi, som han menat ännu inte är kostnadseffektiv och vars klimateffekter han ansett vara ”okända”. |
| Skatter | Vill höja skatten för förmögna medborgare och ha en minsta skattesats på 30%, men har förlängt Bush-erans skattesänkningar för inkomsttagare under 200 00o USD (1,5 milj. Kr) Vill tillåta en högsta skattesats på 39,6 %, en höjning med drygt 4%, och höja skatten på aktieutdelningar och finansiella inkomster för de mest förmögna. Hälsovårdsreform skulle förmånsbeskatta de mest förmånliga hälsovårdsförsäkringarna. Har rekord i olika former av skattesänkningar under sin mandatperiod, men många av dessa är tidsbegränsade. | Romney ville behålla Bush-erans skatteminskningar för alla, och minska skatter med ytterligare 20%, med en högsta skattesats på 28%, och en minsta skattesats på 8%. Vill minska avdrag för de rikaste. Skatt på kapitalvinster och utdelningar skulle avskaffas inkomsttagare under 200 000 USD (1,5 milj kr) och företagsskatter minskas till 25%. Har inte vidare angett vilka avdrag eller program som skulle få skäras ner för att täcka kostnaderna för skattesänkningarna. |
Det Offentliga
| Skuldsättning | Obama lovar att skära 4 triljoner (4000 miljarder) Dollar äver 10 år, vilket skulle innebära höjd kapitalbeskattning, högre skatter på hushåll över 250 000 dollar i inkomst, minst 30% skatt med mera. Har misslyckats med att halvera det budgetunderskott han ärvde från Bush-eran, och har 4 år av över 1 triljon eller mer i budgetunderskott. | Romney lovade att skära 500 miljarder om året av den federala budgeten, begränsa utgifterna i budgeten till under 20 % av USAs ekonomi och balansera budgeten till 2020, men var ytterst ospecifik i hur det skulle gå till. Skelle samtidigt öka militärutgifterna, minska sjukvårdsprogrammet Medicare med 716 miljarder och minska skatter. Ville skriva in krav på balanserad budet i konstitutionen. |
| Hälsovård | Obama genomförde en historisk utökning av täckningen av sjukvårdsförsäkringen som förbjuder att vägra försäkring till de med tidigare kända hälsoproblem, skattesubventioner till de som har svårt att klara premier och hjälp till småföretag att erbjuda försäkring osv, dock utan att bryta upp den grundläggande privata grunden för USAs system. Reformen godkändes efter mycket osäkerhet av USAs Högsta Domstol. | Romney införde under sin tid som guvernör i Massachusetts sjukvårdsreformer som var starkt lika Obamas, men blev under kampanjen stark motståndare av densamma, som han lovat avskaffa. Mot federal reglering av sjukförsäkringen, och har istället föreslagit visst skydd mot att mista befintlig försäkring vid arbetslöshet, riktade skattesänkningar och en utökning av system med privat sjukförsäkringssparande istället. |
| Pensioner | Har inte presenterat breda lösningar för finansieringen av USAs pensionssystem, men föreslagit förändringar i indexeringer gentemot inflationen som skulle minska underskottet med upp till 25 % på lång sikt. | Vill behålla nuvarande system för folk över 55 men höja pensionsåldern för yngre och koppla loss pensioner från inflationsindexering för mer välbeställda. |
| Utbildning | Har infört skattesänkningar på 10 000 USD för högskolekostnader över 4 års tid, utökat olika former av riktade stöd för college-kostnader. Riktat lättnader för delstaterna för kostnader för Bush-erans ”No Child left-Behind”-program riktad till svaga elever och områden och stött olika program med miljarder dollar för olika utbildningssatsningar. | Har stött uppstramning av kontroller för No Child Left Behind-programmet, men också menat att den federala regeringen borde ha mindre kontroll över utbildningen. Ville öka det privata inslaget i studentlånsystemet och menade att ökat studiestöd fick studieavgifternaa tt öka. |
Sociala -och ”Värderings”-Frågor
Här är skiljelinjerna kanske som störst – republikanernas drift allt längre åt höger de senaste decennierna har gjort att dessa frågor kommit i förgrunden när det gäller inrikespolitiken, även de ofta är väldigt spedifika eller gäller en minoritet av medborgarna. Samtidigt ligger en stor del, den konkreta politiken på de här områdena, hos andra maktcentra än den federala politiska nivån. USAs långt gångna ”juridifiering” av politiken, representerad inte minst av det domstolsutslag, Roe vs Wade, som gav amerikanska kvinnor rätt till friare abort, är ett talande exempel. Mycket ligger också på delstatsnivå. Här är det alltså i stora delar fråga om symbolpolitik och indirekt påverkan. Störst genomslag har skillnaderna för amerikanska kvinnor, där valet är rätt klart mellan större kontra mindre inflytande över sin kroppsliga integritet och tillgång till mödravård.
| Abort och Sexualpolitik: | Obama erkänner kvinnors rätt att själva välja abort. Hans sjukförsäkringsreform gör det otillåtet att ta bort kostnader för reproduktiv hälsa & preventivmedel för anställdas sjukförsäkringar | Romney motsätter sig kvinnors rätt till abort utom vid incest, våldtäkt och överhängande livsfara för modern. Ville att domen i USAs HD som ger kvinnor rätt till abort i hela USA (Roe vs Wade) rivs upp och lovade att tillsätta HD-domare som gör så. Ville avbryta federal finansieringen av Planned Parenthood, programmet för mödravård och reproduktiv hälsa. |
| Homosexuellas Rättigheter: | Obama stöder samkönade äktenskap. Under hans tid har förbudet för öppet homosexuella att verka i militär avskaffats. Motståndare till Defense of Marriage act från George W Bushs tid, som hindrar federalt erkännande av samkönade äktenskap och tillåter att delstater an vägra erkänna sådana äktenskap | Romney är motståndare till samkönade äktenskap och för ett heltäckande federalt förbud, också mot samkönade partnerskap om dessa liknar äktenskap. |
| Immigration: | Obama har gett direktiv av barn till papperslösa invandrare inte skall deporteras och tillåtas söka arbetstillstånd. Hans större lagförslag, som röstades ner av den republikanska kongressen, skulle ha gett unga papperslösa i universitet och i militären en rätt till medborgarskap. Under Obamas tid har dock rekord satts i mängd av deporterade papperslösa invandrare. Vill åstadkommande en heltäckande migrationslagstiftning | Romney ville satsa på förstärkning av ”muren” mellan USA & Mexico, vill instifta kontrollapparat för arbetsgivare som skulle straffbelägga de som anställer ”icke-auktoriserade icke-medborgare”. Ville avskaffa visering för barn och makar till papperslösa invandrare, men kunde tänka sig att ge medborgarskap till invandrare som enrollerar sig i USAs armé. Skulle också presentera en heltäckande migrationslagstiftning. |
| Vapen: | Obama inte agerat för att begränsa vapentillgången, och rätten att bära dolda vapen har utökats under hans tid. Har antytt, men inte agerat, för att återinföra ett förbud för privatpersoner att köpa vapen av typen militära automatkarbiner. | Romney motsätter sig starkare vapenkontroller, men har tidigare stött automatkarbinsförbudet. |
Utrikespolitik
I utrikespolitiken, som är det som angår resten av världen, är skiljelinjerna inte alls lika påtagliga som om sociala frågor. Båda kandidater tar det för givet att USA ger sig rätten att ingripa runtom i världen och använda vapenmakt där så anses nödvändingt. Se ABC News andra valdebatt om utrikespolitik mellan de två och listan på några punkter nedan.
| Krig | Obama har trappat ner kriget i Irak och dragit undan de flesta men inte alla trupper därifrån, stärkte först truppstyrkorna i Afghanistankriget men har sedermera börjat trappa ner även där. Godkände flygvapeninsats i Libyen som bidrog till att störta Muammar Khadaffi. Har med kongressen överenskommit med stora nedskärningar i Armén och Marinkåren nästa årtionde. | Romney hade 2014 som slutdatum för Afghanistankriget. Föreslår en höjning av militärutgifterna, med över 100 miljarder extra till Pentagons budget. Har kritiserat kongressens överenskommelse med Obama om nedskärningar som skulle slå till om man inte kan komma överens om nästa års budget. |
| Terrorism | Godkände den insats som hittad och dödade Usama bin Laden, och satt slut för ”hårda” förhör av misstänkta, men har i stort fortsatt med Bush-erans terrorbekämpning, inklusive internering i Guantanamo Bay, som han lovat att stänga. Bruket av fjärrstyrda robotar för riktade ”avrättningar” och bombningar av terrorister i t.ex Jemen och Pakistan har utökats kraftigt. Efter attacken mot USAs ambassad i Benghazi, Libyen, har satt frågetecken på underrättelsens fortsatta förmåga att bedöma hot. | Är emot konstitutionella rättigheter för utländska terrormisstänkta. Motsatte sig uteslutande av tortyr och s.k. ”water-boarding” av terrormisstänkta. |
| Utrikespolitik | Motsätter sig militär attack mot Iran i den nära framtiden, men håller alla utvägar öppna för att hindra Iran att skaffa kärnvapen. Har inte engagerat sig i Syrien såsom i Libyen. Har inte gjort starka försök att medla mellan parterna i Israel-palestinakonflikten trots att han öppet kritiserat Israel för dess byggande av ”bosättningar” på ockuperat palestinskt territorium har dessa fortsatt under hans tid, och Motsätter sig utpekandet av Kina som ”manipulatör av penningvärdet” men försökt få till sanktioner mot Kina för ”ojusta handelsmetoder” | Har uttryckt sig mer hotfullt gentemot Iran och antytt mer godkännande visavi en Israel-ledd attack mot Irans kärnenergianläggningar. Har pläderat frö att identifiera och beväpnade ”allierade” styrkor i Syriens inbördeskrig utan att lova direkt amerikanskt väpnat stöd. Lovar mer militärt stöd till Israel och har ställt sig nära Israels premiärminister Netanyahu. Har öppet deklarerat att Ryssland är USAs ”Geopolitiska fiende nr.1” och hotat att stämpla Kina som en manipulatör av penningvärdet och att införa vidsträckta handelssanktioner mot landet. |
Den f.d Översten Wilkerson, en republikan för övrigt, med insyn i amerikansk utrikes -och strategisk politik, belyser en del av dessa nyansskillnader i utrikespolitiken.
Som synes är det mest en skillnad i ton och framfusighet i användandet av den amerikanska supermaktens militära och strategiska maktmedel och inblandning i omvärldens politik mellan de två kandidaterna.
Florida, sorgebarnet i röstsammanhang, och dess rösträkning var inte färdigt i skrivande stund, men 05.18 svensk tid stod det ändå klart att Obama hade vunnit en betryggande seger och med råge fått ihop de tillräckliga 270 elektorrösterna.
Se första delen av Obamas segertal ovan
Denna blogg står, liksom nästan alla i vårt land, i de flesta frågor lååångt långt till vänster om den starkt högervridna amerikanska politiska diskursen. Frågor om fattigdom, ojämlikhet, om samhällets understöd, om fackliga rättigheter med mera hamnade som vanligt långt ned på agendan och låg förvisso som en slags Elefant i rummet över krisens amerika. Överhuvudtaget måste man åter konstatera att amerikanska val är en starkt enögd form av kampanjpolitik, och att stora väljargrupper lämnas i ovetskap om vad som stundar. Obama är sannerligen ingen ”progressiv” politiker, ingen hjärtevarm försvarare av de utsatta eller ens en speciellt originell politisk aktör. Snarare en slags försiktigt mixtrare av befintliga strukturer. De som har haft mest anledning att tacka, än så länge i alla fall, för hans politik har varit finanssektorn och de industrier som hans regering hållit under armarna. Vi får se vad som stundar de närmaste åren. Sjukvårdsreformen har inte kickat in än t.ex., och kan på sikt innebära en lättnad för många människor.
Trots det blir svaret på titelfrågan nog JA – det spelar en viss skilnad, men mest på ett negativt sätt. Hur otillfredsställande än situationen under Obama är, ser det sannerligen ut som alternativet inte bara var värre, utan öppet destruktivt.
———————————————————–
Läs mer om valkampanjen och rapporetringen kring olika sakfrågor i
- Nyheterna P1 http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=4403&grupp=16248
- Dagens Nyheter http://www.dn.se/Stories/stories-nyheter/stories-varlden/presidentvalet-i-usa-2012
- Svenska Dagbladet http://www.svd.se/nyheter/utrikes/USA-valet/direktrapport-usa-valet_7642574.svd
- Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/nyheter/aftonbladetlive/
- Expressen http://www.expressen.se/nyheter/mer-om/usa-valet-2012/
- SVT 24 http://www.svt.se/nyheter/amne/?tag=tag:story@svt.se,2011:USA-valet%202012#/nyheter/usa-valet/barack-obama-vann-valet-omvald-som-president?&_suid=135228257251508424806799644517
- Huffingtonpost http://www.huffingtonpost.com/politics/
- New York Times http://www.nytimes.com/2012/11/07/us/politics/obama-romney-presidential-election-2012.html?hp&_r=0
- Wall Street Journel http://online.wsj.com/public/page/news-politics-campaign.html
- Jesusalem Post http://www.jpost.com/USPresidentialrace/Home.aspx
- The Economist http://www.economist.com/blogs/democracyinamerica/2012/11/election-night?fsrc=scn/fb/wl/bl/winobama
Om att kritisera religiös fanatism & försvara yttrandefrihet
Hur kan en seriös kritik av religiöst våld, censur och agitation se ut, en som inte backar för att trycka på t.ex. den specifika utmaning som Islamistiska fundamentalister reser , samtidigt som man går till botten med problemet med religiös findamentalism generellt?
(Uppdaterad 2012-11-04)
Debaclet med den s.k. Muhammed-filmen (”The Innocense of Muslims”) och dess fullständigt ofruktbara och i grunden falska föresats att kritisera Islam, kan få en att fundera på hur saklig, korrekt men ändå bitande kritik mot religiösa fenomen och hur de påverkar offentligheten även i sekulära samhällen kan se ut. Och det finns förstås, redan en snabb titt på nätet ger några intressanta exempel, som visar att man kraftfullt ,verkningsfullt och utan kompromisser kan dissa islamisk fundamentalism och varna för självcensur i denna och angränsande frågor utan att tappa hjärnan på vägen och dricka av xenofobins, de maskerade fördomarnas och de hatiska gesternas kväljande dryck.
Det går till exempel mycket väl att som Paul Marshall vid Hudson institute, helt enkelt lista de många och svåra inskränkningar av yttrande- och åsiktsfrihet som är vardagsmat i många muslimska länder, många av dem auktoritära, och vilka av dessas regimer åtminstone legitimeras av religionen. Det här visar ger en panoramisk inblick i det problematiska spänningsfält, för att inte säga öppna konflikt, som råder mellan grundläggande yttrandefrihet och vissa uttryck för islamistiska reflexer.
Sean Faircloth, som kompromisslöst attackerat religiös fundamentalism såväl utomlands som i hans hemland USA som företrädare för Richard Dawkins Foundation for Reson and Science slår an den balans som denna blogg stödjer. Här är hans direkta gensvar på efterspelet till den ökända Muhammed-filmen, vilkens muslimska belackare han attackerar skoningslöst, samtidigt som han inte missar att faran för amerikaner är i en mening mer direkt och ingripande från det starka kristna inslaget i USAs offentliga liv och de effekter detta har på debattklimatet i USA:
Det kan också vara nyttigt att hålla några av de mer tankvärd av motsidans argument i huvudet för den som vill försvara det fira ordet och rätten att kritisera religiösa föreställningar och praktiker. Ett bra exempel på båda sidors argument kan ses i t.ex denna debatt om det fria ordet genomförd av Australian Broadcasting Corporation och sänd av det numera inte fullt lika tillgänlgiga men ändå högkvalitativa ForaTV.
(Klicka ovan eller länken http://fora.tv/2009/04/03/Freedom_of_Expression_and_the_License_to_Offend#./Freedom_of_Expression_and_the_License_to_Offend?&_suid=135084117215604552734118004419)
En intressant video på detta tema är en panel från Indien, inspelad 1994, såtillvida att den dels speglar debatten i en region och situation, där både muslimer och Hinduer har gjort sig skyldiga till nedtystande och hot mot författare och journalister på religiös grund.Den har också med den kände muslimske apologeten Zakir Naik som argumenterar, eller snarare slingrar sig runt, frågan om man inte borde ha dödstraff för t.ex hädelse och/eller avfall från tron (något som är svårt att undvika är en rimlig tolkning utifrn koranen och också lag i många muslimska länder). Han är en ynklig posör av den mer paragrafciterande typen, men trots allt ganska representativ för en ”moderat fundamentalistisk” typ av muslimska ledare som är bundna att tolka koranens och traditionens bokstav sådan som den är. Så fort han får konkreta frågor om t.ex Salman Rushdie elelr Taslima Nasrin, två författare som hotats för sina verk, blir han dock vag och mumlande.
(Del 1 av 15 – varje del är ca 10 minuter. En mindre del av frågorna och svaren är på Hindi – men det är bara att spola förbi eller gå till näst del)
För den mer legalistiskt lagde kan nedanstående debatt, som tar tar sikte på den konflikt som uppstår mellan FNs Deklaration om de Mänskliga Rättigheterna, Artikel 18 (åsikts-och religionsfrihet) och Artikel 19 (yttrandefrihet) som uppstår när religiösa organisationer och stater vill ha till stånd en särskild resolution om ”Skydd för Religionen” (flera icke-bindande resolutioner har gått igenom senaste åren) vara intressant. Den här tolkningen är mycket problematisk eftersom ett antal länder har uttryckliga hädelseparagrafer och lagar som skyddar religionen, ofta på ett mycket godtyckligt sätt. Man kan dra sig till minnes den gummiparagraf som ligger till grund för denkända Pussy Riot-rättskandalen i Ryssland för att se vad sådan lagstiftning kan leda till, och det är mycket olyckligt att FN-resolutioner numera kan användas som tillhygge inte för att avskaffa utan för att rättfärdiga sådana lagar. Tariq Ramadan, en av de mest kända västliga muslimska apologeterna, är med som sakkunnig om situationen i världens största muslimska land, Indonesien.
Tariq Ramadan har oturen att befinna sig på motsatta sidan av den store, nu sorgligen avlidne Christopher Hitchens, en religionsätare om det någonsin fanns någon. Men notera hur i denna diskussion, där Hitchens som f.ö. stödde dumheter som Irak-kriget förutom sina mer berömvärda prestationer för den sekulära saken, de två kan mötas på ett intelligent plan trots sina starkt skilda perspektiv, och trots att Hitchens avsky och aktivitet mot islamiska regimer var starkare än någon av de korkade ”counter-jihad”-snubbarna någonsin kan hoppas göra anspråk på.
Slutligen, och för att återvända för en synpunkt på dessa frågor som ligger nära denna bloggs, en presentation av den framstående juristen Geoffrey Robertson. Denne ärbland annat känd för att ha satt samman en av de bästa legala argumenten för varför Vatikanen inte borde betraktas som en suverän stat, och talade på World Atheist Alliance och just relationen mellan yttrandefrihet och starka religiösa intressen och aktivister.
En Fyll-i-kläderna-bild lever sitt eget liv… För Felicia, del 2
Fyll-i-kläderna-bilden av en tjej från en av Felicias målarböcker färgbehandlas och avslutas
Som tidigare berättats fick jag en sådan där siluettbild för en sådan där tjejig målarbok att behandla av Felicia en kväll, och jag gjorde som jag plägar, dvs ritade om den och satte på lite mer handlingskraftig och medeltida utrustning på henne. I förra inlägget framgick det hur den bilden blev efter att jag satt tusch på den, och sedan mitt val av färgskala.
Hur en sådan färgskala kan fås att se ut när man med Photoshops hjälp behandlat den med bränning och flera lager färg, högdagrar och skuggor framgår nedan…
Måla-på-kläder: En krigisk fantasytjej, renderad
För den fina Felicia, som jag hoppas skall gilla den.
Själv är jag nöjd med den sansade tidsåtgången – övning ger färdighet, och jag börjar iaf bli lite van vid flerlagerprincipen nu, så att hyfsade resultat kan uppnås någotsånär snart med en bild som är tydlig och begränsad i utförandet. Hela processen från tuschad skiss till färglagd och behandlad bild kan ses nedan.
PS. Det här är också en rätt kul grej att göra med barn som gillar att rita om manvågar släppa loss dem med en laptop och Photoshop. En av mina invändningar mot de i mitt tycke begränsade och begränsande ”plattorna” ute på marknaden är att de än så länge inte (mig veterligen) kan köra några rimliga ritprogram som Photoshop, Illustrator eller GIMP. Vilket är synd, för så fort de stackars tingestarna kan användas för att skapa och behandla något vettigt torde de passa jättebra för att göra sådant här, bättre faktiskt än en bärbar (de har ju touchscreen).
Klicka bild för att se det tidigare inlägget:
←”En fyll-i-kläderna-bild lever sitt eget liv…(del1)”
För fler bilder på Feclicias krigartjej, som jag sedermera kom att identifiera med en existerande sagofigur, se stora galleriet eller :
En Fyll-i-kläderna-bild lever sitt eget liv… För Felicia
NÄR den fine Felix fyllde år (hurra! 5 år!) grabbade hans syster som med viss rätt känner ett visst ägande tag i mig och stuffade ner mig med några målarböcker för flickor där färdiga siluetter kan förses med kläder som man själv ritar dit.
Hennes egna alster var väldigt fina. Men hon ville minsann att jag också skulle göra det där.
”Men då måste jag få göra det på, öh, mitt sätt”
”OK då” sade hon med en menande blick
Felicia, hon känner mig alltför väl. Jag började således skissa med hård blyerts ovanpå de ljusa konturlinjerna och voila…
Eller vänta nej. Ingen Voila. För… jag ändrade storlek på huvudet. Och gav siluetten större höfter, och sedan skissades kläder över som helt förändrade konturerna. och när det var färdigt skulle de nya linjerna målas med tuschpenna. Ett svärd dök upp från ingenstans…
Efter att således ha följt min inre drift ett tag såg det hela ut som en krigartjej /fantasyprinsessa av mer stridbart slag, med en bekväm och lätt men ända rustning av kyllertyp på sig (Om någon Tvingade mig att rita en modern tjej skulle hon garanterat ha ett svärd också, eller åtminstone sparka eller slå på något). Jag är ingenting om inte förutsägbar i de styckena. Nu gillar Felicia mina sagotjejer så…
Pappa Ola scannade in, och hemma kunde jag inte låta bli att åtminstone ändra lite mer på proportionerna, för i början såg huvudet ut som en enorm pumpa med pyttesmå ben, med tefat till ögon värdiga en alien från Mars. Nu blev det iaf en slags ordning på en kropp som såg ut som en clear-line-variant av serieäventyrshjältinna.
Inte vilken hjältinna som helst för övrigt. För som ögon blev mer och mer mandelformade och ögonbrynen bestämda och krökta som på en någon som minsann har lynne, en mun som vet att tala såväl som ge en fin kyss, och mörkt lockigt hår, så tonade åter mina hjältinnor från mitt rike Bortoms värld fram, de som avspeglas i Kati och Corinna från min berättelse. Eller, som mest här, Almas prinsessa Julia. För visst är det hon. Sådan är lystern från Alma, min gryning, som skiner över allt som jag vidrör.
Förutsägbar som sagt. Så är det att vara fängslad av något somär större än en själv. Jag tror att Felicia förlåter mig det.
Jag började kladda lite med Photoshop för att hitta en vettig färgskala. Utan animus kan jag ändå säga att den rosa uniform som är standard för tjejhjältar inte är min första preferens. En lite mörkare utstyrsel med naturfärger och dovare toner får bilda grundfärgerna. För jag går nog vidare med den där och ger den flerlagerbehandlingen för att få fram skuggor, lyster och högdagrar.
En präst, en munk och en rabbi… om religion och religiösa figurer i Fantasy
Mer än en veckas bloggträda avbryts med lite designstudier av några religiösa personager i min berättelse. Det låter lite som en Bellmanhistoria (en norsk, en dansk och Bellman…) , men i min pågående berättelse snubblar man återkommande över företrädare för de stora religionerna, vilka kommer att spela en avgörande roll i de skeenden som styr historien.
Redan under den ursprungliga tid då det som nu växer till en sammanhängande berättelsesvit ännu var en serie rollspelskampanjer funderade jag över framtoningen hos religiösa karaktärer. En av de viktigaste vägvalen på den tiden var att jag gradvis rörde mig bort från det polyteistiska kaleidoskop som vidlåder många fantasyvärldar och införde en alltmer enhetlig och omfattande organisation för religioner som vidare studier övertygade mig om måste vara lika verklighetens stora monoteistiska troskomplex.
Religionens organisation och inflytande är en svår och känslig fråga för fantasy. Det är uppenbart att många, för att inte säga de flesta, fantasyförfattare och kreatörer betraktat det strypgrepp som främst den katolska kristendomen (fantasy varande, även i våra dagar, främst ett västerländskt fenomen) utövade över tanken som en begränsande faktor för sina historier, vars sagokaraktär inte sällan måste komma i konflikt med den verkliga medeltida världens förhållanden och begränsningar. Lösningen för många har varit att helt enkelt låtsas att det går att ha en feodal, medeltidsinspirerad värld utan kristendomen, och inte låtsas om att grundvalen för en sådan konstruktion är ett gapande hål, alternativt ersätta det med religiösa föreställningar som mer liknar polyteistiska pantheoner som den Nordiska eller grekiska. Vilket är inkonsekvent, men inte stör den som inte har realism som ett rekvisit för sin fantasiberättelse.
Det har dock jag. Sålunda svarar min världs dominism, både dess västliga Numeniska (katolska) del och den östliga Ekumenen (ortodox), mellanösterns Iman (Islam) och hamerna (mina judar) och dessas religiösa etablissemang nära mot sina verkliga förebilder. Och all handling och alla vändningar måste förr eller senare komma i kontakt, inte sällan i konflikt, med dess företrädare. Med tanke på religionens genomgripande roll är många av dess viktiga protagonister i handlingen, och måste ges ett personligt uttryck.
En av de första sådana studierna var Damién de Montesilla, primas över kyrkan i riket Salamora, motsvarande det medeltida Aragonska kungariket på Iberiska halvön. Han är som sådan överhuvud för dess vicarier, ledarna över de kyrkliga provinserna. Jag funderade på hur en hög kyrkofurste som han kunde tänkas framstå, och gick till… ja kyrkan. 
Sneglande på en renässanspåve, Leo X (1513-1521) alias Giovanni di Medici vilkens porträtt målades av Rafael tog jag fram en förvisso välgödd men hårdare kyrkofurste.
Utkasterna till skisser från 1990-talets rollspelande är en vittnesbörd om just den rörelse som då var i full sving, där han från att ha kommit in i handlingen som en överstepräst i en typisk fantasy-polyteism kommer ut som en… tja en ärkebiskop.
En annan viktig personlighet var tidigt den sarnonske legaten, företrädaren för Sarnon, den västliga kyrkans högsta auktoritet, Yvaine de Créres. Denne mäktige inkvisitor har sedermera växt till att blir en avgörande kugge över all handling i västerlandet och vidare under decennier av utspelad tid i väst, med en ödesdiger inblandning i vad som kommer att bli avgörande skeenden för huvudpersonerna i min berättelse.
Ursprungligen, för 18 år sedan eller så, var jag böjd att ge honom ett utseende inte olikt en korsning mellan romersk senator korsad med en riddare med en viss avlägsen porträttlikhet med Leon Trotsky, med vilken han hade vissa gemensamma karaktärsdrag. Så småningon har jag kommit att trycka mer på drag som hårdhet och fysisk närvaro, och en mer realistisk och tonsur näraliggande frisyr, som senare bilder visar.
De här tidiga försöken ger bakgrund till några av senare tiders övningar, av vilka ett par kan ses nedan. I ”Staden av Guld” som utspelas i den stora östliga staden Aracanea kommer en predikande munk Phileotes att spela en viktig bakgrundsroll. Phileotes tillhör en grupp av världsstormare och idealistiskt skolade predikande fattiga munkar som i parallel till den ortodoxa kristendomens hesychaster kommer att uttrycka opposition till den rådande ordningen i det östliga imperiet. Jag ville få fram dels hans oordnade, bohemiska persona som dock också rymmer den stridbare predikantens närvaro – Phileotes stora synd är som han själv medger, hans högmod, han ställer sig i främsta ledet för protesterna mot sin kyrkas närmande till väst och dess elits föga kristliga handhavande av rikets svåra ekonomiska sits.
Phileotes, predikande munk i Aracanea
En annan religiös figur med två ansikten, om man vill så, är rabbin Eliakim ben Solomon, som huvudpersonen i handlingen Yakane stiftar bekantskap med. Denne har under sin ärevördiga image av äldste för hamernas kommunitet i Aracanea också dunkla tendenser och utan att avslöja för mycket, ingriper på ett ytterst ovälkommet sätt i Yakanes förehavanden.
Eliakim ben Solomon
Alla de här studierna får som en intressant följdeffekt att man kommer de man avbildar närmare, lär känna deras uttryck och mimik, hurdana de framstår i sin omgivning, vilket är till stor hjälp för att beskriva dem och också leder en till att förstå deras sätt att agera och deras reaktioner. Vidare ger de upphov till studier av deras fysiska såväl som andliga miljö. Figuren Phileotes utformning t.ex, föranledde en djupare dykning ner i den bysantinska kyrkliga klädedräkten, om hesychismens teologiska spetsfundigheter och så vidare. Återigen, så befruktar det visuella det litterära, och fjärran från att utesluta eller ersätta varandra leder oss anblicken till det som man läser eller skriver om till en djupare förståelse för den inre värld dit man strävar.
Freja Kärlekens och Skönhetens Gudinna – ansatser till målning
En av de första bilderna som publicerades här var en teckning på Freja, kärlekens och skönhetens, återväxtens Gudinna för förfäderna… Den där har legat och jäst i år, men i somras började jag kika på den åter för att måhända sätta lite färg på den sköna…
Freja med sitt magiska hår
Det är bara hugskott och inte alls färdigt, men kanske värt att göra ett nedslag i. Som redogörs i ursprungsinlägget där den publicerades (”Nordiska Gudar -Freja”) så kom den teckningen, gjord i fin BIC-tuschpenna till för att visa för den fina unga Felicia, för vilken jag berättat om myter och sagor från hela vår värld, om gudarna och just Freja kunde ha tett sig….
Jag gillade alltid den bildens ansats, den inbjudande och uppmuntrande, ja hjärtliga gest som kom att prägla den. Jag ville inte bara frammana en vision av Freja endast som en allmän pudding, utan glad och glädjegivande, inbjudande att ta hennes hand i en gest som också kunde tänkas ange vägen, som om den bjöd till livsglädje…
Långt efteråt satt jag en eftermiddag och skalade om bilden till olika format och putsade och fejade lite på den Photoshops hjälp, och kom att fundera på en passande färgskala. Jag bestämde mig för en ljus färgpalett, och lade på enhetliga grundfärger. Skulle man avse att göra en serieteckning skulle man kunnat nöja sig med det.
Att nöja sig är dock inte riktigt min ansats vad gäller mina egna alster, och så kom det sig att i somras började jag tillämpa lite av det jag lärt mig under senare tid vad gälller lager av färg, nyanser osv. på bilden…
Det ser lite lovande ut, man undrar så smått om man inte skulle lägga en passande bakgrund och lite mer specialeffekter på den där. Kanske lite gudomlig glöd och agiska effekter på Frejas Brisingssmycke och hennes magiska hår? Vi får väl se…
Lite undrar jag också på vad min webbkollega Tannhäuser, som av hednisk tro driven är mer mångkunnig om och investerad i Frejas gestalt (och också skrivit om saken i sin egen blogg Hedniska Tankar) anser, hmm?
Dumskallarnas konspiration – En inhägnad stad bara för kvinnor? Njaaaää
Tänk er att man bor i världens mest repressivt kvinnofientliga och könssegregerade samhälle, men behöver få ut mer folk på arbetsmarknaden, män som kvinnor. Och att av sistnämnda det finns gott om de som behöver försörja sig själva, och dessutom för att kvinnor i ofta, i detta samhälle, paradoxalt nog är mer benägna att arbeta än män.
Så, lättar vi då lite på våra kvinnahatande tokerier och tillåter kvinnor att själva verka i samhället? Arbeta för egen vinning? Verka i det offentliga?
ELLER bygger vi istället en egen, separat och kliniskt avspärrad zon där kvinnor bakom murar kan sadlas för produktionen, utan risk för att stöta på män eller få intrycket att de har några rätt- och friheter i samhället i övrigt? Det skulle definitivt vara en möjlighet.
I alla fall om samhället i fråga är könsapartheids tokiga skyltfönster och bokstavliga Mecka, nämligen våra egna glada vapenkunder i kungadömet Saudiarabien. De har insett att de behöver få fler kvinnor i arbete. Och för drygt en vecka sedan sipprade rapporter in i ett otal nyhetskällor att de vill lösa problemet inte genom att slappna av på sina benhårda lagar som förbjuder kvinnor att göra typ…något, och istället bestämt sig för att bygga en hel Stad för bara kvinnor. Den föreslagna staden, ”Al-Ahsa Industristad 2” närai Hofuf, en av flera tilltänkta, skall syssla med läkemedel-, textil -och livsmedelsproduktion. Löpande band och allmänna utrymmen skulle vara helt och hållet förbehållna kvinnor.
Det visade sig…inte riktigt vara hela sanningen.
Läser man projekteringsrapporten från den saudiska myndigheten ser man att det som föreslås är något mindre sensationellt, nämligen att man skall bygga en industriell zon med kvinnor särsklit i åtanke. Här skall den totala könssegregation som saudiernas wahhabistiska styre påbjuder råda, men poängen är att snarare än att därför stänga kvinnor ute skall speciella produktionhalalr, kontor och sådant göras i ordning för kvinnor. De kommer alltså att få egna sektioner, hermetiskt separerade från männens, där kvinnor kan umgås i en exklusivt kvinnlig miljö. Inte riktigt en kvinnostad. Mer, en stad med kvinnofabriker, kvinnokontor, kvinnorrekreationsanläggningar och kvinnofaciliteter. Liksom, får man förmoda, kvinnliga förmän eller lägre chefer, fast det är mer osäkert.
befintlig indstribebyggelse i al-Ahsa 1
Det här är frukten av många initiativ som tas från saudiska kvinnor med inflytande och affärsintressen i kungadömet, och som tvingat fram åtgärder som underlättar på kvinnor på arbetsmarkanden utan att rucka på saudisk lag. De menar säkert väl, de ambitiösa saudiskorna, och även om de inte gjorde det skulle det ändå ha en poäng. Att låta kvinnor jobba i textrilindustrin är kanske inte vad vi skulle kalla en fantastisk frihet, men tyvärr säger det något om Saudiarabien att denna uppenbara apartheid framstår som mer benign än det nästintill totala könsförtryck som hittills varit norman.Det kan vara värt att komma ihåg hur ”särskiljning” av könen nästan alltid verkar när det sker under hägnet av en misogyn kultur. På denna blogg har tidigare uppmärksammats de återkommande olyckor och tragiska dödsfall som skett i ett Saudiarabien som konsekvent upplåter faciliteter av låg standard åt kvinnor eller flickor, och som när olyckan väl är framme har kadrer som skall hindra räddningsarbetare och allmänhet från att rädda just kvinnor eftersom det skulle utsätta dem för kontakt med män (se ”Hellre en död flicka än en utan slöja…”).
De nya städernas ”kvinnosektorer” riskerar att hamna i samma kategori. Nu verkar dock planerna i Saudiarabien ändå vara bättre än t.ex. sådana där fabriker, s.k. Sweat shops där anställda kvinnor är inlåsta och verkar under odrägliga förhållanden, vilka återfinns runtom i främst låglöneländer dit västerländska tillverkare numera gärna förlägger sin produktion (som t.ex Apple, se blogginlägg ”Steve Jobs & bleed – Apples mörka baksida”)
Som the Guardians blog ”Shortcuts” påpekar trots tidingens egna halvanka, är gapet mellan kvinnors rättigheter och deras kvalifikationer så stora i ett Saudiarabien där numera väldiga mängder kvinnor har högre utbildning men är nekade tillträde till arbetsmarknaden, att blotta möjligheten att tjäna egna pengar och verka utanför hemmet kan innebära ett steg framåt. Även under hägnet av wahhabismens piska. Vi får väl se.
PS: Det kan vara intressant att notera just hur många nyhetssajter som var snabba att plocka upp storyn med en hel Stad för Kvinnor istället för att fokusera på den mer blygsamma, verkliga men ändå intressanta storyn. Det är uppenbart att idén slår an en sträng och sätter igång fantasin, och man undrar om det inte är lite gammaldags orientalistiska haremsfantasier som ligger och spökar här också. Som framgår i ironisk form i ”The Young Turks” inslag på ämnet, se nedan.
Inte en superseriös, men ändå lite kul behandling av ämnet ”Saudisk kvinnostad”
——————————————————–
Lena Anderssons kolumn i förra lördagens DN (”kvinnan som komplement”), för övrigt en mycket välskriven sådan där hon tar itu med den allmänt spridda, sannerligen inte bara islamsikt anstuckna, idén om att se könen och framför allt kvinnorna som ”komplementära”, fäste denna bloggs uppmärksamhet på ”kvinnostads”-storyn. Hon hade förvisso läst Guardians överdrivna rapportering, men hennes poäng handlade inte om det utan om just särartstänkande, och står på sin egen merit, som Humanistbloggen korrekt påpekade.
Källor till de faktiska planerna på en könssegregerad industristad:
- http://www.modon.gov.sa/English/MediaCenter/News/Pages/ModonPlansDevelopmentWomenIC.aspx
- http://stream.aljazeera.com/story/saudi-women-only-city-look-again-0022319
- http://storify.com/ajstream/saudi-women-only-city-just-rumours
Övriga Källor:
- http://www.guardian.co.uk/world/shortcuts/2012/aug/13/saudi-womens-city-what-expect
- http://www.guardian.co.uk/world/2012/aug/12/saudi-arabia-city-women-workers
- http://www.globalresearch.ca/index.php?context=va&aid=32513
- http://www.huffingtonpost.com/2012/08/13/saudi-arabia-women-only-city_n_1772955.html
- http://www.mirror.co.uk/news/world-news/saudi-arabia-builds-women-only-1256010
- http://www.stuff.co.nz/life-style/life/7510876/Saudi-Arabia-plans-female-only-city
- http://www.nation.com.pk/pakistan-news-newspaper-daily-english-online/entertainment/13-Aug-2012/it-s-saudi-women-only-city
- http://jafrianews.com/2012/08/14/saudi-no-mans-land-saudi-monarchy-plan-to-build-women-only-city/
- http://mideastposts.com/2012/06/women-only-industrial-cities-for-saudi-arabia/
- http://www.mimmysays.com/2012/08/14/gender-segregation-2-0-saudi-arabia-planning-worlds-first-women-only-city/
- http://www.youtube.com/watch?v=oZzJExEA0dw
Projekt Storyboards – Akvedukten i Aracanea
Storyboardprojekten forskrider, den här gången är det en tuschteckning föreställande ett landskap med en akvedukt, i en scen som utspelas i Aracanea, mitt fantasy-Konstantinopel.
Det är månbelyst natt på Apostlaberget i Aracanea. Yakane och Jack har varit ute och kidnappat ner en populär och stridbar predikant. Alldenstund denne har ett talrikt och ganska högröstat följe jagas Y & J över stock och sten och blir inringade vid den Stora Akvedukten. Där får Yakane en gaaalen idé…
Romersk akvedukt, Segovia, Spanien
Akvedukter är som vi vet en struktur som leder vatten i en täckt gång, över eller under jorden, från en högre liggande vattenkälla till sin destination.
De mest berömda (och talrika) varianten av förmoderna akvedukter är den romerska varianten av överjordsakvdedukt vars stora valv, korsande dalar och sträckande sig över sänkor på väg till sina mål finns utspridda över det romerska riket och höll deras stora städer och inte minst Rom med en vattenförsörjning som inte skulle se sin like igen förrän på 1700-talet. Stora, mäktiga och allmänt imponerande, speciellt med tanke på att de flesta byggdes för sisådär 1800 år sedan, är de ett tacksamt motiv för avbildning.
Valens Akvedukt, Istanbul
De flesta överjordsakvedukter gick genom landsbygden på väg till en stad. Väl innanför staden, eller ibland en bit före, leddes vattnet oftast ner i underjordisk akvedukt för sluttransport till fontäner och badhus. Men i dagens Istanbul, f.d. det kejserliga Konstantinopel, byggde man tvärtom en akvedukt, Valens akvedukt, som skar ovan jord rakt genom staden, korsande dess kulliga yttre delar för att ge färskvatten till det kejserliga palatsområde som låg längst ute på stadens halvö (se nedan i en rekonstruktion av stadens 10:e distrikt – som den såg ut för 1000 år sedan).
Valens akvedukt ger förstås en ursäkt för att ha en i mitt Aracanea (det är inte den enda, jag har förstås prackat på mit fantasy-Kairo Al-Kash en akvedukt också.) Impulsen att ha med den i en actionscen var förstås lika barnslig, och kom för mig när jag besökte ett sådant där sommarland med vattenfyllda gångar…
Vore det inte kul om… man kunde åka på en akvedukt som… som…en jättelik vattenrutschbana?
Idéer är till för att kladdas ner. En mycket mycket snabb blyertskludd gav den allmänna scenen. Men den antydde också något som kunde bli framtida problem – akveduktens utformning och vinkeln in i horisonten skulle behöva lite eftertanke, förutom det uppenbara mecket med att rita en miljon stenar…
Den blev därför jäsande några månader. Men som sommaren kröp fram kliade den alltmer, och en dag skred jag till verket beväpnad med hård skisspenna och BIC tuschpennor tjocklek från 0,05 till 0,5 mm.
Först gjorde jag förgrunden och stödlinjerna för akvedukten lades ut och in i horisonten. Som vanligt är perspektivet lätt att få tag på i teorin, men när man sedan skall sätta lite sten och volym på den uppstår problem. Så jag scannade in den ofärdiga skissen ifall akvedukten skulle bli extremt kass.
Sedan började jag fylla i själva akvedukten med tuschpenna. Man har ju fått en del övning på att rita stenar, genom dels konceptdesign och t.ex. Yakane & Jack vid Apostlakyrkan. I bakgrunden ritade jag in ytterst enkla konturer av hus, träd och gator på stadens kullar. På himlen några moln och en måne för att ursäkta att allt inte ligger i totalt beckmörker.
Som anat blev det till att mecka och korrigera flera av de sneda och vinda bärande pelarna … För att lyfta fram fullmånens sken lades en liten photoshop-effekt i form av inre och yttre lyster (inner & outer glow) och med ljuseffekter en olikfärgad, tonad himmel på.
Den tonade himlen fick dock bieffekten att resten av bilden såg platt och enhetligt belyst ut. Suck. Jaja, med lite ytterligare efterarbete, genom att göra förgrunden mörkare, kunde man få en önskad effekt genom att väldigt enkelt gå in på veck och utstående partier respektive skuggor med bränn/lys -verktyget, och skapa högdagrar och skuggade partier. Jag passade också på att lägga in ljuseffekter på facklor som visar på förföljarna som väntar vid foten av kullen, skymtande mellan trädgrenarna.
Nå. Det hela visade sig bli aningen mindre taffligt än man kunde frukta. Man blir förstås aldrig färdig när man jobbar så fragmenterat som undertecknad, t.ex. slog det mig att jag glömde stjärnor på himlen. Men det förstås, det kan varit molnigt högre upp… jaja det är inga konstverk det här, bara små kladdar för att visualisera en berättelse.
Mer av storyboards och koncept för en fantasyberättelse kan ses i fliken
Egna Bilder – Storyboards
Livets Soundtrack – musik till Baba Yaga & häxor av Mussorgsky
Efter det delvis musikaliska debaclet med justitiemordet på Pussy Riot i Ryssland, som händelsevis sammanföll med förfärdigandet av en teckning på den ryska superhäxan baba Yaga (som man önskar borde besöka Putin och patriark Kyrill, två gubbjävlar som förtjänar att stekas på spett av denna människoätande hagga) drabbades jag av behovet att lyfta fram mer positiva saker med kopplingen Moder Ryssland-musik.
Det kom till mig som en märklig konflux av teman som antyddes i föregående inlägg med ryska teman (Dels om häxan Baba Yagas teckning och apropå den genomruttna ryska rättvisan och kyrkan som uppdagades av Pussy Riots oförvägna aktivister).
Häxor + Ryssland + Musik?
Vänta, det där har en behaglig doft av…Mussorgsky.
En av mina tidigaste favoritkompositörer var den ryske romantikern Modest Mussorgsky, som gav upphov till sådana härliga stycken som ”Natten på blåkulla” som bl.a. förekommer i filmen ”Fantasia” och tände mitt barnasinne.
I sitt stora samlingsverk ”Tavlor på en utställning” infogade Mussorgsky en bit som handlar just om Baba Yaga och hennes Hus på Hönsfötter. ”Tavlor på en Utställning” orkestrerades från Mussorgskys noter för piano av ingen mindre än Maurice Ravel. Det är en av mina favoritstycken sedan mer än 25 år, och låg i skivspelaren på repeat när jag läste bland annat ”Sagan om ringen”, för vilket den passar utmärkt, liksom för att skissa och rita på ryska motiv och sagor…
Hör nedan, ”The Hut on Hens Legs (Baba Yaga)” som låg i skvalpade i mitt bakhuvud som det dova och hotande omkvädet till häxan över alla häxor.
Mussorgskys romantiscism blandade häftiga infall och lätt dissonanta partier och fungerar utmärkt dels för att, som i modern filmmusik, bibringa en känsla, men håller en också i spänning och tvingar en att lystra till. Det är fantasieggande.
Hela ”tavlor på en utställning” kan höras nedan – den är ett fantastiskt plockepinn av teman, företrädesvis inspirerade av rysk historia och mytologi, med häxor, gnomer och segerrika tsarer i det gyllene Kiev…
”Natten på Blåkulla” (egentligen ”Natt på det Kala Berget”) är en annan av Mussorgskys utmärkta verk, och berör i högsta grad häxtemat. Se den något stympade och modifierade varianten som det sattes härliga bilder till i Disneys ”Fantasia”, med demoner som spexar under själve hin håles överinseende i en lustiger dans…
Olustigt nog mynnar i Disneys inledande festliga tappning av über-häxnatten ut i en kristen propaganda med en rätt trött visualisering av Schuberts i övrigt vackra Ave Maria – jag vet minst en hedning som det där måste orsaka hårresning på, och jag tror att jag håller med…
Mussorgsky rycktes bort för tidigt, men han gjorde mycket annat hörvärt som ”Khovanshina” med ”De Persiska Slavarnas Dans” och ”Boris Gudunov” med flera. Nastrovje till honom. Han skulle för övrigt troligtvis ha lett i njugg åt Pussy Riots tilltag mot en maktfullkomlig tsar Putin – som den kanske mest geniale och excentriske av de stora ryska kompositörerna var han ansedd som en tsarfientlig ”extremist” (han var t.ex. för avskaffandet av de ryska böndernas livegenskap), och hans stora opera ”Boris Gudonov” förbjöds i Tsarryssland.
Baba Yaga, en rysk superhäxa del 2
Den ryska häxan Baba Yaga jagar vidare i den ryska urskogen. En av många bilder som legat i träda under lång tid men som under sommaren monterats, kompletterats och behandlats för att bli lite klarare.
Det var i April som första utkastet till mina funderingar kring den rysliga Baba Yaga presenterades i en post här på bloggen. Det där mest en konceptskiss för den leda själv. Men som påpekas i mitt förra inlägg finns det en del parafernalia runt den otäcka, odödliga häxan.
Den mest karaktäristiska kringprylen till Baba Yaga är hennes magiska Hus på Hönsfötter. Djupt inne i skogen går den runt, rör på sig så att man aldrig kan finna den. Flera hjältar och hjältinnor har ibland somnat intill den eller inte sett den för att fötterna liknar träd och först efteråt insett att det sitter ett hus där upp…Den där erbjöd dock en del problem. Jag har sett lite bilder på den där stugan, och tyckte att en bokstavlig tolkning av att huset verkligen kliver runt på hönsfötter kändes lite… fånig (se exempel).
Nå, det fina med sagor är att man kan omtolka dem. Just detta att hönsbenen ibland misstogs för träd gav mig en idé. Tänk om… alltså husets ben ”på hönsfötter” tolkades som att dess ben var lika hönsfötter, eller som hönsfötter. Men lite mer, tja, träiga. Som ett ryskt korsvirkeshus skulle vara. Jag tänker mig att Baba Yagas hus som oerhört gistet och ganska vint, mossbeklätt och nästan som en levande varelse, som en urgammal ek. Då skulle de ”hönsaktiga” benen kunna vara något i samma stil, som en fortsättning på husets väsen…
Jag fick lite ytterligare inspiration av framställningen av Den Trojanska Hästen i filmen ”Troy” (med bl.a. Brad Pitt, Eric Bana med flera). I filmens bakgrundsmaterial berättar regissören om hur de tänkte sig att hästen, istället för att vara en perfekt, blankpolerad staty som det ofta framställts (när skulle grekerna haft tid för att göra en sådan?), kände att det borde synas att den var gjord av delar från skepp, av virke, tåg och tampar…
Da, min babushka!
Jag ritade några konceptskisser på ett hus som klev runt med stora ben med stora ”tår”, gjorda av virke och linor, surrad och knarrande… Det är inte bara huset som kliver runt tänkte jag, utan själva marken som den kliver runt på. Under sticker fötterna fram, och lite inspirarad av en slags stor dinosaurie av typen Tyrannosaurus Rex tänkte jag mig dess märkliga steg… Den första blev lite stor och rejäl, även om den rent designmässigt funkar för det tidigmoderna Ryssland.
Nästa försök var mer rätt. En mindre, gisten, vind och ranglig stuga, komplett med bodar och stegar, med ett slags stöttor som rötter som via jorden den står på övergår till de märkliga, krökta brädor som bildar dess magiska ben. Man skall inte vilja bli trampad på av den där. I farten kladdade jag snabbt till en slags mörk skog försänkt i skugga runt om.
Ooook. Nu var det bara att montera, men det var tyvärr inte så bara. Eftersom det hela låg på hafsiga blyerts-och kolskisser såg de där numera för djävliga ut avdamm och utsmetat kol – jag måste köpa fixeringsspray. Det blev mycket meck med Photoshop för att rensa och tvätta bilden ren, men också för att dra, klona och se till att bakgrund och Baba Yaga i förgrunden passade ihop hjälpligt.
Men med lite push från besök på medeltidsveckan i Visby kom det hela slutligen på plats, och de råa skisserna kunde i alla fall ses ihopfogade. Den där ropade på visst efterarbete dock, för att bättre få fram poängerna i bilden.
Efterbehandlingen rörde framför allt valet av skuggor och svarta kurvor, men också en viss ”vattnighet ” som lades på för att få bilden att se mindre tecknat linjebaserad ut och mer, tja ”målad”.
Jag är ändå lite nöjd. Man kanske skulle måla den där.
Här ser man förhoppningsvis en glimt av Baba Yaga-figurens idehistoriska rötter – ett förkroppsligande av den oändliga mörka ryska skogen, dess faror och trolska djup, och framför allt, en sjujävlars käring till trollpacka, som äter fåniga riddare till frukost och skrämmer slag på kungariket.
PS. En liten spin-off på arbetet med Baba Yaga kom av att min första kontakt med den vårtiga och slemma skedde för många år sedan lyssnande på Mussorkskys musikstycke ”Hyddan på Hönsfötter”. I det kommande skall här skrivas lite om Mussorgskys musik, som passar utmärkt till trollpackor, skogar och hjältesagor.
←Se första inlägget om ”Baba Yaga – rysk superhäxa”
———————————————————————-
Se mer om Baba Yaga på nätet.
- http://www.sacred-texts.com/neu/oprt/oprt08.htm
- http://myths.e2bn.org/mythsandlegends/origins117-baba-yaga-and-vasilisa-the-fair.html
- http://www.oldrussia.net/baba.html
- http://en.wikipedia.org/wiki/Baba_Yaga
För en introduktion till de ryska sagorna, vilka är rika på hamnbytare och magiska väsen, prinsar och prinsessor, rekommenderas boken ”Hjältar, Odjur och Främmande Världar ur Rysk Mytologi” av Elisabeth Warner – den är också mycket vackert illustrerad av den ryske målaren Alexander Koshin. Tyvärr är den inte lätt att få tag på ny – den kan dock mycket väl finnas på välsorterade bibliotek.
Prinsessan Julia blixtrar till – för Alma
Några dagars mycket trevlig samvaro med den underbara Alma gav upphov till några bilder på hennes sago-alter ego,den modiga prinsessan Julia. En av dem är när vetgiriga Prinsessan efter att ha läst i böcker kommer på ett sätt att bota sin drak-kompis Pelles mamma.
Den elake trollkarlen Augustus har gjort en magi som försvagar och förtvinar drakar, och den stackars gamla drakmamman ligger på sitt yttersta till Draken Pelles förtvivlan. Men Drakar, läser Julia, är varelser av luft och eld. Så under en stormig natt leder hon ner blixten, den himmelska elden, ner i drakmamman för att om möjligt ge henne ny kraft och styrka. Hon använder sitt förtrollade Hjärtespjut som åskledare – en livsfarlig idé. Men hon är modig som få, den fina Julia. Och bara hon kunde göra det. Så…
Jag kom att tänka på den hopkurade Julia när hon fått blixten ner i spjutet – ögonblicket innan höll draken Pelle upp henne i luften, men stöten har knuffat bort honom och hon har fallit ner på drakmammans rygg.
Bilden gjordes snabbt, med väldigt enkla medel under Almas överinseende. Färgblyerts över en vanlig blyertsskiss fick konturerna förstärkta med svart tuschpensel. Papperet var färgat, i ljuslila, som jag tog lite spontant för att scenen utspelas i en mörk omgivning. Det skulle visa sig vara ett tursamt drag.
Efter att ha målat någorlunda klart med de tämligen grova och inte så färgstarka blyertspennorna och fått Almas godkännande scannades bilden in. Men som så ofta tyckte jag att den där kunde hyfsas till i datorn….
Och voila. Med Photoshops verktyg kunde färgerna förstärkas och förbättras, den ljusstarka blixten som löper ner i och genom spjutet läggas till, och annan behandling som lyfte fram teckningens styrka. För trots det väldigt enkla utförandet tycker jag nog ändå att den där har något bra i sig. Det är ställningen, tror jag, kroppens uttryck. Det syns att Julia gör något svårt och jobbigt, men det utan något våld eller annat aggressivt eller ens akrobatiskt.
Jag hoppas Alma gillar den. Fler av teckningarna från vår vecka på Gotland väntar på liknande behandling.
*****************************
Fler bilder på prinsessan Julia, hennes lillebror prins Albin och deras busiga drakkompis Pelle finns på
CARLOS RUIZ ZAFÓN – EL PRISIONERO DEL CIELO (HIMLENS FÅNGE) 2011
En recension av ”El Prisionero del Cielo”, Carlos Ruiz Zafons senaste bok, och vars utgivning på svenska under titeln ”Himlens Fånge” är i antågande.
”El Prisionero del Cielo” Carlos Ruiz Zafón 2011, Editorial Planeta, Barcelona, 379 s. – Roman
Himlens Fånge” är den tredje delen av Carlos Ruiz Zafons svit av böcker som utspelas i det skuggornas Barcelona som han först presenterade i ”Vindens Skugga” och sedan uppföljaren ”Ängelns Lek”. Detta Barcelona som i sig utgör en slags huvudperson, fördömd, mörk, full av brott och blodiga minnen. Inbördeskrigets fasor har här aldrig helat, de utgör ett varande sår i en stad där Noir-stämningen skruvats till så att varje skugga döljer ett mord, varje gotisk portik en hemlighet, kryddat med en tvetydigt ockult atmosfär. Ett stående inslag i de tidigare böckerna och navet för många mystiska händelser utgörs av De Borglömda Böckernas Gravkammare, den mystiska labyrint där fördömda böcker trotsar tid, rum och försök att utplåna dem och kommer att bilda ett slags Barcelonas och Francospaniens undermedvetna.
I ”Vindens Skugga” är Zafon mer uttalat politisk än tidigare. Vi ges en insyn i Francoregimens blodiga etablering vid makten, vilket blevspeciellt bittert i ett Barcelona som var känt som ett fäste för republiken, en stad var brokiga mångfald och dekadenta modernitet stod i kontrast mot falangisternas proklamerade Spanien. Detta Spanien som inte minst många spanjorer själva helst vill glömma, ett som mentalt blickade bakåt in i en självproklamerad storhetstid av katolskt och storvulet patriotiskt 1500-tal i nutida fascistisk tappning.
Jämfört med de närmast osannolikt täta och ganska svåruppnystade tidigare böckerna är Zafons stil här enklare och berättelsen rakare. Boken är mindre fantasybetonad än sin föregångares ockultspäckade prosa – en mörkare saga om Spaniens glömda nära historia, med mindre behov av änglar och mystik. Att den utspelar sig med två parallella kronologier, en under andra världskriget, en drygt 20 år senare, känns i sammanhanget som ingen komplikation att tala om – jämfört med de tusen trådarna och uppslagen i hans två tidigare böcker.
”Himlens Fånge” skiljer sig från de tidigare böckerna i att den är en tydlig uppföljare. Med undantag från några nya bifigurer kretsar berättelsen främst kring de personer som redan presenterats i de två tidigare böckerna, vars bakgrunder fördjupas och förtätas. Zafon tycks vilja visa oss nya sidor och uppslag kring deras historier, vilka ytterligare knyts ihop, snarare än att presentera något nytt. Samtidigt har boken inte ett riktigt eget slut, vilken ger en frustrerande känsla av transportsträcka.
”Himlens Fånge” är spännande och välskriven förstås, med luguber ton och sedvanligt mustigt och suggestivt språk skildrande tortyrhålornas, massavrättningarnas och repressionens tid då Francoregimen etablerade sig i relation till historien i de tidigare böckerna. Men man lägger ifrån sig den med den lätt otillfredsställda känslan av att ha läst en ofärdig berättelse. Man misstänker att utgivningen stressats fram för att krama mer pengar ur Zafóns bästsäljande författarskap. Förhoppningsvis kan han återta något av sitt mer ymniga och mindre rätlinjiga berättande i nästa bok, som enligt vad som sägs skall bli den avslutande delen av hans cykel om Barcelona, de Fördömdas Stad.
Indomitus Betyg:
Medelbetyg för gott försök
Carlos Ruiz Zafóns tidigare böcker ”Vindens Skugga” och ”Ängelns Lek” rekommenderas varmt
Denna och fler bokrecensioner finns samlade i bokbloggen
https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/
PS. Denna recension bygger på den spanska originalupplagan – boken har ännu inte kommit ut på svenska. Det var sagt att den engelska upplagan skulle komma i Juni 2012 – då kan den svenska inte heller vara långt borta. Carlos Ruiz Zafón är förstås allra bäst på originalspråket – både engelska och svenska har ett litet olyckligt sätt att både förgrova och släta ut hans måleriska prosa och rappa repliker – inte fatalt, men förstås lite beklagligt.
PPS. Med varmt tack till Jenny B. vars tips en gång ledde mig till ”Vindens Skugga”
”Korsfararen” av Michael Alexander Eisner
En roman om en medeltida Ordensriddare som far på korståg, en väntande kärlek med förvecklingar hemma, trassliga privata förhållanden och ond bråd död och olycka i det Heliga Landet… Neeej det är inte Arn de Gothia, utan Francisco de Montcada, Katalansk riddare på 1200-talet, i Michael Alexander Eisner
”Korsfararen” Michael Alexander Eisner, 2001, Bokförlaget Prisma (2005), Stockholm, Sv. Uppl, 269 s. – Roman
Med ”Korsfararen” verkar Michael Alexander Eisner velat vinnlägga sig om att skriva en slags anti-krigsskildring med korstågen som fond. Hans är inte en ridderlighetskramande berättelse, inte heller ett actionspäckat äventyr, utan söker skildra medeltiden ur ett mer nedtonat perspektiv, med en ansats till inblick i de psykologiska faktorer som formade medeltidens människor. I den andan har han valt ett ”efter kriget”-grepp, bekant från berättelser som skildrar soldaters våndor och trauman efter krigshändelser, som i de många berättelserna om t.ex. soldater som återvände från Vietnamkriget.
Här är den forne korsfararen Francisco de Montcada från Katalonien den psykiskt nedbrutne, närmast katatoniske veteranen från korståget 1270, och hans historia och bakgrund berättas av hans vän, den streberaktige munken Lucas i ett samspel som liknar den hos psykoanalysens. Francisco de Montcadas livshistoria och ungdomsår nystas upp, hans involvering i den spanska militära riddarorden Calatravariddarna, och fram ur minnets djup kommer de för vissa stormän graverande detaljerna kring hans deltagande i en våldsam och blodig belägring och sedan i det hopplösa försvaret av Johanniternas berömda borg Krak des Chevaliers.
En historiekunnig person lägger förstås märke till att det är lite si och så med autenticiteten i det historiska skeendet. Inga större grupper av Calatravariddare och ingen större expedition från Katalonien deltog i korståg i det heliga landet, borgen Toron föll 1266 och återtogs aldrig, en hel del fiktiva karaktärer hoppar omkring… Ja så där är det. Man kunde önskat att Eisner följt Robyn Young (som skrivit böcker som Brödraskapet mfl. om samma tid) exempel och angivit sina källor. Skeendet är vidare skildrat strikt från korsfararnas och de kristna västerlänningarnas sida: muslimerna är endast skugglika motståndare och ges aldrig kött på benen, även om faktum att det finns sådant som civila offer på kriget på den andra sidan är något som lyfts fram. Men trots sitt stundvis martialiska fokus görs mycket få observationer om t.ex. de Mamluker som var de som slutligen körde bort korsfararna och tog en efter en under de ointagliga borgarna under denna tid.
Trots det är ”Korsfararen” inte en så hemsk medeltidsskildring, vilket främst beror på sitt grepp att via ett freudianskt inspirerad ramhandling dyka lite djupare ner i karaktärernas personligheter. Det är ett bitvis fruktbart grepp, som ger inblick i hur psykisk hälsa eller hur sociala konventioner kunde yttra sig i den religiösa och hierarkiberoende medeltidsmänniskans självbild. Men Eisner tar tyvärr också till ett antal slitna klichéer för att limma ihop sin berättelse, som att låta sin förvisso högadlige adelsman vara mycket finare och ädlare än sina i övrigt förtryckande och klassmedvetna likar, och hans kärleksaffär med en god väns syster är av det mest konventionella slag. Den fiendskap som utvecklas med den diaboliske arvsprinsen Fernando av Aragonien känns även den som en rätt sliten konstruktion.
Hursomhelst är ”Korsfararen” en habil roman med flyt, om en intressant epok. Inget mästerverk, men väl värd läsning för den som är intresserad av medeltiden, och kanske uppskattat t.ex Robyn Young, eller Guillous ”Arn”-böcker men vill ha en lite mer nedtonad, mindre superhjälteaktig huvudperson.
Indomitus Betyg
Medelbetyg för gott försök
Denna och Fler bokrecensioner återfinns i Indomitus samlingssida för Bokrecensioner:
https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/
En liten återblick på några bilders tillblivelse – Hallå Firren, Ormen Vera med mera.
Så här i sommarstiltjen som lagt sig även på denna blogg kan man ibland gå igenom sina papper och uppslag, lite slött kika på foton och annat som inte kommit och kanske frestas att…ge det en chans?
Ja, varför inte? Man är ju en sucker för nostalgi som alla andra, och min metod är i princip just det – ett ständigt ältande av det gamla, med övertygelsen att det säkerligen kan göras bättre. Som en av de som dök upp i upprensningen, ett i och för sig uselt foto taget med en gammal mobil, på den fiskfromade Ryggsäck som låg som förlaga till teckningen på ”Firren och Sjöhästen”-teckningen som jag gjorde åt Alma (behandlad i inlägget ”En liten Firre till Alma”).
Fisk från ryggsäck, med sjöhäst, färglagd
En annan liten bild som föll vid sidan av var mina provskisser för att få fram en söt Orm för den bedårande Alma, en händelse vilken beskrevs i inlägget https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/07/06/en-liten-fredagsbild-ormen-vera-med-och-av-alma/
Ett intermezzo förstås, men det är intressant att se hur urvalet och ansatserna såg ut med tanke på att Alma själv fick välja vilken jag skulle gå vidare på. Min lilla dam hade skarpa åsikter om vilken av ormarna som var kille eller tjej också… De lite ”Knasigare” varianterna uppe i övre högra hörnet var killar och kunde kanske passa för ormen Olle. Men Veras anblick skulle vara från de mera eleganta och mjukt strömlinjeformade men ändå storögda försöken.
Så det så!
En genusintresserad person som undertecknad kunde spinna mycket på det där, men då, och även för ögonblicket, ville jag låta det vara… Rent estetisk hade Alma förstås rätt, och valde också från de varianter som tillåter det vidaste uttrycket och både är söta men också har möjlighet att göras lite läskiga. Och Vera, som är ”stor som basilisken i Harry Potter!” som den gode Jakob, en klok ung man påpekade när han fick se henne, kan inte bara vara Enbart söt och Gullig, som nedanstående lilla ”Behind-the-scenes”-snutt antyder…
Det slog mig förresten att Ormen Vera skulle bli ”Vera the Viper” på engelska. Apropå ingenting.
Nåväl, Sagan om Gudaormen Vera slingrar sig vidare…
Till sist en bild, inte av egen fatabur, som blev över från ett inlägg om Kristen fundementalistisk bildframställning (Dumskallarnas Konspiration: Mera Kreationist-Dinosurier) där Dinosaurerna vävs in i bibelberättelserna. Det är en parodi förstås, men en rätt rolig sådan, och definitivt båderoligare och mer trovärdig än bibelstoryn i sig, speciellt tolkad som s.k. young-earth creationists, det vill säga Kreationister som tror att jorden bara är under 10 000 år och som måste passa in allt vi vet och kan påvisa inom ramen för det…
Yahwe kunde förstås ordna med en haubits till Noa…varför inte? 🙂
Turkarna kommer…eller är det Atraker?
Så här i sommarstiljen, några teckningar med vissa historiska förankringar hos de tidigaste turkiska krigarna och erövrarna för mitt fantasyprojekt, precis från den tid då dessas motsvarigheter de osmanska turkarna stod i begrepp att ta sig över till Europa…
I min berättelses första del har huvudpersonerna en del intressanta och givande mellanhavanden med ett gäng atrakiska legosoldater. Atraker är en lätt omskrivning för turkar, vilka dyker upp i den stora Imperiestaden Aracanea, precis som deras motsvarigheter började röra sig runt det historiska Konstantinopel…
Osman I
En av de atrakiska ledarna som dyker upp är en ung men kompetent ledare, Altan Agha. Min Altan är rätt hårt baserat på Osman, Osmanska Rikets upphovsman, men inte bara som han troligen faktiskt var, dvs. en driven, smart och hänsynslös krigsherre med organisatoriska talanger och förmåga till förutseende. Utan också som den traditionella och korrekta osmanska historieskrivningen velat retuschera honom, dvs en övertygad muslimsk renlevnadsman och träbock. Osmanskt intresserade turkar får ursäkta, men delvis var poängen att visa just att en sådan Osman som framträder ur den oficiella historieskrivningen skulle varit en rätt trist typ. Knappast den slipade och djärve ledare som hans meritlista visar på.
Altan har också en mer privat involvering i min berättelse, genom en koppling till den kvinnliga protagonisten Corinna som kort lär känna honom, innan hon stöter ihop med den hårdföre Yakane.
Altan Agha och Shayk Ibrahim
Meningen med min lilla portättstudie är alltså att visa på en yngre Osman-variant, med värdigt bister min och lite magsur framtoning, lite klassiska turkiska drag, och sin närmaste rådgivare som delvis är skuld till hans träiga manér, den opportunistke Shayk Ibrahim (min pendang på Shejk Edebali, också en historisk figur). Kläder och parafernalia är tidstypiskt korrekta för perioden runt 1300 och miljön i Mindre Asien varifrån de kommer.
Desto skojfriskare och mer benägen att svinga en bägare är Altans överordnade, den mer jovialiske Uzun Agha, även här en karaktär inspirerad av verkliga händelser. Det är något som greker numera gärna ”glömmer”, men att turkarna kunde göra sig gällande på den Europeiska sidan av sundet beror till största delen på att bysantinarna bjöd in dem. Som när emiren av Smyrna Umur Bey (1309-1348) försåg en part i det byzantinska inbördeskriget med militär hjälp, något som redan tidigare turkiska härskare gjort, och som även Emir Orkhan, den andre osmanske härskaren gjorde.
osmanska Rikets expansion till 1683
Det var efter sistnämndas styre som Osmanerna kom att bli förankrade på bysantinskt territorium. Och resten var historia: Osmanska riket kom att bli en enorm supermakt, ett imperium som sträckte sig från Marocko till Iran, från norra Etiopien till Polens gräns. Först 1918, med Osmanska rikets fall och proklamerandet av den Moderna turkiska nationalstaten, kom den till ända.
Osmanska härskare och Sultaner ca 1300 till 1918
Det här extremt viktiga ögonblicket i historien kommer antagligen att gå en annan väg i min delvis kontrafaktiska berättelse. Dels för att bysantinska rikets motsvarighet Aracanea inte är lika försvagat, och faktiskt kommer protagonisterna, främst legokaptenen Yakane, att hjälpa till så att en stark och kompetent Kejsare hamnar på tronen i mitt fantasy-Konstantinopel Aracanea. Utrymmet för Altan är alltså mycket mindre än det kaos som Osman kunde dra nytta av.
Men som vanligt, nu när jag fäst de här figurerna i bild och bringat dem till världens ljus har min sympati för dem växt, och det vore väl tusan om inte Shayk Ibrahim kunde få en tegelsten i skallen så att Altan kunde släppa loss lite, och vem vet vad som kan hända…
——————————————-
Intresserade kan få lite intro om Osmanska rikets bröjan i Wikipedia-artiklar, t.ex.
- http://en.wikipedia.org/wiki/Osman_I
- http://en.wikipedia.org/wiki/Sheik_Edebali
- http://en.wikipedia.org/wiki/Ottoman_Empire
- http://en.wikipedia.org/wiki/John_VI_Cantacuzene
- http://en.wikipedia.org/wiki/Byzantine-Ottoman_wars
För mer intresserade kan rekommenderas
- ”The Ottoman Empire” av Halil Inalçik, London 2001 – finns på Amazon
- ”Das Osmanische Reich -Grundlinien Seiner Geschichte” av Josef Matuz, Darmstadt 1990, finns på Amazon.de
- ”Lords of the Golden Horn” av Noel Barber, London 1973, finns på Amazon
- ”Byzantium, the Decline and Fall” av John Julius Norwich, Harmonsworth 1996, finns på Amazon och Adlibris
En liten fredagsbild från Projekt Storyboards – Corinnas ”First Kill”
Det började som kladdar för en actionscen som är svår att överblicka, men fortsatte till en tämligen komplett tuschmålad storyboardskiss: Corinna, den sköna krigarens, dödar för första gången.
Tilltaget att rita små ritningar eller storyboards för scener i den fantasybok jag skriver producerar hela tiden nya alster, och här kan man se hur arbetet på en sådan tar in mer och mer aspekter och så småningom förändrar och fördjupar scener.
Grundscenen är som följer – under ett banditöverfall i medeltidens motsvarighet till norra Albanien anfalls den kvinnliga protagonisten Corinna av en rövare. Från början hade jag tänkt mig scenen som att snubben anföll henne bakifrån, de brottades och hennes svärd eller hans föll till marken, han brottar ner henne, drar en kniv men hon får tag i svärdet och när han böjer sig ner för att hugga satte hon svärdet i magen på honom. Typ. Inte speciellt intressant dock.
Klotteruppslag för Corinnas ”first kill”
Men under lite spontant telefonklottrande så började figurerna komma närmare varandra. Ur kladdarna blev det tydligt att vad som först framstått som en knuff i sjävla verket var en slags brottning , att snubbens hela tyngd låg på Corinna. Elementet av övergrepp, av att bli fastnaglad stod fram klarare, rövaren greppade och slet i Corinna. Och i en sådan position, så höjde han sig mycket kort, för att dra sin kniv, varvid Corinna bara har bråkdelen av ett ögonblick att sätta svärdet var som helst, var hennes arm kommer åt…
Det är lustigt, men de flesta uppfattar nog att man kör ett svärd genom halsen som mycket mer brutalt och rått än att genborra en mans buk. I förmodern tid skulle sistnämnda varit en mycket mer plågsam, smärtsam och utdragen död. Men det är något med blodet och luftstrupen som berör oss illa.
Även ur de mycket slafsiga kladdarna framstod också något annat – rövarens förvåning och smärta, den chock som borde lysa ur ögonen på honom när han plötsligt finner sig dräpt av sitt föregivet svaga och övermannade offer. En slags smärtfylld vantro som fryser fast i dödsögonblicket.
Vid det laget hade den mentala bilden klarnat så pass att jag försökte mig på en tuschteckning med pensel.
Oook. Men det var inte illa, med tanke på min oexisterande tuschteknik.
När den var färdig fortsatte jag dock rita lite grässtrån vid sidan av, och sedan ett buskage… snart hade en hel jävla skog växt fram bakom kombattanterna, direkt ritad med tuschpensel och marker. Det var lite otippat. Men som illustration till hur en scen kan bli djupare och fylligare än vad som först var tänkt var det inte så dumt. En slags facit på konsten att visualisera, som aldrig nog kan övas och skärpas.
För som kringgrund till vad som faktiskt är första gången som Corinna dödar någon så förhöjdes den traumatiska verkan, hela händelsen framstod plötsligt som mycket mer brutal, osnygg och potentiellt ångestframkallande än bara ett enkelt ”tjoff” genom magen. Den är en bätte startpunkt för frågor om självförsvar, om vad som är berättigat våld, som löper som en röd tråd genom berättelsen.
Det var ett fall framåt, som aldrig hade blivit av om man inte försökt destillera visionen på papper. Det var värt det också för att ”Corinna, First Kill” i en mening fångar ett avgörande ögonblick, när den unga och i grunden icke-våldsamma Corinna börjar en slags nedstigning i den brutala värld som hon senare kommer att tvingas att röra sig i.
****************************
Mer bilder och Storyboards med den anslående Corinna, inklusive kläddesign åt henne (hon är en tacksam modell för det) finns i tråden
https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/egna-figurer/corinna/
Se mer av de storyboards som hör skapats för en fantasyberättele i tråden
https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/storyboards/
2012- Jordens Undergång…eller ett lyft för Polen & Ukraina? Om FotbollsEM 2012 del 1- Litet Historia
Nu kan mycket väl dessa saker sammanfalla, men vi sliter oss en liten stund från Mayakalenderns peyotevisioner till förmån för vad som kan bli den sista stora festen som förebådar undergången: EM 2012.
I en kort serie inlägg skall jag sammanfatta mina egna intryck av hur förberedelserna och upptakten till anordnandet av EM gått till. Först ut är en liten historisk tillbakablick och bakgrund till var denna preapokalyptiska karneval står. För sammankopplingen mellan just Polen och Litauen väcker den gamla historienerven här på Indomitus, och tvingar fram en liten utsvävning i medeltida skyar…
Polen och Ukraina – gamla parhästar
Ok, så det är inte ett solvarmt sprudlande Barcelona, men desto mindre bjuder ett fetarrangemang i den största sportens anda alltid på mycket kul. Och i Polens och Ukrainas fall är det lite kittlande att ALLT kommer att vara nytt. Inte bara Arenor. Vägar. Hotell. Rena stadskärnor. Frånvaron av ludna rövare med stridsvagn.
Det som dock inte är nytt är att Polen och Ukraina gör saker tillsammans eller samverkar om stora projekt. För under mer än 400 år, mellan 1386 till 1795 var de här två länderna i någon form av politisk union, efter 1569 som delar av en förbundsstat, det märkliga Polsk-Litauiska Samväldet, som länge var Europas till ytan största stat. Dess öden och äventyr är en fascinerande historia som är oförklarligt lite känt hos oss, som ändå är nära nästgårds. Ett faktum som inte går att förklara annat än med den usla historieundervisningen i skolan.
Polen samlar sig
Det medeltida Polen befann sig under 1200-talet i full feodal upplösning, och stod inför slutet av århundradet inför hot från omgivande knoppande statsbildningar som Tyska Orden i norr, kungariket Böhmen i söder, och den mongoliska Gyllene Horden i öst. I väst var de rikaste polska länderna, Schlesien och, formellt delar av det Heliga Tysk-Romerska kejsardömet och rov för den invecklade politiken där, snarare än i kungariket Polen. Men under en förvånansvärt kort tidsperiod efter sekelskiftet 1300 lyckades furstarna av Mazovien, med den blivande konungen Wladymir Lokietek i spetsen, det att samla Polens kärnländer till ett mer enhetligt rike som kunde börja hävda sina intressen, och under 1300-talets vidare lopp kunde kungariket under kung Kazimir III ”den Store” inte bara hålla sina fiender i schack utan också expandera.
Riket blomstrade genom ökad regional integrering och handel, bildandet av allt fler städer enligt tysk modell, och via inflyttningen av judiska bosättare som tacksamt fick skydd från de progromer som exploderade runtom i nordeuropa i efterdyningen av Digerdöden eller Den Stora Pesten 1348. Genom en historisk nyck kom Polen att drabbas förhållandevist lindrigt av denna mänsklighetens största katastrof i historisk tid. Polen verkade ha framtiden för sig i såväl politiskt, ekonomiskt som socialt hänseende.
Ukraina kommer in bakvägen via… Litauen?
Ukraina då? Jo, under tidigare medeltid, runt 1000-talet, var Ukraina centrum för den första ryska statsbildningen, det s.k. Kiev-riket, vilken var stark påverkad av nordiska farare på traden Östersjön-Konstantinopel. Kiev-väldet sönderslets av dynastiska strider på 1100-talet, och när mongolerna kom med sin svåremotståndliga hord 1240 var dess saga definitivt all. Framtida ryska stater kom att ha tyngdpunkten längre norrut, och så småningom kom mongolernas favoritunderhuggare, furstarna av Moskva, att samla det vi nu känner som Ryssland. Men det är en annan historia.
Ukraina och Kiev kom däremot att hamna i ett limbo – alltför nära den ukrainska stäppen och den Gyllene Hordens nomadiska överherrar för att kunna stiga upp själva. I skogarna långt uppe vid baltikum, i skydd bakom svårgenomträngliga träskmarker, levde dock på ett udda folk, Europas sista envetna hedningar, litauerna. Dessa hade under 1200-talet till skillnad från sina olyckliga brödrafolk pruserna, semgallerna, letterna och allt vad de hette, återkommande slagit tillbaka den till ”heligt krig” utklädda aggressionen från diverse korsriddarutstyrda outfits som Svärdsriddarorden och senare Tyska Orden.
Under sin första samlande storfurste Gediminas kom litauerna att bilda en hård, krigisk och ganska grälsjuk statsbildning, som när en viss terrorbalans nåddes med sina vid det laget blåslagna kristna grannfolk under 1300-talets första hälft, istället vände blicken österut. Där, i de mer perifera delarna av det forna Kievryssland fann Litauerna utlopp för sina kliande yxor, och kulmen för det s.k. Storhertigdömet Litauens expansion kom när man mot slutet av 1300-talet införlivade västra och centrala Ukraina, det gamla Kiev-rikets kärnländer, i sina domäner.
Storfurstendömet Litauen mellan 1200- och 1400-talet
Polen-Litauen förenas och blir Samväldet
En av de där sakerna som vidlåder monarkier är att helt godtyckliga saker som att någon drottning är ofruktbar eller en kungasnok har dåliga spermier kan rubba hela staten. I Polens fall saknades det en självklar tronarvinge efter Kasimir. Litauens Storhertig Jagiello (Jogaila) hade tidigare erbjudits att ingå personalunion med den Polska stat med vilken man fått allt fler gemensamma intressen och fiender. På villkor att han blev katolik förstås.
1386 ingicks detta första förbund, i vilken Litauen med tillhörande Ukraina förenades med Polen och framgent kom att ha gemensam monark. Men det var ett löst förbund, och de två staterna fortsatte att verka i var sina banor, med Polen vänd mer mot norr och väst, och Litauen mot söder och öster. Med tiden, och då samverkan av de två visade sig fruktbart (man krossade t.ex. gemensamt Tyska Ordens militära makt 1410 i det berömda slaget vid Grünwald) kom man att ingå i en allt närmare samfällighet. 1569 stadsfästes så Unionen i Lublin, genom vilket man skapade en riktig Förbundsstat, det Polsk-Litauiska Samväldet.
Samväldet är mycket intressant ur statsvetenskaplig synpunkt, för det erbjuder ett klart alternativ till den utveckling som kom att prägla de ledande västerländska staterna, som Frankrike, England och vårt eget Sverige. Det var en märklig konstruktion där den avgörande makten inte kom att ligga hos kronan, som saknade starka maktinstrument som en egen armé eller seriösa skattebaser.
Istället var makten samlad hos de stora adliga magnaterna som utövade den via de av adeln monopoliserade rådsförsamlingarna eller riksdagarna, sejm. Bönder och småfolk hade inte ens på papperet något att säga till om, och det enda ofrälse inflytande låg hos städerna, som också stod för en viktig del av skatteindrivningen. Städerna var dock mindre och inte så fria som i väst, så deras inflytande var begränsat. De polsk-litauiska riksdagarna kunde vara kaotiska tillställningar, för dels var deltagarna påverkade av de adliga later som inte nödvändigtvis lånar sig för rationella överväganden, dels fanns en utbredd veto-och talerätt som gjorde det mycket svårt att komma till beslut. Uttrycket ”Polsk Riksdag” för att beteckna en riktigt stökig sammanslutning kommer därifrån.
Ukraina, som utgjorde nära en tredjedel av samväldet hade inte någon egen sejm eller status som egen politisk enhet inom samväldet. Genom en förändring av den polsk-litauiska Samväldesfördragen kom Ukraina att ligga under ”Kronan”, dvs annekteras till Polen. I praktiken kom makten över dess territorier kom att övergå från litauiska till polska stormän. Det här var en viktig orsak till att Ukraina reste sig i serier av uppror från 1600-talet och framåt, varvid de upproriska vände sig till den närmaste vänligt (inte så vänligt, som det skulle visa sig) makten, det uppstigande Storfurstendömet Moskva. I själva verket kan man under stora delar av perioden 1500-1700 spåra konkurrensen mellan de två statsbildningarna Polen-Litauen och Moskva-Ryssland som den drivande politiska konflikten i östra Europa, med Sverige som Dark Horse och tillintetgörare av Polens förutsättningar att hävda sig.
Vi vet hur det gick till slut. Inte minst genom ingripande från vår egen Karl X Gustav, som slog Polen sönder och samman samtidigt som storhetmanen Bogdan Khmelnitsky reste upprorsfanan i just Ukraina, och sedan Karl XIIs ingripande och krig mot Ryssland med Polen-Litauen som språngbräda, blev Samväldet permanent försvagat. Ryssland tog Ukraina och införlivade i sitt Tsardöme, Preussen som tog över Sveriges roll som aggressiv militärmakt i centrala Europa tog de rika, västra riksdelarna. Österrike fick också lite rester. Efter 1795, efter upprepade styckningar av det forna storriket, upphörde Polen-Litauen att finnas till. Det där är något som speciellt polackerna aldrig har glömt.
Å så hoppar vi sisådär 200 år framåt…
Jaja, förutom några små, små incidenter som de napoleoniska krigen, industrialiseringen, första och andra världskriget samt Sovjetunionens uppgång och fall finns inga anledningar att dröja sig kvar vid den här lilla parentesen. Under flera tillfällen sedan 1795 har delar eller alla av de ingående regioner som beskrivits ovan samlats, alltid under främmande överhöghet. Nazityskland, och under längre tid Sovjetunionen höll dem som lydprovinser inom ramen för större politiska projekt. Men det är inte poängen. Utan att notera de intressanta skiljelinjerna mellan de länder som bildade Sammanväldet, och hur de utvecklats sedan just den sista överherremakten, Sovjetunionens, kollaps.
Polen & Ukraina, Samväldet och EM2012 värdstäder
Det moderna Polen och Litauen har konsekvent riktat sig västerut, och velat integreras i västliga sammanslutningar av oberoende stater. Polen är en medlem av NATO och av Europeiska Unionen. Dess institutionella utveckling har, speciellt i Polens fall, i stor utsträckning antagit de västerländska modellerna: demokratisk parlamentarism, flerpartisystem, funktionsindelningar av den lagstiftande, dömande och exekutiva makten och så vidare. Polens större befolkning har tillåtit det att spela en större roll visavi sin omvärld, även om denna tidvis varit av en mer obstruerande än konstruktivt slag. Hela tiden har dock Polen också behållit ett öga mot öst. Känslan av att stå inför hot om inflytande från Ryssland har aldrig varit långt borta. Både av den anledningen men också på grund av historiska och kulturella band har man stött Ukrainas självständighet från rysk hegemoni och närmande till väst.
Se om Polens utveckling inför VM i http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=2835&grupp=17101&artikel=4743134
Ukraina självt har dock vacklat. Som en integrerad del av Sovjetstaten sågs dess ”avfall” och självständighet som ett mycket större avfall från makthavarna i Kreml. Ukraina blev självständigt med en mycket mer sovjetisk ekonomisk struktur, och har liksom Ryssland ett kotteri av oligarker. Rysslands försök att göra Ukrainas ekonomi anhängig av ryska intressen samt de ohöljda inblandningarna i landets politik har också rönt vissa framgångar, och fördröjt den marsch mot väst som verkade kunna ta fart under det sena 1990-talet. Ukraina är idag, 2012, fortfarande paralyserat av dessa motsättningar: rättegången mot förra premiärminsitern Julia Tymoshenko och det kaos som vidlåder landets korruptionsridna politik, liksom den upplevda indelningen av landet i östliga ryskspråkiga, och västliga ukrainsktalande delar visar på detta.
(Om Ukraina i relation till dess EM-värdskap se http://www.sydsvenskan.se/varlden/bakom-fasaden-bakom-fasaden-pa-em-landet)
Landet Vitryssland fanns inte på Samväldets tid, men frågan är om inte det är till den eran de är på väg. Lukashenkos Vitryssland, Europas sista diktatur, är en sorglig historia där stalinism, personkult, censur och repression som kunde vara hämtad ur Sovjetunionen för 50 år sedan blivit kvar.
Är något av detta relevant? Vad man kan konstatera är att de politiska realiteterna, trots allt vad UEFA och andra liknande organ som IOK säger, spelar roll. Det de inte vill tillstå är vilken roll det spelar.
UEFA:s mindre transparenta sätt att arbeta är iaf. bättre än t.ex. FIFAs, vilket dock inte säger så mycket. Men så mycket har framgått av den hårda kritik som riktats mot värdländerna åren sedan beslutet att man kan sluta sig till att om Ukraina varit ett framgångsrikt lande med säg, samma BNP per kapita som Polen och än mer, en någorlunda utbyggd infrastruktur, hade landet självt kunnat stå som värdland. Det finns en levande fotbollskultur i landet, som nedanstående karta över klubbar visar.
Karta över Ukrainska Fotbollsklubbar
Det finns pengar, om än staten inte får del av dem och de mest hamnar i rövarbaroners händer. Som det föll sig nu, var det lägligt för de forna bundsförvanterna Polen och Ukraina att göra en gemensam bid för mästerskapen. Polen har de senaste deccennierna konsekvent varit en mycket stark förespråkare för Ukrainas närvande till väst, och sam-anordnandet av EM faller väl in i den traditionen.
Att UEFA under de förhållandena gärna gav Ukraina och Polen mästerskapen när saken avgjordes 2005 och 2007 togs också av många som en slags uppmuntran av framför allt Ukraina, och den väg som den dåvarande, västorienterade regeringen under Viktor Yushchenko såg ut att gå. Sedermera tog saker en annan vändning. Det visade sig att arbetena gick märkvärdigt trögt i den gamla sovjetrepubliken. UEFA blev tvungna att säga till på skarpen.
På senare år har det varit politiska problem som stått på dagordningen. Yushchenkos rival, den likaledes västvänliga återkommande premiärministern Julia Timoshenko, har kastats i fängelse anklagad för maktmissbruk under sin tid som premiärminiset. Tvivel om det rättsäkra i rättegången och sanningshalten i anklagelserna har väckts, och till skillnad från fallet i OS i Kina så tvekar denna gång inte politiker i väst, mest framträdande Angela Merkel men även andra, att använda EM som en markering av politiska ställningstaganden och kräva att Timoshenko friges. Flera har annonserat att de inte tänker närvara (se http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/kristinakappelin/article14763259.ab)
Så kan det gå. Den här lite svävande utflykten till historiens och politikens marker kan tjäna som påminnelse att inte ens frivolt bolltrillande försiggår i ett historiskt eller politiskt vakuum.
I del 2 av ”Fotbolls-EM2012 och Polen-Ukraina” skall vi titta närmare på de tempel helgade åt fotbollsguden som de två länderna rest.
klicka bild för nästa del: ”Polen-Ukraina 2012 del2 – Inte på en Grusplan nära dig”→
—————————————————————
- http://en.wikipedia.org/wiki/UEFA_Euro_2012 och http://sv.wikipedia.org/wiki/Europam%C3%A4sterskapet_i_fotboll_2012
- http://billsportsmaps.com/?category_name=ukraine
- Introduktion till Ukraina http://www.ukraine-international.kiev.ua/ukraine_today_kiev_history_economy.html#12 och förstås http://en.wikipedia.org/wiki/Ukraine.
- ”Baltic Worlds” artiklar utgivna av Södertörns Högskola, http://balticworlds.com/outside-the-arenas/
För intresserade av Polsk-Litauiska Samväldet kan flera artiklar på Wikipedia ge en introduktion,
- http://en.wikipedia.org/wiki/Polish%E2%80%93Lithuanian_Commonwealth
- http://en.wikipedia.org/wiki/History_of_Lithuania
- http://en.wikipedia.org/wiki/Grand_Duchy_of_Lithuania
- http://en.wikipedia.org/wiki/Poland_during_the_Jagiellon_dynasty
- http://en.wikipedia.org/wiki/History_of_the_Polish%E2%80%93Lithuanian_Commonwealth_(1569%E2%80%931648)
- http://en.wikipedia.org/wiki/History_of_the_Polish%E2%80%93Lithuanian_Commonwealth_(1648%E2%80%931764)
- http://en.wikipedia.org/wiki/Crown_of_the_Polish_Kingdom
Därefter kan man läsa t.ex.
- ”God’s Playground: A History of Poland Vol 1” av Norman Davies
- ”History of Poland” av A.Gleysztor, S. Kiernewicz, E.Rostworowski, J.Tazbir och H. Weeszyck
- ”The Cambridge History of Poland -to 1696” av W.F. Raddaway, J.H. Person, O. Valöecky och R. Byboski
- ”The Rise of the Polish Monarchy” av Paul W. Knoll
- ”A History of Ukraine” av Paul Robert Magocsi, finns även på Adlibris
- ”Ukraine -a History”av Orest Subtelny
Recension av Patrick Süskinds”Parfymen, Berättelsen om en Mördare”
En lustmördare som i infam genialitet och särart får Hannibal Lecter att framstå som en trist dussinmördare, en mustig skröna och en ovanlig inblick i 1700-talets värld passerar revy i recensionen av Patrick Süskinds ”Parfymen, Historien om en Mördare”.
Ett utdrag:
Süskind skildrar en varelse som lever i fullständig och evig isolering, berövad alla de känsloyttringar och sinnesrörelser som har samröre med mötet med andra människor. Endast de mest fysiska, grundläggande känslorna finns hos honom – han känner äckel, avsmak, åtrå, rädsla. Men hela hans inre liv, hans attraktioner och aversioner rör dofter och är formade efter dem. Han ger inget för språket, för människors gester, för mänsklig interaktion som inte sker genom näsan.
Se den fullständiga recensionen i
https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/
PS. En liten avvikning från själva recensionen av boken var att den ledde mina tankar till en dialog i filmen ”Matrix” där Agent Smith, matrisens personligfierade skyddsprogram, talar om vad som är det mest avskyvärda med den fysiska existensen – dofterna.
”I can taste your stink”
Om copyright, Hello Kitty och att rita med barn…
Ett litet fredagsinlägg där barnfenomenet Hello Kitty passerar revy i lite snabbt nerklottrade former som gjorts för söta barn de senaste åren, blandat med en kanske inte så känd varumärkesstrid …
Hello Kitty förtjänar verkligen epitetet ”fenomen”. Sedan sin tillkomst 1974 från det japanska bolaget Sanrio har speciellt de senaste två decennierna exploderat i mängden av produkter och tryck som spritts över hela världen. Hello Kitty, den söta runda kattungen utan mun, torde idag vara den mest karaktäristiska och igenkännbara tecknade figuren vid sidan av de mest välkända Disneyfigurerna. Om inte mer, på allt fler håll i världen.
Man kunde, som undertecknad, notera att Hello Kitty är en typiskt japansk idé, den förkroppsligar det japanska estetiska idealet Kawaii, som trycker på enkelhet och bedårande söthet som värde. Men det finns en liten twist på det där. Hello Kitty har som brukligt är försetts med en mängd kompisar i samma minimalism-söta stil. En av dem är kaninen Cathy. Cathy passar väl med Kitty, men twisten är att hon ser misstänkt lik ut en annan tecknad kanin… en mycket äldre sådan.
Redan 1955 skapade den holländske illustratören Dick Bruna den mimimalistiska kaninen Miffy som nästan på pricken ser ut som Cathy. Figuren Miffy är inte lika välkänd världen över, men trots allt väl inerbetad och igenkänd i vissa europeiska marknader, främst Holland och Beneluxländerna. Och faktiskt också i Japan. Med tanke på Hello Kitty-figurernas världsvida kommersiella framfart var det förstås bara en tidsfråga innan de två skulle braka samman i domstol.
I juni 2010 lades dock stridsyxan ned. Trots att Sanrio inte medgav något fel eller gav upp sin upphovsrätt till Cathy-figuren som en originalskapelse, kan man från det faktum att de åtog sig att inte vidare skapa produkter med Cathy gissa sig till hur domstolen var på väg att döma.
Allt det här är en lite kuriosa som undertecknad råkade snubbla över när jag gjorde ville snegla på en bild av Hello Kitty, och kan på ett småputtrigt sätt visa på hur det lilla ansluter till det stora. De senaste åren har jag nämligen ritat talrika figurer på uppenbart Hello Kitty-tema tillsammans av sötnosen Alma. Det är närmast obligatiskt med framför allt små tjejer i sin omgivning… Jag måste säga att Hello Kitty-figuren är väldigt bra på det sättet, den erbjuder möjlighet att rita tillsammans med barnen och kan varieras och bli snabbt bedömd och förhoppningsvis gillad av även väldigt små barn…
Nu är det faktiskt inte så automatiskt lätt att skapa Kittysar som man kan tro – den är ju verkligen mycket noggrant minimal i sin utformning. Eller snarare – vem som helst kan göra dt, men man måste få till stuket. Trötta föräldrar kan med fördel få lite övning av att snabbt kladda till Kittysar med vaxkritor under mysiga pysselkvällar. Undertecknads darrhänta stapplingar kan kanske inspirera…
Det är t.ex. Kittysar med jultema, som Lucia-Kitty…
Eller tomtenisse-Kitty.
En knasig idé som vi fnissade lite kring var om Kitty vore en… dinosaurie.
Till sist, en variant som är baserad på min egen originalfigur prinsessan Julia, som är huvudpersonen i en egen berättelse som skapas åt Alma. Vore det inte kul om… Hur skulle Julia se ut om hon var en Kitty?
Frågan är hur Julias parhäst busdraken Pelle skulle se ut om han också var en Kitty? Det lär vi säkert få reda på någon dag… Det kommer säkert att komma några fler Kitty-inspirerade figurer, och när Julian kommer igång lär han också vilja skoja till det. Trots att Kitty-fenomenets krassa kommersialism kan irritera en lite måste man konstatera att den är väl anpassad till barn och faktiskt väldigt…kawaii.
Dagens moralkaka känns för övrigt given.
FÖRÄLDRAR: RITA MED ERA BARN.
*********************************
Prinsessan Julia, som inspirerade till Prinsess-kittyn, kan ses i originalform i galleriet
——————————————–
Lite källor
- http://www.dn.se/kultur-noje/miffy-var-langt-fore-hello-kitty?rm=print
- http://blogs.wsj.com/japanrealtime/2010/11/04/miffy-hello-kitty-take-bunny-beef-to-court/
- http://blogs.wsj.com/japanrealtime/2011/06/08/bunny-battle-resolved-miffy-cathy-kiss-and-make-up/?mod=google_news_blog
- http://ipkitten.blogspot.se/2011/06/goodbye-cathy-hello-kitty-and-miffy.html
- http://news.3yen.com/2011-06-08/hello-kitty-and-cathy-bury-the-hatchet-with-miffy/
- http://www.kotaku.com.au/2010/11/no-two-cartoon-rabbits-are-the-same-except-these-ones/
- http://news.sky.com/home/business/article/15795240
- http://www.homejapan.com/miffy-vs-hello-kitty
- http://tofflan.wordpress.com/2011/08/15/miffy-vs-kitty/
- http://www.aftonbladet.se/sofismode/shopping/article11389132.ab
- http://sv.wikipedia.org/wiki/Hello_Kitty
Ytterligare lite kuriosa – Sanrio skyddar sin egen upphovsrätt så klart och framför allt ensamrätten till den enorma prylflora som är Hello Kitty-figurens främsta existensberättigande, som framgår t.ex,ur ett tingsrättsmål från 2004 – se mål T-11965-03 – http://oami.europa.eu/pdf/natcourt/HelloKitty-sv.pdf
En liten söndagsteckning: En Prinsessa rider ut…
För Alma kommer en bild som jag alltid tänkte färglägga, av hennes Prinsessa Julia som i sin häst smörblomma och hjärtespjutet rider ut från sin borg…
Med hjärtespjutet rider prinsessan ut för att leta efter Draken
Lite trött och sliten efter lite galej på lördagen finns inget som lägger lisa på saker som ett litet test av ”snabbmålning”, som jag hoppas skall komma väl till pass. Framför allt för att sätta färg på de många bilderna med Julia och draken Pelle som ligger färdiga eller på skisstadiet.
En av de bilderna, som blev klar för en tid sedan, var en skiss på när prinsessan rider ut på sin häst och man får se lite hur hennes astridlindgrenland-söta kungarike ser ut…
Istället för att renteckna den så gick jag direkt till färgning av blyertsskissen, för att se hur det blev. Resutlatet är inte något fantastiskt men ändå. inte så dumt… Med en reducerad palett och utan att konstra med för många lager går det att få någorlunda hyfs på bilden ändå, även utan de klara linjer som en riktig tuschning skulle ge.
Senare kan man kanske efterbearbeta dem mer, om man så vill, och införa lite mer mjuka övergångar kanske…
Jag hoppas förstås att Alma skall gilla den.
Fler bildet och inlägg med den käcka Julia kan hittas på
Indomitus.blog 
