Turkarna kommer…eller är det Atraker?


Så här i sommarstiljen, några teckningar med vissa historiska förankringar hos de tidigaste turkiska krigarna och erövrarna för  mitt fantasyprojekt, precis från den tid då dessas motsvarigheter de osmanska turkarna stod i begrepp att ta sig över till Europa…

I min berättelses första del har huvudpersonerna en del intressanta och givande mellanhavanden med ett gäng atrakiska legosoldater. Atraker är en lätt omskrivning för turkar, vilka dyker upp i den stora Imperiestaden Aracanea, precis som deras motsvarigheter började röra sig runt det historiska Konstantinopel…

Osman I

En av de atrakiska ledarna som dyker upp är en ung men kompetent ledare, Altan Agha. Min Altan är rätt hårt baserat på Osman, Osmanska Rikets upphovsman, men inte bara som han troligen faktiskt var, dvs. en driven, smart och hänsynslös krigsherre med organisatoriska talanger och förmåga till förutseende. Utan också som den traditionella och korrekta osmanska historieskrivningen velat retuschera honom, dvs en övertygad muslimsk renlevnadsman och träbock. Osmanskt intresserade turkar får ursäkta, men delvis var poängen att visa just att en sådan Osman som framträder ur den oficiella historieskrivningen skulle varit en rätt trist typ. Knappast den slipade och djärve ledare som hans meritlista visar på.

Altan har också en mer privat involvering i min berättelse, genom en koppling till den  kvinnliga protagonisten Corinna som kort lär känna honom, innan hon stöter ihop med den hårdföre Yakane.

Altan Agha och Shayk Ibrahim

Meningen med min lilla portättstudie är alltså att visa på en yngre Osman-variant, med värdigt bister min och lite magsur framtoning, lite klassiska turkiska drag, och sin närmaste rådgivare som delvis är skuld till hans träiga manér, den opportunistke Shayk Ibrahim (min pendang på Shejk Edebali, också en historisk figur). Kläder och parafernalia är tidstypiskt korrekta för perioden runt 1300 och miljön i Mindre Asien varifrån de kommer.

Desto skojfriskare och mer benägen att svinga en bägare är Altans överordnade, den mer jovialiske Uzun Agha, även här en karaktär inspirerad av verkliga händelser. Det är något som greker numera gärna ”glömmer”, men att turkarna kunde göra sig gällande på den Europeiska sidan av sundet beror till största delen på att bysantinarna bjöd in dem. Som när emiren av Smyrna Umur Bey (1309-1348) försåg en part i det byzantinska inbördeskriget med militär hjälp, något som redan tidigare turkiska härskare gjort, och som även Emir Orkhan, den andre osmanske härskaren gjorde.

osmanska Rikets expansion till 1683

Det var efter sistnämndas styre som Osmanerna kom att bli förankrade på bysantinskt territorium. Och resten var historia: Osmanska riket kom att bli en enorm supermakt, ett imperium som sträckte sig från Marocko till Iran, från norra Etiopien till Polens gräns. Först 1918, med Osmanska rikets fall och proklamerandet av den Moderna turkiska nationalstaten, kom den till ända.

Osmanska härskare och Sultaner ca 1300 till 1918

Det här extremt viktiga ögonblicket i historien kommer antagligen att gå en annan väg i min delvis kontrafaktiska berättelse. Dels för att bysantinska rikets motsvarighet Aracanea inte är lika försvagat, och faktiskt kommer protagonisterna, främst legokaptenen Yakane, att hjälpa till så att en stark och kompetent Kejsare hamnar på tronen i mitt fantasy-Konstantinopel Aracanea. Utrymmet för Altan är alltså mycket mindre än det kaos som Osman kunde dra nytta av.

Men som vanligt, nu när jag fäst de här figurerna i bild och bringat dem till världens ljus har min sympati för dem växt, och det vore väl tusan om inte Shayk Ibrahim kunde få en tegelsten i skallen så att Altan kunde släppa loss lite, och vem vet vad som kan hända…

——————————————-

Intresserade kan få lite intro om Osmanska rikets bröjan i Wikipedia-artiklar, t.ex.

För mer intresserade kan rekommenderas

  • The Ottoman Empire” av Halil Inalçik, London 2001 – finns på Amazon
  • Das Osmanische Reich -Grundlinien Seiner Geschichte” av Josef Matuz, Darmstadt 1990, finns på Amazon.de
  • Lords of the Golden Horn” av Noel Barber, London 1973, finns på Amazon
  • Byzantium, the Decline and Fall” av John Julius Norwich, Harmonsworth 1996, finns på Amazon och Adlibris

About thefeatheredsnake

Legal Consultant hooked on history, art & writing

Posted on 10 juli, 2012, in A'ratauma, Bysans Bysantinska Östromerska Riket /Byzantium Byzantine East Roman Empire /imperio bizantino, Egna Figurer, Historiska Studier /Period Studies, Islams Värld /World of Islam, Kartor /Maps, Mellanösterns historiska kläder /historical middle east clothing, Porträtt /Portraits, Studier i Anatomi & Utseende för A'ratauma, Teckningar /Drawings and tagged , , , . Bookmark the permalink. 6 kommentarer.

  1. När Yakane verkligen påverkar deras historia är han inte längre en legokapten utan det är ju att se som en inblandning från en närliggande makt (sultanen/kiralen) som aspirerar på att gå från urstark regional makt till något ännu större. Yakane själv agerar på eget bevåg som vanligt, delvis som kiralens ”underrättelseofficer” / utsände, delvis i ett slags intresse. För övrigt ett av Yakanes mer lyckade ingrepp i historien.

    Gilla

    • Ett verkligt mästerligt ingrepp, eftersom det var så jävla mycket trådar att hålla reda på, med slavhadnlarna, och stadsstaterna, och kejsarens och arcanéernas tusen intriger och nomadernas olika horder och sultanatets interna politik och puuuh. En otrolig smörj.
      Apropå Altan har jag funderat mycket på vad som händer upp till 150 år senare, och faktiskt inte riktigt landat än. Osmanska riket kommer att hamna i kläm mellan ett mer livskraftigt Aracanea och ett starkare sultanat, så frågan är om det kan bli något Altanskt imperium i A’ratauma…

      Gilla

  2. 1517 (var det va?) kanske inte blir av? Men kan mamlukerna förnya sig och ta sig vidare? Yakane är i och för sig både jäkligt seglivad och öppen för nya sätt att dominera världen (hela världen är hans vapen…) men det lär väl inte räcka för att förändra världshistorien fullständigt även om denna seger var ett juste steg på vägen och turkarna kanske kan få några ytterligare flyttblock i sin väg…

    Gilla

    • Det där är något jag funderar mycket på, och som man borde göra ett inlägg om, på temat Kontrafaktisk historia.
      Grundfrågan är, vad ÄR de verkliga drivkrafterna i ett historiskt skede?

      Man kan lite snabbt konstatera en av de saker som krävde och kräver mycket meck med byggandet av min alternativa historia var att bygga in mängd Småååå, små skillnader mot verkligheten som hade potentialen att påverkas på avgörande sätt av enskilda aktörer av storlek Larger-than-life, förstås alltid med någon form av historiskt stöd eller parallell för att kunna ha iaf ett alibi av realism.
      Ifråga om imperiepotentialen för Mamlukriket vs Kiralatet i mitt A’ratauma kan man dra upp följande, i ett litet urval:
      Kairo som huvudort för imperiet har geografiskt en liknande återhållande kraft för expansionism bortom vissa parametrar som i verkligheten, med en liiiten glidning – hos mig är motsvarigheten till Suez-kanalen ett Sund, en naturlig vattenväg. Det innebär att om man kan öka betydelsen av det maritima inslaget hos riket skulle det kunna göra stor skillnad på vad som anses möjligt, och vidga horisonten.
      Mamlukernas avsmak för att låta sig bindas och dras vid det kaotiska träsket som Mindre Asien och Norra Mesopotamien blev till efter att de slutgiltigt nött ner Ilkhanatet expansionistiska böjelser vid sin norra gräns, kan hur trist det än kan låta, goda skäl för sig. Det ledde till att i det fönster som uppkom efter ilkhanatets sönderfall man inte grep in och etablerade sig själva annat än indirekt. I A’ratauma kan, beorende på hur den stora konflikten 1010 AD faller ut, det där komma ut annorlunda, och Kiralatet tvingas att expandera sina gränser.
      PESTENs härjningar lade en avgörande hämsko på Mamlukrikets potential på många sätt, både armén och ekonomin i Egypten drabbades mer än de flesta riken i världen. Det där är en sak som hur märkligt det än ter sig, vissa protagonister kan påverka.
      Personer i ledande ställning kan påverka. T.ex: i verkligheten fick Mamlukerna sitt expansionsfönster under Al-Nasir Muhammad (d 1340), en slug men försiktig furste som hade blicken riktad mot inre konsolidering. Hans äldre bror, Al-Ashraf Khalil, konstågsrikets Nemesis, som tvärtom var företrädare för en mycket mer aggressiv linje, mördades ju 1293, och Al-Nasir Muhammad fick på ett mycket farligt sätt uppleva hur de inre slitningarna i mamlukriket kunde försvaga även arméns funktion, vilket blev tydligt under Ilkhan Ghazans invasion 1300 då ju mamlukerna först led nederlag innan man samlade sig och slog mongolerna en gång för alla. Kiralatets Murath Shah är mer lik Ashraf al-Khalil men riskerar också att råka ut för samma öde. De som skulle ta över efter honom skulle kunna orientera riket åt lite olika riktningar.
      – Ifråga om anpassning till den teknologiska utvecklingen är Kiralatet troligen mest klavbundet till sin verkliga förlaga. Man kan t.o.m. på goda grunder anta att ett mer framgångsrikt Kiralat organiserad enligt den kavalleri-über-alles-princip som mamlukerna företrädde under sin storhetstid, skulle vara minst lika stelt som mamlukerna var och därför sårbara för arméer av disciplinerad kombinationskaraktär såsom den Osmanska, eller västerländska dito, efter andra hälften av motsvarande 1400-talet. Det endas som skulle kunna stävja en sådan utveckling är om Kiralatet likt osmanerna kom att stå i upprepad konflikt och kontakt med arméer med eldvapen och annan organisation, och det under en formativ period. Det finns få förutsättningar för det, med ett liiiitet möjligt fönster. Om Kiralatets expansion för det i direkt kontakt med västerländskt organiserade arméer och teknologi i den motsvarande bysantinska teatern kunde man kanske tänka sig att man kunde vara beredvilliga att inrätta en egen motsvarighet till väldrillade infanterienheter liknande Jannisarerna. Men det är ett STORT kanske, och oddsen är klart emot det även med alla förbehåll som är möjliga i A’ratauma.

      Så där kan man tänka. Det blev ett långt svar, och jag skall återkomma om det här sakerna under ett eget inlägg tror jag. Men det är en sannerligen intressant fråga, inte bara angående Mamlukerna/Kiralatet men också ifråga om Bysans/Aracanea liksom utvecklingen av både Västerlandet och utvecklingen hos mongolernas/tudjuternas riken.
      MVH
      /Pablo

      Gilla

  3. Yakane är i avgörande stunder påverkande på ”utrikespolitik” och har insett svagheten avseende sjöfart/vatten. Kan det påverka (mer än det gjorde) ?

    När det gäller den teknologiska utveckligen, är det militäristiskt en fördel att ha några redigt gamla bland sig? Antigen kan de anta en konservativ syn, eller så ser de ”hela världen som sitt vapen” (som Y)…

    Gilla

    • Svar JA respektive NEJ.
      Yakane och några likasinnade kan definitivt komma att påverka utvecklingen mot mera maritim makt. I själva verket kastade jag redan ut en hake åt dig när ni var i Temime: den framstående korsaren/amiralen Jalal al-Din Abu Hilal Mahmet al-Qasri var en av Fudal-sultanens rådgivare och satt med i hans majlis när ni var där. Ni hade dock inget själarnas möte. Jalal al-Din är min insmugglade motsvarighet till Khayr ed-Din Barbarossa, som under 1500-talet vände på osmanernas lycka efter att dessa haft flera bakslag till sjöss mot venetianarna och den spansk-habsburgska flottan. Kontentan är att ett rike som saknar förutsättningar av social typ för att ha ett eget starkt sjöväsende, som mamlukernas rike, MÅSTE söka sig någon annanstans för know-hw och en annan sorts utblick. Ett annat fönster som jag infört nu, är atrakiska pirater, som emiren Uzun Aghas kusin som kommer att förorsaka en mängd problem för aracanéerna och Lakunierna (fd atreminarna) i purpurhavet. Yakane kommer med sina resor vara unikt välplacerad att se fördelen med en maritim komponent för Kiralatet. Jag har t.o.m. funderat på att istället för att istället för att spendera några år som rikskrimmare i Al-Kash låta honom pyssla med vad som framstår som ett excentriskt specialprojekt, att rusta upp flottan. Det skulle passa in OM kiralatet segrar i Alla Drabbningars Moder (titeln på bok 6 eller 7), och kunna ge upphov till intressant handling där han kanske skulel kunan ställas mot t.ex Marc, fast ute på havet, och delta i kampen mot det 10e korståget. Problemet är kronologin – det finns en bortre parentes när Yakane lämnar allt bakom sig från en dag till en annan och drar till Indien med Kati.

      ”Jägarna” och De gamla är inte en avgörande faktor för den teknologiska utvecklingen – det är ett krav för att de får finnas i A’ratauma. Vilket är tur, för om de gjorde det skulle det nästan garanterat vara en destruktiv roll. De Andra, de Tunga, de dras alla med begränsningar, som håller dem tillbaka, som gör deras inflytande indirekt, och dessutom svårgripbar…eller som det är sagt
      ”…you must conceal your strenght, and harness your power”
      Kiralatet bär syn för sägen. Om de gamla var öppet aktörer på den historiska scenen skulle sådana som Djak-chigin, en levande stridsvagn som inte ens en välbeväpnad F-15 kan rå på, kunna verka öppet. Men Djak-chigin är ett tvåeggat svärd, som kommer att slakta sina egna likväl som andra… Sålunda, tidlös, drömmande drömmar om slakt och blod, sömnlös och fjärran dväljs han i mörka kammare, bunden av kedjor icke allenast av järn, väntande…Och det är de unga, dårarna som släpper hans kraft lös, till sin ånger och förtvivlan. Till sist och syvende kommer man att förgöra honom, och föredra att mecka med de första hundra årens hakebössor som inte kunde träffa en lagårdsvägg på mer än 30 meters håll.
      Nej. De andras kraft är ett levande väsen som kan finnas så länge den påverkar lika mycket som Tron på den gör – dvs den tro på övernaturlig kraft som finns i vår verklighet. Eftersom det är en förmodern era så spelar det mindre roll om det visar sig att den kraften punktvis är sann. Det normala måste alltså vara att det inte spelar roll. Teknologins utveckling drivs av människan som helhet, det är en kraft som finns överallt och inte kan styras eller stäckas… I själva verket skulle den största påverkan vara i form av nytänkande, av stora Odödliga som ka fortsätta sitt verk i tid evinnerlig. Men de Gamla skulle inte göra det, det är en ofrånkomlig följd av deras annorlundaskap. På en knapp livstid, med mycket få undantag, drar de sig tillbaka i skuggorna och börjar verka indirekt, om de alls bryr sigom världen.
      För den största kraften finns inom dem, och med den kan de färdas… Bortom.

      Gilla

KOMMENTARER TILL INLÄGGET

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: