En uppföljning av ett inlägg tidigare här på bloggen där jag påpekade några av Steve Jobs mörkare sidor mitt i hyllningskören efter sistnämndes död. Det här aktualiserade av ett meddelande med tillhörande bild som snurrar runt på bl.a.Facebook där man jämför Steve Jobs och Dennis Ritchie, som av en händelse också dog strax efter Applegurun.
Jag hittade originalbilden, inklusive dess bildtext, på Maniacworld.
Även jag skall öppet tillstå att Dennis Ritchies död gick förbi utan att jag uppmärksammade det. Jag är ingen dataingenjör eller systemvetare, eller ens aficionado av sådant (”Blanda nu inte ihop C och C++ när du skriver om det där, det är inte alls samma sak”, som min stackars far fick säga till mig ). Bara en vanlig brukare, och dessutom ganska anti-personkult och mot idoldyrkan. Men denna bloggs policy är att inte vara destruktiv eller entidigt negativ, utan också lyfta fram bra saker. En pudel är på plats. Vi som använder datorer mycket har definitivt en tacksamhetsskuld av ett helt annat slag till Dennis Ritchie, som framgår av bildtexten ovan.
Inom de teknologiskt inriktade kännarnas värld är således Dennis en mer respekterad figur än Jobs. Se t.ex Motherboard, och Readtechnews som beskriver varför, och skillnaderna mellan de två respektive ”lager” av datoruniversom som de två intog . Utan Jobs skulle färre ha datorer och de skulle vara mer beige. Men allt de kan göra skulle de kunna göra även utan Apple och Jobs. Utan Ritchie skulle framför allt persondatorer inte kunna göra mycket av det de nu gör. Steve Jobs framstår i det ljuset som mer av en duktig VD jämfört med Ritchie, en verklig vetenskapsman och uppfinnare, upphovsman till grundläggande strukturer som andra kunnat ta upp, och som vidgat människans förmåga.
Hatten av för Dennis Ritchie, i efterskott.
Apropå bilden tycker jag dock att den är något sur i sin ton. Det är trots allt en lite skev jämförelse, dock en som springer ur just Steve Jobs överdrivna framhävande av sig själv. Jobs var verkligen en kompetent och duktig ledare och tillskyndare av utvecklingen av högteknologiska produkter. Han var ingen uppfinnare eller vetenskapsman, men höll sig så kunnig om detaljerna och själva konstruktionen av företagets produkter att han utan vidare kunde tala till både brukare och konstruktörer och entusiasmera dem med sina visioner (som lägligt också kanaliserades i försäljning av hans produkter). De som likt min far träffade Jobs personligen eller deltog på några av hans presentationer blev ofta motvilligt imponerade. Som Readtechnews skriver, är en sådan brobyggare mellan världarna mycket sällsynt, och där låg onekligen ett slags märkvärdig förmåga. Det skall man inte ta ifrån Jobs, oaktat hans bombasm och de mindre trevliga sidorna av hans verksamhet.
Det finns en intressant fråga här, dock en som kanske kan bli föremål för ett framtida inlägg: om hur man värderar insatser och prestationer. Och kanske om hur samhället på ett lite märkligt sätt tenderar att förbigå de verkligt unika och stora framsteg som görs av vetenskapsmän och originella tänkare.
*******************************
Första Inlägget om Steve Jobs här:
https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/10/07/steve-jobs-och-ibleed-apples-morka-baksida/
——————————————–
En introduktion till Dennis Ritchie finns förstås i Dennis Ritchie http://sv.wikipedia.org/wiki/Dennis_Ritchie och http://en.wikipedia.org/wiki/Dennis_Ritchie
Några av de mer läsvärd artiklarna med anledning av Dennis Ritchies död.
Med anledning av Steve Jobs död, förutsägbart åtföljd av enstämmiga hyllningar från hela världen över den store mannen osv osv, påminde jag mig ett inlägg som jag började göra research på i somras men som jag sedan lade på hyllan, eftersom en illustration till texten drog ut på tiden.
Att ta upp den med anledning av Jobs död kommer utan tvivel att tolkas som ett försök att lägga smolk i bägaren på Jobs eftermäle, eftersom det anses ”oartigt” att påpeka en persons brister när de dött – orättvist, elakt mot de anhöriga och allmänt, tja hatiskt. Nå, må det vara så. Det är skillnad på kritik som är berättigad och näthat, och den förstnämnda förtjänar att levereras oavsett mottagarens tillstånd, eller icke-tillstånd i det här fallet. Eftersom den berör inte bara Jobs utan hela Apple.
Steve Jobs var förvisso en viktig och stor företagsledare, en nytänkare inom PR, marknadsföring och produktutveckling. Hans förståelse för och vidare syn på produkter, med inriktning på användbarhet, innovation och design förtjänar att berömmas och hållas fram som ett föredöme. Han var central i att göra Apple till det enormt prestigefyllda och symboltyngda varumärke det är idag. Hans speciella ledningsstil -och filosofi, även om den också kunde störa väldigt många som samarbetade med honom, innebar dock att han var djupt engagerad i produktutvecklingen och fortsatte att ha nära kontakt med företagets verksamhet, speciellt på den kreativa sidan. Han hade en känsla för det teatrala och framtidsoptimistiska, som bidragit till att göra Apples varumärke till ett av de viktigaste i världen och företaget till det näst högst värderade i världen.
Men.
Just denna nära ledningsform innebär också att Jobs måste bära ansvaret för Apples göranden, och inte bara formellt, utan högst personligt och moraliskt.
”Utan Apple och Jobs skulle teknik vara någonting som bara nördar höll på med. Han hade en unik version: Att skapa teknik som var enkel att använda. Till varje pris. Det var nästan lite fanatiskt, men han lyckades. Det krävs någon som vågar ta de hårda besluten, säger [interaktionsdesigner] Zayera Khan”
”Till varje pris”. ”Hårda beslut”. Det låter alltid heroiskt när diverse skrivbordsnissar uttalar sig så om en attityd som är beredd att gå över lik för framgångens skull. Vilket Jobs, och Apple gjort, bokstavligt talat. Priset som Jobs och Apple har varit berett att betala är inte sina egna, utan sina lägsta underlydandes liv. Det är baksidan av de insmickrande omdömena från Apple som ett bolag med en särskild ”karisma och mystik” med ”passion för enkelhet och elegans” (http://www.svd.se/naringsliv/steve-jobs-hyllas-varlden-over_6528680.svd).
”Efter sig lämnar Steve ett företag som bara han kunde ha byggt. Hans anda kommer alltid att ligga till grund för Apple”.
Översatt från Apples http://www.apple.com/stevejobs/
Den ”andan” har dock inte aktat sig för slavarbetsliknande förhållanden för dem som faktiskt tillverkar de apparater som byggt varumärket och Jobs förmögenhet. Apple har under flera år, och just under Steve Jobs direkta ledning, kritiserats för att tillämpa samma rovdrift på sina anställda på lägre nivå som vilket utsugarbolag som helst. Sålunda stationerade man ut sin tillverkning av mobiler och läsplattor till Kina och företaget Foxconn, till en diktatur utan fria fackföreningar där det är känt att bolagen har fria händer att driva på sina arbetare som slavar, och har därefter öppet och uppenbarligen struntat i att hålla in sina underleverantörer i frågor om arbetsmiljövillkor.
I själva verket framgår det rätt klart att det är just Apples, av Steve Jobs personifierade, ständiga förnyelsehets och jakt på nya marknadsandelar som gjort att produktionstakt satts före allt annat. För några år sedan började en epidemi av självmord drabba Foxconns iPhone-tillverkning där arbetstakten varit så hög som 16 timmar om dagen vid bandet, och där arbetarna i praktiken hålls fångna innanför frabrikerna. När iPaden kom uppdagades det dessutom att nya metoder som svårt förgiftade arbetarna infördes i tillverkningen – allt för att skära kostnader (se länkar nedan).
Hur tror någon att de stackars , företrädelsevis ensamma unga kvinnor från provinserna, som tog sitt liv när de inte klarade de omänskliga arbetspassen skulle känna det om man läste högt för dem ur Apples lilla dokument ”Apple Values”?
”We support each other and share the victories and rewards together. […] As a corporate citizen, we wish to be an economic, intellectual, and social asset in communities where we operate.”
Från ”The Apple Employee Handbook” se http://www.seanet.com/~jonpugh/applevalues.html
På allt detta har Apple svarat undvikande, slingrat sig, försökt bortförklara eller förneka – men gång på gång tvingats medge missförhållandena. Någon uppfyllnad av humanism och omsorg har knappast präglat Apples låtanden och göranden där i öst. Och brasklappen, som hörts av de lakejer som pekar på att folk där ute ”iaf fått jobb” via Apple och Foxcomm är inget annat än fikonlöv för en rovdrift som de själva inte skulle vara beredd att utstå en dag ens. En cynisk uppmaning till konsumenterna att smeka sina leksaker utan att känna blodsstanken som stiger upp från den formgivna ytan. Det är det som gör att ”sörjande” nu flockas kring Apple stores för att sörja en guru utan att ge arbetarna i Kina en tanke.
Denna blogg avskyr inte Steve Jobs eller gläds åt hans död. Jobs var en visionär, och för de som har råd med hans företags leksaker har världen säkerligen blivit bättre. Men det är synd att baksidan av hans imperium inte uppmärksammades mer under hans livstid, eller att han aldrig agerade för att rätta till den exploatering som det vilar på.
Då hade man, vilket man inte kan nu, förutom en smart och driven affärsman med kommersiella visioner kunnat sörja en verkligt beundransvärd, medmänsklig och human makthavare, vars företag lyckades stå för något annat än att kränga mer, och snyggare, pryttlar till priset av anställdas utsugning och hälsa.
Stewart Lee säger det bättre än någon, vad som bör vara reaktionen när kommersiella företag eller deras representanter pratar om sin ”anda” och sina ”värderingar”
http://www.youtube.com/watch?v=GwH1fLEMDkY
————————————————-
Några pressröster om Steve Jobs död
Rapporterat i Media om Arbetsförhållandena i Apple-fabriker och Underleverantörer
Apples egen rapport i frågan om bolagets ansvar för produktionsförhållandena i Asien.
Bloggat och mer generellt om Apple
I den sista delen om porträtteringen av den mytiska drottningen Kleopatra tittar jag på några moderna varianter av Kleopatraporträtt från det sista dussinet år. Undet den tiden har flera intressanta utvecklingar av de etablerade varianterna från den stora studioeran skett.
Förändringar tenderar att börja i periferin. Så det är inte en film som vi börjar från, utan den lätt obskyra fantasyTV-serien ”Xena – warrior princess”. Den blandade friskt inslag från fantasy med mytologi och även hisotoria. Så förekommer till exempel Julius Caesat i serien, och förstås…Kleopatra.
Men det är inte en Kleopatra som man är van att se henne. Hon spelas nämligen av Gina Torres, som ju är…svart. Eller halvt i alla fall, både hennes utseende och namn antyder att hon också har latinamerikansk påbrå.
Det har föreslagits, av t.ex Star Trek-fans, att sci-fi kan ha en inbyggd progressiv bias och ”gå före” med att ha folk från annan etnisk bakgrund än helvit i olika roller (se t.ex http://liberalvaluesblog.com/2006/09/22/sci-fi-friday-star-trek-as-a-dream-of-a-liberal-and-tolerant-society/). Detta är ett intressant argument, men som Mark Newton påpekar i en artikel i Huff Post i år(http://www.huffingtonpost.co.uk/mark-newton/science-fiction-fantasy-minorities_b_931078.html) finns det också en otrolig mängd stereotyper i och unkna fördomar kvar i de genrerna också (se bara den senaste Conan-filmen, som recenserades här på bloggen). Kontentan är att en attraktiv icke-vit kvinna som Kleopatra fortfarande var något sällsynt.
I ett ytterligare brott mot stereotyperna spelar Gina sin Kleopatra som en riktigt farlig och tuff kvinna, inte det bortskämda kvasi-våp med snygghet och kanske lite list som enda vapen som rådde på den gamla studioeran. Gina Torres har spelat med i många fantasy- och Science-fiction-filmer, och hon tog med sig sina figurers lite hårdare och mer stridbara karaktär.
Det här var inte en stor roll, men den är intressant som ett brytande av ett slags tabu. Som vi sett var Kleopatra genomgående tämligen ”vit” i de klassiska filmerna, och en aristokratisk liten dam. Här är det en tuff brud med dolken i högsta hugg vi får se. Hon är fortfarande en rykande het snygging och iklädd skumma bikiniliknande orientalistiskt inspirerade plagg som låter betraktaren se det till fullo. Men Gina Torres var defintivt en variation, och bröt ny mark.
TV fortsatte att producera ”nya” Kleopatror. Leonor Varela spelar Kleopatra i den sevärda miniserien ”Cleopatra” från 1999 En fördel med miniserieformatet är att man kan ägna sig lite längre åt sådant som ofta snabbspolas i en biofilm. En sådan sak är de politiska konflikterna och intrigerna, som här främträder mycket skarpare. Kleopatra var ungefär 21 när hon mötte Julius Caesar, vilket för den tiden var en fullvuxen ålder. 
Men för att vara en härskare och person med egen auktoritet var det ungt – så pass unga regenter var oftast bara staffagefigurer, och en anledning till att Kleopatra står ut som historisk figur var hennes strävan efter att verkligen ikläda sig den makt som hon hade nominellt, och befria sig från förmyndare och överrockar. 
En annan sak som kan ges mer djup är karaktärsutveckling. Intressanta diskussioner om hur makt och myndighet borde utövas i ett stort imperium förs, och slitningarna i den tidens Romarrike, som befann sig i en övergångsfas, blir tydliga. Kleopatras ambition och ärelystnad ges här en mycket stark framtoning, men på ett mer sympatiskt sätt än hos de klassiska filmerna. Kleopatra framstår som någon som får kämpa sig till sin tron och rätt att härska under ständig fara för sitt liv, och följaktligen använder sig av varje list och möjlighet för att försvara sin position och nå sina mål.
Hon är inte enbart sympatisk utan komplex, och ser till att döda sin syster för att bevara sin position utan speciellt förskönande förklaringar annat än att det rör en maktkamp. En så öppet makthungrig hjältinna, som ändå har vår sympati, hade suttit ytterst illa till under den klassiska studiofilmens tid.
Ifråga om det rena utseendet är Leonor Varela närmare Sophia Loren än de bleksiktiga Hollywood-Cleopatrorna från fordom, mindre yppig men väldigt vacker förstås, lite mer perfekt än vad som verkar troligt om än kanske inte nödvändigtvis som en grek-egyptier: hon är i själva verket bördig från Chile och Frankrike.
Men det är i alla fall i rätt härad, relativt sett, och med olivhy och mörka, intensiva ögon ser hon ut som ut en eldig medelhavstös med en lite främmande, exotisk twist. Hon ser också mer ut att vara i rätt ålder, och för sig mycket kungligt samtidigt som hon kan vara utsatt och liten i jämförelse men alla män i miniserien.
”Cleopatra”-serien blev rätt väl mottagen (se t.ex. http://nymag.com/nymetro/arts/tv/reviews/242/).
Serien var tidigt ute med en önskan att göra en storstilad TV-produktion med motiv och ett anslag liknande vad som förut var förbehållet filmer, speciellt med tanke på historiska teman. Dess framgång över många kanaler bidrog till senare satsningar som ”ROME”, ”Tudors” med flera. Den var inget stort avsteg från tidigare Kleopatraskildringar: skönhetsfixeringen finns där, den lite för moderna looken är där, de personliga intrigerna och romantiken får ta oerhört mycket plats – men bara det faktum att den är längre gör den mer varierad och vid i sitt perspektiv än tidigare varianter. Och viljan att framställa Kleopatra som en ung och ambitiös kvinna med mer kvaliteter än anslående yttre är definitivt där. Ett fall framåt.
Några stillbilder från ”Cleopatra”
Ännu mer popkulturell eller skall vi säga helt befriad från verklighet är den på ett seriealbum baserade filmen ”Asterix & Obelix: Mission Cleopâtre” från 2002. Det är en av de bästa Asterixalbumen och filmen håller sig nära dess historia, med en mycket stark och bossig Kleopatra som upprepas i filmen. I seriealbumet pratas det mycket ironiskt om Kleopatras näsa som en slags omskrivning för drottningens skönhet. Just den detaljen lades här och sidan och filmen väljer istället att ståta med den kanske vackraste av alla Kleopatror någonsin, den förödande sköna Monica Bellucci.
Några scener med Monica från ”Asterix & Obelix: Mission Cleopatre” (på franska)
Monica gör Kleopatra som fjärran, men ständigt närvarande – hon är inte filmens huvudperson, men allt snurrar kring henne – och despotisk, en slags gudinna, och ser också sådan ut, som bara hon kan i vår tid.
Ingen Kleopatra kunde varit skönare än Monica, en insikt som man bibringas trots, snarare än tack vare, de franskt gubbsjuka kameraåkningarna och godtyckliga hudvisningarna – aldrig till nytta när skönhet i sitt apex skall visualiseras. Kreationerna hon bär förstärker den effekten ytterligare, och har inte alltid mycket att göra med Egyptisk klädedräkt som dock, det skall betänkas, inte var så speciellt döljande eller pryd av sig heller.
Monicas skönhet var dock en stor tillgång för filmen och bidrog till dess stora framgång. Att det skedde medvetet framgår tydligt av marknadsföringen, och påtalades inte sällan öppet, som i den spanska affischen till vänster, som säger det uppenbara ”En Bra orsak att gå på Bio”. Se nedan för några av afficherna i den internationella marknadsföringen.
Icke desto mindre lyckas Monica göra Kleopatra till en auktoritär figur som skulle äta Vivien Leighs Cleopatra levande med krona och allt. Här är det Kleopatra som ger order och bestämmer, hennes vrede är dödlig, hennes humör något att frukta med livet som insats – med Caesar som en stackars hukande typ vilken som värst kan reta upp drottningen. Han är hennes allierade och gäst, inte någon erövrare, och det är helt klart han som är den erövrade. Caesar trånar efter men fruktar också henne, inte tvärtom. Kleopatras eget värde och attraktionskraft står över männens bedömningar. Det är hon som väljer och beordrar.
Monicas Kleopatra strävar inte efter att vara verklighetstrogen, utan är baserad på seriefiguren, kompletterad med en drift med Elizabeths Kleopatrafigur både vad gäller, humör, extravagans och attraktionskraft – som alla överträffas. Men trots sin parodiska och metafiktiva karaktär, eller kanske just tack vare det, uppstår det en märklig effekt när man för en gångs skull får se en porträttering av en ohöljt maktfullkomlig kvinnlig suverän, en kvinna som är så stark och skön att alla män runt henne bara kan dyrka och tassa på tå. Till slut är det också hon som avgör med segern, och med Caesar tillintetgjord och besegrad väljer hon att sluka honom i filmens sista heta scen.
Det kanske bara är jag, men jag kan tänka mig värre öden än att brottas ner av den gudomliga i Monikas skepnad.
Lite mer om filmen i http://en.wikipedia.org/wiki/Asterix_%26_Obelix:_Mission_Cleopatra
Några Stillbilder från ”Asterix & Obelix: Uppdrag Kleopatra”
Den unga Lindsey Marshal spelade Cleopatra i HBO’s fantastiska serie ”Rome”. Hennes är en på många sätt intressant prestation, kanske inspirerad av Sofia Coppolas tolkning av Marie Antoinette i filmen med samma namn.
Den tolkningen tar fasta något av en brat-persona, en kunglig sådan, och tonårig i sin outlook. Drottningen är omväxlande loj och gränslös i sina manér, ibland insmickrande, ibland dödligt uttråkad. Hon flyr gärna allvaret i sin ständigt prekära situation genom fester, hyss eller droger.
Lindseys torkning är i mitt tycke väldigt bra – kanske är den mer en porträttering av en nutida ung arvtagerska än vad som är helt historiskt korrekt, men det är gjort med pregnans som inte saknar mer universella poänger.
Hur Cleopatra iklär sig rollen som drottning är också bra porträtterat – hennes kronor och utstyrslar, hennes skabrösa fester och gränslösa person är utanpåverk, som hon är medveten om. De är skal som ligger på ytan, och Lindsey gör ett fint porträtt av den tomhet och rädsla som den unga drottningen känner när kronorna och pompan är av, och inget hjälper mot det hemska öde som väntar henne i Augustus skepnad.
Se den lysande iskalla scenen när Cleopatra och Caesar Augustus träffas först i ”Rome”
http://www.youtube.com/watch?v=599AzvrUqo0
Ifråga om utseende och attraktionskraft är denna tolkning på ett sätt en av de mer realistiska. Även här är förstås Cleopatra mer nordeuropeisk än vad som är rimligt. Den unga Lindesy, även om hon alls inte skäms för sig, är dock inte klassiskt vacker, och den rena skönheten hålls ner som avgörande kvalité för Kleopatras karaktär. Lindsey lyckas ändå göra det ändå högst troligt att män skulle dras till henne, ung och oblyg som hon är, med sina mystiska och exotiska manér, okynniga blick och lite farligt oförutsägbara humör. Även i ”Rome” får vi kanske inte se så mycket av den intrigerande och politiskt driftiga drottningen – kanske för att den rollen är vikt åt Polly Walkers ”Atia” av Juliernas ätt (hon gör ett ett ly-san-de jobb i serien).
Till skillnad från t.ex. Oktavianus/Augustus verkar Kleopatra dock inte åldras i serien, och vi får inte se den vuxna drottningen. Men det är en intressant och sevärd prestation, med delvis andra perspektiv än den klassiska vampen, eller lilla dockan eller trofén som annars varit normen.
Några Stillbilder av Kleopatra i ”Rome”
I en sista liten avvikelse från filmtemat tar jag med ett fotografitillfälle nyligen med kändisen Kim Kardashian – mest känd för kurviga kropp med tillhörande stora rumpa och att ha rippat dåtida ”kompisens” Paris Hiltons way to fame genom att förekomma på en amatörsexvideoinspelning.
Numera, genom tidens märkliga medialogik, kan en mycket bred kategori av folk (även om mycket få är utvalda) bli en ”kändis” med egen TV-serie och kan alltså låta sig bantas, gymmas, fotograferas och stylas av profesionella och skickliga yrkesmän – med tilltalande resultat. Kim är ju en tilldragande och yppig ung kvinna, och för ett fotoreportage för tidskriften Harpers Bazaar valdes just temat Kleopatra, antagligen inspirerat av Elisabeth Taylors frånfälle och som del av en kampanj för hennes mediaäventyr (hennes blogg).
Och trots det genomkommersialiserade syftet är det ett intressant (och positivt) vidgande av skönhetsbegreppet man kan se här. Kim är ju ingen lång tunn modell utan kortvuxen och försedd med rejäla former, och hennes armeniska påbrå uttrycker en annan form av skönhet än vad som är det ”klassiska”.
Det lustiga är att om man kan se förbi det mer kitschiga så ger Kim troligen en tänkbar idé om en verklig Kleopatra – hon är från rätt del av världen med sitt armeniska påbrå, har haft vett att inte låta ta bort det som gör henne lite intressant (som att blondera håret eller helt ändra på sina anletsdrag) och har därför drag som mer överenstämmer med vad som kunde vara en Kleopatra eller Arsinoe, om deras förfäder hade hållit sig till en strikt diet av perser och greker (vilket inte verkar sannolikt, men inte alls är omöjligt). Mer än den fulländade Monica Bellucci, den modellsnygga Leonor Varela, definitivt mer än de anglifierade Kleopatrorna i Vivien Leighs eller Elizabeth Taylors skepnader.
Så kan även ur en kitschfest något intressant utvinnas. Och med Kleopatrafenomenet som tittglas kan man få syn på stömningar i tiden vad gäller skönhet, och om olika gränser för kvinnligt beteende och utseende.
*******************
Man kan konstatera att även om man numera tillåter sig en vidare variation av hur Kleopatra framställs, och preferensernas vidgats att omfatta även sådana gestaltningar som åtminstone närmar sig hur den mytomspunna drottningen faktiskt kunde ha tett sig, så finns där fortfarande strömningar som drar åt andra hållet. Kravet på att en Kleopatra skall vara anmärkningsvärt vacker tycks skriven i sten, med en tillhörande fokusering mer på hennes utseende och rent fysiska utstrålning än den historiska personens faktiska gärning.
Man kan också notera att när ett tabu bryts så kvarstår en massa andra – ingen har hittills gjort en gestaltning av Kleopatra som tar ett helhetsgrepp på hennes person och vågar vara lite annorlunda på många fronter samtidigt. Det vore trevligt att få se en sådan Kleopatra, med ett seriöst anslag på den intressanta och omvälvande tid som hon levde i. Och hon får visst, gärna vara vacker. Men Kleopatra var mycket mycket mer än så.
←Klicka för den föregående delen ”Kleopatra och Studiornas Guldålder (2)”
———————————————–
Några bloggar som tar upp Kleopatra-inspirerade fenomen innefattar bl.a.
Om seriealbumet ”Asterix och Kleopatra” se http://seriewikin.serieframjandet.se/index.php/Asterix_och_Kleopatra)
TV-serien ”ROME”, både första och andra säsongen, kan inte nog prisas och rekommenderas. Intriger, blod, erotik, mäktiga arméer och slag, och vinddrivna existenser radas upp i den kanske mest realistiska och breda porträtteringen av livet i det mytiska historiska Rom under de världsavgörande dagar då den gamla republiken slutligen gick i graven och Kejsardömet föddes. Se ROME om du inte har sett den! Se Om den om du redan sett den! Finns som Box med kompletta första och andra säsongen överallt där DVDs säljs.
Monica Bellucci är en av denna blogs husgudinnor, en ikon av skönhet som förtjänar att dyrkas med vördnad av envar som förmår uppskatta kvinnlighet och skönhet. Efter en början som fotomodell i unga år har hon verkat i en mängd både fransk, italiensk och amerikansk film. En sann Musa i ordets verkliga, klassiska bemärkelse, inspirerade hon Guiseppe Tornatore till den oskarsnominerade ”Malèna”, om en kvinna så skön att en hel stad rivs upp i sömmarna, envar blottande sina återhållna känslor av hat lika väl som åtrå. Guiseppe skrev introduktionen till Monicas fotobok från 2010-en tribut från världens främsta fotografer av hennes tid som ung modell till nu. http://en.wikipedia.org/wiki/Monica_Bellucci,
Slutligen en liten uppdatering.
I del 1 av denna inläggserie omtalades Stacy Schiffs bok ”Cleopatra: A Life” – den skall nu filmas med ingen mindre än Angelina Jolie i huvudrollen. Se
Filmmediet har haft en enorm påverkan på hur Kleopatrafiguren kommit att utvecklas. Drottningens mytiska livsöde lämpar sig väl för film, speciellt av det mest stovulna slaget, och verkar ha allt: romans, krig & strider, exotiska miljöer, en välbekant historia som fond, och förstås möjligheten att visa upp stiliga människor, framför allt den sköna själv. För hon måste vara skön. Denna regel har varit stenhård. De rolltolkningar som tas upp nedan kommer från Filmstudiornas guldålder och sträcker sig mellan 40-talet och till 1963, precis innan det gamal studiosystemet i Hollywood slutgiligt brakade samman. Oavsett om de är gjorda i Hollywood eller i Italien följer de i gamla och beprövade spår av hur Kleopatra kan porträtteras, med undertoner som avslöjar något om tidens tabun och kvinnosyn.
En start är ”Cæsar & Cleopatra” från 1945, som redan visar på vissa särdrag i alla filmer om Kleopatra – bombasmen och strävan efter att göra mastodontfilm, tryckandet av den förmodade ”kärlekshistorien” mellan Kleopatra och främst de två romarna. Det här är annars en väldigt traditionell historia, och Kleopatra porträtteras som förvisso klipsk och bildad på ett slags ytligt sätt, men oregerlig och i behov av en äldre mans stadiga hand. För att fullborda det romantiska temat har de tillråga på allt stoppat en till beundrare av lägre härkomst, som får göra rollen som den unge stilige ynglingen, så att alla former av svärmare kan täckas in. Om någon tycker att beskrivningen ovan rätt mycket liknar Viviens stora roll som Scarlett O’hara är det förstås helt riktigt.
Den här tidens Kleopatra kan förstås inte ta några mer avancerade initiativ på det romantiska området: hon verkar mest förföra genom att bara visa upp sig, och hennes inviter är av ett tämligen prytt slag. Hon är ett pris som männen runt henne slåss om.
Rent utseendemässigt har man vitifierat den mytiska drottningen bortom all sans – Vivien Leigh var förstås en bedårande vacker kvinna, men hennes bleka blåögda drag frammanar knappast bilder av egyptiska stränder och påbrå. Utan mer av ett genomvitt WASPifierat filmetablissemang, med rätt unkna undertexter. Som att Cleopatra själv är vit som snö, medan hennes tjänare är mörka och afrikanskliknande människor – Jim Crow-andan är aldrig långt borta.
Hela filmen och hennes Kleopatra andas en mycket stark drift att projicera samtidens värderingar och dominerande preferenser bakåt, in i en antik som fylls med moderna amerikanska 40-talsfigurer, föreställningar om skönhet, könsroller och romans på film.
För mer om filmen se http://www.imdb.com/title/tt0038390/ och http://en.wikipedia.org/wiki/Caesar_and_Cleopatra_(film).
Stillbilder från ”Caesar and Cleopatra”
Se trailern i http://www.imdb.com/video/screenplay/vi2847670553/
Sophia Loren spelade både Cleopatra och hennes tjänstekvinna i den italienska förvecklingshistorien med komisk udd ”Due notti con Cleopatra” (Två nätter med Kleopatra) från 1953 – http://www.imdb.com/title/tt0045712/.
Detta är ett tydligt exempel på en annan Kleopatratradition med vissa anor: spåret att avbilda henne som en yppig, överflödande sexuellt kvinna, en slags divig manslukerska . Det är ganska talande att det här var en film från utanför det då tämligen pryda Hollywood.
Det var tidigt i Sophias karriär, och skönhetsdrottning som hon var (det var bättre tider i det hänseendet) ligger fokus väldigt mycket på hennes kropp och figur. Det kunde ha blivit ”Kleopatra som en kunglig pinuppa”. Men till skillnad från Vivien Leighs tolkning är denna Kleopatra beräknande men också utlevande, och sneddar därmed över till en annan manlig fantasi, en som fanns i omlopp i Filme Noire-genren: den om en farligt sexuellt frigjord kvinna – en vamp.
I en kul twist får Sophia spela ut 2 roller – den om drottningen själv, men också den om hennes ”body double”, en tjänarinna som ser exakt ut som hon. I den förstnämna rollen är hon förförisk och beräknande, i den senare mer oskyldigt spontan, en ingenue-typ.
Horan och madonnan-komplexet ligger således tungt över den här varianten av historien, där den ena av Kleopatrorna får vara den sexuellt frigjorda och svekfulla och den andra en mer dygdig variant. Lägg också märke till hur man valde att åskådliggöra skillnaderna – ser inte den ”dåliga” Kleopatra mer…mörk ut? Mer icke-vit liksom? Även i Italiens filmmiljö florerade förstås fördomar om kvinnlighet, ras och dygd.
Trailer till ”Due notti con Cleopatra”
http://www.youtube.com/watch?v=1cFcWFG1xNQ
Få, kanske ingen annan, kunde iklätt sig rollen som farlig fresterska lika väl som den omtöcknande Sophia, men man får också säga att hon, trots att historien förstås har fokus på romans och personliga förvecklingar och trots den sexistiska tonen, gör det intressant genom att spela ut två helt olika sätt att ikläda sig sin skönhet och dragningskraft. Båda slår förstås svår knock-out på en manlig åskådare.
Rent utseendemässigt är det förstås förnämligt, men också en uppluckring av de vitifierade Kleopatrorna från Hollywood: ur rent geografisk-etnisk synpunkt är Sophia med sin albansk-syditalienska härstamning inte malplacerad och minner om medelhavets stränder och mörka skönhet. Fokus ligger också för omväxlings skull inte på den genomtuggade historien med Kleopatra och Caesar et ales, utan på just de komiska förvecklingarna när den blida men sköna tjänsteflickan misstas för den djävulskt förföriska drottningen.
Stillbilder från ”Due Notti con Cleopatra”
Elizabeth Taylor gjorde den klassiska ”Cleopatra” år 1963 som porträtterar gudadrottningen omgiven av orientalism och bombasm. Framställningen av Kleopatra i den filmen följer ett annat typiskt spår i att den visar Kleopatra som på samma gång beräknande och som en impulsiv och barnslig ragata, som försöker spela männens spel men slutgiltigt misslyckas och drar ner de karlar som har med henne att göra i fördärvet.
En svår prestation som Elizabeth trots allt lyckas få intressant, och hypen kring filmen och dess enorma budget, samt den strax därpå följande nedgången för mastodontfilmer gjorde att den här framställningen för decennier kom att dominera den allmänna bilden. Dess berömda extravagans ifråga om garderob och mass-scener var en av det ”gamla” Hollywoods sista suckar men kom att fastna på mångas blick och färga synen på denna era. I en viss, begränsad mening motsvarar dessa kreationer och ceremonier något som förmoderna människor var mycket medvetna om – hur man genom symboler och ceremoniel skapar den gudomliga härskarens karisma. Men mycket var ett filmsystem som gått överbord.
Trailer till ”Cleopatra”
”Cleopatra” trampar vidare på en annan misogyn tradition, som vill trycka på Kleopatra som en representant för en slags arketypisk kvinna, med en sådans förtjänster men framför allt brister. Intrigerande, men ändå styrd av sina känslor, impulsiv, vacker men en svårartat infantil person som till slut leder sina män vilse. 
Relationen till just männen är också det viktigaste i hennes liv – inte undersåtarna eller landet utan männen. För att vara en envåldshärskare är hon märkligt osjälvständig som person. Ur männens synpunkt framstår också Kleopatra knappast som om hon skulle vara speciellt uthärdlig om hon inte vore så skön. Så reduceras trots alla storvulna gester gudadrottningen till en trånande trulig pudding.
Elizabeths är också en mycket västeuropeisk skönhet, stylad och tillrättalagd enligt hollywoods konventioner på 60-talet. Visst är hon vacker, men som någon sagt – det behövs mycket kajalpenna för att få henne, eller Vivien Leigh, att se ut som något annat än de bleka anglosaxiskor de är. Det spelas en del på sensualism om förförelsekonster, och temat Caesar som mäktig fadersfigur som förförs av praktiska orsaker och Markus Antonius (spelad av Elizabeths man Richard Burton) som en mer äkta kärleksaffär spelas ut i klassisk stil. Elizabeth spelar ut olika varianter av åtråvärd kvinna, och det gör hon förstås…bra. Man kan dock inte låta bli att undra om en så mäktig drottning verkligen skulle känt ett behov av att spela ut med genomskinliga nattlinnen och enorma dekolettage i bodoir-stil som här är fallet. Det är helt klart för den manliga publikens behållning i typiskt Hollywood ”wink wink, nod nod”-stil.
Några stillbilder ur ”Cleopatra”:
Tre klassiska bilder av Kleopatra, tre visioner av kvinnlig skönhet. Men också tre visioner av en kvinnas plats och väsen, vilka tyvärr lämnar en hel del att önska, och som avlägsnar sig rätt rejält från den realpolitiker med intellektuella böjelser som stiger ut ur mer seriösa och vetenskapligt inriktade biografier. Och trots viss variation är porträtten inte smickrande för kvinnliga makthavare.
I nästa del skall vi titta närmare på vår samtid, och se om det inträtt någon förändring i hur den sagoomspunna drottningen gestaltats de senaste åren.
————————————–
←Klicka för föregående del: ”Några Tankar kring Kleopatra, kvinnor, skönhet och ‘ras’”
Klicka för nästa del →
”Moderna bilder av Kleopatra: Nya varianter i medial korsbefruktning”
I samband med Elizabeth Taylors död för inte så länge sedan kom jag att tänka på framställningen av Kleopatra i konsten, framför allt i modern visuell gestaltning sådan den möter oss i TV, och Kleopatrafigurens märkliga och krokiga relation till kvinnlig skönhet.
Det första som slår en ifråga om Kleopatra är vilket kulturellt allmängods historien om hennes liv blivit. Figuren verkar kunna tas upp av hög som låg, i alla genrer och tonarter, med positiv likväl som negativ spin. Jag har funderat på hur dessa avbildningar och porträtteringar förhåller sig till hur en Kleopatra verkligen kunde tänkas se ut. Och det visar sig att det inte är en speciellt originell undran, som framgår redan vid en titt i http://en.wikipedia.org/wiki/Cleopatra_VII.
Det intressanta, som inte direkt slår en, är att det verkar finnas en kontrovers huruvida Kleopatra hade en egyptiers etniska drag. Kleopatra hade härstamning av grekiska (makedonska) förfäder, ymnigt blandade med persisk adel främst på den kvinnliga sidan. Några av de kvinnliga släktingarna förblir inte helt säkrade och det kunde rimligen antas att några av de där kunde vara högättade egyptier. Se en artikel nyligen om just de här familjebanden – http://www.svd.se/nyheter/inrikes/nya-ron-om-kleopatras-harkomst_2603375.svd. Så naturligtvis har grekofiler och Egyptofiler eller afrikanister respektive velat kidnappa den uppburna och berömda drottningen som ”sin”. Se t.ex. http://en.wikipedia.org/wiki/Ancient_Egyptian_race_controversy och http://en.wikipedia.org/wiki/Population_history_of_Egypt, och webdiskussionen i http://marquee.blogs.cnn.com/2010/06/17/backlash-over-angelina-jolie-as-cleopatra/.
Det som komplicerar det hela är att även om en byst sådan som den här ser väldigt, tja ”realistisk” ut är den gjord efter hennes död, och präglad av de greko-romerska stilideal som hänger runt dess tillblivande. Att Kleopatra skulle se ut så är ungefär lika troligt som att hon skulle se ut tja, som i den mer afrikanskt präglade bilden.
Mer intressant är det faktum att många av hennes tidigare ättlingar gifte sig och skaffade barn trots mycket nära släktskap. Kleopatra var dotter till grekiskättade Ptolemeiska dynastin, som praktiserade ingifte i kunglig Egyptisk tradition. Syskon- och kusinäktenskap har den biologiska effekten, förutom att öka risken för genetiska sjukdomar att framträda, att förstärka typiska familjedrag. Stora näsor, framträdande eller försvinnande hakor och annat är legio bland kusin- och syskonäktenskapens ätteläggar (Mest berömd i det hänseendet är den Habsburgska dynastin med sin berömda habsburgska näsa, som bars som kännetecken efter 1500-talet).
Det har spekulerats, och tillgängliga urkunder i form av avbildningar nära eller under hennes tid verkar visa på, att Kleopatra såg ut som en ganska normal ung kvinna i den regionen, med en en sådans vanliga drag – en markerad näsa, mörka, stora ögon – och varför inte?
En artikel i Dailymail tar upp egyptologen Sally Ann Ashtons försök att komma fram till ett realistiskt utseende för Kleopatra, baserat på en datoranimerad behandling av alla tillgängliga någorlunda samtida urkunderna, som mynt, byster mm. http://www.dailymail.co.uk/sciencetech/article-1095043/Sorry-Liz-THIS-real-face-Cleopatra.html. Resultatet är intressant, men det är viktigt att minnas att det ändå är en approximation, och spekulativt – det finns inget sätt för oss att veta exakt hur någon från den tiden sett ut, bara att komma närmare med informerade gissningar.
Hela diskussion är som synes något nattstånden och många av dess gamla inlägg bär i sig, uttalad eller inte, den illaluktande idén om människoraser som grundligt krossats av modern genetik. Totalt sett torde Kleopatra haft ett rätt typiskt Mediterreant utseende, av blandad härstamning som hon var.
Den andra konflikten, som är tydlig är att mågna vill ”rädda” myten om Kleopatras stora skönhet. Det vilar dock på en väldig bokstavlig idé om att någon som skildrats som lockande och förförisk måste ha varit en exceptionell, och också universellt, vacker person även med våra mått. Vilket inte bara verkar osannolikt, men också tämligen ytligt. Förmågan att resonera och övertala, vilket verkar ha varit Kleopatras forte, skulle inte hindrats av att hon såg normalt bra ut – var hon frisk och hälsosam skulle hon redan av det ha framstått som kvinnligt lockande och attraktiv för de som umgicks med henne. Speciellt med tanke på att hon var tidens rikaste kvinna.
Nu är tyvärr myter och framställningar, och möjligen den manliga fantasin, mer ytlig än så, och vi behöver kanske framställa Kleopatra som enormt vacker enligt vår tids preferenser för att identifiera henne som lockande och förförisk. Detta är något som var där redan från början, och med den allt kraftigare betydelsen av bilder och visuella uttryck som utvecklingen av fotografi, film och TV och nu Internet innebar förstärktes den norm som säger att Cleopatra måste avbildas som otroligt snygg. Det borde därför inte förvåna, att när man tittar på vilka som spelat Cleopatra på film så är det en veritabel parad av anmärkninsgsvärt vackra kvinnor – egentligen utan undantag, bara gradskillnader.
Se den rätt digra listan i http://en.wikipedia.org/wiki/Cultural_depictions_of_Cleopatra_VII
Några Kleopatror genom åren: Monica Bellucci, Leonor Varela, Elizabeth Taylor, Gina Torres, Claudette Colbert, Vivien Leigh
Även med den här begränsningen fnns det dock ett antal olika traditioner eller riktingar i hur Kleopatra avbildas – och de säger alla en del om vår syn på etnicitet, kvinnor och även töjbarheten i skönhetsbegreppet. Jag har själv sett eller studerat ett par närmare, och i följande delar går jag igenom dem som olika sätt att porträttera den gudinneförklarade drottningen.
Klicka bild för nästa del →
”Bilder av Kleopatra – Bilder från Hollywoods Guldålder (del 2)”
I en diskussion på ancient history på About.com tas frågan om Kleopatras utseende upp i artikeln http://ancienthistory.about.com/cs/cleopatrabio/a/cleopatraappear.htm, som också har ett bildspel med bilder från lite olika epoker och genrer.
About.com tog också upp boken ”Cleopatra: from History to Myth” för anmälan och recension i http://ancienthistory.about.com/library/weekly/aa090401a.htm. Boken tar upp just hur redan samtiden anpassades bilden av drottningen till hennes olika roller. Boken finns på Amazon, och också bokus http://www.amazon.com/Cleopatra-Egypt-History-Susan-Walker/dp/0691088357, Bokus http://www.bokus.com/bok/9780691088358/cleopatra-of-egypt/ och Adlibris http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0691088357.
Stacy Schiff skrev i Huff Post Books en artikel på liknande tema som detta, visade det sig – se http://www.huffingtonpost.com/stacy-schiff/cleopatra-images-wrong_b_781099.html#s178220&title=1Cleopatra_coin_80. Stacy Schiff är författare till en bok om Kleopatra, ”Cleopatra – A Life”, som är söker återupprätta drottningen och visa på vad vi vet om hennes många manövrer och politiska drag, samt hennes persons mer intellektuella sida. Boken finns på Amazon förstås (http://www.amazon.com/Cleopatra-Life-Stacy-Schiff/dp/0316001929), liksom Bokus och Adlibris (http://www.bokus.com/bok/9780316001922/cleopatra-a-life/ och http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0316001929), på de två sisntnämnda också översatt till svenska (http://www.bokus.com/bok/9789170281723/kleopatra-ett-liv/ och http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9170281726)
En annan bok om Kleopatra är ”Kleopatra : Egyptens sista drottning” Joyce Tyldesley http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9170920834
Ett galleri
med flera hundra olika bilder av Kleopatra finns i http://www.fotosearch.com/photos-images/cleopatra.html
Termen ”politisk korrekthet” har i själva verket en intressant historia. Från att ha använts helt utan ironi för att syfta på vad som var korrekta definitioner inom en viss, snäv ram av statsvetenskapligt eller politiskt samtal, kom uttrycket efter 1800-talet att brukas av vänstern. Det verkade passa dess marxistiskt inspirerade idé om en ”vetenskapligt” grundad ideologi, som således kunde förse med objektivt ”rätta” eller ”korrekta” svar på samhälleliga problem och stridsfrågor. Mao tog upp det motivet och använde ymnigt varianter på ”korrekthet” i politiskt hänseende, som i det berömda citatet:
”Att inte ha korrekt politisk synpunkt är som att inte ha någon själ…”
Mao Tse-tung, ”Om det rätta sättet att lösa motsättningar inom Folket” (1957), ss 43-44 (1:a pocketupplagan)
Inom den bredare demokratiska vänstern i Europa och USA kom dock termen, förutom i några små vänstersekter, att brukas främst i ironiska sammanhang.
Men mitt under 60- och 70-talets kulturella strider, då just vänstersekterismen firade sin hårresande höjdpunkt, kom en helt annan del av det politiska spektrat in, några som var beredda att ta upp termen och svinga den på fullt ansvar. Reaktionen på 60-talets liberaliserande strömningar födde en narrativ (läs konspirationsteorier) runt ”politisk korrekthet”, som kom att baka ihop Marxism, Frankfurtskolan, Freud och Psykoanalysen, tillsammans med en märklig form av antisemitism till något som benämndes ”politisk korrekthet” för att brukas, inte som ett imperativ, utan som ett skällsord.
http://www.youtube.com/watch?v=tz8pzG02oxU&feature=related
Ovanstående klipp, som helt och hållet är sammansatt av de som alltså vill använda sig av termen, visar på ett klart sätt hur man kom att lägga plockepinn med idéhistorien för att komma fram till att stora delar av den akademiska humanismen blivit till en enda stor judisk vänsterkonspiration som sedan 1900-talets början arbetat för att störta västerlandets kultur i fördärvet. Och samlingsbeteckningen man använde för konspirationen ifråga var, just det – ”Politisk Korrekthet”.
Den här konstruktionens konservativa, för att inte säga reaktionära, agenda ligger dock i öppen dager: lägg märke till hur man i klippet ovan utan ursäkt kallar homosexualitet för en aberration (abnormitet), homosexuella för deviants (avvikare) och beklagar att samhället ”vänts på huvudet” och hänvisar till religiöst och auktoritärt präglad fostran för en frisk bildning. Det är intressant att Kevin McDonald (http://en.wikipedia.org/wiki/Kevin_B._MacDonald, en av den vita extremhögerns och nynazismens favorittänkare, se http://www.thenation.com/article/republicanizing-race-card) som figurerar prominent klart och tydligt utsäger vad det är som så retar med humaniora och samhällsstudier nuförtiden, nämligen att
”the rights of white americans to keep America as a white country, with a white majority, where ethnic, white interest is safeguarded, is completely rejected in this litterature[…] that is the fundamental premise of political correctness.”
Efter Reagan-årens konservativa backlash kom uttrycket ”politically correct” att få ett stort lyft och användas som ett effektivt slagträ inom den högerdiskurs som vill diskreditera liberala och progressiva idéer såväl som den främsta bastionen för sekularismen i USA, nämligen den akademiska världen. Medlet blev att ständigt, i tid och otid anklaga media och akademia i USA för att ha vad som kallas ”liberal bias” – alltså att vara vänstervridna, en skrattretande idé i ett USA där nästan all media är lokal och privatägd, och med europeiska förhållanden påtagligt högervriden, och de få nationstäckande medieorganisationerna så beroende av annonser eller eljest ängsliga att de ytterst sällan utmanar makten eller det etablerade samhället på något sätt. Men oavsett vilket anklagades de för att ”censurera” ”allmänt hållna” åsikter under inflytande av den ständigt närvarande ”politiska korrektheten”.
För hävdarna av ”politisk korrekt”-teorin kom den nya blogosfären och möjligheten till användar/läsarfeedback som nätet gav möjlighet till under 2000-talet att erbjuda en ytterligare ventil, där de kunde uttrycka sina dunkla åsikter och skapa en slags parallell informationsvärld där konspirationsteorier och alternativa sanningar kunde ventileras och delas fritt – mönstret känns igen från den högerkristna världen i USA, där framför allt kreationister och högerkristna reaktionärer skapat egna mediekanaler där deras anhängare kan ta del av information utan att besväras av besvärliga fakta och motbilder, innan de småningom spiller ut till de mer etablerade och breda mediekanalerna via kommentatorsfält mm. Uttrycket blev stapelvara eftersom den lätt kan fogas in i ett vitt spektrum av anti-vänsterretorik, vare sig den kommer från libertariansk, rasistisk, fundamentalistisk eller bara allmänt (stock-)konservativ art.
Att bry sig om miljön och dissa bensinslukande skräpbilar är förstås…gissa vad?
Det som är försåtligt med termen, och bidragit till att göra den så effektiv, är att den kan användas för att kategorisera något som verkligen finns och är ett problem: nämligen olika former av oärligt och tillrättalagt beteende från främst makthavare som verkligen är irriterande för medborgarna oavsett deras ideologiska hemvist. Som att politiker av hyckleri, eller vilja att säga vad de tror att åhörarna vill höra, eller uttrycka i medierna vad som är minst obehagligt, pliktskyldigt rabblar plattityder som de inte nödvändigtvis tror sådär jättemycket på. Människor som utsätts för ofta för det där börjar snart att identifiera vissa kulturella stereotyper som förljugna uttryck för det ”politiskt korrekta”.
Uttrycket ”politisk korrekhet” blandar dock ihop allt det där, i en ospecifierad soppa som endast de som redan är välbekanta med en språkbruk kan bena ut. Detta lockar till användning från sektliknande eller exkluderande grupper. Det är inte bara xenofober eller andra högerkraxare som gillar det – se nedanstående exempel på stollemarxistiskt bruk från blogginlägget http://maverablogg.wordpress.com/2011/03/29/kriget-for-olja-och-usa-dollar-politiskt-korrekt/.
”Västerländsk demokrati är den mest politiskt korrekta formen av slaveri!”
Det finns andra uttyck som hyckleri, behagsjuka, inställsamhet, moralisk feghet, ja t.o.m. korruption som man kan och borde ta till. Problemet är att nämligen att ”politiskt korrekt” inte bara säger det där, utan samtidigt antyder en medvetet dold agenda, en konspiration av medier och politiker för att… vadå? Tysta sanningen? Hindra yttrandefriheten? Likrikta medierna? Allt det där är viktiga frågor som kräver uppmärksamhet, men som synes ovan har termen ”politisk korrekt” precis det sorts bagage av tendens och antydningar som den säger sig försöka peka ut och avslöja. Det är det som har gjort den till ett kodord för främst intoleranta åsikter, och i vidare diskussioner ett skällsord som är ämnat att tysta meningsmotståndare. Därför är det djupt olyckligt att det numera brukas i helt irrelevanta sammanhang: den engelske komikern Stewart Lee är definitivt de som använder politisk korrekthet för att beteckna allt de inte gillar på spåret i komedibiten ”Political Correctness Gone Mad?”
http://www.youtube.com/watch?v=1IYx4Bc6_eE
Även Europa och vårt eget Svedala har en kontingent av personer som irriterar sig på att reaktionära och intoleranta åsikter inte längre anses salongsfähiga. Sådana typer svingar glatt uttrycket, oaktat att få av dem vet varifrån det egentligen stammar, eller att de mer eller mindre direktkalkerat bruket från en helt annorlunda politisk tradition (se en bra genomgång av nutida bruk i Sveriges Radio http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1253&artikel=2701684).
Uttrycket har således gärna brukats för att slå ner på åsikter eller handlingssätt även när de varit radikala eller rätt långt ut på idéernas landskap. Även när mycket få inom politiken delar den. Hur en sådan åsikt blir politisk korrekt(korrekt för vem?) när mycket få delar den skulle vara en gåta om inte den underliggande idén att allt som är inklusivt och visar hänsyn hör dit. Och är löjligt.
Vad som gör hela saken ofrivilligt komiskt är också att vissa högspända debattörer eller aningslösa lallare bjuder ”politisk inkorrekt”-kastarna på gratis poänger genom sin falsettartade ton. Från Sverige kan vi dra oss till minnes den absurda Nogger Black-debatten, där Center Mot Rasism genom sitt klumpiga ingripande bäddade för löje http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/joakimjakobsson/article11465854.ab och http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/ingen-debatt-behover-konspirationsteorier_1528465.svd.
Det har också gjorts en hel del rätt bra komik med uttryckets hjälp – som en drift med just ängslighet eller hyckleri som visats ovan. Se t.ex. Victoria Wood om det politisk korrekta och det omistliga engelska svärordet ”wanker” (runkare). Det ÄR kul, och man måste skratta med.
http://www.youtube.com/watch?v=oAM2cLhBFzU
Att uttrycket således har blivit helt förgiftat och mer eller mindre meningslöst annat än som pejorativt utfall har undertecknad själv fått erfara – Som när jag hävdade en egen modell för föräldraförsäkring för över tio år sedan (dvs i slutet på 90-talet), baserad på individualiserad försäkring där samarbetande föräldrar får en gemensam pott över vilken de kan förfoga. ”Politiskt Korrekt!” vrålade min antagonist. Ursäkta? Det absurda är snarare att det ännu idag anses som en så politiskt dödfödd idé att inget parti på allvar vågar strida för det. Det är ungefär lika politiskt korrekt som att plädera för dödshjälp – många håller med, men ingen vågar driva det.
Jag anser att bruket av termen ”politisk korrekt” borde överges, trots att det till synes skulle kunna fylla en funktion. Därtill har det kommit att missbrukas för mycket, och i dagsläget i bästa fall blivit ett kännetecken på intellektuell eller moralisk lättja, och i andra fall ren feghet eller stollighet.
Feghet och lättja eftersom termen syftar till att klumpa ihop meningsmotståndare till del av en sammansvärjning eller accepterande av en dold dagordning utan att försöka bena exakt vad det är som gör något politiskt korrekt eller inkorrekt. Eller för vem – oftast för att den som svingar det vill tysta en diskussion och vinna på walk-over utan att själv våga stå fullt ut för sina fördomar och konspiratoriska tänkande. Gudarna förbjude att man skulle bli tvungen att specificera vilka man tror står bakom den stora konspirationen – då skulle ju alla se vilken stolle man är.
Uttrycket är vidare ett praktexempel på obskurantism, att låtsas säga något viktigt men i själva verket blanda bort korten, likt så mycket annan oklar jargong för de redan invigda.
”Det dunkelt sagda, är ofta det dunkelt tänkta”
Esaias Tegnér
Jag inbjuder alltså alla som hör eller själv funderar på att bruka ”politisk korrekt” att påminna sig Monty Pythons drift med antydningar och dunkelt tal och fråga sig om de verkligen vill fylla den blinkande töntens roll:
http://www.youtube.com/watch?v=jT3_UCm1A5I
—————————–
För en introduktion se http://en.wikipedia.org/wiki/Political_correctness och http://sv.wikipedia.org/wiki/Politisk_korrekthet, eller http://www.bookrags.com/research/political-correctness-sjpc-04/
Under inläggets tillkomst stötte jag på en text Niklas Ekdal, skriven för Levande Historia: ”Debattdödaren” (http://www.levandehistoria.se/files/Ess%C3%A4%20Debatt-d%C3%B6daren.pdf) som bättre än min lägger ut en bakgrund kring begreppet ”Politisk Korrekt” solkiga innebörd och politiska användning.
En liten sammanfattning av Mao-citat för de som inte orkar plöja sig genom den kinesiske massmördarens rätt tröttsamma skrifter (utom när han skriver om guerillakrig, där är han verkligen skarp) finns i http://en.wikisource.org/wiki/Quotations_from_Chairman_Mao_Tse-tung/Political_Work
Stewart Lee, en av Storbritanniens bästa komiker lyckas i sin show ”the 41st best standup in the world” både driva med de som hävdar att ”political correctness have gone mad” nedan.
https://www.youtube.com/watch?v=bmsV1TuESrc
samtidigt som han visar på och skönt dissar vad verklig ”politisk korrekthet” faktiskt är – en krypande inställsamhet och falskhet, nästan alltid utförd av folk i maktställning med något att förlora, som när ett vinstdrivande, propagerande privatföretag vars enda syfte är att ge sina ägare avkastning lismande låtsas vara ”motståndare till rasism” och ha ”värderingar”. Stewart Lees urlackning på, citat:
”Det rena, genomskinligt nakna ohederliga hyckeriet att låtsas att det någonsin funnits något sådant som ett telefonförsäljarföretags värderingar”
är episk. Se mer Stewart Lee!
Med uppkastningar under fötterna i en knöktrång nattbuss på väg hem efter en sen natt kan behovet av att avleda tankarna plötsligt anfalla extra hårt…då försvinner jag in i mitt inre landskap, mitt A’ratauma, och kikar in på vad dess invånare har för sig egentligen.
Inte sällan får man syn eller reda på något matnyttigt, och då är det tur att man har ritblocket med sig. Skakande fram längs vägen och med några sympatiskt beskänkta damer kring mig kladdade jag till skisser för en ganska nedtonad men intim scen. En omväxling till det storvulna eller actionbetonade som annars tenderar att dominera fantasybilder
I sagostaden Aracanea ligger den store Yakane och hans dam Zoe sida vid sida på sängen. De pratar, och jag tänkte mig att den bildade och läskunniga Zoe kanske legat och läst ur några skriftrullar därförinnan. De allra första kladdarna i bussen satte ungefär vad jag tänkte mig ifråga om de tvås relation till varandra. Snabbt gick jag över till att grundlägga själva perspektivet – betraktat från ett snett läge uppifrån är liggande människor inte helt lätta att rita.
Nattbussskisser på Zoe & Yakane i säng
Inte dumt tänkte jag, och bestämde mig för att utveckla de där till en vettig teckning när jag kom hem. Jag gillade stämningen, en stilla samkväm, ett slags fångat ögonblick av avslappning. Nu visade sig som vanligt att det hela blev lite mer komplicerat. Jag hade lyckats sätta själva det grundläggande perspektivet i den blåa skissen ovan, men det fanns många detaljer som inte nödvändigtvis satt klockrent. Det är en svår vinkel att försöka avbilda, och även i den mer seriösa teckningen (helt i mjuk blyertspenna, 2b-8b) sitter väl inte alla kroppsdelar och detaljer helt perfekt. Eller så är jag bara nojjig. Jag ville inte överarbeta det hela, viktigast var att totalintrycket blev rättvisande för vad jag sett för mitt inre öga.
Lyckligt skall ditt hus vara, därest du äger en trofast vän
Som en liten detalj skrev jag in på den rulle som Zoe håller i handen ”Lyckligt skall ditt hus vara, därest du äger en trofast vän” på grekiska. Det är en parafras ur Ovidius Ars Amandi (konsten att älska) och står som en slags ledmotiv till Zoes och Yakanes relation. Den passar här, som inramning till en stilla konversation, som kanske övergår i något mer, mellan två människor som om än mycket olika, har glädje av och trivs i varandras sällskap.
Med anledning av ”Top Guns” 25-årsjubileum och en artikel därom i Washington Post (http://www.washingtonpost.com/opinions/25-years-later-remembering-how-top-gun-changed-americas-feelings-about-war/2011/08/15/gIQAU6qJgJ_story.html) kom jag att fundera på den ström av våldsamma och flaggdraperade filmer som fyllde biosalongerna och sålde VHS-kasetter under andra hälften av 80-talet.
”Top Gun” katapulterade Tom Cruise till superstjärnestatus, där denne märklige scientologanstrukne karl lyckats hålla sig kvar sedan dess. Men vem skulle inte velat få sitt genombrott i just en sådan film? ”Top Gun” var en kommersiell dröm, en expose av snyggt filmade flygstrider ovanpå en papperstunn plot och närmast parodisk ”pojke-till-man”-historia med rivalitet, romans och motorcyklar som krydda. Såsom en klassisk high-koncept-film var dess huvudidé nerkokad till ett absolut trådenklaste minimum, och filmens huvudingredienser alltigenom välbekanta. Resultatet var en enda lång rockvideo med postersnygga snubbar i flygaruniformer, en gråtmild kris/twist mitt i filmen, fånrockig men ändå väl utvald musik, ett sanslös bejakande av en slags Yeeaaah-gåpåaranda, dumma ryssar att slåss mot /skjuta ner… men viktigast av allt – spektakulära flygstrids och hangarfartygscener som inte kunde toppas före den dataanimerade grafikens genombrott. Sistnämnda var avgörande för hela filmen och förutsatte en oförliknelig tillgång till hårdvara, piloter och miljöer (inklusive flygfotografi) – allt bjudet på av den amerikanska militären.
Detta var dock inte gratis. Även om kostnaden för själva tillgången till personal, prylar och miljöer kom för den närmast symboliska summan 1,6 milj. USD var det verkliga priset att militären fick långtgående inflytande på filmens utformning och handling. De såg chansen att göra en fullängds, hollywoodproducerad reklamfilm för sin verksamhet och lade sig därför i alla möjliga detaljer och såg handgripligt till att ändra på manus, som artikeln i ”Washington Post” förtäljer. Det blev en lysande affär för fler än producenterna – åren efter såg flygutbildningarna en mångdubbling av sökande och i förlängningen fick hela den militära apparaten en goodwill och ärans skimmer över sig som höll i sig i decennier.
Mer allmänt står ”Top Gun” fram som ett praktexempel för den anda av militarism och klämkäck nationalism som spred sig i Hollywood , och ledde till en serie överdrivet propagandistiska Hollywoodfilmer. Det var delvis som en anpassning till Reagan-erans ideal, dels som ett resultat av ”Blockbuster-film”-fenomenet – satsningen på rent kommersiella filmer utan några andra pretentioner än stora kassaintäkter, finansierade av studios som sedan 70-talet släppt alla konstnärliga ambitioner och vädrade i luften att det gick att göra pengar av den rådande tidsandan. Den här utvecklingen hade redan förebådats av filmer som John Milius ”Red Dawn” (1984) om en sovjetisk invasion av USA (även den med tvålfagra hjältar, här en ung Patrick Swayze).
Ett belysande exempel på en som kastade alla hämningar överbord under decenniet och blev posterpojke för en militant amerikanism var Sylvester Stallone. Hans första filmer, som ”Rocky” och ”First Blood” innehåller en hel del social kritik trots båda filmernas tryckande på den ensamme starke mannens primat, och betraktaren får skåda in i amerikanska underklassens trista tillvaro, behandlingen av vietnamveteraner osv.
Men under senare 80-tal kom ”Rambo”, uppföljaren till ”First Blood” att porträttera en superpatriotisk ryss- och vietnamesätande enmansarmé, medan Rocky Balboa i ”Rocky IV” fick representera amerikansk förträfflighet mot en dopad sovietisk robot i Dolph Lundgrens skepnad.
Han var förstås inte ensam. Arnold i filmer som ”Commando”, Chuck Norris i ett otal B-filmer, ja till och med Ninja-filmerna, kände sig föranledda att drapera sig i stjärnbaneret under den här eran. Det var ett allmänt fenomen, som inte helt har bedarrat.
”Top Gun” stod dock i en klass för sig med hänseende på skalan, och framhävandet av just den massiva, reguljära militära apparatens förtjänster. Som synes har den amerikanska faiblessen för den ensamme hjälten trots allt, tillsammans med rena budgetskäl, gjort att även de mest patriotiska och fiendetuggande filmerna framställs i mindre skala, med en ensam eller mindre grupp av hjältar som slagits mot de slemma kommunisthorderna eller en sovjetisk ”bad guy”. Tillsammans med aversionen mot the Federal Government som går somen röd tråd i amerikansk högerdiskurs, gör det att hjältarna inte sällan agerar mot ”den stora apparatens” anvisningar. Även direkta efterhärmare till ”Top Gun”, som de mer B-filmsbetonade ”Iron Eagle”-filmerna är exempel på detta.
Det skall erkännas att jag tillhör gruppen som aldrig fattade prylen med de där filmerna. Dels var flaggviftandet för uppenbart redan för en 12-åring, dels var våldet och porträtteringen av vad strid och kamp är så…orealistisk, och konflikten så totalt icke-intressant. En hjälte som helt osofistikerat bankar skiten ur ryssar (eller kommunistiska araber eller bananrepublikskurkar – men alltid med en röd stjärna på kragen). Jahapp.
”Top Gun” var både symptomatisk och också pådrivande för en utveckling inom filmen som ett exempel på vad som var möjligt att göra bara man kröp tillräckligt för militären och romantiserade krig och konflikter. Genom att den påverkade den amerikanska militärens rekryteringsbas och hur de presenterades på vita duken kom filmen också att ha effekter utöver filmens värld. Inom sistnämnda är den dock också betydande för hur långt man var beredd att anpassa sig till rådande tidsanda och gifta samman kommersialism och rå, ohöljd militarism.
Framställningar av våld, krig och spänning generellt kan vara estetiskt tilltalande, och också tankeväckande – det finns riktigt bra krigsfilmer och juste actionfilmer (Apocalypse Now och Matrix kan vara två ex). De flesta av de här upptagna filmerna är dock inte speciellt bra – inte ens våldet är särskilt välgjort, och de är inte mer än marginellt spännande, i alla fall inte för en vuxen person, och de flirtar med en tämligen människofientlig och brutal världssyn. ”Top Gun” står ut som den kanske, om inte bästa så i alla fall mest påkostade och välgjorda, och spektakulära av 80-talets actionfilmer, till stor del på grund av just den hjälp som man fick av militären, men också på grund av dess lite pojkaktiga charm och anda. Det är en ganska glad och sprudlande film, inte speciellt förråande även om dess budskap om att man kan leka begränsat krig och skjuta ner sovjetiska stridsflyg lite hursomhelst är ganska otrevligt om man betänker risken för kärnvapenkrig på den tiden. Hela filmen påminner därvid om huvudpersonen – en charmig och stilig slyngel, men småkorkad, impulsiv, ytlig och fullständigt ansvarslös.
Ovanstånde oheliga giftermål står sig förstås också idag, trots att tiderna förändrats dramatiskt med sovjetimperiets sammanbrott. Kalla krigets slut aktualiserade behovet av en ny fiende, och ett tag såg det ut som om man kunde ersätta den röda med den gröna faran. Men trots 11/9 2001 har det varit svårt att filmiskt få till massiva klämkäckheter med hangarfartyg att gå ihop med kampen mot islamistiska fiender. Det är, både i film och verklighet, svårt att motivera kostnaden för en kärnvapenbestyckad carrier group eller en mekaniserad infanteridivision med några skäggiga typer i bergsgrottor. Både hollywood och militären behöver en stor, massiv fiende som fond till sina trumvirvlande rullar och uppvisning av militär parafernalia.
Men var är den onde fienden? Om man inte kan hitta en på jorden får man hitta en i – rymden. Man kan tydligt se en utveckling att motståndaren i massiva krigsfilmer utgörs av aliens från yttre rymden – en utveckling som påbörjades redan i mindre skala med ”Predator” som kombinerade arméfilm, antikommunism och slagsmål mot en cool alien. Förutom möjligheter till flaggviftande och vapenonani möjliggör rymdvarelser (eller liknande figurer som t.ex.den radioaktiva jätteödlan ”Godzilla”) också tillsammans med den nya digitala tekniken förstörelse och storskaliga strider som trotsar allt som man skulle kunna se i verkligheten. Det här konceptet togs hela vägen av ”Independence Day” och kan beses i senare filmer som ”Transformers”-filmerna, ”AVP Requiem” och den uppenbara rekryteringsfilmen ”Battle: Los Angeles” från i år, bara för att nämna några få.
—————————————
bloggen onemanclique noterar också effekten av film på kultur och tar även upp Rocky (vars huvudrollsinnehavare Sylvester Stallone nu förärats en plats i boxningens Hall of Fame i USA för sina insatser för sporten)
http://onemanclique.com/post/3994851821/the-top-gun-effect
http://www.tcm.com/this-month/article/21800%7C0/Top-Gun.html tar upp den intressanta, men kanske inte oväntade parallellen att en film som lyfter fram en maskulinitet av det renskrubbade slag som ”Top Gun” gjorde ohjälpligen också kom att få homoerotiska undertoner – något som redan Quentin Tarantino noterade med sin monolog om ”Top Gun” som den ultimata subversiva Gay-filmen
http://yellowmagpie.com/top-gun-film-review-can-the-fascination-be-explained/ förklarar ”Top Guns” framgång med framför allt den sympatiske och vinnande hjälten i Tom Cruises gestalt och pojkrumsfantasi-elementet i hela sagan
man kan studera recensioner, vissa samtida, av ”Top Gun” i ”Rotten Tomatoes” http://www.rottentomatoes.com/m/top_gun/
En månad har gått sedan Anders Behring Breivik utförde sina bestialiska dåd i Oslo och Utöya.
Tidigare har här några av huvudspåren i vad som framkommit om den norske massmördaren och terroristen Anders Behring Breivik gåtts igenom, samt den debatt, eller flertal debatter, som kom igång med orsak av hans groteska dåd. Och just det faktum att dessa dåd nu blivit ämne för en vidare diskussion om samhället har adderat en dimension runt Anders Behring Breivik och hans massmord som går bortom individuella orsakssamband och spekulationer om uppsåt, och det är språkets och den samhälleliga diskursens makt. Hur man skall tala om Brevik och hans likar? Hur definierar man deras ideologi och drivkrafter? Och vilket sorts språk inspirerade och genljöd i mördarens inre, när han satte sin mordiska avsikt i rörelse?
En diskussion om språket i samband med terror och våld har tagits upp här förr, efter Arizona-skjutningarna i januari i år – se https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/01/12/ett-ord-kan-saga-mer-an-mangen-bild/och https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/01/16/nar-hatet-och-motviljan-dominerar-det-offentliga-samtalet/. Förutom terroristbegreppet så är frågan vad samtalstonen eller diskursens språkbruk har på effekt på individer. Min föga originella tes var att förekomsten av våldsamt offentligt språkbruk, eller ett språkbruk som bottnar i hot och tvång och ytterst (men ofta omskrivet) har våld som bottenplatta alltid bör vara ett varningstecken som förebådar våldsamma dåd.
Det har påpekats tidigare här att varje form av större idétradition, som socialism, nationalism, ekologism, konservatism, etniskt särartstänkande, liberalism, religioner av alla sorter och kulörer, kan förvridas åt våldsamma och övervägande negativt orienterade uttryck. En stollig världsbild och tillgång till extremism tar en långt på vägen. Men även om det man tror på förordar våld finns en individuell tröskel som varje person måste överskrida. Inte nödvändigtvis för sig själv – i själva verket är de mekanismer som river de sista hindren mot det extrema våldet av samma sort som de som bygger upp dem: det är grupprocesser, och kommer främst till uttryck i social interaktion och språk.
Den här diskussionen är delvis av gammalt slag, och väl genomforskad ifråga om t.ex. agitationen under tredje riket, där såväl språket som illustrationer som judekarikatyrer anses å ena sidan vara både talande och just illustrativt, men å andra sidan också hetsande och framkallande och spridande av ett klimat där våld blev lättare att genomföra mot utpekade grupper som med språkets hjälp först avklätts sin mänsklighet. Politiskt våld sker aldrig i ett vakuum, och först måste man skapa en berättelse, ett språk, där man själv är hjälten, den hatade fienden inte värd annat än förakt. Sådana berättelser sporrar vidare till handling genom att i en mening kasta ut en utmaning, för den ”djärve” att svara på. Någonting som sporrar den våldsbenägne eller äretörstande, och ger hans våld inte bara mening utan också status.
En av de snällare bilderna från den ökända tidningen der Stürmer, nazistpartiets propagandaorgan kan illustrera detta. Den antisemitiska hatskriften ser sig som en båld riddare som stolt men bistert, med svärdet i hand, reser sig mot de judiskt kroknästa och ynkliga plutokraterna, som i sin kabal samlats i slutna rum för att konspirera mot och suga ut det tyska folket. Exakt så såg sig Behring också, och med automatvapen, anabolapumpade muskler och ett sanningens manifest reste han sig mot de nutida konspiratörerna, slog dem till marken i deras eget hus. Förutom att konspirationen bestod i tonåriga ungdomar på kollo hos ett demokratiskt politiskt parti.
Bilden visar inget blod. Inget öppet våld. Men det ligger där, tydligt under ytan, och manar till efterföljelse. Det är extra tydligt på grund av att det är illustrerat – men grundkoderna, innebörden hos de olika elementen och i stämningen var lagda sedan lång tid. Nazisterna var inte ensamma, men framträdande i bruket av just av symboler och illustrationer, de var mästare på ett slags rått och kraftfullt bildspråk som bar många betydelser i sig och illustrerade en knippe väl identifierbara idéer. Många fler exempel på karikatyrer och artiklar av denna typ kan ses i t.ex. http://www.bytwerk.com/gpa/lustige.htm ).
Redan i språket finns många begrepp som på samma sätt är laddade med våldsamma innebörder, men där våldet i sig förblir outsagt. Se t.ex. uttryck som utgår från ”förräderi”. En förrädare är det värsta som man kan tänka sig, den ultimate svikaren, förtjänt av det yttersta av straff – det är därför t.ex. landsförräderi i krigstid i det längsta (t.om. 1973 i Sverige) straffades med döden. I politiska sammanhang legitimerar således begreppet rättfärdigt våld mot den som förråder fosterlandet, nationen eller den nationella gemenskapen. Inom rasistisk och vit-maktmiljö är följaktligen avledningar på förräderi, som ”landsförrädare” och ”rasförrädare” en stapelvara och så vanligt i xenofobiska bloggar över hela spektrat, från Sverigedemokratsympatisörer till extrema nazister, att det närmast gått inflation i det. Vilket envar som googlar orden omedelbart kan se.
Rasförrädares koncentrationslägermärke
”Rasförrädare” är ett annat hatiskt begrepp, speciellt i att det pekar ut en speciell sfär där ett tvång skall råda, med hot om våld för avvikare: det sexuella området. Det kommer från Nazityskland, där det hade en specifik betydelse: ”rasförrädare” var benämning på ”ariska” kvinnor som hade sexuella relationer med judiska män i strid mot de nazistiska raslagarna. Dessa deporterades till koncentrationsläger, där de hade en egen symbol som uttryckte deras ”brott” (http://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%A4rken_f%C3%B6r_f%C3%A5ngar_i_nazistiska_koncentrationsl%C3%A4ger). Det kan vara värt att komma ihåg – den som associerar sig med folk som använder sådana begrepp umgås alltså med människor som potentiellt vill förpassa de som har relationer med ”fel” folkgrupp till koncentrationsläger.
Våldsromantik, om nu någon trodde det, är inte begränsad till högerns mörkare vrår, bland xenofoberna och extremhögern. Den grasserar även på den andra sidan, och har där en anrik historia av begrepp som i fel miljö kan inbjuda till våld och övergrepp, och en egen variant av hyllning av våld och drastisk handling. Jag glömmer aldrig Emile Zolas illustration av detta i ”Germinal”, med ord som han sätter i munnen på anarkisten Souvarine, denne som föraktar arbetarnas försök att organisera sig fackligt för bättre arbetsförhållanden. Hans botemedel för kapitalismens rovdrift av arbetarna är istället
(Från den franska filmen ”Germinal” från 1993)
För de som i likhet med mig har knackiga franskakunskaper, lyder slutklämmen om målet för aktioner
”[…] anarki, alltings slut, då hela världen skall dränkas i blod och renas i eld… Då får vi se” (min översättning)
Och i slutet av ”Germinal” är det mycket riktigt så att Souvarine placerar sin bomb, och det är arbetarna som dör. Ett sådant handlingssätt är intill förväxling lik den moderne terroristen, en Muhammed Atta eller Anders Behring Breivik.
Den yttersta vänstern har således också begrepp som inte så lite påminner om extremhögerns ifråga om att öppna portarna för våld. Att sådana här begrepp snabbt kittlar de som har våldsfantasier framgår t.ex. av diskussioner runt begrepp som ”klassfiender” som på ett forum som socialism.nu snabbt exalterar gott om folk som känner sig föranledda att visa upp sina låga impulser. Se vidare https://www.socialism.nu/index.php?s=5786a5fb350580a2647ffae87ef1f2a.
I vissa fall använder man exakt samma ord – se t.ex. ”Folkförrädare” som brukades friskt i sovjetunionen och som också nyttjas av extremhögern – det som förändras är inte mycket, extremnationalister åsyftar förräderi mot den etniska nationen, medan stalinister menade förrädare mot statens intressen såsom företrädare för arbetarklassen. Men båda skall förstås våldsamt ”åtgärdas”.
För den som hamnar i vägen för de där våldsamma renhetsivrarna blir det närmast irrelevant var idéerna kommer ifrån: se t.ex. http://kontrovers.se/arkiv/kam/100116-01-kam.html, och en ofrivilligt komisk illustration av vänster/högerbruk av ”f-”ordet med en typiskt förvirrad användning av rasbegreppet kan ses i det högerextrema forumet Nordisk.nu, se http://www.nordisk.nu/showthread.php?t=21706&page=1.
Det här kan göras övertydligt, genom att lyfta en äkta replik från en wannabee-vänstertok, och se hur lite som krävs för att göra den rumsren på högerextrema fora.
Först originalcitatet:
”En brat från lundsberg kan jag mycket väl se som en klassfiende som jag inte bangar på att boxa på, men jag är väl medveten att ett knäckt borgarnäsben inte per automatik betyder något som helst samhällsomvälvande.”
blir med en högermakeover
”En muslim från Rosengård kan jag mycket väl se som en rasfiende som jag inte bangar att boxa på, men jag är medveten om att en knäckt kroknäsa inte per automatik betyder något som helst samhällsomvälvande”
En muslim eller bördig från mellanöstern som går på Lundsberg (de är inte många, men de finns) lär inte tycka att det är någon större skillnad vem av de två falangerna som knäcker hennes näsa. Vilket är korrekt.
Det finns uppenbarligen de som förstår implikationerna av det där språkbruket och försöker distansera sig från de mer extrema tolkningarna av sådant sätt att stämpla vad man bekämpar – men viljan att hålla fast vissa hävdvunna begrepp är uppenbarligen stark, liksom viljan att alltid vilja trycka på att ”vårt” eventuella våld är en form av självförsvar mot våldtäktsaraber eller polisbrutalitet. Se t.ex. hur en skribent som verkar inom en tradition av frihetlig socialism som inspirerar den utomparlamentariska vänstern idag slingrar sig när han talar om legitimt kontra illegitimt våld http://autonomakarnan.motkraftblogg.net/2009/05/06/klassfiendens-vara-eller-icke-vara/
Nu skall man inte därmed säga att alla är lika goda kålsupare, även ute på extremismens gungfly. Som det påpekats i en kommentar här på bloggen är vissa extremismer åtminstone under vissa perioder mer inriktade på just våld å person än andra, och statistiken över genomförda terrorbrott från Eurostat visar det tydligt ). Det har gjorts en sak av att terrorn som drabbat Norge den här gången inte kom från salafister, de förväntade gärningsmännen. Men ifråga om våldsamhet är det just Högerextremister och jihadister som idag hyser ett märkligt själarnas möte (under 60-och 70-talet skulle röda terrorister varit mer framträdande). För de förstnämnda är våldet en fetisch i sig – arvet från nazismens språk sipprar ner till dem och dess maning till kamp och totala lösningar genomsyrar deras tankevärld. För salafistiska jihadister är det perverterade religiösa budskapet och dess maning till martyrskap och heligt krig som spökar. Och båda säger sig göra det ”i självförsvar” mot de angripande horderna av ”andra”.
Så ser konfrontationens och hetsens språk ut, och följderna av att de släpps lösa är kända. Det är en sak att plädera för självförsvar. Att stå upp och försvara sina värden och medmänniskor kan vara en hedersam handling, speciellt när det sker motvilligt. Men det krävs förberedelser, det krävs en ”startsträcka” för att i förväg bereda sig att gå ut och aktivt jaga eller våldsamt anfalla motståndare, även den som är en djupt känd antagonist. Den som är våldsbenägen från början kommer lättare till den punkten, men det finns en vid gråskala av mottagliga, som står beredda att hetsa upp sig och de sina för en våldsam konfrontation, och deras främsta förbederelse är ett sinne som krökts och förberetts med ett språk som har resonans hos andra, hos den egna gruppen. Det finns en anledning till att hot-och krigsmetaforer är så omistliga redan i förstadiet till extremism, när man just påbörjat resan till hat och våld. Liknelserna vid krig, vid strid för livet mot en ondsint fiende, möjliggör extrema åtgärder. Drar man ut konsekvenserna av detta kan även vanliga män begå mord och övergrepp.
Slobodan Milosevic inför avskaffandet av Kosovos autonomi 1989
Jugoslaviens sönderfall illustrerar detta väl. Det föregicks före 1991 av ett decennium av spirande nationalism, av alltmer oförsonligt tal och gester, av chauvinism för den egna etniska gruppen och misstänkliggörande och nedvärdering av ”de andra”. Före 1980 skulle de flesta jugoslaver inte ha vetat om de skulle bli arga eller hånfullt skratta åt den som påstått att de olika folkgrupperna snart skulle mörda, fördriva och stoppa varandra i koncentrationsläger i tiotusental. Ett dussin år senare var det ingen som skrattade längre.
Men det var inte en plötslig epidemi av psykopati som slagit till, inte ens en statskupp som öppnade flodportarna. Utan den smygande processen hos demagoger och lokala eliter som blåste på motsättningar i samhället och som tolkade dem i en viss riktning, utan hänsyn till vad de kunde leda till. Slavenka Draculik har beskrivit den nedstigningen i helvetet väl i flera av sina böcker, framför allt essäsamlingen ”Balkan Express”. Hon pekar i en mängd konkreta exempel på hur misstänkliggörandet och missunsamheten blev regel mellan landets invånare, och hur nationaliteten blev allt viktigare som identitetsmarkör, det enda som betydde något. Den brygden var avgörande för att mobilisera en hel generation att ta till vapen mot sina grannar och landsmän. Behovet av att hitta ett sätt, ett språk för att dehumanisera ”de andra” bar ända in till ögonblicket för morden och våldtäkterna. Slavenka berättar i texten ”Konsten att Döda” (http://www.dn.se/kultur-noje/konsten-att-doda) att soldater i färd att begå folkmord i ex-Jugoslavien först hade en slags ”hatseanser” (som de filmade) där de allt mer aggressivt förnedrade sina fiender inför varandra för att underlätta de stundande övergreppen, och i förlängningen morden.
”De serbiska soldaterna på videon gör det för sin egen skull, talar om för sig själva och varandra att männen framför dem är muslimer, som inte är människor. […] Förnedring är bästa sättet att skapa den rätta distansen.”
Lägg märke till att t.ex. Serbiens Slobodan Milosevic kom från en föregivet ”socialistisk” idémiljö – det spelade dock föga roll för innehållet eller följderna av hans nationalistiska hets. Anders Behring Breivik identifierar sig, förutom som nationalist, som kulturkonservativ, kristen och sionist (något som t.ex. högerextremistiska forum haft många knasiga funderingar om). Fenomenet är inte på något sätt begränsat till västeuropa och den rika världen – en av de mest konfliktridna och av intolerant retorik drabbade länderna i världen är Indien – och som påpekas i P1:s OBS nyligen är det ingen slump att Breivik ser med gillande på indiska nationaliströrelser som BJP och Shiv Sena och dessas islamfientliga och antimulitkulturalistiska tirader som eldat upp en månghövdad svans av extremister genom åren. Hör programmet på http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=4653609.
Allt är accidenser, för att tala med Aristoteles. Essensen är hatet, tron på den avgörande konflikt som kastar hänsynen åt sidan, och det våld som föds därur. Och det är fenomen som kan prägla många.
För att masstillverka ”Breivikare” krävs dock en lång uppförsbacke, en stigning som sker gradvis och börjar i det föregivet ”normala” offentliga samtalet. I tillvänjningen vid kränkande och illvilligt tal, i en ständig övning och bekräftelse av att det är OK att låta sig ledas av fördomar och förnedrande stereotyper. Det här är den vidare offentlighetens spelplan, politikens och de breda folkrörelsernas, numera också nätens forum och kommentatorsfältens. Det är i denna offentlighet som den första ronden mellan det öppna, toleranta samhället och dess fiender sker. Tonläget där blir på många sätt en slags audition och också en exponent för de drifter och idéer som de ruvande extremisterna sedan tar till sina slutgiltiga konsekvenser.
←Föregående Inlägg om terrorattackerna i Norge: Mördaren i Norge 5 – Anabola och Psykopati förklaring till Breiviks Våld?
————————————————–
Några som analyserat och plockat sönder Breiviks manifest och världsbild, och granskat hans inspirationskällor är bl.a. Lars Fr H Svendsen som pekar på det reaktionära draget i Breiviks idéer. http://www.svd.se/kultur/understrecket/de-obegripliga-dadens-tanklosa-manifest_6360126.svd och Mattias Gardell, ”Om Terroristens Logik” http://www.aftonbladet.se/kultur/article13391464.ab. Anders Gustafsson diskuterar i Dagen om Breiviks relation till sin självpåtgna identitet som ”kristen” http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=272940. Den militaristiska attityden hos Breivik tas upp av t.ex. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/vart-samhalle-foder-terrorismen_6376356.svd.
Om förekomsten av hatbrott och hatpropagandas potential även i frånvaro av Breivikarmassakrer se http://www.svd.se/opinion/brannpunkt_6370824.svd
Frågan om framväxten av intolerans på nätet som en kittel där intolerans och extremism kan gro och växa till tas upp i http://www.svd.se/opinion/brannpunkt_6385734.svd
Om det normaliserade hatet skriver Ingrid Hedström: http://www.dn.se/nyheter/livsfarligt-nar-hatet-normaliseras
Zaramis är en annan bloggare som tagit upp många faktorer med i Breivik-fallet – http://www.zaramis.nu/blog/2011/07/29/terrorismens-orsaker-2/
Ola Larsmo tar också upp Slavenak Drakulics ”Konsten att döda” i en intressant liknelse, där han pekar på vissa tendenser i den moderna tonen på nätet http://www.dn.se/kultur-noje/essa/ola-larsmo-sa-kan-spraket-bana-vag-for-massmord. Se också http://www.aftonbladet.se/kultur/article13473196.ab.
Om nazistisk propaganda i der Stürmer http://en.wikipedia.org/wiki/Der_St%C3%BCrmer och andra publikationer före och under kriget, finns för den som vill fördjupa sig en utmärkt samlingssida, http://www.calvin.edu/academic/cas/gpa/ww2era.htm med massor av underavdelningar som tal, serieteckningar, artiklar med mera.
Slavenka Drakulić har skrivit flera böcker som berör förhållanden på Balkan under och efter det Jugoslaviska sammanbrottet i början av 90-talet. Se bland annat Balkan Express och Inte en fluga förnär: krigsförbrytare inför rätta.
Om Emile Zola för 2000-talet, se http://pubs.socialistreviewindex.org.uk/isj96/birchall.htm
Regi: Marcus Nispel
Med: Jason Momoa, Rose McGowan, Stephen Lang, Ron Pearlman, Rachel Nichols m.fl.
Det är ironiskt, med tanke på namnet, att Fantasy-genren speciellt inom film är något av det mest fantasibefriade och genomexploaterade man kan ta del av inom populärkulturen: en ändlösa räcka monster, lättklädda muskulösa herrar och halvnakna kvinnor, våld och taskig rekvisita vars huvudsakliga syfte är att krama ur sin publik mer pengar. Det här vet man som biobesökare, och den som liksom undertecknad i formbar ålder råkat snubbla över några av de få intressanta verken (som ”Sagan om ringen” förstås, men också ”Narnia-böckerna”, numera också George R Martins alster – och Robert E Howards ”Conan”-böcker) och därefter fått en svaghet för Fantasy utan att vara ett freak eller fan utvecklar därför med åren tjock hud och ett kraftfullt filter med tillhörande varningslampor för att kunna njuta av sin guilty pleasure.
Jag har således inga illusioner eller förväntningar när jag bänkar mig med några yngre medbesökare för att se ”Conan”. Musiken smattrar igång, och en djup stämma som påminner starkt om Morgan Freemans börjar jiddra om fallna imperier och demonmasker och jadajada. OK, det är standard. Sedan smäller det igång, Conan föds på ett slagfält, sedan raskt över till ett idylliserat Cymmerien där Conan redan som pojke slaktar ett dussin vilda fiender som gått vilse från ”den siste Mohikanen”. Oooook. Det är blodigt men effektivt, och har nästan, vågar jag säga det, en liten psykologisk twist – den unge Conan vill lite för mycket, hans stridsvilja gränsar till det neurotiska, vilket en bekymrad fader noterar mellan sina rönnbärsvisdomar om is och eld som stålets hemlighet. En sekund vågar man nästan hoppas på att i alla fall få se en halv film.
Men tyvärr, sedan anländer de riktiga skurkarna för att bränna ner byn, och filmen försvinner bort i ett träsk av återanvända klichéer, oinspirerande fäktscener och allmän trötthet som den aldrig reser sig från.
Det här är en riktigt usel film, om man ens kan kalla den det. Det är mest en räcka försök till actionscener trädda på varandra, majoriteten närmast identiska, och samtliga (utom den i barnaåren) plottriga och sönderklippta. Inte ens den yeah-faktor av snygg brutalaction som skulle kunna ge filmen behållning får man alltså. Varken skurkar, rekvisita eller stora mass-scener är tillräckligt intressanta eller omsorgsfullt gjorda för att lyfta den obefintliga historien. Den som sett fullängdstrailern har i princip sett hela filmen – eller snarare, filmen är en enda lång trailer…fast i ultrarapid.
Att ”Conan” saknar varje form av konsekvent plot eller vettig dialog är kanske inte förvånande – men den har inte ens några kul one-liners eller korthuggna uttalanden av den form som gav ”Conan Barbaren” från 1982 en viss behållning. Handlingen saknar varje form av logik även i det lilla – efteråt kunde ingen av mitt sällskap lista ut vad Conan egentligen gjorde på slutet för att hela den onda grottborgen skulle rasa ihop?
En del snack före filmen hängde samman med valet av huvudrollsinnehavare, och en del ögonbryn höjdes när Jason Momoa (mest känd från ”Stargate Atlantis”) bestämdes för rollen som Conan. Rolltillsättningen verkar ha snurrat kring atletisk kroppsbyggnad och en delvis okänd, formbar persona som inte skulle vara i vägen för en tolkning av karaktären.
Men ack, det funkar inte. För en roll med så få repliker, som lever så mycket på närvaro och fysisk karisma funkar Jason inte – hans hårdhet känns antingen påklistrad eller helt enkelt osympatisk, och det blir lite schizofrent – antingen är han bara blodtörstigt monoman eller så väntar man sig att han skall vända sig om och avfyra ett tandkrämsleende så att vi inser att det egentligen är en lång drömfrekvens i Baywatch Hawaii (där Jason började sin karriär). Det är inte det att han inte blänger hela tiden, eller ser mesig ut eller strider illa (sistnämda gör han verkligen inte, hans fysik och träning är troligen bättre för strid än en anabolad Arnold – hade de låtit bli rippningen hade det nästan varit trovärdigt), eller inte talar med mörk, hes stämma. Men han saknar närvaro, saknar…”det”.
Arnold hade det, iaf i ”Conan Barbaren”, något hårt men ändå med en slags galghumoristisk glimt i ögat, som tog honom bortom hans lite knasiga kroppshydda och rollens brutalitet. Och han kan leverera one-liners. När Jason firar av ett ”Jag lever, jag älskar, jag dräper” och den kvinnliga karaktären direkt dånar före klippet till en tam sexscen blir man bara trött.
Kvinnlig karaktär ja. Rachel Nichols som filmens ”kvinna-i-nöd” Tamara är i sammanhanget det största våpet jag sett i en fantasyfilm på decennier. Conan-filmerna från 80-talet hade trots sin grabbighet starka kvinnor i varje film – Valeria i ”Conan Barbaren”, Grace Jones tokkrigare i ”Conan Förgöraren” och Röda Sonja i ”Barbarernas Hämnd”. Rachel Nichols får begränsa sig till att skrika och bli bortrövad filmen igenom, med några få sparkar mot onda hejdukar som enda eget bidrag till sin räddning. Hon får inte ens döda den onda häxan (en bortom igenkänning aliensminkad Rose McGowan), annars ett klassiskt sätt för kvinnliga karaktärer att visa lite tåga.
Att filmen medvetet spelar på misogyna strängar blir klart när de enda ropen på bifall under visningen hörs i salongen – från grabbgäng som hejar på när Conan kör med Rachels figur, binder och lägger munkavle på henne för att hejda hennes babblande. Bra jobbat – wahabister i Saudi kunde inte gjort sitt kvinnoförakt tydligare.
3D? Var då?
Ett ord om den påstådda ”3D”-kvalitén i filmen. Alltsedan ”Avatars” fantastiska nya bruk av tekniken har ju biomarknaden rusat att släppa filmer med etiketten 3D – det gör att man kan locka folk till biograferna ånyo, (iaf tills en 3D-standard för TV utkristalliseras) och ta mer betalt. Men ”Avatar” framstår mer och mer som ett närmast unikt fall, och denna film stadsfäster ytterligare den lurendrejarstämpel som ”3D”-etiketten alltmer präglas av. Det enda den har gemensamt med Avatar är Stephen Langs närvaro. Djupkänslan i bilden är bedrövlig för att inte säga obefintlig, och det är helt uppenbart att filmen är helt konventionellt filmad med i efterhand pålagda ”3D”-effekter. Dessa inskränker sig till att man delat upp bilden i skikt, ungefär som en Photoshop-bild och lagt dem på varandra i lager med olika effekter för att simulera en viss, liten vinkelskillnad – ljusår ifrån ”Avatar” där varje liten detalj var ett eget renderat objekt filmat ur 20 olika vinklar, och där man tog hänsyn till detta vid själva scenuppbyggnaden och kameraåkningen.
En enda kort liten stridsscen kan inte rädda en timmes och 45 minuters uttråkning, så tyvärr åker bottenbetyget fram: Usel.
———————————-
Info om Conan 2011 http://www.imdb.com/title/tt0816462/
För den som vill ha en Conan med lite drag rekommenderas istället böckerna. En räcka av Robert E Howards originalhistorier finns tillgängliga på t.ex. Adlibris, http://www.adlibris.com/se/searchresult.aspx?search=quickfirstpage&quickvalue=conan+howard&title=conan+howard&fromproduct=False, eller Bokus – se http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?search_word=conan&language=&subject=&binding_normalized=&price_interval=&print_year=&rank_order=ranking_desc&campaign_tags=&avail_stat=&delivery_time_interval=&age_group=&search_word_small_path=&keywords=&publisher=&read_by=&title=&authors=&isbn=&search_word1_sel=&search_word1=&search_word2=&search_word2_sel=&exclude_word_sel=&exclude_search_word=&SAB=&print_year_from=&print_year_to=&num_pages_from=&num_pages_to=&weight_from=&weight_to=&exclude_avail_stat_21=&exclude_avail_stat_31=&exclude_avail_stat_41=&exclude_no_pict=&exclude_no_short_desc=&exclude_special_sortiment=&bokvideo=&present=&provlas=&recension=&price_from=&price_to=&country=&lagerrea=&nyhet=&forhandsboka=&kommande=&ac_used=no&search_word_small=conan+howard
Från ”Förintelsens Timme”, teckning John Buscema & Alfredo Alcala
Conan gav också på 70-talet 80-talet upphov till flera överföringar till seriemediet, vilket lockade några av genrens toppkrafter, som John Buscema, Alfredo Alcala, Walter Simonson, Barry Windsor-Smith mfl. Ett noga urval av dessa, speciellt de som baseras direkt på ursprungshistorierna (helst i svartvitt) är ännu njutbar seriekonst. Det finns flera samlingsutgåvor, tillgängliga på t.ex bokus som, ”Savage Word of Conan” http://www.bokus.com/bok/9781593078386/savage-sword-of-conan/ och http://www.bokus.com/bok/9781840238914/chronicles-of-conan-song-of-red-sonja-and-other-stories/.
Och måste man se en film, är ”Conan Barbaren” från 1982 åtminstone en uthärdlig upplevelse, med en ung Arnold som med tung tysk brytning levererar Djinghis Khan-citat. Filmen finns att köpa överallt, även matvarubutiker.
Var är The Guvernator när man Behöver honom?
När Breivik greps och nyheterna om hans inställning till saker och ting blev kända infann sig hos vissa av oss (se föregående inlägg) en oro för att han skulle avfärdas som en totaltokig psykopat. Det finns förstås de som skulle vara angelägna att avfärda Breivik som sinnesjuk: bland dem förutsägbart nog de vars idéer han mest delade, den xenofoba högern. Men där finns också en vidare vilja att se mannen som ett monster, som någon som är helt och fundamentalt trasig och annorlunda. Det temat överlappar med vad Johan Croneman skriver om (se länk ovan).
Det verkade delvis besannas de första dagarna efter våldet där advokaten först reste frågan. Många tyckare skyndade till – men de var ändå förvånansvärt nyanserade. De pekade på en del tvångsmässiga drag och personlighetsstörningar. Men trots att Breivik var tydligt excentrisk har attityden varit att vänta med att utkora honom till klinisk psykopat i lagens bemärkelse. Sten Levander avviker något, men inte helt heller. Insikten om att det är en svår fråga och att dådens brutalitet delvis skymmer sikten för utredningen verkar i alla fall spridd hos svenska bedömare.
Debatten om Breiviks eventuella galenskap är högt spekulativ men vad man kan ta till sig, som också utredarna tagit fasta på, är att han sannolikt inte lider vad som förut kallats psykopatisk eller antisocial personlighetsstörning, liksom svår psykisk sjukdom eller svåra vanföreställningar av typen schizofreni eller paranoid psykos. Breivik var en någorlunda fungerande samhällsmedborgare, han uppvisar förmåga att planera, att vänta, att kontrollera sina impulser tills stunden är inne. Och han har sakta och gradvis byggt upp en världsbild som passar in med hans handlingar. Hans världsbild är inkrökt och Stollig, men utan bisarra inslag av typen Röster, mystiska Energier eller Strålningar. Han stämmer helt enkelt inte in på profilen för en psykopat oförmögen att avvakta eller ta ansvar, gripen av oemotståndliga impulser, eller skadad i sin kognition.
Själv kom jag tidigt att tänka på David Finchers berömda film ”Seven” och den utmärkta framställningen av den övertygade massmördaren utförd av Kevin Spacey. På något sätt tror jag att Breivik liknar Spaceys figur, fast troligen mindre samlad.
För att medverka med en egen spekulation skulle jag inte förvånas om det visar sig att Breivik uppvisar starka drag av narcissism – hans manifest och sätt att presentera sig uppvisar alla drag av ett uppblåst ego, grandiositet och en överdriven syn på sin egen betydelse. Nå, nu är han betydelsefull. Det är smärtsamt, men innan det går upp för Breivik hur resten av hans liv som en av världens mest hatade män kommer att te sig, varav 20 av dem i fängelse (maxstraffet i Norge är 21 år) kommer han troligare att känna sig mer viktig och betydelsefull än någonsin före i sitt patetiska liv. Det skulle han då knappast vara ensam om, men det har inte direkt bäring på hans våldsamma handlingar. Narcissismen samexisterar med våldsamma impulser, men någon direkt koppling till våldsam extremism springer inte ur extremism. Det är mer av en kuriosa, en pusselbit i mördarens sinne, men troligen inte en grundförklaring.
Ett litet sidospår. Det kan vara intressant att notera att verkan av svårt psykiskt sjuka på befolkningen och dess våldsanvändning i stort uppskattas till ca 5% i en studie som utfördes med just data från vårt kära Sverige.
”Overall, the population attributable risk fraction of patients was 5%, suggesting that patients with severe mental illness commit one in 20 violent crimes.”
Kontentan är att den vanliga kommentaren ”det är ju sjukt” när man påtalar våldsdåd är missvisande – våld är mindre förknippad med psykisk sjukdom i klinisk mening än vi vill tro. Det spelar in, speciellt för kvinnor enligt studien, men våldsdåd skulle fortfarande förekomma ymnigt utan påvisade svåra psykiska sjukdomar.
Ett liknande spår som fått en del press är frågan om hur Breiviks rapporterade bruk av Anabola Steroider bidrog till hans våldsdåd, och antingen eldade på hans affressivitet paranoia, byggde upp honom fysiskt och i beslutsamhet eller förstärkte hans förmåga att ”gå över gränsen” och utföra ett dåd han annars inte kunnat göra.
Emma Löfgren skriver i en kort men intressant artikel i DN tisdag den 2 Augusti ”Anabola hjälpte honom att Döda” där hon citerar Harrison G. Pope, framträdande forskare i ämnet anabola steroider.
Det här anknyter till att våldsmän och torpeder ibland tar droger som just steroider, eller rohypnol inför våld. Forskningsläget är lite splittrat om hur generellt fenomenet med extremt ökad aggression vid Anabola-användning (s.k. Roid Rage) är, och det skulle verka som om de som drabbas av psykotiska effekter av anabola steroider uppvisar en ökad benägenhet för våld även utan steroider – steroiderna skulle alltså s.a.s. knuffa dem över gränsen (se några artiklar & källhänvisningar under roid rage)
De aggressionshöjande effekterna av steroider kan däremot förstås underlätta utövandet av massivt våld även om man inte blir vansinnig. Statistiken här är klarare: förekomsten av steroider är uppenbarligen överrepresenterad vid brott. Men frågan kvarstår om det är steroiderna i sig som leder till fler brott, eller om den som skulle begå brott ändå gärna tar steroider för att e.g. bli starkare. (Se längst ner på sidan för nägra hänvisningar steroider + våld)
Ännu en liten utvikning: det är intressant att notera att en av de mer noggranna studierna pekar på samma relation mellan anabola steroider som för svår psykisk sjukdom för kvinnor i ralation till brott – kvinnor som begår våldsbrott har större sannolikhet att vara steroidpåverkade än män. Från sammanfattningen av resultaten:
”Study results suggest that AASs (Androgena Anabola Steroider, min förklaring) do not function as a proximal trigger for violence but still involve an increased risk for violence in users of illicit drugs. These findings also suggest that AAS use is highly overrepresented in women who commit crimes.”
Precis som i studien om psykisk sjukdom ser man att en kvinnlig våldsbrottsling är alltså mer sannolikt är psykisk sjuk eller pillerknaprande än en man, vilket skulle tyda på att kvinnor behöver en högre grad av påverkan från abnorma psykiska tillstånd för att ta till våld. Det skulle kunna synas bekräfta en misstanke som förstås funnits länge, att män har en lägre tröskel för våld, helt enkelt är mer våldsbenägna än kvinnor. Forskningsläget kommer troligen att kasta mer och mer ljus på det där sambandet.
Det kommer att blir intressant att se hur Breivik tar nertaggningsperioden som brukar infinna sig efter en koncentrerad form av Anabolamissbruk. Polisen måste hålla ett noga öga på honom och ha beredskap för att han förösker begå självmord då, alternativt se till att han medicineras för att minska risken på de effekter som kan inträda när man plötsligt drar undan steroidmattan för honom.
Men så vitt vi kan se är effekterna av Anabola Steroider alltså inte sådana att de fritar än person från ansvar från brottsliga handlingar som de ändå skulle ha begått. Breivik var, så vitt det rapporterats, heller inte under inflytande från det slags psykotiska effekter av Anabola steroider som benäms ”roid rage”: han var medveten om sina handlingar. Detta gör hans Anabolabruk snarare till en försvårande omständighet, i alla fall vad gäller ansvarsfrågan, och också ifråga om uppsåt. Eftersom han planerade att göra det och därefter tog anabola, som en del av sin planering.
Hur konstigt det än kan låta pekar det faktum att Breivik drog anabola steroider också på att Breivik inte är psykopat på det sätt som vissa skulle vilja göra gällande. De skyddsmekanismer mot vidriga dåd som folk har finns nämligen där även inom honom. Han vet innebörden av det han skall göra, och det är inte heller resultatet av en dålig impulskontroll. I själva verket har han mycket bestämt, mycket medvetet sett till att göra sig än mer hatisk och våldsdriven inför sitt dåd. Det gör anabolaspåret till ännu en intressant detalj, men antagligen inte ett bärande drag i varför Breivik utförde sitt terrordåd.
←Föregående inlägg om terrorattacken i Norge
https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/10/mordaren-i-norge-4-breivik-en-extrem-man/
Nästa Inlägg om terrorattacken i Norge→
————————————————–
Diskussionerna om mentala tillstånd eller sjukdomar springer ur de diagnostiska kriterierna i amerikanska psykologsamfundets tongivande publikation DSM-IV, Diagnostical and Statistical Manual.
Samt att köpa som kurslitteratur för de flesta psykologutbildningar – se
För en introduktion till Psykopati, utöver de diagnostiska kriterierna i DSM-IV finns många sajter på nätet tar upp psykopati. För introduktioner se t.ex.
Om Narcissism – Utgångspunkten för narcissistisk personlighetsstörning är DSM-IV-kriterierna för mentala sjukdomstillstånd. Hjälp att tolka dem finns, förutom presentationen på wikipedia
Se studier om Anabola och Brottslighet
Mer information om Anabola Steroider:
Om Body Dysmorphic Disorder http://www.bddcentral.com/
Relevanta pressröster
Stiliga Kvinnor och hårdvara i ett typiskt infall av ”Vore det inte kul om…?”
Ens fantasi är som den är, och när jag såg en av flera promotionsfoton från den nedlagda TV-serien ”Terminator – The Sarah Connor Chronicles” med den ofta anslående Lena Headey (”300” mfl, nu aktuell i HBOs ”Game of Thrones”) hukande, hållande en ett pumphagelgevär snurrade det hela igång…
Lena Headey laddar hagelbrakaren
Det där är ett bra foto förstås – den antyder stundande action (geväret, boots och antydan till ett hölster) samtidigt som det finns något allvarligt, eftertänksamt i positionen, som hon gör sig och sitt vapen redo för en konfrontation med en viss motvilja. Att Lena är en attraktiv kvinna går fram och är centralt förstås, men det görs ganska diskret, med en klädedräkt som är praktisk och inte osedvanligt avtäckande. En slags, tuffhet-skönhet-allvar i ganska nedtonad kombination.
Jag gillar det. En av mina återkommande motiv, den djärva Corinna, förkroppsligar också de där kvaliteterna. Mina tankar gick genast till henne. Men Corinna verkar under 1300-talsteknologisk period. Inga pumphagel. Den närmaste motsvarigheten på den tiden skulle varit ett armborst.
Mina tankar vandrade dock till ett avsnitt, ett centralt sådant, i den berättelse där Corinna ingår, då hon lär sig använda den tidens bästa vapen – den Laminnerade sammansatta bågen av turkisk/asiatisk typ. Det erbjuder många möjligheter för en bild med spänd båge, dragande en pil eller annat. Men jag ville inte göra det för lätt för mig, utan stannade vid den antydda laddningen/färdigställandet av geväret.
bågar från http://www.grozerarchery.com/index_m.htm
Jag kom att tänka på att en motsvarighet till att göra en båge redo för handling är att stränga den. Hur det skulle se ut råkar jag veta väl. Moderna bågar utövar sin dragstyrka inte bara via bågens kurvatur, utan har ett system av vinschar och hjul som gör att bågen inte är så svår att stränga. Men medeltida bågar, speciellt sammansatta sådana, hade hela sin avsevärda dragkraft i bågens själva form. Sammansatta bågar var gjorda av laminerade senor, flera träslag och ben som torkats, som naturligt böjdes framåt. För att stränga den var man tvungen att böja ändarna bakåt så att bågen blev ”dubbelböjd”, med en enorm inneboende kinetisk kraft. Det var därför de kunde skjuta pilar så långt, upp till 200 meter i vissa fall.
Att utföra den där böjningen krävde starka nypor och en speciell teknik, som framgår t.ex. i illustrationen av en skytisk bågskytt i persisk tjänst som spänner sin båge från en antik grekisk relief. Illustrationen visar också klart skillnaden mot en vanlig, enkelböjd båge, här av lybisk typ.
Nåväl. Med dessa bakgrundsfakta och Lena Headeys stance i minnet började jag kladda på en liten skiss (kolstift och mjuk byerts), som en del av en framtida större storyboard där Corinna strängar en sammansatt båge. Kläder och utrustning hör till perioden, och Corinna bär förstås mina egendesignade höga läderstövlar för tillfället (se inlägg om stövedesign i https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/03/12/langa-boots-egen-design-av-stovlar-for-berattelse/).
Den där teckningen kommer nog att bilda del för en tablå eller renderad bild där även hennes lärare Yakane och medsyster i vapnen, den mer entusiastiskt stridbara Kati, är med.
————————————————
Mer om sammansatta bågar, förutom introduktionen i Wikipedia (http://en.wikipedia.org/wiki/Laminated_bow och http://en.wikipedia.org/wiki/Composite_bow) finns i dels i historiskt inriktade sidor som http://www.atarn.org/frameindex.htm, http://www.ottoman-turkish-bows.com/, http://www.salukibow.com/ mfl, dels i otaliga sidor för hobbyskjutare med båge, som sidan från vilken jag tog bilder av replikorna http://www.grozerarchery.com/index_m.htm, och exempelvis http://www.stickbow.com/ mfl.
En tråd som kanske inte getts tillräcklig uppmärksamhet , men som förekommit lite vid sidan av i främst terapeutiskt och feministiskt präglade blogginlägg, är påpekandet att Breiviks våld är ett slags maxivariant på manligt våld, och att man kan betrakta hans terror som en återkommande instans av män som tar det aggressiva draget i manligheten till extrema höjder.
Se t.ex inslaget ”Det var en ung Man Igen” i http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=4620485, många blogginlägg tar upp sambandet kvinnosyn & våldsbenägenhet hos Breivik på många olika sätt http://salig.bloggagratis.se/2011/07/24/5884682-anders-behring-breivik/, http://alltomjamstalldhet.se/?p=989, http://inga.blogg.se/2011/july/anders-behring-breivik-kvinnosyn.html osv.
Det är ett intressant påpekande, och får en viss relevans när man i Breiviks manifest kan läsa om hur misogynt och reaktionärt han ser på könsrollerna i samhället. I själva verket verkar han lika anti-feministisk som anti-socialdemokrat eller antimuslim.
Det är inte fruktbart att här ta upp den riktning inom studier av manligt våld i hemmet elller våldtäkter som benämner sådana övergrepp i sig för ”terrorism” – dels för att det är en felaktig etikett enligt undertecknad, dels för att vi redan dragit upp snävare definition av Terrorism, vilken som element förutsätter en förvriden, stollig världsbild och en extremistisk ideologisk inriktning förutom våldet.
Det här hindrar dock inte att man skulle kunna passa in Breiviks ruvande, icke-impulsiva våld i ett mönster av systematiskt, manligt förtryckande våld utövad för att återställa en hotad manlighet som passar för en feministisk analys.
I ”September 11 and Male Violence” (http://www.nikk.no/September+11+and+Male+Violence.9UFRvM52.ips) framlägger Maud Eduards sin syn på kopplingen mellan manligt våld generellt och storskaliga våldsdåd av terroristtyp utifrån en genuspräglad analys.
”However, threatened masculinity, men’s right to have access to women and the questioning and denial of women’s freedom of action, is in my opinion what links between global terrorism and an individual man’s killing of ”his” woman. […]
What is universal is the “culture” of male violence; that factors such as men’s frustrations, the need to control and that threatened masculinity are ”permitted” to express themselves in violence on all levels: on personal, collective (explicit or implicit), national and global levels. This hegemonic masculinity is an underestimated global problem, with repercussions for women’s conditions, democracy and peace in the world.”
Det är sant att ett inre liv präglad av en lätthet att bruka våld för att lösa motsättningar också lätt kan spilla över utåt, speciellt om man upplever sin identitet som man hotad av tänkta fiender. Manligheten är en mycket skör konstruktion i de styckena, och hundratusentals män bara i vårt land (det är mestadels män) slår sina partners, eller pucklar på varandra på krogen eller våldtar på ett sätt som antyder att deras våld är kopplad till deras manliga självbild. Det kan utan vidare kombineras med en förvriden världsuppfattning parad med extremism.
Breiviks misogyni och manliga självömkan är dock bara en av flera trådar i en väv där de bärande delarna är nationalism, xenofobi och islamofobi. Det är helt enkelt inte det mest framträdande draget i hans världssyn. På ett privat plan har det heller inte visats, trots hans förtryckarinställning mot kvinnor och villighet att utnyttja prostituerade, att Breivik har en historia av våldtäkt eller kvinnomisshandel, ja av våld överhuvudtaget.
I den vidare frågan, om tesen att manlighet är den alltigenom dominerande orsaken till våldsutövning, har detta svårt att stå emot det faktum att Våld , trots allt, inte är ett manligt monopol. Kvinnor runtom i världen utövar våld mot t.ex. barn, och även mot sina partner, vilket på senare tid blivit föremål för mer forskning.
Michel Kimmel, som gjort mycket för att skingra myten, spridd inte minst hos vissa ”mansgrupper”, att våld i hemmet fördelar sig rätt likt mellan kvinnor och män, inskärper icke desto mindre att en betydande del av våldet i nära relationer utövas av kvinnor – se hans ”‘Gender Symmetry’ in domestic violence” från 2002
”[…] violence as an expression of family conflict is somewhat less than symmetrical but would include a significant percentage of women. I would hypothesize that including assaults and homicides by ex-spouses, spousal homicide, and sexual assault, the gendered ratio of male perpetrated violence to female-perpetrated violence would be closer to 4:1. On the other hand, violence that is instrumental in the maintenance of control—the more systematic, persistent, and injurious type of violence—is overwhelmingly perpetuated by men, with rates captured best by crime victimization studies. More than 90% of this violence is perpetrated by men.”(s.27)
Den här observationen av att män dominerar våldsutövandet, men långtifrån är ensamma om den, kan överföras också till terroristiskt våld. Ett betydande antal kvinnor har deltagit/deltar i terroristiska dåd och grupperingar något som uppmärksammats på sistone, inte minst mot bakgrund mot kvinnors deltagande i självmordsbombningar i mellanöstern och ställen som Ryssland och Kaukasus (se http://en.wikipedia.org/wiki/Female_suicide_bomber). Se ett urval artiklar i ämnet – http://www.csmonitor.com/USA/2010/0407/Jihad-Jamie-and-the-black-widows-Why-women-turn-to-terrorism, http://www.drtomoconnor.com/3400/3400lect03a.htm, http://www.terrorism-info.org.il/malam_multimedia/English/eng_n/html/women_terror_e.htm med flera.
Kvinnliga terrorister var temat för ett intressant program från Al-Jazeera-programmet ”Everywoman”: ”Women as Terrorists” – se del 1 (av 2) nedan.
http://www.youtube.com/watch?v=eSpH0wtwRzs
Länk till del 2 – http://www.youtube.com/watch?v=Up1yxJv8IkI&feature=relmfu
Anders Breivik har det gemensamt med majoriteten av män i världen i att han tog sin tillflykt och tillät sig att hysa fantasier där våld eller aggression står i centrum – om hämnd, om dominans, eller bara för spänningens skull, som en ”kul grej”. Men denna testosterondrivna impuls lyckas de flesta män numera styra i mer konstruktiva eller i alla fall harmlösa banor. Detta är en viktig anledning till att våldet i samhället minskat de senaste århundradena. Sistnämnda faktum är något som konstigt nog ofta glöms bort. Toleransen för och utövandet av våld har verkligen blivit mindre i fredstid, vilket är värt att hålla i bakhuvudet, som t.ex. den framstående Psykologen Steven Pinker redogör för i den sevärda presentationen nedan.
http://www.youtube.com/watch?v=ramBFRt1Uzk&playnext=1&list=PLAAD760E2C6B8DE8E
Aggressivitet, förutsättningen för våld, detta område av mänsklig aktivitet där män dominerar men som de alltså inte är ensamma utövare av, har getts mängder med utlopp av mer harmlös karaktär – notera de många aktiviteter av aggressivt men roande slag som idrott, jakt, paintball, kampsporter osv. Kanaliseringen av den aggressiva impulsen i sådant kan vara nyttig, om den bidrar till att minska den utövade, skadliga och våldsbenägna aggressionen i samhället – speciellt om den utövas över könsgränserna. Män kan ha sådana aktiviteter gemensamma med många kvinnor, som befinner sig i en god position att vittna om att det minsann inte bara är män som vill tjonga till sin motståndare – fråga en kvinnlig idrottare om inte den inre aggressiviteten måste kanaliseras och undertryckas i vissa situationer.
Spåret med ett specifikt ”manligt” våld, och det faktum att de mest extrema och våldsamma våldsyttrignarna generellt sett utövas av män äralltså en observation som är intressant och värd att hålla i bakhuvudet, men även om kopplingen kan synas bestickande, är det trots allt en inte oviktig skillnad i skala och inriktning mellan privat våld och storskalig terrorism. Observationen att män tar till våld för att värna sin manlighet riskerar också att bli så svepande att den blir en truism – det skulle kunnat vara ett huvudmotiv, men det är något som bör utforskas från fall till fall, och verkar vara ett sidospår i Breiviks fall.
Vi har alla dunkla drifter, men det krävs specifika, och viktigare saker att fokusera på, än ett könsligt eller ens genuskonstruerat grundtillstånd för att göra en Man till terrorist.
En intressant övergång från mansspåret är medias spekulationer om inte Breivik, som själv uppgett att han knaprade Anabola Steroider (syntetiskt manligt könshormon) var påverkad av drogförstärkt aggression och att det var avgörande för hans dåd. Eller om han helt enkelt var psykotisk och s.a.s ”naturligt hög” på mordiska tankar och impulser? Det är temat för nästa inlägg.
—————————————————–
Om en introduktion av kopplingen mellan våld i nära relationer och kön se http://en.wikipedia.org/wiki/Domestic_violence#Gender_aspects_of_abuse
Michael S Kimmel ”‘Gender Symmetry’ in domestic violence” i VIOLENCE AGAINST WOMEN, Vol. 8 No. 11, November 2002, tillgänglig på nätet på http://www.xyonline.net/sites/default/files/Kimmel,%20Gender%20symmetry%20in%20dom.pdf
För en bred och balanserad diskussion om kvinnors roll i våldsamma konflikter, och relation till maskulinitet se ”States of conflict: gender, violence, and resistance” av Susie M. Jacobs, Ruth Jacobson & Jen Marchbank, kan förhandsgranskas på nätet i GoogleBooks http://books.google.com/books?hl=sv&lr=&id=tzLKEX3WlhwC&oi=fnd&pg=PA1&dq=feminist+analysis+male+violence+terrorism&ots=248T5O5Uv5&sig=taBYr3BhS8Te1CWjsDMMOjAt8JM#v=onepage&q&f=false
boken finns att anskaffa på Amazon – http://www.amazon.com/States-Conflict-Gender-Violence-Resistance/dp/1856496562
Det är delvis en avstickare, men Steven Pinker rekommenderas för alla med intresse av psykologi på skärningspunkten mellan det sociala och det medfödda. Hans viktigaste forskningsfält rör språket, men han har också producerat föreläsningar och böcker som berör anknutna ämnen som våld, det mänsklgia medvetandet, vad som står bakom religiösa föreställingar, med mera. Hans a history of violence är egentligen en kortversion på en längre föreläsning i mänet, som rekommenderas i sin helhet: se
En introduktion till Steven Pinker finns i Wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/Steven_Pinker. Hans mest betydande verk, ”The Blank Slate” är mycket läsvärd. Den finns på Amazon http://www.amazon.com/Blank-Slate-Modern-Denial-Nature/dp/0670031518, på Adlibris http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0142003344 och bokus http://www.bokus.com/bok/9780142003343/the-blank-slate-the-modern-denial-of-human-nature/.
Så var det bevisat – mördardåren i Norge är en extremistisk Stolle. Många kanske säger – men det visste vi väl redan? Snubben är ju en uppenbart galen psykopat, jag menar, han har dödat över 90 personer i iskallt uppsåt?
(första inlägg om den Norske Terroristen https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/07/23/en-norsk-mardrom-utan-slut/)
Här menas dock inte stolle som i galen. Norska förhörsledare verkar inte tycka att Anders Breivik är galen, inte i klinisk mening. Och detsamma kan sägas om många som gjort sig skyldiga till liknande dåd. Det finns en skillnad mellan en sådan som säg, Osama bin Laden, Timothy McVeigh och nu också Anders Breivik liksom andra som utför avancerade terrordåd å ena sidan och den som dödar folk i enskilda, psykotiska vansinnesdåd, inklusive seriemördare, å den andra. Den här skillnaden mellan Stollen och psykopaten kan vara intressant att kika på, ja nödvändig om vi skall lära något av det vidriga norska dådet.
Umberto Ecco lägger, i den utmärkta ”Foucaults Pendel” fast en bra definitionen på en vad som utgör en Stolles attityd.
”För honom bevisar allt allting. Stollen har en fix idé och allt
han råkar på använder han för att bekräfta den. Stollen känns igen på de
friheter han tar sig när han tvungen att komma med bevis, och han tror att
allting är snilleblixtar. Ni kanske tycker att det är konstigt, men förr eller
senare kommer stollen dragande med tempelherrarna”.
En vän påpekade just det sista idag med viss gusto – för det visar sig att Anders Breivik är riden av just idéer om tempelriddarna, den konspiratoriska stollens favoritfigur sedan hundratals år tillbaka. Ajajaj, Stollevarning i nejden.
länk till Anders Breiviks video
En stolles idéer kännetecknas av sin inkrökta och långsökta karaktär, samtidigt som de är väldigt enkelspåriga. Allt, varje företeelse i samhället, hänvisas och ordnas in i den fixa idéens prisma. Genom den ser Stollen på allt i sin omgivning färgat i ett enhetligt ljus.Det här möjliggör en märklig syn på vad som utgör ”bevis” för någonting, och vad som är adekvata kopplingar eller antaganden.
Stollar kan vara intelligenta nog, och tror sig ofta vara sofistikerade och upplysta i meningen att de ser något som andra inte inser – de kan s.a.s ”genomskåda” den världsbild som andra människor ordnar sina liv efter. Är de vältaliga kan det låta förföriskt likt kritiskt tänkande eller en insiktsfull dissidents utifrånperspektiv. Men den kritik och skepsis som stollen tillämpar mot andras berättelser eller fakta går upp i en rök av grumliga samband och obevisade påståenden när de skall redogöra för grunderna i sin centrala tes om hur saker egentligen hänger samman.
Vi lever i en era där sådant som konspirationsteorier kan få en spridning som de aldrig förut haft, via Internet. TV-serier som ”X-files” eller regissörer som Oliver Stone har glorifierat den okonventionellt tänkande hjälten som ”genomskådar” traditionella förklaringar till anmärkningsvärda händelser eller fenomen. Stollens attityd kan sägas börja där, i känslan av det finns ”something out there”, ett osett samband som just han skall avslöja.
Som regel är dock stollarna mycket mindre självständiga än vad de tror. Deras idéer är till överväldigande del varianter på gamla och deskrediterade enkelspåriga tankespår. Som antisemitism, UFO- eller rasteorier till exempel. Eller vurmen för hemliga samfund, kulter och sekter från tidigare historia, som frimurarna och tempelriddarna. Notera att Anders Breivik prickar av nästan alla de där. Stollen är trots sin upplevda individualism en ”följare”, inte en ledare. Undantag som Adolf Hitler, som hade klara stolliga drag, snarast bekräftar denna regel. Stollen finner och hakar upp sig på ett samband, och ställer sedan alla sina tankeprocesser i den sakens tjänst. Det är delvis därför som konspirationsteorier är sådana favoriter bland dem, och också varför många stollar, när man skrapar lite på dem, uppvisar totalitära tendenser. De behöver en heltäckande förklaring för att skingra den osäkerhet och mångfacetterade verklighet som de har svårt att stå ut med. Sådana människor ställer sig i tjänst under saken, antingen de själva tycker sig styra sina handlingar eller drivs framåt av en stark ledare.
Filmaren Max Blumenthal som följt den kristna extremhögern i dess hemland USA har beskrivit det väl, den psykologiska bakgrunden till att stolliga rörelser på den kristna högerkanten kan bli så starka och dra till sig olika sorters individer.
Det är lustigt, men det slog mig så fort uppgifter om Breiviks idéer kom fram att UNA-bombaren (som Breivik under söndagen visade sig ha plagierat) utgör ett exempel på en terroristisk stolle som var åtminstone delvis originell. Men han är ett undantag, och de flesta stollar är tämligen harmlösa och kufar snarare än terrorister. Ett exempel på stollig världsåskådning är ”jorden går under NU”-rörelserna som skrivits om här förut. Notera att de där människorna är just stolliga, men inte nödvändigtvis farliga för sin omgivning.
Det här är en viktig sak att minnas. Det har här varnats för att avfärda Anders Breivik som galen. Det är standard vid massiva våldsdåd, utom förstås när förövaren är muslim. Är Breivik obalanserad? Javisst. Han är ju en stolle. Men han är inte en klinisk galning, han har kunnat försörja sig, prata med folk osv. Han har planerat sitt dåd länge, och gått systematiskt till väga, han har pluggat in sig på litteratur och tänkare som fördjupat hans världs- och människosyn. Få av de som nu uttalar sig om hans förmenta ”galenskap” skulle ha kunnat peka ut honom i en line-up för en vecka sedan, det är ett som är klart. Sure, att hävda att Breivik hade ”tvångsmässiga drag” (http://www.dn.se/nyheter/varlden/manifestet-visar-att-personen-har-tydliga-tvangsmassiga-drag) är något av en truism, men att som Lars Lindström kalla Breivik för ”europas galnaste terrorist” som om det sade oss något är att abdikera från sitt ansvar som debattör (se http://www.expressen.se/nyheter/1.2508674/lars-lindstrom-tempelriddaren-ar-europas-galnaste-terrorist).
Breiviks stollighet skapade den inkrökta enkelspårigheten, en världsbild med hemliga sällskap, muslimska och marxistiska konspirationer och rasism. Men man kan när som helst ta ut någon ur valfri busskö som delar flera eller alla de teorierna. Undertecknad har befunnit sig i rum av välklädda gentlemän där alla mer eller mindre omfattade tron på den Vita rasens överlägsenhet, judernas perfida kontroll och islams behov av dödshjälp. De har inte dödat någon. Mer och starkare doningar krävs för att få fram en skjutande tempelriddarwannabe. Det behövs en extremistisk praktik att fästa den stolliga mentaliteten vid. Och extremism är, som jag skall hävda i nästa del av Mördaren i Norge, tyvärr tillgänglig i större doser i ett samhälle som släpper fram hat, motvilja och utestängande som accepterade grunder för det offentliga samtalet.
——————————————
Mer om Anders Behring Breiviks manifest i
Citat från ”Foucaults Pendel”. Umberto Ecco 1994. Brombergs, Stockholm (övers. E.
Alexandersson)
För mer om de psykologiska grunderna till att ta till sig stolliga samhällsteorier se
En liten hyllning till den berömvärda och sköna Michelle Yeoh med anledning av hennes nästa film, ”The Lady”.
Läste nyligen att Michelle Yeoh som spelar fredspristagaren Aung San Suu Kyi portförbjudits av diktaturen i Burma – utan vidare orsak. Det låter lovande. Om det är innehållet i Luc Bessons kommande film ”the Lady” som kliar de brutala militärhärskarna i Burma/Myanmar så blir man bara mer benägen att se den – om den ogillas av de kräken är det närmast ett kvitto på att man gjort något rätt. Filmen kommer så vitt jag förstår att fokusera på Ang San Suu Kyis relation till sin bortgångne engelske make, men hennes politiska kamp kommer väl oundvikligen att bilda fond för det där.
Se DN http://www.dn.se/nyheter/varlden/burma-svartlistar-filmstjarna, huvudstadsbladet http://hbl.fi/nyheter/2011-06-28/burma-forvisar-skadespelare-aung-san-suu-kyi-roll, http://www.thebeijinger.com/forum/2011/06/28/Michelle-Yeoh-deported-from-Burma mfl. om burmesernas reaktion, och mer om själva filmen i http://www.abc.net.au/news/stories/2010/12/09/3089190.htm, http://www.beyondhollywood.com/first-images-of-michelle-yeoh-in-the-lady-aka-into-the-light/
Valet av ämne är förstås aktuellt, livsödet fascinerande. Men nästan lika intressant, och inte minst djärvt och en bra sak, är valet av just Michelle Yeoh för huvudrollen. Michelle Yeoh är nämligen uppstigen från actionfacket, en av de mest framträdande actionhjältinnorna inom Hong-Kong-actionscenen. OCh det ger undertecknad ett svepskäl att hissa flaggan för Michelle, som jag beundrar och gillar sedan många år.
En snabbintroduktion till Michelle Yeohs karriär fås med fördel i http://en.wikipedia.org/wiki/Michelle_Yeoh och http://www.media-courses.com/blog/malaysian-actress-michelle-yeoh/, http://www.imdb.com/name/nm0000706/.
Fram träder en dansant, vacker, vältränad, och djärv kvinna – och en som uppenbart är en seriös och ambitiös utövare inom sin gebit också, vågat testa nytt och breddat sig med tiden och skapat sig respekt inom bredare delar av facket. Det är det som lett fram till att hon nu erbjuds att spela bredare roller mellan actionfilmerna, antar jag – något som är få förunnat. Kan någon tänka sig säg, Wesley Snipes i rollen som Nelson Mandela? Nä, jag trodde inte det.
Men med det sagt måste man säga att Michelle Yeoh är mycket njutbar inom det fack där hon stigit upp. Vill man ha kvinnliga hjältar, speciellt med inslag av våghalsiga scener, blir det inte mycket bättre än Michelle : inom både kostymfilmsaction såväl som polisfilmer asian style kan man inte undgå henne, och hon har deltagit i en mängd kampsportsfilmer med många och svåra actionscener. Inom kung-fu-filmsscenen blev hon berömd på 90-talet för att göra sina egna stunts, och hon har ärren och benbrotten att visa upp efteråt.
En av de mest berömda stunts någon, man eller kvinna, genomfört är hennes v-a-n-s-i-n-n-i-g-a motorcykelstunt-upp-på-ett-tåg i Hong-filmen ”Supercop (Police Story 3)”. Fullständigt livsfarlig, och en av hennes medskådis, den berömde Jackie Chans (ännu en skådis som gör sina egna stunts) all-time-favoriter.
Det är ironiskt och en ytterligare vittnesbörd om hennes mod, fysiska kompetens och engagemang att hon svingar sig upp i sadeln och gör sådant, och lärt sig kicka rumpa med de bästa, för hon har ingen kampsports -eller stuntbakgrund från början, utan är utbildad dansare.
På 90-talet fick även västerländska studios (läs Hollywood) upp ögonen för Michelle, och hon fick roller i flera västliga storfilmer och TV-serier. Hon gjorde bl.a. rollen som kinesisk agent som slåss sida vid sida med James Bond i ”Tomorrow Never Dies”, där hon bidrog till trenden i de senare bondfilmerna att ha med kvinnliga karaktärer som är mer än bara sexobjekt och sängkamrater till Bond.
Michelle fick ett än större genombrott i Ang Lees legendariska ”Crouching Tiger, Hidden Dragon” (som vann 4 Oskar, bland annat för bästa icke-engelskspråkiga film), där hon spelade den ädla krigaren Yu Shu Lien, som har en platonisk kärleksaffär med Chow Yun-Fats karaktär. Även fast jag såg Bondfilmen när det begav sig var det efter att ha sett ”Crouching Tiger” som jag hållit mera utkik efter Michelle.
Filmen har en filmhistoriens bästa stridsscener, mellan två kvinnor till råga på allt: Michelle och hennes kinesiska medstjärna Zhang Ziyi (som fick sitt stora internationella genombrott i och med filmen – för övrigt ännu en dansutbildad stjärna som slagit sig in på kampfilmsgebiten) visar upp den kinesiska kung-fu-traditionens styrka och smidighet och röjer vilt med hela vapenarsenalen i en förmodern kinesisk träningshall.
Oändligt inspirerande, dynamisk, snyggt koreagraferad, dramatisk, väl genomförd…fantastisk rent ut sagt. Den där scenen tål att studeras frame-by-frame i all evighet – den har närmast ALLT för att se kvinnliga eller vilka som helst stridisar in action.
Kati m 2 svärd á la Michelle Yeoh
Jag har plundrat den scenen skamlöst för att rita actionskisser av min egen berättelses favorit, den stridbara Kati, se t.ex. Michelles ställning m 2 svärd som inspirerade till en liten skiss för några år sedan.
Efter ”Crouching Tiger […]” sågs Michelle Yeoh och Zhang Ziyi också tillsammans i ”En Geishas Memoarer” med den tredje, och kanske högst uppburna av de kinesiska storstjärnorna, den fantastiska Gong Li, bekant framför allt från flera filmer från den store Zhang Yimou (Den röda lyktan, Att leva, Shanghai-triaden, Hero). Oavsett filmens något tillrättalagda och smöriga karaktär är filmen i alla fall sevärd för att skåda tre av den asiatiska filmens främsta skådespelerskor på en och samma gång.
Jag kan inte låta bli att visa ännu en av mina favoritbilder, av de tre tillsammans.
Så mycket talang, mod, skönhet, grace och professionalism på en enda bild ser man sällan. Fantastiska är de, alla tre, och man hoppas alltid se mer av dem, inte minst av Michelle Yeoh. Jag hoppas innerligt att regissören till ”The Lady”, Luc Besson, skärpt till sig efter några torftiga år, och att Michelle får ännu ett genombrott i rollen som den beundransvärda Aung San Suu Kyi.
Ett litet urval av filmer där man kan se Michelle Yeoh (extrakt från IMDB)
2010 Jianyu (Reign of Assassins) Zeng Jing
2004 Fei ying Lulu Wong
1994Shao Lin xiao zi II: Xin wu long yuan Ah King—————————————-
Tre bilder som önskades av och togs fram för mina elever, föreställande kända profiler från sportens och musikens område.
Först ut en väldigt exakt och detaljerat bestämd bild – den berömde rapparen Eminem, eller Marshall Mathers som han egentligen heter, med en keps på huvudet ridande på en BMX-cykel. Oook, det var ju inte direkt något jag någonsin ritat förut, men det blev i alla fall en utmaning…
Ställningen och positionen på en BMX-cykel krävde en hel del huvudkliande – cyklsiter ser ju inte sådär superspännande ut. Men vad tänker man på när det gäller BMX-ridare? Jo, att de hoppar förstås, och gör konster. Nackdelen är att fokus hamnar på kosnten, och hela ekipaget. Efter att ha kollat lite på pausade bilder från några av de miljoner videor på trick från mer eller mindre duktiga utävare på Youtube fastnade jag för en viss position, mitt i språnget men ändå med ansiktet i en vettig vinkel.
Ansiktet ja. Eminem själv är inte helt lätt att rita, han ser så vardaglig ut att man måste söka efter de små säregna saker som gör ett ansikte unikt. Jag skissade hans ansikte separat, utifrån en förlaga med helt annan vinkel som jag anpassade vid rittillfället, för att kunna klistras in i den övriga bilden.
Jag vet inte alls om Eminem ens åker MBX-cykel – han slår mig mer som en överdimensionerad-bil-m-dito-bling-och-ett-jätte-entourage-snubbe. Men jaja, beställaren ville ha det, och då får han det. Det var i alla lägen ett intressant och sammansatt bildönskemål, värdig den skarpe och lovande Zack.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Eminem eller http://en.wikipedia.org/wiki/Eminem
Nästa begäran var på fotbollsspelaren Cristiano Ronaldo, vilken avbildas i en Real Madrid-uniform, eftersom det är hans lag i tecknande stund. Av tidsbrist nöjde jag mig med en blyertskiss, och det gjorde väl att likheten kanske inte är den bästa -man måste kisa lite för att tänka sig att det är han. Jag hade heller ingen riktigt bra bildförlaga att jobba ifrån – de flesta vettiga bilder på Cristiano har honom flexande eller stilla, och mer i fotomodellpose. Han gäller ju för att vara en snygging inom fotbollsvärlden. Jag ville dock ha honom i en egen ställning, och koncentrerad på sitt spel snarare än poserande, han är trots allt först och främst en skicklig spelare, inte en hunk.
Mer om Cristiano Ronaldo och hans karriär finns i http://sv.wikipedia.org/wiki/Cristiano_Ronaldo (eng. http://en.wikipedia.org/wiki/Cristiano_Ronaldo)
Sist är en slags improvisation från min sida. Önskemålet gällde nämligen bara en keps.
En keps? ”Ja,en med Chicago Bulls på”.
Oook, det är ju ett berömt basketlag, och jag antar att eleven ville ha en sådan, eller har en…De har en snygg logga, det är ju sant.
Så visst, jag ritade en sådan keps, utifrån en bild på nätet. Under skissandet satte jag kepsen på ett skissat huvud, och kom under tiden att tänka: ”kunde man inte ta den mest berömda Chicago Bulls-profilen av dem alla – den legendariske Michael Jordan?” Jag tog fram en bild av den senare och gjorde en snabb skiss med mjuk grafitpenna, och det blev inte så dumt. Tyvärr, vilket jag noterade senare, gjorde det myckna koldammet som bilden gav upphov att den inscannade bildfilen blev lite ”dimmig”, nästan lite suddig. Jag försökte städa upp det i Photoshop, men resultatet är inte hundraprocentigt. Jag hoppas dock att den ändå skall duga.
Se övriga bilder till mina elever i temat ”Vikariens Irrfärder”
← Förra inlägget i serien ”Bilder pressas fram del 5- Rihanna & Lil’Wayne”
Se nästa bild i serien ”Vikariens Bilder pressas fram del 7 -Månskensvargen”
Ja, vad har de gemensamt? Förstås att en elev bett mig rita dem.
I själva verket skrev han en hel drös sångare, mestadels rappare av den mer gangsteraktiga skolan. Jag påpekade att endast en kvinna fanns där bland hans valda artister, vilket ledde till ett märkligt grabbig men ändå intressant resonemang…
(Notera att Eleven ifråga är en förvisso cool, men endast 10 år gammal kille)
Jag:”Åh, trevligt med en tjej bland alla dina tuffingar…hon ska definitivt vara med”
Eleven misstänksant: ”Varför då?
”För att tjejer är roligare att rita för mig, än bara en massa trista rapgubbar”
”???””
”Kvinnor, tjejer liksom, är snyggare, och därför trevligare att rita, eftersom man måste koncentrera sig på hur de ser ut”
Han verkade begrunda det där.
”Tänk efter nu – DU skrev ju helt själv Rihanna i listan av stenhårda rapsnubbar – Varför gjorde du det?”
(Rodnar) ”För att hon är bra”
”Joooo, men det här är en bild jag ska rita åt dig, inte en skiva man lyssnar på. Vilken av de där andra snubbarna ser coolast ut?
”Lil Wayne! Å han måste va med!”
”Dåså – hur han ser ut gör att han hamnar på din lista, så det måste betyda något att just Rihanna smög sig in där…det är ett bra val”
mummel…
”Kom igen. Du tycker Rihanna är snygg, och det är hon ju. Det är inget att skämmas för, om du kan säga det utan att vara grov eller fräck”
”Men Lil’Wayne ska också vara med!”
OK. Självklart. Så till Bilal en blyerts-& kolteckning av Rihanna och Lil Wayne – fast jag skippade blinget och tatueringarna på den senare. Den kom till lite snabbt den där, och jag kunde kanske gjort dem ännu mer lika sina förlagor. Hoppas den faller dig i smaken.
Se övriga bilder till mina elever i temat ”Vikariens Irrfärder”
← Förra inlägget i serien ”Vikariens Irrfärder […] del 4 – Änglar”
Nästa inlägg i serien: ”Vikariens Irrfärder […] del 6 – Eminem, Cristiano Ronaldo & Michael Jordan” →
Soppan med att Arenastaden runt nationalarenan verkar ha tillkommit i ett nära, korrupt samarbete mellan tjänstemän på Solna stad och byggherren till diverse projekt därute rullar vidare, än så länge med sex åtalade för bestickning och mutbrott.
Här har tidigare skrivits övervägande positivt om de nya stora arenorna i Stockholm, både på planeringsstadiet och under byggfasen (se de tidigare inläggen Fotbollsarenor, återblick på Stockholmsarenan och Uppdatering om Stockholms Arenabyggen). Mer och mer har dock oron för att något inte varit hundraprocentigt med projekteringen av bygget funnits där, och nu väcks åtal mot flera centrala aktörer som byggherren och ledande tjänstemän i Solna.
De detaljer som nu blir kända i och med åtalet solkar definitivt ner inte bara Nationalarenans och Solnas utan hela Sveriges anseende. Förvisso har fler och fler nu börjat inse att vi varit extremt blåögda när vi trott att vi här i Svedala skulle vara mer ”rena” än andra, mer öppet korruptionsridna länder. Men det är ändå talande att de som åtalats alla verkar tycka att vadå, allt är i sin ordning. Att höga kommuntjänstemän vid sidan av verkar som avlönade konsulter för bolag som är parter i politiska beslut som sagda tjänstemän har att ta ställningom, det är väl inget, verkar omkvädet vara. De skall förstås ha betalt för eventuella ”extraknäck”.
Mall of Scandinavia - en av de berörda projekt där Solnas kommuntjänstemän varit med och "konsulterat" samtidigt som de haft att fatta beslut
Som om sagda politikers extraknäck vore att sälja saft på fritiden. Varför tror herrar politiker att det finns regler för jäv? Hm? Har de givit en tanke till de principer som underligger idén att offentliga befattningshavare skall vara fristående från de privata intressen som kan beröras av deras publika, för allmänhetens bästa tillkomna beslut?
Detta är solklart fall av korruption i ordets moraliska, ursprungliga betydelse. Korruption, av latinets corruptio, fördärvelse, förstörelse eller förruttnelse, innebär, antingen den är politisk, bolagsbaserad eller mer snävt påverkar ordningsmakten (de tre vanligaste betydelserna) i grunden samma sak. Att den normala, fastlagda ordningen för beslut förvrids. I en demokratisk stat betyder det att beslut sker på sätt som strider mot de proklamerade idealen om transparens, granskningsbar nytta för folket, att vara kostnadseffektiva med medborgarnas pengar, och rent generellt vara för det allmänna bästa.
Se en sammanfattning av alla projektet med flera av turerna runt i http://sv.wikipedia.org/wiki/Swedbank_Arena
Konceptbilder från Nationalarenan och omgivningar
Hur ”nyttigt” hela arenaprojektet med kringområden än visar sig vara (vilket starkt kan ifrågasättas, speciellt med tanke på att den redan fördyrats ) innebär redan det faktum att beslutet fattats på ett uppenbarligen dunkelt sätt, där diverse privata intressen kunnat påverka ledande politiker att fatta ”rätt” beslut, att förfarandet är korrupt. Det skulle herrar kommuntjänstemän veta om de hade två gram moral i kroppen. Vem som helst förstår att det finns en intressekonflikt i att verka för medborgarnas bästa i en tradition av öppenhet och rågång mellan politiska beslut och andra, mer snäva intressen, samtidigt som man är avlönad att verka för (även om det bara är i en underlättande/rådgivande position) just en sådan part som har egna intressen av fattade politiska beslut. Och de vet det. Hela upplägget skvallrar om en vilja att undgå genomlysning, att verka i det fördolda.
Och om de nu åtalade inte inser att de har gjort minsta fel, vilket de menar sig inte gjort (se t.ex. Lars-Eriks Salminens ynkliga uttlanden i http://www.cisionwire.se/solna-stad/r/lars-erik-salminen-kommenterar-aklagare-alf-johansson-beslut,c9132526), ja även om de formellt skulle frias av åklagare som inte kan göra sitt jobb, borde de inse det tvivelaktiga i sitt agerande, och avsättas och hängas ut redan av den anledningen. Istället har de tillåtit sin girighet att solka ner ett beslut och projekt av stor betydelse inte bara för sin lilla kommun utan hela huvudstadsregionen, för idrottsverige och för staten Sverige som nation. Antingen är de här gynnarna öppna, rent korrupta mutkolvar eller inkompetenta att se till medborgarnas och samhällets intressen: princip- och ryggradslösa kräk som borde få respass å det snaraste, om inte värre.
Storhotellet vid planerade arenastaden
Jag drog mig till minnes en artikel av Niklas Ekdal som jag läste för 10 år sedan. Där myntar han ett uttryck som jag använt flera gånger sedan dess, ett som i mitt tycke på ett bra sätt vidgar betydelsen av korruption till att gälla mer än de öppna och grova mutor av maffiatyp som man kanske tänker på när man säger ordet. Han kallar det en ”inkompetensens korruption”, en blandning av beslut som tas bak slutna rum, om tysta samförstånd som aldrig vädras ut, av en ovilja att öppet redovisa motsättningar och intressekonflikter. Några citat ur artikeln:
”Den svenska konsensuskulturen, att låtsas vara överens trots att det finns verkliga konflikter, har också blivit effektivitetens fiende. […]”
”Offentlighetsprincipen har fått den växande baksidan att viktiga frågor aldrig sätts på pränt utan avhandlas muntligt i slutna rum. Den noggrannaste dokumentationen i offentliga sammanhang gäller kvitton och reseräkningar, vilket leder in den journalistiska granskningen i samma begränsade spår.”
”I de svenska kommunerna, där huvuddelen av den offentliga verksamheten ligger, genomförs ännu ingen revision värd namnet. En skara tappra kommunreportrar på lokaltidningarna räcker inte för att syna skruvarna och muttrarna i denna gigantiska apparat. […]”
Den där artikeln är, trots att den åldrats något och gällde andra beslut, väl värd läsning en dag som denna – den finns som av en händelse kvar ute på nätet, se http://estonia.kajen.com/DN_010805.html.
Under sådana förhållanden är skandaler sådana som de som rullats upp i Göteborg och och nu i Solna sorgliga men tyvärr knappast oväntade. Sedan Ekdals artikel skrevs borde det sluttande plan med statsminister Perssons bruk av regeringsplan, diverse makthavare i Göteborgs fiffel med tillstånd och kontrakt, Systembolagets provisioner med mera fått oss att inse allvaret i korruptionshotet: se sammanfattningen av den korruptionskultur som allt mer uppdagas i vårt land som sammanfattats av Fokus http://www.fokus.se/om/korruption/. Inte minst riskerar en sådan mut- och gentjänstkultur att undergräva förtroendet för hela det demokratiska systemet, och underblåsa missnöjespartier och populism av en sort som nu tyvärr även finns representerade i vår riksdag.
vy över delar av den tänkta Arenastaden
Frågan är var, inte om, någon lyfter på en sten och ser kommunala och andra gråsuggor och deras privata medlöpare och anstiftare ränna undan dagsljuset nästa gång. Medierna gör rätt i att granska de här affärerna mycket nogrannare, och också ställa berättigade frågor till lagstiftarna om hur de bestämmelser som skall skydda allmänheten och tilltron till demokratin kan göras mer vattentäta och omfattande.
—————————————————-
Många medier har förstås skrivit om Solnadebaclet ur många olika vinklar, och mer lär det bli.
Om nackdelen av att ständigt vara uppdaterad, för personen men också för att effektivt lösa arbetsuppgifter.
Såhär efter en långhelg och inför semestrarna drog jag mig till minnes en diskussion med en vän ifråga om det skulle bli standard med trådlöst bredband på flygningar, och som en liten avstickare hur mycket man ville kunna göra med sin smartphone och hur mycket av ett arbetredskap för att hålla sig uppdaterad telefonerna borde tillåtas vara. En tanke gnagde dock lite i mig, och det slog mig att en presentation av the Economist och artikel av NY Times hade belyst det där – frågan är om det inte bara är skadligt för personen att ständigt vara uppkopplad och uppdaterad, utan också om inte det är destruktivt för själva arbetet.
De här frågorna berördes en hel del när begreppet på allas läppar var ”utbrändhet” för några år sedan. Då låg fokus på de negativa effekterna på personen, på individens hälsa. Men problemet är att så länge som det framstår som en konflikt mellan ”mjuka” värden som människors liv och hälsa och mer krassa intressen som effektivitet och prestation i arbetslivet så kommer förstnämnda alltid att få stryka på foten i vårt samhälle. Det är därför som det kan vara nyttigt att granska om det inte faktiskt kan vara ineffektivt, även på ganska kort sikt, att vara på helspänn för nätkommunikationens skull.
I en artikel från NY Times från förra året (2010), tog sig fem neurologer ut i ödemarken och funderade över detta med fokus och effekterna av den moderna uppkopplade livsstilen
http://www.nytimes.com/2010/08/16/technology/16brain.html?_r=3&ref=todayspaper&pagewanted=1
Mer anmärkningsvärd var dock en presentation av the Economist, detta alltid läsvärda, uttalat marknadsliberala flaggskepp (sänd på likaledes excellenta ForaTV). Det är dock ett vittnesbörd om tidningens integritet att man belyser problem och kan stödja lösningar som inte täcks av de mer enfaldiga nylibarala plakaten. Till exempel har man länge pläderat för allmän sjukförsäkring i USA. Om The Economist oroar sig för att ständig uppkoppling har negativa effekter på arbetet kan man vara tämligen säker på det ligger något i det.
(Klicka på Bilden för Länk)
Justine Thody från The Economist’s Intteligence Unit presenterar undersökningar som visar att e-mail, på det hela taget, inte ökar effektiviteten bland de grupper som använder det som ett dagligt, rutinartat verktyg. I själva verket verkar det som om de ständiga avbrotten splittrar uppmärksamheten så att arbetuppgifter som måste skötas i snitt tar längre tid.
I Sverige är det främst inom personal- och fortbildningsbranschen som man börjat uppmärksamma det här perspektivet. Se t.ex texter från IHM Business School (”Ständigt Uppkopplad?”), HR-bloggen (”Är du ständigt uppkopplad?”) eller tidningen Arbetsliv (”Olika gränser för vad som är flexibelt”). Men även Ny teknik har skrivit om problemet med distraktioner (”Ständig Uppkoppling förändrar beteendet”). Fortfarande dominerar dock perspektivet där man lyfter fram motsättningen Fritid-Arbetstid, som i t.ex. ett inslag i Studio Ett nyligen (”Ständigt Uppkopplad och alltid Nåbar”).
Den som inte har en stark gränsdragning mellan arbete och fritid får kanske snabbare fatt på effektivitetsperspektivet. Själv har jag med otaliga projekt ständigt på hög och texter, juridiska analyser, illustrationer och nätkommunikation, privat och jobbrelaterad som hotar att sluka en, noterat hur ineffektiv man blir på att sköta många av de uppgifterna när man är uppkopplad. Ett PM eller en teckning, för att ta två disparata exempel, kan vara obarmhärtiga på det sättet – efter researchfasen måste man ge dem en rejäl dos odelad koncentration, annars blir de inte presentabla. Och det som först kunde synas som en hjälp, att ha nätet tillgängligt, blir ett påtagligt hinder för att bli klar om man är ärlig mot sig själv och ser hur många meningslösa avbrott i processen man gör sig skyldig till…
Jag tror att fler kan känna igen sig i det där.
En fruktbar motreaktion kan dock inte utgå från skogstomteri eller teknikfientlighet – jag själv uppskattar och brukar ymnigt Fejjan, mail, youtube, bloggar och all annan kommunikationsparafernalia. Den dator där jag har mitt stora bildbibliotek och redigerings- och målningsprogram, och där jag skriver på t.ex. min bok, är däremot numera frånkopplad från nätet, och jag saknar det inte. Mer och mer är jag glad för att t.ex. det fysiska ritandet och skissandet kräver att jag ägnar mig åt något påtagligt, icke-elektroniskt. Jag har slutat titta på TV-serier och filmer på dator – skall man titta på en film skall man logga av, och ägna den sin fulla uppmärksamhet på en annan apparat, helst i ett helt annat rum. Jag tror mig inte vara ensam om de här milda upproren mot driften att ständigt vara online och connected. Var och en har sina egna vägar – kloka vänner till mig har berättat att de t.ex. låter bli att surfa med sina telefoner, eller ser till att stänga av sin nåbarhet definitivt på ett eller annat sätt, även på jobbet.
Kära ledare och befattningshavare – jag tror Economist, NY Times och andra är något på spåret. Kanske är det en välsignelse, snarare än en fördel, att det än så länge inte alltid finns bredband överallt, och att telefonen ibland tystnar och tappar nät när vi reser. Det är inte det att vi slöar till då – tvärtom verkar det som om pauser i det ständiga kommunicerandet förbättrar vår förmåga att prioritera, och fullt ut ta tag i de problem som förtjänar vår uppmärksamhet, och vårt fulla engagemang.
Det börjar dra ihop sig för de stora arenorna i Stockholm, Nationalarenan och Stockholmsarenan. Räkningens dag är också nära. Många turer har följt redan under byggtiden, och ännu är det en öppen fråga om de kommer att gå ihop, kunna fyllas och sätta Stockholm på kartan och provinserna på plats, eller bli pinsamma fiaskon med en stank av inkompetens, girighet och korruption.
Här har förut skrivits om de Stockholmska arenorna vilka nu alltså kommit en bra bit på väg (se inläggen Fotbollsarenor och En kort Återblick…på Stockholmsarenan).
Stockholmsarenans byggetapper
Den alltid joviale Daniel Lidén (tack och snabb återhämtning på dig) skickade nyligen en länk om Swedbank Arena /Nationalarenan och farhågorna om dess allt mer orealistiska ekonomiska kalkyler (DN ”nationalarenan—ett-riskfyllt-bygge”). Den säger egentligen inte så mycket nytt, men det är alltid nyttigt att granska siffrorna som krävs och jämföra just med befintliga anläggningar.
I april skrev tidningen Citys Jessica Ritzen en bra artikel om Stockholms arenor (”avspark i Arena-matchen”) där man pekar på den hårda konkurrens som kommer att bryta ut om arenabesökarna – kampen är redan igång, som framgår av Idrottens Affärers artikel ”stockholmsarenans-fracka-replik”. Stockholmsarenan har som nämns i de två första artiklarna trumf på hand i och med kopplingen till en ledande koncertarrangör. Det är också från början klart att Hammarby tagit den nya arenan till sig och förbereder sig att ta den i besittning.
Nationalarenan i mars 2011
Mot bakgrund av ovanstående är det närmast offattbart vilka turer som vidhängt relationen mellan AIK och Nationalarenan. Ännu nästan fem år efter att förhandlingar inletts och med arenans färdigdatum nu i antågande är det inte klart att Stockholmsarenan blir hemmaarena för AIK – diskussionen har inte avancerat speciellt mycket sedan artikeln i Svd från okt. 2007 (”AIK kan nobba den nya Arenan”). I sammanhanget är jag böjd att sympatisera med klubben, trots de konstiga hugskottten om en alternativ arena för AIK, vilket alltså skulel bli en tredje eller fjärde ny Arena i Stockholm om Djurgårdens avsomnade projekt någonsin lyfter (se Fotbollskanalens ”AIK vill bygga arena i Syndbyberg”).
Men i nyktert tillstånd borde det stå rätt klart för alla att Arenan behöver en stadigvarande ”inneboende” i form av en större klubb, både för sitt varumärke, sin ekonomi och som en investering i att etablera arenan och skaffa sig en bas för framtida besök. Man borde ha kunnat komma överens om något vid det här laget, om någon av de inblande alltså kunde tänka längre än näsan räcker – till slut blir de i alla fall troligtvis tvungna att göra upp.
SwedBank Arena - Redan befläckad av Mutrykten
Mer otrevlig, men tyvärr också knappast förvånande, är de misstankar om korruption och mutor som hänger som en unken odör runt det stora skrytbygget. Se t.ex Dagens Samhälles bevakning , men även andra har rapporterat, som Fotbollskanalen – (”Oro kring Nationalarenan)” eller E24s ekonominyheter . Turerna om det blir ett åtal alals är inte över än, och ligger som en otrevlig odör över inte bara Arenan – det är ju en hel stadsdel som skall byggas därute.
vy över delar av den tänkta Arenastaden
Som vanligt med stora byggen alltså – de är alltid en chanstagning och lockar fram både det lägsta och högsta från de många inblandade. Fortsättning lär följa.
———————————————
Bilden av den gradvis framväxande Stockholmsarenan är tagen från Madeleine Sjöstedt, Stockholms Kultur- och Fastighetsborgarråds, egen blogg, http://madeleinesjostedt.wordpress.com/tag/stockholmsarenan/. Där puschar hon hårt för Stockholmsarenan, i vilken staden själv ju har ett starkt intresse – och det är gott så. Jag brukar inte bry mig mycket om vad politiker skriver i sina bloggar – de brukar vara själva definitionen på självförhärligande och egennyttiga (kan någon säga Caaaarl Bildt! 3 gånger baklänges?). Men jag gillar Madeleines blogg – inläggen håller sig till projekten och vad som talar för dem på ett sätt som gör dem till seriösa partsinlagor snarare än bullshituppvisningar.
Bilden av den tänkta Arenastaden runt Nationalarenan kommer passande nog från en närboendes blogg – bloggen Livet i Frösunda, som förstås tar upp de stora förändringar som sveper genom området – https://frosunda.wordpress.com/category/swedbank-arena/
Övriga länkar till artiklar:
En oblyg push för en aktuell författare och tänkare: Evgeny Morozov.
I samband med att jag nyligen skrivit om Internetfenomen som Facebook, Kinas censur och annat, både här i bloggen och i tidningen Utblick måste jag säga att jag fann det nyttigt att ha tagit del av Evegeny Morozovs tankar.
Evgeniy, som är bördig från vitryssland, är en slags kärring mot strömmen vad gäller nätets möjlighter att påverka stora politiska eller ekonomiska skeenden. Hans poäng är egentligen inte ett dugg konstig – att eliterna och förtryckarna runtom i världen också kan bruka nätet, nya tjänster och informationsteknologi rent allmänt, och att opposition inte kan hoppas på att nätets nya resurser i sig skall kunna göra stort för att vräka ner diktaturer. Evgeniy är verkligen ingen teknofob, tvärtom – han var tidigt ute med att identifiera t.ex. sociala mediers viktiga potential. Men som tänkande människa kan han inte undvika att hamna i motsättning till de slags ansvarslösa glädjeprofeter (”utopister” kallar han dem) som ofta drivna av egna agendor vill låta påskina att framsteg i teknik och tjänster per definition är någon slags frihetsalstrande fenomen. Som idén, som förfäktats av t.ex. Google för att nödtorftigt dölja deras girighet, att internet även i ett land som Kina automatiskt är en ”befriande” kraft, vilket skulle legitimera deras närvaro där under den kinesiska statens kontroller. De som följt vissa rapporter från mellanöstern och hört uttrycket ”Facebook-revolutionen” och ”Twitter-revolutionen” för att skildra skeendena kan också där ha haft svårt att kväsa kräkreflexen, och finna Evgenys tankar vara en motvikt. Evgeniy står definitivt på de opositionellas sida, men har en mer mörk bild av vilka som till slut kommer att få mest nytta av nätet, och man bör läsa hans bok som den delvis varnande skrift det är – dvs med urskillning. Men det han pekar på behöver sägas, och hållas i bakhuvudet när de egennyttiga tekno- eller tjänstelangarna kraxar, eller ännu en begränsning i bruket av medier eller information införs.
Men men – låt honom själv redogöra för sig, som i denna roliga animation i samarbete med RSA
Det finns ett antal andra Evgeniy-klipp på Youtube för de som är intresserade att tänka om Internets genomslag med mer än en hjärncell i taget (för att ha dem och några till samlade finns också en kort spellista för Youtube för Evgeny Morozov – http://www.youtube.com/view_play_list?p=473587382A5E7457).
Evgeniy Morozov om ”The dictators dilemma” 2.44 min
Evgeniy Morozov om hur internet kan stärka diktaturer – Jevgeny Morozov 11 min
Evgeniy Morozov om Wikileaks framtid
Diverse
———————————————–
Jag rekommenderar förstås att läsa Evgeniys bok ”The Internet Delusion”, som för övrigt publicerades innan de folkresningar som skett i främst arabvärlden. Man behöver inte hålla med allt som står i den (jag gör det inte). Men det är talande att den gett upphov till en intressant debatt och kommententerats på otaliga tidningssidor och bloggar världen över, för många för att listas. Här skall enbart vårt eget Svedala tas upp: se DNs recension av boken i http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/evgeny-morozov-the-net-delusion-how-not-to-liberate-the-world, Svd (http://www.svd.se/nyheter/utrikes/kritik-mot-overtro-pa-internet_5923649.svd), och Aftonbladet (http://www.aftonbladet.se/kultur/article12585547.ab).
Boken finns allmänt tillgänglig på t.ex Amazon (http://www.amazon.com/Net-Delusion-Dark-Internet-Freedom/dp/1586488740/), men även Bokus (http://www.bokus.com/bok/9781846143533/net-delusion/) och Adlibris (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=1586488740).
Evgeniy har en mycket kortfattad webbsida http://www.evgenymorozov.com/
The RSA är ett intressant forum för att föra ut idéer, och deras animerade presentationer i samarbete med betydande nutidstänkare som Evgeniy, eller Steven Pinker med flera har blivit mycket populära på inte minst Youtube. RSAs egen hemsida är http://www.thersa.org/
”Jihad skall fortsätta även när jag inte är här” Så sade Usama bin Laden bara veckor efter terroråden 11/9 2011.
Så kan man sammanfatta den sjukliga världssynen hos en religiöst anstucken mördare, som kallar sin privata terrorkampanj för ett ”heligt krig”. Nu är han borta – men tyvärr är det troligt att de som delar hans sjuka värderingar och perverterade uttolkning av islam och läget i världen och som hämtade inspiration från al-qaidas terrordåd kommer att fortsätta, som han trodde.
Det är också, som en ung muslimsk kvinna sade , tyvärr så att det påföljande ”kriget mot terrorismen”, denna bisarra neologism, kommer att fortskrida med de övertramp mot människors värdighet och rättigheter som från början varit dess signum.
Även bortsett från det makabra mordet på över 3000 oskyldiga människ0r är den skada som bin Laden dessutom tillfogat världens nära en och en halv miljard muslimer ofattbar. Genom västvärldens fixering vid Bin Laden och chocken för att för e gångs skull själva drabbas av våld och död får nu vanligt folk se sig misstänkliggjorda, måltavlor för rasisters och xenofobers hat, manipulerade eller anstiftade mot av våldsanstuckna demagoger världen över, för att inte nämna om hur det tillåtit västsstödda diktatorer och förtryckare att fortsätta sitt tyranni genom att peka på al-qaida-anstuckna gruppers våld. Allt är förstås inte Bin Ladins påfund. Jamaa Islamiya dödade Sadat långt före honom, hamas sprängde pizzerior i Tel Aviv likaså. Men hans sätt att tala till väst via medier och ge kräk som Bush och Cheney på motsatt sida just den fiende de önskade sig lättade inte precis upp stämningen.
Idag finns dock något mer hoppfullt och ljusare att se till, ett löfte som missdådare av al-Qaidas kaliber aldrig kunnat ställa ut. Den arabiska våren har visat vad befolkningar är kapabla till, att politisk handling som verkligen betyder något är möjligt, utan utskillningslöst dödande av ”otrogna”. De, mycket mer än USAs trupper, har besegrat bin Ladens idéer. Så det är passande att han får respass nu.
Jag kan inte glädjas som folken som dansat i NY. För en sekulär person är det också med ett styng av sorg att han nu är död, och att det är allt. Han är förintad, och inget av honom som kan ställas inför dom eller svara för hans brott kvarstår. Men som student av islam vilar mitt sinne ändå i vad som skulle vänta, om jag nu skulle ha fel, och Islams ontologi stämde. Vilket straff som väntar en förrädare, som bin Ladin var, mot själva den idé som han menade sig företräda. Den gränslösa perversion det är att svinet vågade kalla sig en ”guds krigare”.
För vi vet vad de som förde den första ”yttre” jihad, de som följde på Muhammed och var de rättrognas ledare och först byggde det muslimska härraväldet, och som till skillnad från Usama besegrade sin tids supermakter, sade om det heliga kriget. Det var under Abu Bakr, Islams förste kalifs, tid som Islams gränser började utvidgas och de fantastiska erövringar som följde inleddes. Och vad var hans anvisning, hans ord till islams första krigare? Vad hade de att rätta sig efter, när de nu inte slogs för sig själva enbart utan i islams namn?
”Detta är mina ord till er, tio bud att följa
Ni skall inte döda kvinnor
ni skall inte döda barn
ni skall inte döda de äldre, de svaga och nödställa
Hugg inte ner träden som bär frukt
sprid inte förstörelse bland människornas boningar
slakta inte boskap, inte kameler eller får,
utom för att stilla trängande hunger
bränn inte bikuporna, eller skingra dem
stjäl inte från vad som erövrats
Var så, inte ynkliga.”
(min översättning via engelska)
Ett högt ställt ideal, till och med omöjligt att följa, för krig är ett ont ting hur nödvändigt eller berättigat det än kan te sig, och förvrider den som för det. Men färdriktingen är tydlig, och den iver med vilken många befolkningar slöt sig till de segerrika araberna bär syn för sägen. För sin tid var de arabiska muslimerna en tämligen ”lätt” erövrarmakt, fjärran från det skatteutsugande, religiöst förföljande Östrom eller förfallna och ineffektiva Sassanidiska Persien. Och kontrasten kunde inte vara mer skriande jämfört med en mördare som Usama. Neslig är den brasa som väntar honom enligt islams egna trossatser, som lär att ingen ostraffat får Döda det liv, som Gud själv har gjort heligt.
”Döda inte varandra.
Gud är förvisso barmhärtig.
Men den som gör så, i hat och orättvisa, honom skall vi steka i Elden.”
Sura 3:29
————————————————————–
Se också:
Sveriges Radios P1 som behandlade ämnet tämligen uttömmande idag, måndag – se http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4482755
DN som något tar upp Usamas effekt på den muslimska världen. http://www.dn.se/nyheter/varlden/arabisk-expert-bin-ladins-betydelse-overdrivs-i-vast och http://www.dn.se/nyheter/varlden/han-var-redan-en-slagen-man
Svd funderar på Al-Qaidas framtid i http://www.svd.se/nyheter/utrikes/zawahiri-kan-bli-bin-ladins-eftertradare_6133181.svd, http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/en-belastning-for-pakistan_6132915.svd, http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/al-qaida-ar-mer-an-bin-ladin_6131965.svd
Al-Jazeera har förstås fylligt med material, man kan t.ex börja med deras sammanfattningar av makthavares och tyckares reaktioner på dödsbeskedet – http://english.aljazeera.net/news/asia/2011/05/20115241936984209.html och deras funderingar på vad som händer sedan, http://english.aljazeera.net/indepth/2011/05/20115255840441224.html. Ledaren ”Stop Feeding the Beast” (http://english.aljazeera.net/indepth/opinion/2011/05/201152104652958379.html) rekommenderas – den är en bra sammanfattning av det kända dubbelspel som Pakistans militär ägnat sig åt, och som möjliggjort för Usama att sitta där så länge.
En introduktion av Usamas leverne finns förstås på Wikipedia för den som få en första inblick i de märkliga turerna i dårens liv – se http://en.wikipedia.org/wiki/Osama_bin_Laden
Vidarebearbetning av min bild på Djaq-Chigin ”Odjuret” och fler bilder på den populäre karaktären i ”Gladiator”, den fruktade Tigris of Gaul.
Jag har börjat måla på min bild av Djaq-Chigin, ”Odjuret”, den dödligaste krigaren i min fantasyvärld A’ratauma. Det där kommer att ta sin tid, men som en liten teaser och på begäran kommer här lite fler bilder på en av de främsta imspirationskällorna, karaktären Tigris av Gaul från en av mina favoritfilmer, Ridley Scotts ”Gladiator”.
Tigris of Gaul är den store obesegrade gladiator som kastas ut mot hjälten Maximus i ”Gladiator”. Han spelades av Sven-Ole Thorsen, som fantasyentusiaster kan känna igen som Thorgrim, en av krigarna närmast skurken Thulsa Doom i ”Conan, Barbaren”.
Original & Rekonstruktion av turkisk ansiktsmask
Hans utstyrsel som Tigris är verkligen maximalt cool, och man önskar så smått att han hade gjort grus av Maximus… I verkligheten fick också Russell Crowe äta upp sin macho-nonchalans när de började träna tillsammans – han trodde det skulle bli lätt ”vadå det är bara film”, men när Sven-Ole var klar med honom och ett antal bandage senare insåg han att han måste skärpa sig…”Russell had much to learn about physical readyness” som Ridley Scott lakoniskt uttrycker det i ”Gladiators” extramaterial…
Men tillbaka till bilden. Jag har behållit lejonmotivet från Tigris hjälm för Djaq-Chigin – den är helt enkelt för häftig för att avvara. Men inför målningen har jag något gjort om hjälmens mask något – den som föreligger i ursprungsbilden var en inte särskilt genomtänkt variant. Förlagan Tigris ansiktsmask ser dock som av en händelse väldigt lik ut något som skulle passa perfekt, nämligen en ansiktsmask av den sort som bars av turkiska stäppfolk (t.ex Oghuz-turkar & Petjeneger) på 900-1300-talet och som återfunnits i nuvarande Ukraina och östra Anatolien. De var vackert smidade med välgjorda ansiktsdetaljer, en verklig prydnad för de troligen högättade krigare som bar dem, och jag kommer att återkomma till dem. Men jag ville trycka på ett mer brutalt utseende – Djaq-chigins mask skall hålla honom tillbaka, den skyddar omgivningen från honom, inte tvärtom.
Inspirationen kom från en klassiker som jag förut använt, och som slår an en sträng hos envar som sett en skräckfilm – en hockeymask. Det är förstås Jason från ”Fredag den Trettonde”-filmerna som spökar. En tusen år gammal, åttafots Jason med rustning och en arsenal för en mindre armé – vem vill inte möta honom? Jag kladdade till en skiss som blev OK. Som en extra detalj satte jag bland annat kedjor på den: idén är att kedjorna skall hålla masken på plats stenhårt, eftersom den ingår i de återhållande besvärjelser som gör att Djaq-Chigin alls kan vistas utanför vadderade rum. Till och med för mina galna fantasy-mamlucker är han annars lite väl blodtörstig.
Hockeymaskdesign för Djaq-Chigin
Jag ersatte således huvudet på bilden med det nya med Photoshops hjälp. Det ser OK ut, men ironiskt nog har jag idag mycket bättre pennföring och scanningteknik än när ursprungsbilden ritades några år sedan, vilket syns som en diskrepans i hur fina linjerna är på det nya och det gamla. Jaja det kan förhoppningsvis åtgärdas när jag lägger på färgen.
Djaq-Chigin Odjurskrigaren med gammal & ny mask
←Se första inlägget – ”Djaq-chigin ‘Odjuret’”
———————————————————
Mer om Sven-Ole Thorsen i http://en.wikipedia.org/wiki/Sven-Ole_Thorsen och http://www.imdb.com/name/nm0861752/
Eparchen, en mäktig potentat i mitt fantasy-Konstantinopel Aracanea designas till utseende och klädedräkt, med inblickar i den research och arbetet bakom att göra gestalten och allt som hör därtill autentiskt och trovärdigt i en bysantinskt inspirerad miljö.
Prefektpalatset i Köln
Processen börjar med var scenen är satt: i mitt fantasy-Konstantiopel Aracanea. En mäktig potentat komplicerar där livet för huvudrollsinnehavaren Yakane (mer om vilken i tråden Yakane). Men vad för potentat? Det måste vara någon mycket mäktig, men inte så fjärran i den bysantinska stratosfären att det inte skulle vara troligt att Yakane kunde komma i kontakt med honom. Det uteslöt kejsaren själv, men också premiärministern Megas Logothetes, som inte skulle sänka sig att ha direkt kontakt med en simpel legoknekt. Men från mina romerska studier påminde jag mig en kandidat, en vars makt endast stod kejsarens efter i huvudstaden, och som hade fingrarna i både högt som lågt. Prefekten.
Prefekt var en gammal titel och funktion, från romerska rikets praefecti, som från början var de praktiskt ansvariga för romerska legioner och svarade för disciplin och straffutmätning. De kom senare att bli titel för ståthållare i prefekturerna, det senantika romerska rikets provinser. I Rom var stadsprefekten, Praefectus Urbi, den högste magistraten eller domaren och gavs alla befogenheter nödvändiga för att upprätthålla lag och ordning i staden, inklusive en slags ordförandeposition gentemot stadens gillen och korporationer (collegia). Hans makt ökade med fler och fler befogenheter tills han i praktiken blev Roms ståthållare eller borgmästare, endast underställd kejsaren själv.
När romerska rikets huvudsäte flyttades till Konstantinopel fick den nya huvudstaden en stadsprefekt (Eparchos) med samma position som prefectus urbi i det sena Rom: han var den högste representanten för lag och ordning och företrädde också kejsarmakten gentemot alla korporationer, från gillena och hela vägen upp till den nya Konstantinopolitiska Senaten, över vilken han presiderade. För det ändamålet uppgraderades ämbetet så att dess innehavare kom att räknas till illustres – den högsta rangklassen i den bysantinska senaten.
Eparken och kejsaren - från Skylitzes krönika
Prefekten var alltså direktansvarig för administrationen av Konstantinopel och dess närområde. Stadsprefektens ansvarssfärer, vilka alla sprang ur upprätthållandet av lag, ordning och service i staden, tolkades mycket brett och inkluderade som sagt regleringen och överinseendet av alla gillen, korporationer och offentliga institutioner, såsom ansvar för tillsättningen av lärare till Konstantinopels universitet och utdelningen av säd i staden. I den mellanbysantinska perioden (ca 750-1050) var eparchen den främste domaren i huvudstaden efter kejsaren själv. Inom hela rikets förvaltning kom han direkt efter megas logothetes, den högste ministern, i rang, på ungefär samma nivå som Logothetes tou Genikon, finansministern i det bysantinska systemet.
Arkelogisk skiss praetorium i Caesarea
Eparchens unika maktställning vilade på hans dubbla roll som dels en hög civil ämbetsman, dels en exekutiv makthavare med egna trupper och styrkor till sitt förfogande. Förutom murarnas garnisoner och kejsarens privata vakt var prefektens trupper de enda permaneta stående styrkorna i staden. Stadspolisen (taxiotai) och nattvakten (vigles) lydde under honom, liksom fängelserna av vilka det viktigaste var i de nedre nivåerna av hans stora residenskomplex, praetorium, vilken befanns centralt vid Konstantins Forum på huvudgatan mese, inte långt från kejserliga palatset.
För min berättelse studerade jag arkeologiska rekonstruktioner av prefektsbyggnader i romerska riket samt från utgrävningar och stadsplaner i nuvarande Istanbul, för att få fram ett troligt utseende för Eparchens stora komplex i mitt fantasy-Konstantinopel, Aracanea. Se ett utkast till enkel storyboard nedan”.
Praetorium, Eparchens Komplex i Aracanea
Därefter kom en hel förvaltning med underlydande subprefekter, bl.a.
Inför eparchen kallades huvudmännen, geitoniarchai och domarna (kritai) för stadens distrikt (regeonai, från lat. regiones), liksom parathalassites, hamnmästaren med ansvar för staden hamnar och stränder liksom för tullar, liksom inspektörer (epoptai), gillenas huvudmän (exarchoi) och marknadsinspektörerna boullotai, som likt muhtasiberna i Islams länder kontrollerade och satte eparchens sigill på varor, vikter och vågar på marknaderna.
Ovanstående gör att eparchen är perfekt som en makthavare som samtidigt är en skuggfigur över mer skumma göranden, och gör att man kan introducera sådant som lokala skurkar och maffior, och element ur deckar-thrillergenren till berättelsen. Den som sett den utmärkta TV-serien ”Rome” från HBO minns säkert framställningen av collegia, de lokala ordningsmännen, i principer oskiljbara från maffior, som härskade över Roms kullar i serien och som även pretendenterna Julius Caesar, Augustus och Marcus Antonius måste ta hänsyn till för att få staden att fungera. Eparchen är en sådan som kan sända en blodtörstig galning som Yakane ner för att handskas med slöddret, se t.ex. från ”Rome” när Lucius Vorenus påtvingar Aventin-kullens collegia sin vilja för vad jag talar om.
Själva faktum att eparchen spelar en roll i min berättelse innebär dock ett avsteg från verkligheten. Hans befogenheter försvann efter det fjärde korståget 1204 efter att redan tidigare varit på dekis, och när bysantinarna återtog Konstantinopel 1267 organiserades den sargade staden inte åter under en prefekt, och hela den ovasntående förvaltningen gav vika för entt mycket grövre och småskaligare system. Men i mitt Aracanea skedde inte det fjärde korståget, och den mellanbysantinska hierarkin, däribland den mäktige Eparchens ämbete, lever vidare i däst men stolt dekadens.
Amerikanska Hemvärnets Symbol
Eparchen bar en toga av senatorstyp, en s.k . toga praetexta som tecken på sitt ämbetes civila karaktär och position gentemot senaten. Hans klädedräkt följde ett karaktäristiskt färgschema, med en svart och vit tunika (chiton) som officiellt tecken på ämbetet (se bilden från Skylitzes ovan). Hans dräkt pryddes med brodyrer av den ”juridiska yxan”, de traditionella prefektyxorna som förekommer tillsammans med de bekanta spöknippena Faces, som symbolen för hans rättskipande makt. Denna symbol för rättskipning var också broderad på de kläder som bars av vissa av hans män och underlydande prefekter.
För mer om faces se tidigare inlägg om Sverigedemokratisk Symbolik. Värt att notera är att Eparchens symbol som så mycket annat romerskt överlevt och tagits upp av USA, och bland annat pryder det amerikanska nationalgardets emblem(se bilden).
Andreas Papandreou & Dimitra Leani
Jag grunnade länge på hur eparchen skulle se ut personligen. Skådespelare som Jürgen Prochnow, Anthony Quinn med flera passerade revy, men förkastades som alltför moderna och utan den rätta…grekiska prägeln. Som vanligt stirrade svaret en i ansiktet – jag hade omedvetet tänkt á la Hollywood, på alltför unga och fotogeniska förebilder. Det finns en bra förebild i vår nära nutid, en slug och listig maktspelare som också hade den klassiske åldrade potentatens aptit för yngre kvinnor – precis som min berättelses eparch. Nämligen Greklands f.d. premiärminister Andreas Papandreou. Under decennier byggde Papandrou upp sitt Pasok-parti till en mäktig klientorganisation som återkommande kunde ta makten i Grekland. Om hans arv kommer grekerna, just nu på gränsen, om inte förbi den, till statsbankrutt att diskutera länge än. Men ingen kan ta ifrån Papandreou hans skicklighet att manövrera sig till makten och behålla inflytande ända till slutet. En annan lustig parallell var att Papandreou på sin ålders höst fattade tycke för en yppig flygvärdinna, Dimitra Liani, och gifte sig med henne efter att ha haft henne som älskarinna i flera år – min Eparch har en liknande sådan affär. Jag hade inte nämnt honom, och som en liten blinkning gav jag därför honom namnet Andreas Dimitrianou.
Faces & Yxor för Eparchen, ordningsmaktens högste chef
Bilder på Papandreou finns, inte ymnigt men ändå, på nätet. Så i en blandning av tekniker, både blyerts och mjukt kol, tuschpennor och penslar gjorde jag flera bilder och utkast till hans utseende som fogades samman i ett collage. Ansiktsuttrycken är begränsade till de han skulle visa i sin ämbetssal – eparchen i min berättelse framstår som slug, men också eftertänksam och praktisk, ja krass, och trots sin ålder med en skarp blick och närvaro.
Baserat på prefektyxorna gjorde jag också en design av eparchens symbol med två korslagda faces-försedda yxor och satte den på hans kläder. Kläderna ja. Här har tidigare bysantins klädsel diskuterats, både allmänt och i samband med design för en kvinnas klädedräkt, och jag skall inte uppehålla mig vid det. Helt kort kan sägas att eparchen över sin svartvita chiton-tunika bär sin toga pratexta, senatorstoga. Jag broderade dem schematiskt men rikligt för att visa på hans rikedom och makt, med mönster från kyrkomålningar och bevarade bokillustrationer. På det hela taget är jag nöjd – lärorikt var det som vanligt, och det verkar (av mina sökningar på nätet iaf) också som om inte många har avbildat en eparch eller andra höga bysantinska ämbetshavare på sistone.
Aracaneas Eparch eller Prefekt, med sitt Signum
Andra inlägg på temat Bysantinska studier finns under samlingsrubrikerna
Bysantinsk /Ortodox Arkitektur
————————————————————–
På senare år har redovisningen av detaljstudier av bysans samhälle blivit oerhört mycket lättare tack vare wikipedia – sällan är detta påfund bättre tills in rätt än för studier av det bysantinska , om vilken man kan hitta en rik flora av artiklar. En kort lista av de citerade här innehåller:
”Prefektens bok” från 900-talet, som stadgade reglerna för de gillen som kom under stadsprefektens auktoritet, är en av de främsta källorna till Konstantinopels dåtida stadsliv. Se en introduktion till dess innehåll i http://en.wikipedia.org/wiki/Book_of_the_Prefect
För den som är mogen att gå vidare från Wikipedia rekommenderar jag som vanligt ”Byzantium, the Surprising Life of a Medieval Empire” av Judith Herrin, tillgänglig på Amazon, översatt till svenska med titeln ”Det Bysantinska Riket” på t.ex. Adlibris och Bokus. För hur huvudstaden kunde te sig hade jag behållning av Michael McLagans ”The City of Constantinople” som finns begagnad på Amazon. Konstantinopel och Bysans generellt skildras levande av John Julius Norwich i dennes serie om tre böcker
som rekommenderas varmt. De finns på såväl Bokus (http://www.bokus.com/bok/9780140114478/byzantium/, http://www.bokus.com/bok/9780140114485/byzantium/, http://www.bokus.com/bok/9780679416500/byzantium-iii-the-decline-and-fall/) som Amazon.
Den främsta källan till vår kunskap om byzantinska befattningshavare är arbetet Kletorologion, en lista över kejserliga ceremonier från den mellanbysantisnka perioden som sammanfattar alla ämbetshavare och titlar inom den månghövdade kejserliga hierarkin, skriven av ämbetsmannen Philoteos år 899 (under kejsar Leo VI ”den Vises” styre). Se http://en.wikipedia.org/wiki/Kletorologion för en introduktion av dess tillkosmt och betydelse. Själva Kletorologion finns tillgängling att läsa översatt till engelska tack vare John Bagnell Burys arbete från 1911, ”The imperial administrative system in the ninth century, with a revised text of Kletorologion of Philotheos” och finns tillgänglig via openlibrary http://openlibrary.org/books/OL7109086M/The_imperial_administrative_system_in_the_ninth_century och http://www.archive.org/details/imperialadminist00buryrich
En introduktion till Andreas Papandreou finns i http://en.wikipedia.org/wiki/Andreas_Papandreou
21 04
Detta galleri innehåller 3 bilder.
Arbetet på en bildidé som inte riktigt hann förverkligas före deadlinen för en artikel illustrerar väl en av mina maximer – om att man inte skall låta goda idéer förfaras, och inte skämmas för att ta upp trådar och gamla koncept. En idé som jag påbörjade men inte hann färdigställa var en bild till min […]
10 04
Detta galleri innehåller 10 bilder.
Efter mina första studier av den sköna Sophia Lorens anlete var nästa steg kroppsstudier, en stöttesten i mina första försök till Zoes figur. Trots att Zoe förekommer under en begränsad del av berättelsen är förståelsen av kroppens form i hennes fall viktigare än för många andra på grund av den rådande klädedräkten, som utretts i […]
31 03
Detta galleri innehåller 8 bilder.
Jakten på ett utseende till den bysantinska Zoe går vidare. Här redogörs för hur ett passande innehavare av Zoes mantel till slut hittades, i skepnad av en av de klassiska filmstjärnorna från 1950-talet och framåt. I första inlägget om jakten på Zoe skrev jag om de övergivna försöken att besätta figuren med aktrisen Barbara Carreras utseende, […]
27 03
Detta galleri innehåller 10 bilder.
En dam av tvivelaktigt rykte, men av intagande skönhet, som vet väl att intrigera i den bysantinska världen och kan sätta såväl stalldrängar som kejserliga prefekter på plats. En sådan kvinna har jag sökt efter för en karaktär till min berättelse, den mystiska Zoe. Zoe är den som lärt krigskaptenen Yakane, en barbarisk otrogen utböling, att […]
24 03
Detta galleri innehåller 7 bilder.
En gång i tiden startades denna blogg just med anledning av Facebooks oförskämda policy att göra vad de vill med de bilder som läggs upp på deras tjänst, som att ta dem, bruka dem för egna syften – och censurera dem. Vid det här laget har de bevisat mina farhågor på det tydligaste sätt, som […]
23 03
Detta galleri innehåller 6 bilder.
Elisabeth Taylor avled idag 79 år gammal efter en omtalad och på många sätt lysande karriär, och ett skandalomsusat privatliv som får många moderna kändisar att framstå som småskolebarn. Elizabeth Taylor började sin karriär som barnstjärna, och var med i filmer som ”Lassie på äventyr” redan runt 10 års ålder (1943). Hennes roller i ungdomen […]
Shogun - James Clavell
I really like the detail and thought that went into this piece.
Wonderful Beauty ! "Ooh, oh, how many eyes have seen their dream?Oh, how many arms have felt their d
Om det rör sig om beställningar av bilder, immaterialrättsliga ärenden och annat anknutet till mater
hur kommer man i kontakt med dig?
Det är helt korrekt - de samtida romarna kopplade Hermes/Mercurius mer till Wotan/Oden. Jag gissar a
För övrigt har Hermes, även i sin esoteriska form Hermes Trismegistos (den trefalt mäktige) klara dr
För övrigt är det ju OS i Paris, och jag har alltid gillat björnar... "Jeder mann sein eigener Fussb
Kul att höra att du gillar den Hedningen! 11 till hedniska gudar kommer för att förhoppningsvis förh
Välkommen till min blogg, vars tema främst är visuella uttryck och skapande. Tidigare berördes också ofta andra teman såsom politik, religions- och samhällsdebatt.
Gillar (eller ogillar) du något, ge gärna feedback! Man kan sätta stjärnor ("Rate This") vid inläggen, "Gilla" längst ner vid inläggets slut. Och kommentera förstås - jag läser alla kommentarer så fort jag hinner.
/Pablo, alias Paulus Indomitus
För kontakt angående beställningar/
for inquiring about comissions, contact:
paulus.indomitus@gmail.com
Indomitus.blog 