Ännu ett litet nedslag i arbetet med att visualisera Aracanea, mitt fantasy-Konstantinopel. En liten arkitektonisk och designmässig detaljstudie av den Gyllene Porten.
Under arbetet med den stora perspektivbilden på Aracaneas stadsmur, den Gyllene Porten och dess kringstrukturer skapade jag en mer detaljerad skissstudie av porten själv. En mycket översiktlig version av den designen kom att hamna på den stora bilden, vars tema ju är vidare. Men det ledde tyvärr också till att porten själv kom i skymundan.
Aracanea och den Gyllene Porten - solnedgång m tillägg
Det kan låta insnöat, men som konstintresserad kunde jag, när jag en gång börjat fokusera på porten, inte låta bli att fundera över den, och även sedan den stora bilden började bli fördig kliade det i mig att utveckla hur en sådan struktur kunde tänkas se ut. Inga rester av den ursprungliga Gyllene porten återstår. Så det finns ett slags lockande vakuum där, som man själv kan fylla i.
Det saknas förstås inte konst och andra exempel att låta sig vägledas av. Som tidigare nämnts i det första inlägget om Den Gyllene Porten, fick denna ingång till staden sitt namn eftersom den enligt Notitia Urbis Constantinopolitanae var utsmyckad och guldfärgad. Som också sagts kom jag i min tur att påminna mig min studie på plats av baptisteriets port till El Duomo-katedralens dopkapell i Florens, den s.k. ”Paradisporten” (av Lorenzo Ghiberti, slutgjord 1422). Den innehåller fantastiska basreliefer som illustrerar Jesu Kristi liv.
Jag är inte den förste som inspirerats därvid – paradisporten dansade enligt uppgift också på designernas näthinna när de skapade den Stora Porten till Minas Tirith för filmen ”Sagan om Konungens Återkomst”.
Mina studier av bysantinska reliefer och väggmålningar gav en annan impuls, och också insikt i det karaktäristiska utseendet för bysantinska figuravbildningar av den här typen. Antingen det gäller trä, sten eller metallrelief finns det en rik skatt av vackra urkunder att studera. En av de som slog mig mer än andra var en relief med kristus och den hängde Judas – den liknade väldigt mycket min skiss och hur figurerna blir lite ”tomte”-aktiga, de trycks ihop lite i reliefformen när de inte får stå i egna nischer. Huvudet förstoras lite och kroppen blir lite knubbigare – precis som jag ritat.
Jag kikade lite på några förgyllda ikoner och framför allt en vacker bulgarisk bibel
Sålunda beväpnad med research och referenser skred jag till verket och gjorde en mer detaljerad teckning av de tio guldtäckta paneler som den stora mittenportalen innehåller. Upplägget är att fyra av penelerna ovan och under mittensektionen innehåller reliefer som avbildar viktiga personer, helgon och härskare i Aracanea. Figurerna är närmast i naturlig storlek – jag lade till en man i bysantinsk klädsel längst ner för att åskådliggöra skalan. Där finns hela den bysantinska topphierarkin representerad i tidstrogna dräkter från perioden mellan ca 500 och 1000 AD. Män, kvinnor, präster, biskopar och patriarker, kejsare och kejsarinnor i hovdräkt och vissa också i krigsmundering.
Mittenpanelerna avviker från de övriga i att de domineras av bilder av den Heliga Anna och Iannai Kyrios, min kristendomspastich dominismens centrala figurer. De är omgivna av ett par av Aracaneas forntida kejsare och kejsarinna som dedikerar porten till dem och ber om deras beskydd för staden. Inspirationen kom från flera bilder av dedikationer – men här handlade om kejsare som dedikerade sina verk åt Jungfru Maria. Se t.ex mosaiken i Hagia Sofia nedan med Konstantin I och Justinianus I som tillägnar jungfrun sina verk. 
Jag tuschade direkt på skissen med Zig-pennor av olika tjocklek, och tog också det lite riskabla beslutet att markera både det omgivande träets ådring som panelernas lätt kracklerade och åldrade yta med tusch. Resultatet blir en väldigt linjebaserad teckning, tät och dragen åt serieillsutration, med tydliga konturer på figurerna.
Men trots allt en av ….det bättre slaget. För att vara mig. Jag var nöjd. I nästan en hel vecka.
Men sedan blev det hela för mycket, och jag svek för det inre trycket, för att citera Cornelis i Hönan Agda.
Närstudie av Porta Aurea - Aracaneas Gyllene Port
En Gyllene port som inte är gyllene saknar liksom något. Så jag lade på färgen. Med bränning och blekning blev det inte dumt alls. Läggandet av färg i flera lager med lite borstliknande penslar gav en bra finnish. Med riktade ljuseffekter fick jag fram en sprucken och liksom krackelerad yta för framför allt de förgyllda partierna, och träets ådring.
Så. En arkitektonisk och konsthistorisk betraktelse kommen till liv. Så här ser en imponerande portal ut, dörren till den sofistikerade världsstaden Aracanea, Städernas Drottning, där den helige självhärskaren tronar i kejserlig purpur.
←Klicka för föregående ”Aracanea & Den Gyllene Porten Modifierad”
Direkt anknutna länkar till inlägg på temat bysantinsk arkitektur, konst och framställning på denna blogg:
se också kategoriflikarna ovan eller länkar till andra inlägg på temat Bysantinska studier under samlingsrubrikerna
Ännu ett litet utdrag från mina studier av bysantinska kläder, parafernalia och möbler.
Motivet är åter Zoe, en kurtisan i Aracenea, mitt fantasy-Konstantinopel. Det specifika syftet var att öka insikten i hur den bysantinska miljön verkligen ter sig. Hur de långa klädnader som var typiska för bysans ser ut när man står upp och ner är vid det här laget någorlunda utrett, men hur är det med andra normala poser som i rörelse, eller när man sitter eller ligger ner? Hur faller de och formar sig när kroppen är böjd, vad skymtar fram under och hur framstår personen i de kläderna?
(Tidigare har bysantinska kläder presenterats i bl.a. inlägget https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/03/27/studier-i-anatomi-utseende-zoe-del-1-bysans-medeltida-klader-barbara-carrera/, bland andra) . 
Zoe är en bildad och intelligent kvinna, så jag tänker mig henne gärna sittande vid en 1300-tals skrivpulpet, funderande på viktiga ärenden. En inspiration är den bildade Anna Komnene, som skrev det betydande verket Alexiaden om hennes fader den berömde kejsaren Alexios i Komnenos regeringstid. En av böckerna om henne visar på omslaget hur en högättad dam kunde te sig. Det verkade vara ett bra ställe att börja på.
Jag skissade Zoes kropps konturer på en stol, och började också skissa på hur möblerna skulle se ut. Några snabba tittar på dåtida möbler gav mig inspirationen för att skapa mina egna varianter, och efter några snabba konceptskisser tonade några hyfsat trovärdiga möbler fram.
Med position och rekvisita bestämda var det bara att jobba sig fram med själva huvudsaken – hur de långa klädnaderna faller och virar sig runt kroppen. Zoe bör en palla, den kvinnliga motsvarigheten till en toga, och över den en mantion, en mantel som virades runt armarna, lite som en stor sjal. På fötterna bär hon mjuka bysantinska skor med en öppning i mitten. Jag fick faktiskt inspirationen från en modern sko som efterliknar den gamla formen (fast med en modern sula). Det mörka håret är ordnat med pärlbeströdda band som ramar in en stor rund frisyr.
Veck för veck, med lite tittar i speglar med lakan och annat skoj växte fallen och skuggorna fram. Det blev mycket suddande, och jag valde därför mellanmjuka blyertspennor för min teknik – 2B-4B, och ett smalt grafitstift.
Zoe sitter vid sin pulpet i palla, mantion & läderskor
Det är märkligt, men det går inte att undvika: genom påverkan från den kristna religiösa ikonografin, som ofta framställer helgon och heliga figurer i den sortens kläder, förlänas bäraren en sorts sakral karaktär. Zoe framstår som strängare, striktare, mer vertikal, mer tanke än kropp. Hennes yppighet försvinner, ja hela hennes materiella varelse sublimeras av klädernas linjer och fall, hur de veckar sig och luftigt lägger sig över konturer… Det är lite fascinerande i sig.
Till slut blev det iaf en OK teckning – den fyller i alla fall syftet att hjälpa till att visualisera en kvinna i dåtidens Bysans som funderar över tingens ordning i utstyrsel passande hennes ställning.
**********************************
Mer om Zoe och byzantinska saker bl.a.
https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/10/18/projekt-storyboards-zoe-trader-in/
——————————-
För en inblick i en bildad och fascinerande inblick i det medeltida Bysans kan man med fördel läsa själva Alexiaden, Anna Komnenas bidrag till världslitteraturen. Det utspelar sig under en extremt dramatisk tid för kejsardömet, när det verkar som om det bysantinska riket skulle gå under och erövras av fiender från alla håll, och Annas fader Alexios I Komenenos hade fullt upp med att hålla ihop sitt anrika Östromerska imperium. I öster fanns det mäktiga seldjukiska riket, som efter slaget vid Manzikert 1071 öppnade vägen för turkisk invandring i Anatolien (nuvarande Turkiet). I väst hotade de slemma normanderna, ledda av sådana osannolika figurer som äventyraren Robert Guiscard. Och 1096 kommer något som aldrig tidigare skådats, hopar av beväpnade trashankar från väst i tiotusenden, enligt uppgift för att ”befria” det Heliga Landet i Palestina, traskande rakt över det redan ansträngda Bysantinska Riket. det var det första korståget som slog till…
Det finns en bra introduktion till Alexiaden på svenska – ”Anna Komnenas Värld – Bysans på 1100-talet” kommenterad och utvald av Sture Linnér. Den finns på bokus (http://www.bokus.com/bok/9789174860856/anna-komnenas-varld-bysans-pa-1100-talet-alexiaden-i-urval/). Om Anna Komnena finns också ”Anna of Byzantium” av Tracy Barrett varifrån illustrationen ovan kommer. Den är tillgänglig på bokus http://www.bokus.com/bok/9780756901301/anna-of-byzantium/ och adlibris http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0440415365). Lite mer om Anna Komnena på svenska finns i antalogin ”Kända Kvinnor” av Curt Sjöholm, tillgänglig bl.a. på Adlibris (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9188034836)
En storyboard för att illustrera en slags stillhet när fältherren Yakane äntligen kommit hem, och kan lägga ifrån sig de aldrig sinande uppgifterna och ansvaret han haft ute i fält… En storyboard för en känsla som är ganska subtil. Den som överfallits av ett enormt betungande ansvar måste känna behovet att rensa sig själv och sin hjärna från alla tankar när man får en kort stunds respit. Chefers och ledares förbannelse i alla åldrar, säkerligen inte bara nu. 
Efter att ha krånglat ur sina män från en misslyckad belägring och tagit dem oskadda tillbaka till den kejserliga huvudstaden Aracanea och sysslat lite med tvagnings-tvångssyndrom i sitt hem och högkvarter får Yakane en halv natts vila. Han sätter sig i sin kammare, och rensar sina tankar i tystnaden… Den första snabbt kladdade storyboarden är som synes bara en idé, ett stöd för att minnas scenen. När jag mer seriöst började fundera på att verkligen rita en bild till den, var det också ett sätt att få svar på vissa frågor som berörde mer än ögonblicket självt.
Turkisk härskare med livvakt 1200-talet
Som t.ex vilka kläder Yakane borde ha på sig.Vid sådana tillfällen gör nyttan av år av research sig påmind. Efter att ha vägt källorna och mycket av litteraturen om Bysans och Mamlukerna respektive kom jag fram till att Yakane, om han själv fick välja, skulle ha kläder påminnande om de turkiska kaftan-rockar och tunikor som blev allt mer vanliga i både mellanöstern och det bysantinska riket från 1100-talet och framåt och påverkade modet där.
Mamluker i procession 1200-talet
Turkiska kläder från motsvarande mindre Asien, varifrån många av Yakanes legosoldats-kollegor kom (min berättelse utspelar sig under just den tid då turkmener och de berömda framtida Ottomanska turkarna börjar röra sig runt Bysans), skulle vara tillräckligt lika hans mamlukiska kläder för att kännas bekväma för honom. Det var utmärkta kläder för ritt och rörelse, och inte utan en viss enkelhet och elegans. 
Den stol Yakane sitter på ägnades lite närmare studium. Jag är partisk för lätta stolar av romersk typ, formade som två halva cylindrar. Men bysantinska möbler tenderade att vara ganska tunga och schabrakiga, ofta med utsirade detaljer. Så jag kombinerade de två till en slags korsning av tung pjäs men med enkelheten i designen hos den romerska fältstolen. Resultatet passar också för den över 100 kg tunge Yakane. 
Positionen, kroppställningen hos den store mannen var dock det allra viktigaste. Den måste på en gång vara i vila, med vikten vilande på stolen, men också visa på en viss inre spänning och stamhet, som liksom sakta pyser ur honom. Genom att utforma detaljerna kunde man närma sig det där. Ena handen verkar greppa stolen, medan den andra är mer hängande. Huvudet är nedåtlutat, men samtidigt är positionen hos kroppen ännu lite upprätt, inte helt avslappnad. Jag bestämde mig för att inte tuscha bilden utan slutföra den direkt i datorn. Fortsättningsvis fyllde jag i svärtan med bruk av GIMP-programmet, och tog upp och ner kontrasten tills jag var nöjd med resultatet. Som ofta förr hade jag lite inspiration av noir-tecknarna Will Eisner och Frank Miller, med deras bruk av mycket svärta i bilden för att skapa en viss stämning. 
En sådan bild kan naturligtvis bara vara en illustration till texten, som är det verkliga redskapet för att skildra dessa odramatiska men ändå viktiga inblickar i en persons psyke. Men med den intressanta magi som äger rum när text och bild korsbefruktar varandra har jag märkt att stycket fått vissa drag från bilden, apropå mörkret och svärtan… som framgår av senaste utkastet.
”Han blåste ut [ljuset], och satte sig ner på sin stol i det täta mörkret, helt tom på intryck, ruvande och stilla.
I mörkret i sin kammare kände Yakane till slut, efter de senaste dagarnas och veckornas febrila handlande och ovisshet, en väldig trötthet skölja över sig, blandad med lättnad. Medan han såg på konturerna av divaner och ljushållare som stumt stod otända var det som om all kraft sögs ur honom, tillsammans med all den spänning som han dittills hållit i schack. Likt en vätska rann den ur hans varelse, nerför den stol han satt på och förenade sig med skuggorna på golvet, löstes upp, försvann, och lämnade hans kropp stum och orörlig, samtidigt som hans huvud kändes närmast omtöcknat, uppfylld av en enda tanke istället för de tusen som varit dessförinnan. De hade överlevt. Bågen hade spänts och närapå brustit, men han hade klarat sig och de sina tillbaka. Han var åter hemma.”
Under mitt arbete hade jag bl.a. Hans Zimmers utmärkta ”Strenght and Honor” från ”Gladiator” som stämningsmusik till den grubblande och ruvande kaptenen: hör den på https://www.youtube.com/watch?v=ZjSL28MSgoo
Ibland är enda sättet att gå framåt att tjonga huvudet med all kraft rakt in i väggen. Aracanea & Den Gyllene Porten har varit ett sådant projekt. Från att ha varit en enkel tanke blev det en besatthet av detaljer, mardrömmar om murbruk och perspektiv som får plockepinn att likna…tja ingenting.
Det verkade först som en rätt enkel sak – att försöka åskådliggöra den fenomenala och imponerande stadsmuren runt det respektingivande Konstantinopel, säte för det Bysantinska riket. Denna stad står modell för mitt eget Aracanea, min Fantasy-Konstantinopel.
Från en enkel början har det närmast vuxit exponentiellt, och inbegripit många element av ritande, design och målande. Perfektionismen tar tag i en, och man börjar få svårt att avsluta det man börjat. Men varje sak har sin tid, och det här har tagit upp aaaaalldelles för länge av min.
En av de saker som jag ville få med kom från källorna. Under belägringar eller under krigstillstånd satte man upp katapulter, ballistor och andra krigsmaskiner på de största tornen. Jag är väl bekant med deras konstruktion , så jag designade en krigsmaskin av typen trebuchet för stadsmuren. En sådan är baserad på motviktsprincipen, och har en stor låda med stenar på upp till ett ton i ändan av en svängbar kastarm. Det gav en bra kick för eventuella projektiler, som kunde slungas ut hundratals meter. Ovan ses mina små designskisser för en passande maskin.
Efter den grundläggande designen ritade jag en maskin i rätt perspektiv, satte in den i rätt position och klonade den. Jag satte och in lite fler soldater och flaggor på samma sätt. Det som återstod var vissa detaljer, och rätta till vissa misstag, som färgsättning, skuggor som saknades och så vidare. Många detaljer måste fixas till – nedan kan man se vissa av de många elementen i bilden.
Jag rättade till skuggorna och vissa kanter, lade till lite mer blänk på statyer och högdagrar, och mixtrade en del med färgerna. Jag var inte inte helt nöjd med färgen på mitt första försök att få det att se ut som en solnedgång. Jag valde en starkare orange ton utan så mycket avmattning. Det ger bilden en varm ton som svarar bättre mot beskrivningen i min berättelse.
Jag är inte hundraprocentigt nöjd. Perspektivet gentemot figurerna i förgrundan ser lite…skum ut när jag nu ser på bilden. Vattnet är inte bra. Men huvudintrycket är rätt. Det ser ut som vad jag var ute efter, den mäktiga ingången till en stor civilisations centrum. Jag kommer nog att leka mer med den i framtiden, men den nuvarande versionen får nog betraktas som i praktiken avslutad.
←Klicka för förra ”Aracanea & Den Gyllene Porten Framskrider”
Klicka för nästa, ”Närstudie på Aracaneas Gyllene Port”→
****************************
Direkt anknutna länkar till inlägg på temat bysantinsk arkitektur, konst och framställning på denna blogg:
se också kategoriflikarna ovan eller länkar till andra inlägg på temat Bysantinska studier under samlingsrubrikerna
Bysantinsk /Ortodox Arkitektur
——————————————-
Läs mer om Konstantinopels försvarsverk, med en introduktion i Wikipedia: ”Constantinople” och ”Walls of Constantinople”, http://en.wikipedia.org/wiki/Constantinople och http://en.wikipedia.org/wiki/Walls_of_Constantinople
Jaja, halloween är ett kommersiellt jippo och handlarna och godisförsäljarna gnuggar händerna medan den jänkiska smörjan översvämmar kulturen och blablablaaaa.
Men kom igen. När man på nattens väg ut mot arbetet stöter på självaste Darth Vader, då är mycket förlåtet. De tämligen beskänkta damerna som flankerar den mörke Sith-lorden och högljutt prisade hans stora öh… hjälm, verkade i alla fall förtjusta, liksom alla vi andra som satt i t-banan, inte minst jag som fick förklara det hela för en tämligen förvånad pakistansk arbetskamrat…
Så här ser det ALLTID ut på tunnelbanan… eller kanske inte… (Foto förstås med benäget tillstånd från hjälmbäraren)
Halloween är förstås en trevlig ursäkt att klä ut sig och klämma några starka eller glas rött, vilket är välkommet av fler än svenska handelskammaren. Själva festen har inget med vår kultur att göra och är mest ett jippo, men en förlåtelses skimmer har det faktiskt, och det är att den trots allt är lite… tja kreativ. Den premierar påhittighet.
En sak slog mig dock, att endast en mycket stor man kan bära upp den där kostymen – på en normalstor person gör den stora hjälmen att det ser mer roligt än skräckinjagande ut, mer Dark Helmet än Darth Vader liksom… för att göra ännu en liten nostalgitripp till 80-talet och ”Spaceballs”. Varför ser man inte ”Dark Helmet”- kostymer till Halloween?
I see your Schwartz is as Big as Mine!
Själv kan jag aldrig tänka på halloween utan att dra mig till minnes en god vän som jag fick sopa upp från mattan efteråt, på den tid när vi var unga och dumma. Han hade passande nog klätt ut sig till Döden och sprang under en ovanligt blöt natt runt och antastade damer mer och mer frenetiskt med sin plastlie muttrandes ”jag är dööööden, och jag har länge vandrat vid din sida…”. Det var tider det.
Om en passande entré för en dam.
Yakane har återvänt från kriget till Aracanea, och efter att ha städat upp sig själv kommer han knappt föranmäld till sin mäträss Zoe. Efter att Yakane gnatat med Zoes tjänarinna Anna, som inte uppskattar att herrn kommer ”så oväntat” dyker Zoe upp från det inre av övervåningen i sitt hus. Välfriserad och oklanderligt sminkad, iförd en smakfull klänning, stiger ner för att hälsa honom välkommen.
Jag skrev först nyligen scenen, efter att ha skissat den i ett par enkla storyboards för ett tag sedan. I samband med att scenen sattes, bestämde jag mig för en mer teckningsliknande skiss, i kol och blyerts.
Idén fanns alltså tidigt där och var redan visualiserad – men döm om min glada förvåning när jag på jakt efter lite inspiration för Zoes klänning fann på ett foto på Zoes andliga inspiration, den magnifika Sophia Loren i sitt slottslika hem, som väldigt likt påminde om den scen jag ville uttrycka. Med den som stöd kom min egen teckning ganska lätt och snabbt på plats – Zoe glider drottninglikt ner för trappan på att möta en Yakane som blickar uppåt på henne, beundrande. Redan perspektivet i sig säger om figurernas position – Zoe är den som är hemtam och som symboliskt står över den barbariske Yakane. Men jag lade också in ett lite tvetydigt ansiktsuttryck hos henne – för det finns en missämja mellan dem, som senare skall kläs i ord, och återföreningen är kanske inte så entydigt lycklig som den kunde varit.
För arbetet med att designa Zoes utseende och framtoning i samtida klädedräkt, se
Zoe del 2 – ett ”Eureka” vid namn Sophia
och
Min berättelses karaktärer Yakane och hans vapendragare Jack är i början av sina resor i det bysantinskt inspirerade Aracanea, där förstnämnde dragit ihop en styrka legosoldater av vinddrivna existenser från lite varstans runt det sammanfallande imperiet.
Jag bestämde mig en dag för att rita en liten skiss där jag samlade några av Yakanes underlydande soldater för att få en känsla för var de kunde tänkas komma ifrån. Det här avsnittet är en av de mer realistiska, och därför gick jag lite snabbt till källorna, vilket kan sammanfattas som…
En liten bakgrund till legoförband i Bysantinska Riket ca 800-1300
Bysantinsk tung Scutatoi
Bysantinska soldater
I verklighetens Konstantinopel och det bysantinska riket var legosoldater ordningen för dagen, och flera berömda regementen sattes upp, mest berömt det s.k. Väringagardet från 900-talet, ursprungligen bestående av väringar eller variager, dvs de ruser eller svear som börjat konsolidera territorier i öst runt orter som Nygård (Novgorod). Många till kom efter att ryktet spreds om att kejsaren nere i Miklagård (Konstantinopel) betalade en för dem god penning och gärna såg armstarka karlar från norr för att tjäna i sitt garde. Varangoi, väringarna, kom senare att omfatta alla sorters tillresta ”Nordmän”, en tämligen vid definition som kunde omfatta alla nordeuropéer. De tjänade kejsarna väl och fick ärebetygelser och ett rykte för lojalitet och ståndaktighet i strid, och blev så småningom ett av de centrala förbanden bland tagma, de stående direktavlönade i den centrala rörliga hären.
Mot 1000-talets senare del kom dock många fler sorts legosoldater av skiftande ursprung att mer och mer ta över som arméns starka förband, i takt med att riket skar ner på thema, de lokalt baserade avlönade arméenheterna. Dessa var mycket mer improviserade och lösliga förband, inte stående enheter, och kunde variera stort i effektivitet och sammansättning. Oftast var de etniskt homogena stridsgrupper av allierade och/eller underkuvade folk: turkar, stäppnomader från norr som kumaner och bulgarer, serber, kaukasier, armenier, normander från Sicilien liksom andra franker.
Den här processen skildras i min story. Dels finns det en motsvarighet till Varangoi i mitt Aracanea – de fruktade Ultimates (om varom mer skall skrivas senare). Yakane, som är en Mamluk tar dock det hela en bit längre genom att han kokar ihop ett legoförband med folk av alla möjliga folkslag. Endast duglighet och lydnad är måttstocken för den disciplinskadade Yakane.
Nedan ses hans adjutant Jack, en västerlänning från motsvarande Wales, en serb, en grek från Anatolien (motsvarande Turkiet) och en kaukasisk krigare från motsvarande Georgien/Abchasien när de står och ser kompetenta ut och stridsglada ut. Jag har gett dem övervägande bysantinsk utrustning, vars grundutförande är väl känd för mig och på vilka jag redan gjort vissa enklare skisser baserade på ett antal foton och bilder med tillräcklig autenticitet.
Tjoho, här kommer vi...
På lite traditionellt manér har jag satt dit prylar från olika länder för att visa på lite knasigt ursprung i blandningen av stilar. Jack har ett stort Claymore-svärd, hans knep för att verka mer skrämmande för sina motståndare. Milan från Raznien (=Serbien) med sin coola bandana och stoppade skydd spänner armborstet, Alexander har en klassisk tung fotsoldats sköld och rustning, och bakom står en Severier (typ Georgier) redo med bladen…För den sistnämnde tog jag lite härledning från en kul bild jag har på en kaukasisk dans…en knivig sådan.
Det blev ju en småkul konceptstudie i blyerts till slut, och en bra övning för framtida storyboards.
***************************
Några tidigare inlägg på temat avbildningar på bysantinska kläder och krigisk parafernalia, se
https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/05/26/projekt-storyline-smoke-on-the%c2%a0water/
https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/05/18/projekt-storyboards-grekerna-retirerar/
https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/04/27/projekt-storyboards-legokaptenen/
—————————————————-
För mer om Varangoi, väringagardet, se t.ex boken ”The Varangians of Byzantium – An Aspect of Byzantine Military History”av Benedict Benedikz. Den finns på Bokus (http://www.bokus.com/bok/9780521217453/the-varangians-of-byzantium/)
Dick Harrison skrev om Harald Hårdråda, vikingakungen som började sin karriär som officer i den bysantinske kejsarens väringagarde i SvDs historieblogg. http://blog.svd.se/kunglighistoria/2010/04/19/harald-hardrade-i-grekland/
Tidningen Populär Historia tar upp väringarnas stridskonst i artikeln http://www.popularhistoria.se/artiklar/vikingarnas-stridskonst/
Bloggen Historiens Vingslag tog också upp väringgardet såg jag, med lite mer kött på benen än här http://historiensvingslag.blogspot.com/2010/03/varingergardet.html
Se Osprey Publishings kortfattade sammanfattningar med utmärkta illustrationer av periodens krigsmunderingar och metoder. På deras egen hemsida ospreypublishing.com finns bland annat:
Titlarna finns även tillgängliga på Amazon: sehttp://www.amazon.com/Varangian-Guard-988-1453-Men-at-Arms/dp/1849081794/ref=pd_bxgy_b_img_c, http://www.amazon.com/Byzantine-Armies-886-1118-Men-at-Arms-Heath/dp/0850453062 och http://www.amazon.com/Byzantine-Armies-AD-1118-1461-Men-at-Arms/dp/1855323478/ref=pd_bxgy_b_img_c
Med anledning av Steve Jobs död, förutsägbart åtföljd av enstämmiga hyllningar från hela världen över den store mannen osv osv, påminde jag mig ett inlägg som jag började göra research på i somras men som jag sedan lade på hyllan, eftersom en illustration till texten drog ut på tiden.
Att ta upp den med anledning av Jobs död kommer utan tvivel att tolkas som ett försök att lägga smolk i bägaren på Jobs eftermäle, eftersom det anses ”oartigt” att påpeka en persons brister när de dött – orättvist, elakt mot de anhöriga och allmänt, tja hatiskt. Nå, må det vara så. Det är skillnad på kritik som är berättigad och näthat, och den förstnämnda förtjänar att levereras oavsett mottagarens tillstånd, eller icke-tillstånd i det här fallet. Eftersom den berör inte bara Jobs utan hela Apple.
Steve Jobs var förvisso en viktig och stor företagsledare, en nytänkare inom PR, marknadsföring och produktutveckling. Hans förståelse för och vidare syn på produkter, med inriktning på användbarhet, innovation och design förtjänar att berömmas och hållas fram som ett föredöme. Han var central i att göra Apple till det enormt prestigefyllda och symboltyngda varumärke det är idag. Hans speciella ledningsstil -och filosofi, även om den också kunde störa väldigt många som samarbetade med honom, innebar dock att han var djupt engagerad i produktutvecklingen och fortsatte att ha nära kontakt med företagets verksamhet, speciellt på den kreativa sidan. Han hade en känsla för det teatrala och framtidsoptimistiska, som bidragit till att göra Apples varumärke till ett av de viktigaste i världen och företaget till det näst högst värderade i världen.
Men.
Just denna nära ledningsform innebär också att Jobs måste bära ansvaret för Apples göranden, och inte bara formellt, utan högst personligt och moraliskt.
”Utan Apple och Jobs skulle teknik vara någonting som bara nördar höll på med. Han hade en unik version: Att skapa teknik som var enkel att använda. Till varje pris. Det var nästan lite fanatiskt, men han lyckades. Det krävs någon som vågar ta de hårda besluten, säger [interaktionsdesigner] Zayera Khan”
”Till varje pris”. ”Hårda beslut”. Det låter alltid heroiskt när diverse skrivbordsnissar uttalar sig så om en attityd som är beredd att gå över lik för framgångens skull. Vilket Jobs, och Apple gjort, bokstavligt talat. Priset som Jobs och Apple har varit berett att betala är inte sina egna, utan sina lägsta underlydandes liv. Det är baksidan av de insmickrande omdömena från Apple som ett bolag med en särskild ”karisma och mystik” med ”passion för enkelhet och elegans” (http://www.svd.se/naringsliv/steve-jobs-hyllas-varlden-over_6528680.svd).
”Efter sig lämnar Steve ett företag som bara han kunde ha byggt. Hans anda kommer alltid att ligga till grund för Apple”.
Översatt från Apples http://www.apple.com/stevejobs/
Den ”andan” har dock inte aktat sig för slavarbetsliknande förhållanden för dem som faktiskt tillverkar de apparater som byggt varumärket och Jobs förmögenhet. Apple har under flera år, och just under Steve Jobs direkta ledning, kritiserats för att tillämpa samma rovdrift på sina anställda på lägre nivå som vilket utsugarbolag som helst. Sålunda stationerade man ut sin tillverkning av mobiler och läsplattor till Kina och företaget Foxconn, till en diktatur utan fria fackföreningar där det är känt att bolagen har fria händer att driva på sina arbetare som slavar, och har därefter öppet och uppenbarligen struntat i att hålla in sina underleverantörer i frågor om arbetsmiljövillkor.
I själva verket framgår det rätt klart att det är just Apples, av Steve Jobs personifierade, ständiga förnyelsehets och jakt på nya marknadsandelar som gjort att produktionstakt satts före allt annat. För några år sedan började en epidemi av självmord drabba Foxconns iPhone-tillverkning där arbetstakten varit så hög som 16 timmar om dagen vid bandet, och där arbetarna i praktiken hålls fångna innanför frabrikerna. När iPaden kom uppdagades det dessutom att nya metoder som svårt förgiftade arbetarna infördes i tillverkningen – allt för att skära kostnader (se länkar nedan).
Hur tror någon att de stackars , företrädelsevis ensamma unga kvinnor från provinserna, som tog sitt liv när de inte klarade de omänskliga arbetspassen skulle känna det om man läste högt för dem ur Apples lilla dokument ”Apple Values”?
”We support each other and share the victories and rewards together. […] As a corporate citizen, we wish to be an economic, intellectual, and social asset in communities where we operate.”
Från ”The Apple Employee Handbook” se http://www.seanet.com/~jonpugh/applevalues.html
På allt detta har Apple svarat undvikande, slingrat sig, försökt bortförklara eller förneka – men gång på gång tvingats medge missförhållandena. Någon uppfyllnad av humanism och omsorg har knappast präglat Apples låtanden och göranden där i öst. Och brasklappen, som hörts av de lakejer som pekar på att folk där ute ”iaf fått jobb” via Apple och Foxcomm är inget annat än fikonlöv för en rovdrift som de själva inte skulle vara beredd att utstå en dag ens. En cynisk uppmaning till konsumenterna att smeka sina leksaker utan att känna blodsstanken som stiger upp från den formgivna ytan. Det är det som gör att ”sörjande” nu flockas kring Apple stores för att sörja en guru utan att ge arbetarna i Kina en tanke.
Denna blogg avskyr inte Steve Jobs eller gläds åt hans död. Jobs var en visionär, och för de som har råd med hans företags leksaker har världen säkerligen blivit bättre. Men det är synd att baksidan av hans imperium inte uppmärksammades mer under hans livstid, eller att han aldrig agerade för att rätta till den exploatering som det vilar på.
Då hade man, vilket man inte kan nu, förutom en smart och driven affärsman med kommersiella visioner kunnat sörja en verkligt beundransvärd, medmänsklig och human makthavare, vars företag lyckades stå för något annat än att kränga mer, och snyggare, pryttlar till priset av anställdas utsugning och hälsa.
Stewart Lee säger det bättre än någon, vad som bör vara reaktionen när kommersiella företag eller deras representanter pratar om sin ”anda” och sina ”värderingar”
http://www.youtube.com/watch?v=GwH1fLEMDkY
————————————————-
Några pressröster om Steve Jobs död
Rapporterat i Media om Arbetsförhållandena i Apple-fabriker och Underleverantörer
Apples egen rapport i frågan om bolagets ansvar för produktionsförhållandena i Asien.
Bloggat och mer generellt om Apple
I den sista delen om porträtteringen av den mytiska drottningen Kleopatra tittar jag på några moderna varianter av Kleopatraporträtt från det sista dussinet år. Undet den tiden har flera intressanta utvecklingar av de etablerade varianterna från den stora studioeran skett.
Förändringar tenderar att börja i periferin. Så det är inte en film som vi börjar från, utan den lätt obskyra fantasyTV-serien ”Xena – warrior princess”. Den blandade friskt inslag från fantasy med mytologi och även hisotoria. Så förekommer till exempel Julius Caesat i serien, och förstås…Kleopatra.
Men det är inte en Kleopatra som man är van att se henne. Hon spelas nämligen av Gina Torres, som ju är…svart. Eller halvt i alla fall, både hennes utseende och namn antyder att hon också har latinamerikansk påbrå.
Det har föreslagits, av t.ex Star Trek-fans, att sci-fi kan ha en inbyggd progressiv bias och ”gå före” med att ha folk från annan etnisk bakgrund än helvit i olika roller (se t.ex http://liberalvaluesblog.com/2006/09/22/sci-fi-friday-star-trek-as-a-dream-of-a-liberal-and-tolerant-society/). Detta är ett intressant argument, men som Mark Newton påpekar i en artikel i Huff Post i år(http://www.huffingtonpost.co.uk/mark-newton/science-fiction-fantasy-minorities_b_931078.html) finns det också en otrolig mängd stereotyper i och unkna fördomar kvar i de genrerna också (se bara den senaste Conan-filmen, som recenserades här på bloggen). Kontentan är att en attraktiv icke-vit kvinna som Kleopatra fortfarande var något sällsynt.
I ett ytterligare brott mot stereotyperna spelar Gina sin Kleopatra som en riktigt farlig och tuff kvinna, inte det bortskämda kvasi-våp med snygghet och kanske lite list som enda vapen som rådde på den gamla studioeran. Gina Torres har spelat med i många fantasy- och Science-fiction-filmer, och hon tog med sig sina figurers lite hårdare och mer stridbara karaktär.
Det här var inte en stor roll, men den är intressant som ett brytande av ett slags tabu. Som vi sett var Kleopatra genomgående tämligen ”vit” i de klassiska filmerna, och en aristokratisk liten dam. Här är det en tuff brud med dolken i högsta hugg vi får se. Hon är fortfarande en rykande het snygging och iklädd skumma bikiniliknande orientalistiskt inspirerade plagg som låter betraktaren se det till fullo. Men Gina Torres var defintivt en variation, och bröt ny mark.
TV fortsatte att producera ”nya” Kleopatror. Leonor Varela spelar Kleopatra i den sevärda miniserien ”Cleopatra” från 1999 En fördel med miniserieformatet är att man kan ägna sig lite längre åt sådant som ofta snabbspolas i en biofilm. En sådan sak är de politiska konflikterna och intrigerna, som här främträder mycket skarpare. Kleopatra var ungefär 21 när hon mötte Julius Caesar, vilket för den tiden var en fullvuxen ålder. 
Men för att vara en härskare och person med egen auktoritet var det ungt – så pass unga regenter var oftast bara staffagefigurer, och en anledning till att Kleopatra står ut som historisk figur var hennes strävan efter att verkligen ikläda sig den makt som hon hade nominellt, och befria sig från förmyndare och överrockar. 
En annan sak som kan ges mer djup är karaktärsutveckling. Intressanta diskussioner om hur makt och myndighet borde utövas i ett stort imperium förs, och slitningarna i den tidens Romarrike, som befann sig i en övergångsfas, blir tydliga. Kleopatras ambition och ärelystnad ges här en mycket stark framtoning, men på ett mer sympatiskt sätt än hos de klassiska filmerna. Kleopatra framstår som någon som får kämpa sig till sin tron och rätt att härska under ständig fara för sitt liv, och följaktligen använder sig av varje list och möjlighet för att försvara sin position och nå sina mål.
Hon är inte enbart sympatisk utan komplex, och ser till att döda sin syster för att bevara sin position utan speciellt förskönande förklaringar annat än att det rör en maktkamp. En så öppet makthungrig hjältinna, som ändå har vår sympati, hade suttit ytterst illa till under den klassiska studiofilmens tid.
Ifråga om det rena utseendet är Leonor Varela närmare Sophia Loren än de bleksiktiga Hollywood-Cleopatrorna från fordom, mindre yppig men väldigt vacker förstås, lite mer perfekt än vad som verkar troligt om än kanske inte nödvändigtvis som en grek-egyptier: hon är i själva verket bördig från Chile och Frankrike.
Men det är i alla fall i rätt härad, relativt sett, och med olivhy och mörka, intensiva ögon ser hon ut som ut en eldig medelhavstös med en lite främmande, exotisk twist. Hon ser också mer ut att vara i rätt ålder, och för sig mycket kungligt samtidigt som hon kan vara utsatt och liten i jämförelse men alla män i miniserien.
”Cleopatra”-serien blev rätt väl mottagen (se t.ex. http://nymag.com/nymetro/arts/tv/reviews/242/).
Serien var tidigt ute med en önskan att göra en storstilad TV-produktion med motiv och ett anslag liknande vad som förut var förbehållet filmer, speciellt med tanke på historiska teman. Dess framgång över många kanaler bidrog till senare satsningar som ”ROME”, ”Tudors” med flera. Den var inget stort avsteg från tidigare Kleopatraskildringar: skönhetsfixeringen finns där, den lite för moderna looken är där, de personliga intrigerna och romantiken får ta oerhört mycket plats – men bara det faktum att den är längre gör den mer varierad och vid i sitt perspektiv än tidigare varianter. Och viljan att framställa Kleopatra som en ung och ambitiös kvinna med mer kvaliteter än anslående yttre är definitivt där. Ett fall framåt.
Några stillbilder från ”Cleopatra”
Ännu mer popkulturell eller skall vi säga helt befriad från verklighet är den på ett seriealbum baserade filmen ”Asterix & Obelix: Mission Cleopâtre” från 2002. Det är en av de bästa Asterixalbumen och filmen håller sig nära dess historia, med en mycket stark och bossig Kleopatra som upprepas i filmen. I seriealbumet pratas det mycket ironiskt om Kleopatras näsa som en slags omskrivning för drottningens skönhet. Just den detaljen lades här och sidan och filmen väljer istället att ståta med den kanske vackraste av alla Kleopatror någonsin, den förödande sköna Monica Bellucci.
Några scener med Monica från ”Asterix & Obelix: Mission Cleopatre” (på franska)
Monica gör Kleopatra som fjärran, men ständigt närvarande – hon är inte filmens huvudperson, men allt snurrar kring henne – och despotisk, en slags gudinna, och ser också sådan ut, som bara hon kan i vår tid.
Ingen Kleopatra kunde varit skönare än Monica, en insikt som man bibringas trots, snarare än tack vare, de franskt gubbsjuka kameraåkningarna och godtyckliga hudvisningarna – aldrig till nytta när skönhet i sitt apex skall visualiseras. Kreationerna hon bär förstärker den effekten ytterligare, och har inte alltid mycket att göra med Egyptisk klädedräkt som dock, det skall betänkas, inte var så speciellt döljande eller pryd av sig heller.
Monicas skönhet var dock en stor tillgång för filmen och bidrog till dess stora framgång. Att det skedde medvetet framgår tydligt av marknadsföringen, och påtalades inte sällan öppet, som i den spanska affischen till vänster, som säger det uppenbara ”En Bra orsak att gå på Bio”. Se nedan för några av afficherna i den internationella marknadsföringen.
Icke desto mindre lyckas Monica göra Kleopatra till en auktoritär figur som skulle äta Vivien Leighs Cleopatra levande med krona och allt. Här är det Kleopatra som ger order och bestämmer, hennes vrede är dödlig, hennes humör något att frukta med livet som insats – med Caesar som en stackars hukande typ vilken som värst kan reta upp drottningen. Han är hennes allierade och gäst, inte någon erövrare, och det är helt klart han som är den erövrade. Caesar trånar efter men fruktar också henne, inte tvärtom. Kleopatras eget värde och attraktionskraft står över männens bedömningar. Det är hon som väljer och beordrar.
Monicas Kleopatra strävar inte efter att vara verklighetstrogen, utan är baserad på seriefiguren, kompletterad med en drift med Elizabeths Kleopatrafigur både vad gäller, humör, extravagans och attraktionskraft – som alla överträffas. Men trots sin parodiska och metafiktiva karaktär, eller kanske just tack vare det, uppstår det en märklig effekt när man för en gångs skull får se en porträttering av en ohöljt maktfullkomlig kvinnlig suverän, en kvinna som är så stark och skön att alla män runt henne bara kan dyrka och tassa på tå. Till slut är det också hon som avgör med segern, och med Caesar tillintetgjord och besegrad väljer hon att sluka honom i filmens sista heta scen.
Det kanske bara är jag, men jag kan tänka mig värre öden än att brottas ner av den gudomliga i Monikas skepnad.
Lite mer om filmen i http://en.wikipedia.org/wiki/Asterix_%26_Obelix:_Mission_Cleopatra
Några Stillbilder från ”Asterix & Obelix: Uppdrag Kleopatra”
Den unga Lindsey Marshal spelade Cleopatra i HBO’s fantastiska serie ”Rome”. Hennes är en på många sätt intressant prestation, kanske inspirerad av Sofia Coppolas tolkning av Marie Antoinette i filmen med samma namn.
Den tolkningen tar fasta något av en brat-persona, en kunglig sådan, och tonårig i sin outlook. Drottningen är omväxlande loj och gränslös i sina manér, ibland insmickrande, ibland dödligt uttråkad. Hon flyr gärna allvaret i sin ständigt prekära situation genom fester, hyss eller droger.
Lindseys torkning är i mitt tycke väldigt bra – kanske är den mer en porträttering av en nutida ung arvtagerska än vad som är helt historiskt korrekt, men det är gjort med pregnans som inte saknar mer universella poänger.
Hur Cleopatra iklär sig rollen som drottning är också bra porträtterat – hennes kronor och utstyrslar, hennes skabrösa fester och gränslösa person är utanpåverk, som hon är medveten om. De är skal som ligger på ytan, och Lindsey gör ett fint porträtt av den tomhet och rädsla som den unga drottningen känner när kronorna och pompan är av, och inget hjälper mot det hemska öde som väntar henne i Augustus skepnad.
Se den lysande iskalla scenen när Cleopatra och Caesar Augustus träffas först i ”Rome”
http://www.youtube.com/watch?v=599AzvrUqo0
Ifråga om utseende och attraktionskraft är denna tolkning på ett sätt en av de mer realistiska. Även här är förstås Cleopatra mer nordeuropeisk än vad som är rimligt. Den unga Lindesy, även om hon alls inte skäms för sig, är dock inte klassiskt vacker, och den rena skönheten hålls ner som avgörande kvalité för Kleopatras karaktär. Lindsey lyckas ändå göra det ändå högst troligt att män skulle dras till henne, ung och oblyg som hon är, med sina mystiska och exotiska manér, okynniga blick och lite farligt oförutsägbara humör. Även i ”Rome” får vi kanske inte se så mycket av den intrigerande och politiskt driftiga drottningen – kanske för att den rollen är vikt åt Polly Walkers ”Atia” av Juliernas ätt (hon gör ett ett ly-san-de jobb i serien).
Till skillnad från t.ex. Oktavianus/Augustus verkar Kleopatra dock inte åldras i serien, och vi får inte se den vuxna drottningen. Men det är en intressant och sevärd prestation, med delvis andra perspektiv än den klassiska vampen, eller lilla dockan eller trofén som annars varit normen.
Några Stillbilder av Kleopatra i ”Rome”
I en sista liten avvikelse från filmtemat tar jag med ett fotografitillfälle nyligen med kändisen Kim Kardashian – mest känd för kurviga kropp med tillhörande stora rumpa och att ha rippat dåtida ”kompisens” Paris Hiltons way to fame genom att förekomma på en amatörsexvideoinspelning.
Numera, genom tidens märkliga medialogik, kan en mycket bred kategori av folk (även om mycket få är utvalda) bli en ”kändis” med egen TV-serie och kan alltså låta sig bantas, gymmas, fotograferas och stylas av profesionella och skickliga yrkesmän – med tilltalande resultat. Kim är ju en tilldragande och yppig ung kvinna, och för ett fotoreportage för tidskriften Harpers Bazaar valdes just temat Kleopatra, antagligen inspirerat av Elisabeth Taylors frånfälle och som del av en kampanj för hennes mediaäventyr (hennes blogg).
Och trots det genomkommersialiserade syftet är det ett intressant (och positivt) vidgande av skönhetsbegreppet man kan se här. Kim är ju ingen lång tunn modell utan kortvuxen och försedd med rejäla former, och hennes armeniska påbrå uttrycker en annan form av skönhet än vad som är det ”klassiska”.
Det lustiga är att om man kan se förbi det mer kitschiga så ger Kim troligen en tänkbar idé om en verklig Kleopatra – hon är från rätt del av världen med sitt armeniska påbrå, har haft vett att inte låta ta bort det som gör henne lite intressant (som att blondera håret eller helt ändra på sina anletsdrag) och har därför drag som mer överenstämmer med vad som kunde vara en Kleopatra eller Arsinoe, om deras förfäder hade hållit sig till en strikt diet av perser och greker (vilket inte verkar sannolikt, men inte alls är omöjligt). Mer än den fulländade Monica Bellucci, den modellsnygga Leonor Varela, definitivt mer än de anglifierade Kleopatrorna i Vivien Leighs eller Elizabeth Taylors skepnader.
Så kan även ur en kitschfest något intressant utvinnas. Och med Kleopatrafenomenet som tittglas kan man få syn på stömningar i tiden vad gäller skönhet, och om olika gränser för kvinnligt beteende och utseende.
*******************
Man kan konstatera att även om man numera tillåter sig en vidare variation av hur Kleopatra framställs, och preferensernas vidgats att omfatta även sådana gestaltningar som åtminstone närmar sig hur den mytomspunna drottningen faktiskt kunde ha tett sig, så finns där fortfarande strömningar som drar åt andra hållet. Kravet på att en Kleopatra skall vara anmärkningsvärt vacker tycks skriven i sten, med en tillhörande fokusering mer på hennes utseende och rent fysiska utstrålning än den historiska personens faktiska gärning.
Man kan också notera att när ett tabu bryts så kvarstår en massa andra – ingen har hittills gjort en gestaltning av Kleopatra som tar ett helhetsgrepp på hennes person och vågar vara lite annorlunda på många fronter samtidigt. Det vore trevligt att få se en sådan Kleopatra, med ett seriöst anslag på den intressanta och omvälvande tid som hon levde i. Och hon får visst, gärna vara vacker. Men Kleopatra var mycket mycket mer än så.
←Klicka för den föregående delen ”Kleopatra och Studiornas Guldålder (2)”
———————————————–
Några bloggar som tar upp Kleopatra-inspirerade fenomen innefattar bl.a.
Om seriealbumet ”Asterix och Kleopatra” se http://seriewikin.serieframjandet.se/index.php/Asterix_och_Kleopatra)
TV-serien ”ROME”, både första och andra säsongen, kan inte nog prisas och rekommenderas. Intriger, blod, erotik, mäktiga arméer och slag, och vinddrivna existenser radas upp i den kanske mest realistiska och breda porträtteringen av livet i det mytiska historiska Rom under de världsavgörande dagar då den gamla republiken slutligen gick i graven och Kejsardömet föddes. Se ROME om du inte har sett den! Se Om den om du redan sett den! Finns som Box med kompletta första och andra säsongen överallt där DVDs säljs.
Monica Bellucci är en av denna blogs husgudinnor, en ikon av skönhet som förtjänar att dyrkas med vördnad av envar som förmår uppskatta kvinnlighet och skönhet. Efter en början som fotomodell i unga år har hon verkat i en mängd både fransk, italiensk och amerikansk film. En sann Musa i ordets verkliga, klassiska bemärkelse, inspirerade hon Guiseppe Tornatore till den oskarsnominerade ”Malèna”, om en kvinna så skön att en hel stad rivs upp i sömmarna, envar blottande sina återhållna känslor av hat lika väl som åtrå. Guiseppe skrev introduktionen till Monicas fotobok från 2010-en tribut från världens främsta fotografer av hennes tid som ung modell till nu. http://en.wikipedia.org/wiki/Monica_Bellucci,
Slutligen en liten uppdatering.
I del 1 av denna inläggserie omtalades Stacy Schiffs bok ”Cleopatra: A Life” – den skall nu filmas med ingen mindre än Angelina Jolie i huvudrollen. Se
NASA lät i dagarna presentera sina planer på en ny Jättestor Raket som kan lyfta stora laster – mer än rymdfärjan kunde. En titt på dessa planer liksom vissa andra länders raketprogram ger en liten känning av maktbalansen i världen just nu.
Nu när rymdfärjan i år gjort sin sista färd och hela rymdfärjeprojektet slutgiltigt lagts i malpåse (eller har det?), är frågan om USA skall behålla eller snarare nyutveckla en förmåga att slänga upp större objekt i rymden. Pinsamt nog avslöjade rymdfärjans avskaffande att underhåll av t.ex. den Internationella Rymdstationen under en period måste skötas av ryssarna med deras gamla Sojuz-farkoster och decennier gamla raketer. Det är inte ett slyggt spektakel för en rymdmyndighet som lever högt på hypen om att vara de bästa mest avancerade snubbarna på jorden.
Nu har man alltså bestämt sig för att satsa på en ny generation av rymdraketer, inte helt olika Saturn V-raketerna som tog astronauterna till månen (http://www.nasa.gov/exploration/systems/sls/slsannouncement.html och http://www.npr.org/blogs/thetwo-way/2011/09/14/140468800/nasa-unveils-next-generation-monster-space-rocket?sc=fb&cc=fp). Nedanstående presentation lägger fram vissa av dess tänkta egenskaper.
grafik från Space.com
Det har getts lite olika siffror för SLS – raketens kapacitet , från 130 till 150 ton – det är i alla fall en raket i samma skala som Saturn V, och med starkare motorer.
Ares
Tillsammans med Orion-programmet och dess Multi-Purpose Crew Vechicle, dvs den nya rymdkapsel man utvecklar utgör det NASAs väg framåt. Siktet är inställt på att kunna lyfta riktigt tunga laster eller stora skepp, för att möjliggöra bemannade expeditioner till Månen eller det hägrande Mars. (se http://www.nasa.gov/exploration/systems/mpcv/index.html) Kommentartorer verkar hysa en viss koncensus om att det här är det storskaliga projekt som skall hålla NASA sysselsatt den närmaste framtiden(se http://www.space.com/12959-nasa-space-launch-system-rocket-reactions.html) – men dess finansiering är fortfarande inte skriven i sten, speciellt inte i dessa hårda nedskärningstider. NASA hade redan för några år sedan planer på nästa generation av rymsuppskjutare, dt s.k Ares-programmet, som dock fick skrotas. En del av arbetet därifrån kommer troligen komma till bruk för SLS, men det visar vilken slag lina alla de här stora projekten går på.
NASAs fäbless för att vilja stjäla hela rymdshowen, även när de som nu inte ens har en vettig rymdfarkost, bör inte hejda en från att ta en funderare på hur det står till med andra länders raketer och farkoster. Som framgår av den lilla uppställningen nedan finns har det genom åren utvecklats en hel del raketer – inte bara USA, Sovjetunionen/Ryssland utan också Kina, Indien, Japan, Européerna via sitt samarbetsorgan ESA (där lilla Sverige är med, tjohooo) med flera har feta raketer. Syftet med dem har dock städse främst varit att dels skjuta upp satelliter, och ännu mer…missiler.
Man skall inte låta sig luras av de största och mest kända pjäserna från USAs och Sovjetunionens rymdkapplöpning. Det kan inte nog påminnas om att raketprogrammen alltid varit i symbios med vapenprogram, framför allt för att utveckla Interkontinentala Ballistiska Missiler (ICBMs) – stora raketer är också möjliga vapenbärare, och en tillräckligt stor raket kan förstås förses med kärnvapen av den makt som också behärskar sådan teknologi. Det har varit den drivande, riktiga impulsen bakom raketprogrammen från allra första början: anslagen till ”utforskandet av rymden” är skrattretande jämfört med de anslag som genom decennierna anslogs till militären för att de skulle ta fram sina vapenbärare. Det där är viktigt att hålla i bakhuvudet när man nu undrar varför entusiasmen för nya storskaliga jätteprojekt verkar så ljumt jämfört med 50- och 60-talet.
Följande bilder från en kort exposé av sovjetiska/ryska raketers utveckling visar hur utvecklingen gick parallelt: ovan utvecklingen av interkontinentala missilbärare från 1950-1972, nedan rymdprogrammmets missiler…jag menar raketer från 1954-1999 (http://www.energia.ru/en/history/systems/systems.html).
Det kan vara värt att lägga märke till att de två stora ”civila” raketerna ovan, som representerar det ryska månprogrammets (t.o.m. 1974) respektive rymdfärjeprogrammets raketer båda lades i malpåse efter inledande tester efter långt framskriden utveckling – i Energiaraketens fall efter fullföljda lyckade tester. Men pengarna fanns helt enkelt inte där, speciellt inte med Sovietimperiets fall ryckande allt närmare, trots att Energia troligen också var ett militärt projekt. Om den funnits kvar kunde den varit en fullvärdig ersättare för amerikanska rymdfärjor, och det har till och med talats om att återuppväcka programmet av den anledningen. Men det verkar osannolikt, om inte anant för att forskarna som sysslade med det där har spritts ut i det forna Sovjetimperiet och mycket av arbetet gått förlorat. Den imponerande Energia-raketen, Buran, den ryska rymdfärjan och den enorma mekaniska anläggningen för att resa hela raketen är nu rostiga rester i någon bas i Kazakstan.
Den europeiska rymdstyrelsen ESA som driver en relativt framgångsrik operation med uppskjutningar från franska Guyana har helt och hållet slagit in på kommersiell och satellitbaserad utforskande rymddrift, och har för närvarande inga speciellt framskridna planer på egna bemannade rymdfärder. Dess för all del effektiva raket Ariane V är helt inriktad på utskjutningar av satelliter. Den senaste versionen Ariane 5ES har en dock modul för att skicka rätt tunga laster, upp till 19 ton, och är modifierad för att kunna docka med en rymdstation. ESA är en mycket aktiv medlem av ISS, den internationella rymdstationer och har byggt flera av dess moduler – men några astronautfarkoster är inte på tapeten. Medlen för att skicka upp massor av materiel är heller inte där – utan stormaktsillusioner har ESA en rätt tight budget, och inget vapenprogram som driver utvecklingen framåt och ger impulsen att bygga jätteraketer.
Det uppstigande Kina har däremot i typiskt wannabee-stormaktsmanér ett bemannat rymdprogram med högtflygande mål, och en raket, Den Långa Marschen 2F, som bevisligen skjutit upp kinesiska astronauter, s.k. taikonauter, i rymden. Den Långa Marschen-raketen har tydligen modifierats för att vara kompatibel med åtminstone den ryska Mir-stationens teknologi så den skulle teoretiskt kunna brukas för att underhålla en rymdstation. Dess liftkapacitet är dock ännu runt 8,4 ton – inte så imponerande, och frågan är om den ekonomiskt går att bruka för att göra rutinuppskjutningar av manskap. Den har också haft tekniska problem i form av okontrollerade vibrationer med mera. Någon arbethäst för att förse andra länder likväl med uppkjutningar är det ännu inte. Där finns dessutom politiska problem – det långtgående samarbete och insyn i varandras raketprogram som USA och Ryssland/Sovjet byggt upp sedan 80-talets relativa töväder är till stora delar frånvarande i Kinas fall. Dess instinkt präglas fortfarande av hemlighetsmakeri och att hålla sig för sig själva – därav de märkliga och potentiellt extremt kostnadsineffektiva planerna på helt egna rymdstationer och färder till mars med mera.
Dit Kina går, måste Indien gå, har omkvädet varit under decennier. Ett Indien med förnyat självförtroende och egen missilteknologi för sina kärnvapen har förstås såväl ett program för feta raketer för egna satelliter och ett eget bemannat rymdprogram. Första uppskjutningen av en indisk astronaut, ibland kallade Gaganauter även om den officiella benämningen är Akashagami, är satt till 2013. Det indiska programmet har dock ännu längre att gå än det kinesiska och är inte aktuellt för att förse med uppskjutningar av tunga laster eller astronauter en masse de närmaste åren.
Även Japan har ett långt framskridet rymdprogram med egna bärraketer, men precis som det europeiska ESA är JAXA, den japanska rymdstyrelsen, fokuserat på satelliter och uppskjutningar till lägre omloppsbanor i främst kommersiellt eller forskningssyfte. JAXA är också en aktiv medlem av ISS, den internationella rymdstationen, men några bärraketer av storskalig typ är uteslutna för den närmaste tiden, även om viss diskussion försiggår (se http://www.swejap.a.se/templates/JapanNewsPage.aspx?id=1517). Frågan är också om inte ett program för att ta fram riktigt stora raketer skulle stöta på internationella problem – de oundvikliga militära implikationerna av ett program som också, som visats är förbundet med förmågan att leverera vapensystem skulle utan tvekan uppröra Kina och kunna orsaka instabilitet och en möjlig kapprustning i östasien. Varken Kina eller Japan önskar sig detta (i nuläget skall tilläggas). SÅ Japan har den återhållande faktorn också – teknologiskt skulle annars Japan säkerligen kunna utveckla storskaliga raketsystem för stora uppkjutningar av såväl bemannade som tunga rymdmoduler.
Så – vi lever i en slags mellantid om rymdambitionerna är någon värdemätare. Amerikanarna verkar samla sig för att återta inititativet i rymden och gör mycket väsen av sig, men vi får se om de kan skaka fram medlen. Ryssarna harvar på med sina beprövade men också vid det här laget rätt ålderstigna mojänger. Kina har sina uppblåsta planer, men frågan hur mycket som är hajp och hur mycket som är substantiellt återstår att se. Det gäller ännu mer Indien. Europa och Japan håller en lägre och mer diskret profil, och deras återhållna profil motsvarar rätt väl bådas minskade betydelse i såväl ekonomiskt som maktmässigt hänseende.
————————————————-
För en koll på det amerikanska rymdprogrammet och dess rymdstyrelse NASA finns massor med resurser, men ett bra ställe att börja är förstås NASA http://www.nasa.gov/home/index.html.
Det ryska rymdprogrammet finns på http://www.roscosmos.ru/main.php?lang=en och http://en.wikipedia.org/wiki/Russian_Space_Agency.
Det Europeiska Rymdprogrammets ESAs hemsida http://www.esa.int/esaCP/index.html och http://en.wikipedia.org/wiki/European_Space_Agency.
Kinas rymstyrelses hemsida http://www.cnsa.gov.cn/n615709/index.html.
Indiens rymdprograms hemsida är http://www.isro.org/.
Japans rymdprogram http://www.jaxa.jp/index_e.html och http://en.wikipedia.org/wiki/Japan_Space_Agency.
Några Allmänna resurser:
Bilden med Aracaneas, mitt fantasy-Konstantinopels, murar och dess Gyllene Port har tuffat vidare. Efter att perspektiv, skala och de viktigaste strukturella mönstren och detaljerna kom på plats var det dags att måla vidare och lägga på färg på alla element i bilden.
Tack vare vare importerade penselfunktioner till Photoshop (adonihs respektive grass pencils) gick flera detaljer relativt smärtfritt att skapa, och tämligen likt att måla med riktiga penslar fast med möjlighet att sudda och korrigera. Mycket tacksamt.
En viss klurighet infann sig när jag skulle beräkna längden och vinkeln på alla skuggor. Det finns säkert färdiga actions eller applikationer som gör det där i senare versioner av Photoshop, men jag jobbar ju mer primitivt, så det krävde lite meck, eftersom det inte är helt okomplicerat att sidoskugga ett tvåpunktsperspektiv där det centrala objektet sträcker sig både över och under perspektivpunkt och horisontlinje. Men det hela fungerade till slut och gav en OK känsla. Lite synd var det att skuggan faller så mycket över den gyllene porten, men realism är vad det är.
Arbetet med skuggor gav målningens mer eller mindre ”rena” utseende, oaktat att många tillägg och korrigeringar förstås kan göras. Jag hade sedan tidigare tänkt mig en mer dämpad färgpalett, och nu var det bara att leka på. Flera utkast med olika former av renderingar och filtereffekter har därefter tillkommit.
Huvudspåret för mina eftermanipulationer var att få fram att scenen utspelar sig på kvällen. Jag använde ett fotofilter som används för att göra ljuset lite varmare, och renderade det hela med en omni-ljuseffekt för att få fram ett mer skiktat och riktat ljus och mjuka övergångar. Det här gav rätt färgkänsla. Ett varmt, men lite matt ljus ligger över himlen och färgar den kalla stenen. En överläggning med en effekt som påminner om en pensel med hårda borst gjorde att bilden ser lite mer målad ut, även om den fortfarande behåller vissa av grundteckningens detaljer och linjer.
Det är OK, men inte helt färdig än. Vattnet i vallgraven måste förbättras – jag är inte nöjd med min målning där. Portens relief och andra detaljer kan behöva förbättras, även om Porten också redan är ämne för en egen bild, där man ser figurerna och hantverket lite mer seriöst avbildade.
Enligt flera källor fanns det katapulter och ballistor uppe på murkrönen. Frågan är om man inte skall lägga till sådana. Dessutom måste murarna bemannas mer, de ser lite spöklikt ut däruppe. Några spjutspetsar osv som sticker upp ovan kreneleringen borde räcka. Och slutligen måste man nog skita ner hela bilden lite – det ser alldelles för rent och färgglatt ut. Och som vanligt kan man alltid justera och städa upp småmissar in absurdum – jag ser att munken i förgrunden liksom ena porten saknar skugga t.ex. Ooops. Tur att man har Photoshop.
←Klicka för föregående Inlägg om denna bild
Klicka för nästa inlägg om denna Bild→
Direkt anknutna länkar till inlägg på temat bysantinsk arkitektur, konst och framställning på denna blogg:
se också kategoriflikarna ovan eller länkar till andra inlägg på temat Bysantinska studier under samlingsrubrikerna
Bysantinsk /Ortodox Arkitektur
——————————————-
En storyboard som växte, via arkitektur -och konceptdesign till en illustration av den Gyllene Porten i Aracanea, mitt fantasy-Konstantinopel.
Aracanea, ”Staden av Guld”, huvudstaden i aracanska riket, fordom ett mäktigt imperium, nu reducerat till ännu ett kungarike. Men än står huvudstaden som den största staden i den doministiska (motsvarande kristna) världen, full av rikedomar (4:e korståget har inte slagit till…än) och hjärtpunkten för den östliga kyrkan, säte för Basileus, den helige kejsaren.
Konstantinopel var, speciellt före 1204 då de västliga kristna högg det i ryggen, ett sannskyldigt underverk att skåda. Jag har haft en tjugoårig crush på staden som den var då varför hela första delen av min berättelse ägnas åt dess imaginära motsvarighet Aracanea – staden är närmast den verkliga huvudrollsinnehavarinnan. Redan när jag bestämde mig för att fästa min vision av ett imaginärt förflutet i ord och bilder bestämde jag mig för att ge staden Aracanea en särskild behandling. Tillsammans med sina yngre systrar Al-Kash (Kairo), Amirah/Agrabah (Bagdad), Lacunia (Venedig) med några till skulle staden få en speciell, genomarbetad behandling, med design, arkitekturkoncept och miljöbeskrivningar av extra noggrant slag.
Först ut är dock Aracanea. Grundkonceptet var enkelt nog. Några av huvudkaraktärerna närmar sig staden. Redan här skall man få en aning av dess makt och majestät. I verklighetens Konstantinopel reste sig de enorma Theodosiska murarna (http://en.wikipedia.org/wiki/Walls_of_Constantinople) tredubbla och motstod varje attack från landsidan före de ottomanska kanonernas 1453. Jag kladdade en enkel konceptskiss för bilden för något år sedan, med muren och en ortodox munk i förgrunden (se ovan).
För att skänka en extra lyster bestämde jag mig för att inträdet i staden skulle ske genom den berömda ”Gyllene Porten” genom vilka kejsare återvände från kampanjer. Men den gyllene porten står inte kvar som förut – ottomanerna byggde på den till ett ännu större komplex, det berömda Yedikule, citadellet med de sju tornen, men dessa revs när stadsmurar slutgiltigt spelade ut sin roll som försvarsanläggningar på 1800-talet. Endast delar av de stora fyrkantiga tornen av ljus sten står kvar, men den ingick i en jättestor struktur vars schematiska grunddrag kan betraktas i bilden till ovan. Notera den tredubbla portanläggningen med en stor monumentalportal i mitten.
Dörrrarna till baptisteriet i Florens
Den här porten kallades ”Den Gyllene Porten” eftersom den enligt Notitia Urbis Constantinopolitanae var utsmyckad, och klädd eller kanske målad med guldfärg, ofta behängd med stora dekorativa gobelänger och tyger.
Relief av den palaiologiska dubbelörnen
Mina tankar gick dock till den bysantinskt inspirerade men också framåtsyftande och fantastiska ”Paradisporten” i baptisteriet (dopkapellet) till El Duomo i Florens, som jag haft förmånen att se och utforska på plats. Den är täckt av paneler med bronsreliefer som föreställer scener ur Jesus-historierna, gjorda i en underbar teknik med gradvis relief av Lorenzo Ghiberti (mellan 1401-1422). En annan grej som jag väldigt gärna ville trycka in var en väldig gyllene dubbelörn, symbolen för det Palaiologiska kejsarhuset som behärskade verklighetens bysantinska rike från 1259 till rikets erövring 1453. I min berättelse är den där dubbelörnen symbolen för hela kejsardömet.
Alla de här idéerna fördes ner till en väldigt översiktlig skiss koncentrerad på området runt porten, där jag lade fast några av de element som skulle vara med. Jag satte örnen på fyra elefanter, vilka också finns beskrivna i källorna. Här skulle de symbolisera de fyra väderstrecken, över vilken örnen sträcker sin överordnade och beskyddande makt, sin aegis.
Jag började tusha bilden lite lätt, med viss koncentration på porten, örnen och också munken som blev ganska bra, lite sådär lagom bitter och mörk och med ortodox-liknande parafernalia. Samtidigt blev det uppenbart att perspektiven i den där skissen var helt fel, och jag började pussla runt lite med elementen i Photoshop. Det var farligt nära att jag avslutat bilden där som en tushad skiss.
Men i takt med att jag skrev vidare på mina storys ville jag åter ta upp den där bilden – det skulle vara fint att bli klar med den lagom till att det första riktigt sammanhållna avsnittet blev klart. Jag återvände till ursprunget, att med bilden försöka ge en illustrationen av kejsardömets makt.
Genom att mecka runt lite i Photoshop kom idén tillbaka att ställa muren och försvarsverken i fokus – och genom att visa dem i en skalenlig perspektivskiss skulle redan proportionerna få fram min poäng. Men då måste man först förlänga muren och ändra perspektivet och…tusan det skulle bli körigt.
Men skam den som ger sig. Jag började i alla fall skissa lite på perspektivritningar av muren, och fann till slut en bra vinkel som kunde fungera genom att lägga ihop flera ritningar i ett litet pusselspel.
Tredje porten till Theodosius murar, Konstantinopel
Jag har foton och datorrenderingar av de flesta kvarstående delar av muren som tyvärr tilläts förfalla väldigt innan restaureringar kom igång på allvar på 80-talet. Konstantinopels murar var som sagts tredubbla, där en lägsta, enkel nivå närmast vallgraven, en högre mur bakom med torn som antingen var fyrkantiga eller runda. Redan där hade man en bastant anläggning nog för vilken som helst dåtida europeisk storstad.
Modell av en av tredje murens torn, Konstantinopel
Men den tredje, inre muren var det bästa – den var över fem (5) meter tjock och 12 meter hög, interfolierad med 96 torn av olika skepnad – fyrkantiga men också i form av pentagoner, hexagoner och oktagoner. De där tornen var ca 20 meter höga. De var byggda i sten med rader av tegel längs med hela sin sträckning, vilket gav ökad styrka mot jordbävningar. Allt var krenelerat – ytterligare en ”kul” detalj att ta hänsyn till, men det gjorde också muren intressantare och mer varierad.
Perspektivet var den stora utmaningen. Jag valde ett tvåpunktsperspektiv där man tittar på muren lite snett från sidan för att få fram effekten av att muren närmast tonar bort och försvinner i fjärran, och den mer detaljerade delen kunde också genom att stretcha och skeva min första skiss passas in den så att det såg vettigt ut: figurerna blev mindre och mindre, muren större och större, och intrycket av ett helt enkelt ofantligt bygge kom fram OK. Jag lade in tegelraderna också, vilket ökade komplexiteten.
Ett antal smådetaljer lades in, som kreneleringar och hörn och fler av Yakanes soldater efter sin befälhavare: Yakane själv trycktes från bildens periferi längre och längre in, och han fick också en litet mer rustad hast och andra tillägg.
Bysantinsk diptyk, Konstantinopel år 506
Ett större tillägg, på ren impuls, blev en väldig stenrelief på den inre ytan av det ena porttornen, med en väldigt enkel scen där kejsaren avbildas med hovmän bredvid sig. Idén kom från en typisk bysantinsk relief , och stilen från den tidiga (500-tal) bysantinska stilen där kejsaren var närmast en halvgud. De flesta sådana reliefer var små – men vore det inte kul om en bautarlief på var sida om porten såg ner på de ankommande och tog ner dem några pinnhål? Det skulle ha en väldigt ominös verkan.
Flera veckor såg bilden ut som en sannskyldig spaghetti med alla hjälplinjer som jag lade in i de dussintals olika lagren i Photoshop. Men saaaakta sakta sniglade det sig framåt.
Nästa steg var att lägga på ytlagren – stenläggningen på muren förutom tegelraden. Jag skapade en A4-stor mall av en handritad stenvägg från en verklig stenmur från perioden. Genom att vända den, spegla den osv kan man skapa en stor yta som draperas över bilden och dras ut med skevhets- och perspektivverktygen. Genom att lägga på lite skuggor och tvätta ytan med ”svamp”-rendering får man en yta som ser lite knagglig och ojämn ut och inte alltför regelbunden, och fungerar både på nära och större avstånd. Medan jag höll på med det där började jag mer och mer övertygas om att den där borde målas. Jag valde grundfärgerna och lade på medan jag ännu hade olika stadier av renderad stenläggning, och det såg ju…OK ut iaf.
Jag har sedermera fortsatt med infernot att lägga till alla detaljer. Den sista stora stöttestenen blir att lägga till effekterna av utomhusljus -och skuggor, och kanske välja någon annan form av rendering. Men det värsta är avklarat, och perspektivet och själva scenens utformning uppfyller förhoppningsvis min idé – intrycket av att stå på tröskeln till den väldiga, mäktiga och ointagliga Aracaneas portar.
Klicka för fortsättning ”Aracanea & Den Gyllene Porten Framskrider” →*
Direkt anknutna länkar till inlägg på temat bysantinsk arkitektur, konst och framställning på denna blogg:
se också kategoriflikarna ovan eller länkar till andra inlägg på temat Bysantinska studier under samlingsrubrikerna
Bysantinsk /Ortodox Arkitektur
——————————————-
För introduktioner till Konstantinopels försvarsverk se
Det fanns en Ytterligare ring av fortifikationer till Konstantinopels försvar som är mycket mindre välkänd, den s.k. Anastasiska Muren. Den sträckte sig hela 56 km (!) och ringade en en bra bit av sydöstra Thracien, där den kröp fram över landskapet likt en västlig kinesisk mur. De där befästningarna togs ur bruk efter 600-talet, troligen för att de inte gick att försvara lika effektivt som stadens egna befästningsverk, och tilläts sedan förfalla utom på vissa sektorer. Nutida arkeologer har intresserat sig för Anastasius murar, inte minst för deras koppling till Konstantinopels bevattningssystem, och inlett en mer systematisk utforskning av dem. Se bl.a.
Med anledning av det pågående arbetet med ”The Hobbit”, nästa film baserat på Tolkiens böcker: en hyllning till de som verkligen, konkret skapar det vi ser på duken – animatörerna, konstnärerna och hantverkarna på WETA-studion.
Tråden ”Pris och lov för de skönaste” som denna enkla och ja, ödmjuka hyllning hamnar under är passande för de fantastiska yrkesmännen -och kvinnorna på WETA Workshops & WETA Digital, som designade, byggde och gav fysisk och grafisk form åt Peter Jacksons Sagan om Ringen-trilogi. Utan att ta ifrån någon av de många andra inblandade deras förtjänst, har de alltid varit de verkliga hjältarna bakom filmerna för mig. I decennier var en av de största, för att inte säga den största av hindren för att filma Tolkienfilmerna omöjligheten att skapa de nödvändiga specialeffekterna och visuella form som berättelserna tarvade. Och det var WETA som fick uppgiften, och som gjorde det med den äran.
Aldrig har behovet av att handgripligen skapa en helt egen värld varit så beroende av dessa hantverkare, designers, dataanimatörer, trädgårdsmästare, skulptörer, skräddare… listan bara fortsätter. Nivån på deras hantverk är fantastisk, i ordets rätta bemärkelse, ambitionsgraden oöverträffad. Från Sauron till Minas Tirith, från bältespännen till vingbestar, trådgårdar till hela geografin i Gondor, sammanfallande kilometerhöga torn och råttfångares stuga- den omsorg och detaljrikedom med vilken de här människorna gick till väga är otrolig.
Ut ur den rika mylla som Tolkiens fantasi försåg dem med lyckade de odla ett mäktigt träd av visioner, som kommer att stå sig så länge filmer ses, och inspirera och vara förebild för alla som aspirerar på att ge liv åt sina egna världar.
Vad skulle man inte ge för att vara tio år yngre och boende i Nya Zeeland… Jag avundas alla på Weta, som också lyckats lyfta fram det hantverk som ligger bakom allt filmskapande, och oftast tas för given eller snabbt passeras med en litet nedlåtande klapp medan all uppmärksamhet går till regissörer och andra mer statusfyllda medverkande i vad som är, och alltid har varit, ett kollektivt åtagande. Hjältar är de alla.
———————————————
Alla som har de långa versionerna med extramaterialet av de tre Sagan om Ringen-filmerna och har minsta intresse i hur skapandet av vad som redan är en historisk insats gick till, bör ta sig en titt på det rikliga ”making of-materialet”, speciellt avsnitten om design, effekter och filmande.
Mer om WETA i http://www.wetanz.com/ och http://en.wikipedia.org/wiki/Weta_Workshop
Om arbetet med filmerna, inklusive The Hobbits inspelning, se http://www.theonering.net/torwp/
Nummer 4 av mina elevers bilder är en änglarnas uppenbarelse
När det var dags att skriva vad man ville ha för teckning hakade flera på det där, det märktes av hur de skrev in änglar och annat. Men två hade mer uttalade änglamotiv, och det är deras teckningar som kommer här.
Gabriel är förstås en Ärkeängel hos gud i den katolska traditionen, och viktig också i judendom och Islam. ”Guds Styrka”, som hans namn betyder, är en av de två änglar som nämns vid namn i de t kristna nya testamentet (den andre är Mikael, guds härförare). Under medeltiden och senare blev det vanligt att tänka sig att det är Gabriel som blåser i basunen när undergången som de kristna och även muslimerna ser fram emot kommer. (För de som inte likt undertecknad har en tvångsmässig ticks att läsa Biblen och Koranen regelbundet finns en liten intro till Gabriel i http://en.wikipedia.org/wiki/Gabriel och Mikael ihttp://en.wikipedia.org/wiki/Michael_(archangel).
Nu är den Gabriel jag lärde känna en mycket klipsk (om än lite strulig) kille, och han tog fasta på vad jag svamlade om där framme, och tänkte upp en hel liten scen, som han till och med gjorde en liten skiss av åt mig – en framtida chef tycker jag mig se… Scenen är ärkeänglarna Gabriel, och Mikael, som har en slags diskussion eller bråk, och mitt i allt en liten drake (?).
Ooook.
För att få lite stuns på scenen, som jag först ritade rakt framifrån, vände jag lite på vinkeln och tecknade det hela i grodperspektiv, och lade in en liten drake, inspirerad av den småttige Lung-draken Mushu i en av mina disneyfavoriter, ”Mulan”.
Det ser ut som om de två ärkeänglarna, guds härolder och allt det där, har en lite upphettad diskussion om det tillbörliga i att leka med små drakar…eller är det kanske den krigiske Mikael som helt enkelt vill filéa draken och Gabriel, sträng men lite snällare ändå, som säger… ”nä-e du…”? Det kan tolkas lite hursomhelst, och jag hoppas Gabriel kan uppskatta det – det var trots allt hans idé.
Isatou hade också ett ängeltema – hon ville ha två änglar, en kille och en tjej, som dansade. Fint, tyckte jag. Och då änglar kan flyga kan man tänka sig en slags flygande dans, en dans i luften skulle man kunna säga… vore inte det kul? Jag tyckte det, och gjorde en snabb skiss som fick godkänt. Efterföljande tuschning gav en helt OK bild, två fina änglar som svingar sig i luften, förhoppningsvis lite smäckert.
Jag såg till att kläderna stämde med lite plagg från bronsålder i mellanöstern för att tillfredställa mitt historienörderi. I efterhand ser man att jag måste haft isdans eller paråkning på skridskor någonstans i bakhuvet. Precis som hos Gabriel-bilden är vingarna, av bekant Nike- inspirerat stuk, ett litet helsicke, så mycket fjädrar…
Hursomhelst. Hoppas ni gillar de där, Gabriel och Isatou.
Nästa grupp teckningar är på kändisar som jag ritat till några av eleverna.
←Se förra posten i serien Vikariens Irrfärder: ”[…] bilderna börjar pressas fram 3”
Se nästa post i serien ”[…] bilder pressas fram 5 – Rihanna, Lil’Wayne & En diskussion om kvinnlig fägring”→
Dagens ämne, kära klass, är mängder av djur av skilda slag, med fina tjejer och prinsessor som matar eller vakar över dem…
Bland önskebreven som kom in var det ett intressant kluster som hade ett nog så fint och ganska självklart motiv.
Den första, som också blev klar först, kom från en tjej, som ville ha någon som såg litegrann ut som hon, och en iller. Hon hade själv haft en iller som husdjur. Det var en jättefin begäran, hur kunde jag säga nej? Illrar, illrar, de ser för roliga ut, söta och samtidigt lite slingrigt busiga, några googlingar och jag rockade på. Svårare var det med likheten, eftersomjag valde en ungdomsteckningsstil (en variant på sk. Komisk Äventyrsstil), som är svår att kombinera med exakt realism i framställningen. Men någotsånär, hoppas jag, och att dess allmänna miljö och stil faller sin motagarinna Milena i smaken.
Sedan fanns det två som var väldigt lika varandra. En tjej eller prinsessa skulle det vara, med massor av djur, ett mindre zoo i släptåg. Jag misstänker att det var en som kom på det där först, och en annan som lite grann snodde idén…nåväl.
Till den klipska Mariama, vars huvud en dag skall föra henne långt (Jag kunde inte låta bli att ge bildtösen lite liknande frisyr som tja, sin förlaga), ritade jag en ridande tjej till häst med alla djur omkring henne. Djuren är av så många slag så de har lite svårt att hålla ihop – men de försöker hjälpa varandra att hänga med, speciellt hundvalpen och kattungen som bär den stackars sköldpaddan på sina ryggar…
Till Delina en prinsessa. En prinsessa från nordafrika, från Meroe närmare bestämt. Hon har en lite ökenhundsaktig vovve som hon lugnar ner, och kattunge och chihuaha som ser lite avvaktade ut… Men ser man på väggen bakom ser man motiv som också skulle vara med – en drake, en orm, en häst och en ängel, fast som målningar-i-bilden (groovy). Jag valde den medeltida konstnärliga traditionen just från det här området mellan Nubien, Eritrea och Somalia för framställningen. Således är det en ängel, drake och riddare just från medeltiden och rätt plats, som är målade där.
Sist hade jag fått lite blodad tand, och det hela flöt på smidigt och medgav att lägga lite krut på en enkel men förhoppningsvis effektiv komposition. En västafrikansk prinsessa, med en hund och en kanin, och…fiskar. Jag kunde inte låta bli att skoja till det och ge prinsessan två pirayor istället för snälla guldfiskar. Prinsessan matar dem med köttbullar som hon tar ur en liten skål, och pirayorna ser inte helt avslappnade ut av var deras lilla runda skål är placerad… Idén till prinsessan var från Disneyfilmen ”Prinsessan och Grodan”, men i min egen tolkning förstås, som jag hoppas att Sainabo skall gilla.
Fler djur, änglar och kändisar och massor med annat är på gång, tills nästa gång…
←Se förra posten i serien Vikariens Irrfärder: ”[…] bilderna börjar pressas fram 2”
Se nästa post ”[…] bilderna pressas fram 4”→
En bild från före decenniet av ökenvandring och oförmåga att dra ett streck, som överlevt tidens tand ganska väl – den fruktade Yakane spände bågen redan 1994.
Jag brukar återkommande knyta an till vad man gjort förr om åren, och skåda tidens flykt och utveckling, eller brist på sådan, rakt i ansiktet. Att då och då besöka sitt dåtida jag och vad han eller hon lämnade efter sig kan bli ett behagligt möte. Som en sådan räknar jag den här bilden på den ännu aktuelle Yakane, utförd 1994.
Ung var upphovsmannen, och dum, men visste uppenbarligen ändå att göra en teckning som klarar övergången över tiden rätt väl. Det bästa med den är nog positionen, det starka och dynamiska anslaget – det finns styrka där, det inser man ju. Utförd med mjuka blyertspennor visade den här bilden också redan då på en förändring mot en mer ärrad, väderbiten idé om Yakane, och är också hyfsat realistisk, med en traditionell levantinskt överdragstunika över ringbrynja, toppat med en mantel. Den fick en mycket lätt upputsning – förmågan att rensa bilden från skräp och prickar har förbättrats, och inscanning 1994 lämnade bilden mycket blekare än originalet. Med hjälp av inställningen av vit-svart-balansen och ett lätt pudrande med brännaren kunde man skapa en lite mörkare bild som mer återspeglar intrycket på ett papper.
Sist, men inte minst, lade jag på något som absolut inte var där då – Yakanes ansiktsärr som jag designat dem under senare år. De bidrar till att göra honom mer , tja…ärrad och hotfull och fogades in i ansiktet som i övrigt mer eller mindre fick vara precis som jag ritade den då. Det ser likt ut som jag tänker mig honom än – kanske lite äldre.
Yakane i Österled tar sikte m Bågen
Bysantinsk Yakane
Vissa saker har förstås ändrats, turligt nog till det bättre. Då hade jag tydliga svårigheter att rita kläder med någon realism- vecken och skrynklorna ser inte riktigt rätt ut, löper bitvis inte riktigt som spända över en riktig kropp. De långa, svepande linjerna och den starka vertikalen med bågarmen som tycks skjuta ut ur bilden döljer det delvis, men det där är en typisk brist som uppstår när man inte tar kläderna riktigt på allvar som fysiska ting, med egen vikt och form, och bara drar till med klädveck som lite godtyckligt landar på bilden.
Idag är man mer metodisk, och förhoppningsvis bättre – även en liten skiss som den av Yakane med en bysantinsk tunika som förevisats i inlägget Konstnärliga Källor – den Bysantinsk-Ortodoxa Världen har bättre fall. Den nyligen gjorda bilden på Zoe som kläs på lager efter lager visar kanske bäst på min metod idag, och utgör förhoppningsvis en förbättring mot 90-talets höftande.
Påklädning och klädtecknande anno 2011
Men det svåra, att hitta ett bra koncept, det är något som ingen tid kan lära ut, det har man – eller inte. Det är glädjande att se att ett uns av det fanns då, och förhoppningsvis kan överleva, om man vårdar det.
Så – ett trevligt drickande av gårdagens té var det, inspirerande snarare än nedslående. Rekommenderas för alla och envar, som vill förlika sig med tidens gång och behålla kontakten med det som var, och den de var.
Eparchen, en mäktig potentat i mitt fantasy-Konstantinopel Aracanea designas till utseende och klädedräkt, med inblickar i den research och arbetet bakom att göra gestalten och allt som hör därtill autentiskt och trovärdigt i en bysantinskt inspirerad miljö.
Prefektpalatset i Köln
Processen börjar med var scenen är satt: i mitt fantasy-Konstantiopel Aracanea. En mäktig potentat komplicerar där livet för huvudrollsinnehavaren Yakane (mer om vilken i tråden Yakane). Men vad för potentat? Det måste vara någon mycket mäktig, men inte så fjärran i den bysantinska stratosfären att det inte skulle vara troligt att Yakane kunde komma i kontakt med honom. Det uteslöt kejsaren själv, men också premiärministern Megas Logothetes, som inte skulle sänka sig att ha direkt kontakt med en simpel legoknekt. Men från mina romerska studier påminde jag mig en kandidat, en vars makt endast stod kejsarens efter i huvudstaden, och som hade fingrarna i både högt som lågt. Prefekten.
Prefekt var en gammal titel och funktion, från romerska rikets praefecti, som från början var de praktiskt ansvariga för romerska legioner och svarade för disciplin och straffutmätning. De kom senare att bli titel för ståthållare i prefekturerna, det senantika romerska rikets provinser. I Rom var stadsprefekten, Praefectus Urbi, den högste magistraten eller domaren och gavs alla befogenheter nödvändiga för att upprätthålla lag och ordning i staden, inklusive en slags ordförandeposition gentemot stadens gillen och korporationer (collegia). Hans makt ökade med fler och fler befogenheter tills han i praktiken blev Roms ståthållare eller borgmästare, endast underställd kejsaren själv.
När romerska rikets huvudsäte flyttades till Konstantinopel fick den nya huvudstaden en stadsprefekt (Eparchos) med samma position som prefectus urbi i det sena Rom: han var den högste representanten för lag och ordning och företrädde också kejsarmakten gentemot alla korporationer, från gillena och hela vägen upp till den nya Konstantinopolitiska Senaten, över vilken han presiderade. För det ändamålet uppgraderades ämbetet så att dess innehavare kom att räknas till illustres – den högsta rangklassen i den bysantinska senaten.
Eparken och kejsaren - från Skylitzes krönika
Prefekten var alltså direktansvarig för administrationen av Konstantinopel och dess närområde. Stadsprefektens ansvarssfärer, vilka alla sprang ur upprätthållandet av lag, ordning och service i staden, tolkades mycket brett och inkluderade som sagt regleringen och överinseendet av alla gillen, korporationer och offentliga institutioner, såsom ansvar för tillsättningen av lärare till Konstantinopels universitet och utdelningen av säd i staden. I den mellanbysantinska perioden (ca 750-1050) var eparchen den främste domaren i huvudstaden efter kejsaren själv. Inom hela rikets förvaltning kom han direkt efter megas logothetes, den högste ministern, i rang, på ungefär samma nivå som Logothetes tou Genikon, finansministern i det bysantinska systemet.
Arkelogisk skiss praetorium i Caesarea
Eparchens unika maktställning vilade på hans dubbla roll som dels en hög civil ämbetsman, dels en exekutiv makthavare med egna trupper och styrkor till sitt förfogande. Förutom murarnas garnisoner och kejsarens privata vakt var prefektens trupper de enda permaneta stående styrkorna i staden. Stadspolisen (taxiotai) och nattvakten (vigles) lydde under honom, liksom fängelserna av vilka det viktigaste var i de nedre nivåerna av hans stora residenskomplex, praetorium, vilken befanns centralt vid Konstantins Forum på huvudgatan mese, inte långt från kejserliga palatset.
För min berättelse studerade jag arkeologiska rekonstruktioner av prefektsbyggnader i romerska riket samt från utgrävningar och stadsplaner i nuvarande Istanbul, för att få fram ett troligt utseende för Eparchens stora komplex i mitt fantasy-Konstantinopel, Aracanea. Se ett utkast till enkel storyboard nedan”.
Praetorium, Eparchens Komplex i Aracanea
Därefter kom en hel förvaltning med underlydande subprefekter, bl.a.
Inför eparchen kallades huvudmännen, geitoniarchai och domarna (kritai) för stadens distrikt (regeonai, från lat. regiones), liksom parathalassites, hamnmästaren med ansvar för staden hamnar och stränder liksom för tullar, liksom inspektörer (epoptai), gillenas huvudmän (exarchoi) och marknadsinspektörerna boullotai, som likt muhtasiberna i Islams länder kontrollerade och satte eparchens sigill på varor, vikter och vågar på marknaderna.
Ovanstående gör att eparchen är perfekt som en makthavare som samtidigt är en skuggfigur över mer skumma göranden, och gör att man kan introducera sådant som lokala skurkar och maffior, och element ur deckar-thrillergenren till berättelsen. Den som sett den utmärkta TV-serien ”Rome” från HBO minns säkert framställningen av collegia, de lokala ordningsmännen, i principer oskiljbara från maffior, som härskade över Roms kullar i serien och som även pretendenterna Julius Caesar, Augustus och Marcus Antonius måste ta hänsyn till för att få staden att fungera. Eparchen är en sådan som kan sända en blodtörstig galning som Yakane ner för att handskas med slöddret, se t.ex. från ”Rome” när Lucius Vorenus påtvingar Aventin-kullens collegia sin vilja för vad jag talar om.
Själva faktum att eparchen spelar en roll i min berättelse innebär dock ett avsteg från verkligheten. Hans befogenheter försvann efter det fjärde korståget 1204 efter att redan tidigare varit på dekis, och när bysantinarna återtog Konstantinopel 1267 organiserades den sargade staden inte åter under en prefekt, och hela den ovasntående förvaltningen gav vika för entt mycket grövre och småskaligare system. Men i mitt Aracanea skedde inte det fjärde korståget, och den mellanbysantinska hierarkin, däribland den mäktige Eparchens ämbete, lever vidare i däst men stolt dekadens.
Amerikanska Hemvärnets Symbol
Eparchen bar en toga av senatorstyp, en s.k . toga praetexta som tecken på sitt ämbetes civila karaktär och position gentemot senaten. Hans klädedräkt följde ett karaktäristiskt färgschema, med en svart och vit tunika (chiton) som officiellt tecken på ämbetet (se bilden från Skylitzes ovan). Hans dräkt pryddes med brodyrer av den ”juridiska yxan”, de traditionella prefektyxorna som förekommer tillsammans med de bekanta spöknippena Faces, som symbolen för hans rättskipande makt. Denna symbol för rättskipning var också broderad på de kläder som bars av vissa av hans män och underlydande prefekter.
För mer om faces se tidigare inlägg om Sverigedemokratisk Symbolik. Värt att notera är att Eparchens symbol som så mycket annat romerskt överlevt och tagits upp av USA, och bland annat pryder det amerikanska nationalgardets emblem(se bilden).
Andreas Papandreou & Dimitra Leani
Jag grunnade länge på hur eparchen skulle se ut personligen. Skådespelare som Jürgen Prochnow, Anthony Quinn med flera passerade revy, men förkastades som alltför moderna och utan den rätta…grekiska prägeln. Som vanligt stirrade svaret en i ansiktet – jag hade omedvetet tänkt á la Hollywood, på alltför unga och fotogeniska förebilder. Det finns en bra förebild i vår nära nutid, en slug och listig maktspelare som också hade den klassiske åldrade potentatens aptit för yngre kvinnor – precis som min berättelses eparch. Nämligen Greklands f.d. premiärminister Andreas Papandreou. Under decennier byggde Papandrou upp sitt Pasok-parti till en mäktig klientorganisation som återkommande kunde ta makten i Grekland. Om hans arv kommer grekerna, just nu på gränsen, om inte förbi den, till statsbankrutt att diskutera länge än. Men ingen kan ta ifrån Papandreou hans skicklighet att manövrera sig till makten och behålla inflytande ända till slutet. En annan lustig parallell var att Papandreou på sin ålders höst fattade tycke för en yppig flygvärdinna, Dimitra Liani, och gifte sig med henne efter att ha haft henne som älskarinna i flera år – min Eparch har en liknande sådan affär. Jag hade inte nämnt honom, och som en liten blinkning gav jag därför honom namnet Andreas Dimitrianou.
Faces & Yxor för Eparchen, ordningsmaktens högste chef
Bilder på Papandreou finns, inte ymnigt men ändå, på nätet. Så i en blandning av tekniker, både blyerts och mjukt kol, tuschpennor och penslar gjorde jag flera bilder och utkast till hans utseende som fogades samman i ett collage. Ansiktsuttrycken är begränsade till de han skulle visa i sin ämbetssal – eparchen i min berättelse framstår som slug, men också eftertänksam och praktisk, ja krass, och trots sin ålder med en skarp blick och närvaro.
Baserat på prefektyxorna gjorde jag också en design av eparchens symbol med två korslagda faces-försedda yxor och satte den på hans kläder. Kläderna ja. Här har tidigare bysantins klädsel diskuterats, både allmänt och i samband med design för en kvinnas klädedräkt, och jag skall inte uppehålla mig vid det. Helt kort kan sägas att eparchen över sin svartvita chiton-tunika bär sin toga pratexta, senatorstoga. Jag broderade dem schematiskt men rikligt för att visa på hans rikedom och makt, med mönster från kyrkomålningar och bevarade bokillustrationer. På det hela taget är jag nöjd – lärorikt var det som vanligt, och det verkar (av mina sökningar på nätet iaf) också som om inte många har avbildat en eparch eller andra höga bysantinska ämbetshavare på sistone.
Aracaneas Eparch eller Prefekt, med sitt Signum
Andra inlägg på temat Bysantinska studier finns under samlingsrubrikerna
Bysantinsk /Ortodox Arkitektur
————————————————————–
På senare år har redovisningen av detaljstudier av bysans samhälle blivit oerhört mycket lättare tack vare wikipedia – sällan är detta påfund bättre tills in rätt än för studier av det bysantinska , om vilken man kan hitta en rik flora av artiklar. En kort lista av de citerade här innehåller:
”Prefektens bok” från 900-talet, som stadgade reglerna för de gillen som kom under stadsprefektens auktoritet, är en av de främsta källorna till Konstantinopels dåtida stadsliv. Se en introduktion till dess innehåll i http://en.wikipedia.org/wiki/Book_of_the_Prefect
För den som är mogen att gå vidare från Wikipedia rekommenderar jag som vanligt ”Byzantium, the Surprising Life of a Medieval Empire” av Judith Herrin, tillgänglig på Amazon, översatt till svenska med titeln ”Det Bysantinska Riket” på t.ex. Adlibris och Bokus. För hur huvudstaden kunde te sig hade jag behållning av Michael McLagans ”The City of Constantinople” som finns begagnad på Amazon. Konstantinopel och Bysans generellt skildras levande av John Julius Norwich i dennes serie om tre böcker
som rekommenderas varmt. De finns på såväl Bokus (http://www.bokus.com/bok/9780140114478/byzantium/, http://www.bokus.com/bok/9780140114485/byzantium/, http://www.bokus.com/bok/9780679416500/byzantium-iii-the-decline-and-fall/) som Amazon.
Den främsta källan till vår kunskap om byzantinska befattningshavare är arbetet Kletorologion, en lista över kejserliga ceremonier från den mellanbysantisnka perioden som sammanfattar alla ämbetshavare och titlar inom den månghövdade kejserliga hierarkin, skriven av ämbetsmannen Philoteos år 899 (under kejsar Leo VI ”den Vises” styre). Se http://en.wikipedia.org/wiki/Kletorologion för en introduktion av dess tillkosmt och betydelse. Själva Kletorologion finns tillgängling att läsa översatt till engelska tack vare John Bagnell Burys arbete från 1911, ”The imperial administrative system in the ninth century, with a revised text of Kletorologion of Philotheos” och finns tillgänglig via openlibrary http://openlibrary.org/books/OL7109086M/The_imperial_administrative_system_in_the_ninth_century och http://www.archive.org/details/imperialadminist00buryrich
En introduktion till Andreas Papandreou finns i http://en.wikipedia.org/wiki/Andreas_Papandreou
10 04
Detta galleri innehåller 10 bilder.
Efter mina första studier av den sköna Sophia Lorens anlete var nästa steg kroppsstudier, en stöttesten i mina första försök till Zoes figur. Trots att Zoe förekommer under en begränsad del av berättelsen är förståelsen av kroppens form i hennes fall viktigare än för många andra på grund av den rådande klädedräkten, som utretts i […]
31 03
Detta galleri innehåller 8 bilder.
Jakten på ett utseende till den bysantinska Zoe går vidare. Här redogörs för hur ett passande innehavare av Zoes mantel till slut hittades, i skepnad av en av de klassiska filmstjärnorna från 1950-talet och framåt. I första inlägget om jakten på Zoe skrev jag om de övergivna försöken att besätta figuren med aktrisen Barbara Carreras utseende, […]
27 03
Detta galleri innehåller 10 bilder.
En dam av tvivelaktigt rykte, men av intagande skönhet, som vet väl att intrigera i den bysantinska världen och kan sätta såväl stalldrängar som kejserliga prefekter på plats. En sådan kvinna har jag sökt efter för en karaktär till min berättelse, den mystiska Zoe. Zoe är den som lärt krigskaptenen Yakane, en barbarisk otrogen utböling, att […]
Jag skrev i inledningen till de två inläggen om långa stövlar att stövelns historia och förståelsen av deras utseende och syfte utgör en bakgrund för mig för att skapa egna varianter. Här skall jag visa hur en sådan design, som jag också gjort för många andra rekvisitadetaljer, kan se ut.
Design för Corinnas kläder.
Jag hade för flera år sedan skissat på min figur Corinnas reseutstyrsel inför en bild av henne i kamp med en drake. Min uppmärksamhet den gången rörde mest hennes hela dräkt, stövlarna gjordes översiktligt och som delar av en helhet snarare än ett eget stycke i sin egen rätt. När jag började bereda mer detaljerade tablåer och bilder uppstod ett nytt behov av en närmare titt och utförligare design.
Lite retsamt för mig måste jag vidstå att första impulsen till Corinnas boot-design kom från Nicole Scherzinger, den iofs anslående sångerskan i det märkliga strippor-som-sjunger/stönar-iförda-lack-och läder-bandet Pussycat Dolls. Jag har studerat hennes intressanta hawaiiska utseende i samband med ett annat projekt, men kunde inte missa de knasiga boots som hon och hennes bandmedlemmar ständigt flaxar runt med. Nicoles märkliga skodon ser nästan ut som ett slags benskydd, och jag höll just då på att designa detaljer för en rustning till Corinna. Vore det inte kul om…?
Medeltida Ridstövlar
Jag hade redan den gången snabbt nog gått över till att leta efter riktiga medeltida förlagor. Nu hade jag många fler, och med dem som bas bestämde jag mig för satsa på en egen design. Tre krav framstod:
– tidsäkta realism – Inga lackstövlar för S&M bruk där inte, inga höga klackar, inga modernt behandlade material eller design, det måste se ut som något som verkligen fanns
– de måste vara vanlig vildmarksutrustning, utan långsökta extravaganser eller obskyra detaljer. Och inga eftergifter för en specifikt kvinnlig form fick finnas, eftersom Corinna under denna del av handlingen rör sig runt klädd som en man. Stövlarna måste fås att passa ändå.
– funktionen måste styra formen. De måste fungera att rida med, men inför en resa i träskområden måste de även vara bekväma att gå i. Höga men också tåliga, i matt, impregnerat läder som medger rörelse och inte smiter för tätt var ledordet.
Med hjälp av de bilder jag samlade på mig och lite böcker och vägledning började jag från början – hur skulle de grundläggande läderbitarna skäras och vikas, och hur skulle sedan stövelns spännen osv sättas? Jag gjorde en ”ren”, enskild stövel steg för steg, stående för sig själv.
Design utformning Corinnas Vildmarksstövlar
Sedan ritade jag Corinnas figur och satte på stövlarna för att få en känsla för passformen när de satt på benen, med en knäböjd variant för att utforska hur de skulle vika sig eller strama åt.
Corinnas vildmarksboots, figurdesign
Det blev inte dumt, och med den kunskap jag numera har om hur stövlar av olika modeller sitter på kroppen kunde jag ta in en läderkänsla som ser OK ut utan att det blir för modernt – det är fortfarande ett medeltida plagg, vilket märks av t.ex. tåspetsen som är enkelt sammansydd, inte gjord med moderna tekniker. Spännena är vanliga korta skärp, och placeringen av dem fungerade väl för nåbarhet, flexibilitet och rörelsefrihet.
Sist ritade jag in dem som en del av hela den tillhörande vildmarks/reseutstyrseln i en bild som skall bli del av en större tablå. Stövlarna passade väl in med övriga utrustningen, och såg bra ut på Corinna utan att man fått offra de tre styrande principerna.
Gamla Keltiska snörade boots
Den här lilla övningen gav blodad tand och jag har därefter tagit mig för att designa skodonen mer seriöst ínför framtida tablåer och Storyboards – se t.ex. designen av ett par stövlar för den livliga Kati.
De inspirerades av en gammal keltisk design jag hittade, och skall föreställa en vidareutveckling av en mycket mer primitiv grundutformning – i praktiken en delad läderstrut som binds och veckas för att passa med mängder av remmar.
Jag gjorde passformen av själva benet och dess övergång i fotdelen mer tillskuren, och utformade ett system med öglor inspirerade av vissa romerska sandaler, som som skulle göra stövlarna mer justerbara.Resultater blev även här inte helt misslyckat – det ser snyggt ut på henne, utan att göra avkall på funktion, och utan att tappa i ursprunglig och autentisk känsla.
Många andra designs för höga stövlar har tillkommit under mitt arbete med min berättelse, alla med liknande stöd i 1300-talsurkunder och rekonstruktioner från runtom i världen.
Jacks stövlar som redan visats i denna series inledning, är av bysantinskt ursprung i likhet med hans övriga utrustning, passande för mitt fiktiva Konstantinopel, det kosmopolitiska Aracanea. En bit in i berättelsen får den anslående Corinna en slags sagorustning gjord för sig, som hon i sitt orientaliska hemland döljer med bl.a. lårhöga stövlar fästa vid midjan. Det turkiska nomadursprunget till dessa har redogjorts för i del 2. Det är förstås ett utslag av mina preferenser – som tidigare nämnts gillar jag höga stövlar, men det där måste tuktas hårt med källkritikens hårda piska.
Den här lilla utflykten i stövlarnas värld ger en inblick till ännu en av kinksen med min metod – istället för att bara rita av en stövel måste jag tränga in bakom hela fenomenet och bli en fan av moderna Emilio Pucci… man får trösta sig med att det iaf är lärorikt. Liknande studier av framför allt klänningar, men också manstunikor, turbaner, mantlar och byxor har gjorts och kommer att redovisas här vad det lider.
←Föregående: ”Återkomster – Långa Boots del 3”
12 03
Detta galleri innehåller 15 bilder.
Kavalkaden av märkliga återkomster ifråga om kläder fortsätter, med en detalj som redan Terry Pratchett (”The Light Fantastic”)ironiserade över var märkligt populär inom Fantasy-genren. Nu är den här, och inte bara på gatflickor á la Pretty Woman. Den höga stöveln har gjort sin återkomst. Den höga stövelns definitiva återkomst på catwalken och snart på var kvinnas […]
Neurotiska och flirtiga New-Yorkkvinnor, banbrytande artister, strippor, en iskall industri och en ful ankunge – alla spelar de roller i del 3 i serien om höga stövlar, som tar stövelns utveckling från 90-talet in i vår egen tid.
Föregående delar i denna serie finns här (del 1) och här (del 2).
Det man kan ta med sig från en film som ”Pretty Woman”, bortsett från dess absurda och förljugna story, är att en prakttjej eller självständig kvinna kan bära klassiska attribut för en ”dålig kvinna”, såsom höga stövlar, utan att vara en dålig person, och få prinsen och hela kungariket på det fåniga slutet. Det kan låta idiotiskt, men det här var på 90-talet fortfarande lite vågat, och kunde bara ske på vissa bestämda arenor, som popkulturens eller filmens värld, och under vissa ironiska eller speciella förutsättningar. De förutsättningarna kunde dock tänjas på, och utvidgas mer och mer.
Cynthia Nixon har höga boots...
Ett tydligt exempel på detta är TV-serien ”Sex and the City”, som ju ansågs vara mycket ”vågad” i USA när den fick premiär 1998. De fyra karaktärerna bär under loppet av seriens 8-åriga historia alla upptänkliga accessoarer av mer eller mindre smakfullt slag. Som skyltfönster för mode och trender kom serien att bli ett betydande fenomen, speciellt när den befäste sin ställning på 2000-talet. En omsvängning skedde i serien, där de från början intressanta och självständiga karaktärerna blev mer och mer platta och konventionella, men deras garderober och skohyllor mer och mer fantasifulla.
...liksom Sarah Jessica Parker
En av de accessoarer som vägde tyngst var vilka skor hjältinnorna (eller, nåja) bar. Och bland de många knasiga och extremt opraktiska skodon som de plågade sina fötter med fanns också höga stövlar, av finaste märke förstås. Sensmoralen är: visst, stöveln är fortfarande ett extravagant plagg med sexuella konnotationer, men en ”frigjord” kvinna kan bära dem, utan att vara fnask, speciellt om de är dyra och har rätt logga på sig. Detta var ingen slump, utan många faktorer verkade i samma riktning.
Bakom kulisserna satt modeskapare och modehus som Versace, Chanel och Thierry Mugler redan på 90-talet och insåg att fotmode inte skilde sig från modet i övrigt i sin ständiga flåsande jakt på sensationer och tendens att återanvända symboliska eller subkulturella attribut. Stöveln dök allt oftare upp i olika sammanhang i TV och film, alltid med en märklig nimbus av, tja ”stygghet” i sig. Men det var en snygg stygghet. Se t.ex Gisele Bündchens lesbiska skurk i den amerikanska versionen av filmen ”Taxi” – där kan man snacka om att slå många fetischflugor i en smäll – mode, brudar med eldvapen, biljakter, en supermodell, lite kinky sexualitet (nåja) och – höga boots.
Gisele Bündchen som stövelklädd badass i "Taxi"
Den höga stövelns genombrott, och beviset på att det skett ett slags paradigmskifte sedan 80-talet, utmärks alltså av att aldrig skulle kunnat återkomma på bred front om den inte samtidigt behållit ett stråk av ”stygghet” med sexuell innebörd. Detta framgår ännu tydligare när vi iakttar musikvärlden, en sfär där den ”lagoma” provokationen lyfts upp till en konstform.
Madonna bär upp sina hooker boots
En sångerska som alltid haft ett gott öga till vad som är på gång och konsekvent legat på en just lagom ”vågad” och extravagant framtoning är Madonna. Hon hade använt sig av hooker boots förut, men då främst för chockverkan – då, på 90-talet, var de stövlarna forfarande ren fetisch och allmänt opassande, och syftade inte till att vara trendsättande, snarare tvärtom – de skulle kittla med sin opassande framtoning, inte lända till efterrättelse.
Madonna i scenstövlar 2004
Men nu var det 2004 och för sin ”VIP”-turné tog Madonna på sig en anmärkningsvärd hög stövel som såg ut som en slags ”best of the high boot” sammanknådad till ett. Av svart läder (förstås), med snörning, hög höjd, hög klack, och nitliknande detaljer hade den allt som varit vågat i det förgångna och skulle ha ansetts opassande obskyrt 10-15 år innan.
Men ingen förfasades, tvärtom – det var vågat, det var man ense om, men också…helläckert. Alla ville kopiera det. Madonna hade gjort det igen – hon tog upp acessoaren höga stövlar igen
Rihanna shakes her boot(y)
precis när det var moget att bli ett massfenomen, och det plagierades och fördes snart ännu längre av varje artist som ville ha en vågad och sexuellt utmanande stil, som Rihanna, Lady Gaga, med flera i samma anda. Precis som den bara magen, de synliga underkläderna, jeansen med hål och annat som lanserats som lite ”edgy” i det förgånga har den höga stöveln brutit igenom en vall och behållit ett kittlande drag samtidigt som den appellerar till en bredare skara. Det säger också mycket om samtidens blaserade syn på exhibitionism och sexuell kittling att stripporna med mikrofon i Pussycat dolls, vilka i det förgångna knappast skulle varit ett passande skyltfönster för att marknadsföra produkter, numera inte bara kan vifta på rumpan för utsålda hus iförda extrema stövlar utan tjäna mycket mer pengar på ett eget, just det, skomärke. Hooker boots for the people! liksom.
Pussycat dolls does the fetisch
Det kan verka paradoxalt, men faktum att lättklädda, men ändå breda artister koketterade med den höga stöveln samtidigt som stilmedvetna kvinnor bar allt högre boots av finaste märke skapade just den spänning, den dubbeltydighet som ett objekt behöver för att bli riktigt lockande. På 60-talet hade dubbelheten bestått i att stöveln förvisso var lite kinky men samtidigt bars som ett tecken på en ny frihet. På 2000-talet blir stöveln ett tecken på att en tillräckligt stilmedveten kvinna med hjälp av starka varumärken kan höja sig över stövelns inneboende ”stygghet” – de blir i sig märken för en slags elegant exhibitionism.
Catwalken 2009, med lårhöga stövlar i alla väderstreck
Jennifer Lopez på premiär...
Den här genomgången visar också på hur viktigt det är med ”rätt” personer som anvisar riktningen när ett fenomen är moget att bli bredare. I den höga stövelns fall har vi stött på sådana som Nancy Sinatra, Jane Fonda, Madonna med flera bärare som gett ett plagg vidare betydelse och attraktionskraft. Men där finns också sådana som Patricia Field, kostymören i ”Sex and the City”, som också var också ansvarig i ”Djävulen bär Prada”, och vars förståelse av den moderna kvinnans konsumtionsmönster går igen i vad hon använder för accessoarer.
Maria Sharapova på lansering...
Det som Patricia Field och andra med henne intuitivt insåg var att den höga stövelns moderna konnotationer av lagom djärvhet, en önskan om att visa upp sig, och känsla för dyrköpt stil passar perfekt för nutiden.
Det passade också perfekt för de starka kommersiella mekanismer som arm i arm med trendsättarna blev intresserade av att damma av den gamla hooker booten. Genom att lyfta in de höga stövlarna i the mainstream kunde man skapa ännu en massmarknad av ännu en accessoar för olika prisklasser och ambitionsnivåer.
Genomslaget för the brand image, varumärkenas konceptuella budskap med dess mix av förväntingar och identitet i konsumtionssamhället, gör sedan stövlarna till ännu en bärare av ett varumärke som konsumenten kan haka upp sin identitet på.
Den moderna kändiskulturen där celebriteter kan ägna sig åt litet av varje, eller ibland ingenting alls, men ändå synas överallt, gjorde uppdraget lättare än det skulle varit i det förgångna: så snart kändisar av olika halt började bära stövlarna på premiärer, lanseringar, på krogen och på sina kaffe-latte-rundor hamnade bootsen i blickfånget.
Hjälpta av de profesionella kännarna och en mediekultur som gärna lånade sig för att skapa ännu en möjlighet till annonsintäkter kunde industrin således ta tag i de förbjudna S&M-bootsen och göra dem till rumsrena, moderiktiga stövlar för moderna kvinnor.
Det här blir prinsamt klart när man ser en film som ”Djävulen bär Prada” bara två år efter att ”Sex and the City” lades ner (2006). Här bar hjältinnan Anne Hathaway just höga stövlar av dyrt märke som delar av en chic och moderiktig persona som hon vill bygga upp i motsats till det återhållna och oglamourösa jag hon har i filmens början. Filmens moralkaka, att man inte skall sälja sin själ för det ytliga och blablablaaa överskuggas totalt av det faktum att hon trots allt behåller sin nya stil och flärd på slutet. Till vilken de höga bootsen numera hör, till skillnad från på ”Pretty Womans” tid.
Utvecklingen sedan 80-talet kan sammanfattas som att Julia Roberts tog av sig bootsen för att bli en sagoprinsessa, medan Anne Hathaway tar på sig dem för att göra detsamma. Det sistnämnda är mycket bättre för kommersen, vars dörrar kan öppnas för att släppa in de hungriga köparna i jakt på en snygg sko för att bättra på sina skamfilade jag.
Rent hantverksmässigt har de kvinnliga höga stövlarna vid det här laget förlorat varje drag av praktisk funktion. De är regelmässigt försedda med höga, smala klackar, och deras ”tuffa” utseende döljer massproducerade och omtåliga material, konstfärdigt bearbetade i vissa fall men utan något gemensamt med forna tiders väderbitna benläder.
Fashion Week, NY 2011. Snygga stövlar men… tjejer, ta på er 10 kilo, för tusan!
Den höga stöveln har alltså gjort en dubbel återkomst. Från att ha varit ett manligt praktiskt och krigiskt plagg blev den på 60-talet en befrielsesymbol för kvinnor, och efter 80-talets backlash är den nu på 2000-talet åter tillbaka som en prydnad för var kvinnas..ben. För dem av oss som gillar höga stövlar på grund av deras historia, profil, framhävande av benen, knarret av läder och allmänna tvetydighet är det bara att tacka och ta emot, så länge det nu varar. Min enda tunga invändning mot dagens höga stövel skulle vara att den i nutidens anda så ofta förses med stilettartade klackar som misshandlar kvinnornas stackars fötter på ett helt onödigt sätt.
Denna vindlande resa i den höga stövelns historia motiverades ursprungligen av mina egna studier av höga boots för avbildningar i en medeltida miljö. Man kan se det som en stor utvikning, men i sista delen skall som en slags epilog mina egna försök på stöveldesignens område läggas fram.
← Föregående inlägg ”Återkomster – Långa Boots, del 2”
Nästa: ”Långa Boots, del 4 – Egen stöveldesign ”→
25 02
Detta galleri innehåller 24 bilder.
Detta är andra delen i en studie av den höga Stövelns utveckling. Del 1, ”Återkomster – Långa Boots” tog upp stövelns tidiga utveckling. Denna del rör den era där Stöveln blir laddad av positiva och negativa innebörder efter 2a världskriget och fram till slutet på 80-talet. Som vi såg i del 1 av ”Återkomster – Långa […]
In medias res, kallas det när man kommer in mitt i handlingen, och det var således mitt i steget som behovet av teckningar går över från en statisk tablå av en typ som visats mången gång här, och via enskilda teckningar blev till en regelrätt serie storyboards som visar hur jag tänkt scenen i sin helhet med vinklar, betraktelserörelser och inzoomningar som om det vore en film som skall göras…fast det är det ju inte.
Detta är del 3 i en serie om användandet av teckningar och storyboards för att klarare se handlingen i en berättelse. De tidigare delarna finns här (1) och här (2).
Som framgick av del 2 hade den hårfagra Corinna börjat skära av sina långa lockar på anmodan av överordnade mansfigur och herre, den bistre Yakane. Här bröt tablåsystemet samman, och behovet av att närmare följa handlingen ledde in på en reguljär storyboard.
Först kan det vara på plats påminna om att Corinna och Yakane kommer från mellanöstern där håret av tradition är laddat av symbolisk innebörd. Speciellt för en kvinna kan håret ofta vara själva tecknet på hennes femininitet: det är därför slöja och huvuddok är så laddade plagg. Att tvingas klippa av sig det är en gränsöverskridande akt av djup betydelse, med innebörder som självutplåning och djup förnedring. Nu talar jag om kulturell sedvänja och refererar inte till de många knasiga bud för kvinnors hårs längd som diverse charlataner till religiösa ”auktoriteter” slänger ur sig med sådan lust, med stöd i ett eller annat citat i sina magiska böcker. Sannerligen, det bästa sättet att komma undan med vilka dumheter som helst, som Christopher Hitchens brukar säga, är att kalla sig präst (eller pastor eller rabbi eller imam).
Nåväl.
Jack och Corinna
Karaktären Jack har stått och tjuvlyssnat på det spända samtalet mellan Yakane och Corinna. Efter Yakanes uttåg kommer han in och ser Corinna som sammanbitet och lite krampaktigt skär av sig sitt hår. Även om Jack långt ifrån är någon gentleman blir han närmast förfärad. Det här är ett skeende som är svårt att illustrara med både ord och stillbild – Corinnas hårda spända rörelser, svepet med kniven och håret som faller mot marken…man vill ha en kamera, inte en penna i det här läget. Som en studie i personteckning och mimik var det dock meningsfullt, och jag fick hejda mig halvvägs in från att göra det till en riktig teckning. Figurerna gjordes med blyerts och viss skuggning, men bakgrunden gjordes schematisk.
Nästa bild är en blick på Yakane när han enligt texten gått ut ur rummet och ner för trappan och vänder sig om i ett ögonblicks tvekan när han svagt hör att Jack talar med Corinna på övervåningen. Han anar svagt att något blev fel där, att han behandlat sin kvinnliga skyddsling orättvist och kunde skött saken bättre. Men han vänder inte tillbaka, utan rationaliserar kärvt bort det hela.
Yakane i trappan, perspektivstudie
Jag tänker mig det där som en kontinuerlig åkning där blicken följer Yakane ut genom dörren och ner i trappen, på ett sätt som trycker på distansen, på avståndet mellan honom och hans kvinnliga skyddsling. Rörelsen i bilden förstärkts av det starka perpspektivet i blickriktningen nerför trappan. Jag valde en tuschbaserad teknik, för ökad tydlighet – effekten blev i efterhand lik Frank Millers svartvita scenerier i tex ”Sin City”. Med en ram runt blir det verkligen likt en serieruta.
Däruppe har Jack, som inte lyckats få Corinna att avstå från sin hårstympning icke desto mindre i en av sina ljusare stunder övertalat henne att låta honom göra det hela. Varpå han klipper Corinnas hår så att det ser mer ut som en mans, även om han sparar en del och inte rakar det kort direkt. Corinna låter sig klippas, till synes stum, med ansiktet tomt på uttryck.
När Jack är färdig kommer Yakane in, och hans mörka och hotfulla närvaro visas genom att bara ögonen framträder. Han nickar bara när han ser resultatet. Corinna reser sig, och man ser hennes ansikte när hon utan att göra en min tar sina saker och går för att göra sig i ordning. Det här är klassiska storyboards – snabbt tuschade, översiktliga bilder som visar huvudpoängen i skeendet och hjälper mig fram till beskrivningen i texten. Vägvalet görs tidigt – man avstår från för många detaljer och trycker på figurernas position och ett sceniskt snarare än individuellt intryck.
Skillnaden mot en skiss till en mer bearbetad bild framgår av den sista bilden på Corinnas ansikte – de lite uppförstorade anletsdragen blev bra, liksom frysta och sammanhållna men antydande en underliggande sorg och tomhet. Utan sin tidigare jätteman av hår ser hon förminskad ut, och de ojämna, korta resterna har något härjat och drabbat över sig. Frestelsen att fortsätta och bygga ut skissen till en hel bild är stark, eftersom den förutom sin ansats ger en slags inblick i karaktären. Corinna är verkligen en mycket sammanhållen person, värdig i sin självkontroll som döljer djupa källsprång av känslor, och det är förstås intressant och en utmaning att försöka göra hennes imponerande gestalt rättvisa.
Som framgår av allt meckande är det här en viktig scen som skall visa på många saker: dels figurernas karaktär, men också den kulturella underordning som en kvinna var tvungen att foga sig i, även en så stark som Corinna och som skapar barriärer mellan karaktärerna. Sedan också oförmågan att kommunicera och ta in andras reaktioner som är karaktäristisk för Yakane i detta skede av berättandet. En sak som är svår att få tag på med statiska teckningar, är att över hela denna scen finns något olycksbådande, hotfullt till och med. För underliggande i Yakanes och Corinnas korthuggna samtal och vad som sedan händer finns faktum att båda kommer från det märkliga Kiralatet, slavhärskarnas land, där hierarkierna är mycket hårda och man lyder order utan att tveka. I texten kan dock Jack, som avlyssnar det hela, sätta ord på denna stämning.
Så varför inte bara skriva om det, med tanke på de många nyanser som bilder helt enkelt inte kan göra rättvisa?
Därför att trots allt finns det mycket i kroppsspåk, i minspel med mera som först blir tydligt när man tvingar sig att avbilda det. Det skärper blicken, fokuserar på det väsentliga samtidigt som det avslöjar detaljer som man annars inte skulle tänkt på, detaljer som sedan kan användas för att markera viktiga inslag i berättelsen.
Hela scenen ovan hade sitt ursprung just i en fundering om hur Corinna ser ut och framstår för omvärlden, och vilka problem det kunde medföra i en realistisk 1300-talsmiljö. Corinnas utseende är omsorgsfullt valt – förlagan till hennes gestalt är den sagolikt vackra modellen Samantha Dorman på 1990-talet – och mycket viktigt, eftersom hon är en av huvudpersonerna i den fortsatta berättelsen. Omfattande studier av hennes ansikte, kroppsform och i olika former av kläder finns och tillkommer ständigt (och kommer att redovisas här i framtiden). De visualiseringarna visade dock på problemet – Corinna är för vacker, för iögonfallande i det samhälle som berättelsen utspelas i, och skall man hålla fast vid utseendet måste det få konsekvenser för historien. Dett gav i sin tur gav upphov till intrigtrådar och djupare personteckning, och nya teckningar i en accelererande spiral.
Studie av Corinnas ansikte för storyboard
Alla åberopanden av fördelarna och det fruktbara med min metod kan dock inte dölja hur tidsödande och splittrande processen ovan är. Kanske är det ett tecken på en obotlig junkie med beslutsfobi att inte kunna ge upp det ena till fördel för det andra, och koncentrera sig på en sak. Otrevliga frågor snurrar ibland i mig: är berättelsen en insvept ursäkt för att få motiv till teckningar, eller är tecknandet en flykt undan begränsningarna i språklig bemärkelse – jag kan ändå inte skriva värt något, men här iaf en fin teckning?
Jag vet inte. Kanske. Men kanske är det sådant som hör till när man åtar sig ett stort och ännu delvis okänt projekt som man inte vet hur och om, man skall bringa till slutförande.
En sak vet jag: språk och bildskapande är båda vägar till ett slags seende, instrument för fantasins förmåga att bebo och utforska det som inte är, att skåda bortom barriärerna. Som mina ledsagare tar jag dem i handen och låter dem föra mig in i berättelsens värld, utan att kunna välja bort någon av dem. De kommer förstås att stanna och tjafsa vid varje vägskäl, men det får man ta: förr eller senare går det framåt, närmare berättelsens avtäckande, sådan den nu blir. Så skall de båda, Ord och Bild, bringa denna ohyggliga födsel ut i världens ljus.
← Förra delen ”Om teckningar och Berättande del 2”
Efter vårt första nedslag i den Bysantinska/Ortodoxa världen och dess inspirerande kultur kommer turen nu till Islam, som under min studerade period under 1300-och 1400-talet var en värld av ett helt annat slag än idag: mäktig, vittfamnande och internt sett enormt varierad.
Som i fallet med studiet av Ortodox visuell kultur i inlägget Konstnärliga Källor – Bysans och den ortodoxa Världen, ligger tonvikten vid hur kvarlevor i form av bilder, illustrationer och andra kulturella artefakter tolkas och bidrar till att illustrera och visualisera folk och scener från denna period och kultur.
Mina studier av Keffiyeh-dok från källor
Den första uppgiften för den som vill visualisera världen är att lära känna den – så hur såg konst, kultur och den vidare världen ut i Islam för ca 700 år sedan?
Allahu Akbar – Gud är Större
Den muslimska världen utgör under min studerade tid den geografiskt största och mest vittfamnande av de religiöst baserade axiomen eller kulturella traditionerna. Sedan profeten Muhammeds tid på 600-talet hade Islam sträckt sig ut och dominerade runt år 1300 stora trakter av västra Asien och Nordafrika. Islam hade inte på många hundra år utgjort en enhet i något politiskt eller religiöst hänseende: efter det universella sunni-kalifatets förfall på 900-talet hade det splittrats i mängder av riken, en parallel riktning av Islam i form av shia-islam hade utkristalliserats, och inom bådas vida ramar grasserade sekterna. Trots det fanns en kärna inom sunni-islam som förblev sammanhållande, en tradition som överlevde både korstågen från väst på 1100 -och 1200-talen och, vilket var viktigare, den stora mongolanstormingen och förstörelsen av de sista resterna av det abbassidiska universella kalifatet i Bagdad på 1250-talet. Inom ett par generationer var de nya asiatiska härskarna omvända, och en reaktion av militärt slag hade skett inom det centrala Islam, som ledde till organiserandet av arméer av nytt och mäktigt slag. Dess främsta företrädare var Mamluckernas märkliga sultanat där ett härskande kast baserat på slavar tränade som elitsoldater besegrade alla – västerlänningar, mongoler, armenier, beduiner eller nubier – som var enfaldiga nog att möta dem i fält. Trots sin fragmentering hade Islams expansion inte mattats, utan fortsatte ner i centrala och Östra Afrika, djupare in i Indiens subkontinent, och inåt stäpperna i Ryssland och Centralasien där de mongoliska khanaten snabbt omvände sig till dess lära. Och vid Bosporen, inom synhåll från det legendariska Konstantinopel, stod en obemärkt emir vid namn Osman (Othman) och hans följeslagare redo att ta språnget över till Europa…
Islams Värld och utbredning med makt- och kulturcentra ca år 1300
Islams kulturella hegemoni var enorm och överväldigande perioden fram till denna tid, och tur var det. Till skillnad från anhopningarna av västliga kristna barbarkonungar och den ortodoxa kyrkans trögrörliga massa utgjorde Islam en öppen och dynamisk kulturell sfär där impulser kunde färdas från den ena sidan till den andra. Det kan vara på sin plats att påminna att min studerade period just utmärks av att Islams värld ännu var överlägsen västern ifråga om tillgång till vetenskapliga och filosofiska texter och kunskap generellt – mängder av processer, produkter och uppfinningar från Islams länder som spriddes ut över världen under perioden vittnar om detta.
Sfäriskt Astrolabium, arabisk uppfinning från 1000talet, ex från Indien 1700tal
Den hellenska och persiska traditionen levde vidare inom hägnet för denna övergripande civilisation – inte mycket av det antika greklands filosofi skulle ha överlevt om inte kaliferna och de lärda bevarat och kommenterat den för eftervärlden. Fröna till en senare relativ stelning fanns redan där, men ännu var Islams värld troligen den kulturellt mest öppna och inklusiva av de stora kultursfärerna, med ständiga impulser från nya folk som omvände sig och det på den tiden unika flödet av rättslärda och bildade män som for fram och tillbaka och verkade längst Islams hela vidd, med de heliga städerna Mecka och Medina som andligt centrum och stora metropoler som Bagdad, Tabriz, Damaskus och Kairo som kulturella nav där patronskap och ambitiösa projekt kunde se dagens ljus.
Inom Islam kom en växelverkan mellan religiös sedvana och impulser från hellenism och persisk kultur att prägla framväxten av en avbildande och visuell konst. Islam införde ursprungligen hinder för verklighetstrogen avbildning, det nu så berömda ”bildförbudet” som kom att verka starkt återhållande på avbildningar, speciellt av människor. Hellenistiska statyer och persiska monumentalmonument och dessas estetik övergavs till förmån för mer abstrakta former av dekoration. Den här sortens restriktioner var inte unika under perioden – den hade rötterna inom den judiska traditionen, och hade också en parallell i den ikonoklastiska perioden i Bysans. Det är dock viktigt att påpeka att ”bildförbudet”, oaktat olika muslimska auktorers grävande efter stöd i rättskällorna, aldrig varit absolut i den muslimska världen. Det främsta föremålet för dessa bestämmelser var att förhindra dyrkan av beläten och avgudar, dvs de riktade in sig på en religiös betydelse av det avbildade. Inom Islams hägn fortsatte dock traditionerna från Grekland och Persien att bära frukt, och därigenom uppstod genrer med mindre religiös innebörd, där illustration och bildkonst kunde fortsätta att verka och utvecklas.
Arabiska Skrivstilar – copyright M. Sakkal 1997
Följden blev lustigt nog att det religiösa motivet, som så starkt präglade t.ex. den bysantinska världen, inte alls var lika starkt inom muslimsk avbildande konst under denna tid. Det var konstarter som kalligrafi, abstrakt dekoration av tyger och skrifter och arkitektonisk utsmyckning som tog sig an de religiösa motiven. Speciellt bruket av kallifgrafi nådde höga höjder inom Islam och kom att vidröra direkt avbildning. De arabiska bokstävernas flödande form passar väl för detta, och en mängd olika skrivstilar av dekorativ art utvecklades som gjort den arabiska kalligrafin till en av de främsta dekorativa konstarterna. Det främsta bruket av avbildning kom således att ske bortom de religiösa och publika monumenten, och istället riktas in på dekoration för konsthantverk samt som illuminationer, dvs illustration av texter i böcker där böckernas framställning fick styra valet av motiv.
Gravyrrelief på Mamlukisk metallskål – notera mamlukiska krigare och jaktdjur
Min studerade period sammanfaller just med en blomning av muslimsk avbildande konst under mamlukerna (1250-1517) liksom deras ärkefiender de persiska il-khanerna (1258-1340) och dessas efterföljare. Framåt 1000-talet hade flera särskilda stilar och skolor uppstått i främst Syrien och Iran, och nya impulser från Centralasien befruktade ytterligare avbildningskonsten efter denna tid. Bilder började dyka upp på mattor, keramik, skålar och andra dekorerade ytor, och under mamlukerna nådde t.ex. emalj- och gravyrkonsten en framstående nivå och utgör nu en viktig källa till kunskap om tiden.
Mongoliska krigare i Iransk illustration, 1300-talet
Alexanders död från Shahname, 1330-talet – bas för senare mattmönster
I Iran kom det persiska måleriet att utvecklas speciellt inom ramen för illumination där historiska verk (se ovan) och böcker med sekulärt och mytiskt innehåll kom att dominera: se t.ex. det persiska nationaleposet Shahname med dess många förislamiska hjältar, som Rostam och Alexander den Store. Under denna tid kom också anknytande dekorativa former som de berömda persiska mattorna att utvecklas vidare till den unika konstform de är idag. Det fanns en klar överlappning, där mönster och avbildningar som passade för böcker överfördes till textilier och vice versa.
Muhammed med änglar, Siyer-e-Nebi, ottomansk 1500-tal
Det persiska måleriet kom starkt att påverka utvecklingen av måleri i det Ottomanska riket. Där tog miniatyrerna steget in i den religiösa sfären där de kom att utvecklas på ett sätt som närmast är att likna vid de storyboards eller tablåer som jag själv sysslar med: det finns en mängd bevarade illustrationer av främst profeten Muhammeds liv och leverne från 1500- och 1600-talet, med honom karaktäristiskt avbildad med grön kaftan, heltäckande slöja och en brinnande gloria, ofta i samtal med änglar och andra mystiska varelser. Den perioden ligger utanför min här studerade tid, men är ändå intressant för t.ex. inblick i hur man tänkte sig änglarna, och som slagträ mot alla idioter på diverse kanter som svamlar om Islams ”bildförbud”.
En annan genre där teckning och måleri blomstrade inom min period var inom vetenskapliga verk, av vilka den muslimska världen var välförsedd under denna tid. Inom vetenskapens sfär kringgicks inte bara bildförbudet utan även andra kulturella tabun, t.ex. med hänsyfting till nakenhet. Se exempelvis illustrationerna till Sharaf ed-Dins (1385–1468) medicinska handbok ”den kejserliga kirurgin” (här i ottomansk upplaga fr. 1466), som inte duckar för nakenhet och genitalier i syfte att illustrera en medicinsk åkomma och dess behandling.
Adam och Eva, persisk illustration 1294-1299
Det trots allt framväxande muslimska måleriets estetik kom, precis som hos Bysans konst, att präglas av en annan dagordning än att framställa verklighetstrogna avbildningar. Notera följande illuminationer. Ett exempel är scenen av Adam och Eva från ett syriskt manuskript, där båda är betydligt exponerade, men schematiskt framställda, dock med klart markerade asiatiska drag i en turko-persisk tradition som såg dagens ljus i den seldjukiska (turkiska sultaner av Iran, Syrien, Mesopotamien, Centralasien och Anatolien på 1000 -till 1100-talen) perioden. Kontrasten med de mycket mer realistiskt återgivna fåglarna och blommorna i bakgrunden visar på att framställning av just människor präglades av symbolik och inte syftade till verklighetstrogen avbildning.
En byggarbetsplats -illumination av Kamal-ud-Din Bihzad
Illuminationer präglades som sagt i hög grad av ickereligiösa teman och avbildar ofta jakt och processioner, men även vardagsscener. Den rika illustrationen av en byggarbetsplats visar män i ovanligt varierande poser och grader av påklädning inom ramen för en typisk vardagsscen. Illustrationen är rik på information om hur en sådan avbildad händelse kunde se ut, och ger massor av input för kläder, redskap och själva arbetets gång. Det är trots det mycket svårt att urskilja kroppsliga detaljer – det är helt enkelt inte illustrationens mål. Istället syftar den till att visa en scen, en idealiserad helhet där kulör och komposition troligen är viktigare än verklighetstrohet. Notera den totala avsaknaden av skuggor, och det tillplattade perspektivet som möjliggör att visa en större och tydligare enhet – skulle avbildningen vara strikt realistiskt skulle överblicken förloras eller perspektivet dölja många detaljer som nu kan skildras i en och samma bild.
De ovan nämnda ambitionerna för måleri och avbildningar inom Islam är viktiga att komma ihåg när man betraktar källorna. Olikt i Europa efter rennässansen kom Islams konst inte att utveckla någon stark fäbless för realistisk avbildning av människor eller perspektiv – färg och klassisk komposition sattes även framgent i högsätet. Oavsett vad man tycker om detta är det faktorer som man måste ta hänsyn till när man studerar dessa bilder med avsikt att bilda realistiska illustrationer på samtida källor.
Efter denna genomgång av källorna från tiden för min studerade period, och således det råmaterial som jag har att göra med när jag skall avbilda saker och ting från den perioden skall fokus flyttas till deras användning. I del 2 av ”Konstnärliga Källor – Den Muslimska Världen” ligger fokus på hur jag extrapolerat källornas stiliserade bilder till egna teckningar och tablåer för framför allt bruk i min pågående bok, men också för andra historiska illustrationer.
←Föregående: ”Den Ortodoxa Världen”
Fortsättning följer → (kommer)
En ny tablå av den typ som jag använt som stöd för min berättelse introducerar den viktiga karaktären Corinna, samtidigt som vägen över till mer snävt definierade storyboards börjar trampas upp.
Detta är del 2 i en kort serie om bruket av Storyboards för att skriva en bok. Del 1 finns här.
Arbetet med tablåer och storyboards illustreras väl i en scen jag valt, där i princip alla element av bildstöd som jag brukar är närvarande: utseendestudier (för Corinna), tablå för kläder och miljö, enklare teckningar, skisser, samt riktiga storyboards. Det enda som saknas är en arkitektonisk skiss.
Scenen är från kapitel 2 av min berättelse, benämnd ”Staden av Guld”. Staden ifråga är Aracanea, min version av 1300-talets Konstantinopel.
Corinna drar på sig reskläder - Monterad Skiss
Där gör sig karaktären Yakane redo att med en av de kvinnliga huvudkaraktärerna, hans landsmannina Corinna, anträda en lång och farofylld resa. Corinna har ställt sig under Yakanes auktoritet, och det är på det villkoret hon följer med. Det här har viktiga kulturella implikationer vilka antyds av texten. Genom att underkasta sig Yakanes domvärjo gör hon sig i praktiken till hans slav, han blir hennes ata eller sahib, hennes ”fader-herre”.
Yakane ser med ogillande på att den högresta Corinna är för uppseendeväckande, för kvinnlig i sin utstrålning, och befaller henne att ta på sig praktiska och icke iögonfallande reskläder av manssnitt för att tona ner sitt utseende.
Någonstans i den här bildserien måste det finnas minst en mer seriös teckning, och det är kring arbetet med dem som man kan lägga in detaljer från research som kläder, artefakter och miljöinslag. Här kan man också försöka sätta i praktik, alternativt mejsla ut, visuell personlighetsteckning och andra mer subtila element. I den här scenen är den mer noggrannt utförda teckningen den första, som inleder skeendet.
bysantinska kläder
Den första delen av det här skeendet har jag alltså illustrerat i vanlig ordning, med en regelrätt teckning som visar personerna som de verkligen ser ut, och än viktigare, är en studie av deras kläder och annan utrustning. Här är plaggen baserade på min research i tidens och regionens (1300-talets Bysans och Anatolien) klädedräkt och skodon. Ett exempel från mitt bildbibliotek synes till höger. Corinna bär således en bysantinsk mantel, och under en överdragsklänning med knappar (en turkisk uppfinning) över en bysantinsk tunika. Det här är kläder hon hade innan hon mötte Yakane.
Två andra detaljer tilldrog sig mer uppmärksamhet: Corinna har seriösa ridstövlar, höga upp till knäna och sydda i en enda symmetrisk form, dvs utan veck och spännen, och med en definitiv, separat klack. Det här var ett skodon som inte fanns i västerlandet i början på 1300-talet, utan också ett turkiskt påfund som börjar sprida sig i just bysans.
Medeltida Huva
Över sin tunika får Corinna en speciell huva att bära, med läderrundlar påsydda för att tynga ner kanterna, vald för den adderade fördelen att de bidrar till att dölja hennes barm. Vissa av de där klädesdetaljerna har funnits i medvetandet i flera år och kom till just genom arbetet med bilder. De som sett inlägget med arbetet till bilden ”Corinna och Draken” har sett utkast till några av dem redan.
Grundteckningen gjordes med blyerts och mjuka kolpennor och jag skapade en variant med lätt rendering för ljusets skull (se nedan). Fokus ligger på Corinnas kroppsställning och mimik, som är osäker och avvaktande, hon söker Yakanes blick och undrar om han är nöjd.
Corinna får reskläder, lätt ljusbehandlad
Yakane avvisar Corinnas kläder & hår
Yakane är dock inte nöjd. Han förmanar Corinna att komma på något ytterligare sätt att göra sig mer diskret, annars kommer det inte att fungera, det vill säga hon kan inte komma med. Han antyder något om hennes hår, som verkligen är mycket vackert och iögonfallande (de bilder som här föreligger framhäver inte alls detta, men det framgår förhoppningsvis i en utseendestudie som snart kommer ut). Han säger något bistert om saken och tågar ut ur rummet, som framgår av teckningen till vänster.
Den är gjord med bläckpenna och står lite mellan en storyboard och en teckning – trots att den var snabb och översiktlig arbetade jag lite med Corinnas siluett genom klädvecken, liksom hennes rika hårsvall. Vinkeln är sådan som jag ser det hela, underifrån, i en slags undergiven position som svarar mot den form av underkastelse som skall komma.
För vad som sker är att Corinna tar sin överordnades ord bokstavligt och resolut börjar klippa av sig sitt vackra hår, likt en Jean d’Arc, för att minska sin kvinnlighets attribut. Och med detta tvingar hon också sin skapare att byta verktyg och arbetsmetod, för att rätt skildra betydelsen av hennes handling.
←Föregående del: ”Om teckningar och Berättande del 1”
Nästa: ”Om Teckningar och berättande del 3″→
————————————————-
Historien om Jeanne d’Arc har varit en stark inspiration för mig i många år, ända sedan tonåren då jag fantiserade om hur historien kunde sett ut om män och kvinnor varit mer jämlika även i det förgångna. Dess avtryck är mycket tydligt i min berättelse där en av huvudkaraktärerna, den av Gud berörda Katarina alias Kati, hämtat inspiration från Jeanne. Historien förtäljer också hur Jeanne bar manskläder, även rustning, och klippte sitt hår. Den delen går igen i delar av berättelsen, där Corinna gör likadant fast med andra förtecken än Jeanne. Även Jeanne d’Arcs kläder sådana de framställs i filmen av Luc Besson (The Messenger – the story of Joan of Arc) var en inspiration för kläder och andra detaljer, och kommer att hänvisas till återkommande.
Tre bilder, ännu inte bifogade till något inlägg, lades till galleriet. Två är tuschstudier, en för Kati och Corinna i deras egenskap av krigarkvinnor när de intar en stridsberedd position, och en för Yakane och Corinnas längd gentemot en fellahin (motsvarande en egyptisk bonde) respektive. Den tredje är en tidig färgstudie av mamlukisk utstyrsel: den föreställer mamlukiska officerare av medelrang, och deras färggranna, unika klädsel (en slags uniform kallad kiswa, samma som för religiösa täckelser) med insignier (rank) som visar deras funktioner i relation till sultanens hov.
Med anledning av en artikel om USA:s presidentfru Michelle Obamas inverkan på den amerikanska modeindustrin i tidningen Utblick som jag ombads illustrera fick jag skäl att återkomma till ett ämne som jag ofta grunnat över: de märkliga och skiftande sätt som modeindustrin förhåller sig till makten.
Utblick 4/2010, "Ingen Klapp för Mamma" av Olivia Wronski
Decembernumret av Utblick (nr 4/2010) innehåller den utmärkta artikeln av Olivia Wronski om Michelle Obamas effekt på modevärlden som delvis låg till grund för detta inlägg. En av mina illustrationer kom också med i det numret, som finns tillgänglig som PDF.
Även om bilderna var nya slumpade det sig dock så att ämnet redan hade legat och pyrt i mig ett tag, eftersom det tagits upp i en del andra fora och i samtal om modet generellt: bl.a. en serie tv-sända debatter och intervjuer på den utmärkta tjänsten FORA-TV tog år 2009 upp teman kring kvinnor i politiken, Obama-effekten i amerikansk politik och Michelle Obamas gestalt specifikt: nedan kan några av dessa beses (klicka på bilderna för att komma till respektive film).
FORAtv - Women in American Culture: Female Politicians
FORAtv - Annette Gordon - The Obamas & Race in America
FORAtv Fashion Forward
Michelle Obama rock och matchande kjol
De första programmen satte tonen under året, men det var det sistnämnda som verkligen gjorde mig irriterad. OK att modevärlden är en av de mest skitsnackiga branscherna över huvudtaget, men det finns ju gränser. Frågan ställs: vad vill ni mest, klä (franska presidentfrun) Carla Bruni eller Michelle Obama? En hel hög med modefigurer bedyrar då unisont att det är så ”intressant” att klä en ”riktig Kvinna” istället för Carla Bruni som ”är en modell” och ”modeller är vi vana vid” – underförstått det är tråkigt eller oäkta på något sätt. Förvisso en åsikt man kan sympatisera med. Men vad har hindrat dessa modeskapare att använda sig av eller propagera för ”riktiga kvinnor” i det förgångna? Vem har satt pistolen mot huvudet på dem förut i det hänseendet?
Carla Bruni & Michelle Obama tuschteckning Utblick
Hur kan hyckleriet vara mer påfallande, än att när den förste svarte presidenten och därmed hans likaledes färgade, och påtagligt unga, familj genombryter barriärer och hela landet kokar av Obama-feber, då och inte förr börjar modevärldens kråkor att kraxa om hur fantaaastiskt det är att skapa kläder för en ”verklig” kvinna, som bara rååååkar vara den avgudade presidentens hustru? Jag måste erkänna att jag alltid haft en tagg i sidan till modeindustrins aktörer med tanke på den enorma skada som dessa ställt till med, t.ex. när de upphöjt sina vandrande klädhängare till ideal för hur kvinnor borde ser ut. Men den ohöljda kappvändarattityd som de här människorna visar upp tog min avsmak till helt nya nivåer.
Jag misstänker alltså att en viktig del av den inverkan som Michelle Obamas person haft på modevärlden handlar om sistnämndas servilitet och nervösa önskan att ligga ”rätt” i tiden. De anar en ny trend och beredda att följa den. Bidragande är den överhuvudtaget krypande attityden till den amerikanske statschefen och dennes familj, som lätt ger ifrån sig patetiska vibrationer… när hon började syssla med trädgårdsodling slogs det upp som en stor nyhet, osv osv. Så när hon bär ett modemärke blir det uppenbarligen trendigt. Som Olivia Wronskis artikel i Utblick nämner beräknas mervärdet av att Michelle Obama bär en klädnad eller accessoar vara 2,3%. Det är mycket mer än vad som oftast är mätbart på basis av en enskild reklamkampanj eller celebritetssponsring.
Which bag to choose today?
Två impulser blir tydliga här, dels fascination och kryperi för makten, dels den allmänna celebritetskulturen, som mer och mer lyfter fram ”kändisar” som bärare av livstilsval och företrädare för en hel identitet som marknadsförare är ivriga att kränga. Vilket förstås i sin tur handlar om att identitet mer och mer är något som konsumeras snarare än residerar inuti människor, i form av integritet och värderingar. Det är därför som modeskaparna kastar sig över Michelle, som förkroppsligandet av ett nytt identitetspaket. Allt annat är bullshit. Michelle förstår det där uppenbarligen och försöker göra något smart av det, genom att gynna modeskapare som gör mer ”normala” kläder & acessoarer för verksamma kvinnor (med universitetsexamina och karriär vill säga) snarare än att pråla ut sig som en filmstjärna eller trött societetstant. Tyvärr så minskar det inte konsumtionskarusellen en millimeter – hon gör sig bara till ännu ett skyltfönster för en själ -och ryggradslös industri som inte bryr sig ett dyft om de frågor som hon uppenbarligen själv besjälas av.
Det är förstås i en mening omöjligt att skriva om en celebritet som Michelle Obama utan att själv bidra till hypen. Men efter bakslaget för Obama vid mellanårsvalet till Senaten och Representanthuset har måhända Obama-effekten sett sin högsta punkt, och följaktligen kan vi kanske få se Michelle Obamas lyskraft minska.
Michelle Obama -Vogue Inside the White House
Det ironiska är jag delvis skulle komma att beklaga det, eftersom jag till skillnad från hycklarna faktiskt finner Michelle mycket intressant och värd att hålla ögonen på… fast som en egen figur, inte bihang till en snubbe. Och som möjlig makthavare, knappast modeikon – jag menar, den stil hon framhäver är trots allt mest en form av högre kvalitetspreppy. Det gör också modeskaparnas ”Ooooh” och ”aaaaah” extra fåniga: det är ju verkligen inte originella kläder hon bär, Michelle, hennes stil är snarare rätt proper och återhållen med en klar udd av högre medelklassutsyrsel. Knappast något som rockar världen på sikt, även om hon, och många kvinnor med henne, faktiskt ser bra ut i de där kläderna.
Ovan: Mina alster inspirerade av Vogue-bilden
Nej, det är som en kompetent och tänkande människa som Michelle är intressant. Det är som Hillary Clinton – jag minns diskussionerna på 90-talet med min far, som visade mig på att hon antagligen var den mer intelligenta av henne och Bill, vilket sedan visat sig stämma. Obama är en smart snubbe, men av vad jag läst och hört verkar Michelle vara den mer principfasta och karaktärsstarka av de två. Den amerikanske tyckaren Michael Eric Dyson skojar om att när Michelle blir president kommer Bin laden att hittas på en vecka… fan tro’t, framför allt för att hon än så länge inte verkar intresserad av att äntra podiet och starta en självständig politisk karriär. Men vi får väl se…
———————————————————
FORAtv är en utmärkt tjänst som jag skamlöst pitchar för alla, och som bjuder på en mängd intervjuer, föreläsningar och debatter inom områdena politik, vetenskap och kultur, med många perspektiv, oftast med deltagande av den yppersta gräddan av tidens engelsksspråkiga debattörer och tänkare. Förut var tjänsten i sin helhet gratis, reklamfri och klippen nedladdningsbara. I enlighet med tidens strömningar är en del av materialet numera avgiftsbelagt, ett betalt medlemskap krävs för att ladda ner klippen och reklam förekommer före (men inte inom) programmen. Men än är den väl värd många tittar: adressen är http://fora.tv/
Överskriftsbilden till det här inlägget innehåller ett urval av klädmärken som Michelle Obama garanterat burit vid ett eller flera tillfällen (konfirmerat genom bildbevis på nätet)och som sett sin försäljning stiga som följd.
Om att designa ett utseende för en ”normal” människa och de speciella svårigheterna detta innebär.
Efter publicering av utseendestudierna för den märkligt anblickande (?) Yakane är det på sin plats för den mer normalt funtade Jack, en annan karaktär ur mina berättelser. Jack är på sitt sätt lättare att designa eftersom han ser ut som en normal människa – man behöver inte uppfinna eller utforska en helt unik fysionomi för honom. Samtidigt är hans utseende därmed också mer subtilt, och svårare att få kläm på och få distinkt.
Jack har redan förekommit i storyboards, men då alltid i krigsmundering, mitt under ett pågående fältslag, miljöer som inte är ägnade åt att lyfta fram individuella sär -och karaktärsdrag. Det rent ytliga är att Jack stammar från motsvarande brittiska öarna, är ung men kanske inte längre någon yngling, och skall föreställa åtminstone att vara en inte helt frånstötande man. Men han är också en suput och obotlig lögnare och kvinnotjusare – en oborstad man med glimten i blicken och ett lite djävulusiskt flin på läpparna. Detta är drag som skall skänka individualitet och gå igenom i hans utseende.
Colin Farrell faces
Den lite oskarpa bild som dansat runt lite löst i min skalle de senaste åren har alla haft det långa, ostyrliga håret och den orakade hakan gemensamt. Men sedan? I fjol tog jag en titt i bildbiblioteken och funderade på de filmer man sett genom åren – fanns det månne bra förlagor där ute?
Två stycken kom fram för mig efter lite eftertanke, en irländare och skotte respektive: Colin Farrell och Gerard Butler.
Gerard Butler Pressbild
Farell hade sin främsta tid i början av 2000-talet, då han återkommande fick spela lite rebelliska och normöverskridande karaktärer av klassisk ”bad boy”-typ. Han var en stilig kille, kanske lite för välnärd och hjältefager i ansiktet trots sin orakade haka, men ändå med en touch av impulsivitet i sig – privat hade Farrell en air av droger, superi och bestigande av fala kvinnor kring sig, och vem kan klandra honom? Det passar för övrigt bra med det intryck Jack skall ge.
Colin Farell
Gerard Butler som Beowulf
Gerard Butler har däremot varit mer av en renodlad romantisk hjälte, en stilig och hunkig men ändå ”vanlig kille” i sina filmer, bortsett från ett eller annat sidospår, som den som kung Leonidas i ”300” och fantomen i ”Fantomen på Operan”. Han har också deltagit i flera filmer som utspelar sig i förmodern tid, som ”Timeline”, ”Beowulf & Grendel” och förstås ”300”, vilket ger en vink om hur han skulle te sig fäktande i medeltida kläder. Farrell har också haft utflykter i historiska filmer: ”Alexander” och ”The New World” är de som kommer till minnes. Gerard kan också se väldigt sympatisk och samtidigt lite klurig ut – det verkar överhuvudtaget vara en sak med dessa keltiska karlar, och det passar Jack som hand i handske.
Nåväl, med dessa två gentlemän som inspiration började jag jobba fram ett vettigt utseende för Jack. Först ansiktet.
Colin Farell + Gerald Butler = Jack?
I det här monterade urvalet av skisser kan man se att jag först övade på de verkliga förlagornas ansiktsform – varefter jag i de senare bilderna försökte få fram fungerande kombinationer eller varianter. Jag letade efter en rackare, fryntlig och sympatiskt och kanske lite väl snabb med ett bilhandlaraktigt smajl… men som också måste kunna se oerhört sliten och ruffig ut. Det blev inte så dumt, framför allt de två bilderna i mitten lyfter bra fram vad jag var ute efter.
Gerard Butler som Leonidas
Jag gick vidare till hans kroppsform och kroppsspråk. Det enklaste, att rakt av planka Gerald Butlers absurt vältrimmade kroppshydda i ”300” var inte på tapeten, men det är klart, Jack verkar tidvis som en medeltida legosoldat och kan ju inte vara en vekling. Han måste se ut att ha ridit en del, och kunna lyfta ett svärd. I själva verket är Jack en god krigare, men med tonvikten inte så mycket på jättebiceps. Hans är i grunden en smal kroppshydda, och det ymniga intaget av alkohol istället för mat utesluter någon kroppsbyggarfysik. Jag kastade en snabb blick på några fotbollsspelare och jobbade mig från det. En annan sak är också att han har ett ledigt kroppsspråk, han är inte direkt de strikta givaktens man.
Jack i lite olika poser
Min ovana vid att rita vanliga människor ställde till problem här, och tvingade fram mycket suddande och omtagningar… Jaja, det är den amatörritande superhjälteserienördens förbannelse, det är ett som är klart. Det är bara att bita ihop. Jag kunde inte avstå från att avbilda Jack sittande med sin flaska – inspirationen kommer förstås från en (påklädd) bild av Farrell. Hehe, den mannens lever…
Sålunda utrustad med grunden för ett fungerande utseende kunde man börja slipa en del på några utstyrslar – några bland klippen nedan har redan dykt upp i storyboards, några kommer i framtiden. Jack-karaktären är anpassbar och smälter in på de flesta ställen, så det finns många varianter att välja på: bland annat styrs han ut i en fullständig riddarrustning under ett inpasse som riddare i motsvarande Katalonien, och sagan förtäljer att han smugit runt utspökad som nunna… fortsättning följer.
Skisser Kläder för Jack - Landet Bortom, Väst & Aracanea
Den insikt som framför allt slagit mig när jag jobbade lite på Jack, och som numera ingår i min estetiska grundhållning, är att det i en mening är lättare att avbilda ett freak eller missbildad person, omvänt en stereotypt ”vacker” person, eller någon som eljest är mycket anmärkningsvärd i sitt utseende, än en ordinär person. Sistnämnda är också svårare att få lik från bild till bild – de små subtila kännetecknen är svårare att få till rätt, och gör att personens ansikte ser ut att variera våldsamt mellan bilder om man inte ser upp (som också framgår av ovan). Det normala må kanske inte vara lika lockande som det underbart sköna eller morbitt fascinerande som det frånstötande eller abnorma, men det är sannerligen inte ointressant, och rymmer sin egen mystik.
Shogun - James Clavell
Tyvärr sant
Long time, no see - men inkvisitorer är alltid aktuella...
Tackar! Har provat på en hel del nytt senaste tiden, just nu är det färgmarkers som gäller, hoppas d
Gudars vad vackert! Jag har många inlägg och kreativa verk att hinna ikapp från dig framöver. Jag se
I really like the detail and thought that went into this piece.
Wonderful Beauty ! "Ooh, oh, how many eyes have seen their dream?Oh, how many arms have felt their d
Om det rör sig om beställningar av bilder, immaterialrättsliga ärenden och annat anknutet till mater
hur kommer man i kontakt med dig?
Välkommen till min blogg, vars tema främst är visuella uttryck och skapande. Tidigare berördes också ofta andra teman såsom politik, religions- och samhällsdebatt.
Gillar (eller ogillar) du något, ge gärna feedback! Man kan sätta stjärnor ("Rate This") vid inläggen, "Gilla" längst ner vid inläggets slut. Och kommentera förstås - jag läser alla kommentarer så fort jag hinner.
/Pablo, alias Paulus Indomitus
För kontakt angående beställningar/
for inquiring about comissions, contact:
paulus.indomitus@gmail.com
Indomitus.blog 