En dam av tvivelaktigt rykte, men av intagande skönhet, som vet väl att intrigera i den bysantinska världen och kan sätta såväl stalldrängar som kejserliga prefekter på plats. En sådan kvinna har jag sökt efter för en karaktär till min berättelse, den mystiska Zoe.

Zoe är den som lärt krigskaptenen Yakane, en barbarisk otrogen utböling, att manövrera i det sofistikerade och intrigerande Aracaneas dunkla vatten, och har en framstående roll i början av min berättelse. Att finna henne var en lång och svår resa – Zoe-karaktären saknade ursprungligen i stort sett personbeskrivning, och arbetet med hennes skepnad gick således hand i hand med att hitta hennes personlighet och skriva in scener, gärna med en musik som passade. En attack på alla fronter som är min vana således, och framryckningarna har förstått tidvis kommit i vägen för varandra men slutligen befruktat hela processen, och gett ett gott byte ifråga om insikt och kunskap om inte bara henne utan hela miljön och berättelsen under vägen.

Barbara Carrera

När jag först spekulerade i Zoes utseende drog jag mig till minnes TV-serien ”Masada” med Barbara Carrera, en aktris bördig från Nicaragua och med ett mycket intressant, mångtydigt utseende. Hon kom från modellvärlden till TV och film på slutet av 1970-talet, och förekom i flera större filmer och TV-serier under det påföljande decenniet. Man kan iaktta ett tydligt drag i Barbaras typecasting. Hennes roller tog fasta på hennes speciella och mystifierande blick och vackra drag som inte helt lätt låter sig placeras – hon var i en mening en okonventionell skönhet, iaf. utifrån den strikta Hollywod-mallen för hur kvinnliga karaktärer såg ut.

Porträtt av Barbara Carrera för Zoe

På 80-talet fick hon följdaktligen flera gånger spela Femme Fatale, bl.a. i ”Jag är Lagen” (1982), bondfilmen ”Never Say Never Again” (1983),  eller i TV-serien ”Dallas” (1985-1986). Andra gånger porträtterade hon mer konventionella ljuva skönheter eller ”kvinnor i nöd” – men ofta med någon slags tvetydighet av fara eller mystisk kvalitet i sig, som i TV-serien ”Masada” eller ”The Island of Dr Moreau” (”Förvandlingens Ö”).

Jag har alltid varit svag för mörkhåriga Femme Fatales, så Barbaras smålömska lockelse verkade direkt på mig. Jag gjorde inledningsvis ett skissartat blyertsporträtt som jag var nöjd med och ansåg fick fram det tilldragande hos Barbara. Men den fäste också uppmärksamheten på att något…saknades. En frånvaro av en slags ”mediterrean” känsla som jag ville åt. Barbaras vackra drag är placerbara i många olika kulturer, men det blir också ett slags problem, en slags brist på anknytning i det här fallet. Hon ser helt enkelt inte så grekisk eller syditaliensk ut som jag skulle vilja.

Sedan stötte jag på patrull när jag började med en figurstudie. Barbara har (eller hade då iaf) en påtagligt slank och modernt ”tonad” kroppsform, fotomodell och lite hälsofanatisk som hon var, som förvisso är mycket trevlig att åse men inte kändes riktigt korrekt för perioden eller mitt syfte.

Det kan verka som en detalj, men när man tar hänsyn till några egenheter i den bysantinska miljön framträder det här tydligare.

Antik Keltisk...öh rustningstopp?

Min berättelse har lite högre krav krav på autenticitet ifråga om den fysiska miljön än serier och B-filmer, som gör en slags fantasypastisch av allt för att passa moderna preferenser. (T.o.m storfilmer gör riktiga klavertramp i det hänseendet, se t.ex. Keira Knightleys absurda utstyrsel för strid i ”King Arthur”).

Bysantinska togor åt Yakane, under Zoes översyn

Mycket mer intressant än sådana slappheter är att försöka leva sig in i innebörden av fysiska attribut såsom kläderna på kroppen. Sådant var mycket viktigt även för medeltidens folk, om än med olika förtecken än hos dagens medialiserade vardagsmode. Rang uttrycktes ofta med kläder, liksom social position överhuvudtaget. Pålagor tvingade ofta minoriteter, som t.ex.  judar, att bära olika kläder. Det här borde man lyfta in i handlingen i en tidstrogen story. Se t.ex. denna storyboard med just Zoe (med Barbaras anlete) som överser att Yakane kläs korrekt inför att ett besök hos en hög potentat.

Bysantinsk hov - och kyrklig klädedräkt

En rekonstruktion av bysantinsk tunika & mantel

Bysantinsk estetik, också ifråga om klädedräkt, var tämligen kroppsfientlig i betydelsen dolde och svepte in, och än mer avledde blicken, istället för att framhäva kroppens underliggande form. Man kan se en överensstämmelse, som inte är en slump, mellan Bysans klädsel och dess dito figurframställning i konsten (se mitt tidigare inlägg om detta). Bysantinskt mode präglades således av starka vertikala linjer som utplånar kurvor och formen på kroppen under. Kläderna var ofta vackert mönstrade, men med vad som tenderade att vara enkla geometriska mönster eller dekorationer som ännu mer renderade kroppen under närmast osynlig. Detta blev ännu mer påtagligt av att man hade flera lager på sig, ofta kompletterat med dok och mantlar.

Empire-klänning

Visuellt sett hade det bysantinska modet starka effekter för hur individen framträdde. Man kan, som en jämförelse, se liknande tendenser i några mer moderna stilar som blickade tillbaka på det bysantinska eller antika modet, som hos det neoklassiska Empire-modet runt 1700/1800-talsskiftet, och även, paradoxalt nog, hos 1920-talets raka och icke figursydda klänningar. Paradoxalt, eftersom det var det mest lättklädda kvinnomodet någonsin tills dess. Men det visar tydligt på linjens kraft, och dess effekter.

Klänningar 1925, från http://artdecoblog.blogspot.com (klicka bild)

Kroppens närvaro blir starkt tillbakatryckt. Det utmärkande hos den kvinnliga figuren sublimeras. Som trippande koner eller cylindrar av tyg svävar kvinnorna runt, när de inte bär dok eller hattar, då de blir lite komiskt topptunga runt huvudet.  Ett sådant mode gör att betraktaren fokuserar på utrycksfullheten i det som är synligt, främst ansiktet som framhävs starkt. Det kan verka på många olika sätt – många av 1920-talets kvinnor såg det som en befrielse att deras kroppar inte framhävdes så starkt, det hade en emancipatorisk effekt. Samtidigt blev den lite androgyna kroppsform som de här kläderna anknöt till i sig en tvångströja, som alla ideal med försakelse och brist på egenskaper (i det här fallet brist på kurvor) alltid gör. Det här påminner oss om att kläders allmänna uttryck kan ha ha effekter, och framhäva personerna, på mer sätt än vad man först tänker på.

Mycket tyg, men snyggt, det är det... Romerska Senaten i "Gladiator"

Bysantinsk klänning m dok?

För att fånga stämningen hos en bysantinsk högreståndsmiljö skall man alltså hårddraget tänka sig långa, insvepta okroppsliga skepnader svävande runt i Konstantinopels eller Mistras palats och kyrkor, alternativt i bylsiga och veckade kläder i flera lager om man vistas utomhus. Detta kan förvisso vara mycket anslående. Se vad den skickliga kostymansvariga Janty Yates kunde göra, speciellt med den ljuva Connie Nielsen i rollen som Lucilla, i den togadraperade ”Gladiator”.

Effekterna av allt detta är dock att det ställer starkare krav på personernas uttrycksfullhet och framtoning för att passa i denna speciella fysiska miljö.

För Zoe ville jag snarare än sval skönhet av obestämd härkomst ha en närvaro så stark, så feminin och distinkt att den bryter rakt igenom de bysantinska klädnadernas omslag. En slags visuell pendang till hennes person – hon är ju en slags kurtisan, och en kvinna som transcenderar konventionerna och överskrider gränserna för kvinnorollen i sin kultur. Jag misstänkte att Barbara helt skulle försvinna bland alla långa klänningar och fall, och inledande påklädda studier verkade bekräfta detta.

Mer och mer funderade jag därför på att lägga undan Barbara Carreras förvisso anslående anblick för annat bruk. Det hade varit lärorikt, men jakten på Zoe måste gå vidare.

Nästa del – Zoe del 2: Ett ”Eureka” vid namn Sophia->

———————————————————

Empire-stilen uppstod under Napoleon-imperiets tid (den har alltså inget med det brittiska imperiet att göra), först som en motreaktion mot det aristokratiska modet under L’ancien Regime-eran före revolutionen. Den tog avstamp från vad som antogs vara en klassistiska idéer om en ”ren” design, mer passande för medborgarna från den borgarklass som tog över scenen efter 1789 och påverkade modet under decennier, tills den klingade ut på 1820-talet. För en introduktion i Empire-stilen vad gäller kläder, se http://en.wikipedia.org/wiki/1795%E2%80%931820_in_fashion. Fashion-era.com har också en mängd länkar och en sammanfattning av perioden i http://www.fashion-era.com/regency_fashion.htm

Bilden på 1920-talsklänningar ovan är från en serie inlägg med vackra illustrationer på bloggen artdecoblog, se http://artdecoblog.blogspot.com/2008_06_22_archive.html. För en illustrerad intro finns under wikipedias dräkthistoriska tråd även en artikel till 1920-talet, http://en.wikipedia.org/wiki/1920s_in_fashion, liksom även hos fashion-era http://www.fashion-era.com/1920s_pictures.htm